Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående ny expropriationslag stiftning, dels och om ändrad lydelse av 1 § i förordningen angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov in. in.

1915-05-17 · 29 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående ny expropriationslag stiftning, dels och om ändrad lydelse av 1 § i förordningen angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov in. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1915 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående ny expropriationslag

stiftning, dels och om ändrad lydelse av 1 § i

förordningen angående jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov in. in.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh, Trana,

Stärner, Alexanderson, Knut Larsson, greve Spens, Dahl, Tisell*, Pettersson

i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson

i Örebro, Svensson i Eskilstuna och Rehn*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

andra kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 124 av herrar Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Nils Persson

i Malmö, friherre E. Palmstierna, Sven Persson i Norrköping, Herman

Lindqvist i Stockholm, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén, Sven

Linders, F. TF. Thorsson, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Rickard

Sandler,

nr 129 av herrar P. M. Olsson i Blädinge,o Arvid Lindman, John

Erlansson, Malte Somrnelius, Joll. Zelahn, J. Åkerman, Emil Bengtsson

i Kullen, Ij. E. Gustafsson i Brånsta, G. Od qvist, David Norman, Joll. G.

Svensson i Betingetorp, N. Gast. Akerlindh, S. Velin, Rosarus Andersson

i Skrädene, Alex. Thore, Sven Lubeck, N. E. Nilsson i Antnäs, Carl Persson

i Stallerhult, C. O. Svensson i Torlarp, Erik Andersson i Hägelåkra,

John Jönsson i Boa, Conrad Vahlquist, Nils Johansson i Brånalt, A. V.

Isaksson, E. 0. Magnusson i Tumhult, M. Svensson i Kompersmåla, Carl

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. (Nr 46). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Herr Lindhagens

''in. fl.

hemställan.

Lorentzon och ] . Ekerot,

samt nr 132 av herrar Wilh. Hellberg och P. Rydholm.

Uti den av herr Lindhagen in. fl. väckta ovan omförmälda motionen

har yrkats:

*l:o) att riksdagen måtte för sin del efter förslag av lagutskottet antaga

definitivt dels en allmän expropriationslag ocli dels en lag om social

expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter av det slag och

för de ändamål, som i § 1 av nedan framförda lagförslag angivas, eller,

om detta ej kan bifallas, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt

för riksdagen-framlägga sådant förslag.

2:o) att riksdagen, för den händelse ej defintiiv lagstiftning varder

av riksdagen nu antagen, måtte för sin del i dess helhet eller åtminstone

i mest angelägna delar antaga följande provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stad, kommun

eller municipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, förening

för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken ej har sitt bo eller

hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen för

att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk genom expropriation,

om det prövas nödigt:

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande

sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med

erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med

nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri grund tryggad

besittningsrätt till marken;

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen

erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål;

5) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort

plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller

för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra

förnödenheter eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt

ideellt eller ekonomiskt syfte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4(j.

2 §•

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken

kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämna^ anläggning

å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens

avstående eljest med avseende pa förekommande omständighet ej synes

kunna skäligen åläggas jordägaren.

3 §•

Frågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de

sex nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom

övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas

enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner

kommit till stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lagkommission

åliggande uppgifter av Konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har

bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans

slutliga avgörande underställas Konungens prövning.

4 §-

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer

i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta

utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande till

slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av dvlik

fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i män av behov och alltid, ifall kommissionen

därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté

av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående av

jord, som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet av kommissionens

uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma, äger envar

i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad person rösträtt; och

har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer lotten.

6 §•

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av den,

som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens jord
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

kommitté, kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger ock

omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

7 §•

1. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,

motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess taxeringsvärde

eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses å jorden

belöpa, därest ej uppenbarligen framgår att verkliga värdet över- eller

understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord. som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall avstås,

må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit

genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå av nyttjanderättsinnehavaren

eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren.

3. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall

avstås, må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som

utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttjanderättshavaren

eller föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren,

varit i besittning av jorden; dock att denna tid ej må räknas

längre tillbaka än högst tio år.

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid

uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvärvats

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet

ej tagas hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbruksändamål

utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.

Tillika bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och

skogsmark som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i

verkligheten kan i god tro anses hava fått vidkännas för desamma; och

må lösen ej överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses

böra därtill föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga

belopp.

8 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall

avstås, eller om ersättning för skada, som annan än ägaren lider, varde

lösen eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet

må föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4t>. «''>

Sådan klagan må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan

meningsskiljaktighet lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande

lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända

till efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, denna

skall utgöras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja

var sin.

9 §.

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande

gällande, där ej ståten före bestämmandet av jordlösen påyrkat

avtalets upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten

ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss är sagt,

ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag, blir

statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden

främst till den, för vilkens räkning expropriation en ägt rum, med en besittningsrätt,

som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika

upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske mot

en avgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.

Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas åt kommun

eller municipalsamhälle mot villkor av oförytterlighet, erläggande av

en köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen

samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,

som ovan sägs. Tvist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende upplåten

till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn

äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan

arrendator, där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad att

även före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §.-

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits

därom framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att

jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att

avstå jord.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Motiveringen

till herr

Lindhagens

m. fl. motion

6

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriation en ej särskilt

stadgats, galle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad

denna lag innehåller meddelas av Konungen.

14 §•

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område vid

järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större

sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är

särskilt stadgat.

Denna lag träder genast i kraft samt gäller tills vidare intill den

1 juli 1919».

Till stöd för ifrågavarande av herr Lindhagen in. fl. gjorda hemställan

har anförts:

»Vid 1913 års riksdag framlades ett regeringsförslag till ny lag om

expropriation. Detta förslag föll i riksdagen på grund av det motstånd,

som restes i första kammaren mot vissa delar av de ansatser till social

expropriation, som kommo till synes i förslaget. I trontalet vid 1914 års

första riksdag förebådades, att ett förslag om expropriationslag skulle

ånyo framläggas för riksdagen. 1 trontalet till årets andra riksdag var

emellertid detta förslag uteslutet, vartill anledningen möjligen var, att

försvarsfrågan av den nuvarande regeringen ansetts böra så gott som

uteslutande sysselsätta nämnda riksdag och att alla andra frågor voro densamma

underordnade.

Med anledning härav väcktes vid 1914 års senare riksdag en motion

om att riksdagen måtte för sin del antaga eu provisorisk lag om expropriation

av jord för vissa sociala ändamål, samt att riksdagen vidare ville

anhålla att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga

dels ånyo ett förslag till allmän expropriationslag och dels förslag till en

definitiv lag om social expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter

av de slag och för de ändamål, som i det nämnda provisoriska lagförslaget

angåvos.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande AV 46''.

Lagutskottet framhöll häremot, att någon som helst meningsskiljaktighet

angående behovet av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning

icke förefunnes, lika litet som om önskvärdheten av dess snara

genomförande. Det kunde enligt utskottets förmenande ej heller vara

tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort åter kom att

underställas riksdagens prövning. Med hänsyn till det läge, vari frågan

således befunne sig, kunde det icke anses lämpligt att till provisoriskt

ordnande upptaga de i motionen omnämnda spörsmålen. Riksdagen hade

också år 1913 anhållit om förslag att bereda ägare av byggnader på ofri

grund eu mera tryggad ställning. Innan den allmänna expropriationslagstiftningen

blivit slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed läge

under Kungl. Maj:ts prövning, vunnit sin lösning, vore det knappast lämpligt

eller ens möjligt att till bedömande upptaga motionärernas speciella

syftemål. Vid dessa förhållanden fann utskottet icke heller av nöden

att påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för behovet av ifrågavarande lagstiftnings

förnyade framläggande för riksdagen.

Detta utskottets utlåtande bifölls av båda kamrarna, därvid dock i

andra kammaren begärdes votering rörande förslagets andra punkt, som

utföll så att 61 röster tillföllo motionen och 87 utskottets hemställan.

Man hade nu med ganska stor visshet väntat, att, sedan den speciella

försvarsriksdagen avslutat sitt verk, regeringen skulle åtminstone till

1915 års riksdag framkommit med expropriationslagen och därigenom

även uppfyllt 1914 års lagutskotts enstämmiga förvissning i detta avseende.

Trontalet iakttager dock fortfarande tystnad på denna punkt och enligt vad

under hand blivit upplyst lärer något regeringsförslag i ämnet icke vara

att emotse. Detta är synnerligen beklagligt och ett nedslående bevis på

att den nuvarande regeringen hyser föga intresse för den sociala frågan.

Det förhåller sig nämligen i verkligheternas värld nog icke på det

sättet, att alla andra frågor äro försvarsfrågan underordnade. -Svenska

folkets frihet äventyras mest genom den ofrihet, som av inre missförhållanden

upprätthålles och dagligen nyskapas för en myckenhet medborgare.

Den sociala frågan är således vid sidan av fredsfrågan Sveriges största

realpolitiska fråga för närvarande och de mest överhängande faror, som

hota svenska medborgare, ligga i utebliven omedelbar hjälp på detta område.

Expropriationsfrågans omedelbara upptagande är nödvändig för den

händelse, såsom vi förmena, lagstiftningens uppgift skall vara att hjälpa

svenska medborgare ur ett för dem särdeles äventyrligt nödläge. Oavlåtligt

förlora svenska medborgare redan förvärvade hem eller hindras att

förvärva egna hem och utkomstmöjligheter. Frågan är således av synner
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ligen brådskande beskaffenhet och efter emigrationsutredningen skall det

väl någon gång komma handling.

Det nya i tiden, som kräver den främsta uppmärksamheten i spörsmålet

om expropriation, är sålunda den sociala expropriation eller angelägenheten

att skaffa folket jord för sina mångahanda behov, där jord

ej kan överkommas för rimligt pris eller icke alls står att förvärva.

Visserligen hänvisas ibland till att detta behov bör fyllas av statens

mark. Detta är också riktigt så till vida, att där staten har stora domäner,

böra dessa disponeras för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose

förefintlig efterfrågan på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord

finnes icke i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även

de större enskilda domänarna stå till buds vid trängande behov. I all

synnerhet framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande

trakter av landet, där staten skänkt bort sin jord till näringarna och andra

folkliga ändamål, men syftemålet förfelas genom den enskilda företagsamhetens

ingripande i syfte att förvandla denna jord till bolagsegendom.

För närvarande finns såsom bekant omfattande storgods. Den moderna

industrialismen har skapat ett ofantligt jordvälde, grundat företrädesvis

i landets skogsrikedom och grundlagt först av bruksrörelsen, sedan av

sågverksindustrien och numera jämväl av pappersinasseindustrien och andra

fabrikationer med skog som råvara, vartill kommer sockerbetsindustriens

jordinköp. Därjämte upptagas stora trakter av vårt lands bästa jordbruksjord

av fideikomisser och andra stora herrgårdar, vilka järnte sitt

eget jordbruk behärska en myckenhet småbruk. Stora samhällsklasser av

torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetshavare leva därför i ett tryckande

beroende för att ej tala om den alldeles jordlösa lantbefolkningen, som

bor inhyses. Folket kan ej gärna vänta på de mera ingripande lösningar,

som kommande tider möjligen bestämma sig för. Redan nu måste befrielsen

på något sätt begynna. Detta kan ske genom att icke blott en damm

sättes för storgodsens vidare utveckling, utan även i män av behov vidtages

avlösning av jord ytterst genom expropriation (tvångsavlösning).

En stor uppgift bör i sistnämnda avseende självfallet vara att för

jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga

fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma

avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på

enskilda domäner. Till stöd härför kan ock betonas den stora bristen i

nuvarande strävanden för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta sig

ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd och

säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke blott

stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till jord och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

<>

byggnader pa torp, bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse

ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga

uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn av densamma, icke

går an att ingripa mot olyckan själv. Det är eu privaträtt att hålla stora

klasser av landets innevånare i ett jordbundet beroende av enskilda.

Den ifrågasatta avlösningen betyder givetvis ej, att staten skall efter

expropriation själv övertaga driften av dessa jordbruk och icke heller att

åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag. Avlösningen

bör äga rum i erforderliga fall och i den mån brukare finnas,

som önska avlösning och äro beredda att övertaga jorden. På åtskilliga

ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så länge det fortfar och

brukarna ej påfordra en avlösning, finnes ej anledning till ingripande.

Avlösningens organisation kräver först, att statsmakten inträder såsom den

ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse jordbesittaren.

Staten skall därvid tillse, att avlösning kommer till stånd i erforderliga

fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som bör höra till jordbesittningen;

att den sker på billigaste villkor, så att den ej blir ruinerande

för jordbrukaren; och att den familj, som suttit på jorden, i regel får

företrädesrätt till densamma. Men för att ej även statsmakten här skall

stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel. Detta medel är expropriation.

För att lagstiftningen skall skapa betryggande förhållanden för

framtiden vore det önskligt, att lagen föreskriver, att även eu enskild

överenskommelse, som kunnat komma till stånd mellan staten och jordägaren

utan rättsliga expropriationsåtgärder, skall ha samma rättsverkningar

som en dylik expropriation.

Fn annan tvingande nödvändighet är att staten i erforderliga fall

kan anskaffa mark till nya. jordbruk. På många håll finnes ingen sådan

jord att få, därför att jorden ligger under storgods, från vilka försäljningav

olika skäl alls icke äger rum eller endast efter mannamån. På andra

trakter, där jord hålles till salu, sker det oftast på spekulation till

ockerpris.

All expropriation för jordbruksändamål var emellertid utesluten i

1913 års proposition, ehuru det kanske är den, som störa nödlidande befolkningslager

mer än något annat längta efter. Den angelägna frågan

har dock förut icke kunnat undgå att göra sig påmind i de officiella

instanserna. En sådan expropriation å bolags och enskilda skogsspekulanters

jord i Norrland och Dalarna föreslogs i norrlandskommitténs år 1904

avgivna betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag

till lag om avlösning, ytterst genom expropriation, dels av de färdiga jordbruken

med tillbehör, "dels av komplettering i jord och tillbehör till jordBiliang

till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 höft. (Nr 46). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

]jag utskottets utlåtande Nr 46.

bruk, som redan blivit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och dels

även av mark för bildande av nya jordbruk. Slutligen bestämde sig de

flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsavlösning endast för

det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i sin helhet.

Vid 1910 års riksdag interpellerades dåvarande statsministern med

följande spörsmål: »Ämnar regeringen ägna något intresse åt ovannämnda

av norrlandskommittén järnte reservanter väckta förslag rörande skyldighet

för bolag och enskilda skogsspekulanter inom Norrland och Dalarne

att avstå jord åt den jordlösa befolkningen, och när kan i sådan händelse

ett dylikt intresse väntas bära frukt?» Härpå svarades av statsministern,

att en kommitté för att verkställa en revision av expropriationslagsstiftningen

tillsatts och det vore helt naturligt, att man avvaktade detta betänkande

för att erfara, vilka generella förslag denna kommitté kunde

komma att göra, innan man grep sig an med en specialfråga av den ömtåliga

och grannlaga natur som den, varom interpellanten i denna del

talat. Nu föreligger detta kommittébetänkande och har varit föremål för

prövning, men norrlandskommitténs vida äldre betänkande blir fortfarande

åsidosatt och lämnas utan beaktande.

Under åren 1909—1913 har i andra kammaren framburits förslag

i större eller mindre omfattning om rätt till expropriation från större enskilda

domäner i skäliga fall av färdiga beroende jordbruk och mark till

nya jordbruk. Dessa förslag hava ännu icke vunnit riksdagens bifall.

Vidare möter den viktiga och brådskande frågan att bereda innehavare

av egna hus på ofri grund en trygg besittningsrätt även till själva marken.

Propositionen av år 1913 upptog i detta avseende, att expropriationen fick

äga rum för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Denna bestämmelse

är föranledd av 1907 års riksdags framställning om förslag till åtgärder,

särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen

och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning

bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills

ordna förhållandena med avseende å redan befintlig eller för samhällets

utvidgning erforderlig tomtmark.

Emellertid är det uppenbarligen lika brydsamt för en person med

eget hus på annans mark, även då han bor mera ensam och ej är omgiven

av olyckskamrater. Dylika s. k. ensittare förekomma i stora myckenheter

överallt på landsbygden och man kan därföre säga, att deras åsidosättande

i förslaget betyder, att landsbygdens behov blivit undanskjutet och endast

de stadsliknande samhällenas tillgodosetts. Sedan riksdagen avlät sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag utskottets utlåtande Nr 46.

1 1

nyssnämnda skrivelse har också åtskilligt förekommit, som fäst uppmärksamheten

på att man icke rimligen kan stanna vid eu sådan halv ståndpunkt.

I torpkommitténs år 1911 avgivna betänkande har det sålunda förordats

en tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna

befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller

icke. Denna kommitté begränsar å andra sidan, såsom det synes obehörigt,

sitt förslag att omfatta allenast de fall då marken upplåtits på minst 49

år samt tillika markens värde understiger byggnadernas. Den tillerkänner

ock till skillnad från expropriationskommittén och 1913 års proposition den

enskilda lägenhetshavaren lösningsrätt samt lägger bördan av förrättningen

uteslutande på honom. Man förstår och vet, hur ineffektiva dylika lagstiftningar

bliva. Riktigare och verkningsfullare synes vara, att i varje fall

det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetshavares begäran framträder

såsom hans målsman vid förrättningen samt övertager jorden och sedan

överlåter den på ett sätt som betryggar ändamålet och brukarnas rätt.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i andra kammaren framförts

förslag bland annat om expropriationsrätt för alla dylika fall, när

skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar, 1907 års riksdagsskrivelse

och torpkommittén ifrågasatt. Vid 1912 års riksdag väcktes

dessutom förslag om omedelbart antagande av en provisorisk lag med viss

kortare giltighetstid, som medgav expropriation i skäliga fall av marken

till lägenhet på ofri grund. Denna senare framställning föranledde andra

kammaren att, på lagutskottets tillstyrkan, besluta anhålla om framläggande

för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag till lagstiftning om

expropriations- eller lösningsrätt för beredande av möjlighet åt ägare av

byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna äro uppförda.

I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom det borde

övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen borde kunna utsträckas

att omfatta även andra innehavare av byggnader å ofri grund än

som avsågs i expropriationskommitténs förslag. Reservanter förordade

omedelbart antagande av provisorisk expropriationslag.

Under behandlingen av 1913 års proposition uttalade sig emellertid

i anledning av väckt motion riksdagens båda kamrar, att expropriationsrätten

i detta fall borde omfatta mark med egna hus på ofri grund, oavsett

om tomten vore belägen å ort med större sammanträngd befolkning

eller icke.

T sammanhang härmed framträder behovet att jämväl i övrigt bereda

synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång på tomtmark

för bostadsändamål. Denna angelägenhet framfördes motionsvis vid 1911

och 1912 års riksdagar. Även 1907 års riksdagsskrivelse betonade att den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

i skrivelsen begärda expropriationsrätten avsåg orter där en sammanträngd

befolkning bor »eller kan uppstå» och således borde tillgodose förhållandena

med avseende å redan befintlig »eller för samhällets utvidgning» erforderlig

tomtmark. Det är oklart om 1918 års proposition omfattade

även den senare delen i denna riksdagsskrivelse. Sannolikt synes dock

propositionen även här gjort en inskränkning då den talar endast om

»bebyggt område».

Slutligen framträder den trängande angelägenheten om möjlighet att

eventuellt genom expropriation anskaffa tomtmark till samlingslokaler för

social, politisk, religiös eller kulturell verksamhet ävensom för sådan ekonomisk

verksamhet, som omförmäles i första paragrafen av lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet. Motioner härom väcktes i

riksdagen år 1907, 1909, 1910 och 1912, ehuru de alltid strandade på

första kammarens motstånd. Uti 1913 års proposition upptogs expropriationsrätt

för dylika ändamål eller såsom det uttrycktes »för att bereda

befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt

syfte av synnerlig vikt». Det var på första kammarens motstånd i

denna punkt, som 1913 års förslag till expropriationslag föll i sin helhet.

En huvudfråga i en lag om social expropriation är spörsmålet om

beloppet av den ersättning, som skall utgå för den avstådda jorden. Denna

expropriation förlorar nämligen sin sociala betydelse om den ordnas så,

att vad som avstås skall betalas dyrt och den jordsökande befolkningen

även på detta sätt fortfarande avklädes in på bara kroppen för att få

någon rätt att leva. Den nu gällande lagen medger expropriation endast

för allmänna ändamål såsom offentliga byggnader och offentliga anläggningar

samt för större enskilda företag, som äro avsedda att bliva vinstgivande.

För dylika fall kan det ju vara på sin plats att ersättningen

också blir avsevärd, helst den mark, som skall avstås, ej blott kan vara

obetydliga stycken av stora egendomar utan även en liten egendoms huvudsakliga

areal. Vid den sociala expropriationen ställer sig saken helt

annorlunda.

Det år 1913 framlagda regeringsförslaget underlät varje universellt

tänkande över detta viktiga ämne. Det fanns i motiveringen ej en skymt

av ansatser till och ännu mindre någon avspegling av det erforderliga

människovänliga tänkesättet, ehuru förslaget dock, såsom vi funnit, upptar

i lagtexten social expropriation i tvenne fall. För Övriga ändamål avpassade

ändringar i gällande ersättningsbestämmelser hade däremot till

s. 13 Kontrollera mot PDF

fcagutakotlet« utlåtande Nr 46.

13

någon del influtit i förslaget. Den nuvarande föreskriften, att marken

skall betalas efter vad jord av enahanda beskaffenhet i orten högst galle!-,

hade ersatts med bestämmelse, att löseskillingen skall motsvara fastighetens

värde. Vidare stadgades, att hänsyn icke må tagas till förändring i värde,

som uppstå!- allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller

det avsedda ändamålets genomförande. Detta senare borde ligga i sakens

natur, men gällande lags blåst på uttryckligt stadgande härom lärer föranlett

vacklande praxis, så att vissa expropriationsnämnder ej tagit dylik

hänsyn, under det andra gjort det. Denna otydlighet blev sålunda

undanröjd.

Vid jords avstående i socialt syfte tillkommer som sagt andra hänsyn

beträffande ersättningen, som ej få åsidosättas. Aven officiella erinringar

därom ha förekommit, vilka, förutom sakens natur, bort giva vederbörande

anledning till något närmare övervägande av saken.

Sålunda anhöll 1907 års riksdag i särskild skrivelse, att regeringen

måtte snarast möjligt framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser

i fråga om grunderna och sättet för bestämmande av de ersättningsbelopp,

som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov. I motiveringen till den motion, som låg till

grund för riksdagsskrivelsen, erinrades uttryckligen om de synpunkter,

som vid en social expropriation måste göra sig gällande. Även utskottet

anmärkte att det vore icke nog med att värdesättningen blev jämn och

objektiv. Om densamma jämväl skulle kunna såvitt möjligt träffa ett med

billighet överensstämmande värde, måste, yttrade utskottet enhälligt, uppenbarligen

i fråga om grunderna för värdesättningen meddelas sådana lagbestämmelser,

som berättigade och förpliktade vederbörande uppskattningsnärnnd

att taga i övervägande alla på bestämmandet av ersättningsbeloppet

inverkande omständigheter utan att vara bunden av prisstegringen å

platsen.

Sålunda är det ett mycket överklagat förhållande att arbete och kostnader,

som besittning skärare nedlagt på ett jordstycke, på allehanda sätt

kommer jordägaren till godo utan ersättning. Skall därföre expropriationen,

såsom i ett visst fall även är händelsen i det framlagda förslaget,

avse att skaffa besittningshavaren äganderätt eller trygg besittning till

marken, måste framför allt tillses, att han ej skall behöva betala för vad

han själv åstadkommit. Torpkommittén har därför i sitt förslag intagit

följande bestämmelse: »Vid värdering av lägenhet må hänsyn icke tagas

till den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad,

som nedlagts därå av nyttjanderättshavaren eller av föregående brukare,

vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren, utan skall till grund för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

värderingen läggas jordens skick, då den från huvudgården uppläts, i den

mån sådant kan utrönas.» I anledning av den ovannämnda framställningen

vid 1912 års riksdag om en provisorisk expropriationslag i fråga om marken

till lägenheter å ofri grund avgavs till lagutskottets betänkande, utom

en reservation för rent avslag, även en reservation till förmån för ett

omedelbart bifall till förslaget och i det lagförslag, som reservationen i

följd därav innehöll, upptogs även nämnda av torpkommittén ifrågasatta

föreskrift.

Den prisstegring å marken, som ägt rum i följd av samhällets egen

växt, även kallad jordvärdestegring, bör väl icke, när sådant kan ifrågakomma,

utan vidare uttagas av markens besittare och skänkas såsom god

pris åt den store jordägaren. Denna prisstegring på marken har icke uppkommit

genom något den senares åtgörande och vinsten blir således för

honom fullständigt oförtjänt. Snarare har befolkningen själv i väsentlig

mån bidragit till att skapa densamma, särskilt då den bor sammanträngd.

Man kan nu säga, att jordvärdefrågan i sin allmännelighet ännu ej blivit

löst av statsmakterna. Men detta är ingen anledning till att i de speciella

fall, då man, såsom här, ändock kommer den inpå livet, lösa saken så,

att statsmakterna blint medverka till att jordvärdet i sin helhet uttages

av de mindre bemedlade för att tilläggas en enskild person, som minst

av alla gjort sig förtjänt av densamma. Detta är en betydelsefull fråga,

exempelvis för bebyggarne i de fyra under Krapperup i Skåne lydande

fiskelägena, om vilkas expropriationsbehov år 1912 var åtskilligt tal

även i riksdagen. Det bör därför inflyta i lagen en föreskrift till förebyggande

av en så orimlig verkan av lagen.

Vid handläggningen 1913 av propositionen om ny expropriationslag

bifölls i anledning av väckt motion av andra kammaren med stor majoritet,

att i lagen hänsyn borde tagas vid ersättningsfrågans bedömande till

besittningshavarens nedlagda kostnader samt jord värdestegringen på sätt

ovan sägs.

Man måste också fråga sig, om ej, när det gäller att skaffa jord åt

småfolk från stora domäner, det borde ofta vara en riktig princip att ersättningen

ej bestämmes högre än vad den store jordägaren själv kan anses

hava utgivit för markstycket. 1 Norrlandskommitténs förslag stadgades,

att lösen skulle utgå efter vad jord av lika beskaffenhet och godhet i

orten i »allmänhet gäller», men i en reservation till betänkandet tillädes

härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning av inägor

och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål,

utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.

Tillika bör vid bestämmandet av lösen för såväl inägor och skogs
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4d.

15

mark som åbyggnader jämväl fästas skäligt avseende å de utgifter eller

kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hava fått vidkännas för desammas

förvärvande». Detta motiveras i reservationen sålunda: Den

nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tilllämpning

skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en

dyr sak och att ägarna av det, som exproprieras, höra skörda betydande

vinst av expropriationen. Detta förhållande synes kunna förklaras därav,

att lagen avser att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags

räkning expropriera även från småfolk deras egendom. Här däremot

gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt obemedlade arbetare.

Detta gör eu betydlig skillnad. Vidare är att märka, att det nu

gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själva ej kunna

nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta. Det inträder

här ett förhållande snarlikt det, som föranlett, att det medgivits

inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också särskilt

erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp av hemman, förr såväl

som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för

åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga

markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens

värde, vartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till

ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk

på, att marken avstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid

ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, varför hemmanet

i största antal fall förvärvats.»

Uti de väckta riksdagsmotionerna om social expropriation har likaledes

anmärkts och även framställts yrkande om att stadganden måtte

införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden beredes den

store jordägaren.

Slutligen är även för den sociala expropriationen av betydelse, vad

som enligt den allmänna expropriationslagen skall menas med »egendomens

värde''!» i allmänhet. Enligt gällande lag är värdet som sagt vad jord av

enahanda beskaffenhet i orten »högst gäller». I skogskommitténs betänkande

av år 1909 föreslogs jordlösen för expropriation i visst fall av vanskött

skogsmark till vad jord av lika beskaffenhet »lägst skattas må». Norrlandskommittén

bestämde värdet till vad jord av lika beskaffenhet och godhet

i orten »i allmänhet gäller», vilket väl i stort sett motsvarar det nu framlagda

förslagets uttryck.

En förhöjd ersättning utgår enligt ett par specialförfattningar. I

1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund stadgas,

att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ig Lagutskottets utlåtande Nr 46.

skadas, skall ersättas med »fulla värdet ocli hälften därutöver*. Detsamma

gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen av år

1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.

Därest jord, som enligt nämnda lag avstås, användes för annans

räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen äga rum med

hälften av det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning stadgade

grunder skall utgå. Av intresse är emellertid, att denna författning i

ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den avträdda jorden skall

tjäna. De statsliga ändamålen ha, som man ser, ansetts böra vidkännas

en lindrigare utgift. Ansatser å andra sidan till ett erkännande, att ersättning

bör utgå efter billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma0

också redan i lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda

lagen angående statsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att

ägare av tomt vid gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upplåtits

till allmänt begagnande, skall vara skyldig ersätta samhället värdet

av gatu marken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd

än nio meter.

Enligt gällande lag liksom enligt det nu framlagda lagförslaget skall

det egendomsvärde, från vilket man har att utgå, bestämmas för varje

särskilt fall efter expropriationsnämndens fria uppfattning. Förslaget inför

här till iakttagande en särskild hänsyn blott till värdestegring i följd

av själva det företag, för vilket expropriation skall äga ruin. Detta leder,

frånsett obehörig vinst för jordägaren i ovannämnda speciella avseenden,

fortfarande till mycket godtycke och lämnar utrymme för allehanda försök

till jordocker. Det naturligaste vore kanske att fastslå i lagen, såsom

utgångspunkt det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få göras avvikelser

i de fall och till de belopp, som lagen närmare uppräknade. Ett

fastställande av jordlösen på grundval av taxeringen skulle ännu rationellare

kunna genomföras, ifall taxeringen skilde mellan jordvärdet och

markens värde på grund av nedlagt arbete och omkostnader. Denna tanke

lär vara realiserad på nya Seland och framföres även i de danska husmännens

bekanta Köge resolution.

Beträffande förfogandet över den jord, som av staten exproprieras,

synes det ligga i'' sakens natur och vara för dess vidare ändamålsenliga

framfärd oundgängligt, att jorden genom den av staten anordnade expropriationen

även i första hand tillfaller staten. När ået sedan gäller spörsmålet

om upplåtelsesättet, synes det oss vara tämligen likgiltigt, vilka

former användas, blott de tjäna det sakliga innehall, som är oefteigivligt,

och detta är dels ett betryggande av besittningshavarens verkliga rätt och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

17

<lels ett betryggande av ändamålets bestånd. Det är en svår fråga att

finna former, som tjäna dessa båda ändamål, och de hava hitintills aldrig

på ett fullt tillfredsställande sätt upptäckts. 1 England med sin långa erfarenhet

av olika expropriationslagar för socialt ändamål har man dock

numera kommit till den insikten, att småbrukarna finna sig både vid starten

och i längden bäst till rätta med att det allmänna behåller äganderätten

till den exproprierade jorden, liksom givetvis detta också är den tryggaste

utvägen för att för framtiden bevara det ändamål, för vilket det allmänna

nedlagt så mycken omtanke och omkostnader. Enligt 1907 års engelska

lag får statens jord, på grund av dessa erfarenheter och till skillnad mot

vad förut gällt, icke säljas men väl utarrenderas för småbruksändamål.

Man må ock besinna, att det nu ej vidare är fråga om utarrendering utan

eftertanke efter det gamla systemet. Det nya betraktelsesätt, som slagit

igenom i England och även hos oss med antagandet av en lag om social

expropriation kommer att göra sig gällande, återgives av professor Steffen

i hans framställning för emigrationsutredningens räkning av lagstiftningen

rörande småbruk och jordlotter i England sålunda: De blivande småbrukarna,

som ej ha eget kapital no g för att köpa jorden och ej vilja belasta

sig med kapitallån, motsvarande jordens saluvärde, hava möjligheten

att bliva arrendatorer på kommunernas eller statens jord och att bliva

behandlade enligt den socialpolitiska principen om småbrukens samhällsgagnelighet

i stället för enligt den privatekonomiska principen om största

möjliga penningvinst åt jordägaren och ett godtyckligt utövande av jordäganderätten

i överensstämmelse med en enskild jordägarefamiljs skiftande

intressen och åskådningssätt.

Såsom redan framhållits är en social expropriationslagstiftning en

brådskande angelägenhet. För varje år som går utan att något åtgöres i

detta hänseende, lida en myckenhet människor obotlig skada till frihet,

hälsa och egendom, oaktat i 16 § regeringsformen föreskrives, att Konungen

ej äger någon i något avseende »fördärva eller fördärva låta». Vi anse oss

därför föranlåtna att i anslutning till en reservation år 1913 i lagutskottet

och 1914 års motion framlägga till omedelbart antagande en provisorisk

lagstiftning om social expropriation.

De närmare förtydliganden och begränsningar, som efter mera ingående

överväganden kunna bliva fastslagna i en definitiv lagstiftning, äro

mindre behövliga i en provisorisk lagstiftning. Det ligger nämligen i

sakens natur, att regeringen, vilken åligger prövningsplikt efter föreliggande

omständigheter, skall tillämpa en sådan lag med nödig varsamhet och låta

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 39 käft. (Nr 46). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

den komma i tillämpning företrädesvis endast i sådana nödfall, där ett

uppskov skulle äventyra berättigade intressen.

Till sist torde böra erinras att den ofta uttalade fruktan, att riksdagen

ej lämpligen bör omedelbart antaga en lagstiftning, som ej varit

föremål för juridisk detaljgranskning inom ämbetsverken, saknar väsentligen

fog och även understundom fått giva vika för nödvändigheterna. Ett av

riksdagen antaget förslag skall för övrigt alltid undergå sådan granskning

på ett eller annat sätt, innan det av Kungl. Maj:t stadfästes, vadan några

verkliga äventyrligheter icke föreligga.

Emellertid lämnar regeringens obenägenhet att tillbörligen och i

rättan tid intressera sig för expropriationslagstiftningen ingen annan

utväg öppen än att riksdagen själv lägger hand även vid den definitiva

lagstiftningen. Någon omöjlighet att åstadkomma detta föreligger icke

såvida nämligen viljan är god. Synpunkter och formuleringar finnas till

ledning både i 1913 års regeringsförslag samt i motionerna jämte reservationer

i lagutskottet vid riksdagarna åren 1912, 1913 och 1914. För

lagförslagens utarbetande bör lagutskottet dessutom fortfarande såsom i

ö ö O

äldre tid var vanligt kunna påräkna samråd och bistånd av vederbörande

inom justitiedepartementet.»

Herr Olssons Herr Olsson i Blädinge m. fl. har uti sin ovanberörda motion

i Blädinge . ..-lu.

m. fl. motion, norna lånt.

»att riksdagen för sin del ville besluta, att första § första stycket av

kungl. förordningen angående jords eller lägenhets avstående för allmänt

behov den 14 april 1866 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Där Konungen prövar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild

man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall antingen till rikets

försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning,

till uttappning — — — stadgas».

Därest detta tillägg till ifrågavarande lagparagraf skulle godkännas,

torde lagbestämmelser av enahanda innehåll som i 97 och 98 §§ av 1913

års förslag till expropriationslag vara erforderliga. Då vi emellertid ej

tilltro oss att kunna på lämpligt sätt formulera dessa bestämmelser eller

inpassa dem på lämplig plats i vår nu gällande expropriationsförordning,

hemställes att lagutskottet måtte i berörda hänseende vidtaga nödiga åtgärder.

»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»I skrivelse den 30 april 1907 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

19

efter verkställd utredning täcktes lata utarbeta och för riksdagen framlägga

lörslag till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål

att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet,

där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande

sätt än hittills ordna förhållandena med avseende å redan

befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Uti det förslag till ny expropriationslag, som år 1913 av Kungl.

Maj:t framlades till riksdagens prövning, hade också det i ovan berörda

skrivelse uttalade önskemål blivit beaktat. I första § 6 mom. av nämnda

lagförslag medgavs nämligen rätt till expropriation för åstadkommande av

tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning.

I §§ 97 och 98 av förslaget meddelades därjämte närmare bestämmelser

dels i fråga om rätten att begära expropriation för ifrågavarande

ändamål, dels ock i vilken ordning enskilda personer skulle äga att förvärva

sålunda exproprierad mark.

Som bekant föll lagförslaget på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut

beträffande en av huvudpunkterna i förslaget.»

Herrar Wilh. Hellberg och P. Rydhohn hava i sin ovanberörda Herrar Rollmotion

yrkat: Rydholms

»l:o att riksdagen måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse motion.

i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets

avstående för allmänt behov:

§ 1. Där Konungen prövar nödigt att jord eller lägenhet, som enskild

man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till

rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn- eller lastningsplats, till torg

eller gata i stad, till att å hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å

landsbygden belägen ort med större sammanträngd befolkning bereda, i enlighet

med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning,

kommun, municipalsamhälle eller köping erforderlig ökning i område för

uppförande av bostadshus, att upplåtas med äganderätt eller tomträtt, till

uttappning eller sänkning av sjö, — — — vare ägare pliktig att avstå,

vad för ändamålet fordras,-----— — — — — — —--

2:o följande ändrade lydelse i byggnadsstadgan för rikets städer den

8 maj 1874 kap. 2, § 13, mom. 1: I ny stad eller stadsdel, må gata i

allmänhet icke läggas till mindre bredd än aderton meter, dock må undantagsvis,

där sådant av omständigheterna påkallas, gata av ringa längd

läggas till bredd av minst tolv meter, och, i de fall, där denna stadga

tillämpas för vissa områden å landet, må vägar av mindre bredd än här

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

sagt är upptagas, skolande, när sådan minskning i gatubredden ifrågasattes,

skälen därför vid underställningen uppgivas.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört:

»A fisklägen, hamnplatser, järnvägsstationer och andra områden å

landet med större sammanträngd befolkning är det mångenstädes svårt, ja

omöjligt, att till skäligt pris erhålla mark till uppförande av bostadshus.

Den storartade utvecklingen av kommunikationsmedlen möjliggör drivande

av industriell verksamhet även ute i landsorten. Tillfällen till förvärv

föranleda, att nya samhällen uppstå och att somligstädes äldre sådana se

sig i behov av större utrymme än förut. Det blir då alltid i första hand

fråga om erhållande av byggnadstomter. Om än så rika utvecklingsmöjligheter

för ett samhälle föreligga, kan dock svårighet att erhålla mark

till byggnadstomter lamslå all företagsamhet och rent av strypa ett samhälle,

som eljest kunde nå en hög grad av utveckling och välstånd.

Som ett exempel må nämnas fiskläget Gullholmen i Bohusläns skärgård.

Själva Gullholmen är så fullständigt upptagen av byggnader, att

utrymme för flera sådana ej finnes. Holmen är medelst en bro förenad

med en större ö, Hermanö, som har god tillgång på mark, som vore tjänlig

till byggnadstomter. Ett obetydligt område av denna ö, vilket vid

skiftesförrättning blivit avsatt som samhällighet för öns åboar, är länge

sedan förvärvat till detta ändamål och lika fullständigt upptaget av byggnader

som holmen. Mera mark står där ej att på skäliga villkor erhålla.

Då de unga männen växa upp och vilja sätta eget bo, kunna de ej här

finna plats till en stuga, utan måste i så fall flytta ut ur kommunen. —

Ha de nu dittills hjälpt den gamle fadern eller annan släkting i arbetet

med storsjöfisket och i skötseln av fiskefartyg och redskap, som de kanske

varit delägare uti, så måste dylika förbindelser vid utflyttning ur samhället

brytas till skada för både samhället och staten. Mången avstår under sådana

förhållanden att bilda eget hem och emigrerar eller tager hyra till

sjöss. De unga krafterna gå förlorade för samhället, och emigrationen

ökas i allt större omfattning.

Statsmakternas uppmärksamhet har ju särdeles på de senaste åren

med stort intresse riktats på att bereda nya möjligheter för bildande av

egna hem. Någon annan väg till detta mål i föreliggande fall än genom

användande av expropriation torde icke finnas. Men att till förmån för

enskild person befrämja ett sådant intrång på enskild rätt, som expropriation

innebär, skulle vara lika främmande för lagstiftningens karaktär

som för varje sunt begrepp om rättvisa, vore än den ena partens intresse

aldrig så väl grundat gent emot den andras. Ehuru man måste erkänna

en stor rangskillnad de olika intressena emellan, kan dock detta aldrig

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ensamt föranleda medgivande av expropriation, det är endast rangskillnaden

intressenterna emellan, som vår lagstiftning och det sunda begreppet

om rättvisa har erkänt såsom avgörande skäl till sådan åtgärd emot den

ena partens vilja: för det allmännas intresse har den enskildes i vissa fall

fått vika. Emot denna princip torde det ej heller strida att, i de fall

här nämnts, utsträcka rätten till expropriation till mark att användas till

byggnadstomter därhän, att kommun, municipalsamhälle eller köping i enlighet

med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning

kunde skaffa sig erforderlig ökning i område för uppförande av bostadshus

att i sin ordning upplåtas till enskilda personer med äganderätt eller

tomträtt.

I expropriationslagförslaget 1913 förekommer ej förslag till öppnande

av sådan utväg. Däremot uttalar en riksdagens skrivelse till Konungen

år 1907 de kraftigaste skäl till sådant förfarande, och jag tillåter mig att,

i stället för vidare motivering, därur anföra en del av vad som särskilt

rör denna sak:

»—--Man har sålunda i våra dagar rikligt tillfälle att bevittna

hurusom samhällen uppväxa på olika platser å landsbygden, där tillfälle

till näringsfång på grund av nya konjunkturer erbjuder sig, och man har

särskilt i sådant avseende anledning att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser,

stationssamhällen och industricentra. På sådana platser samlas en

mängd personer, vilkas näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder

eller kanske tvingar dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur,

att en sådan stundom nödtvungen bosättning under påverkan av tillfälliga

lokala förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskilt i avseende

på förvärvande av bostaden, vilken ju är en nyttighet, som till varje

pris måste anskaffas — — —.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna

genom sitt ingripande söka råda bot härför,---. Gällande eller före
slagen

lagstiftning torde icke i större mån vara ägnad att avhjälpa det

onda. Expropriationsförfattningen medgiver sålunda expropriation blott till

torg eller gata i stad, och den skyldighet för tomtägare att avstå erforderlig

mark, som i förslag till lag om stadsplan föreskrives» (antogs samma

år denna riksdagsskrivelse avläts) »föreligger såsom regel blott för de i

fastställd stadsplan, vilken jämväl efter förordnande av Eders Kungl. Maj:t

kan upprättas inom område å landet, där större byggnadsverksamhet är att

förvänta, upptagna gator, torg och andra allmänna platser. Den i 10 §

av nyssberörda lagförslag föreslagna rätt för samhället att förvärva i fastställd

stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling

oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses ägnad att på plåt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ser, som nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt avhjälpa bostadsbehovet.

— —

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att tillgripa

nya åtgärder, där upplåtelse av erforderlig mark för en sammanträngd

befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas. I sådant

avseende torde för anskaffande av erforderlig tomtmark vara att förorda en

utvidgning av expropriationsinstitutet, blott förfarandet därvid noga begränsas

och bestämmes.

--— och vidare bestämma, att expropriationsrätten lägges i det

allmännas hand och att således denna rätt kan påkallas av det särskilda

samhället, kommunen eller staten, tv endast därigenom är man tillförsäkrad,

att förhållandena på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt ordnas.

Den exproprierande institutionen hade sedan att av den exproprierade marken

på lämpligt sätt upplåta tomter till de enskilda. Att kommunen

härvidlag bör träda emellan, ligger oftast i dess eget intresse, och det bör

därför kunna antagas, att densamma skall vara villig att underkasta sig de

uppoffringar i ekonomiskt avseende, som för åtgärder av berörda slag kunna

erfordras. Medel för expropriationens genomförande torde utan större svårighet

kunna anskaffas, helst realsäkerhet för ett upptaget lån erbjuder

sig i den exproprierade marken. I alla de fall, där ifrågavarande samhälle

är ett municipalsamhälle, ligger det närmast till hands att detsamma självt

vidtager berörda åtgärder, i andra fall lärer det ankomma på vederbörande

kommun. I vissa fall, där det allmännas intresse av frågans tillfredsställande

lösning är särskilt påtagligt, torde staten träda till för att underhjälpa

saken.

— ---Står dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man

böra vara berättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomtägare

och den expropriationsberättigade eller den enskilda i de flesta fall

låta sig åstadkomma.

Självklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten bör

begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärva

nödig mark för ett samhälles bebyggande — — —».

I sammanhang med frågan om expropriation i föreliggande fall, då

byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 komme att tillämpas

på bär ifrågavarande platser, torde ock en modifikation av nämnda stadga

2 kap. § 13, mom. 1, angående gatubredden vara av nöden. Enligt densamma

skulle i planen för sådana allmänna platser under inga omständigheter

få upptagas vägar med mindre bredd än tolv meter. Då fråga är

om bebyggande av holmar, öar eller strandremsor invid havet, skulle i

flera fall upptagande av så breda vägar som tolv meter föranleda till att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

23

det ej bleve någon plats övrig för byggnaderna. På vissa platser kan

nämligen området vara så begränsat av havet eller otillgängliga klippor,

att man måste på ett helt annat sätt utnyttja de trånga områden, som erbjuda

sig till byggnadstomter, än vad eljest i allmänhet är av nöden. De

sanitära skäl som förestavat nämnda stadgande torde ej heller kunna anses

här hava lika tillämpning, då de bostäder, som på dessa platser komma

att uppföras, ej bleve stadshusliknande höga byggnader eller hyreskaserner

och de friska havsvindarna nog här sörja för tillräcklig ventilation i även

de trångaste passager.

Ett ytterligare skäl för modifierande av nämnda stadgande torde ock

ligga däri, att de samhällen, som här avses, i allmänhet ha stort behov av

att särdeles noga begränsa sina utgifter. Skulle då det område, som ett

sådant samhälle såge sig nödsakat att expropriera, till en så stor del

komma att bestå av breda vägar, så bleve de tvungna att taga så mycket

vidsträcktare mark i anspråk, vilket åter föranledde så mycket större kostnader

i inlösen.»

Vid 1913 års riksdag förelåg till behandling en kungl. proposition

med förslag till ny expropriationslagstiftning. Sedan detta förslag blivit

av lagutskottet med vissa ändringar tillstyrkt, samt kamrarna i princip

godkänt utskottets förslag men i vissa delar stannat i skiljaktiga beslut,

blev ett av lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag av första kammaren

förkastat, i följd varav frågan för nämnda riksdag förfallit.

För ett fortsatt arbete å förevarande synnerligen viktiga lagstiftningsområde

föreligger alltså såsom underlag ett fullständigt utarbetat,

av riksdagen en gång behandlat förslag, som icke redan blivit upphöjt till

lag allenast av den anledning, att meningsskiljaktighet uppstått rörande

ett fåtal må vara ganska viktiga punkter. Med avseende härå har det

varit inom utskottet ifrågasatt att i anledning av herr Lindhagens m. fl.

motion upptaga frågan i hela dess vidd till behandling, därvid utskottet

i första hand skulle inriktat sig på att undersöka, huruvida icke i de omstridda

punkterna en brygga skulle kunna slås mellan de skiljaktiga meningarna

och ett förslag framläggas, som hade utsikt att vinna båda kamrarnas

bifall. Den stora arbetsbörda, som under innevarande riksdag påvilat

lagutskottet särskilt till följd därav att omfattande lagförslag, vilka

bort av utskottet i första hand behandlas, genom kungl. propositioner

förelagts riksdagen, har emellertid föranlett, att nu föreliggande ämne

icke kunnat av utskottet upptagas för än så sent under riksdagen, att

nödig tid till en genomgående undersökning och bearbetning av detsamma

icke stått utskottet till buds. Tvivelsutan skulle dessutom, i det läge

Utskottet.

Herr Lindhagens

in. fl.

motion.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Hr Olssons i

Blädinge

m. fl. motion.

frågan kommit, de bästa utsikterna till dess lösning vara att vinna genom

ett förnyat regeringsinitiativ. Redan sistlidna riksdags lagutskott gav ock

uttryck åt sin förvissning, att ett dylikt vore att inom närmaste framtid

förvänta. Visserligen hava förhoppningarna härom ännu icke blivit infriade.

Men utskottet finner sig likväl av anförda skäl förhindrat att nu

tillmötesgå den i herr Lindhagens m. fl. motion framförda önskan om

framläggande av förslag till fullständig ny expropriationslagstiftning.

Vad därefter angår herr Lindhagens m. fl. förslag om antagande av

en provisorisk lag om expropriation för vissa sociala ändamål, så har

samma krav varit framfört i en vid 1914 års senare riksdag av samma

motionärer väckt motion. I det utlåtande, som lagutskottet vid sistnämnda

riksdag avgav i anledning av berörda motion, yttrade utskottet bland annat

följande:

»Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnades frågan om antagande

av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, torde med full

tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskiljaktighet förefinnes

angående behovet av en dylik lagstiftning och önskvärdheten av dess snara genomförande,

ehuru enighet mellan kamrarna icke kunde vinnas rörande vissa av

det då föreliggande förslagets särskilda bestämmelser. Enligt utskottets förmenande

kan det ej heller vara tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom

kort tid åter kommer att underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt

utarbetat och av riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag finnes

att tillgå såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område.

Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, kan det enligt utskottets

uppfattning icke anses lämpligt att, på sätt motionärerna i första rummet

yrkat, nu till provisoriskt ordnande upptaga de omfattande och svårlösta

spörsmål, som falla inom området för den s. k. sociala expropriationen. Vissa av

dessa spörsmål ingå i den allmänna expropriationslagstiftningen och komma att

där behandlas. Härtill kommer, att sistlidet års riksdag i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhållit om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag i syfte

att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund

en mera tryggad ställning. Innan den allmänna expropriationslagstiftningen blivit

slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed ligga under Kungl. Maj:ts

prövning, vunnit sin lösning, lärer det knappast vara lämpligt eller ens möjligt

att till bedömande upptaga, huruvida och i vad mån de syftemål, som motionärerna

därutöver vilja vinna med sitt förslag om social expropriation, lämpligen må

på sådant sätt tillgodoses.»

De skål, som sålunda i fjol anfördes för ett avböjande av herr Lindhagens

m. fl. förslag i nu ifrågavarande del, synas utskottet fortfarande

äga giltighet, och utskottet har sålunda icke kunnat biträda samma förslag.

Beträffande den av herr Olsson i Blädinge m. fl. väckta motionen

finner utskottet visserligen syftet med densamma synnerligen behjärtans
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

25

värt. Utskottet hyser emellertid den uppfattningen, att åtskilliga svårigheter

skulle möta mot att ur den allmänna expropriationslagstiftningen

utbryta och särskilt för sig behandla frågan om expropriation för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid

järnvägsstation, hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning, varförutom jämväl beträffande sådan expropriation i

vissa detaljfrågor råda meningsskiljaktigheter, som torde vara svåra att i

ärendets nuvarande skede utjämna. Med anledning härav har utskottet

icke heller ansett sig böra tillstyrka riksdagen att i anledning av nu ifrågavarande

motion vidtaga någon åtgärd.

Vad slutligen angår den av herrar Hellberg och Rydholm väckta

motionen, så avser densamma till en början att genom ändring i expropriationsförordningen

bereda tillfälle till sådan ökning i område för bebyggande,

som må krävas för tillgodoseende av behovet av nya byggnadsplatser

vid hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å landsbygden

belägen ort med sammanträngd befolkning.

Det synes emellertid utskottet, som skulle redan i nu gällande lagstiftning

lämplig och tillräcklig utväg vara anvisad för tillgodoseende av

det behov, som motionärerna framföra. Enligt 36 § i lag angående stadsplan

och tomtindelning äger Konungen förordna, att sagda lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större

sammanträngd befolkning. Vid utläggande av dylik stadsplan lärer hinder

icke möta mot att utsträcka densamma över hela det område, som

kan finnas för bebyggande erforderligt, oavsett om den mark, som sålunda

lägges under stadsplan, tillhör samhället eller enskild jordägare. Likaså

lärer hinder ej möta att utsträcka redan fastställd stadsplan över angränsande

mark, som för samhällets fortsatta utveckling kan finnas nödig.

Sedan dylik stadsplan blivit av Kungl. Maj:t fastställd inträder jämlikt 10 § i

förenämnda lag rätt för samhället att, med Konungens medgivande, expropriationsvis

förvärva i stadsplanen intagen mark, även sådan som är utlagd

till tomtområde, där marken icke annorledes kan på skäliga villkor

förvärvas för bebyggande. Vid dessa förhållanden finner utskottet anledning

icke föreligga att i anledning av nu ifrågavarande motionsvis framförda

yrkande tillstyrka någon riksdagens åtgärd.

Herrar Hellberg och Rydholm hava ävenledes krävt ändring i byggnadsstadgan

för rikets städer i syfte att denna stadgas bestämmelser om

bredden å gata måtte mildras ifråga om sådana orter, som i motionen avses.

Motionärerna önska att medgivande skall lämnas att inom dylika

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. {Nr 46). 4

Herrar

Hellbergs

och Rydholms

motion.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets utlåtande Nr 46.

orter utlägga vägar till mindre bredd än som nu finnes i byggnadsstadgan

föreskrivet.

Nu gällande byggnadsstadga är föremål för revision inom vederbörande

statsdepartement och förslag till nya bestämmelser i detta ämne

föreligger i ett den 20 mars 1909 av särskilda kommittérade avgivet förslag

till byggnadsstadga för riket. Då i detta förslag (§ 12) finnas intagna

bestämmelser, som synas ägnade att i önskvärd omfattning tillgodose,

vad motionärerna i nu ifrågavarande hänseende begärt, finner utskottet ej

heller skäl att i anledning av motionen i denna del tillstyrka någon riksdagens

åtgärd.

Med anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa:

a) att herr Lindhagens m. fl. ovan omförmälda motion

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att herr Olssons i Blädinge m. fl. motion icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att herrar Hellbergs och Rydholms motion icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, som med instämmande

av herrar greve Spens, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, anfört:

»Det i herrar Olssons i Blädinge m. fl. motion framförda kravet på

lagstiftning, som möjliggör ett ordnande expropriation svis av bostadsförhållandena

inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats, fiskläge

eller annan ort med större sammanträngd befolkning, synes mig vara så

trängande, att utskottet ej bort ställa sig avvisande mot detsamma. Någon

avsevärd svårighet att nu direkt åstadkomma en dylik lagstiftning före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ligger ej heller med hänsyn till det underlag, som tillgängligt finnes i det vid

1913 års riksdag behandlade förslaget till ny expropriationslagstiftning.

Det är en jämförelsevis enkel sak att ur det då framlagda och av riksdagen

i väsentliga delar godkända förslaget utbryta, vad som rör nu ifrågavarande

expropriation. De meningsskiljaktigheter som i denna del yppats

beträffande vissa detaljfrågor, äro ej heller av den betydenhet, att samförstånd

därom bort vara uteslutet. Jag har alltså ansett och yrkat, att

utskottet i anledning av herr Olssons i Blädinge in. fl. motion bort tillstyrka

riksdagen att för sin del antaga följande:

Lag

innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller

lägenhets avstående för allmänt behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Prövar Konungen nödigt, att mark inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd

befolkning skall avstås för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden,

skall vad i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller

lägenhets avstående för allmänt behov stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Rätt att fordra marks avstående för ändamål, som i 1 § avses, må,

om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller

municipalsainhälle, inom vars område marken är belägen.

3 §•

Har mark, varå boningshus uppförts av annan än markens ägare,

avståtts för ändamål, som i 1 § avses, vare nya ägaren pliktig att till

varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta det till hans hus

hörande område med den jämkning, som kan erfordras för genomförande

av stadsplan och tomtindelning.

Sådant område vare husägaren berättigad köpa för en köpeskilling

motsvarande den för området utgivna ersättningen och å området belöpande

del av den undersöknings- och rättegångskostnad, som förorsakats

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 46''.

av frågan om markens avstående, jämte fem procent årlig ränta från det

ersättningen eller kostnaden utgavs; har husägaren, efter det marken avståtts,

innehaft området på grund av honom förut tillkommande besittningsrätt,

varde avgiften härför avräknad från köpeskillingen. Vill husägaren

ej köpa, och upplåtes, där så ske kan, området till honom med

tomträtt, varde avgiften för den upplåtelse, som först ägt rum, beräknad

efter den för försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda

har att erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag

om skiljemän.

Vad sålunda är stadgat äge ej tillämpning, med mindre husägaren

inom två år från det marken avståtts hos markägaren gör framställning

om försäljning eller upplåtande av området.

Markens avstående medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande

besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller

upplåtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid,

som för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande

av de därför stadgade villkor.»

dels av herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna,

vilka anfört:

»Med åberopande av motiven till ovan intagna motion inom andra

kammaren, nr 124, och, då utskottet ansett sig förhindrat att på sätt i motionen

i första hand yrkats framlägga förslag till en definitiv ny expropriationslagstiftning,

få vi falla tillbaka på motionens alternativa yrkanden

och således hemställa,

I:o att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t

måtte till nästa riksdag framlägga definitivt förslag till

dels en allmän expropriationslag och dels en lag om

social expropriation, den senare innefattande bestämmelser

om expropriation i erforderliga fall av jord från

fastigheter av i motionen angivet slag för att bereda

1) torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande

sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt

över jordbruket med erforderlig skog, odlingsmark, bete

eller annat nödigt tillbehör;

2) den jordlösa obemedlade befolkningen jord med

nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) innehavare av egna hus på ofri grund tryggad

rätt till själva marken; och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

2!)

4) synnerligast deri mindre bemedlade befolkningen

erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål.

2:o) att riksdagen i anledning av det för många

föreliggande nödläge, som ej medger uppskov, ville i

avvaktan på en definitiv lagstiftning för sin del antaga

den provisoriska lag om expropriation av jord för ovannämnda

sociala ändamål, som i motionen föreslagits.»

dels av herr Lindhagen, som beträffande första punkten i herrar

Hellbergs och Rydholms motion, vars syfte enligt reservantens uppfattning

ingalunda vore behörigen eller tillräckligt tillgodosedd genom utskottets

hänvisning till stadsplanelagen, hemställt

»att riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t vid

övervägande av frågan om ny expropriationslagstiftning

även måtte taga hänsyn till angelägenheten att det i

motionen framhållna önskemålet kunde på ett effektivt

sätt tillgodoses.»

dels av herr Trana i fråga om utskottets motivering i vad den avsåge

herr Olssons i Blädinge in. fl. motion ;

dels av herr Alexander sm, som ansett, att utskottet bort upptaga

förevarande lagstiftning i sin helhet till behandling;

dels ock av herrar Stärner och Pettersson i Södertälje, vilka hemställt:

I

»att riksdagen måtte i anledning av herr Lindhagens

motion och på de av utskottet anförda skäl i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till lag

om expropriation.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.