Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt till återköp.

1915-05-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:48, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt till återköp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag till lag om rätt

för stat, kommun och municipalsamhälle att försälja

vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt

till återköp.

Närvarande: herrar Lindhagen, Söderbergh*, Trana*, Alexanderson*, greve

Spens, Hult*, Dahl, Tisell, Richard Jonson*, Pettersson i Södertälje,

Lindqvist i Stockholm*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping*,

Gustafsson i Örebro, Holmdahl* och Igel.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 54, har herr Palmstierna hemstillit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag till lag innebärande rätt

för stat, kommun och municipalsamhälle att inom stadsplanerat område

försälja ägande fastighet med sådant servitut att fastigheten, när densamma

ånyo utbjudes till försäljning, må av staten, kommunen eller municipalsamhället

med företrädesrätt få återförvärvas mot erläggande av den köpeskilling,

som med fråndragande av ersättning för byggnader o. d. motsvarar

det ursprungliga försäljningsbeloppet.»

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären anfört:

»Under senare år har — såsom lagberedningen framhåller i sitt förslag

till ny jordabalk (II sid. 164) — den uppfattningen alltmer gjort sig

gällande, att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik den

grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark, som ägnar sig till

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 41 käft. (Nr 48.) 1

Motionärens

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det allmänna bevaras.

I sådant syfte har även i vår lag införts ett institut — tomträtten — som

är särskilt avsett att främja detta ändamål. Tomträtten har också, ehuru

dess tillvaro är endast några få år gammal och innebär en fullständig

nyhet för vår fastighetshandel och kreditmarknad, vunnit en tillämpning,

som tillfullo bestyrker dess användbarhet härför. Emellertid har det, som

man kunnat förmoda, visat sig, att tomträtten, ehuru den sålunda besitter

avgjorda fördelar och bör i allt större utsträckning införas såsom ett

naturligt led uti samhällenas jordpolitik, likväl icke ensam förslår att fylla

den uppgift, som upplåtelseformen för mark inom stadsplan bör fylla.

Tomträtten är nyttig och nödvändig inom sitt givna område, men den har

också en begränsning, vilken framträder tydligare, i den mån jordpolitiken

verksamt fullföljer strävandena att förvalta den inom samhället befintliga

marken på ett sätt, som bäst tillgodoser behovet av billig byggnadsgrund.

Det är nämligen så, att med tomträtten följer ett bindande av kapital

i fast egendom, som i den mån tomträtten skulle kunna få en vidsträckt

användning kunde uppgå till högst avsevärda belopp. För stadens liksom

för annans affärsverksamhet är det emellertid icke lämpligt att utöver en

viss gräns fastlåsa kapitalet i jordegendom. Det behöver mobiliseras.

För att vinna detta utan att avstå från de fördelar, tomträtten erbjuder,

i fråga om möjligheten att reglera fastighetshandeln och åt det allmänna

bevara värdestegringen å mark, har man uti den preussiska lagen institutet

återköpsrätt (Wiederkaufsrecht), som vid sidan av tomträtten (Erbbaurecht)

i stor utsträckning begagnas vid lösningen av bostadsfrågan och

i den praktiska kommunalpolitiken visat sig vara ett lyckligt komplement

till tomträttsinstitutet. Sålunda möjliggör återköp srätten stående inteckning

i fastigheten, något som med tomträtten icke med samma lätthet anordnas.

Aterköpsrätten innebär att kommunen säljer tomt med sådant servitut

graverande densamma, att staden efter viss tid må, enligt i lagen

och på denna grundat avtal närmare angivna bestämmelser, återförvärva

fastigheten, när den utbjudes till försäljning, för det ursprungliga priset

mot den ersättning i fråga om lösen för byggnader m. in. som kan anses

erforderlig.

Detta rättsinstitut skulle icke endast vara gagneligt för lösande av

egnahemsfrågan utan även beträffande den del av stadsområdet, som icke

avses för egnahemslägenheter, kunna bli till avsevärd nytta. Med utnyttjande

av återköpsrätten skulle kommunen nämligen just i fråga om de

fastigheter, belägna uti samhällets mer centrala delar, vilka kunna förväntas

bli föremål för spekulation i tomtvärdestegring, utöva ett gott inflytande

och förbehålla denna värdestegring åt det allmänna. Tomträtten

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

3

tiar hittills på grund av de svårigheter dess finansiering visat sig erbjuda

icke nått dessa stadsdelar.

Vidare kan det särskilt för vissa ändamål såsom upplåtelse av platser

åt industrien och dylikt vara synnerligen lämpligt att kunna tillgripa

återköpsrätten. Det har visserligen uti enstaka fall lyckats att mot tomträtt

utlämna mark i sådant syfte, men erfarenheten har likväl givit vid

handen att det för industrien i allmänhet erbjuder svårighet att med de

begränsade inteckningsjnöjligheter, som tomträtten anses medföra, kunna

finansiera företaget. Återköpsrätten skulle i detta avseende vara mycket

gynnsammare och icke för det allmänna innebära någon minskning av de

förmåner ett försäljande med tomträtt innebär.

Det har också under utvecklingen av egnaheinssamhällena visat sig

att utmed vissa huvudvägar, som icke gärna kunna tänkas undergå någon

ändring i stadsplanen, bebyggandet bör ske på sådant sätt, t. ex. med

trevåningshus, att därmed en värdestegring å tomten uppstår, vilken det

kunde för en fortsatt utveckling av den egentliga egnahemsverksamheten

vara lämpligt att realisera. Men under nuvarande förhållanden förbjuder

detta sig självt, såvida man icke vill kasta ut tomten för all framtid till

spekulationshandel genom att försälja densamma med full äganderätt,

något varför en stor betänksamhet med rätta yppas numer inom kommunalpolitiken.

Funnes återköpsrätten, skulle frågan vara löst. Då finge staden

vid försäljningen sin behöriga valuta, men kunde på samma gång hindra

att tomtjobberi uppstod vid ett egnahemssamhälle, som man genom användande

av tomträtt i övrigt velat skydda för sådant.

Nu har lagberedningen i sitt förslag till ny jordabalk mer i förbigående

behandlat denna fråga och tydligen av omsorg för tomträtten icke

gärna velat införa ett nytt rättsinstitut av föreslagen beskaffenhet uti vår

lag. Denna tvekan kan man väl förstå och uppskatta, men sedan lagberedningens

betänkande skrevs har en erfarenhet i frågan hunnit inhämtas

och man kan numer säga att det syfte, tomträtten avser att fylla, kan den

icke i alla avseenden och under alla förhållanden tillgodose, utan den behöver

hos oss som i Tyskland det komplement, som återköpsrätten innebär.»

■iil

Såsom av motionären framhållits har på senaste tider den åskådning

gjort sig alltmer gällande, att det särskilt för städer och därmed likställda

samhällen vore av stor betydelse att äganderätten till den för bebyggande

avsedda marken i största möjliga utsträckning åt samhället bevarades.

De skäl, varpå denna uppfattning grundar sig, äro i främsta rummet,

att därigenom samhället blir i tillfälle att ordna bostadsförhållandena på

ett gagneligt sätt efter en ordnad plan samt för framtiden upprätthålla de

Utskottett

yttrande,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

olika ändamål, för vilka marken på detta sätt disponerats. Samhällets intresse

kan dessutom oaktat upplåtelsen fortfarande vara knutet vid själva

fastigheten på det sätt, att det för det allmänna kan vara av vikt, med

hänsyn till ett jordområdes läge och andra förhållanden, att i framtiden

åter komma i besittning därav för tillgodoseende av ett allmänt behov.

Vidare kan samhället hava ett fortfarande ekonomiskt intresse av den upplåtna

fastigheten, i det samhället söker åt sig bevara den framtida stegringen

av jordvärdet, vilken vid ett samhälles utveckling med nödvändighet

inträder såsom en följd av denna utveckling själv och de åtgärder,

som för dess befordrande av samhället vidtagits. Det bör därför vara

samhället angeläget att sörja för att denna värdestegring, så vitt lämpligen

kan ske, kommer det allmänna tillgodo.

Lagberedningen har också under sitt arbete för omarbetning av

jordabalken med därtill hörande författningar ägnat särskild uppmärksamhet

åt denna angelägenhet. I beredningens avgivna förslag till jordabalk

har sålunda del I (sid. 230—260), del II (sid. 160—166) och del III (sid.

193—220) närmare behandlats städernas bostadsfråga och vad därmed äger

sammanhang samt därvid särskilt framhållits angelägenheten av att mark,

avsedd till bebyggande, såvitt möjligt bevaras åt det allmänna. Därvid

har beredningen företrädesvis betonat, såsom skäl för en dylik uppfattning,

vikten för ett stadssamhälle att kunna återförvärva mark för ett allmänt

behov och tillgodogöra sig jordvärdestegring.

I detta syfte har i anslutning till framställningar i riksdagen på lagberedningens

förslag redan blivit införlivat med lagstiftningen det rättsinstitut,

som kallas tomträtt. Denna rätt är en på särskilt sätt kvalificerad

nyttjanderätt. Den skiljer sig från denna därigenom att tomträttsupplåtelsen

sker på längre tid, minst 26 högst 100 år, samt vidare genom

att särskilda anordningar äro vidtagna för att göra tomträtten med därtill

hörande byggnader till ett kreditobjekt, likartat med fast egendom. Sålunda

kan inteckning för fordran enligt särskilda regler meddelas i tomträtten,

vilken omfattar byggnaderna samt den upplåtna besittningsrätten

till marken. Med tomträtt kan endast upplåtas tomt inom vederbörligen

planlagt område och allenast tomt, tillhörig kronan, stad eller annan kommun

eller ock municipalsamhälle, ävensom med Konungens medgivande

tomt, hörande till fideikommiss eller annan stiftelse.

Emellertid hava även andra utvägar ifrågasatts för att i städernas

och liknande samhällens intressen främja ovannämnda önskemål. Särskilt

hava därvid förordats och även mångenstädes i utlandet genomförts

stadganden om förköpsrätt och återköpsrätt. Lagberedningen yttrar om

dessa institut »att de överensstämma därutinnan, att de båda bereda den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

5

berättigade tillfälle att förvärva fastigheten genom att lösa den till sig.

Men, sådana de typiskt utbildats, äro de därutinnan från varandra avvikande,

att under det vid återköpsrätten det pris, efter vilket lösen skall

ske, är på förhand fastställt, det vid förköpsrätt^) bestämmes av vad annan

köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrätten kan enligt vad själva

namnet angiver icke utövas i annat fall än vid föryttring av fastigheten

och innebär rätt att övertaga annans köp.»

Enligt den lagstiftning, som hos oss gällde före 1810, skulle ej något

hinder mött för att använda även dessa upplåtelsesätt. Sistnämndaår

infördes emellertid vid 1 kap. 2 § jordabalken ett tilltugg av följande

lydelse: »Ej må säljare i köpe- eller skiftesavhandling om jord och

fastighet hädanefter förbehålla sig eller andra, att, emot någon i samma

avhandling bestämd penningesumma, eller andra villkor, få framdeles

vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant

köp eller skifte icke tillåten.> Denna föreskrift tillkom år 1810 i sammanhang

med förbudet att vidare bilda fideikommiss i fast egendom.

Initiativet togs vid riksdagen 1809 genom en framställning inom borgarståndet,

i vilken framhölls den praktiska olägenheten av dylika villkor,

särskilt för lantbruket. Städernas bostadsfråga var då ett ännu tämligen

främmande ämne och kom sålunda icke till bedömande vid den nya

lagstiftningen.

Genom berörda förbud i jordabalken är numera enligt svensk lagstiftning

omöjliggjort att begagna förköpsrätt eller återköpsrätt. Med utgångspunkt

från gällande lags ifrågavarande stadgande har lagberedningen

ingående övervägt, huruvida och i vad mån berörda bestämmelse i jordabalken

bör upphävas, åtminstone så tillvida att rätt till upplåtelse av allmän

mark med förköpsrätt eller återköpsrätt må kunna äga rum. Lagberedningen

har härvid föreslagit införande av förköpsrätt men motsatt

sig bestämmelser om återköpsrätt. Förköpsrätt vid föryttring av fastighet

kan enligt lagberedningens ovan berörda förslag ej blott kronan, kommun

eller municipalsamhälle utan även enskild fastighetsägare förbehålla

sig. 1 överensstämmelse med denna lagberedningens ståndpunkt har åberopade

stadgande i 1 kap. 2 § jordabalken av lagberedningen i dess förslag

till 4 kap. 3 § väsentligen bibehållits och erhållit följande lydelse: »Ej må vid

köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det köpeskillingen erlagts

och övriga villkor för överlåtelsen uppfyllts, påkalla köpets återgång; ej

heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att överlåta eller inteckna

egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu sagts, skett, vare

det ogillt.» I följande paragraf göres därtill bland annat en hänvisning:

»Angående inskriven förköpsrätt stadgas i 6 kap.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

<5

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Lagberedningen bär emot återköpsrätten i huvudsak andragit, att

den nye ägaren vid dylikt förbehåll komme i helt annan ställning än

andra fastighetsägare inom samhället. Frågan om och när återköpsrätten

komme att utövas vore oviss och gjorde hela rättsförhållandet osäkert. När

den en gång utövades, komme detta alltid att kännas såsom ett tungt

ingrepp i äganderättsförhållandet. Vidare måste ifrågavarande villkor verka

förlamande på den enskilde ägarens vilja att höja värdet av sin egendom.

Ägaren skulle icke heller kunna inteckna fastigheten högre än till det

förut fastställda återköpsbeloppet. Slutligen hänvisade lagberedningen till

möjligheten att använda sig av tomträtt.

Redan innan lagberedningen avgivit sitt berörda förslag, gjordes

framställningar i syfte att fästa uppmärksamheten på angelägenheten att

vid beredningens arbete även återköpsrätten i dess vidsträcktaste bemärkelse,

innefattande således även det slag av återköpsrätt, som särskilt kallas

förköpsrätt, måtte för ovan angivna ändamål bliva lagfästad.

Sålunda väcktes år 1907 inom riksdagens andra kammare en motion

(nr 158) om förslag till en lagstiftning, varigenom stat och kommun berättigades

att utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken vid försäljning av

fastighet förbehålla sig att mot vissa i köpekontraktet bestämda villkor få

återköpa fastigheten. Lagutskottet ställde sig tveksamt mot själva förslaget,

samt hänvisade till att frågan i varje händelse säkerligen komme att

bliva föremål för lagberedningens undersökning. Riksdagens båda kamrar

biföllo detta utlåtande, andra kammaren dock efter votering med 119 röster

mot 69, vilka senare avgåvos för en reservation i utskottet, däri förordades

ett övervägande, huruvida och under vilka villkor stat och kommun må,

utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, försälja fastighet med förbehåll om

förköps- och återköpsrätt.

År 1906 väcktes inom Stockholms stadsfullmäktige enahanda framställning,

som på sätt ovan sägs följande år frambars inom riksdagen. I

anledning härav beslöto fullmäktige den 15 februari 1909 att hos Kungl.

Maj:t begära en sådan lagstiftning och anförde till stöd härför följande:

»Vad särskilt Stockholms stad beträffar har den erfarenhet, som vunnits

under handhavandet av stadens tomtaffärer, gjort det tydligt, att den hittillsvarande

begränsningen i möjligheten att under betryggande former upplåta

stadens tomter för olika syften ofta ställt staden inför nödvändigheten att undandraga

företag av allmännyttig art sin medverkan genom billig tomtupplåtelse

endast av den grund, att det icke varit möjligt vinna garanti för tomtens användande

på avsett sätt. Detta har föranlett, att staden understundom sett sig nödsakad

att anlita former för tomtupplåtelser, som gått på sidan om gällande lagstiftning,

såsom t. ex. uthyrning av tomter på väsentligen längre tid, än i lag

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande, Nr 48.

vore medgivet. Man har därvid emellertid endast haft att röra sig med den upp

låtelseform, som haft karaktären av arrende, vilket naturligtvis också medfört,

att många allmännyttiga företag, som icke kunnat baseras på en sådan upplåtelseform,

antingen icke kunnat erhålla stadens medverkan för fyllande av sitt

tomtbehov eller ock fått tomt åt sig upplåten med äganderätt utan att samhället

käft någon säkerhet för att den uppoffring, detsamma därvid i allmänhet fått

ikläda sig, icke kunde snart nog tillgodokomma enskilt eller främmande intresse.

Genom det nya tomträttsinstitutet hava städerna visserligen vunnit ytterligare

en möjlighet att ordna sin jordfråga på ett lämpligare sätt, än hittills

kunnat ske, men detta institut torde icke ensamt vara i stånd att råda bot för

de missförhållanden, som i senare tider gjort sig särskilt kännbara beträffande

icke minst huvudstadens jordfråga. Tomträttsinstitutet kan svårligen lämpa sig

t. ex. för upplåtande av mark för större och dyrbarare anläggningar av mer eller

mindre offentlig art, ja, det kan ifrågasättas om det över huvud skall visa sig

lämpligt för upplåtande — åtminstone i större utsträckning —- av mark för vanliga

större hyreshus inom den egentliga staden. Det finnes förvisso en mängd

fall, där vederbörande städse måste begära att erhålla äganderätt till den mark,

de behöva för sina syften. Men bland dessa fall skall det säkerligen givas åtskilliga,

där man icke skulle röna olägenhet av att staden såsom säljare ägde rätt

att köpa egendomen åter. Därest staden kunde försälja tomter med återköpsrätt,

skulle staden kunna försälja tomter till allmännyttiga företag och genom återköpsrätten

tillförsäkra sig, att tomterna ej komme till obehörig användning. Priset för

marken skulle kunna nedtryckas och företagens realiserande därigenom underlättas.

Staden skulle också kunna för byggnadsändamål med återköpsrätt försälja mark,

som kunde antagas framdeles bliva behövlig för stadens egna behov, och därigenom

undvika att för sådana behov reservera områden, vilkas behövlighet för

stadens ändamål vore oviss eller i varje fall långt avlägsen.

Någon olägenhet av att tillerkänna stat och kommun en dylik återköpsrätt

synes ej heller förefinnas. Aterköpsrätten skulle ju alltid göras beroende på

särskilt förbehåll vid försäljningen och sålunda icke bliva en allmän begränsning

av äganderätt till av stat eller kommun försåld jord. Det ligger i sakens

natur, att sådan rätt endast komme att av vederbörande begagnas för särskilda

fall, där båda parternas intresse därav betjänades. Under sådana förhållanden

synes det ur allmän synpunkt vara fördelaktigt om förslaget bleve genomfört.»

Sedan lagberedningen i oktober 1909 avgivit sitt förslag om bland

annat förköpsrätt, infordrades utlåtande över 6 kap. i beredningens förslag

till jordabalk (om förköpsrätt och annan lösningsrätt) från stadskommunerna.

I allmänhet hava vederbörande i sina över remissen avgivna

yttranden lämnat förslaget utan erinran. Dock förekomma ibland kortare

erinringar i ämnet. Stockholms stadsfullmäktige åter avgåvo i underdånig

skrivelse den 12 maj 1910 i hithörande delar följande yttrande:

»Mot de föreslagna bestämmelserna om förköpsrätt synes från stadens sida

icke vara något att erinra. Tvärtom beredes ju genom desamma en utväg åt

staden att, visserligen mot skyldighet att gälda köpeskilling, som av annan bjudits,

förhindra användandet av fastighet, vid vilken återköpsrätten är fäst, på ett sätt,

som strider mot stadens avsikter vid upplåtandet. Likaså kan naturligen förköps
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande AV 48.

rätten komma till användning, då en fastighet, vilken staden avbänt sig, finnes

erforderlig för något allmänt behov. Emellertid äro dessa bestämmelser tilllämpliga

endast för det fall, att fastigheten verkligen går i köp. Om således

t. ex. den, till vilken fastigheten upplåtits, eller hans arvingar använda fastigheten

på helt annat sätt än vid upplåtandet avsetts, bereder det föreslagna institutet

icke staden någon möjlighet att inskrida. Enligt stadsfullmäktiges uppfattning

är det därför synnerligen önskvärt, att den föreslagna förköpsrätten

kompletteras med bestämmelser om återköpsrätt, vilken dock endast bör tillkomma

kronan, kommun eller municipalsamhälle.

I detta sammanhang torde böra erinras, att stadsfullmäktige enligt underdånig

skrivelse av den 15 februari 1909 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om

övervägande, huruvida och under vilka villkor stat eller kommun må berättigas

att, utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, vid försäljning av staten eller

kommunen tillhörig fastighet förbehålla sig rätt att återköpa fastigheten.»

Sedan stadsfullmäktige härefter i korthet anfört de av lagberedningen

andragna, ovan omförmälda skälen mot återköpsrätten, fortsätter

fullmäktige:

»Dessa skäl synas stadsfullmäktige emellertid knappast övertygande. Yäl är

sant, att den, som för sin tomt erlägger fulla marknadsvärdet, icke torde finnas

villig att underkasta sig villkor om återköp. För de fall åter, där samhället till

lägre pris upplåter mark för vissa särskilda ändamål, såsom till skola, bostadsförening

och dylikt, är förhållandet ett helt annat. Den nye ägaren har här i det

lägre priset full valuta för de olägenheter, som tillskyndas honom genom villkoret

om samhällets återköpsrätt. Det kan ej betraktas såsom en obillighet, att samhället

förbehåller sig att för detta lägre pris återförvärva marken, helst om, såsom

väl lämpligen bör ske, förutsättningarna för återköpsrättens inträdande så vitt

möjligt specificeras i köpekontraktet. Nu är det emellertid just i dessa fall, som

behovet av samhällets återköpsrätt skarpast framträder såsom det enda fullt

lämpliga mediet att förhindra fastighets användande för annat ändamål än med

upplåtelsen avsetts. . , „ ....

Slutligen torde böra påpekas, att jämväl förefintligheten av förköpsrätt

torde kunna tänkas komma att lända till minskning i fastighets värde. En tomt.

vilken köparen är säker att fa behålla, lärer alltid betinga högre köpeskilling

än en ofri sådan. Införandet av återköpsrätt skulle således i detta hänseende

endast vara ett ytterligare steg på den redan med förköpsrätten beträdda vägen.»

Uti den nu väckta motionen har motionären upptagit till förnyat

övervägande frågan om införandet i lagstiftningen jämväl av återköpsrätten

i inskränkt bemärkelse. Motionären begränsar dock i sitt förslag det ifrågasatta

rättsinstitutets omfattning. I olikhet med lagberedningens förslag om

förköpsrätt föreslås, att återköpsrätten, i likhet med tomträtten, endast skall

få tillämpning inom vederbörligen fastställd stadsplan och begagnas allenast

av stat, kommun och municipalsamhälle. Vidare föreslås, att återköpsrätt

må begagnas blott, då fastigheten ånyo utbjudes till försäljning,

men då mot erläggande av den köpeskilling, som, med fråndragande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

9

av ersättning för byggnader och dylikt, motsvarar det ursprungliga försälj

ningsbeloppet. Den av motionären föreslagna återköpsrätten är sålunda

icke överensstämmande med det här ovan omförmälda återköpsinstitutet

utan snarare eu kombination av förköps- och återköpsrätt.

Enligt vad utskottet inhämtat, har svenska stadsförbundets representantförsamling

vid ordinarie sammanträde den 9 mars 1915 beslutat

tillstyrka ifrågavarande motion.

Det synes lagutskottet ej kunna förnekas, att städer och andra stadsliknande

samhällen i sin kommunalpolitik, för utnyttjande av egen mark,

som de genom statens gamla jord donationer till städerna ännu innehava

eller eljest på olika sätt förvärvat, behöva bättre och mångsidigare utvägar

än den nu gällande lagstiftningen erbjuder dem. Visserligen har, med

erkännande av detta behov, nyligen instiftats den s. k. tomträtten. Denna

kan dock ej, såsom erfarenheten nogsamt utvisar, tillräckligt fylla alla

behov. Särskilda åtgärder erfordras för övrigt för att finansiera tomträtten,

då låneväsendet visat sig ej ännu vara i avsevärd mån tillgängligt

för tomträttsbelåningar. Mångenstädes saknas intresse eller utvägar för att

åstadkomma någonting sådant, och där tomträttskredit sålunda ej "anordnats

är tomträtten redan av den anledningen icke något att räkna med uti praktiken.

Såsom motionären framhåller, möter också mycket motstånd mot tomträttens

användning, på grund därav att kapital anses därigenom i för stor

utsträckning bindas i fast egendom. I den mån denna uppfattning gör

sig gällande, synes det vara angeläget, att vederbörande kommun äger

tillfälle att på annat sätt vid upplåtelsen trygga ändamålet med densamma,

utan att därigenom binda något kapital. I många fall såsom för upplåtelse

till större industriella anläggningar eller större byggnadsföretag

möter ännu en bestämd obenägenhet från spekulanters sida att övertaga

en tomt med tomträtt.* I varje händelse kan, såsom i Stockholms stadsfullmäktiges

ovan intagna uttalanden erinras, återköpsrätten mången gång

lämpa sig för jordupplåtelser av vissa speciella slag.

De skäl, som från lagberedningens sida och även eljest pläga anföras

emot återköpsrättens införande, äro företrädesvis, att den ur olika

synpunkter kan vara oläglig för köparen, ävensom att samhället av denna

anledning kan äventyra att ej få någon avnämare till tomterna. Det förefaller

dock som åt vederbörande kommuner borde kunna överlämnas att

själva överväga, vilket sätt för upplåtelse av kommunens egen jord kan

för olika fall vara lämpligt, och skulle det visa sig, att en kommun, som

önskar avyttra tomter, för vilka den bestämt sig att använda återköpsinstitutet,

ej kan finna någon avnämare, lärer det stå kommunen öppet

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt 41 Käft. (Nr 48.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

att återfalla på den nuvarande enda möjligheten eller att försälja med full

äganderätt. Någon förpliktelse att köpa tomter av kommunen föreligger

å andra sidan icke heller, och det står således en eventuell spekulant fritt

att avböja ett erbjudet förvärv på återköpsvillkor. Angeläget är däremot

att bereda stadskommunerna mångsidiga utvägar för de olika förhållandena

och skiftande behoven samt tillfälle att så fort som möjligt få välja mellan

sådana.

Det är möjligt, att vad som skulle vinnas genom begagnande av

återköpsrätt, till en ganska väsentlig del ernås även med den modifiering

och begränsning av institutet, som föreslås uti motionen. Utskottet förefaller

detta dock tvivelaktigt. I varje fall synes riksdagen ej böra nu

binda sig vid en dylik inskränkning utan låta utredningen omfatta vad

man inbegripit under begreppet återköpsrätt i allmänhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t måtte

taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning

må genom lagstiftning kunna beredas stat, kommun

och municipalsamhälle tillfälle att försälja jord

med så kallad återköpsrätt.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservationer:

dels av herrar greve Spens, Tisell, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson

i Örebro, vilka huvudsakligen på de av lagberedningen anförda skäl

ansett motionen icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda;

dels ock av herr Dahl.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

151675

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:204 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Majd angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och municipal a1 i texten