Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap. 16 § strafflagen.

1915-05-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:52, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap. 16 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap.

16 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh*,

Trana, Stärner*, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Dahl, Tisell, Pettersson

i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,

Schotte* och Borg*.

•) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 28, har herr Wavrinsky hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18

kap. 16 § strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga

mot övergrepp, må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet

mot och misshandel av djur, varvid rättelse ej genom lampor eller i den

ordning lagen nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om

sådant djur och i värsta fall låta nedslakta det.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»I motion nr 133, väckt i andra kammaren år 1896, hemställde

undertecknad, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, det Kungl.

Maj:t ville låta utreda, i vad mån och under vilka förhållanden utsträckt

befogenhet för kronobetjaning och polismyndighet att inskrida mot svårare

djurplågeri eller andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel,

såsom skärpta straffbestämmelser m. m., äro av behovet påkallade, och

Bihang till riksdagens ''protokoll 1915. 9 samt. 45 höft. (Nr 52). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

att Kungl, Maj:t i samband därmed ville snarast möjligt förelägga riksdagen

förslag till lag i sådant syfte».

Jag anförde i motionen exempel på uppenbar grymhet vid behandling

av djur, vilken under en lång tid fortgått, och styrkte detsamma

med flera bevittnade intyg.

Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förledas till

grymhet mot djur, korrigeras lätt. Och i svårare fall torde straffhotet

i 18 kap. 16 paragrafen strafflagen verka tillräckligt avskräckande från

att upprepa brottet. Men råa naturer taga sällan rättelse eller avskräckas.

Då sinnet rinner till eller rusdryckerna spela in, trotsa de och framhärda

i sina dåliga handlingar. I regeln äro djurplågare också människoplågare

och såsom sådana fruktade och bli därför länge lämnade oantastade vid

sitt djurplågeri. Bli de tilltalade, behöva de endast i det längsta hålla

sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stå

öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider

kunna utöva djurplågeriet. Ja, straffet avskräcker dem icke ens från att

fortsätta. Under tiden äro djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,

tills i bästa fall döden befriar dem.

För att råda någon bot mot detta missförhållande var det jag väckte

min motion. Lagutskottet hemställde emellertid, att motionen icke skulle

till någon riksdagens åtgärd föranleda, och den avslogs i båda kamrarna.

Min framställning att kronobetj än te- och polismyndigheter måtte för

sådana fall beklädas med befogenhet att inskrida till djurens skydd, under

former och i en utsträckning, som tryggade mot övergrepp från deras sida,

vann varken medkänsla eller förstående.

Jag återkom år 1898 med en framställning i samma syfte. Motion

nr 108 till andra kammaren. Nu stödde jag mitt yrkande på utlåtanden

av 49 veterinärer, varibland flertalet distriktsveterinärer, till vilka riktats

frågan:

Finner Ni av behovet påkallat, att — i synnerhet på landsbygden

— polismyndigheterna erhålla befogenhet att under former, som trygga mot

övergrepp, ingripa för att, tills dom genom rättslig åtal fallit, eller eljest

rättelse kunnat vinnas, förhindra djurplågeri genom att taga det plågade

djuret om hand och i värsta fall nedslakta det?

Av de 49 svarade 46 obetingat ja. Jag ber att i sin helhet få

hänvisa till bilagan till motionen nr 108 och vill här endast framhålla,

att flera av svaren ådagalägga, att sådant ingrepp från polismyndigheters

sida, som jag ifrågasatt, redan nu äger rum vid sidan av lagen. Till

förekommande av övergrepp föreslås föregående besiktning av veterinär eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 3

vittnesintyg. Flera föreslå befogenhet för ordning smyndighet att hålla tillsyn

över att uppenbar grymhet ej begås mot djuren. En av de tre, sora ej

finna åtgärder i min framställnings syfte behövliga — biträdande statsveterinären

i Stockholm — anser det dock »vara av behovet påkallat att

vederbörande myndigheter i så väl städer som på landsbygden ej blott

erhålla befogenhet, utan förständigas att anordna en efter förhållandena

i varje särskilt fall avpassad tillsyn i och för djurplågeriets förhindrande».

I min motion yrkade jag med hänvisning till förestående sakkunniges

omdömen, att 18 kap. 16 paragrafen måtte fullständigas med särskilt avseende

på erhållande av skydd mot fortfarande eller upprepad svårare

misshandel.

Även denna min motion avstyrktes av lagutskottet. I första kammaren

höjdes tvenne röster för densamma, däribland kammarens dåvarande

högt ärade vice talmans. Motionen avslogs emellertid. Andra kammaren

biföll motionen efter en mycket ingående debatt.

Uppmuntrad av denna framgång återkom jag redan påföljande år

och hemställde i motion nr 26 i andra kammaren, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

och för riksdagen framställa förslag till sådan ändring av 18 kap.

16 paragrafen strafflagen, att dels den nu gällande inskränkningen, enligt

vilken straff för djurplågeri inträder allenast i det fall, att det misshandlade

djuret är i någons ägo, upphör att gälla, dels såsom straffbart djurplågeri

blir att anse ej blott sådan misshandel, som kan sägas hava sin

grund i uppenbar grymhet, utan ock all annan rå och för den allmänna

rätts- och sedlighetskänslan sårande misshandel av djur, dels slutligen

straffpåföljden blir bestämd så, att även frihetsstraff kan å förseelsen följa».

Härvid har jag som synes för tillfället frånfallit det önskemålet,

att åt polismyndighet — och vid dess sida såsom i en del stater åt djurskyddsföreningars

därför särskilt utsedda ombud — kunde lämnas befogenhet

att ingripa för att förhindra att misshandel fortfarande utövades.

Jag fann tiden ännu ej mogen, särskilt inom domarekåren, för ett framsteg

i denna riktning och, för att ej lägga stötestenar i vägen för andra

reformer i berörda lagrum, som möjligen kunde vara ägnade att indirekt

befordra även mitt huvudsyfte, lät jag den frågan tills vidare vila.

Lagutskottet var emellertid obevekligt. Dock reserverade sig mot

utlåtandet i sin helhet tre ledamöter, mot vissa delar av motiveringen

en ledamot och ytterligare tre mot utskottets hemställan om avslag å

motionen, i vad densamma åsyftade skärpning av straffet för djurplågeri.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

I denna sista del blev också motionen bifallen även i första kammaren

efter mycket verkningsfulla anföranden av några av kammarens

mest inflytelserika talare.

Riksdagen beslöt att anhålla hos Kungl. Maj:t om förslag till sådan

ändring i 18 kap. 16 paragrafen strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri

upptoges jämväl frihetsstraff.

Sedermera har även, efter motion av herr Nydal, en ändring skett

i det i mitt första led gjorda yrkandet, så att »egna och andras kreatur»

utbytts i lagen mot »djur».

Men alltjämt står det stora och viktiga önskemålet, att ett fortsatt

grymt förfarande mot djur må kunna förhindras, öppet.

År 1899 kunde den främste talaren i första kammaren för straffskärpning

från rättens ståndpunkt framhäva, att djurplågeri ej straffas

för djurens egen skull utan såsom sedlighetsbrott, i den män djurplågeriet

kränker den allmänna sedlighetskänslan. Formelt är denna ståndpunkt

fortfarande giltig. 18 kap. avhandlar sedlighetsbrott. Men har ej

den allmänna meningen under de 15 år som sedan förlupit tagit stora

steg framåt mot en ansvarsfullare uppfattning om våra plikter vid behandling

av djuren? Är det verkligen fortfarande i uteslutande själviska

syften vi äga lagstifta mot djurplågeri — till stävjande av endast den

mest uppenbara grymhet mot våra stumma tjänare?

Har icke något som fått namn av »djurens rätt» — tack vare främst

djurskyddsföreningarnas erkännansvärda strävanden — fått insteg i våra

samveten? Och böra icke de Krallska hästarnas och Manheimerhundens

prestationer åtminstone mana till bättre eftertanke huru vi tillvarataga

våra plikter mot djuren?

Må vara, svarar man kanske, men icke kunna vi tillmäta polismyndighet

rätt att direkt inskrida mot djurplågeri? Det ges ju andra

förhållanden utom djurplågeri, varunder sådant förfarande ej tillstädjes.

Visserligen, men de, som då äro lidande, äro människor, som kunna

något åtgöra för att undfly brottslingen eller att skydda och försvara sig

och påkalla hjälp. Djuren äro i de flesta fall hjälplösa i våldsverkare!^

händer. De skola bringas till ursinne, innan de, mycket undantagsvis,

söka försvara sig, och deras stumma klagan och vädjan till människors

barmhärtighet hör ingen. Däri ligger en djup skillnad. I andra länder

har man också ej skytt att taga ett ansenligt steg i den riktning jag

föreslagit.

Så återstår invändningen att en föreskrift i lagen av antytt slag är

svår att formulera. Det är möjligt, men med god vilja går det säkert.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Man befarar också att i sin tillämpning lagen skalle komma att gå längre

än som är skäligt. Därför kan alltid rådas hot.

Är det ej betecknande att behovet av en sådan lag blivit så trängande,

att det föreslagna förfarandet ej sällan måste tillgripas utanför lagen.

Jag åberopar härvidlag de av mig till 1896 och 1898 års motioner fogade

intyg och bilaga. Denna fordran från förnämligast veterinärernas sida,

som där kommit till uttryck, träder nu fram med ständigt växande styrka

från även polismyndigheternas sida.

Till bestyrkande härav lämnas härmed även från de närmaste åren

några belysande utlåtanden i fråga bland de många som stå till buds.

1912.

Kronolänsman Norman i Spånga har uttalat, att han visserligen i

flera fall ingripit och omedelbart förbjudit hästars användande, men att

detta skedde utan stöd av lagen. Han framhöll önskvärdheten av att

sådana bestämmelser utfärdades, att då djur anträffas misshandlade eller

eljest vanvårdade allmänna åklagaren hade rätt att omedelbart skilja djuret

från dess ägare och i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunna anses nödiga

för djurets vård och djurägarens ställande till ansvar. Enligt nu gällande

lagbestämmelser har länsman icke rätt att genast ingripa till djurens skydd.

(Meddelande till Centralförbundets byrå den 1 november 1912.)

1913.

De svenska djurskyddsföreningarnes Centralförbund.

Kronolänsman C. E. Esseen, Strömsholm.

Åberopande bifogade tidningsurklipp skulle vi sätta värde på att

till vårt redan samlade material få även resultatet av ifrågavarande mål,

och får jag därför vördsamt utbedja mig ett meddelande härom. Tillika

skulle jag vara tacksam för ett uttalande av Eder, huruvida Ni anser en

förändring av lagen behövlig för att i t. ex. ett fall som detta kunna

direkt ingripa och förhindra fortsatt djurplågeri genom att skilja djuren

från ägaren, om det skulle visa sig att djurplågeriet, trots åtalet, fortsättes.

Tacksam för Edert värderade meddelande har jag äran teckna

med utmärkt högaktning

A. Christell.

Djurskyddskonsulent.

Svar: Synes mig synnerligen önskvärt och finnas flera fall, då

tydligt kan påvisas nödvändigheten av ett sådant ingripande!

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

1914. Från en enquéte.

Utan att vilja ingå särskilt på frågan, vilka lagstiftningsåtgärder

kunna anses vara av behovet mest påkallade, vill undertecknad, som lämnats

tillfälle yttra sig, härmed endast påvisa en enligt mitt förmenande synnerligen

avsevärd brist uti vår svenska lagstiftning beträffande djurskydd.

Den åtgärden nämligen av åklagare eller polismyndighet att fråntaga

en person, som genom grymhet, vanvård, oförstånd att sköta djur

eller dylikt gör sig skyldig till straff enligt djurskyddsparagrafen, de djur,

som äro i hans ägo eller vård, finnes icke i vår svenska lag oanbefalld

eller ens tillåten, huru svåra omständigheterna än kunna vara. Åklagaren

äger sålunda icke rätt vare sig att fråntaga en person hans djur och

bereda djuren bättre vård eller, om så måste anses nödvändigt, låta nedslakta

djuren, om också dessa äro så misshandlade eller vanskötta, att de

ej ens hava krafter kvar att själva resa sig, utan på grund av endast

misskötsel nästan äro halvdöda. En sådan åtgärd att på ett eller annat

sätt befria djuren från lidande, huru väl befogad den från mänsklig synpunkt

än kan vara, skulle helt säkert bereda den, som vidtoge åtgärden,

böter för egenmäktigt förfarande, därest åtal mot honom skedde, och detta

på den grund att åtgärden i fråga icke hade stöd i lag.

Undertecknad har själv för omkring ett år sedan varit i tillfälle

att erfara, huru maktlös åklagaremyndighet kan stå i dylikt fall, och kan

icke underlåta att relatera förhållandet för intresserade till belysande av

frågan. Det hade kommit till min kännedom, att uti en mindre, avlägset

belägen gård djuren voro synnerligen illa behandlade. Jag avreste till

platsen för undersökning. Där mötte mig en sorglig syn. En nästan

fullkomligt mörk ladugård, saknande fönster, med en kreatursbesättning

av ett par oxar, två kor och en kalv, samt ett likaså mörkt- stall med en

häst, samtliga djuren så ytterligt misskötta, att det nästan trotsar beskrivning.

Spillningen efter djuren tycktes icke vara bortförd på lång

tid, djuren, som lågo i denna smörja, voro ytterligt avmagrade och såriga

samt kraftlösa, så att de, på ett undantag när, ej kunde resa på sig.

Gården ägdes av en åttioårig gubbe med hans lika gamla hustru. Dessa

som själva skötte gården utan tillhjälp av tjänare, voro icke blott oförmögna

att vårda djuren, utan saknade delvis även vilja därtill på grund

av en nästan otrolig snålhet.

Uti nu i korthet relaterade fall hade naturligtvis den enda rätta

åtgärden varit att fråntaga den åttioårige, orkeslöse och snåle gubben

hans djur och bereda dessa en lämplig vård. En sådan åtgärd ägde

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

likväl åklagaren, som sagt, icke befogenhet att vidtaga, ehuru det måste

vara alldeles uppenbart, att i nämnda speciella fall ägaren var fullkomligt

olämplig att längre sköta djuren.

I förbigående må nämnas, att genom enskild påtryckning förmådde

jag några släktingar till ägaren att inverka på denne så, att han godvilligt

medgav, det dessa finge sköta djuren, vilka djur sedermera av dessa

inköptes; ett av djuren måste dock ett par dagar efter mitt besök nedslaktas.

Hade likväl icke genom undertecknads nämnda påtryckning,

vilken måste betraktas såsom en fullt privat sådan, djuren sålunda kommit

från sin ägare, hade de stackars djuren säkerligen i lång tid måst

lida samma fortsatta elände.

En synnerligen välbefogad åtgärd i lagstiftningshänseende vore sålunda

att söka inverka på dem, det vederbör, att få en utredning i antytt

syfte, så att med åklagarbefogenhet utrustad polismyndighet finge icke

blott rätt, utan även skyldighet att vid behov skilja djuren från deras

ägare på dennes bekostnad; vid fall, som icke vore alldeles uppenbart,

naturligtvis först efter veterinärs tillstyrkande utlåtande. Åtgärder i

sådant syfte äro, enligt undertecknads åsikt, att hänföra till ett praktiskt

dj urskyddsarbete.

Kronolänsman

G. Göthman,

Gnesta.

Ur Djurvännernas Tidning.

Svältfödda kreatur, som skiljas från sin ägare.

Länsstyrelsen i Malmö ingriper på anmodan av Centralförbundet.

Den 22 maj 1914 mottog Centralförbundets byrå telefonmeddelande

från ordföranden i Höganäs djurskyddsförening angående ett svårare djurplågeri.

Lantbrukaren Bengt Nilsson i Buskeröd, Väsby, hade under en

längre tid till den grad vanvårdat och svältfött sina djur, två hästar,

tre kor och en kalv, att då djurskyddsföreningen erhöll kännedom därom,

redan en ko hade dött och de andra djuren voro så utmagrade, att de

ej kunde stå på benen utan lågo i stallet, på bara jorden, utan något

slags strö under sig. Såväl veterinär som länsman hade besiktigat djuren

och ålagt ägaren att giva dem föda, dock utan påföljd. Stämning hade

uttagits på mannen, men han vägrade att giva djuren föda och att mottaga

erbjudet hö och halm.

Sedan Centralförbundet per telefon satt sig i förbindelse med länsstyrelsen

i Malmö, som fick del av de upprörande detaljerna, förordnade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

denna telegrafiskt vederbörande länsman att låta bortföra djuren för erhållande

av vård. För inköp av foder förskotterade Centralförbundet det

erforderliga beloppet.

Vid transporten måste korna formligen bäras ut ur stallet och

forslas på vagn. Enligt senare ingånget meddelande ha korna måst nedslaktas,

enär någon förbättring i deras tillstånd icke inträtt — de förmådde

icke ens röra sig, utan lågo alltjämt på samma sida. Man tror,

att hästarna kunna repa sig.

Åklagaren har nu yrkat ansvar för »djurplågeri under synnerligen

försvårande omständigheter».

Fallet är i sin ytterlighet dess bättre mera sällsynt i djurskyddets

historia, ehuru liknande tilldragelser ingalunda saknas, men det äger sitt

stora intresse för djurskyddsarbetet så till vida, att det givit oss bevis på

att myndigheterna verkligen kunna, där omständigheterna så påkalla, låta

skilja illa hanterade djur från deras ägare — en rätt, som mången menar,

att myndigheterna sakna.

1915.

Till De svenska djurskyddsföreningarnas Centralförbund.

I Eder ovan åberopade skrivelse ombads jag att göra ett uttalande

angående det förhållandet, att polismyndighet icke äger rätt att i fall, där

sådant kan synas av behovet påkallat, skilja det plågade djuret från sin

ägare för att förhindra ett fortsatt djurplågeri. Flera än en gång har

jag brytt min hjärna inför denna sak och lyckligtvis, fastän — jag medger

det gärna — i direkt strid mot gällande lag och praxis, alltid funnit

någon utväg för att åtminstone för en halv dag eller så få djuret skilt

från dess plågoande. Med den erfarenhet jag såsom polisman sålunda

vunnit i dylika saker, kan jag ej annat än betrakta det som en brist,

att icke strafflagens 18 kap. 16 § är avfattad på sådant sätt, att den ger

t. ex. allmän åklagare rätt att omedelbart och intill dess faran för en

fortsatt grymhet är överstånden skilja djur från den som mot sådant

visar uppenbar grymhet. Utan att för tillfället vilja ange exempel på,

huru ett sådant tillägg till lagen skulle lyda, finner jag dock saken avhjälpt

med allenast några få ords tillägg till ovan angivna lagrum.

Med utmärkt högaktning

Martin Winlöf.

Stadsfiskal i Örnsköldsvik, förut i Piteå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 9

Ur de anmälningar om dylika fall, som till Djurskyddsföreningarnas

Centralförbund och andra djurskyddsorganisationer ingått från lokala djurskyddsföreningar

i landet, skall jag icke göra några utdrag, enär de ju

kunna betecknas såsom uttryck för eu särskild ömsinthet om djuren, som

här ej kan komma i betraktande. Jag åberopar alltigenom endast sakkunniga

och de om denna angelägenhet närmast erfarna och hoppas härmed

ha till fullo ådagalagt att lösningen av denna viktiga fråga, som

alltsedan år 1899 fått anstå, ej längre bör undanskjutas.»

I 18 kap. 16 § strafflagen stadgas: »Visar någon i behandling av

djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Denna lydelse har lagrummet erhållit genom tid efter annan vid
tagna

lagändringar, i det att dels tillämpligheten har utsträckts att omfatta

behandlingen av icke blott, såsom ursprungligen var fallet, »egna

eller andras kreatur», utan djur i allmänhet, dels ock straffmaximum

höjts, först från 100 till 500 kronor och sedermera, vid synnerligen för
svårande

omständigheter, till fängelsestraff.

I förevarande motion framställes icke något yrkande på skärpning

i straffrättsligt hänseende av den gällande bestämmelsen, vare sig i fråga om

definitionen på straffbart djurplågeri eller i fråga om straffsatsen. Däremot

gör motionären gällande, att straffbudet bör kompletteras med lagstadgande

av annan art. I fråga om vissa fall av groft fortvarande djurplågeri

är enligt hans mening icke tillfyllest att samhället reagerar med

straffhot och straff, utan den sedliga känslan kräver att myndigheterna

utrustas med lagbestämd befogenhet att avstyrande ingripa, i nödfall på

det sätt att det plågade djuret tillsvidare skiljes från sin innehavares besittning

och ställes under nödig vård, eller ock, om annan utväg ej finnes,

genom avlivande befrias från sina lidanden.

Enligt vad motionären erinrat, har vid tidigare tillfällen, nämligen

åren 1896 och 1898, denna fråga motionsvis lagts under riksdagens övervägande,

i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.

Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande

riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade

jämväl i första kammaren förespråkare.

Sedan dess har denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion

ånyo bringas under riksdagens prövning, vill det synas utskottet som om

densamma under de förflutna decenniernas lopp får anses hava kommit

i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl ovannämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 45 käft. (Nr 52). 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

skärpningar av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna

rättskänslans gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren,

har man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare

tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet, än

tidigare torde varit fallet. Sålunda lärer man numera vara ense om att

straff för djurplågeri bör ådömas icke blott den som av lust att tillfoga

lidande eller av rått övermod förövar egentlig misshandel mot djur genom

prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff anses jämväl den

hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnar

sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogar

dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten

behörig hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret är behäftat.

Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av

djurplågeri synes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande

till laga näpst icke är till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.

1 fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående

grymt behandlingssätt över huvud är tydligen intet annat medel

än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande

givetvis tillkommer i första hand polismyndighet och under vissa

omständigheter en var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående

ofog. Men annorlunda ställer sig saken i fråga om ett fortvarande

lidande, som tillfogas djuren genom en" alltjämt fortsatt vanvård eller

överansträngning. A ena sidan kan rättskänslan icke finna sig tillfredsställd

med den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter

eu länge utdragen rättegång, skall erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid,

trots tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad

består. '' -‘Och onekligen förekomma fall, om ock lyckligtvis sällsynta,

där en trilska eller slö likgiltighet föreligger, som icke låter sig

brytas genom åtal, knappast genom straffdom. A andra sidan är en

avstyrande åtgärd i dessa fall en vida allvarsammare sak, enär dels ett

verkligt och varaktigt besittningsingrepp kan bliva av nöden, dels utväg

kan saknas att bestrida de med omhändertagande och vård förenade kostnaderna.

Man kan alltså icke förvåna sig över, om, såsom motionären

giver exempel på, polismyndighet finner sig i saknad av lagstöd icke äga

befogenhet till ett dylikt ingripande.

Utskottet finner alltså motionens syfte behjärtansvärt. Det får emellertid

ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte är förenat

med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjuda att man här framgår med

synnerlig försiktighet. Motionären har själv betonat att han inser, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

11

den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande

garantier. Skall emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,

kunna dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut, avkunnat

i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt

på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast

är förenat, komrne den nödiga åtgärden i så fall gärna att vidtagas

först då det är för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade

polismyndigheternas hand kan anföras, att uppfattningen om vad

som är att betrakta som verkligt djurplågeri växlar högst betydligt hos

olika funktionärer; och även om man fordrar tillstyrkande utlåtande från

distriktsveterinär, kvarstår alltjämt, att även hos dessa tjänstemän åskådningarna

i frågan skifta efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets

högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall

torde antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och

tidsutdräkt, eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på

den underordnades ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att

föredraga, att den underordnade myndigheten får själv fatta sitt beslut

på eget ansvar.

Finner man sig böra stanna vid en sådan utväg, är det emellertid

desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande

dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande

för dem som därav drabbas, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken

i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till

åtgärd, som innebär ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen

eller som medför kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,

böra starkt begränsas till uppenbara fall av groft djurplågeri.

Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med

det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behöver

vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål synes befogenheten

till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,

att den mot vilken detsamma riktas redan blivit delgiven

stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone

blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma

att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga

till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget

avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller

av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.

Med nu givna antydningar vill utskottet självfallet icke göra anspråk

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan

endast ett första bidrag till dess utredning, Att en dylik utredning kommer

till stånd, finner sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen må

anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetas, desamma icke, på

sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunna inarbetas i eller såsom tillägg

fogas till 18 kap. 16 § strafflagen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Wavrinskys

motion, I: 28, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida,

i vilken omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat

fortvarande djurplågeri genom vanvård eller annan

uppenbar grymhet, offentlig myndighet må tilläggas

befogenhet att, där ej rättelse annorledes kan vinnas,

ombesörja djurets vårdande eller befrielse från dess

lidande, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,

vartill sådant övervägande kan föranleda.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET, 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:208 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap. 16 § . strafflagen. a1 i texten