Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen, dels ock i ämnet väckt motion.

1915-05-19 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:53, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen, dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

1

flr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1915 kl. 7 f. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med

förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas

å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt

till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen,

dels ock i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Stämer*),

Alexanderson, Knut Larsson *), greve Spens, Dahl, Tisell, Eliasson, Pettersson

i Södertälje, Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Persson i

Norrköping, Gustafsson i Örebro, och Relin *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 16 april 1915 dagtecknad proposition, nr 144, som

hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen

bifogade i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen

att antaga följande förslag till lag om förbud för vissa personer

att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 höft. (Nr 53.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Lagom

förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av

krigsmakten är förlagd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fälles någon till ansvar efter 10 kap. 14 § strafflagen och framgår

det av omständigheterna, att brottet blivit begånget vid agitatorisk

verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga, som inkallats

till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan av plikter mot fosterlandet

eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,

må domstolen tillika föreskriva, att förbud må, på sätt i denna lag stadgas,

meddelas den dömde att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är

på stadigvarande sätt förlagd.

Domstolen må jämväl, om skäl därtill äro, förordna, att nämnda

föreskrift skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej vunnit

laga kraft.

2 §■

Uppehåller sig den, beträffande vilken givits sådan föreskrift,

som i 1 § sägs, å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande

sätt förlagd, äger Konungens befallningshavande, där så anses påkallat, för

viss tid eller tills vidare förbjuda honom att vidare uppehålla sig därstädes.

Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning är förlagd,

och må, om förhållandena därtill föranleda, utsträckas att gälla jämväl

i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock må det ej förbjudas

någon att uppehålla sig inom kommun, där han är boende eller

äger fast egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller yrke, såvida

det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig eller förvärvat

fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom

kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud, som nu är sagt,

bedriva agitatorisk verksamhet i det i 1 § angivna syfte.

Då tre år förflutit från det utslag, genom vilket allenast böter ålagts,

vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,

efter utståndet straff frigivits, må förbud ej vidare meddelas eller gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Har beslut, varigenom domstol föreskrivit, att förbud må meddelas,

upphävts av högre rätt, skall förbud, som utfärdats på grund av sådan

föreskrift, ej vidare vara gällande.

3 §•

Förbud, varom i denna lag är stadgat, må ej meddelas någon,

med mindre tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens

befallningshavande eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande

bestämmer, yttra sig i ärendet.

Har någon lämnat orten, sedan han kallats till sådant förhör, vare

det ej hinder för förbudets meddelande.

4 §•

Hå förbud, som ovan sägs, meddelas någon, skall Konungens

befallningshavande förelägga honom skälig kort tid, inom vilken han

skall lämna det förbjudna området.

Har någon icke ställt sig nämnda föreläggande till efterrättelse,

eller har någon, sedan han fått del av förbudet, i strid mot detsamma

återvänt till område, där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande

avlägsna honom därifrån.

5 §•

Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst

område, där fullgöra någon honom enligt lag åliggande skyldighet eller

vill han där utöva honom tilkommande rösträtt i allmänt ärende, vare

förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.

Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd

att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna

området.

Finner Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter,

att meddelat förbud ej vidare bör gälla, må Konungens

befallningshavande häva förbudet, innan den tid utlupit, för vilken förbudet

meddelats.

6 §.

Återvänder någon olovligen till område, från vilket han enligt 4 §

blivit avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex

månader.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande. Nr 53.

Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

» §■

Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lag

meddelat, må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är

bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,

där ej annorlunda förordnas.

8 §.

Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,

må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga

befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, ehuru

domstol icke, på sätt i 1 § sägs, föreskrivit, att sådant förbud må

meddelas. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas

för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller tills

vidare, efter ty Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud, som

meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§ i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Förbud, -om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den

tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må

meddelas.

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall hava

följande ändrade lydelse:

Var som, muntligen — — — — gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon---— vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest —---straffes med böter eller fängelse.

Vad i^denna § är stadgat gälle — — — — åsyftade verkan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 53. 5

Att deri, Borr) dömes till sträft efter denna §, i vissa fall kan varda

underkastad förbud att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är

på stadigvarande sätt förlagd, därom är särskilt stadgat.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,

hänvisar utskottet till propositionen.

1 samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom Her^Boimandra

kammaren av herrar O. Holmdahl, E. von Hofsten, Arvid Lindman, .

Conrad Vahlquist, K. Beckman, Karl Hildebrand, Hans Andersson, John

Jeansson i Kalmar, Cornelius Olsson, Gast. Rydén, C. Hallendorff, Malte

Sommelius, Wilh. Hellberg, Gust. Odqvist, Fritz Kaijser, Pehr Ang.

Andersson, N. E. Nilsson, C. J. Öberg, Axel E. Lindvall, Carl Lorentzon,

Edv. Andersson, C. Wilh. Jönsson, J. Åkerman, Emil Bengtson, Sven

Lubech, P. Rydholm, Alex. Thore, S. Welin, M. Svensson, Axel Sundberg,

Wilh. Andersson, Aug. Lingström, David Norman, Axel Lundblad,. O.

Al fr. Berg, K. J. Larsson, Carl Persson och John Jönsson väckt motion

(II: 128), vari hemställts

»att riksdagen måtte för sin del besluta, att It) kap. 14 § strafflagen

erhåller följande ändrade lydelse:

Var som — — — stadgas.

Där någon —--- 1 mom. sägs.

Har någon — — — fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller

då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen

äro samlade, muntligen eller i skrift, den han utspritt eller utsprida

låtit, söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat

mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag

som i 3 mom. sägs.

Vad i--— verkan.»

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»De vittgående åtgärder, som sistlidet år vidtagits för höjande av

landets försvarskraft, böra såsom oavvislig följd föranleda en strävan att

även annorledes än genom direkta försvarsåtgärder förläna den militära

verksamheten erforderligt stöd och i varje fall undanröja förefintliga

binder och svårigheter för denna verksamhet att på ett betryggande sätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

fylla sin uppgift. Världshändelsernas allvar under den tid som förflutit,

sedan försvarsreformen beslutades, utgör tillräcklig maning till statsmakterna

att i detta avseende icke eftersätta någon aktsamhet.

En företeelse, som inför en sådan strävan måste bliva föremål för

särskild uppmärksamhet, är den s. k. antimilitaristiska propagandan, vilken

enligt vad öppet meddelas även under nu rådande allvarliga förhållanden

bedrives med obruten intensitet. Så länge denna agitation, såsom

namnet närmast angiver, endast riktar sig mot överdrifter inom det militära

och således går ut på förändringar i försvarsorganisation och försvarsverksamhet,

och så länge agitationen vill fullfölja dessa syften allenast

med användande av lagliga medel, må den försvara sin plats såsom ett

led i de politiska meningsbrytningar, som bilda drivande krafter i den

samhälleliga utvecklingen. Men erfarenheten giver nogsamt vid handen,

att den antimilitaristiska propagandan rymmer inom sig icke blott företeelser

av denna art. 1 stigande omfattning har densamma glidit över

att rikta sig mot all militär verksamhet överhuvud och har därmed även

blivit rent och klart lörsvarsfientlig. I denna del utgör agitationen ett

direkt angrepp på samhället i eu av dess nödvändigaste verksamhetsgrenar

och på de institutioner, som hava denna verksamhet sig anförtrodd.

Följden av en sådan agitation kan lätt bliva icke blott ett menligt

och för samhället ovärdigt nedsättande av krigsmaktens anseende, utan

även — vad viktigare är — eu allvarlig fara för den sammanhållande

kraften inom krigsmakten, för disciplinen. Därigenom kan agitationen

äventyra intet mindre än krigsmaktens förmåga att på behörigt sätt fylla

sin uppgift, Farlig i denna riktning är icke endast den agitation, som

uppmanar till värnpliktsstrejk, uppsåtlig olydnad, vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten och annat brytande mot de militära tjänsteplikterna.

Utan fara för krigslydnaden uppkommer även då agitationen gör till sin

uppgift att upphetsa till missnöje med den militära tjänstgöringen, sådan

denna måste vara beskaffad, eller till hat emot det militära befälet.

Härigenom beredes hos krigsmanskapet en jordmån av ovilja och trots,

ur vilken verkliga brott mot krigslydnaden med lätthet växa fram, och

vilken, även där så icke blir förhållandet, är ägnad att betydligt försvåra

samverkan i tjänsten mellan befäl och underlydande. Åven den

mera allmänt hållna agitationen för avskaffande av allt försvar måste

tagas med i räkningen i detta sammanhang nämligen om den, som

alltför ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser,

som vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande

internationella förhållanden med nödvändighet ålägger oss. I alla dessa

fall är faran mera omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

bland militären, än om den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl

den även i sistnämnda fall ingalunda är ofarlig för disciplinen inom eu

krigsmakt, som bygger på den allmänna värnpliktens grund.

Uppenbart är visserligen, att samhällets ställning till den försvarslientliga

agitationen icke kan bestämmas med hänsyn tagen enbart till

den militära verksamhetens intressen. Då det här gäller en så viktig

grundsats som yttrandefriheten, kan det icke ifrågasättas att vidtaga

andra begränsningar än sådana, som föranledas av eu såväl på grund

av agitationens innehåll som med hänsyn till dess föremål mera omedelbar

samhällsfara. Men å andra sidan måste fasthållas, att det offentliga

ordets frihet i ett ordnat samhällsliv icke kan vara obegränsad, och att

denna frihet redan enligt nu gällande lag är ålagd begränsningar till

skydd mot agitation till förmån för vissa samhäll sfarliga företag. Det

är då endast följdriktigt, att yttrandefrihetens missbruk jämväl i andra

fall, då detsamma antager samhälls farlig karaktär, föranleder till vidtagande

av motsvarande begränsningar.

Den allmänna strafflagen behandlar missbruk av yttrandefriheten i

10 kap. 14 § och straffbelägger där i 1 mom. uppmaning till brott, i 2

mom. försök att på annat sätt, såsom genom prisande av brottslig handling,

förleda till brott, samt i mom. 3 försök att eljest förleda till ohörsamhet

emot lag eller laga myndighet. Förutsättning för bestraffning är

i alla dessa fall, att uppmaningen resp. förledandet skett offentligen eller

såsom lagen uttrycker det »muntligen inför menighet eller folksamling»

eller i skrift den någon utspritt eller utsprida låtit. Har uppmaningen

eller förledandet skett i tryckt skrift, inträder samma straff på grund av

hänvisning i 3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.

Av dessa straffbud drabbas redan nu vissa ovannämnda former av

försvarsfientlig agitation. Bestämmelserna omfatta alla fall, då agitationen

avser verkliga brott — det vill säga varje med straff belagd

gärning eller underlåtenhet, vare sig den är straffbelagd enligt allmänna

strafflagen, strafflagen för krigsmakten eller någon annan speciallag —

vartill komma sådana fall, då agitationen avser handlingar, vilka utan

att vara belagda med straff likväl innefatta ohörsamhet mot lag eller

laga myndighet. Innehåller agitationen uppmaning att ej inställa sig

till eller avhålla sig från tjänstgöring eller att krigsmanskapet ej skall

uppfylla sina tjänsteplikter, är den sålunda redan enligt gällande lagstraffbar.

Däremot saknar allmänna strafflagen tillämplighet, om agitationen

inriktar sig på att undergräva krigslydnaden genom att söka upphetsa

till missnöje med den militära tjänstgöringen eller till hat mot

det militära befälet eller genom andra dylika medel. Ännu mindre avses

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

eu agitation, som söker att utplåna den allmänna känslan av förpliktelser

mot fosterlandet i försvarsavseende.

Den fara för krigslydnaden, som även en agitation av denna beskaffenhet

kan medföra, har icke kunnat undgå att på andra håll i gällande

lagstiftning tilldraga sig lagstiftarens uppmärksamhet. I detta avseende

kan till en början åberopas 71 § i den nu utfärdade nya strafflagen

för krigsmakten. Här stadgas straff ej blott för den, som muntligen

inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt

eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet

mot förmans eller överord nåd s befallningar i tjänsten — vilken bestämmelse

i själva verket innefattar ett specialfall av det mera allmänna stadgandet

i 10 kap. 14 § strafflagen — utan även därutöver för den, som

på dylikt sätt sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Enligt denna

bestämmelse straffas sålunda i tjänst varande värnpliktiga och andra, som

lyda under strafflagen för krigsmakten, för offentlig agitation bland kamraterna.

Grunden härtill kan nu icke antagas vara, att förledande eller

upphetsande, varom i lagbudet är fråga, skulle från den agiterandes sida

innebära en alldeles särskild plikt förgätenhet, därför att denne tillhör

krigsmakten. Tvärtom giver stadgandets plats i sammanhang med bestämmelserna

om uppror, upplopp och brott mot krigslydnaden med all

tydlighet vid handen, att den avgörande synpunkten varit den fara för

disciplinen inom krigsmakten, som kommer av dylik agitation. Att

emellertid denna fara är densamma, vare sig agitatorn är en militär eller

eu civil person, torde vara tämligen klart. År lagens ståndpunkt den,

att en dylik agitation i det ena fallet bör förhindras genom en straffbestämmelse,

bör detta därför även ske i det andra. Med det sagda är

likväl icke förnekat, att fordringarna på ett lojalt uppträdande böra

ställas högre beträffande dem, som själva är.o i tjänstgöring vid krigsmakten.

Denna omständighet bör därför tillmätas betydelse vid straffskalans

bestämmande, men kan ej föranleda till straffrihet för den civile,

då han bedriver eu av lagstiftaren såsom samhällsfarlig ansedd verksamhet.

Men även i andra riktningar har en motsvarande fara för krigslydnaden

föranlett lagstiftarens ingripande. I lagen den 16 juni 1906

om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster stadgas

följande: »År sammankomst utsatt att äga ram å ort, där krigsmanskap

är samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att

vid sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna

känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller

eljest undergräva krigslydnaden, äge på stället varande högste befälhavare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 53. !)

förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten.» Detta lagbud utgår

uppenbarligen därifrån, att eu agitation i det angivna syftet är farlig för

disciplinen, da det tillägger befälhavaren makt att förhindra manskapet

att deltaga i en sammankomst redan på grund av ett antagande, att dylika

yttranden skola förekomma. Till skydd mot faran har emellertid lagstiftaren

här icke ingripit mot själva agitationen, utan endast skapat eu

möjlighet att förebygga, att krigsmanskap kommer i beröring med densamma.

Lyckas det icke befälet att förhindra manskapets närvaro, för

agitationen försiggå utan någon efterräkning. Detta förhållande kan försvaras

allenast under förutsättning att den preventiva åtgärden visar sig

fullt effektiv för sitt ändamål. Erfarenheten under den tid lagen tillämpats

giver emellertid vid handen, att så icke varit fallet. Till viss del har

detta berott pa svårigheter för befälet att få kännedom om sammankomsts

utsättande eller att på förhand äga tillgång till giltiga grunder för ett

antagande om försvarsfientlig agitation. Men härtill kommer såsom särskilt

anmärkningsvärt det förhållandet, att agitatorerna medvetet söka

kringgå stadgandet därmed, att de icke formligen utsätta en sammankomst,

utan sprida underrättelse om samling man och man emellan och

på sa sätt lämna de militära befälhavarna, om de överhuvud få kännedom

om förhållandet, i ovisshet, huruvida eu sammankomst i lagens

mening föreligger eller allenast ett så kallat enskilt möte. Under sådana

omständigheter är det endast eu nödvändig konsekvens av den ståndpunkt,

lagstiftaren eu gång intagit, att han såvitt möjligt kompletterar

det preventiva skyddet genom att även i efterhand ingripa med straff

mot den agitation, som lyckas gäcka de förebyggande skrankorna.

Det bör emellertid framhållas, att den formulering, på vilken 190(i

års lag bygger, icke torde vara i sin helhet ägnad att läggas till grund

för ett straffbud. En agitation, som åsyftar »att utplåna känslan av

plikter mot fosterlandet», synes vara till sitt innehåll allt för obestämd,

för att ett straff skall kunna anknytas till densamma. År agitationen

däremot av den beskaffenhet, att den åsyftar, »att uppväcka hat mot

befälet eller eljest undergräva krigslydnaden», torde ett förslag att straffbelägga

densamma icke giva anledning till befogad invändning från

straffrättslig synpunkt.

Ett ytterligare stöd för att en lagstiftning i denna riktning endast

innebär en utveckling av nu gällande stadganden kan hämtas från de

föreskrifter, som år 1909 intogos i tryckfrihetsförordningen 4 § rörande

rätt att indraga tryckta skrifter, som uppenbarligen åsyfta »att utplåna

känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet

eller eljest undergräva krigslydnaden», då de anträffas vid trupp eller

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 käft. (Nr 53.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

ombord å flottans fartyg. Tryckfrihetsförordningen använder här vid

beskrivning av ifrågavarande såsom farliga betecknade skrifter alldeles

samma uttryck som 1906 års lag. Åven för tryckfrihetsförordningen

är sålunda utgångspunkten densamma eller att uttalanden i dylikt syfte

icke böra göras under sådana förhållanden, att krigsmanskapet därigenom

påverkas.

Åberopade bestämmelser i strafflagen för krigsmakten och 1906 års

lag äro begränsade att omfatta en agitation, som sker »inför samlat krigsfolk))

(enligt 1906 års lag: krigsmanskap). Därmed torde förstås detsamma,

som i allmänna strafflagen är uttryckt med »menighet eller folksamling»,

dock under förutsättning, att menigheten eller folksamlingen till

någon avsevärd del utgöres av krigsfolk. Vid eu åtgärd att i angiven

riktning utvidga straffskyddet enligt allmänna strafflagen, torde emellertid

med en agitation inför samlat krigsfolk böra likställas en agitation, som

äger rum, då värnpliktiga samlats för inryckning eller utryckning, även

om de vid tillfället ej stå under militärbefäl, eller då värnpliktiga eijes äro

samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen om inskrivning, mönstring

eller annan dylik förrättning. Erfarenheten har ådagalagt, att

den försvarsfientliga agitationen med förkärlek utnyttjar tillfällen av denna

art, och faran för att agitationen skall bära frukt inom krigstjänsten

är i dessa fall lika omedelbar, som där krigsfolk i egentlig mening göres

till föremål för densamma.

Av det föregående torde framgå, att en följdriktig utveckling av

de grundsatser, på vilka den redan gällande speciallagstiftningen på

skilda ställen bygger, leder till ett utvidgande av den allmänna straffbestämmelsen

i 10 kap. 14 § strafflagen att omfatta en försvarsfientlig

agitation, vilken kan så bestämmas till föremål och innehåll, att den

äger rum inför samlat krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro

krigsmän, äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och att

den åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat

mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.

Slutligen kan åberopas, att man i Norge sistlidne höst ansett nödigt

att inskrida mot den försvarsfientliga agitationen med särskilda straffbestämmelser.

Den 25 september 1914 utfärdades där en provisorisk

anordning (Lovtidende n:o 47) av innehåll bland annat, att »med böter

eller faengsel i högst sex månader straffas den, som deltager i eller

medverkar till försvarsfientliga demonstrationer eller som på offentligt

möte söker att upphetsa till ovilja mot tjänst i rikets försvar eller till

hat mot det militära befälet». Då denna bestämmelse icke gjort någon

begränsning med hänsyn till agitationens föremål, som således icke be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 53. IT

höver vara krigsfolk eller därmed likställda, har den lagt ett i donna

del vida strängare band på yttrandefriheten än vad här föreslagits. Ilärkommer,

att lagen till skydd mot den försvarsfientliga agitationen begränsat

icke endast yttrande- utan även demonstrationsfriheten.»

Med de lagförslag, som innefattas i förevarande proposition och

motion, avses att stävja den agitatoriska verksamhet i försvarslientligt

syfte, som bedrives bland härens och flottans manskap.

Redan tidigare har nämnda propaganda gjorts till föi''emål för lagstiftningsåtgärder.

Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med

Kungl. Mai:ts av riksdagen antagna propositioner dels en lag om vissa

ändringar i It) kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning

till brott utan även försök att annorledes såsom genom prisande

av brottslig handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt

de i samma § stadgade straff blevo i väsentlig mån skärpta, dels

en lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster,

vilken lag ger vederbörande befälhavare rätt att, då sammankomst är

utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring,

förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten, om det på giltiga

grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden,

åsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka

kat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. I anslutning

härtill infördes vidare under år 1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,

varigenom 10 kap. 14 § strafflagen i dess nya lydelse

gjordes tillämplig även å tryckta skrifter och vidare större möjlighet

än förut bereddes att indraga dylika skrifter, då de spridas vid trupp

eller ombord å flottans fartyg.

I herr Holmdahls m. fl. motion föreslås ett tillägg till 10 kap. 14 §

strafflagen i syfte att utvidga den allmänna straffbestämmelsen i detta

lagrum att omfatta jämväl sådan försvarsfientlig agitation, som äger

rum inför samlat krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,

äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och som

åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat

mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Dylik

agitation är enligt den sistlidet år antagna nya strafflagen för krigsmakten

underkastad ansvar, så snart den förövats av person, som lyder

under strafflagen för krigsmakten, men någon motsvarande straffbestämmelse

finnes icke för det fall att liknande agitation drives av person, som icke

lyder under nämnda lag. Det föreliggande förslaget skulle således utfylla en

Utskottets

yttrande.

Herr Halmridhlo

m. fl.

tnoUdm.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Propositionen.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

förefintlig lucka i gällande lagstiftning-, och innebär en följdriktig tillämpning

av grundsatser, på vilka gällande speciallagstiftning i ämnet bygger.

På grund härav får utskottet, som vid granskning av förslaget

icke funnit skäl till anmärkning mot vare sig dess innehåll eller form,

under hänvisning i övrigt till de skäl motionärerna åberopat till stöd

för sin hemställan, tillstyrka bifall till motionen.

Vidkommande Kungl. Maj:ts föreliggande förslag avser detsamma

att träffa den försvarsfientliga agitationen på eu helt annan väg. Förslaget

tiar ett rent preventivt syfte, nämligen att skapa en utväg, som gör

det möjligt att hindra kända agitatorer, vilka redan tidigare fällts till

ansvar för krigsfolks upphetsande till brott mot krigslydnaden eller andra

dylika brott, att fortfarande offentligt eller enskilt bedrivna försvarsfientlig

propaganda, oavsett om denna må vara av beskaffenhet att kunna

beläggas med straff eller icke. Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar

förbud kunna av Konungens befallningshavande på viss tid

eller tillsvidare meddelas den, som fällts till ansvar för brott, varom i

10 kap. 14 § strafflagen stadgas, att uppehålla sig å viss ort, där

avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd. Förutsättning

är dels i fråga om brottet, att detsamma blivit begånget vid

agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller till tjänstgöring

inkallade värnpliktiga på ett eller annat sätt undergräva krigslydnaden,

och dels att domstolen i sitt utslag i brottmålet föreskrivit

att förbud av dylik art må meddelas. Alla uppställda förutsättningar,

i avseende å person och i övrigt, för förbuds meddelande skola emellertid

i händelse av krig eller krigsfara bortfalla och ersättas av ett mer eller

mindre generellt förordnande av Konungen.

I och med antagande av Kungl. Maj:ts proposition skulle alltså

den svenska lagstiftningen beträda vägen att lägga i offentlig myndighets

hand befogenheten att på grund av viss bedriven eller förväntad

verksamhet av politisk art förbjuda en svensk medborgare att vistas å en

viss ort. Inom lagrådet har redan från flertalet medlemmars sida uttalats

starka betänkligheter mot ett dylikt steg, betänkligheter som riktade

sig icke blott mot den utformning, tanken fått i det till lagrådet

remitterade förslaget, utan mot en lagstiftning överhuvud, som mot försvarsfientlig

agitation tillgrepe ett medel, vilket innebure »en inskränkning

i medborgarens frihet att själv välja sin vistelseort». En ledamot

av lagrådet framhöll ytterligare såsom en brist i förslaget av principiell

karaktär, att den verksamhet, vilken förbudet skulle söka förhindra, till

stor del faller utom gränsen för det straffbaras område, medan i fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

mande länder, där liknande medel kommit till användning, syftet varit

att förhindra av lagen såsom brottslig stämplad verksamhet. Denne ledamot

fann sig av dessa och andra grunder förhindrad att tillstyrka den

ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, vad förhållandena under fredstid anginge.

Två övriga ledamöter förklarade, att med hänsyn till departementschefens

uttalande, att erfarenheten ådagalagt det oundgängliga behovet av nya

lagbestämmelser mot försvarsfientlig agitation, själva arten av det föreslagna

medlet icke syntes böra utgöra tillräcklig anledning att avstyrka

förslaget. De funno sig fördenskull böra nöja sig med att förorda den

omläggning av förslagets allmänna plan i fråga om förutsättningarna för

förbudsrättens utövning, som i den kungl. propositionen accepterats och

varom utskottet i det följande får tillfälle att uttala sig. I ett viktigt

hänseende bär emellertid lagrådets enhälliga anmärkning icke iakttagits.

Lagrådet hade nämligen uttalat, att då det ifrågasatta förbudet till sin

natur vore eller kunde vara ett mycket allvarligt ingrepp i vad. som

eljest utgör eu allmän medborgerlig rätt, syntes förbud icke böra få

anknytas till ett brott som domstolen ansett kunna försonas med endast

bötesstraff, utan borde förbud ifrågakomma endast då någon dömts

till fängelse eller straffarbete. En dylik begränsning innehålles icke i

det kungl. förslaget.

Utskottet finner sig för sin del böra bestämt ansluta sig till de

inom lagrådet framburna invändningarna mot själva den princip, som i

det kungl. förslaget kommit till uttryck. Vilken betydelse svensk rättsåskådning

tillmäter den allmänna medborgerliga rätten att fritt bestämma

sin vistelseort framgår bäst därav, att i gällande regeringsform

§ 16 vid sidan av de från landslagen och äldre regeringsformer nedärvda

principstadgandena till medborgares skydd och trygghet mot

godtycke inskrevs bl. a. grundsatsen att »Konungen bör ingen från ort

till annan förvisa». Som bekant är det alldeles särskilt mot obehöriga

ingrepp mot en misshaglig politisk verksamhet, som grundsatser av

förevarande art blivit uppställda. Så strängt har ock den svenska rätten

förverkligat denna grundsats, att det icke lärer kunna påvisas någon

nu gällande befogenhet vare sig för administrativ myndighet eller ens

för domstol efter rannsakning och dom till ingrepp, jämförligt med det

här föreslagna, De förekommande fall av inskränkning i rörelsefriheten,

varom antydan synes gjorts av två ledamöter av lagrådet, äro nämligen

av helt annan beskaffenhet. Vad i sådant hänseende är stadgat till

underlättande av uppsikt över villkorligt frigivna, eller över personer,

utsläppta från tvångsarbete eller från vård å alkoholistanstalt, har ju

social omvårdnad till sitt syfte; och frihetsinskränkningen utgör ett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

övergångsstadium från interneringen till det fulla återvinnandet av friheten.

Vad genom förevarande lagförslag föreslås, innefattar däremot i

vida mera egentlig mening ett avsteg från den i regeringsformen inskrivna

grundsatsen, av desto större betydelse som det å ena sidan skulle överlämnas

åt lokala administrativa myndigheter att företaga ingreppet och å andra

sidan detsamma finge företagas för att avvärja även sådan verksamhet,

som lagen icke betraktar såsom brottslig. Yad den förra av dessa båda

för det föreslagna förbudsförfarandet utmärkande drag angår, så bär

visserligen på grund av lagrådets anmärkning eu förändring vidtagits i

det ursprungliga förslaget så till vida som det skulle tillkomma domstolarna

att genom uttrycklig förklaring utmärka kretsen av de personer,

på vilka förfarandet finge komma till användning. Men däri besticker

sig ock hela den vidtagna förbättringen, som alltså icke betager åtgärden

dess karaktär av en administrativ förvisningsorder, icke ens

utfärdad av Kungl. Maj:t i statsrådet, utan av eu lokal myndighet. Vad

åter beträffar den verksamhet, som genom förbudet skulle förhindras,

så skulle väl, om riksdagen bifaller utskottets hemställan i fråga om

herr Holmdahls m. fl. motion och Kungl. Maj:t antager denna lagändring,

nämnda verksamhet i viss ökad utsträckning hemfalla under

strafflagen. Men i fråga om den privata agitationen bleve detta allt

fortfarande icke förhållandet.

Då utskottet mot dessa betänkligheter vägt det praktiska värde den

föreslagna lagstiftningsåtgärden kan tillmätas för sitt avsedda syfte,

har utslaget icke kunnat bliva gynnsamt för det kungl. förslaget. Två

ledamöter i lagrådet hava såsom ovan nämnts betonat att endast under förutsättning

att härmed ett effektivt vapen erhölles mot eu på annan väg oåtkomlig

landsfördärvlig propaganda, de ansåge sig kunna underlåta att avstyrka

åtgärd av ifrågavarande innebörd. Enligt utskottets uppfattning föreligger

emellertid ingalunda den nämnda förutsättningen. Då förfarandets

tillämpning mot en viss person skulle vara betingat bland annat därav,

att straffdom mot honom avkunnats för brott av viss närmare bestämd

art mot 10 kap. 14 § strafflagen, kan det med visshet förutses, att

detsamma finge eu försvinnande liten betydelse i praktiken. Det filett

faktum, att den propaganda, varom här är fråga, i allmänhet

lyckas undgå kollision med strafflagen, och att sådana utvidgningar i

brottsbestämning-en, som överhuvud kunna ifrågakomma och delvis ägt

rum, väl kunna förhindra denna propaganda att taga sig vissa grövre

och för krigslydnaden särskilt betänkliga former, men ingalunda drabba

densamma i dess helhet. I den kungl. propositionen saknas varje utredning

angående den omfattning, i vilken brott av förevarande art

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

under senare år lagförts och straffbelagts, och justitiestatistiken innehåller

icke så specialiserade uppgifter, att densamma tillåter någon annan

slutsats än att det i allt fall synes röra sig om ett ringa fåtal fall.

Utskottet har emellertid bland annat inhämtat, att antalet tryckfrihetsbrott,

hemfallande under brottsarten i fråga, som under de tre senaste

åren avdömts, varit blott två eller tre. Och de övriga uppgifter, som

stått utskottet till buds, äro likaledes ägnade att bestyrka ovannämnda

uppfattning. Ytterligare bör erinras, att ingen före den föreslagna

lagens ikraftträdande avkunnad straffdom komme att grunda förbudsrätt.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit till förevarande förslag,

finner utskottet sig icke böra ingå på en granskning av dess

detaljer.

Vad särskilt angår den i 8 § av lagförslaget Kungl. Maj:t tillagda

för tider av krig eller krigsfara avsedda särskilda befogenheten, som av

lagrådet jämförts med det i främmande länder förekommande proklamerandet

av eu ort i belägringstillstånd, kan eu lagstiftningsåtgärd svårligen

vidtagas på grundval av förevarande förslag, därest detta sistnämnda

i övrigt ej vinner riksdagens bifall. Skall tanken härpå överhuvud

upptagas, lärer detta böra ske i annat sammanhang och efter

särskild utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av herr Holmdahls

m. fl. motion, måtte för sin del antaga följande:

Lag

angående ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 § i 10 kap. strafflagen

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling,

eller i skrift, den han utspritt eller utsprida

låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller

till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt

med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse.

Avsåg uppmaningen brott, varå strängare straff än

fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst

fyra år dötnas. År den skyldige i följd av uppmaningen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå

följt, galle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande

av brottslig handling, muntligen inför menighet eller

folksamling, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida

låtit, söker förleda till brott; vare lag som i

1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles

sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga

myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Där någon i annat fall, än nu år sagt, inför

samlat krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,

på grund av värnplikts!agen äro samlade, muntligen

eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit,

söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka

hat mot det militära befälet eller eljest undergräva

krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat gälle även om

den, som annans skrift, vars innehåll är efter samma

paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att

därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

2:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition

icke måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

17

Reservationer:

mot utskottets hemställan under l:o)

av herrar Lindhagen, Alexanderson, Eliasson, Pettersson i Södertälje,

Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping, vilka förklarat sig

anse, att utskottet bort hemställa, att herr Holmdahls m. fl. ifrågavarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

mot utskottets hemställan under 2:o)

dels av herrar greve Spens och Dahl, vilka förklarat sig anse, att

utskottet bort hemställa, att Kung]. Maj:ts förevarande proposition måtte

av riksdagen bifallas;

dels och av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Uselt,

Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro beträffande motiveringen till

utskottets ifrågavarande hemställan.

Dessutom har herr Lindhagen vid punkt 2:o) av utskottets hemställan

velat för sin del tillägga följande:

»Ett uttalande, som alltid förtjänar att beaktas, är Geijers sats:

respekt för gällande lag och öppen rätt att fordra en annan. I all synnerhet

behöver man erinra sig dessa ord, då i dessa tider av intellektuell

bankrutt det härskande åskådningssättet vid randen av sin undergång

tillgriper de mest förtvivlade utvägar för att förhindra till och med

kraven på. ett bättre sakernas tillstånd. Man skulle kunna tycka, att

den europeiska kulturens främsta skapelse, det moderna militärväsendet,

samt dettas frukt, världskriget, bort frammana åtminstone någon medkänsla

för strävandena att göra ett definitivt slut på detta elände. Men

så är som sagt icke förhållandet. Tvärtom söka de officiella instanserna

mer än någonsin genom ringaktning, begabberi, exkommunikation, munkorgar

och straffbestämmelser nedslå dylika bemödanden.

Den ifrågavarande propositionen mot den så kallade antimilitaristiska

propagandan är ett fullödigt uttryck för denna syn på saken.

Dess auktoriteter är framför allt det högre militärbefälet. Det var dock

generalerna, som tvingade Bissmark att annektera Elsass-Lothringen, och

därför ha vi det också nu ställt som det är. Givetvis är det högre

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 käft. (Nr 53.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

militärbefälet besjälat av nitälskan för sitt yrke och ett samvetsgrant

fullgörande av de uppdrag, som den nuvarande samhällsordningen givit

dem. Men just i och med detta uppdrag har denna ordning merendels

berövat dem benägenhet och utvägar att främja något annat än den

fruktansvärda desorganisation av allt förnuft, som militärväsendet och

dess popularisering i den allmänna värnplikten medfört.

Propositionens sakliga bevisföring utlöser sig också i ett upprepande

allenast av åtskilliga bekanta, obetänksamma smädelser såsom:

''den fosterlandsfientliga propagandan’, ’de försvarsfientliga sammanslutningarna’,

''ifrågavarande anarkistiskt färgade agitation’, behovet att

skydda krigsmanskapet mot allt dettas ''skadliga verkningar’ och så

vidare. Mot dylika förebråelser måste inläggas en bestämd gensaga.

Det är ingen anarkisk agitation att vilja avskaffa den anarki, exempellös

i åminnelse, som det härskande systemet nu lyckats åstadkomma.

Det är icke någon fosterlandslös propaganda, som vill omsider för det

stora flertalet människor skapa verkliga fosterland i stället för dem, som

hålla folken nere i fattigdom samt företrädesvis söka åtkomma deras

penningar för att till sist därmed bereda dem eu våldsam undergång

till liv och egendom. Det är icke någon verksamhet av utomordentligt

samhällsfarlig beskaffenhet, som är besjälad av en vilja att göra allt för

att i stället för maktfilosofm, majoriteterna och knytnävarnas rätt skapa

eu världsordning, byggd på rättvisa och medkänsla. Då dylika strävanden

hotas med förvisningar och strafflagar, skulle man snarare vilja

säga, att vida angelägnare synes vara att de högsta märkesmännen för

det nuvarande systemet Europa under någon lämplig betänketid förvisades

till S:t Helena till skydd för allt folket mot systemets obeskrivliga

uppfattningar och ödeläggande metoder.

Det framlagda förslaget avser att åstadkomma förbud för personer,

som föra talan mot utilitarismen, att vistas å ort där avdelningar av

krigsmakten är förlagd. De allmänna stadgandena i detta avseende äro

åtminstone någorlunda försiktigt formulerade.

Uti förslagets 8 § meddelas åter en allmän rätt för Konungen att

förordna, att befallningshavande skall äga befogenhet att meddela förbud,

varom i lagen är stadgat, detta dock allenast i händelse det av krig

eller fara för krig så prövas erforderligt. För närvarande anses officiellt

vårt land befinna sig i krigsfara. De oavlåtliga övningarna av beväring

och landstorm bygga på en sådan förutsättning. Åven en del lagar,

som framlagts för riksdagen, äro enligt sin formulering avsedda att

tillämpas för ett sådant fall och under antagande att detta nu föreligger.

Man kan förstå, vilken makt och vilka tillfällen till maktmiss
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 53. 19

bruk eu sådan lag skulle lägga i den administrativa myndighetens hand.

Vid de senaste riksdagsmannaval! ansåg en befallningshavande sig

befogad att på grund av länsstyrelsernas allmänna uppdrag att upprätthålla

ordning kunna förhindra talare att uppträda vid två kungjorda

socialdemokratiska valmöten med anledning av det senaste riksdagsmannavalet.

Samma dag mötena skulle hållas å för ändamålet upplåtna

enskilda markområden invid allmän väg beslöt befallningshavande

på militärbefäls hemställan att förbjuda mötena. Detta kungjordes därefter

vid själva mötena. Ett dylikt sätt att verka i ordningens intresse

måste tyvärr till värn för de medborgerliga rättigheterna sedan

angivas hos justitieombundsmannen, och nu har också åtal följt. Därförinnan

väcktes inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag

även en interpellation i ämnet till regeringen, vars framställande kammaren

biföll. Något svar lämnades emellertid i strid mot vedertaget

bruk aldrig på interpellationen. Men nu synes svaret omsider kommit

till denna riksdag i form av 8 § uti förevarande lagförslag. Däri uttalas

i själva verket, att sådant förfarande, varom interpellationen rörde

sig, icke synes varit lagligt, men nu i stället bör bliva det.

Ifrågavarande lagförslag är således enligt min mening ett godtaget

utslag av det onda i tiden och i eminent mening reaktionärt. Det står

emellertid icke ensamt, och detta är en förmildrande omständighet. Vi

se överallt, hurusom en döende värld söker genom maktspråk, munkorgslagar

och andra förtvivlade åtgärder hålla sig kvar såsom härskare,

samt särskilt under allehanda förevändningar förkväva fredsrösterna och

slå vakt om militärväsendet intill det sista. Detta spel är dock, låtom

oss hoppas det, förgäves. Bortom den stora villervallan skönjas gryningarna

av den tid, då trots allt etiken får någon betydelse även i

politiken och till och med i utrikespolitiken.))

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Moj:ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakte a1 i texten