Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förslag till ändrade lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta fastighet i Sverige.

1915-02-19 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om förslag till ändrade lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta fastighet i Sverige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1915 kl. 1,30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förslag till ändrade

lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta

fastighet i Sverige.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstan,, Söderberah''

Trana, Starner, Gezelius, Alexanderson, Johanson i Valared® greve

Spens, Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gustafsson i

Örebro*, Borg, Holmdahl, Igel* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mo
tT^,

nr/’ x Tmna'' med indämmande af herrar Ivan Svensson,

aj Jhkenstam, Lyckliolm och iilannheimer, anfört följande
»Den

23 september 1910 tillhandlade sig P. JST. Gr. fastigheten nr

42 i i3 roten i Goteborg för en köpeskilling av 120,000 kronor. Då

Gr. underlät att å sitt fång söka lagfart, föreläde, på yrkande av allmänna

aklagaren, rådstu vurätten därstädes Gr. att vid vite av 100

kronor den 6 februari 1913 visa, att han sökt lagfart å fastigheten.

Vid målets handläggning sistsagda dag uppgav Gr., att han vore utländsk

undersåte, och anhöll därför om fyra månaders anstånd för att söka

nådigt tillstånd att besitta fastigheten; och förelädes honom på grund

härav att vid förut stadgat vite den 12 juni 1913 visa, att han sökt

lagfart a sitt fång. Vid upprop av målet sistsagda dag iakttog Gr. ej

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 6 käft. (Nr 6.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

inställelse, i följd varav honom ålades utgiva försina vitet 100 kronor

och att vid förhöjt vite den 14 augusti samma år visa, att han sökt

lagfart å fånget. Sistsagda dag avhördes Gr. ej heller vid upprop men

hade till åklagaren ingivit en skrift, däri han uppgav, att han i kungl.

Göta hovrätt sökt ändring i rådstuvurättens beslut den 12 juni 1913,

och som denna uppgift av åklagaren vitsordades, blev på dennes begäran

målet förklarat beroende på anmälan om fullföljd. I utslag den

12 december 1913 i anledning av Gris besvär yttrade kungl. hovrätten

att enär Gr. ostridigt vore utländsk undersåte och icke erhållit tillstånd

att här i riket besitta fast egendom, samt Gr. under sådana förhållanden

icke bort föreläggas att å sitt ifrågavarande fång söka lagfart, bleve

överklagade beslutet av kungl. hovrätten undanröjt; och vann detta

kungl. hovrättens utslag laga kraft. _ .

Enligt kungl. kungörelsen den 6 april 1810 är varje svensk man

berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket emot uppfyllande

av därmed förknippade eller framdeles åtagande skyldigheter, varemot enligt

kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 utländsk undersåte, som icke

erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att i riket förvärva och

besitta fast egendom, utan att han därtill fått Kungl. Maj.ts tillstånd, i

följd varav uppbud och fasta därå för sådan utländsk man icke må be
Vl]a&Av

vad jag nu påpekat synes mig framgå, att tvärt emot lagstiftarens

mening utländsk man i själva verket har det lika bra ställt

som svensk man och i vissa avseenden bättre än denne i fråga om besittandet

av fast egendom. Utlänning torde nämligen kunna, ej allenast

gå länge det honom behagar, besitta fast egendom utan Kungl. Maj :ts

tillstånd — då ju någon effektiv påföljd för underlåtenhet att söka sådant

icke finnes i lag stadgad — utan även uraktlåta att med sitt fång

lagfara och alltså icke vara förpliktad vare sig att utgiva stämpelavgift

för köpebrevet eller, såsom t. ex. i Göteborg, att betala gårdaköpsavgift

till staden, utgörande en procent å köpeskillingen. Har han det blott

väl ordnat med inteckningar i fastigheten, synes han endast hava fordel

av att ej behöva lagfara sitt fång.

Att en rättelse av detta missförhållande är nödvändig, synes vara

uppenbart Huru emellertid sådan skall kunna åstadkommas, torde höra

göras till föremål för särskild utredning. Förslagsvis kan ju framhållas,

att viss tid möjligen torde böra bestämmas, inom vilken utlänning bor

vara skyldig att söka nådigt tillstånd att besitta åtminstone genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr (i. 3

skifte,, köp, gåva eller testamente förvärvad fastighet, att den, som sådant

försummar, bör kunna genom vite eller annan verksam påföljd tillhållas

att fullgöra sitt åliggande, och att, därest nådigt tillstånd till besittandet

ej lämnas, skyldighet torde böra stadgas för utlänning att inom

viss tid åter avhända sig egendomen antingen genom frivillig försälj

ning eller, om detta ej kan ske, genom offentlig av myndighet föranstaltad

auktion.

På grund härav tillåter jag mig hemställa, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser i

fråga om utlännings rätt att besitta fast egendom i riket, att det av

mig nu påpekade missförhållandet må bliva undanröjt.»

Utlännings rätt att besitta fast egendom i riket, som tidigare icke Historik.

varit föremål för särskild lagstiftning, reglerades genom kungl. kungörelsen

den 3 oktober 1829. Nämnda kungörelse -— närmast tillkommen

med anledning av anmälan till Konungen från en länsstyrelse,

att en utländsk undersåte inköpt en fastighet inom länet samt där nedsatt

sig för att idka gruvdrift, — utgår därifrån, att någon ovillkorlig

rätt för utlänning, som icke erhållit svensk medborgarrätt, att förvärva

fastighet i riket icke förefinnes, och stadgar, att dylik rätt skall vara

beroende av Konungens tillstånd i varje särskilt fall. Som följd härav

föreskrevs, ock genom nämnda kungörelse, att uppbud och fasta icke

finge beviljas, innan Konungens tillstånd erhållits. Vad sålunda gällde

angående uppbud och fasta har numera tillämplighet i avseende å lagfart.

Sedan ifrågakomna kungl. kungörelse utfärdades, har frågan om utlännings

rätt att besitta fast egendom vid upprepade tillfällen varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet. Vid 1850 — 51 års riksdag väcktes

i. borgarståndet förslag därom, att utländsk man, som ville bosätta sig i

riket antingen för att bruka eller besitta fast egendom eller för utövande

av annan näring, borde, innan rättighet därtill vunnes, vara antagen till

svensk medborgare. Med anledning av förslaget hemställde sammansatta

lag- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att ständerna i skrivelse

till Konungen ville anhålla, »att utländsk man, som hädanefter vill sig

här i riket bosätta, för att bruka eller besitta fast egendom, icke må

därtill erhålla tillstånd, innan han blivit till svensk medborgare antagen».

Utskottets hemställan blev av ständerna godkänd, varefter underdånig

skrivelse i ämnet avläts till Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Vid 1856—58 års riksdag upptogs frågan ånyo. I sitt dechargebetänkande

fann sig nämligen konstitutionsutskottet föranlåtet att rikta

anmärkning mot en av statsrådets ledamöter för det han lämnat ständernas

nyssberörda skrivelse utan avseende och i vidsträcktare mån än

utskottet funnit lämpligt tillstyrkt ansökningar om rätt för utlänning

att förvärva fast egendom. Konstitutionsutskottet inskränkte sig emellertid

ej härtill utan framlade senare under riksdagen särskilt förslag i

ämnet. I motiveringen till förslaget framhölls, att utskottet funne det

nödvändigt »att genom någon lagstiftning dels bestämma främmande

fastighetsägares ställning till samhället och medborgarne, dels fastställa

den formella behandlingen av utländske medborgares ansökningar att i

riket få äga fast egendom, dels angiva de omständigheter och utstaka

de villkor, under vilka sådana ansökningar må bifallas, dels, tilläventyrs,

genom införande av någon lösningsrätt för svenska medborgare söka

förebygga svenska jordens övergående och förblivande i utlänningars ägo».

Under betonande av att en dylik lagstiftning enligt utskottets uppfattning

vore av civillags natur, föreslog utskottet ett tillägg till 28 §

regeringsformen av följande lydelse: »Konungen äge att meddela främ
mande

makts undersåte tillåtelse att i riket förvärva och besitta fast

egendom i den ordning samt under de villkor och förbindelser, som i

särskild därom av Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas.

» Sedan nämnda förslag blivit antaget såsom vilande av tre stånd

men avslaget av prästeståndet, blev det i förstärkt konstitutionsutskott

antaget såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling. Av påföljande

lagtima riksdag blev förslaget emellertid avslaget.

Under 1873 års riksdag blev frågan ånyo föremål för riksdagens

uppmärksamhet med anledning av tre i ämnet väckta motioner, i vilka

utförligt framhöllos de vådor, som efter motionärernas förmenande föranleddes

därav, att utlänningar utan att bliva svenska medborgare finge

tillstånd att besitta fastigheter i riket. Särskilt vände sig motionärerna

med skärpa emot, att dylik rätt beviljades utländska bolag och därmed

jämnställda rättssubjekt; i en av motionerna föreslogs uttryckligt förbud

härför. Två av ^motionerna innehöllo förslag därom, att ej heller enskild

utlänning skulle få förvärva fastighet i riket, därest han icke avgåve

förklaring, att han inom ett år ämnade bosätta sig i riket för att kunna

undfå svensk medborgarrätt. Med anledning av de väckta förslagen

fann sig riksdagen föranlåten att i skrivelse till Kungl. Maj.t uttala de

betänkligheter, som hos riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

obegränsat medgivande för utlänningar och särskilt vad anginge tillåtelse

för utländska bolag, handelsfirmor eller föreningar av dylika, att här i

riket förvärva fast egendom. Härjämte anhölls, att Kungl. Maj:t måtte

taga under övervägande, om och i vad mån ytterligare bestämmelser till

inskränkning 1 så beskaffade medgivanden eller eljest angående villkoren

darfor, utöver vad i 1829 års förordning redan vore stadgat, kunde

anses erforderliga, samt därom till riksdagen göra den framställning,

vartill Kungl. Maj:t funne omständigheterna föranleda.

Berörda skrivelse föranledde en proposition i ämnet till påföljande

riksdag, vari framhölls, att Kungl. Maj:t efter verkställd undersökning

icke funnit skäl att föreslå lagstiftning i ändamål att åstadkomma inskränkning

i medgivanden för utlänningar att här förvärva fastighet eller

att uppställa skärpta villkor för sådana medgivanden. Däremot ansåg

Kungl. Maj:t hinder icke möta att låta den i grundlag stadgade ordning

för stiftande av civillag tillämpas även å bestämmelser i förevarande

ämne. I sådant avseende hade Kungl. Maj:t låtit utarbeta ett lagförslag,

som förelädes riksdagen till antagande. Enligt nämnda förslag till

»förordning angående de villkor, varunder utländing må förvärva äganderätt

till fastighet i Sverige», skulle 1829 års kungl. kungörelse upphöra

att gälla. I stället skulle i huvudsak införas följande bestämmelse!

. Därest utlänning här i riket ville förvärva äganderätt till annan

fastighet, än som honom i arv tillfallit, skulle han begära Konungens

samtycke därtill. Innan detta erhållits, finge ej utlänningen på grund

av sitt fång anses såsom ägare till fastigheten eller ansökan om lagfart

därå av domstol upptagas. Börande utlännings arvsrätt till fast egendom

hänvisades till allmänna lagens stadgande. Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes

av lagutskottet men vann ej riksdagens bifall. Under debatten

1 kamrarna framhölls emot förslaget bland annat, att med detsamma ej

tillgodosetts riksdagens i 1873 års skrivelse framställda krav på en verklig

inskränkning i möjligheten för utlänningar att förvärva fast egendom

1 riket. Aven gjordes gällande, att förslaget jämväl i övrigt lede av

åtskilliga brister samt ej innehölle något utöver gällande lagstiftning och

hävdvunnen praxis. Dessutom anmärktes från vissa håll, att ett bifall

till förslaget skulle beröva Konungen den diskretionära prövningsrätt,

han hittills ägt på ifrågavarande område.

Även vid 1890 års riksdag var frågan föremål för behandling i

anledning av en inom andra kammaren väckt motion, varmed närmast

afsåga att vinna skydd mot skogsskövling av utländska bolag och enskilda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

I sådant syfte sattes ånyo i fråga att införa förbud mot utländska bolags

fastighetsförvärv ävensom att uppställa såsom villkor för dylika förvärv

av enskilda utlänningar, att de inom viss tid vunne svenskt medborgarskap.

Även detta förslag blev avslaget av riksdagen, sedan lagutskottet

avstyrkt det, huvudsakligen på den grund, att 1829 års förordning, rätt

tillämpad, enligt utskottets uppfattning gåve någorlunda tillfredsställande

garantier emot de av motionären påpekade missförhållanden.

Av ovan lämnade redogörelse framgår, att då frågan om rätt för

utlänningar att förvärva fast egendom i riket tidigare varit föremål för

riksdagens behandling, anledningen till dess upptagande vant, att det

ansetts önskvärt åstadkomma inskränkningar i dylika förvärv. Ur den

synpunkten blev ock ärendet behandlat. Det sattes aldrig i fråga att

icke förvärven i överensstämmelse med bestämmelserna i 1829 års förordning

alltjämt skulle underställas Konungens prövning och göras beroende

av hans tillstånd. Men då man ansåg, att sådant tillstånd meddelats

i alltför stor omfattning, sökte man vinna rättelse härutinnan

antingen genom underdåniga erinringar härom eller genom förslag, om

särskilda lagstiftningsåtgärder, varigenom vissa villkor skulle uppställas

för vinnande av ifrågavarande rätt.

Det förtjänar emellertid omnämnas, att uppmärksamheten därjämte vid

ett och annat tillfälle varit riktad därå, att gällande bestämmelser icke

vore förbundna med äventyr, som verksamt tryggade deras efterlevnad.

Sålunda framhölls exempelvis i den motion, som framlades vid 1850—51

års riksdag, att föreskrifterna i 1829 års förordning ej alltid efterlevdes,

emedan påföljd för uraktlåtenhet att söka Konungens tillstånd° ej vore

stadgad. Och i en av de ovan berörda motionerna vid 1873 års riksdag

omnämndes, att Konungens befallningshavande i Malmöhus län meddelat,

att en stor del av de utlänningar, som köpt eller arrenderat jord

inom länet, ej ställt sig förordningens föreskrifter till efterrättelse.

Den möjlighet att utan annan påföljd än en, som i vissa fall kan

vara betydelselös, eftersätta de i 1829 års förordning givna föreskrifter,

som sålunda redan tidigare uppmärksammats, har i den förevarande

motionen ytterligare belysts och utgör den bärande grunden för motionärens

nu gjorda framställning. _ . _ , .

1829 års förordning stadgar, att utlänning ej kan erhålla lagtart a

fång till fast egendom, förrän Konungen medgivit honom att förvärva

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

7

och besitta densamma. Och enligt vad tillgängliga prejudikat utvisa,

kan tan ej ens få en lagfartsansökan förklarad vilande, innan dylikt medgivande

lämnats. Visserligen torde i regel kunna förutsättas, att utlännin^

som här i riket förvärvat fastighet, har så stort intresse att därå vinna

agtart, ^ att han ock söker förvärva det härför erforderliga tillståndet.

* ,d°Ck 1Cke alltid fallet‘ Såsom i den förevarande motionen

framhållits kan en utlänning så tillvida hava fördel av att icke söka

ti stånd att besitta av honom förvärvad fastighet, som, innan sådant

tillstånd lämnats, lagfart å fastigheten icke kan i vanlig ordning framtvingas,

varav åter varder en följd, att han kan undgå att utgiva stämpelavgift

för fanget och eventuella andra avgifter, som vid lagfartsansökmngen

skola er äggas. Det kan tänkas, att utlänning jämväl av andra

skal kan finna det lämpligt att undandraga sitt förvärv Konungens pröv
-

I dylika fall synes 1829 års förordning icke öppna nödig utväg att

fi am tv ingå ordnade forhållanden. Denna brist i lagstiftningen leder till att

utlänningars fastighetsförvärv i många fall undandragas den offentliga

kontroll som pa ifrågavarande område ansetts nödig, och att staten, så
T

i J \rVaT°m 1 ffiotionen Småles, kan gå miste om stadgad

stämpelavgift. Yttersta anledningen till den bristande effektivitet, som

sålunda vidlåder den gällande lagstiftningen, torde vara att söka däri

att densamma icke anvisar något verksamt medel, varigenom kan förekommas,

att utlänning utan att hans fång till en fastighet sanktionerats

av Konungen det oaktat år efter år kan innehava och bruka densamma

Pa denna punkt torde alltså uppmärksamheten böra i främsta

rummet inriktas, då det gäller att åvägabringa en mera tillfredsställande

ordning. Det synes därför icke vara tillfyllest att endast vidtaga åtgärder,

som leda till att utlänningars fastighetsförvärv alltid komma under

onungens provning. Det torde också vara nödigt genom uttryckligt

lagstadgande sörja för, att utlänning kan skiljas från innehavet av eu

fastighet, vars besittande honom av Konungen förvägrats.

Sättet för avhjälpande av nu påpekade briste? i gällande lagstiftning

SyneS utskottet höra göras till föremål för särskild utredning, som

icke kan av utskottet verkställas. Innan en dylik utredning föreligger

synes anledning icke vara för handen att närmare ingå på de olika åtgärder,

som möjligen kunna ifrågasättas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Tranas förevarande

motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj .t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning

för riksdagen framlägga förslag till sådant

tillägg till gällande bestämmelser angående utlännings

rätt att här i riket förvärva och besitta fast egendom,

att utlänning förhindras att utan erhållet Kungl. Maj:ts

tillstånd under äganderättstitel besitta fastighet i riket

Stockholm den 19 februari 1915.

På utskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:60 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om förslag till ändrade lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta fastighet i Sverige. a1 i texten