Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 8

1915-02-25 · 15 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:8, Lagutskottets utlåtande Nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1915 kl. 12 in

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till

riksdagen om åtgärder för åstadkommande av en mera

tillförlitlig värdering av död mans bo.

“öjPe,“rSSOn * ^ ‘ NorrWpiog. ö».

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen

i den av honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse o-jord

framställning av följande lydelse: ^

»Angående upprättandet af bouppteckningar efter aflidna personer är

i J kap. 1 § ärrdabalken stadgadt, att om boet lyder under stadsdomstol

eller egendomen är fastighet i stad, skall boets uppteckning och värdering

i regel rörråttas af två eller flera gode män, utsedda af borgmästare och

råd,, men att om boet lyder under annan domstol, eller egendomen är

fastighet å landet, stärbhusdelägarna äga kalla gode män, som förrätta uppteckmngen

och värderingen. Sistnämnda frihet har emellertid o-enom särskdda

föreskrifter blifvit utsträckt att gälla jämväl beträffande en män o-d

städer. Louppteckningarna få alltså i de flesta fall ombesörjas af bouppteckningsman,

som stärbhusdelägarna genom fritt val själfva tillkalla.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 8 käft. (Nr 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Under äldre tider betraktades allmogens rätt att utse bouppteckningsman

såsom ett allmogen tillerkftndt privilegium, som man ogärna ville

rubba, ehuru denna gamla rättighet ej alltid synes hafva utöfvats på ett

tillfredsställande sått. Under år 1800 ingåfvo åtskilliga häradshöfdingar

till Kungl. Maj:t en ansökning, hvari de hemställde, om icke till förekommande

af de otaliga och ofta förstörande tvister, hvilka härflöte åt

okunniga och oförfarna bouppteckningsmäns vållande, boupptecknings- och

arfskiftesförrättningar å landet borde, likasom med ögonskenlig nytta för

stärbhusens delägare i städerna alltid skett, ställas under domarens befattning

och vård att därtill utse och förordna män af erforderliga kunskaper0

och känd redlighet. Öfver denna ansökning hördes rikets hovrätter.

Svea hofrätt fann det betänkligt, att bouppteckningar och skiften a landet

skulle ställas under domares befattning, åtminstone icke utan det villkor,

att häradshöfdingarna blefve förbundna att vid valet af bouppteckningsman

"öra behörigt afseende å allmogens förslag, hvarmed stårbhusdelä»arna

borde få inkomma. Åbo och Vasa hofrätter af styrkte håradshöidin^arnas

framställning, hvaremot Göta hofrätt förklarade sig anse, att

det” skulle lända till ordning och redighet vid stärbhusutredningar på

landet, om bouppteckningars och skiftens upprättande komme att besörja»

af häradshöfdingarna genom därtill utsedda redliga män, hvilka likväl

borde för en sådan befattning vara lagligt ansvar underkastade. Särskilda

kommitterade, till hvilka ifrågavarande ärende för närmare utredning

blifvit öfverlämnadt, anförde uti afgifvet utlåtande, att ehuru all anledning

vore att förmoda, det mera ordning och redighet vid bouppteckningar och

skiften å landet skulle vinnas, om dessa förrättningar blefve lämnade

under häradshöfdingarnas närmare befattning, hade kommitterade likväl, i

anseende till de allmogen lämnade flera nådiga försäkringar att till boupptecknings-

och skiftesmän få antaga dem, som ägde dess förtroende, icke

vågat tillstyrka någon ändring uti denna allmogen förunnade rättighet;

hvarvid kommitterade likväl trött menighetens säkerhet och bästa fordra,

att häradshöfdingarna undfinge befallning att vid bouppteckningars och

skiftens emottagande noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personel

finge med sådana förrättningar sig befatta. Genom kungl. bretvet den

27 mai 1801 till samtliga hofrätterna blef häradshöfdingarnas ifrågavarande

framställning afslagen. I öfverensstämmelse med kommitterades förslå»

tillädes det emellertid i det kungl. brefvet, att häradshöfdingarna

borde förständigas att noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer

finge befatta sig med omförmälta förrättningai. .

Då lagkommittén sedermera utarbetade sitt förslag till ny ärfdabalk,

blef frågan om utseendet af bouppteckningsmänuen noga uppmärksammad,

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

Lagutskottets utlåtande Nr S.

och yttrade lagkommittén i sina motiver till (i kap. ärfdabalken härutinnan

följande:

51 enligt 1 § i 9 kap. ärfdabalken, må till uppteckning af egendom å

landet, eller sådan, som ärfves efter landsrätt, gode män af arfvincar

kallas, efter deras eget val.

I stället för att bereda åsyftad fördel, bär denna frihet ofta åstadkommit

stora olägenheter. Arfvingar hafva stundom lämnat sitt förtroende:

åt personer, som icke varit skickliga att verkställa det dem <fffna

uppdrag. °

Då uppteckning af död mans bo icke förrättas med urskilning, förfelas

dess ändamål att, så vidt ske kan, grundlägga en säker kännedom

om stärbhusets tillhörigheter samt dessas beskaffenhet och värde; och de,

som hafva del eller anspråk i boet, sakna den nödiga vägledning, hvarigenom

oredor och tvister för framtiden kunna förekommas. Erfarenheten

vittnar, att ganska många bland de vid domstolarna å landet förekomne

rättegångar ledt sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och därpå

grundade oriktiga arfskiften, samt att det ofta varit svårt, att, efter längre

tids förlopp, erhålla tillförlitliga upplysningar om boets tillstånd vid

dödsfallet.

Genom kuugk brefvet den 27 maj 1801, blef väl stadgadt, att häradshöfdingarna

skulle, vid boupptecknings- och skiftesinstrumenters emottagande,

noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer finge med

sådana förrättningar sig befatta; men då denna tillsyn förutsatt en förtiaig

granskning, som, utan närmare kännedom om boet, icke kunnat

blifva fullständig, har någon påföljd däraf sällan ägt rum i andra fall, än

där uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna ny bouppteckning,

har ofta funnits leda till betänkliga följder, i synnerhet då stärbhuset

varit obemedladt eller med gäld besväradt.

Kommittén har ansett ändamålet kunna vinnas, om till bouppteckningars

förrättande inom hvarje domsaga, vissa för skicklighet och redlighet

kända personer blifva tillsatta, hvilka, i följd af förordnandet, böra

ansvara för tillförlitligheten af sin förrättning.

^ Man har likväl trott, att stärbhusdelägarnas val ej borde ovillkorligen

bindas vid de sålunda konstituerade personer, och därföre gifvit stärbhusdelägarna

frihet, att sjålfva nämna andra, åt hvilka de villo ett sådant

förtroende lämna, med förbehåll likväl af domstolens godkännande; och

har, till undanröjande af allt tvång, som för ändamålets befordran ej är

nödigt, den föreskrift jämväl blifvit meddelad, att domstolarna ej äga ett

sådant godkännande vägra, i annat fall, än om den föreslagne bouppteckningsmannen

pröfvas till befattningen ej skicklig vara.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande AV S.

Då dessa föreskrifter åsyfta allmän nytta, böra de ock blifva allmänt

gällande. Lagskipningens enhet skulle utan nödvändighet störas, om malt

för särskilda samfundsklasser medgåfve undantag från den allmänna regeln.

Den säkerhet, som för städernas innevånare varit åsyftad med stadgandet,

att borgmästare och råd borde för hvarje tillfälle nämna bouppteckningsman,

vinnes sannolikt i större mån, då stärbhusdelägarna hafva alternativet,

att kunna vända sig till sådana personer, som äro eu gång för alla

förordnade, eller att andra skickliga förrättningsmän sjålfva utse.»

I öfverensstämmelse härmed föreslog lagkommittén, att 6 kap. 3 §

ärfdabalken skulle få denna lydelse:

»Så å landet, som i stad, skola kunniga och redliga män tillsatta vara,

att boutredningar inom domsagan hålla. Af dessa kallen stårbhusdelägare

en, att bouppteckning förrätta. Åsämjas stärbhusdelägare, att låta bouppteckning

förrättas af annan person, den de hafva förtroende till; anmälan

det hos rätten; och varde han förordnad, där ej rätten pröfvar honom till

den befattning ej skicklig vara. Den, som bouppteckning förrättar, läge

sig till biträde tvenne andra män, som ojäfviga äro.»

Vid den granskning, som lagberedningen sedermera ägnade åt lagkommitténs

förslag till ärfdabalk, vann lagförslaget i ifrågavarande hänseende

ej lagberedningens gillande, utan intörde lagberedningen i sitt förslag

till ärfdabalk i 6 kap. 4 § följande stadgande:

»Till bouppteckningsman ägen stärbhusdelägare välja den de hafva

förtroende för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan därom sker.

bouppteckningsman af rätten förordnad. Den, som bouppteckning förrättar,

tage sig till biträde två ojäfviga män.»

Lagberedningen yttrade i motiveringen till detta förslag, att ehuru

ganska många skäl talade för ett sådant stadgande, att i hvar ort vissa

personer skulle vara tillsatta att förrätta boutredningar, hade beredningen

dock trott det vara rådligast att icke nu inskränka den frihet i val till

sådana befattningar, hvilken dittills ägt rum. Skulle det framdeles, förmenade

lagberedningen, allmännare erkännas vara för vårt land lämpligt,

att vissa personer förordnades till sådana förrättningar, kunde lätteligen

blifva genom särskild lag därom förordnadt.

De förslag till ändring af gällande lag, hvilka, på sätt nu omförmälts,

väcktes dels under år 1800 af åtskilliga häradshöfdingar dels ock därefter

af lagkommittén, ledde icke till något resultat. Också torde man hafva

skäl antaga, att anledningarna till sådana klagomål, som af såväl häradshöfdingarna

som lagkommittén framfördes öfver bouppteckningsmännens

oskicklighet, alltmera minskats i den mån som den allmänna folkbildningen

stisit. Under senare tider har emellertid tillkommit ett viktigt skäl för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

ljujufskot fets utlåtande „\V 8.

Öfvervägande, huruvida det, må anses vara klokt att fortfarande låta bouppteckningarna

besörjas åt enskilda personer. Numera uttager ju staten

i arfsskatt mycket stora belopp hos stärbhuscn under form af stämpel å

bouppteckningarna, och vid uträknandet af denna stämpel ligga stärbhusens

i bouppteckningarna upptagna behållningar till grund. Vid sådant

förhållande är det tydligen af stor vikt, att bouppteckningarna i fråga om

värderingen af boets tillgångar åro fullt tillförlitliga. Och det synes kunna

ifrågasättas, om ej för sådant ändamål borde stadgas någon inskränkning

i stärbhusdelägarnas befogenhet att utse bouppteckningsmän.

Huru otillförlitliga bouppteckningarna i äldre tider varit i fråga om

värderingen åt till kvarlåtenskapen hörande fastigheter, framgår af Riksdagens

skrifvelse till Kung]. Maj:t angående stäm pel pappersafgiften vid

1874 års riksdag. Riksdagen anmälde i denna skrifvelse, att Riksdagen i

fråga om stämpel å bouppteckning beslutat, att om bland kvarlåtenskapen

äfven fast egendom inginge, finge denna i afseende å, bouppteckningens

förseende med stämpelpapper icke beräknas lägre än till det å egendomen

vid dödsfallet gällande taxeringsvärde. Och anförde Riksdagen "i motiveringen

till detta beslut, att flerestädes det missbruk ägde ruin, att vid upprättande

af bouppteckningar fast egendom, som bland tillgångarna i boet

förefunnes, utan afseende å dess verkliga värde upptoges till ett mer eller

mindre oskäligt lågt sådant. Hvad sålunda härutinnan stadgades vid 1874

års riksdag har sedan blifvit i viss mån ändradt, och gäller nu, att vid

stämpelbeläggningen värdet af den fasta egendomen icke får upptagas

lägre än nästföregående årets taxeringsvärde.

Då år 1894 bestämmelser infördes om progressiv arfsbeskattning, och

arfsskatten därvid väsentligen höjdes, var uppmärksamheten också fäst vid

frågan om tillförlitligheten af de i bouppteckningarna å egendomen satta

värden. I det betänkande och förslag angående utvidgning af arfsbeskattningen

m. in., som den ''It oktober 1893 afgafs af särskilda kommitterade,

yttrade dessa härutinnan följande:

>Då bouppteckningen i regel är den handling, som skall ligga till

grund för arfsskattens utgörande, är det tydligen af stor vikt, om man

vill ernå en likformig och effektiv beskattning, att den värdering, som

vid uppteckningen af boet äger rum, må verkställas med insikt och största

möjliga omsorg. Detta är isynnerhet af vikt beträffande den lösa egendomen,

då ju den värdering af fastigheterna inom riket, som i och för

den allmänna bevillningens fastställande äger rum, kan läggas till grund

äfven för stämpelafgifter, som i förhållande till detta värde skola utgöras.

I gällande stämpelförordning är ju ock stadgadt, att då stämpelafgift"skall

utgå efter värdet af fast egendom, detta icke må upptagas lägre än näst
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr S.

föregående årets taxeringsvärde. Annat är förhållandet med den lösa

egendomen. Här har man endast egendomens bouppteckningsvärde att

hålla sig till. En känd sak är emellertid, att lös egendom ofta vid förrättandet

af bouppteckningar uppskattas vida under sitt verkliga värde.

Om arfsskatten höjes, är tydligt, att frestelsen att på denna väg i större

eller mindre mån komma undan skatten skall blifva än större än nu, samt

att i följd däraf den fasta egendomen törhända skulle komma att i verkligheten

af skatten träffas vida hårdare än den lösa. Det synes därför

vara nödvändigt att vidtaga anordningar, ägnade att förebygga ett sådant

missförhållande, och kommitterade hafva därför, såsom ofvan blifvit nämndt,

ansett nödigt uppgöra förslag till förordning angående värdering af död

mans bo.

— — — ({e orter, där rätten har att utse bouppteckningsförrättare,

synes häruti tillräcklig garanti förefinnas för att egendomens värdering

skall ske enligt riktiga grunder. Införandet af enahanda ordning i hela

riket synes dock knappast vara erforderligt. Ändamålet torde nämligen

kunna vinnas genom en föreskrift, att vid bouppteckning värderingen skall

förrättas af personer, som af domstolen i orten erhållit förordnande att

vara värderingsman vid bouppteckningar.»

Kommitterade hade i öfverensstämmelse härmed upprättat ett förslag

till lao- angående värdering af död mans bo. Detta lagförslag innehöll

hufvudsakligen,

att den i 9 kap. 1 § ärfdabalken föreskrift^ värdering åt död mans

bo skulle förrättas af två eller flera af domstol utsedda värderingsman,

att dessa skulle värdera egendomen så, som de efter bästa förstånd

och samvete pröfvade den vara värd, därvid värdet af aktier, obligationer

och dylika handlingar skulle bestämmas med ledning af den vid dödstillfället

för hvarje slag af sådana handlingar gällande kurs eller eljest gängse

pris, samt värdet af fordringar, som ej ansåges säkra, efter hvad skäligt

pröfvades, _

att för hvarje kommun a landet och hvarje stad underrätten årligen

skulle nämna minst två gode mån att under nästföljande år vara värderingsmän

vid bouppteckningar, _

att värderingsman skulle äga att för värderingsförrättning af tillgångarna

i boet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, dock att,

därest boet vore vidlyftigt eller så beskaffad^ att värderingsman med

nämnda ersättning ej kunde anses skäligen godtgjord, ratten ägde bestämma

högre ersättning,

samt att hvad i lagförslaget vore stadgadt ej skulle äga tillämpning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 7

i de fall, da borgmästare och råd enligt 9 kap. 1 § ärfdabalkon for egendomens

uppteckning och värdering ägde nämna två eller flera män,''och

ej heller med afseende å vissa mindre stärbhus, därom närmare bestämmelser

förcslogos.

Statskontoret och kammarrätten, som hördes öfver ifrågavarande lagförslag,

afstyrkte detsamma på grunder, hvarom här nedan närmare förmäles.

Kung]. Maj:t framlade emellertid lagförslaget med vissa mindre väsentliga

ändringar för 1894 års riksdag, och yttrade statsrådet och chefen för

finansdepartementet vid det tillfälle, då propositionens framläggande beslöts,

följande:

, . »Statskontoret och kammarrätten hafva i sitt den 22 sistlidne januari

afgifna utlåtande öfver kommitterades förslag till förordning ano-ående

stämpelafgiften uttalat den åsikt, att den af kommitterade föreslagna värderingen

af död mans bo skulle blifva så väl för det stora flertalet dödsbon

onödigt betungande som för tillgodoseende af statens skatteintresse i

det hela obehöflig. Hvad fast egendom anginge, syntes nuvarande bestämmelse,

enligt hvilken sådan egendom icke finge beräknas till lägre värde

fn nästföregående årets taxeringsvärde, vara tillfyllestgörande, och hvad

lös egendom beträffade, skulle det enligt ämbetsverkens mening säkerligen

vara för det ändamål, hvarom här vore fråga, i det stora hela tillräcklig

oin det t. ex. föreskrefves, att vid beräkningen af stämpeln för värdet"å

aktier, obligationer och öfriga dylika värdepapper i ett dödsbo detta icke

i?e ’jPP*aoas lägre än till det vid tiden för bouppteckningen i allmänhet

gällande, och att angående detta värde skulle vid bouppteckningen fo^as

intyg af med saken förtrogna personer.

Den af ämbetsverken sålunda uttalade åsikt om o behof! i <j,heten af den

föreslagna lagen angående värdering af död mans bo kan jag icke dela.

Äfven om enligt regeln de värdefullaste beståndsdelarna i ett bo utföras af

fastigheter samt aktier, obligationer och andra dylika papper, ligger ofta ett

icke ringa värde i yttre och inre inventarier af olika slag, såsom kreatursbesättningar,

maskiner vid fabriker med mera dvlikt. Att vid boupptecknmg

lösegendom ofta upptages med allt förmåga värden är vidare ett

kandt förhållande. Då nu förslag framlägges till en på förändrade grunder

totad, väsentligen utsträckt arfsbeskattning, vore det tvifvelsutan att anse

såsom en brist 1 den nya lagstiftningen, därest beträffande betydande delar

åt kvarlatenskapen bestämmandet af de värden, som skola ligga till grund

för skattens utgörande, skulle helt och hållet undandragas all offentlig kontroll.

Då härtill kommer, att enligt lagförslaget minst två värderingsman

skola utses för hvarje kommun å landet och hvarje stad samt att °] a o-en

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Lagutskottets utlåtande Nr 8.

icke skulle äga tillämpning å de minsta stärbhusen, vid hvilket förhållande

den föreslagna värderingen icke torde komma att för dödsbodelägarna

kännas synnerligen betungande, anser jag hvad ämbetsverken anfört icke

böra föranleda till lagförslagets förkastande. » ....

Lagförslaget blef emellertid af Riksdagen afslaget. Men i fråga om

värderingen af värdepapper infördes i 1894 års förordning om stämpelafgiften

''ett så lvdande stadgande: »Afliden persons lösa egendom, i den

män densamma'' utgöres af aktier, obligationer och öfriga dylika värdepapper,

må vid bouppteckningens ståmpelbeläggning icke beräknas till lägre

värde än det vid tiden för bouppteckningen i allmänhet gällande; börande

detta värde bestämmas enligt intyg af med saken förtrogna personer.»

Denna föreskrift bär sedan blifvit ändrad, och gälla nu i ifrågavarande

hänseende bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ af förordningen om arfsskatt

och skatt för gåfva den 19 november 1914. Enligt berörda 9 § erfordras

fortfarande intyg af med saken förtrogna personer.

Vid 1910 års riksdag verkställdes en revision af skattesatserna för

bouppteekningsstämpeln, och resultatet däraf blef, att arfsskatten betydligt

höjdes. Arfsskatten utgår alltså numera i sin helhet med ett ganska

stort årligt belopp. Den är i statsregleringen för år 1915 beräknad till

sex millioner kronor.

Det föreligger enligt min uppfattning anledning att befara, att undei

nuvarande förhållanden afsevärda skattebelopp för staten föi spillas däri

genom, att egendomens värdering i bouppteckningarna ofta är för låg.

Hvad beträffar värderingen af stärbhusens fastigheter, torde denna i allmänhet

kunna anses tillfredsställande, då ju, på sätt ofvan omförmälts, år

stadgadt, att värdet å fast egendom vid stämpelbeläggningen ej får upptagas

lägre än nästföregående årets taxeringsvärde. Men äfven beträffande

värderingen af fastigheterna torde nog understundom skäl förefinnas för

anmärkning. Om t. ex. en landtegendom sista tiden före ägarens frånfälle

betydligt förbättrats genom uppförandet af dyrbara byggnader, genom nyodlingar

eller dylikt, så att det verkliga värdet betydligt öfvcistiger förra

årets taxeringsvärde, så borde utan tvifvel värdet a eu sådan egendom i

bouppteckningen upptagas högre än nämnda taxeringsvärde. Men antagligt

är nog, att bouppteckningsmännen i regeln utan närmare undersökning

äfven i dylika fall upptaga värdet till just föregående årets taxeringsvärde.

Emellertid torde, såsom nyss nämndes, fastighetsvärderingen i det

stora hela få anses vara tillfredsställande. Och detsamma torde gälla jämväl

värderingen af aktier, obligationer och dylika värdehandlingar, ty dessas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

värden böra, enligt hvad ofvan anförts, bestämmas enligt intyg af med

saken förtrogna personer. Däremot är det hufvudsakligen när (fet, gäller

värderingen af sådan lösegendom, som ej består af värdehandlingarf sorn

värderingen åt död mans bo enligt vunnen erfarenhet visat sig otillfredsställande.

Det torde vara en ganska allmän åsikt hos dem, som haft anledning

att sysselsätta sig med det förevarande ämnet, att bouppteckningarnas

värden å dylik lösegendom måste betecknas såsom i regeln alltför

låga. Jag erinrar i detta hänseende om hvad härutinnan yttrades af 1893

års ofvannämnda kommitté samt åt statsrådet och chefen för finansdepartementet

i propositionen till 189-1 års riksdag om förslaget till lag angående

värdering af död mans bo.

Enli0t min uppfattning vore det i skälfva verket egendomligt, om ej

deri ofullkomliga lagstiftning, som på det ifrågavarande området ännu gäller,

skulle föranleda för låga värderingar i bouppteckningarna, särskilt af den

lösa egendomen. Bouppteckningsmännen äro ju i de flesta fall sjelfständigt

och utan någon domstolarnas medverkan utsedda af stärbhusdelägarnaf i

hvilkas intresse det ligger, att bouppteckningsvärdena blifva låga, och

bouppteckningsmännen hafva sig väl bekant, att det är en allmän sed, att

värdena vid dessa förrättningar sättas lågt, i den mån sådant kan ske utan

strid mot tydliga föreskrifter. Det är vid dessa förhållanden knappast att

förvänta annat, än att bouppteckningsmännen allmänneligen skola utan

tvekan följa den nyssnämnda allmänna seden, och att de skola vara ganska

beredvillig;), att vid sina värderingar förfara i enlighet med stärbhusdelågarnas

intressen. Bouppteckningsmännen äro utan tvifvel vid sina låga

värderingar i regeln i god tro. Att sätta låga värden i bouppteckningarna

har blifvit dem en vana, med hvilken de anse sig ej böra bryta, helst de

aldrig erfara, att domstolarna emot deras värderingar göra någon erinran

i annat fall, än då dessa äro i strid mot bestämda föreskrifter. Betänker

man vidare, att arfsskatten under den senare tiden betydligt höjts, torde

det kunna förutses, att då redan från gammalt förefunnits en benägenhet

att sätta låga vården i bouppteckningarna, denna benägenhet för framtiden

under det ökade trycket af arfsskatten snarare skall komma att tilltaga

ån minskas. Och da staten här har ett betydande ekonomiskt intresse att

tillvarataga, torde tillräckliga skäl förefinnas för Riksdagen att taga under

öfvervägande, huruvida ej det reformarbete, som på det ifrågavarande området

begynte under det förra århundradet, bör ju förr desto hellre fortsättas.

Den reform, hvilken här torde vara af nöden, synes mig'' höra gå i

den riktning, som lagkommittén anvisat, så att ingen må godkännas såsom

bouppteckningsman, som ej erhållit domstols förordnande därtill. Och torde

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. S höft. (Nr 8.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

to

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

det tillika höra i lagen uttryckligen utsilgas, i enlighet med hvad i 1894

ars ofvannämnda lagförslag var föreslaget beträffande värderingsmännen, att

bouppteckningsmännen skola värdera egendomen sa, som de efter bästa

förstånd och samvete pröfva den vara värd. Därjämte synes det kunna

ifrågasättas, huruvida icke bouppteckningsmännen borde vara underkastade

laga ansvar, därest de göra sig skyldiga till fel vid utförandet af sitt uppdrag.

— Utöfver de grundläggande stadganden, som vid den ifrågasatta

reformen rätteligen finge sin plats i den allmänna lagen, vore utan tvifvel

åtskilliga andra bestämmelser behöfliga, hvilka lämpligen kunde sammanföras

i eu särskild instruktion för bouppteckningsmännen. En dylik instruktion

med tillhörande formulär för bouppteckningar skulle otvifvelaktigt

blifva af mycken nytta för vinnande af reda och ordning inom bouppteckningsväsendet,

och därigenom skulle domstolarna helt visst besparas

mycket besvär, som nu förorsakas dem af vissa i bouppteckningarna förekommande

bristfälligheter.

Äfven om man bortser ifrån bouppteckningarnas betydelse för arfsbeskattningen,

synes det ligga i sakens natur, att en legal förrättning af sådan

art och af sådan vikt som uppteckningen och värderingen af död mans bo

bör besörjas af personer, hvilka hafva att härleda sitt uppdrag härutinnan

från statens myndighet och icke från stärbhusdelägarna. Men detta synes

vara desto mera nödvändigt som bouppteckningarna nu ligga till grund

för arfsbeskatimligen. Vid sådant förhållande måste det anses vara principiellt

oriktigt, att bouppteckningsmännen få godtyckligt utses af stärbhusdelägarna,

således just af dem. som skola gälda arfsskatten. tvärtom böra

bouppteckningsmännen intaga en fullt oberoende ställning gentemot stärbhusdelägarna.

Då bouppteckningsmännen går till sitt värf, bör han göra detta

i känsla däraf, att han i främsta rummet är en statens tjänare, som är

pliktig ej mindre att vaka däröfver, att, så vidt möjligt är, all boets egendom

blir anmäld och upptecknad, än äfven att efter bästa förstånd och

samvete värdera denna egendom, sa att staten kommer i fullt åtnjutande

af sin rätt till skatt. Hans ställning bör vara sådan, att han icke känner

sig vara i främsta rummet en stärbhusdelägarnas hjälpare, utan bör han

tvärtom vara redo att i det ena eller andra stycket vägra att göra dem

till viljes, där statens berättigade intresse fordrar sådant åt honom.

De män. som hos oss för närvarande syssla med boutredningar och

därmed sammanhängande göromål, hafva, så vidt jag har mig bekant, vetat

att genom redbarhet och skicklighet förvärfva sig förtroende såväl hos domstolarna

som hos allmänheten, och det kan helt visst icke blifva fråga

därom, att de nuvarande bouppteckningsmännen för framtiden skulle utbytas

mot personer med andra kvalifikationer, utan finge domstolarna rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 8. jj

utt utse bouppteckningsman, skulle säkerligen den störa mängden af redbara

och skickliga bouppteckningsman, som nu finnas, blifva af domstolarna

därtill förordnade. Hufvudsaken är bär, att bouppteckningsman^!!

a en annan ställning, an de nu hafva, samt en ändrad uppfattning af sitt

kall; nya man behöfvas i regeln icke. Dock förekommer det nog undanbouPPteckmngar

för närvarande få opåtalt upprättas af mindre

val kvalificerade personer. Det är under nuvarande förhållanden icke all*

sa a or domstolarna att från sysslandet med bouppteckningar afstånga

sadana personer, som synas vara mindre passande för dylika Göromål

särskild! om deras bouppteckningar åro till formen oantastliga. Finge

emellertid domstolarna den nämnda rätten att utse bouppteckningsman,

komma domstolarna gifvetvis att anse sig förpliktade att vid valet af bouppteckningsman

utesluta sådana personer, indika skäligen icke kunna

anses halla mattet i fråga om skicklighet och lämplighet i öfrio-t Den

ifrågasätta reformen skulle alltså utan tvifvel medföra den påföljder). att

vissa mindre väl kvalificerade personer för framtiden blefve förhindrade

tran att syssla med upprättandet af bouppteckningar, hvilket vore till

uppenbar båtnad för såväl samhället som allmänheten.

Den reform, hvarom här ordats, berör icke omedelbart frågan om bouppteckningsarfvodet,

men med några ord må emellertid här framhållas

önskvärdheten däraf, att i sammanhang med den ifrågasatta reformen lagbestämmelser

kunde utfärdas i syfte att väsentligen begränsa den ersättning,

som bouppteckningsman understundom pläga räkna sig till godo

f!^ arbetc- I a detta område förekomma för närvarande vissa rnissD®*

f on aldeles ovanlig företeelse, att bouppteckningsfön

åttare veta att förskaffa sig en orimligt stor godtgörelse för sitt ifrågavarande

arbete. Det vore därför synnerligen önskvärd!, att en bestämd

taxa för upprättandet af bouppteckningar kunde komma till stånd. I sådan!

syfte väcktes vid 1898 års riksdag en motion, hvilken emellertid ei

rönte någon framgång, utan efter ett enhälligt afstyrkande i lagutskottet

afslogs åt bada kamrarna. Af lagutskottets betänkande i ämnet framgår

val, att fragan om en taxa för ifrågavarande förrättningar är en o-anska

svår fråga. Men utan tvifvel finnes här ett verkligt behof af någon lagstiftning

i och för undanröjandet af berörda missförhållanden och till skvdd

för oerfarna och godtrogna stärbhusdelägare.

1 1 i)e? r,eI1S!0n al den allmänna lagen, som för närvarande pågår i vårt

land, skall helt visst i sinom tid komma att omfatta jämväl ärfdabalken.

och nar den tiden kommer, skall utan tvifvel frågan om tillförlitligheten

r .-i,Vre™fr af dö,d mans bo’ 30111 Rastställes i bouppteckningarna,

göras till föremål för pröfning. Det kan emellertid komma att dröja mycket

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

läno-e, innan tiden är inne för denna pröfning. Jag har därför härmed

velat underställa saken Riksdagens omedelbara öfvervägande. Skulle nämligen

den ifrågasatta reformen befinnas hafva fog för sig, torde densamma

ej'' böra uppskjutas till en oviss framtid, utan af statsfinansiella skäl snarast

möjligt komma till stånd.

På o-rund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kuno-l. Magt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma ökad garanti för tillförlitligheten

af de värden, som i bouppteckningarna efter afiidna personer asättas deras

kvarlåtenskap samt sålunda ligga till grund för gällande arfsbeskattmng.»

Såsom framgår av justitieombudsmannens ifrågavarande framställning,

är syftet med densamma väsentligen att vinna en mera betryggande säkerhet

för att statens rätt till arvsskatt tillvaratages, än gällande lagstiftning

erbjuder. Enlrnt justitieombudsmannens uppfattning föreligger nämligen

anledning att befara, att avsevärda skattebelopp för staten förspillas därio-enom,

att egendomens värdering i bouppteckningarna efter avlidna personer

ofta är för låg. Orsaken härtill är enligt justitieombudsmannens

åsikt att finna förnämligast däruti, att dödsbodelägare i regel äga att sjal va

utse bouppteckningsman, och att dessa näppeligen kunna väntas frångå

hittills o-ä,Ilande sedvänja att i dödsbodelägarnes intresse sätta bouppteckningsvärdena

alltför låga, För vinnande av rättelse härutinnan anser

justitieombudsmannen nödigt, att dödsbodelägarnes. rätt att godtyckligt

utse bouppteckningsman upphäves, samt föreskrift giyes därom, att ingen

må anlitas till dylik förrättning, som ej erhållit domstols förordnande därtill.

Obestridligt är det ett statsfinansiellt intresse av vikt, att den egendom,

som upptages 1 bouppteckningarna efter avlidna personer, åsättes sitt verkliga

värde." Behovet av en tillförlitlig värdering av dödsbon har ock, såsom

justitieombudsmannen framhållit, redan tidigare uppmärksammats och för

anlett vissa särskilda bestämmelser. Sålunda har beträffande fast egendom

stadgats, att dess värde ej får upptagas lägre än nästföregående årets

taxeringsvärde, och i fråga om aktier, obligationer och dylika värdehand]

in o-ar gäller numera enligt kungl. förordningen om arvsskatt och skatt

för" o-åva, att dessas värden böra beräknas efter gällande börspris eller,

därest handlino-en icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna

föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar pris som under

normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt vid försäljning,

efter sistnämnda pris. För värdering av egendom av nu angivna slag torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottet utlutande AV 8.

<io bestämmelser, som sålunda redan förefinnas, i stort sett vara tillfredsställande,

vilket även av justitieombudsmannen vitsordas. Jämväl beträffande

det värde, vartill vissa fordringar och rättigheter skola vid beräkningen

av arvsskatt upptagas, innehåller samma förordning noggranna bestämmelser.

I fråga åter om värdesättningen av övrig lösegendom är utskottet

i likhet med justitieombudsmannen medvetet om, att densamma understundom

kan vara lägre än den rätteligen borde vara. Vad sålunda egentligen

skulle vinnas genom den föreslagna omläggningen av förfarandet

vid bouppteckningar, vore en riktigare värdesättning av sistnämnda slag

av lösegendom. Men utskottet håller före, att den vinst i högre arvsskatt,

som härigenom skulle för statsverket uppkomma, i stort sett ingalunda

är av den betydenhet, att den i och för sig kan innebära tillräckligt skäl

för den ifrågavarande omläggningen av bouppteckningsvärderingen, därest

ur annan synpunkt betänkligheter skulle finnas möta däremot. Och därvid

kan utskottet ej undgå att framhålla det intresse, som den enskilde allt

fortfarande har att till bouppteckningsförrättare få kalla dem, till vilka

han har förtroende.

ktskottet hänvisar i detta avseende till lagutskottets yttrande i anledning

av Kungl. Maj:ts förslag vid 1894 års riksdag angående värdering

av död mans bo, varuti framhölls, att en föreskrift om dödsbons värdering

av särskilda för sådant ändamål av domstol förordnade värderingsman för

det. störa flertalet dödsbon skulle ställa sig onödigt betungande. Såsom

justitieombudsmannen omnämnt, har också rätten för dödsbodelägarne att

själva utse bouppteckningsman, där den sedan gammalt funnits, — vilket

är fallet beträffande bon, lydande under landsrätt, — städse ansetts såsom

ett privilegium, som man ogärna velat rubba. De förslag härom, som vid

ett och annat tillfälle framställts, hava också stött på allvarligt motstånd

och ej lett till någon påföljd. 1 städerna, där borgmästare och råd enligt

bestämmelserna i 1734 års lag hava att utse bouppteckningsförrättare, hår

utvecklingen gått i den riktning, att för närvarande i ej mindre än sextio

av rikets städer dödsbodelägarne därutinnan hava samma frihet som på

landet.

Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida det syfte, som ligger till grund

för justitieombudsmannens framställning, skulle i någon avsevärd mån vinnas

på den av honom föreslagna vägen. Såsom justitieombudsmannen framhållit.

hava de personer, som för närvarande syssla med boutredningar

och därmed sammanhängande göromål, i allmänhet vetat att genom redbarhet

och skicklighet förvärva sig förtroende hos domstolarna. Huruvida

»len omständigheten, att dessa personer erhölle domstols förordnande såsom

bouppteckningsman, vilket med afl sannolikhet i de flesta fall komme att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

ske, skulle medföra, att de vid sina värderingar komme att tillämpa andra

grunder än för närvarande, synes utskottet tvivelaktigt.

Justitieombudsmannen har till stöd för sin framställning jämväl

åberopat, att uppteckning och värdering av död mans bo är eu legal

förrättning av den vikt, att den bör besörjas av personer, som hava att

härleda sitt uppdrag härutinnan från statens myndighet och icke från

stärbhusdelägarna. Något behov att av denna anledning vidtaga en reform

i föreslagen riktning synes dock knappast föreligga. Det har, såvitt utskottet

har sig bekant, icke framträtt någon svårighet att använda bouppteckningarna,

sådana de nu upprättas och av domstolarne godtagas, såsom

underlag för de rättshandlingar, som sammanhänga med och betingas av

upplösningen av ett dödsbo. Ett fullt tillgodoseende av nu berörda synpunkt

skulle för övrigt kräva vida längre gående åtgärder än de nu ifrågasatta.

I samband med föreliggande ämne har justitieombudsmannen framhållit

önskvärdheten därav, att en bestämd taxa för upprättandet av bouppteckningar

kunde komma till stånd. Utan att närmare ingå på denna

fråga vill utskottet hänvisa till lagutskottets yttrande vid 1898 års riksdag

i anledning av ett härom väckt förslag. Utskottet framhöll bland annat,

att, därest ett fixerande av bouppteckningsarvoden skulle ske, »måste naturligtvis

vid fastställande av beräkningsgrunderna för arvodena dessa, så bestämmas,

att arvodet i varje speciellt fall komme att utgöra åtminstone

skälig ersättning för besväret med förrättningen, och detta skulle med

hänsyn till de mångfaldiga skiftningar, som ifrågavarande förrättningar

erbjuda i anseende till arbete och omtanke, nödvändigt leda till fastställande

av en ganska hög norm för arvodenas beräkning». Utskottet förmenade,

att följden härav skulle bliva, att i en mängd fall, där besväret

med förrättningen vore ringa, men tillgångarna stora, arvodena komme

att utgå med belopp, ö%rerstigande vad som kunde anses såsom skålig ersättning.

På grund av vad ovan anförts tår utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 8.

15

Reservation:

*

av herr Lindhagen rörande sista, stycket i utskottets motivering, som

reservantens uppfattning bort utbytas mot ett framhållande av önskv

rdheten, att domstolarna bemyndigades förordna vissa personer att, då

de därom anmodas, bland annat biträda stärbhus med upprättande av bouppteckningar

efter viss fastställd taxa.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.