Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående ledningen av och tillsynen å statens järnvägsoch vaftenfallsbyggnader.

1915-04-27 · 72 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1915:57, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående ledningen av och tillsynen å statens järnvägsoch vaftenfallsbyggnader.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. 4.30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till

Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående ledningen

av och tillsynen å statens järnvägs- och vaftenfallsbyggnader.

(4:e avd.)

I två lika lydande, till statsutskottet remitterade motioner, väckta

den ena inom första kammaren (nr 51) av herr C. G. Ekman och den

andra inom andra kammaren (nr 143) av herr A. Ekman har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta utreda, huruvida ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader

böra överflyttas från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

därvid jämväl bör tagas i övervägande, i vad mån vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen kan böra erhålla förändrad organisation, ävensom

huruvida vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten eventuellt må finnas

kunna och lämpligen böra uppgå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för denna hemställan

får utskottet hänvisa till motionerna.

över berörda motioner har utskottet i vederbörlig ordning låtit inhämta

yttrande av ej mindre järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen än

även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ifrågavarande yttranden äro bifogade

detta utlåtande (Bil. 1—3).

Vad först angår frågan om bortflyttande av ledningen av statens

järnvägsbyggnader från järnvägsstyrelsen hava motionärerna såsom huvudskäl

för lämpligheten av en sådan åtgärd anfört, att de trafikerade statsbanornas

förvaltning och skötsel måste anses fullt taga i anspråk järnvägsstyrelsens

arbetskrafter. Till stöd för motionärernas uppfattning att

banbyggnaderna blivit lidande därpå, att ledningen av dessa byggnader varit

förlagd till järnvägsstyrelsen, hava motionärerna åberopat vissa under såväl

äldre som nyare tid mindre väl planlagda och utförda järnvägsbyggnader.

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 6 samt. 36 höft. (Nr 57).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Att under den långa tid, statsbanor byggts i vårt land, vissa misstag

blivit begångna, är ju känt och i och för sig ej heller förvånande.

I avseende å de av motionärerna anförda exemplen är dock att märka, att

dessa även hänföra sig till anläggningar, som dels utförts under en tid,

då särskild byggnadsstyrelse hade ledningen av statsbanebyggandet, déls

ock äga det oskiljaktiga samband med trafiken, att de, enligt vad synes

ostridigt, måste handhavas av järnvägsstyrelsen. Med hänsyn härtill torde

de i motionen anförda exemplen icke kunna anses berättiga till de slutsatser,

som motionärerna velat härleda ur desamma. Järnvägsstyrelsen

har i det berörda utlåtandet framhållit, hurusom till följd av de på

senare tid genomförda förändringarna i styrelsens organisation styrelsen

måste anses i högre grad än tidigare varit fallet lämpa sig för att

handlägga jämväl ärenden rörande statens järnvägsbyggnader. Vad särskilt

vidkommer de med innevarande års ingång ikraftträdda förändringarna

i järnvägsstyrelsens organisation synes det ock utskottet otvivelaktTgt,

att dessa förändringar, genom vilka bland annat dels en ny överdirektör

ställts till generaldirektörens förfogande dels ock i järnvägsstyrelsens

byggnadsbyrå inordnats den avdelning av styrelsen, som har att hand

läo^a frågor om nybyggnad samt till- och ombyggnad av bangårdar,

icke blott medfört ökad möjlighet för järnvägsstyrelsens chef att ägna

uppmärksamhet åt banbyggnadsärendena utan även berett tillfälle för överingenjören

och chefen för byggnadsbyrån att utöva en enhetlig ledning

av”de olika slagen av järnvägsbyggnader.

Vad angår utförandet av statens vattenverksbyggnader hava motionärerna

icke anfört några skäl, varför vattenfallsstyrelsen icke lämpligen

skulle kunna handhava ledningen av dessa byggnader. Orsaken till motionärernas

förslag om utbrytning av denna ledning ur vattenfallsstyrelsen

torde uteslutande vara att söka i den uppfattning motionärerna hyst därom,

att stora fördelar skulle vara att vinna, därigenom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gjordes till en verklig centralmyndighet för landets

väg- och vattenbyggnader och vad därtill hörer. Till dessa åberopade fördelar

återkommer utskottet här nedan. in ■.

De omständigheter, som överhuvudtaget tala emot ett bortflyttande

från järnvägs- och vattenfallsstyrelsernas befogenhetsområde av statens

järnvägs- respektive vattenfallsbyggnader, äro enligt utskottets förmenande

tungt vägande. . ..

Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna hava utförligt och på ett enligt

utskottets uppfattning bindande sätt påvisat, att det är av den allra största

betydelse, att en oavlåtlig och nära samverkan äger rum mellan å ena

sidan driftledningen vid statens järnvägar och vattenfallsverk samt a andra

sidan ledningen av de byggnader, som utföras för dessa verks räkning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

3

Och att det icke låter sig "öra att åstadkomma sådan samverkan mellan

driftverken och ett sårskilt byggnadsorgan, att de erfarenheter, som vinnas

under driften, kunna i full utsträckning och omedelbart tillgodogöras vid

byggandet, torde vara uppenbart. Vid särskiljande av byggnadsverksamheten

och driften blir det tydligen ock omöjligt att — såsom nu i stor utsträckning

och med fördel tillämpas vid statens järnvägar — för byggnadsarbetena

använda den vid järnvägsdriften anställda personalen. Stor sannolikhet

synes ock föreligga för, att inrättandet av ett särskilt byggnadsorgan

skall komma att medföra åtskilliga slitningar mellan detta organ och vederbörande

driftverk, vilka slitningar icke utan tidsspillan och därav följande

ränteförluster å byggnadskapitalet lära kunna utjämnas.

Det sjmes ock ur principiell synpunkt vara riktigast att statens

affärsdrivande verk — liksom andra affärsverk — själva utföra sina byggnadsarbeten.

Ty därförutan kan svårligen med fullt b>g krävas, att driftverken

skola kunna svara för förräntningen av det i samma verk nedlagda

statskapitalet. Skulle från de affärsdrivande verken skild byggnadsstyrelse

utföra nu ifrågavarande arbeten, kan med skäl befaras, att efter det anläggningarna

tagits i bruk, kompletteringar och ändringar skola bliva erforderliga,

för vilka kostnaderna med orätt skulle komma att — måhända

under lång följd av år — belasta driftbudgeten.

Vad därefter beträffar motionärernas förslag, att vid utbrytning

av ledningen av statens järnvägs- och vatten fallsbyggnader från järnvägsrespektive

vattenfallsstyrelsen denna ledning bör förläggas till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, så synas icke några sådana fördelar vara att vinna

genom en dylik anordning, att de i mera avsevärd mån kunna uppväga

de olägenheter, som måste vara förknippade med byggnadsarbetenas bortflyttande

från de verk, med vilka de organiskt höra samman.

I fråga om först järnvägsbyggnaderna utövar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

själv icke någon sådan byggnadsverksamhet. Vid sådant

förhållande och då järnvägsstyrelsen — såsom ovan vidrörts — otvivelaktigt

äger bättre möjligheter än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att

för järn vägsbyggnadsverksamheten förvärva väl kvalificerade arbetskrafter,

saknas all anledning antaga, att väg-och vattenbyggnadsstyrelsen— jämväl

efter viss omorganisation — skall bättre än järnvägsstyrelsen lämpa sig

för handhavandet av statens järnvägsbyggnader. Det nu sagda lärer i

huvudsak äga sin tillämpning i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

kompetens för övertagande av vattenfallsbyggnaderna.

De fördelar, som enligt motionärernas mening den av dem förordade

anordningen skulle medföra i organisationshänseende, synas icke kunna

tillmätas större betydelse. Vad särskilt angår frågan om möjliga inbesparingar

å avlöningar bör framhållas, att även om nybyggnaderna för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

statens järnvägar skulle bortflyttas från järnvägsstyrelsen, måste i samma

styrelse alltjämt företinnas särskild personal för att leda de större byggnadsarbeten,

som äga det intima samband med trafiken — ombyggnad av

bangårdar, dubbelspår m. m. — att desamma under inga förhållanden

kunna överlämnas till en särskild byggnadsstyrelse. Då motsvarande lärer

gälla i fråga om vattenfallsstyrelsens behov av specialister för vissa byggnadsuppgifter,

kan någon indragning av personal icke äga rum i sådan

omfattning, att frågan om den föreslagna omorganisationen därav kan röna

avsevärt inflytande. Beträffande de i övrigt av motionärerna åberopade

fördelarna av en centralisering av alla statens väg- och vattenbyggnader

till väg- och vattenfallsstyrelsen framgår av de utav järnvägsstyrelsen och

vattenfallsstyrelsen i ärendet avgivna utlåtandena, att man i vissa av de

i motionen angivna hänseendena ej kan räkna med några verkliga fördelar

av den föreslagna anordningen samt att åter vissa möjliga fördelar uppvägas

av andra motsvarande olägenheter.

På ovan anförda skäl samt under hänvisning i övrigt till vad järnvägsstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen i åberopade utlåtandena anfört, vilket

icke synes utskottet vederlagt av de utav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i dess yttrande gjorda, mera allmänna uttalandena, finner utskottet sig icke

böra tillstyrka riksdagen att hemställa om vidtagande av utredning i enlighet

med motionärernas förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon riksdagens

vidare åtgärd föranleda.

O O

Stockholm den 27 april 1915.

På statsutskottets vägnar:

CARL SWARTZ.

Vid föreståendes ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzelius, O. Jonsson,

0. M. Strömberg, H. F. Lamm, H. H. K. Ericson, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson,

A. Pers, 1. E. G. Svensson, F. Berglund och C. I. Asplund samt

från andra kammaren: herrar A. Ekman, H. Andersson i Skivarp, K. V. Rydén

i Malmö, C. Persson i Stallerhult, J. B. Eriksson i Grängesberg, N. A Nilsson i Kabbarp,

A. Wiklund, J. Ström, A. Anderson i Råstock, J. Olofsson i Digernäs, H. Lemke och

K. O. Strid.

Reservationer:

av herrar A. Ekman och J. B. Eriksson i Grängesberg, vilka ansett,

att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

5

»Såsom motionärerna framhållit, har den fortgående starka stegringen

av trafiken å statens järnvägar kommit att ställa alltmera ökade krav å

järnvägsstyrelsen, på grund varav styrelsen fått minskade möjligheter att

ägna vederbörlig uppmärksamhet åt den av styrelsen handhavda ledningen

av statens järnvägsbyggnader. Erfarenheten torde ock få anses hava bestyrkt,

att byggnadsverksamheten blivit tillbakasatt inom järnvägsstyrelsen.

Vad motionärerna till stöd för denna uppfattning anfört rörande åtskilliga

såväl längre tillbaka som på senare tid skedda överskridanden av anslag

till järnvägsbyggnader, synes utskottet i huvudsak väl grundat. Järnvägsstyrelsen

har visserligen givit uttryck åt den uppfattningen, att den organisation,

som styrelsen från och med 1915 erhållit, bör komma att

väsentligen förbättra förhållandena. Utskottet är emellertid ingalunda övertygat

därom, att denna förändrade organisation skall kunna förekomma

upprepande av sådana misstag, som tidigare blivit begångna, utan håller

före, att mera genomgripande åtgärder erfordras, för att nödig kontroll

skall kunna vinnas därå, att statens järnvägsbyggnader bliva omsorgsfullt

planlagda samt utförda för billigaste kostnad samt på mest ändamålsenliga

sätt. För ett allsidigt bedömande av denna synnerligen viktiga fråga

lärer en ingående utredning vara av nöden.

De tänkbara utvägarna för frågans lösning synas väsentligen vara

tvenne: antingen kan man helt frånskilja byggnadsverksamheten från järnvägsstyrelsen

och förlägga densamma till annan därför lämpad myndighet

eller ock kan man ställa järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet under viss

kontroll av annat, sakkunnigt statsorgan.

Motionärerna hava anslutit sig till det förstnämnda alternativet, i det

att de föreslagit, att statens järnvägsbyggnader skola förläggas under vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Vad järnvägsstyrelsen anfört därom, att nybyggnaderna

vid statens järnvägar på grund av sambandet mellan driften

och banbyggandet böra kvarbliva under järnvägsstyrelsen, lärer icke böra

tillmätas avgörande betydelse för den förevarande frågans behandling. Vad

åter angår spörsmålet, vilken myndighet som bör övertaga ledningen av

statsbanebyggandet, synas visserligen motionerna hava förebragt göda skäl

— särskilt ur besparingssynpunkt — för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter viss omorganisation lämpligen må kunna handhava denna uppgift,

men håller utskottet dock före, att det jämväl bör tagas under övervägande,

huruvida icke annat organ än sistnämnda styrelse kan ifrågakomma

för uppgiftens övertagande. Motionärerna hava själva berört möjligheten

att utveckla järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå till ett självständigt

byggnadsorgan. En anordning i sådan riktning har tidigare blivit föreslagen,

nämligen i det år 1906 avgivna sakkunnigutlåtandet angående järn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6.

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

vägsbyggnadernas organisation. Erinras må ock om den anordning med

en särskild byggnadskommission, som kommit till användning för utförandet

av dubbelspåret Rönninge—Ström, en anordning som efter allt att döma

fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.

Enligt utskottets förmenande bör emellertid jämväl tagas under

övervägande, huruvida icke nödiga garantier för vinnande av planmässighet

och besparing vid statens järnvägsbyggnader kunna erhållas vid bibehållande

av själva byggnadsledningen inom järnvägsstyrelsen. Förutsättningen

härför torde — såsom ovan blivit antytt — vara, att viss kontroll utövas

å järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet, såväl i avseende å planläggningen

och kostnadsberäkningen av företagen som beträffande deras utförande.

Ur vissa synpunkter torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara väl

lämpad för handhavande av en sådan kontroll. Men även i förevarande

hänseende bör utredningen vara förutsättningslös och alltså andra tänkbara

möjligheter för kontrollens anordnande icke vara uteslutna vid utredningens

verkställande.

Vid den sålunda ifrågasatta utredningen synes även, såsom motionärerna

också föreslagit, böra undersökas, huruvida icke samma eller motsvarande

anordningar, som kunna befinnas lämpliga i fråga om ledningen

av och tillsynen å statens järnvägsbyggnader, böra tillämpas i avseende å

sådana byggnader, som nu utföras av vattenfallsstyrelsen. Det synes nämligen

vara goda skäl att antaga, att en likformig behandling av dessa båda

slag av byggnadsfrågor bör kunna medföra åtskilliga fördelar för det

allmänna.

På ovan anförda och i övrigt uti motionerna utvecklade skäl får

utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

huruvida till vinnande av planmässighet och besparing

vid statens järnvägs- och vattenfallsbyggnader antingen

ledningen av dessa arbeten må kunna överflyttas från

järnvägs- respektive vattenfallsstyrelsen till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, eventuellt annan sakkunnig

myndighet, eller ock planläggningen och utförandet av

samma arbeten må kunna underställas kontroll av utanför

järnvägs- och vattenfallsstyrelserna stående statsorgan».

av herr J. Olofsson i Digernäs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

7

Bilaga 1.

Från järnvägsstyrelsen, med infordrat yttrande över inom riksdagen väckta motioner

den ena nr 51 inom första kammaren, den andra nr 143 inom andra kammaren.

Innehållsförteckning.

Historik. Sid*

Perioden 1855—1862 ......................... 8.

Perioden 1863—1882 ......................... 8.

Perioden den 1 jan. 1883—den 30 sept. 1888 .............. 9.

Perioden från och med den 1 oktober 1888 ............ ; • 9.

19u6 års sakkunniges yttrande rörande järnvägsbyggnadernas organisation 11.

Järnvägsstyrelsens utlåtande i anledning av de sakkunniges förslag . . . 16.

Reservation mot järnvägsstyrelsens beslut........_.......19.

1906 års järnvägsorganisationskommittés yttrande rörande järnvägsbyggnadernas

organisation...... 19.

Departementschefens yttrande i ämnet vid 1907 års riksdag ...... 22.

Efter år 1907 vidtagna jämkningar i järnvägsbyggnadernas organisation 22.

Motionärernas hemställan och motiv därför.................23.

Styrelsens yttrande rörande motionärernas förslag..............26.

Angående handhavandet jämväl av byggnadsärendena . _........26.

Angående erforderlig samverkan mellan byggnadsavdelningen och trafikledningen

............................27.

Ledningen av byggnadsarbeten vid de trafikerade banorna ....... 29.

Olägenheter i fråga om samverkan vid överflyttning till annan myndighet 32.

Angående förmenta brister i järnvägsstyrelsens ledning av byggnadsärendena

................._............83.

Angående motionärernas tvenne utvägar för lösning av frågan.....35.

Sammanfattning..........................40.

Bilagor A, B, 0, D och E.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Historik.

Perioden

1853—1862.

Perioden

1863—1882.

Till KONUNGEN.

Riksdagens statsutskott har anhållit om järnvägsstyrelsens yttrande över

två inom årets riksdag väckta lika lydande motioner nämligen nr 51 inom forsta

kammaren och nr 143 inom andra kammaren om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t

angående utredning i fråga om överflyttning från järnvägsstyrelsen till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen av bland annat ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader,

och har Eders Kungl. Maj:t den 5 februari 1915 anbefallt järnvägsstyrelsen

att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med av statsutskottet

sålunda begärt yttrande.

Innan styrelsen till åtlydnad härav avger yttrande i detta för statens järnvägar

synnerligen betydelsefulla spörsmål, torde för att vinna översikt av frågans

hela innebörd till en början här lämnas om än i sammanträngd form en historisk

framställning, huru under olika tidsskiften ledningen av statens järnvägsbyggnader

varit ordnad.

Sedan 1853—1854 årens riksdag beslutit anläggning för statens räkning av dels

en södra och dels en västra stambana, uppdrogs genom nådigt brev den 22 januari

1855 högsta ledningen och utförandet av statens järnvägsbyggnader åt översten

Nils Ericson. Därefter utfärdades genom nådigt brev den 31 januari 1855 för

översten Ericson, såsom chef för statens järnvägsbyggnader, en instruktion, genom

vilken det lämnades honom en synnerligen vidsträckt befogenhet. Genom denna

instruktion bemyndigades nämligen chefen för statens järnvägsbyggnader att efter

eget beprövande och på eget ansvar ordna byggnadsarbetets alla såväl ekonomiska

som tekniska detaljer samt att i allmänhet vidtaga de åtgärder, varigenom efter

hans åsikt statens och det allmännas fördel samt företagets framgång bäst befrämjades.

Jämväl tillkom det chefen för statens järnvägsbyggnader att, i den

mån banlinjer öppnades för allmän trafik, handhava högsta ledningen av de sålunda

trafikerade banorna.

Då översten friherre Ericson den 30 december 1862 beviljades avsked från

sin befattning såsom chef för statens järnvägsbyggnader, förordnade Kungl. Maj:t,

att från 1863 års ingång den myndighet, som av honom utövats, skulle fördelas

på två särskilda styrelser, nämligen styrelsen för statens järnvägstrafik och

styrelsen för statens järnvägsbyggnader, av vilka den senare, som skulle bestå

av en chef samt två ledamöter, en byråchef för den tekniska avdelningen och en

byråchef för den ekonomiska och administrativa avdelningen, tillsvidare skulle

handhava den högsta ledningen av statens järnvägsbyggnader.

Styrelsen för statens järnvägsbyggnader erhöll emellertid icke samma vidsträckta

befogenhet, som förut tillkommit chefen för statens järnvägsbyggnader.

Dock skulle styrelsen äga bland annat att, sedan plan för nya järnvägsanläggningar

erhållit Kungl. Maj:ts fastställelse, under arbetets utförande efter lokala

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

9

förhållanden lämpa banans utläggning i dess olika delar, att antaga, förordna och

avskeda alla underlydande tjänstemän och betjänte samt att inom vissa fastställda

avlöningsklasser bestämma avlöningen åt tjänstemännen utom styrelsen.

Fråga väcktes emellertid snart nog om en förändring eller indragning av

den särskilda styrelsen för statens järnvägsbyggnader. Sålunda hemställde 1868

års riksdag om sammanförande av styrelserna för statens järnvägsbyggnader och

statens järnvägstrafik till en enda styrelse för statens järnvägar eller, därest detta

icke befunnes ändamålsenligt, om förläggande av styrelsen för statens järnvägsbyggnader

till arbetslinjen. Sedermera ifrågasatte en af Kungl. Maj:t tillsatt löneregleringskommitté

uti sitt den 19 maj 1879 avgivna betänkande, att bestyret med statens

järnvägsbyggnader skulle öfverflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken

benämning kommittén föreslog för styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.

I samma riktning uttalade sig också 1880 års riksdag, varemot 1881 års

riksdag framhöll, hurusom det kunde vara tvivel underkastat, vilket som vore

lämpligast att överlämna tillsynen över statens framtida järnvägsbyggnader till

styrelsen för statens järnvägstrafik eller till styrelsen för allmänna väg- och

vattenbyggnader.

En sammanslagning av styrelsen för statent järnvägsbyggnader och styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader hade emellertid redan dessförinnan

i viss mån ägt rum. därigenom att chefen för förstnämnda styrelsen, översten

Beijer, den 10 augusti 1877 utdämnts att tills vidare vara chef jämväl för styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader. Till följd därav hade styrelsen

för statens järnvägsbyggnader införlivats såsom en särskild avdelning inom styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader med i övrigt oförändrad organisation

och personaluppsättning.

Sedermera avlät Kungl. Maj:t till 1882 års riksdag proposition om fullständig

sammanslagning af de båda styrelserna, men riksdagen förklarade sig

anse frågan om ordnandet av tillsynen över statens järnvägsbyggnader böra

hållas öppen, intill dess fullbordandet av stambanan till Sollefteå kunde emotses,

och beviljade därför endast på extra stat ett anslag av 20,000 kronor för år 1883

att användas för anordnande av tillsyn över statens järnvägsbyggnader, vilket

anslag sedermera för varje år till och med för år 1888 förnyades. Genom 1882

års riksdags beslut upphörde styrelsen för statens järnvägsbyggnader; och Kungl.

Maj:t uppdrog i samband med fastställelse av lönestat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 2 juni 1882 tillsynen över statens järnvägsbyggnader tills

vidare från och med år 1883 åt nämnda styrelse. För fullgörande av detta uppdrag

anställdes inom styrelsen utöver den ordinarie personalen på extra stat en

byråchef, som skulle bereda och föredraga alla tekniska ärenden rörande järnvägsbyggnaderna,

samt vissa andra tjänstemän och betjänte.

I sammanhang därmed att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

greve Rudolf Cronstedt, den 28 oktober 1887 förordnades att vara chef för styrelsen

för statens järnvägstrafik, väcktes fråga därom, att tillsynen över statens

järnvägsbyggnader skulle överflyttas till denna styrelse; och anbefalldes sammaoltto^er 1888

styrelse att avgiva förslag, huru inom styrelsen handläggningen av de ärenden,

som rörde ledningen av järnvägsbyggnaderna med vad därtill hörde, skulle kunna

ordnas. Uti sitt i sådant avseende avgivna förslag förklarade styrelsen som utgick

från antagandet, att de årliga anslagen för fortsättande av statens järnvägsbyggnader

komme att uppgå till allenast 2 eller 2 V* millioner kronor, att

Bihang till riksdagens -protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 2

Perioden

den 1 jan.

1883—den

30 sept.

1888.

Perioden

från och

med den 1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

ledningen av byggnadsarbetena kunde anförtros åt en från trafikförvaltningsgöromålen

fullt fristående ingenjör, under benämning överingenjör. Dennes huvudsakliga

verksamhet skulle förläggas till linjen och därstädes förenas med chefskapet

för byggnadsdistriktcts byrå.

Överingenjören borde äga att meddela beslut beträffande alla vid byggnaden

förekommande anordningar med undantag av sådana, rörande vilka det i

den för honom utfärdade instruktionen särskilt stadgades, att styrelsens beslut

skulle inhämtas. Byggnadsärendena skulle beredas å linjens byrå, men överingenjören

skulle endast i undantagsfall inför styrelsen framlägga och föredraga

ärendena. Detta skulle nämligen ske av överdirektören för banavdelningen beträffande

alla tekniska frågor, för vilka överingenjören ej särskilt tillkallades,

samt av överdirektören för byråavdelningen beträffande övriga byggnaden rörande

ärenden. Inom trafikstyrelsen skulle därför för behandlingen av byggnadsärendena

icke erfordras någon annan ny tjänstebefattning än en revisorstjänst.

Kungl. Maj:t avlät därefter till 1888 års riksdag proposition om överflyttande

i enlighet med styrelsens förslag av tillsynen över statens j ärnvägsbyggnader

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till trafikstyrelsen, vilken proposition

av riksdagen bifölls.

Från och med den 1 oktober 1888 överflyttades på grund härav bestyret

med statens järnvägsbyggnader till styrelsen för statens järnvägstrafik, vilken

styrelses benämning samtidigt ändrades till järiivägsstyrelsen.

Sedan norra stambanan är 1894 fullbordats, till Boden, vidtogs den förändringen

uti järnvägsbyggnadsförvaltningens organisation, att åt överdirektören

för banavdelningen inom järnvägsstyrelsen tillika meddelades förordnande att vara

överingenjör vid järnvägsbyggnaderna. Enligt den för järnvägsstyrelsen utfärdade

instruktion av den 15 oktober 1897 hörde också till banavdelningens handläggning

alla ärenden, som anginge nya järnvägsanläggningar. Det visade sig emellertid

nödvändigt att redan från och med den 1 januari 1898 tillsvidare anställa inom

styrelsen en byrådirektör, med åliggande att tillhandagå överdirektören för banavdelningen

vid beredningen av alla järnvägsbvggnadsärenden, ävensom att anvisa

särskilt anslag til bestridande av kostnaderna för revision av järnvägsbyggnadernas

räkenskaper och förrådshandlingar. #

Med anledning av 1898 års riksdags beslut att, förutom statsbanorna från

Boden till Ytter-Morjärv och från Krylbo till Örebro, statsbanor skulle anläggas

jämväl från Gällivare till Riksgränsen och från Göteborg till Skee, blev på järnvägsstyrelsens

framställning av Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 2 september

1898 förordnat, att en särskild tjänsteman benämnd överingenjör skulle tillsvidare

intill utgången av år 1900 anställas med åliggande att inom järnvägsstyrelsen

bereda samt dels i vederbörande överdirektörs ställe föredraga och i övrigt handlägga,

dels ock själv avgöra ärenden rörande nya järnvägsbyggnader, varjämte

överingenjören skulle närmast under järnvägsstyrelsen leda och övervaka berörda

byggnadsarbeten.

Genom nådigt brev den 25 november 1898 meddelade därefter Kungl. Haj:t

närmare bestämmelser för överingenjörens verksamhet; och skulle enligt dessa

bestämmelser tillkomma överingenjören utöver den befogenhet, som enligt § 22 i

gällande instruktion var tillagd avdelningschef inom styrelsen,

att antaga och entlediga tillfälliga ingenjörs- och andra biträden ävensom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

11

bestämma deras avlöning, för så vitt denna, inkvarteringsersättning inberäknad,

understege 200 kronor i månaden;

att, där avvikelse från gällande normalbestämmelser rörande banvallen ock

överbyggnaden vore erforderlig, därom meddela föreskrift, för så vitt avvikelsen

endast vore av mindre betydelse och omfattning;

att fastställa ritningar för mindre hus och brobyggnader samt detaljritningar

till och detaljändringar i byggnader i allmänhet, allt i de fall, där järnvägsstyrelsen

icke förbehålilt sig bestämmanderätten; samt

att under inspektionsresa å arbetslinje meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd

av beskaffenhet att icke tåla uppskov, även om detta icke eljest folie

inom hans befogenhet, dock med skyldighet för honom att snarast möjligt hos

järnvägsstyrelsen anmäla åtgärden.

Sedermera blev genom särskilda nådiga brev den 19 maj 1899 och den 17

juni 1903 överlämnat till överingenjören att bereda och föredraga eller ock själv

avgöra ärenden rörande omgestaltning av bangårdsförhållandena i Stockholm och

Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanordningar i Hälsingborg, Lund

och Malmö.

Genom nådigt brev den 31 maj 1906 skedde en av de då föreliggande ärendenas

särskilt brådskande natur påkallad tudelning av överingenjörsgöromålen, i

det att för nämnda år från överingenjörens verksamhetsområde undantogs handläggning

av de ärenden, som anginge undersökningar och utredningar beträffande

den ifrågasatta s. k. inlandsbanan från hamnplats vid Bohuslänska kusten till

lämplig plats vid statsbanan Luleå—Riksgränsen; och anställdes en särskild tjänsteman

tills vidare under år 1906 med åliggande att med den befogenhet, som förut

tillkommit överingenjören, handlägga de från överingenjörens verksamhetsområde

sålunda undantagna ärendena. Genom nådigt brev den 31 december 1906 medgavs

därefter, att jämväl efter 1906 års utgång finge tills vidare under år 1907

anställas dels en överingenjör och dels en särskild tjänsteman för handläggning

av de ärenden, som enligt nådiga brevet den 31 maj 1906 undan tagits från överingenjörens

verksamhetsområde.

Å den så kallade järnvägsbyggnadsbyrån inom järnvägsstyrelsen, som förestods

av överingenjören, anställdes med Kungl. Maj:ts medgivande förutom en

byrådirektör, varom ovan förmälts, en byråingenjör, en notarie och en revisor.

Revisorsbefattningen indrogs dock från och med den 1 november 1905 och revisorns

göromål överlämnades till revisorn i järnvägsstyrelsen mot viss ersättning. De å

ifrågavarande byrå anställda tjänstemännen förordnades för två år i sänder.

Överingenjören förordnades till och med år 1904 för två år i sänder. Från

och med år 1905 meddelades koitare förordnanden.

Vid underdånig föredragning den 22 december 1905 av frågan om förord-1906 års saknande

av överingenjör vid statens järnvägsbyggnader anförde dåvarande statsrådet

och chefen för civildepartementet att, enär under de närmaste åren järnvägsbygg- randejärnnader

för statens räkning kunde antagas i avsevärd omfattning förestå, det syntes vägsbyggnanödigt

att dessförinnan underkasta själva frågan om den lämpligaste organisatio- dernas organen

av ledningen utav ifrågavarande byggnadsföretag en noggrann prövning, rasatton.

Departementschefen hemställde därför om bemyndigande att tillkalla sakkunniga

personer för att avgiva yttrande och förslag, huru ledningen av och tillsynen över

nya järnvägsanläggningar för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas.

Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter departementschefen enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

beslut den 5 januari 1906 uppdrog åt översten A. F. O. Cederberg, ledamöterna

av riksdagens andra kammare dåvarande landssekreteraren Gustaf „Roos och friherre

Theodor Adelswärd, trafikchefen K. A. L. Rosenquist av Akershult och

trafikchefen, kaptenen John Nyström, att med översten Cederberg såsom ordförande

avgiva dylikt yttrande och förslag.

Byggnads- I sitt den 30 mars 1906 avgivna utlåtande framhålla de sakkunnige till en

ledninaens början, hurusom sättet att ordna ledningen av statens järnvägsbyggnader i avseöverflyt-

värd mån måste göras beroende av den omfattning, i vilken dessa byggnader komme

särskild™ utföras. Då man nu syntes med säkerhet kunna förutsätta, att under närbyggnads-

maste åren järnvägsbyggnader för statens räkning i avsevärd omfattning förestyrelse.

stode, hade de sakkunnige vid uppgörandet av förslag till framtida organisation

av ledningen av statsbanebyggnaderna utgått från denna förutsättning. Skulle

mot förmodan under den närmaste framtiden icke komma att utföras andra järnvägsanläggningar

än de under byggnad varande banlinjerna Göteborg—Skee och

Morjärv—Lappträsk, syntes någon överflyttning av byggnadsledningen från järnvägsstyrelsen

till annan myndighet icke böra äga rum, men det vore synnerligen

viktigt, att, därest mera omfattande undersökningar för ifrågasatta statsbanor

skulle företagas, samma myndighet, som sedermera skulle handhava ledningen

av banan läggningarna, jämväl finge övertaga ansvaret för de förberedande undersökningarna.

Härefter anföra de sakkunnige vidare, att såväl då byggnadsledningen från

och med år 1883 uppdragits åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som ock då den

år 1888 överflyttades till styrelsen för statens järnvägstrafik, detta motiverats

därmed, att järnvägsbyggande för statens räkning för framtiden antagligen komme

att äga rum endast i ringa omfattning. År 1888 hade också järnvägsstyrelsen

utan mera betydande ökning i arbetskrafterna kunnat handlägga jämväl byggnadsärendena

redan av det skäl, att styrelsen samtidigt fått till chef en man,

vilken under en lång följd av år varit använd i allt högre poster vid järnvägsbyggnaderna,

samt att denne därvid åtföljts av ingenjörer, underbefäl och arbetare,

vilka erhållit en mångårig utbildning och erfarenhet vid statens järnvägsbyggnadsarbeten.

När den närmaste arbetsledningen sedermera övergått från den äldre befälsstammen

till andra krafter, visade det sig, att svårigheter vid ledningen uppstode.

Den omständigheten, att järnvägsbyggnaderna till stor del pågått inom ödemarker

med synnerligen omilt klimat, samt kännedomen om det ringa ålderdomsunderstöd,

som tillkommit de vid byggnaderna uttjänta ingenjörerna, hade gjort

det mindre lätt att till byggnaderna erhålla dugliga befattningshavare, särskilt

arbetsledare. Svårigheterna vid linjebefälets rekrytering medförde ökade anspråk

på den högsta ledningen, så att denna, mer än eljest varit behövligt, måst ägna

arbete och omtanke åt detaljer, från vilka den bort vara befriad. Det hade också

visat sig, att uppgjorda kostnadsförslag i väsentlig grad överskridits vid utförandet

av åtskilliga banbyggnader, därvid enligt de sakkunniges uppfattning de högst

avsevärda stegringarna i anläggningskostnaderna utöver de beräknade beloppen

icke mer än delvis kunde tillskrivas den höjning av arbetslöner och materialpriser,

som efter kostnadsplanernas uppgörande både ägt rum, eller de ogynnsamma

lokala förhållanden, under vilka arbetena hade utförts.

Sedan år 1888 hade även i andra avseenden tillkommit förändringar, vilka

i hög grad måste försvåra byggnadsledningen genom järnvägsstyrelsens försorg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

13

Trafiken å statens järnvägar hade nämligen sedan dess tillväxt i sådan grad, att

administrationen av denna trafik med därmed sammanhängande angelägenheter

obestridligen måste anses vara av den vittomfattande och maktpåliggande beskaffenhet,

att järnvägsstyrelsens arbetskrafter därav finge anses tagas fullt i anspråk.

Vid inträffande ombyten av chefer för järnvägsstyrelsen hade helt naturligt de

ändrade trafikförhållandena tillmätts vida större inflytande än den styrelsen anförtrodda

byggnadsledningen, ett förhållande, som så mycket mindre kunnat motvägas

genom den större handlingsfrihet, vilken tillagts föredraganden för byggnadsärendena,

som denna större handlingsfrihet syntes icke hava blivit i tillräcklig

omfattning begagnad.

Till beslutet att till järnvägsstyrelsen överflytta ledningen av järnvägsbyggnaderna

antogo de sakkunnige den omständigheten hava medverkat, att tidigare

vissa stationsanläggningar o. d. efter en järnvägs överlämnande till trafikstyrelsen

någon gång ansetts olämpliga och därför blivit omedelbart ändrade.

Det syntes emellertid de sakkunnige vara tydligt, att behörigt inflytande å de

för trafikens skötsel och säkerhet erforderliga anordningarna kunde tillerkännas

trafikens handhavare, utan att för ändamålet det egentliga arbetet av denne utfördes.

I den anmärkta omständigheten läge således icke något hinder för byggnadsavdelningens

överlämnande till en från järnvägsstyrelsen fristående organisation.

Den omständigheten, att beslutanderätten i byggnadsfrågorna skulle utövas

av ett centralt ämbetsverk i huvudstaden medförde däremot väsentliga olägenheter.

Personlig inspektion vore nämligen av behovet påkallad, och muntliga förhandlingar

mellan den beslutande och linjebefälet borde alltid äga rum, då det

fällde att bestämma medlen för svårigheters övervinnande. Endast därigenom

unde tidsutdräkt förebyggas samt förhindras, att skriv- och ritgöromålen vid

linjen alltför myeket ökades, och att linjeingenjörerna till följd därav droges från

det viktiga linjearbetet till tidsödande byrågöromål.

Samma skäl, som nu senast anförts mot byggnadsledningens utövande av

järnvägsstyrelsen, talade också mot dess förflyttande till väg- och vatten byggnadsstyrelsen.

Emot en sådan förändring kunde också framhållas den omständigheten,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som företrädesvis vore kontrollerande myndighet,

hade en verksamhet huvudsakligen av annan art än den, varom nu vore

fråga. Det vore dessutom under inga förhållanden lämpligt att åt fäst organiserade

ämbetsverk uppdraga handhavandet av så tillfälliga, av riksdagens årliga

anslag beroende företag som statens järnvägsbyggnader, vilka företag ständigt

växlade till sin omfattning, och för vilkas utförande det av denna anledning

måste å olika tider krävas växlande antal funktionärer. Om däremot en ny särskild

myndighet för ledningen av statens järnvägsbyggnader inrättades, skulle

för en sådan ny myndighet icke erfordras större personal, än som för samma

ändamål funnes anställd hos järnvägsstyrelsen, eller som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för ändamålet skulle behöva, och för en sådan särskild myndighet

skulle till chef givetvis komma att förvärvas en uti ifrågavarande hänseende tekniskt

fackutbildad och fullt sakkunnig person.

På grund av vad sålunda anförts, syntes det de sakkunniga från alla synpunkter

vara lämpligast, att skötseln av statens järnvägsbyggnader, därest sådana

i större utsträckning skulle utföras, lämnades åt en för detta ändamål särskild

organiserad myndighet, som lämpligen borde benämnas styrelsen för statens järnvägsbyggnader.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

I fråga om en sådan styrelses organisation ansågo de sakkunnige lämpligt,

att styrelsen med de inskränkningar i dess maktbefogenhet, som betingades av

dess egenskap av statsinstitution, i övrigt anordnades efter de grunder, som vid

enskilda företag i liknande fall följdes, så att en mera affärsmässig skötsel samt

jämförelsevis mera fria och obundna former skulle erhållas, än den rent ämbetsmannamässiga

förvaltningen medgåve. Den närmaste ledningen av och tillsynen

över järnvägsbyggnaderna borde därför anförtros åt en chef, som i huvudsak borde

tilldelas en befogenhet, motsvarande den, som i enskilda affärsföretag vanligen

tillkomme disponent eller verkställande direktör. Denne chef ansågo de sakkunnige

böra benämnas »chefingenjör vid statens järnvägsbyggnader». Utom chefingenjören

skulle styrelsen bestå av 4 ledamöter, vilka skulle väljas så, att styrelsens

sammansättning kunde innebära trygghet för att erforderlig sakkunskap

och erfarenhet i tekniska, merkantila och juridiska frågor förefunnes inom styrelsen.

Styrelsen i dess helhet skulle tillkomma att besluta endast i viktigare

ärenden. I alla övriga fall skulle chefingenjören äga att ensam besluta. Chefingenjören

och styrelsens övriga ledamöter skulle förordnas av Kungl. Maj:t, chefingenjören

för 5 år och de övriga ledamöterna för 2 år. Med hänsyn därtill att

chefingenjören icke bleve tillerkänd någon pensionsrätt, samt för att till dennes

krävande och ansvarsfulla befattning skulle kunna erhållas den mest lämpliga

och kompetenta personen, borde chefingenjörens avlöning bestämmas till ett belopp

icke understigande 20,000 kronor. För var och en av de övriga styrelseledamöterna

föreslogo de sakkunnige ett årligt arvode av 2,500 kronor.

Beträffande området för den nya styrelsens verksamhet skulle det åligga

denna att utöva högsta ledningen av och tillsynen över utförandet av nya järnvägsanläggningar

för statens räkning med vad därtill hörer. Styrelsen skulle

verkställa erforderliga undersökningar för ifrågasatta statsbanebyggnader ävensom

upprätta planer och kostnadsförslag för sådana byggnaders utförande. Den skulle

i fråga om beslutade bananläggningar ombesörja arbetenas verkställande i enlighet

med fastställda planer och kostnadsförslag samt förvalta och redovisa de för

statens järnvägsbyggnader anslagna medel. Vidare skulle styrelsen avgiva yttranden

och verkställa utredningar jämväl i andra järnvägsärenden än dem; som

redan nämnts, samt å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och svara i alla

mål och ärenden rörande de statens järnvägsbyggnader, som utfördes under styrelsens

ledning. Slutligen skulle det också tillkomma styrelsen att pröva alla

anbud om byggnadsarbetenas utförande å så kallad generalentreprenad ävensom

att besluta i fråga om större upphandlingar, under det att chefingenjören skulle

äga att själv eller genom underlydande arbetsbefäl träffa entreprenadavtal av

mindre omfattning, med rätt för styrelsen och chefingenjören att vid upphandlingar

träffa uppgörelse under hand, när helst sådant befunnes lämplig^

Alla arbeten, som berörde trafiken på de färdigbyggda järnvägarna och

nybyggnader å dessa, såsom dubbelspårsanläggningar, bangårdsanläggningar m. m.,

skuile fortfarande tillkomma järnvägsstyrelsen att utföra, dock att, därest särskilda

omständigheter därtill föranledde," ny byggnadsarbeten jämväl vid de trafikerade

banorna skulle kunna, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall därom lämnade

föreskrift, uppdragas åt styrelsen för järnvägsbyggnaderna.

Vad angår frågan om samarbete mellan järnvägsbyggnadsstyrelsen och

järnvägsstyrelsen innehöll det av de sakkunnige för den förra styrelsen upprättade

mstruktionsförslaget, att i fråga om anslutning mellan statsbanor ävensom i frågor,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande Nr 57.

15

som närmast berörde trafikens skötsel och säkerhet, sådant samarbete skulle äga

rum, samt att, därest det skulle erfordras, Kungl. Maj:t skulle utfärda närmare

bestämmelser rörande detta samarbete.

I sitt utlåtande angiva därjämte de sakkunnige, att järnvägsstyrelsen i

vissa frågor, där samarbete borde förefinnas, skulle äga bestämmanderätt. Järnvägsstyrelsen

skulle det sålunda tillkomma att vid arbets- och kostnadsplaners

uppgörande för en ny banlinje upprätta specialförslag rörande bland annat spårväxlars

konstruktion, banvaktsstugors antal, lokomotivstallars läge och storlek,

vatten stationers och därtill hörande pumpverks anordnande, vidare beträffande

signal- och förreglingsanordningar, den rörliga materielen för trafiken, trafikinventarier

och övriga utrustningspersedlar samt vikt, modell och tillverkningsbestämmelser

för räler ävensom angående syllavstånd, belastningsschema för broar m. m.

I fråga om vissa andra ärenden skulle järnvägsstyrelsen allenast äga rätt

att vid arbets- och kostnadsplaners uppgörande yttra sig, nämligen i fråga om

bangårdars läge och utsträckning, stationsanordningar i övrigt, husbyggnaders

inredning, läge för de till bangårdar hörande byggnader samt telegrafens anordning.

Under byggnadsarbetenas utförande erforderlig rullande materiel jämte

personal skulle järnvägsstyrelsen mot ersättning tillhandahålla, och från järnvägsstyrelsens

förråd skulle mot ersättning utlämnas för den rullande materielen behövliga

förbrukningsartiklar, såsom kol, olja m. m. Den för trafiken behövliga

rullande materielen, trafikinventarier och övriga utrustningspersedlar skulle inköpas

av järnvägsstyrelsen, som skulle tillhandahålla jämväl för banbyggnaderna

erforderliga räler med tillhörande skarvjärn.

Järnvägsstyrelsen skulle icke tillerkännas rätt att under arbetets gång

kontrollera utförandet. Däremot borde, innan färdigbyggd banlinje överlämnades

till järnvägsstyrelsens förvaltning, besiktning å densamma äga rum av en för

sådant ändamål tillsatt särskild besiktningsnämnd.

Byggnadsstyrelsens huvudbvrå skulle icke ovillkorligen hava sitt säte i

Stockholm utan kunna förläggas till den plats, som med avseende på kommunikationerna

mellan byrån och arbetslinjen kunde i varje särskilt fall anses lämplig.

Byrån skulle således kunna förflyttas allt efter arbetenas utförande inom olika

trakter av landet.

Styrelsen skulle äga att utse och entlediga distriktsingenjörer — motsvarande

nuvarande arbetscheferna — bestämma antalet av de såväl vid huvudbyrån som å

linjen anställda befattningshavarna samt fastställa de åt den högre tjänstepersonalen

utgående löner och andra dem möjligen tillkommande förmäner. Chefingenjören

skulle tillsätta och entlediga alla befattningshavare utom distrikt singenjörerna

samt meddela bestämmelser i fråga om avlöningsförmåner för det lägre

arbetsbefälet och betjänte. Instruktioner och tjänstgöringsreglementen för personalen

skulle utfärdas av styrelsen.

För att dugliga ingenjörer skulle kunna förvärvas till befattningar vid

järnvägsbyggnaderna föreslogo de sakkunnige, att uttryckligt stadgande skulle

meddelas därom, att vid tillsättningen vid tjänster inom och under järnvägsstyrelsen

samma hänsyn borde tagas till tjänstgöring vid banbyggnaderna som

till tjänstgöring vid trafiken.

I fråga om sättet för byggnadsarbetenas utförande framhålla de sakkunnige

önskvärdheten därav, att entreprenadsystem i största möjliga omfattning kunde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

anledning

av de sakkunniges

förslag.

komma till användning, men att byggnadsstyrelsen alltid borde äga frihet att

välja den form, som för arbetenas utförande å viss tid eller ort befunnes lämpligast.

Över de sakkunniges utlåtande avgav järnvägsstyrelsen yttrande av den

23 april 1906. Styrelsen framhåller däruti till en början, hurusom åtskilliga av

* de med den nuvarande ledningen av järnvägsbyggnaderna förenade olägenheter,

som av de sakkunnige angivits, vore beroende därpå, att statens järnvägsbyggnader

tidtals forcerats och tidtals avstannat. Under perioder av forcerat järnvägsbyggande

bleve det nämligen icke möjligt att anskaffa befäl i tillräcklig

mängd med de kvalifikationer, som vore erforderliga, ej heller underbefäl eller

arbetare utrustade med önskvärda egenskaper. Inträffade ett forcerat järnvägsbyggande

under för landets industri gynnsamma konjunkturer, bleve stegringen i

arbets- och materialpris sådan, att för normala förhållanden uppgjorda kostnadsförslag

fullständigt förrycktes. En oförutsedd, avsevärdare inskränkning i järnvägsbyggandet

medförde den svårigheten, att större delen av det använda arbetsbe

talet, som redan förvärvat praktisk erfarenhet, samt en stor del av de vid byggnaden

anställda arbetarne måste avskedas. Dessa olägenheter skulle kunna undanröjas,

om det med nödig hänsyn till landets förmåga att bära kostnaderna för de

nya järnvägsbyggnader, som genom statens försorg skulle utföras, uppgjordes en

på noggranna undersökningar grundad plan för järnvägsbyggnadernas utförande

att tillämpas under en längre följd av år.

Det skäl, som huvudsakligen föranlett överflyttandet av ledningen av statens

järnvägsbyggnader först till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därefter

till järnvägsstyrelsen, hade varit den ringa omfattning, vari järnvägsbyggnaderna

hade antagits under de vid vartdera tillfället närmast följande åren skola ifrågakomma.

Av denna omständighet kunde dock icke dragas den slutsatsen, att statsmakternas

uppfattning varit den, att då större statsbaneanläggningar förekomme,

dessas ledning borde uppdragas åt en särskild för ändamålet inrättad styrelse.

Yad som föranlett banbyggnadernas överflyttande till järnvägsstyrelsen, hade

nämligen, förutom nyssnämnda skäl, varit jämväl de fördelar, som väntades därav

uppkomma, nämligen enhetlighet i ledningen av statens järnvägsbyggnader och

statens järnvägstrafik samt förenkling i administrationen och därav föranledd besparing

i kostnader.

Mot styrelsens ledning av statens under senare år utförda eller under anläggning

varande järnvägsbyggnader hade klander framställts på den grund, att

de verkliga byggnadsomkostnaderna överstigit de beräknade; och de sakkunige

hade ansett anledningen härtill icke uteslutande kunna sökas i stegrade materialoch

arbetspriser eller ogynnsamma lokala förhållanden. Styrelsen påpekar till

bemötande härav först, hurusom anläggningskostnaderna för vissa stambanor,

byggda under den tid, ledningen av statens järnvägsbyggnader handhades av en

särskild styrelse, överskridit de beräknade kostnaderna i en grad ungefärligen

motsvarande, vad som skett med de av de sakkunnige åberopade banbyggnaderna,

Den omständigheten, att de beräknade anläggningskostnaderna för vissa statsbanor

blivit överskridna, innebure icke tillräcklig grund för påståendet, att arbetsledningen

varit mindre tillfredsställande, utan kunde lika väl bero på förändrade

konjunkturer och vid kostnadsförslagens uppgörande okända lokala förhållanden,

vilka rubbat förutsättningarna för de gjorda kostnadsberäkningarna. Styrelsen

lämnar därefter en närmare redogörelse för anledningarna i varje särskilt fall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

17

till den av de sakkunniga anmärkta förhöjningen i anläggningskostnaderna för

de olika uppgivna statsbanebyggnaderna, varjämte styrelsen påpekar, hurusom

samtidigt med anläggandet av de av de sakkunniga omförmälda statsbanorna åtskilliga

enskilda järnvägsanläggningar hade utförts, beträdande vilka det likaledes

visat sig, att anläggningskostnaderna högst betydligt överskridit de beräknade

med anledning — liksom ifråga om statsbanebyggnaderna — av det nästan

exempellösa ekonomiska uppsvinget i landet under slutet av 1890-talet.

De sakkunnige hade icke tagit tillräcklig hänsyn till nyttan och nödvändigheten

av ett intimt sammarbete mellan statens järnvägsbyggnader och statens

redan trafikerade järnvägar. Planläggningen av och de förberedande undersökningarna

för ett järnvägsföretag ävensom järnvägsanläggningens utförande borde

uppenbarligen verkställas på det sätt, som bäst överensstämde med erfarenheten

frän de under trafik varande banorna. En ständig växelverkan borde därför råda

mellan byggnaderna och färdiga banan, men enligt vad erfarenheten från en

föregående tid givit vid handen, mötte det emellanåt ganska stora svårigheter

att åstadskomma ett enigt samarbete mellan tvenne styrelser, vilkas verksamhetsområden

gränsade intill och delvis grepe in i varandra. Om statens järnvägsbyggnader

och de trafikerade järnvägarna hörde under samma styrelse, kunde all

den sakkunskap, som stode den senare till buds, på ett snabbare sätt och med

mindre kostnad komma byggnaderna till godo. Upphandlingen av erforderliga

materialier och effekter skedde både ekonomiskt fördelaktigare och med bättre resultat,

om den ägde rum i samband med leverans för statens järnvägars behov.

De trafikerade banornas verkstäder kunde stå till byggnadernas förfogande för

tillverkning av nya växlar och dylikt samt för reparationer av vagnar och lokomotiv

m. m. Besiktning av leveranser kunde verkställas gemensamt av för varje

särskilt fall sakkunniga personer. Gemensamt brokonstruktionskontor funnes,

liksom också gemensamt kontor för uppgörande av förslag till och besiktning av

växel- och signalsäkerhetsanordningar samt telegraf- och andra elektriska anläggningar.

Juridiska spörsmål, frågor om förande av rättegångar och bevakning av

fordringar m. m. kunde handläggas inom den därför avsedda byrån inom järnvägsstyrelsen,

gemensam arkitekt kunde finnas anställd, vilken hade de bästa förutsättningarna

för att kunna tillgodose de olika banbyggnadernas behov av för

var och en av dessa särskilt lämpade husbyggnader. Det vore av vad styrelsen

sålunda anfört ovedersägligt, att, om statens järnvägsbyggnader överflyttades till

en särskild styrelse, den å chefingenjörens byrå tjänstgörande personalen måste

bliva betydligt talrikare än den å järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå anställda och

järnvägsbyggnadernas administrationskostnader därigenom avsevärt förhöjas.

De sakkunnige hade utgått från förutsättningen, att mycket omfattande

järnvägsbyggnader under de närmaste åren komme att för statens räkning utföras.

Skulle denna förutsättning visa sig oriktig, skulle, såsom de sakkunnige

också framhållit, en dylik överflyttning icke vara erforderlig, och om nya järnvägsanläggningar

väl skulle komma till utförande, men verkställas genom generalentreprenad,

såsom de sakkunnige ansett vara i regel fördelaktigast, skulle ej

heller i sådant fall en överflyttning av ledningen av järnvägsbyggnaderna vara

motiverad. Göromålen för byggnadsstyrelsen och för chefingenjören syntes nämligen

i sistnämnda fall icke bliva av den omfattning, att en särskild styrelse

bleve behövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 sand. 36 liuft. (Nr 57).

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Skulle åter under de närmaste åren av statsmakterna fattas beslut om utförandet

av mera betydande järnvägsanläggningar, och skulle arbetena.å dessa

komma att bedrivas med tillämpning av det system, som under senaste tider vid

banbyggnaderna använts, funne sig styrelsen, om också icke utan en viss tvekan,

kunna tillstyrka genomförandet av en sådan organisation, som av de sakkunnige

föreslagits. Styrelsen måste nämligen med tillfredsställelse se, att på detta sätt

en betydande lindring i dess arbetsbörda bereddes. Att styrelsen ändå tvekade

om den fulla nyttan av den föreslagna åtgärden, berodde därpå, att icke desto

mindre vissa lika viktiga byggnadsarbeten måste bos styrelsen bibehållas, nämligen

de många och stora bangårdsombyggnadsarbetena, den nya ingången till

Stockholm och en del betydande dubbelspårsanläggningar.

En given förutsättning för styrelsens anslutning till de sakkunniges förslag

vore emellertid, att bestämmelser gåves, genom vilka det huvudsakliga av

det nuvarande intima samarbetet mellan järnvägsbyggnaderna och färdiga banan

bevarades. Sålunda syntes det för uppnående av nödigt samarbete mellan järnvägsstyrelsen

och järnvägsbyggnadstyrelsen ändamålsenligt, att en ledamot av

sistnämnda styrelse av Kungl. Maj:t utsåges inom. järnvägsstyrelsen. Vidare

borde järnvägsstyrelsen tillerkännas avgöranderätt jämväl i åtskilliga ganska

väsentliga avseenden, i vilka det enligt de sakkunniges förslag skulle tillkomma

byggnadsstyrelsen att meddela beslut, såsom beträffande planläggning av bangårdar

samt håll-, last- och mötesplatser, beträffande storlek och inredning av

stationshus, lokomotivstallar, godsmagasin verkstads- och förrådshus samt till

stationsanläggning hörande bostadsbyggnader, beträffande trafiksäkerhetsanordningar,

anordnande av telegraf- och telefonlinjer, beträffande den rullande materielen

m. m. Slutligen borde också järnvägsstyrelsen sättas i tillfälle att granska

och yttra sig angående de plan- och profilritningar, som av byggnadstsyrelsen uppgjorts

för en ifrågasatt statsbana, innan förslaget inginge till Kungl. Maj:t.

Om lämpligheten av förslaget att förlägga byggnadsstyrelsen och dess

hnvudbyggnad till arbetslinjen eller annan ort utom Stockholm kunde styrelsen

icke finna sig övertygad. Svårigheter skulle nämligen för byggnadsstyrelsen

uppstå för erforderligt samarbete såväl med järnvägsstyrelsen som med civildepartementet

samt andra statens myndigheter i huvudstaden, och de fördelar, som

skulle vinnas genom styrelsens förläggande till en av arbetslinjerna, skulle bliva

mycket små i förhållande till de olägenheter, som därav skulle föranledas, för

såvitt byggnadsarbeten samtidigt skulle bedrivas å två eller flera måhända vitt

skilda platser. Angående den nämnd, som skulle avsyna en genom byggnadsstyrelsens

försorg utförd statsbanebyggnad, gjorde styrelsen åtskilliga anmärkningar,

för vilka i detta sammanhang icke torde behöva närmare redogöras.

Till sist framhåller styrelsen, att inom den närmaste framtiden sannolikt

förestode vissa synnerligen omfattande arbeten, såsom omgestaltning av bangårdarna

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Lund, Eslöv och Nässjö ävensom

utläggning av dubbelspår å flera bansträckor, vilka arbeten styrelsen i likhet

med de sakkunnige ansåge fortfarande böra utföras genom järnvägsstyrelsens försorg.

Med hänsyn till dessa arbeten syntes det i allt fall bliva nödvändigt, att

för handläggningen av frågor rörande de samma en särskilt därför utbildad person

för en längre tid framåt anställdes inom styrelsen. Då utförandet av vissa

nyssberörda anläggningar vore förbundet med fullt ut lika stora tekniska svårigheter

som utförandet av de nya statsbanor, vilka nu voro ställda i utsikt, måste

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

19

en sådan adjungerad ledamot i järnvägsstyrelsen kunna motsvara minst de fordringar,

de sakkunnige ansåge sig böra ställa på en blivande chefingenjör vid statens

järnvägsbyggnader, och borde därför hans avlöning icke heller rimligen kunna

sättas till ett avsevärt lägre belopp än den senares.

Emot järnvägsstyrelsens beslut anmälde tillförordnande överdirektören Reservation

Klemming sin skiljaktiga mening. Han ansåg, att järnvägsstyrelsens kritik över

de sakkunniges förslag bort utmynna i ett avstyrkande av detsamma. En chef SCTfs beslut.

för byggnadsavdelningen med de kvalifikationer, som de sakkunnige tänkt sig

för en sådan befattningshavare, borde mycket väl kunna inordnas inom järnvägsstyrelsen,

därest åt denna byggnadschef i alla frågor, som icke voro av för statsbanedriften

betydelsefull natur, gåves den bestämmanderätt, att den verkliga

ledningen av arbetena komme att ligga i hans hand, och om föredragning i

styrelsen av byggnadschefen skedde endast i sådana frågor, som i fastställd instruktion

bestämts. Någon verklig olägenhet för överingenjörens tjänsteutövning

av hans samband med järnvägsstyrelsen kunde icke påvisas, utan tvärtom hade

han därigenom tillfälle att, när han så önskade, rådslå med järnvägsstyrelsens

övriga ledamöter och påkalla biträde i många olika former. Den förmån, som

enligt de sakkunniges förslag skulle vinnas genom inrättande av en styrelse, så

sammansatt som de sakkunnige föreslagit, skulle lika väl kunna ernås, därest den

anordningen vidtoges, att Kungl. Maj:t tillsatte skickliga och erfarna män, som

av chefen för järnvägsstyrelsen skulle sammankallas till överläggning och beslut

i vissa betydelsefulla frågor. Genom en sådan anordning skulle för statens järnvägsbyggnader

kunna tillgodogöras den erfarenhet, den sakkunskap och de arbetskrafter,

som funnes i och under järnvägsstyrelsen, och de många anledningar till

slitningar undvikas, som, enligt reservantens på erfarenhet från gångna tider

grundade övertygelse, skulle medfölja den av de sakkunnige förordade anordningen

med en särskild byggnadsstyrelse.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 augusti 1906 av frågan om 1906 års

förändrad organisation av järnvägsstyrelsen med därunder lydande förvaltningar järnvägsorfäste

statsrådet och chefen för civildepartementet uppmärksamheten därå, att^kommittés''

Kungl. Haj:t den 22 december 1905 bemyndigat dåvarande departementschefen yttrande röatt

tillkalla sakkunniga personer för att avgiva yttrande och förslag, huru led- rande järnningen

av och tillsynen över nya järnvägsanläggningar för statens räkning borde vägsbyggnaför

framtiden lämpligast ordnas. I sammanhang därmed anförde departements- de™sati<m''

chefen vidare, att den av honom för avgivande av yttrande rörande järnvägsstyrelsens

organisation m. m. ifrågasatta kommittén borde vid fullgörandet av

sitt uppdrag taga jämväl denna fråga i noggrannt övervägande, enär ovannämnda

sakkunniges förslag vore uppgjort, under förutsättning att ej någon mera ingående

omorganisation av järnvägsstyrelsen skulle ske.

Berörda kommitté avgav sitt betänkande den 8 mars 1907 och anförde

därvid i förevarande ämne följande.

Kommittén ville därvid icke bestrida, att förhållandena i avseende å

byggnadsverksamheten och trafiken eller endera kunde i framtiden utveckla sig

så, att det kunde komma att anses nödvändigt, att ledningen av och tillsynen

över statens järnvägsbyggnader uppdroges åt en särskild därför inrättad styrelse.

A andra sidan måste dock fasthållas, dels att under dåvarande förhållanden avsevärt

mycket arbete utfördes för järnvägsbyggnadernas räkning av andra järnvägsstyrelsens

byråer och kontor än den för järnvägsbyggnaderna inrättade byggnads
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

byrån, dels ock att såväl enligt de sakkunniges som i ännu högre grad enligt

järnvägsstyrelsens förslag järnvägstyrelsen jämväl efter inrättandet av en särskild

byggnadsstyrelse skulle hava att meddela beslut eller avgiva yttrande beträffande

en mängd byggnadsverksamheten berörda frågor. Härav framginge tydligen,

i vilket nära samband förvaltningen av statens redan trafikerade järnvägar och

ledningen av statens järnvägsbyggnader stodo till varandra. Ej heller kunde

det förnekas, att förenandet av dessa båda uppgifter i en styrelses hand måste

lända först byggnadsverksamheten och sedan trafikskötseln till synnerligen stort

gagn. Kommittén hade därför ansett sig böra noggrannt undersöka, om icke de

av de sakkunige lämnade goda uppslag till förbättringar i avseende å nybyggnadsförvaltningen

vid statens järnvägar, så vitt de vore av organisatorisk natur,

skulle kunna med fördel inpassas i det förslag till en omorganiserad järnvägsstyrelse,

som av kommittén framlagts.

De sakkunniges förslag vilade på förutsättning bland annat, att järnvägsstyrelsens

organisation skulle bliva oförändrad sådan den för det dåvaranda vore,

och de sakkunnige framhöllo som ett av de allra främsta skälen för inrättandet

av en särskild byggnadsstyrelse den omständigheten, att trafiken å statsbanorna

erhållit den omfattning, att administration av de trafikerade banorna toge järnvägsstyrelsens

arbetskraft fullständigt i anspråk. Det vore också detta skäl, som

förmått järnvägsstyrelsen att, ehuru visserligen med tvekan, tillstyrka bifall i

huvudsak till de sakkunniges förslag. Genom de organisationsförändringar, som

av kommittén föreslagits, skulle emellertid järnvägsstyrelsen befrias från handläggningen

av en mängd löpande ärenden och anordningar i övrigt vidtagas för

lättandet av chefens och ledamöternas arbetsbörda. Det skäl, som i förberörda

avseende anförts mot bibehållandet inom järnvägsstyrelsen av ledningen av statens

järnvägsbyggnader, skulle alltså i huvudsak bortfalla med genomförandet av

kommitténs förslag.

Med den särskilda byggnadsstyrelsen och med den organisation som denna

skulle erhålla, hade sakkunnige åsyftat, att statens järnvägsbyggnader skulle

komma att ledas och skötas med större affärsmässighet, än dittills kunnat ske.

För sådant ändamål skulle dels den nya styrelsen anordnas i mera överensstämmelse

med styrelsen i ett enskilt järnvägsföretag, dels ock åt denna styrelse och

den befattningshavare, chefingenjören, som skulle hava det egentliga utförandet

av järnvägsbyggandet om hand, beredas jämförelsevis större handlingsfrihet, på

samma gång som järnvägsbyggnadsförvaltningen skulle underkastas en mera

saklig revision. Genom den sammansättning, som kommittén föreslagit för järnvägsstyrelsen,

genom den ökade handlingsfrihet särskilt i upphandlingsfrågor,

kommittén velat inrymma åt denna styrelse, och genom kommitténs förslag om

en särskild överrevision hade kommittén sökt att i flera synnerligen betydelsefulla

avseenden åt järnvägsstyrelsen vinna, vad de sakkunnige eftersträvat för byggnadsstyrelsen.

Då således efter ett genomförande av kommitténs förslag uti nu ifrågavarande

avseenden hinder för järnvägsstyrelsen att fortfarande handlägga ärendena

rörande statens järnvägsbyggnader enligt kommitténs mening icke behövde

förefinnas, åtminstone så länge järnvägsbyggnader för statens räkning icke förekomme

i synnerligen stor utsträckning, samt de huvudsakliga fördelar, som skulle

vinnas med inrättandet av en särskild byggnadsstyrelse och dess organiserande i

enlighet med de sakkunniges förslag, likaväl kunde ernås utan en sådan anord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

21

ning, kunde kommittén för sin del icke finna annat än att under angiven förutsättning

ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader fortfarande

borde handhavas av järnvägsstyrelsen.

Därvid borde järnvägsstyrelsen tilläggas den befogenhet, som de sakkunnige

föreslagit för järnvägsbyggnadsstyrelsen, nämligen dels att vidtaga vissa

detaljändringar i fastställd arbetsplan för en statsbaneanläggning, dels ock att

meddela bestämmelser beträffande antalet och beskaffenheten av samt avlöningsförmånerna

för den personal, som kunde erfordras såväl inom styrelsen för handIäggning

av järnvägsbyggnadsärendena som ock å arbetslinjen för byggnadernas

utförande. Den förra av dessa frågor syntes böra handläggas i plenum för förvaltningsärenden,

den senare i plenum för personalärenden.

För att handleda och övervaka utförandet av järnvägsbyggnaderna samt

handhava den löpande förvaltningen i detta avseende ansåg kommittén, att i järnvägsstyrelsen

tills vidare borde anställas en överingenjör, vilken benämning kommittén

funne lämpligen böra bibehållas. Överingenjören borde i överensstämmelse

med de sakkunniges förslag av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av fem år.

Under överingenjören skulle ställas den för järnvägsbyggnadernas räkning anställda

personalen. Till honom borde styrelsen kunna överlämna den styrelsen

tillkommande befogenhet att bestämma i fråga om personalens antal, beskaffenhet

och avlöning, för så vitt fråga vore om befattning, vars avlöning, inkvarteringsersättning

inberäknad, understege 200 kronor för månad; och överingenjören borde

jämväl i övrigt tilläggas den befogenhet, som enligt nådiga brevet den 25 november

1898 tillkomme denne befattningshavare. Det läge nämligen i sakens natur,

att en ganska stor handlingsfrihet måste tillerkännas överingenjören, och han

borde i detta avseende rätt väsentligt skilja sig från avdelningscheferna i styrelsen.

Den allmänna normen syntes böra vara den, att överingenjören skulle

kunna självständigt avgöra alla sådana slag av ärenden, som avdelningscheferna

skulle föredraga för generaldirektören ensam.

Det hade förut framhållits, att avdelningschefernas personliga ingripande

i linjetjänsten borde vara noggrannt begränsat. För överingenjören borde förhållandet

vara det motsatta. Hans personliga ingripande i linjeförvaltningen

vid järnvägs byggnadsarbetena borde vara så kraftigt och omfattande som möjligt,

dock att han icke skulle onödigtvis försvaga de honom underordnade arbetschefernas

initiativ och verksamhetslust.

. ^jd anginSe överingenjörens avlöningsförhållanden, ansåg kommittén sig

icke i sådant avseende böra avgiva något förslag, då avlöningens storlek givetvis

borde vara beroende på omfattningen av de järnvägsbyggnader, som vid olika

tider kunna vara beslutade. Den borde därför i sammanhang med överingenjörens

förordnande bestämmas av Kungl. Maj:t.

Kommittén ville slutligen från de sakkunniges förslag, ehuru i förändrad

form, upptaga frågan om avsyning av en nyanlagd statsbana. Kommittén ansåg

nämligen, att sådan bana icke borde öppnas för allmän trafik, förrän banan besiktigats

av två besiktningsmän, utsedda av järnvägsstyrelsen bland befattningshavarne

vid ban- och trafikavdelningarna, samt dessa besiktningsmän i angivet

besiktningsprotokoll tillstyrkt banans öppnande för trafik. Den för banan avsedda

rullande materielen skulle likaledes, innan trafikeringen toge sin början,

vara besiktigad i den ordning, som i sådant avseende kunde finnas stadgad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

På grund av det anförda hemställde kommittén, i vilken kommitté motionären

i andra kammaren även var ledamot, bland annat, att i gällande instruktion

för järnvägsstyrelsen fortfarande måtte bibehållas bestämmelsen därom, att

ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader utövades av järnvägsstyrelsen

samt att för att närmast under styrelsen handhava och övervaka järnvägsbyggnadernas

utförande samt i detta avseende ombesörja den löpande förvaltningen

i järnvägsstyrelsen måtte anställas en överingenjör med viss vidsträckt befogenhet.

Departe- Sedan järnvägsstyrelsen tillstyrkt kommitténs berörda hemställan anförde

mentche- föredragande departementchefen vid avgivande av nådig proposition till 1907

^deSiVämnet års riksdag i järnvägsstyrelsens löne- och organisationsfråga, att beträffande fråvid

l1907nårs gan om ledningen av och tillsynen över statens järnvägsbyggnader torde det icke

riksdag, kunna förnekas, att såsom kommittén framhållit ett mycket nära samband funnes

mellan förvaltningen av de trafikerade banorna och ledningen av järnvägsbyggnaderna,

och påpekade departementchefen att då genom de förändringar av förvaltningens

organisation, som föreslagits, möjlighet syntes vara beredd för styrelsen

att fortfarande handlägga nu förevarande frågor^ ledningen av och tillsynen

över statens järnvägsbyggnader fortfarande torde på sätt kommittén föreslagit

och järnvägsstyrelsen tillstyrkt, böra bibehållas inom järnvägsstyrelsen.

Häremot framställdes vid ärendets behandling inom riksdagen icke någon

erinran; och har i enlighet härmed allt hitintills ledningen av statens järnvägsbyggnader

varit anordnad.

Ef t - år Den tudelning av överingenjörens åligganden, som förut omnämnts, ägde

1907 vidtag- bestånd till den 31 oktober 1908, då den upphörde samtidigt med det att förordna

jämk- nande på fem år gavs för överingenjören enligt 1907 års omorganisation för styningar

i j-glsen.

järnvägs- fö; grund av den omfattning göromålen å byggnadsbyrån tagit, beslutade

na9s9organi styrelsen den 30 november 1908, att ärendena skulle inom byggnadsbyrån handsation.

läggas av två byrådirektörer, en för administrativa och en för tekniska ärenden,

vilken uppdelning ägde bestånd till och med utgången pv ar 1914.

Från och med innevarande år har byggnadsbyrån i anslutning till under

år 1914 av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fattade beslut rörande vissa av

styrelsen föreslagna förändringar i det för styrelsen gällande avlöningsreglementet

uppdelats i tvenne avdelningar, den ena nybyggnadsavdelningen för projekterande

och utförande av nya statsbanor, dubbelspår samt andra större ny- och ombyggnader

vid de trafikerade banorna, samt den andra för projekterande av nya

bangårdar och större ombyggnader av äldre dylika. Byrådirektören jämte byråingenjören

av I klass å den senare avdelningen äro uppförda å ordinarie stat,

under det att byrådirektören och de med innevarande år nytillkomna byråingenjören

av I klass och sekreteraren å nybyggnadsavdelningen äro däremot anställda

å extra stat.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att åtskilligt arbete verkställes

inom järnvägsstyrelsen för järnvägsbyggnadernas räkning å^ andra byråer eller

kontor än byggnadsbyrån. Sålunda handläggas å kameralbyrån ärenden rörande

fria resor, sjukvård, pension, understöd m. m. för personalen vid statens järnvägsbyggnader.

Å den till banbyrån hörande brokonstruktionsavdelningen utföras

ritningar till överbyggnader för broar, vägportar och viadukter ävensom takkonstruktioner

av järn samt å det ävenledes till banbyran hörande arkitektkontoret

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

23

ritningar med tillhörande material uppgifter och arbetsbeskrivningar till husbyggnader.

^ iv banbyrån eller av där anställd befattningshavare uppgöras ritningar

till spårväxlar med tillbehör ävenrom utredningar och förslag till växel- och signalsäkerhetsanordningar.

I sammanhang med upphandling för de trafikerade

banornas räkning anskaffas för järnvägsbyggnaderna telegrafeffekter, vändskivor,

vattencisterner med tillbehör samt stenkol ävensom understundom vissa spårmaterialier.

Från den distriktsförvaltnings förråd, som är arbetsdistriktet närmast,

utlämnas smörjningsämnen och dylika materialier. Den rullande materiel jämte

personal, som erfordras under byggnadstiden, tillhandahålles likaledes frän de

trafikerade banorna.

Uti förevarande motioner går hemställan därpå ut, att utredning måtte Motionärervidtagas,

huruvida ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader böra nas hemstälöverflyttas

från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därvid lan och mojämväl

bör tagas i övervägande i vad mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan tw darf°rböra

erhålla förändrad organisation ävensom huruvida vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten

eventuellt må finnas kunna och lämpligen böra uppgå i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Såsom skal härför anföres i huvudsak följande med åberopande av förenämnda

sakkunniges år 1906 avgivna yttrande, men utan angivande av vad, på

sätt ovanintagna historiska framställning närmare utvisar, sedermera i frågan

förekommit.

Såsom ett huvudskäl för utbrytande ur järnvägsstyrelsen av ledningen över

statens järnvägsbyggnader synas motionärerna vilja åberopa, att sedan °den tid,

da nämnda sakkunnige avgåvo sitt betänkande, de krav, som för ett behörigt

handhavande av de trafikerade statsbanornas förvaltning och skötsel måste ställas

på järnvägsstyrelsen och dennas ledning, i synnerligen avsevärd grad ökats och

att förty administrationen av trafiken a statsbanorna och därmed sammanhängande

angelägenheter obestridligen vore av den vittomfattande och maktpåliggande

beskaffenhet, att järnvägsstyrelsens arbetskrafter därav finge anses tagas

fullt i anspråk. Det ligger ju, förmena motionärerna, i öppen dag, att — även

om detaljkunskaper ej krävas och ej heller kunde krävas av den högsta ledningen

inom järnvägsstyrelsen — det måste vara av vikt, att, denna ledning kunde

i största möjliga mån behärska de olika verksamhetsområdena. Även om nu

andra omständigheter ej skulle lägga hinder härför, syntes det emellertid hart

när omöjligt att kunna hos den person, som anförtrotts denna högsta ledning

förutsätta ett tillräckligt behärskande på en gång av å ena sidan de maskin- ocm

trafiktekniska områdena och å andra sidan banbyggnadsområdet. Erfarenheten

har väl också givit vid handen, att i så måtto åtskilligt brustit, och därvid synes

det hava varit de angelägenheter, som rört banbyggnadernas planerande och utförande,

som i främsta rummet blivit lidande. Detta torde för Övrigt ingalunda

vara ägnat att väcka alltför stor förvåning, då dessa angelägenheter givetvis

icke hade närmelsevis samma samband med övriga inom järnvägsstyrelsens arbetsområde

fallande angelägenheter, som de sistnämnda sinsemellan ägde.

Efter att hava erinrat om överskridande av kostnaderna för Bohusbanans

o® anledningen till den s. k. Elmhultsolyckan och om banbyggnadens

beskaffenhet vid Jonsered och Aby, om att kostnadsberäkningen för dubbelspåret

Göteborg—Alingsås säkerligen skulle visa sig för låg samt om tillsättande av en

särskild kommission för dubbelspårsanläggningen Rönninge—Ström framhålla

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

vidare motionärerna, att ehuru den högsta ledningen givetvis borde och måste

kunna sätta tillit till dem, som uppgörandet av beräkningar och undersökningar

för nyanläggningar påvilade, och vilka hade att utföra dessa anläggningar, måste

ju dock, för att resultatet skall bliva tillfredsställande, från ledningens sida utöva

en verkligt effektiv kontroll ej blott över själva arbetenas utförande utan

ock över de beräkningar och undersökningar, som ligga till grund för de framlagda

förslagen. Att det emellertid i sådant avseende brustit åtskilligt, vore,

såsom redan framhållits, ej ägnat att väcka alltför stor förvåning. De störa

krav, som ett vederbörligt tillgodoseende av trafikförvaltningen ställde på järnvägsstyrelsens

högsta ledning, hade väl näppeligen kunnat lämna denna möjlighet

att även tillräckligt intränga i och följa de byggnadstekniska spörsmålen, och

detta så mycket mindre, som det torde böra vara regel, att den högsta järnvägsförvaltningens

bärande krafter utsågos med hänsyn tagen i främsta rummet till

j ärnvägstrafikens ledning.

I fråga om sättet för avhjälpande av de enligt motionärernas förmenande

föreliggande missförhållandena, vore efter deras mening två utvägar tänkbara.

Den ena innebär ett ytterligare utvecklande av de organ inom järnvägsstyrelsen,

som hade banbyggnaderna om hand, eventuellt till en självständig

myndighet. Ett nöjaktigt utvidgande av dessa organ inom ramen av den nuvarande

järnvägsstyrelsen syntes emellertid, av de orsaker ovan antytts, icke låta

sig göra, och mot upprättandet av ett särskilt för järnvägsbyggnadernas ledning

avsett ämbetsverk talade starkt den väsentligt ökade kostnad, som en sådan anordning

tvivelsutan skulle medföra.

Den andra utvägen skulle enligt motionärernas förmenande vara att anförtro

ledningen av statsbanebyggnaderna åt någon annan myndighet, som vore därför

lämplig. En sådan syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara. Detta ämbetsverk,

som för övrigt förr, ehuru mera provisoriskt, inom sig inneslutit _ ledningen

av statens järnvägsbyggnader, hade nämligen, ville det synas, till följd av dess

sammansättning och de verket åliggande göromål stora förutsättningar att kunna

på ett lyckligt sätt leda järnvägsbyggnadsverksamheten, utan att därvid borde

kunna befaras ett tillbakasättande av byggnadsangelägenheterna för styrelsens

övriga åligganden av enahanda art, som det ovillkorliga överhandtagandet av

trafikbestyren i järnvägsstyrelsen medfört. Väg- och vatten byggnadsstyrelsen,

som enligt gällande instruktion hade till uppgift att handlägga tekniska och administrativa

ärenden, som anginge anläggning och förbättring av vägar, broar,

färjor, sjöars och vattendrags tillgodogörande för sjöfart, arbeten för beredande av

större odlingsföretag m. m. samt enskilda järnvägar, avsedda för trafik, och av

vars två tekniska avdelningar den ena vore avsedd för ärenden rörande enskilda

järnvägar, syntes nämligen med hänsyn särskilt till denna verksamhet i fråga om

de enskilda järnvägarna med fullt fog kunna ifrågasättas såsom lämplig att övertaga

ledningen av statens järnvägsbyggnader, och det syntes, såsom också nyss

framhållits, ej vara att befara, att de anmärkningar, vilka gjorts mot järnvägsstyrelsen

i fråga om bristande i ledningen av järnvägsbyggnaderna, med samma

fog skola riktas mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, detta även på grund därav,

att järnvägsavdelningens inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verksamhetsområde

i det hela syntes avsevärt lättare kunna sammansmältas med statens järnvägsbyggnads

verksamhet, än som kunde sägas vara fallet med statsbanetrafikens

skiftande angelägenheter. Den anmärkning, som emot en sådan anordning främst

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande AV ,57.

25

torde komma att framställas, är, att det skulle leda till svårigheter för järnvägsstyrelsen,

om densamma ej finge utöva inflytande på sättet för byggandet av järnvägslinjer,

vilkas trafikerande järnvägsstyrelsen dock efter byggnadsarbetets fullbordande

skulle leda. Häremot vore att framhålla, dels att man vid byggandet

av enskilda järnvägar i de flesta fäll torde gå sä till väga, att byggnadsarbetet

utfördes under ledning av personer, som därefter icke utövade något som helst

inflytande på järnvägens trafikerande, dels att sådana normerande bestämmelser

för statens järnvägsbyggnader torde kunna fastställas, att därigenom största möjliga

trygghet för att byggnadsarbetet skulle visa sig tillfredsställande vunnes.

Slutligen torde den möjligheten icke få anses utesluten, att järnvägsstyrelsen,

även om utförandet av järnvägsbyggnaderna överflyttades till annan myndighet,

kunde fä utöva ett visst inflytande på planläggandet av dessa byggnader.

Efter att hava påvisat, hurusom genom det föreslagna överflyttandet till

väg- och vatten byggnadsstyrelsen av statsbanebyggnaderna, man måste räkna med

att verket måste tillföras avsevärt ökade arbetskrafter, och att i varje fäll ökning

av styrelsens arbetskrafter måste anses vara av nöden — därvid erinrades att

den 31 augusti 1914 innelågo hos styrelsen bland annat 159 stycken ogranskade

arbetsplaner till vägar, hamnar, broar och farleder, således inom den ena av styrelsens

avdelningar — ifrågasätta slutligen motionärerna, om man ej i detta sammanhang

lämpligen skulle kunna taga steget fullt ut och med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

införliva jämväl vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Skulle en sådan sammanslagning komma till stånd, anse motionärerna att

betydande förmåner skulle vinnas. Till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle

lämpligen överflyttas de avdelningar inom järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,

som nu handhava själva nybyggnaderna, d. v. s. järnvägsbyggnadsbyrån från

järnvägsstyrelsen och byggnadsbyrån och deler av elektrotekniska byrån från

vattenfallsstyrelsen. Dessa byråer kunde efter överflyttningen sammanslås med

motsvarande avdelningar, de s. k. järnvägsbyrån och tekniska byrån i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhetsområde därigenom bleve större, varigenom

även större möjlighet skulle uppstå att ständigt hålla statens byggnadsarbeten

vid en viss, tämligen konstant storlek. En följd härav bleve åter, att en

större del av dessa byråers personal kunde uppföras på ordinarie stat, en åtgärd,

som ej obetydligt skulle komma att sänka statens kostnader för avlöningar till

tjänstemän och befäl. Detta befäl skulle kunna användas för såväl järnvägs-,

kanal- som kraftstationsbyggnader m. m., ävensom exempelvis landsvägar inom

övre Norrland, där dessa utföras för statens egen räkning, vilket allt skulle, såsom

förut sagts, möjliggöra hållandet av en permanent befälsstab på ordinarie stat.

En särskild del av tjänstemännen inom de olika verkens byggnadsbyråer

utgöras av specialister, som näppeligen såsom sådana kunna erhålla full sysselsättning.

Specialister inom samma område torde sålunda förekomma i järnvägsstyrelsen

ocn vattenfallsstyrelsen. Vid en sådan sammanslagning, som här föreslås,

skulle en minskning i antalet av de i allmänhet relativt högt avlönade specialisterna

kunna göras, därigenom att de tillsammantagna specialarbetena efter

sammanslagningen torde kunna handhavas av en specialist, där förut tvenne

användes.

En ytterligare förmån skulle säkerligen kunna vinnas därigenom, att större

planmässighet kunde ernås vid anskaffandet av för sådana arbeten, som här avses,

lämpliga, i allmänhet högst dyrbara arbetsmaskiner och redskap.

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 6 saml. 36 käft. (Nr 57).

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Styrelsens

yttrande

rörande motionärernas

förslag.

Angående

handhavandet

jämväl

av bygg-,

nadsärendena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle, anföra till sist motionärerna, på

sä sätt kunna bliva en verklig centralmyndighet för Sveriges väg- och vattenbyggnader

och vad därtill hörer, och det syntes ej uteslutet att man kunde hava

göda skäl hoppas, att en dylik anordning, varigenom frågan om ledningen av

statens järnvägsbyggnader skulle lösas på ett enligt motionärernas mening lyckligt

sätt, utan att något nytt ämbetsverk därför inrättades, skulle visa sig medföra

avsevärd besparing.

Sedan styrelsen här ovan redogjort för huru ledningen och tillsynen av

statens järnvägsbyggnader hittills varit ordnad och vad i denna fråga från olika

synpunkter anförts går styrelsen att yttra sig rörande motionärernas_ nu föreliggande

förslag om överflyttning av denna ledning och tillsyn från järnvägsstyrelsen

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som, enligt vad motionärerna ifrågasätta,

även skulle i sig inrymma vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Beträffande till en början det av motionärerna anförda skäl, att de trafikerade

statsbanornas förvaltning och skötsel vore enligt deras åsikt av den vittomfattande

och maktpåliggande natur, att järnvägsstyrelsens arbetskrafter måste

anses fullt tagna i anspråk av desamma, må erinras om 1906 års organisationskommittés

uttalande i detta ämne. Av historiken framgår, att denna kommitté

ansett, att efter ett genomförande av kommitténs förslag — därvid må erinras

om styrelsens förändrade sammansättning och särskilt den ökning av arbetskrafter,

kommitténs förslag innebar, om ökad handlingsfrihet särskilt i upphandlingsfrågor

och om inrättande av en särskild överrevision — hinder för styrelsen att fortfarande

handlägga ärendena rörande statens järnvägsbyggnader icke behövde förefinnas.

Även vederbörande departementschef anslöt sig till detta uttalande och

såsom nämnts gjordes inom riksdagen vid löne- och organisationsfrågans behandling

icke någon erinran i förevarande avseende. Det är ock styrelsens uppfattning,

att till följd av de vid 1907 års omorganisation vidtagna förändringarna

med de under år 1914 häri vidtagna ytterligare jämkningarna, ej minst ökningen

av kvalificerade arbetskrafter, styrelsen, som målmedvetet arbetar på att fullkomna

sitt organ för banbyggandet, måste vara i än högre grad än fallet var 1906 lämpad

att handlägga även statens järnvägsbyggnaders ärenden. Därvid är ock att beakta

den ökade handlingsfrihet, som nu inrymts åt överingenjören, vilkens personliga

ingripande i linjeförvaltningen vid järnvägsbyggandet bör vara så kraftigt

och omfattande som möjligt.

Det nu berörda sammanhänger med vad av motionärerna anförts i spörsmålet,

huruvida man hos den person, som anförtrotts den högsta ledningen inom

järnvägsstyrelsen, kan förutsätta behärskandet på en gång av å ena^ sidan de trafikoch

maskintekniska områdena och å andra sidan banbyggnadsområdet.

Härvid kan erinras, att det ingalunda kan anses nödvändigt, att chefen

för statens järnvägar har förmåga att i detalj bedöma dessa olika ärenden, alldenstund

till hans hjälp finnas att tillgå fackmannainsikter hos souschefer, överingenjör

och byråchefer. Vad som fordras av chefen är, att han skall hava den blick

för praktiska och ekonomiska angelägenheter i stort, som är nödvändigt för ått

han över huvud taget skall vara lämplig såsom chef för ett praktiskt affärsdri
vande

verk. .

Han har att bedöma de rent administrativa frågorna av större vikt och

framför allt att tillse, att ett intimt samarbete i fråga om under utförande varande

statsbanor äger rum mellan byggnadsbyrån och dess särskilda organ, styrelsens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

■11

byråer och distriktsbefälet vid de trafikerade banorna, medan åter den tekniska

ledningen av byggnadsföretagen vilar å överingenjören med sin sårställning inom

styrelsen i såväl befogenhets- som andra hänseenden. Denna nu angivna skillnad

i ansvaret för ledningen av järnvägsbyggnadsföretagen har kommit i full tillämpning,

särskilt under de sju år, nuvarande omorganisation i huvudsak bestått, och

torde det härvidlag hava sitt intresse att inhämta vederbörande högsta lednings

erfaren hetsrön i förevarande avseende. Detta återfinnes i ett uttalande av förutvarande

generaldirektören Pegelow, sådant det återgivits i tidningen Svenska Dagbladet

för den 28 januari 1914 (se bil. A) och om vars riktiga återgivande styrelsen

förvissat sig, och bekräftar detta i allo vad styrelsen här ovan framhållit,

liksom där beröres det nödvändiga sambandet mellan de här ifrågavarande två

förvaltningsgrenarna, de trafikerade banorna och byggnadsföretagen, rörande vilket

samband styrelsen anser sig här böra lämna utförlig redogörelse.

När planläggning för en ny järnväg skall äga rum, sker samråd mellan Ang. erforvederbörande

byråer inom styrelsen angående de tekniska bestämmelser, som böra derlig sambliva

gällande för järnvägen med hänsyn såväl till den trafik, som är att å densamma

vänta, som även till den rullande materiel, som bör å banan användas, och nadsavdeläro

dessa bestämmelser grundläggande för hela banans anläggningssätt. Gäller ningen och

det så att bestämma, varest stationer, håll- och lastplatser eller mötesplatser skola trafikledanordnas,

verkställes närmare utredning i sådant avseende av arbetschefen i sam- ningen.

råd med vederbörande distriktsförvaltning, som, efter att hava berest ifrågavarande

bansträcka, därom yttrar sig med ledning av den erfarenhet, rörande behov av

dylika anläggningar, som distriktsförvaltningen förvärvat sig i närliggande liknande

trakter. Efter det distriktsförvaltningens yttrande inkommit, äger samråd

rum mellan byggnadsbyrån samt trafik- och banbyråerna.

Då öroar, vägportar eller vägbroar skola byggas, utarbetar arbetschefen å

banbyggnaden i samråd med vederbörande distriktsförvaltning, skisserade förslag

till dessa anläggningar, varefter fullständiga ritningar upprättas å järnvägsstyrelsens

banbyrå. Därvid tillämpas givetvis de erfarenheter beträffande konstruktionssätt

och beräkningar ävensom lämpligaste anordningar med hänsyn till ett ekonomiskt

underhåll och till framdeles nödvändig ökning av trafikförmågan, som nämnda

byrå förvärvat sig genom den mångfald av dylika arbeten, som där handläggas

för de trafikerade banornas räkning. Härigenom tillgodogöras erfarenheterna och

kunskaperna hos de i styrelsens tjänst anställda specialisterna, varvid de nödiga

konstruktionsarbetena erhållas billigt utförda.

Distriktsförvaltningens yttrande infordras om större vägomläggningar, som

bland annat synas erforderliga för undvikande av för många vägövergångar, erfordrande

särskild bevakning.

Förslag till större bangård vid ny statsbana eller till sådan statsbanas inledande

på förut befintlig station upprättas å byggnadsbyråns bangårdsavdelning,

vilken även utarbetar förslag till alla större ny- och ombyggnader av bangårdar

vid de trafikerade banorna och som därför disponerar personal, speciellt utbildad

för bangårdskonstruktioner och med rik erfarenhet om de anordningar, som en

ekonomisk drift av bangårdar i allmänhet kräver. Sålunda utarbetat förslag underställes

därefter såväl arbetschefen som vederbörande distriktsförvaltning för att

först därefter fastställas av byggnadsbyrån i samråd med banbyrån och trafikbyrån.

Då fråga är om mindre bangård, upprättar arbetschefen, sedan bangårdens

läge på förut angivet sätt blivit bestämt, skisserat förslag till bangårdens spår
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlutande Nr 51.

system m. m., även detta i samarbete med distriktsförvattningen, varefter förslaget

insändes till järnvägsstyrelsen för granskning och godkännande, därvid

samråd likaledes äger rum mellan byggnadsbyrån å ena sidan samt banbyrån och

trafikbyrån å andra sidan. I vissa fall deltager även maskinbyrån i detta samråd,

särskilt beträffande föreslaget läge för vändskivor, lokomotivstall och lcolgivningsanord

ning ar.

Sedan planen för bangården sålunda blivit bestämd, insänder arbetschefen

även efter samarbete med distriktsförvaltningen uppgift å de husbyggnader, som

böra uppföras å bangården, bland annat, för att bereda bostad för den personal,

som styrelsen efter distriktsförvaltningens hörande anser böra där finnas. Med

ledning härav upprättas genom det till styrelsens banbyrå hörande arkitektkontoret

vederbörliga husritningar, vilka översändas till arbetschefen för yttrande,

gemensamt med distriktsförvaltningen. Sedan detta yttrande inkommit, samråder

byggnadsbyrån ånyo med trafikbyrån och banbyrån ävensom i förekommande fall

med maskinbyrån beträffande dessa husbyggnader, innan de bliva av styrelsen

fastställda till utförande.

Å styrelsens banbyrå upprättas vidare genom dess avdelning för signaloch

säkerhetsanläggningar planer och detaljritningar för erforderliga växel- och

signalsäkerhetsanläggningar, vilka planer sedan efter vederbörande distriktsförvaltnings

och arbetschefs hörande fastställas av styrelsen.

Innan läge och ritningar för banbevakningspersonalens bostäder av styrelsen

bestämmas, har arbetschefen att inkomma med förslag till s. k. bevakningsindelning

ävenledes efter samråd med distriktsförvaltningen. Sedan nämnda bostäders

lägen i stort sett bestämts av styrelsen, fastställas efter distriktsförvaltningens

och arbetschefens hörande ritningar till bostäderna av styrelsen efter det

samråd i denna sak ägt rum mellan vederbörande byråer (byggnads- och banbyråerna).

I fråga om spåröverbyggnaden förekommer oftast samråd mellan byggnadsbyrån

och banbyrån angående antingen anskaffandet av ny spårmateriel eller

disponerandet av äldre sådan i sammanhang med rälsutbyten vid de trafikerade

banorna, varvid det är av vikt att planera utbytesarbetena så, att tiden för materielens

tillhandahållande lämpar sig efter nybyggnadernas arbetsplaner.

Beträffande telegraf och telefon har arbetschefen att insända förslag ävenledes

efter distriktsförvaltningens hörande, varefter styrelsen efter samråd mellan

byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån bestämmer, huru dessa anläggningar

skola utföras. I regel uppdrages sedan åt den hos vederbörande distriktsförvaltning

befintliga sakkunnige telegraf ingenjören att verkställa dessa specialarbeten.

Vidkommande den rullande materiel, som skall för banan anskaffas, plägar

så anordnas, att maskinbyrån drager försorg om densammas anskaffande, varjämte

samma byrå tillhandahåller byggnaderna den för arbetets utförande erforderliga

arbetsmaterielen — lokomotiv och vagnar. Likaledes tillhandahålles av de

trafikerade banorna den lokomotivpersonal, som erfordras i och för byggnadsarbetenas

utförande, vadan särskild sådan personal ej behöver av statens järnvägsbyggnader

anskaffas. Genom samråd mellan byggnads- och maskinbyrån samt

mellan resp. arbetschef och maskindirektör ordnas också det verkstadsarbete, som

det är av vikt att statens järnvägsbyggnader kunna få utfört uti statsbanornas

verkstäder i stället för att vända sig till privata sådana.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr i>7.

29

Genom samråd mellan byggnadsbyrån och banbyrån disponeras på för resp.

byggnadsarbete lämpligaste sätt de till styrelsens byggnadscentralförråd hörande

större arbetsmaskinerna. Beträffande dessa så tillämpas redan nu i vissa fäll utbyte

emellan statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsen och föreligger

intet hinder för att detta utbyte kan fä ökad omfattning, liksom samarbetet i

detta avseende även med andra byggande förvaltningar lätt kan ordnas.

Genom samråd mellan byggnadsbyrån och förrådsbyrån utföras med ekonomiskt

gott resultat många större upphandlingar för statens järnvägsbyggnader

samtidigt med att inköp göras för statens järnvägar, varjämte av personal vid

förrådsbyrån och maskinbyråns avdelning för inspektion verkställas viktigare besiktningar

av leveranser för statens järnvägsbyggnaders räkning.

Det bör också påpekas det samråd mellan byggnadsbyrån samt de administrativa

och kamerala byråerna, som äger rum beträffande personalfrågor samt

äganderätts- eller andra rättsfrågor, vilka därtill ofta nog till följd av rättegångar

eller andra skäl icke kunna bliva avgjorda förrän långt efter det att banbyggnaden

fullbordats och bandelen övertagits till drift, och som därför icke lämpligen

böra handläggas av annan myndighet än järnvägsstyrelsen.

Styrelsen anser sig slutligen här böra framhålla, att man på senare år tillmötesgått

allmänhetens krav på att snarast möjligt få begagna nya banor på så

sätt, att i den mån en handel blivit möjlig att utan risk trafikera, man öppnat

denna handel för provisorisk trafik, vilket avsevärt lättare torde låta sig göra om

byggnads- och trafikledningen tillhöra samma myndighet.

Av ovanstående torde med tydlighet framgå, att vid byggande av nya

statsbanor ett synnerligen intimt samarbete äger rum dels mellan den byrå, som

handlägger dessa ärenden och styrelsens andra byråer, dels mellan arbetsledningen

på linjen och distriktsförvaltningarna, och detta samarbete är ej endast önskligt

utan alldeles nödvändigt, på det att de nya banbyggnaderna utan onödig omgång

må bliva utförda på sådant sätt, att de tillfredsställa de krav, som komma

att ställas på dem för deras trafikerande, deras underhåll och framtida utvidgande.

Endast genom ovan anförda tillvägagångssätt — praktiskt taget synnerligen

svårt att tillämpa om icke järnvägsstyrelsen även har banbyggnaderna i

sin hand — kan full garanti vinnas för att de erfarenheter, som förvärvats vid

övriga statsbanors trafikerande i olika delar av landet, komma till sin rätt vid

utförande av de nya banbyggnaderna.

Av allt att döma synas motionärerna ansluta sig till 1906 års sakkunniges

uttalande beträffande ledningen av byggnadsarbeten vid de trafikerade banorna,

därvid de sakkunnige framhållit att alla arbeten, som berörde trafiken å de färdigbyggda

järnvägarna och nybyggnaderna å dessa, såsom dubbelspårsanläggningar,

bangårdsanläggningar m. m. skulle fortfarande tillkomma järnvägsstyrelsen

att utföra, dock att, därest särskilda omständigher därtill föranledde, nybyggnadsarbeten

jämväl vid de trafikerade banorna skulle kunna efter Kungl. Maj:ts

i varje särskilt fall därom lämnade föreskrift uppdragas åt styrelsen för järnvägsbyggnaderna.

Ehuru sålunda från detta håll i regel sker anslutning till styrelsens mening

att nyss berörda nybyggnadsarbeten böra verkställas genom järnvägsstyrelsen

och sålunda något ändringsförslag härutinnan icke torde föreligga, torde iock ej

vara ur vägen att för fullständighets skull redogöra jämväl för det i detta hänseende

erforderliga sambandet mellan de utförande byggnadsorganen och befälet

Ledningen

av byggnadsarbeten

vid de trafikerade

banorna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

ä de trafikerade banorna och nödvändigheten av dessa arbetens utförande genom

järnvägsstyrelsen.

Att dessa nybyggnadsarbeten, vilka enligt styrelsens förmenande alltid måste

handhavas av järnvägsstyrelsen, i ännu högre grad än arbetena å de nya statsbanorna

måste kräva ett intimt samarbete med dessa banors befäl synes styrelsen

vara uppenbart.

Detta torde utan vidare vara klart beträffande anläggande av dubbelspår,

där dispositionerna för arbetenas utförande snart sagt på varje punkt inverka på

trafiksäkerheten.

Till belysande av att detta även är fallet beträffande utvidgning eller

ombyggnad av bangårdar må härnedan redogöras för, huru dylika bangårdsärenden

handläggas inom styrelsen.

Vad då först beträffar upprättandet av förslagsritningar till större ombyggnader

eller utvidgningar av bangårdar uppgöras dessa i regel inom styrelsen

å byggnadsbyråns bangårdsavdelning. För en viss bangård uppgöres sådant förslag

vanligen i tvenne byggnadsstadier, ett första, avsett att motsvara den närmaste

tidens krav å förbättrade anordningar och utgörande ett första led i den

slutliga utbyggnaden, samt ett slutligt utvisande huru bangården i en framtid

kan tänkas utbyggd. Härvid måste ofta samråd i stor utsträckning äga rum med

andra av styrelsens byråer särskilt maskinbyrån, då i förslag till ombyggnad av

större bangardar oftast ingå betydande anordningar för kolgivning och koluppläggning,

lokomotiv- och vattenstationer m. m. och vilka anordningars omfattning

och lämpliga placerande är av stor betydelse för utformningen av förslaget i sin

helhet. Sedan bangårdsförslaget blivit utarbetat lämnas vederbörande distriktsförvaltning

tillfälle att yttra sig över detsamma, varefter styrelsen med hänsyn

till de erinringar, som eventuellt härvid blivit framställda, vidtager den omarbetning

av förslaget, som befinnes behövlig. Kostnadsberäkning upprättas därpå

för genomförande av förslagets l:a utbyggnadsstadium, varefter åtgärder vidtagas

av styrelsen för utverkande av anslag till utvidgning av den ifrågavarande bangården.

Beträffande utförandet av arbetena för ombyggnaden eller utvidgningen av

bangården lämnar styrelsen, sedan erforderliga medel ställts till förfogande, bemyndigande

åt vederbörande distriktsförvaltning att — i vissa fall genom en för

ändamålet upprättad, till distriktsförvaltningen ansluten särskild byggnadsledning

— härom draga försorg i enlighet med av styrelsen härför fastställda ritningar.

Ett överflyttande från järnvägsstyrelsen till annan myndighet av handläggningen

av dessa bangårdsfrågor synes knappast vara tänkbar, då förbehandlingen

av dessa ärenden med nödvändighet måste ligga hos den myndighet, som

äger kännedom om de brister i befintliga anordningar, som föranleda, svårigheter

för driftens behöriga skötsel och som därför har möjlighet att tillse att ombyggnads-

och utvidgningsförslagen bliva upprättade med vederbörlig hänsyn till

att föreslagna anordningar bliva även för framtiden de lämpligaste och bästa

möjliga. Järnvägsstyrelsen måste fördenskull under alla omständigheter i sig

innesluta ett organ för beredningen av dessa ärenden. Vid sådant förhållande

torde det ock vara påtagligt, att det är till gagn, att ett så stort och fullständigt

arbetsområde som möjligt beredes den för angivna utredningar erforderliga

personalen på det att så dugande specialister som möjligt inom detta arbetsområde

må kunna utbildas och bibehållas i statens järnvägars tjänst.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

31

Ett överflyttande till annan myndighet av handläggningen av frågorna om

bangårdsombyggnaderna skulle därför redan ur denna synpunkt bliva till olägenhet.

Härtill k ommer, att den myndighet, som kandhaver driften, riktigast torde

kunna bedöma då behovet av ombyggnader eller utvidgningar närmar sig, varigenom

till fördel för staten redan på förhand vissa åtgärder såsom exempelvis markförvärv

kunna i god tid vidtagas. Men även utförandet av ombyggnadsarbetena

genom annan myndighet skulle medföra olägenheter och svårigheter. Det är nämligen

att ihågkomma att arbetena för eu befintlig bangårds ombyggnad och utvidgning

städse måste ske under pågående trafik och därtill så att denna även

under byggnadstiden behörigen skall kunna avvecklas. Förutsättningen för att

detta skall kunna ske måste emellertid vara ett synnerligen intimt samarbete

mellan befälet vid ombyggnadsarbetet och det befäl inom de olika avdelningarna

vid statens järnvägar, som handhava trafikskötseln å stationen, vilka olika befäl

nu lyda under en och samma distriktsförvaltning. Att sådant samarbete i betänklig

grad försvåras genom byggnadsbefälets ställande under annan styrelse än

det övriga befälet torde vara uppenbart. Härtill kommer, att de provisoriska

anordningar, som erfordras under ombyggnadstiden för trafikens behöriga skötande

och som alltefter arbetets fortskridande behöva omändras icke kunna tilllåtas

bliva utförda under tillsyn av annat än det befäl vid statens järnvägar som

ansvarar för banunderhållet, då de i hög grad beröra trafiksäkerheten, varför

dessa arbeten, som ofta draga avsevärda kostnader, under alla omständigheter

måste omhänderhavas och bestämmas av personalen vid statens järnvägar.

Innebörden av ett överflyttande av nu omtalade utrednings- och byggnadsarbete

ifråga om bangårdsbyggnader till annan myndighet, skulle i övrigt ofta

medföra genom uppkommande frågors behandling inom två skilda myndigheter

synnerlig tidspillan, varjämte vid tillfällen, då dessa icke kunde enas om ett förslag,

avgörandet i sådana tvistefrågor måste med ökande av dess arbetsbörda

träffas av Eders Kungl. Maj:t, på sätt också redan inträffat beträffande de båda

bangårdsbyggnader, som handhavas av byggnadskommissionen för dubbelspåret

Könninge—Ström, där Eders Kungl. Maj:t funnit sig böra godkänna i vissa delar

kommissionens förslag, men i andra delar järnvägsstyrelsens.

Att även Eders Kungl. Maj:t ansett olämpligt, att sådana arbeten, som

kunna inverka på trafiksäkerheten, verkställas av annan myndighet än järnvägsstyrelsen,

tillåter sig styrelsen antaga bland annat på grund därav, att Eders

Kungl. Maj:t anbefallt nämnda byggnadskommission att med järnvägsstyrelsen

träffa överenskommelse om utförande genom styrelsens försorg av de delar av

nämnda dubbelspår, där arbetena kunna inverka på trafiksäkerheten på den gamla

banan, i följd varav dessa arbeten på en sträcka av 5,o km. utföras genom styrelsens

försorg,_ under det att endast återstående 5,2 km., vilka falla helt utom

de trafikerade järnvägarnas område, utföras genom nämnda byggnadskommission.

I anslutning till vad styrelsen ovan anfört må här tilläggas, att omfattningen

.av erforderliga arbeten med anläggning av dubbelspår, tillbyggnad och

utvidgning av större bangårdar m. fl. dylika arbeten, vilka genom sitt intima

sammanhang med de trafikerade banorna, ovillkorligen måste tänkas allt framgent

tillhöra järnvägsstyrelsens förvaltning, visat sig under senare år hava varit av

lika stor omfattning som byggandet av nya statsbanor, och torde med säkerhet

för en längre tid framåt detta förhållande i minst lika hög grad komma att

fortfara. I detta avseende hänvisas till styrelsens underdåniga skrivelse av den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Olägenheter

ifråga om

samverkan

vid överflyttning

till

annan myndighet.

23 november 1913, med utredning angående behovet av nya byggnader och anläggningar

m. m. vid statens järnvägar. Då dessa arbeten ofta äro av mera

grannlaga beskaffenhet och svårare att på rätt sätt handlägga än byggandet av

nya statsbanor, är det alldeles tydligt, att även om byggandet av nya hanor överflyttas

till annan myndighet, det i alla händelser blir nödvändigt, att i järnvägsstyrelsen

finnes ett organ, såväl för handläggning av alla mellanhavanden med den

andra styrelsen angående nya banor som även för utförande av ovannämnda nybyggnader

vid de trafikerade banorna, vilka senare arbeten äro av ett sådant omfång,

att de ej lämpligen kunna handläggas av organen för det ordinarie banunderhållet

vare sig inom styrelsen eller å linjen. Såsom förut nämnts hava också dessa nybyggnadsarbeten

vid de trafikerade banorna numera överflyttats till styrelsens

byggnadsbyrå. Följden av en överflyttning av byggnaden av nya statshanelinjer

till annan myndighet skulle således ej bliva annat än, att arbetsområdet för

nyssnämnda byggnadsorgän inom styrelsen måhända skulle i någon mån komma

att minskas, men detta dock under alla förhållanden endast berörande de mera

underordnade ej de ledande arbetskrafterna, samt ej lättande styrelsens och dess

chefs arbete med frågorna. Anordningen skulle icke medföra några nämnvärda

besparingar eller fördelar, utan tvärtom genom en ny mellanhands tillkomst bliva

till stor olägenhet och enligt styrelsens förvissning innebära risk för att de nya

statsbanorna icke bleve planlagda och utförda på ett för det framtida trafikerandet

och den ekonomiska skötseln tillfredsställande sätt. För styrelsen framstår

det nämligen såsom otvetydigt att den myndighet, som handhaver trafikerandet,

äger de största förutsättningarna att bedöma huru en handel skall planläggas

för att anläggningarna skola bliva ändamålsenliga och tillräckliga för

trafikens krav samt erbjuda nödvändiga utvecklingsmöjligheter liksom att de utföras

kvalitativt på ett sätt, som tager nödig hänsyn till det framtida underhållet.

Skulle överflyttning av byggnadsärenden berörande nya statsbanor till

annan myndighet bli verklighet, lomme givetvis stora olägenheter ifråga om

samverkan att uppstå. Såsom i förenämnda yttrande den 23 april 1906 framhållits

l måste då sådana bestämmelser utfärdas, att järnvägsstyrelsen, som dock fram■

deles skall hava åt sig uppdraget att på bästa möjliga sätt förränta det i statens

järnvägar nedlagda kapitalet samt hava ansvarat för banans trafikering, såväl i

tekniskt och trafiksäkerhets- som ekonomiskt hänseende ovillkorligen får tillräcklig

bestämmanderätt beträffande banans byggande. Skall detta emellertid kunna

bliva fallet, tvekar styrelsen icke att uttala som sin bestämnda åsikt, att den av

ett dylikt samråd föranledda uppdelningen av arbetet skulle bliva i synnerligen hög

grad betungande och hindrande icke endast för järnvägsstyrelsen utan också för den

myndighet, som skulle hava att handlägga ärendena om järnvägsbyggnaderna, vartill

Icomme att Eders Kungl. Maj:t ofta skullle få att skilja mellan olika meningar i

frågor av även underordnad betydelse. Det torde nämligen med all säkerhet ej

kunna undvikas, att en mängd meningsskiljaktigheter skulle uppstå, för vilkas

biläggande en hänvändelse till Eders Kungl. Maj:t bleve nödvändig. Såsom exempel

på, till vilken vidlyftig skriftväxling ett sådant samarbete kan leda, vill

styrelsen hänvisa till här såsom bilaga B bifogade »Förteckning över å banbyrån

handlagda ärenden rörande dubbelspårsbygget Rönninge—Ström, i vad detsamma

utföres av den härför tillsatta byggnadskommissionen», vilken förteckning visar

att vid detta byggnadsföretag av jämförelsevis liten. omfattning samt ännu långt

ifrån färdigt med utgången av föregående år ej mindre än 175 st. järnvägssty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

33

relsen berörande in- och utgående expeditioner förekommit. Härtill kommer, att

kommissionen förklarat sig icke kunna godtaga och likvidera på järnvägsstyrelsens

bokföring grundade mera summariska räkningar för arbeten, som enligt

överenskommelse utföras av järnvägsstyrelsen för kommissionens räkning och

fordrat, att dessa räkningar skola åtföljas av transsumter ur de primära räkenskapshandlingarna,

detaljerat angivande varje utbetalning, något som naturligtvis

förorsakar en hel del dubbelarbete i räkenskapsbehandlingen. Hade arbetet i likhet

med andra större nybyggnadsarbeten utförts genom statens järnvägars försorg,

hade större delen av ovan angivna ärenden icke behövt bli föremål för skriftväxling.

Den ifrågasatta nya ordningen skulle medföra, att två beslutande myndigheter

i samma frågor infördes, vilket givetvis skulle orsaka tyngande omgång i

arbetet.

I detta sammanhang må erinras att — såsom ock redan i nyssberörda

yttrande framhållits — såsom bidragande orsak till järnvägsbyggnadernas överflyttande

år 1888 till järnvägsstyrelsen nog var önskan att vinna gemensamhet i

ledningen av statens järnvägsbyggnader och statens järnvägstrafik ävensom förenkling

i administration och därav föranledd besparing i kostnader. Erfarenheten

hade visat, att under de tider, då statens järnvägsbyggnader leddes av annan

myndighet än järnvägsstyrelsen förefanns brist på samarbete och hade det ofta

visat sig, att, så snart en järnvägsbyggnad var fullbordad och öppnats för allmän

trafik, mer eller mindre dyrbara ändringar måst vidtagas för att trafikkravet

skulle anses tillfredsställt.

Det av motionärerna framhållna skälet till nyssnämnda överflyttande av

järnvägsbyggnaderna år 1888, nämligen att man ansåg byggnadsarbetenas bedrivande

i större omfattning dåmera eller åtminstone inom en snar framtid voro

förbi, kom i varje fall inte att motsvaras av de verkliga förhållandena, vilket

framgår av nedanstående förteckning å de av riksdagen under åren närmast före

och närmast efter år 1888 beviljade anslagen till statens järnvägsbyggnader.

1889 ............ 4,000,000

1890 ............ 4,665,000

1891 ............ 5,823,000

1892 ............ 6,800,000

1893 ............ 3,700,000

1883 ............ 6,347,000

1884 ......•..... 5,754,000

1885 ............ 2,000,000

1886 ............ 1,750,000

1887 ............ 2,000,000

1888 ............ 2,500,000

Just vid den tidpunkt, då överflyttningen till järnvägsstyrelsen skedde,

ökades tvärtom de årliga anslagsbeloppen och hava sedermera från och med år

1889 till och med innevarande år för nya statsbanor varit anvisade i medeltal

5,800,000 kronor pr år under det att endast 4,400,000 kronor voro i medeltal pr år

anvisade för den tid, varunder ledningen av statens järnvägsbyggnader handhades

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I samband med erinringar mot järnvägsstyrelsens förmåga att rätt handhava

banbyggnadsärendena hava i motionerna till belysande härav framhållits

vissa förhållanden såsom överskridande av kostnadsanslag och vissa olyckshändelser

eller tillbud därtill, som ägt rum.

Vad angår kostnadsanslagens överskridande i vissa fall har järnvägsstyrelsen

i sitt förenämnda yttrande den 23 april 1906 ingående bemött påståendena

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 5

Angående

xörmenta

brister i

järnvägsstyrelsens

ledning

av

byggnadsärendem.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

beträffande anledningarna till överskridande av kostnadsberäkningarna ävensom

påvisat, att även flera enskilda järnvägar, som under denna tid varit under byggnad,

hade samma erfarenhet beträffande arbetskonjunkturerna, i det att jämväl

för dem de beräknade kostnaderna avsevärt överskridits. Här må ock tilläggas,

att den myndighet, som enligt motionerna skulle övertaga byggnadsärendena eller

väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, såväl granskar de kostnadsberäkningar, som

ligga till grund för ett enskilt järnvägsföretag, som också utövar kontroll över

arbetets utförande. Styrelsen erinrade i samma yttrande också om, att anläggningskostnaderna

överskridit de beräknade med ända upp till 38 % för vissa angivna

statsbanor, byggda under den tidsperiod, då ledningen av statens järnvägsbyggnader

var anförtrodd åt en särskild styrelse.

Yad angår de av motionärerna särskilt berörda förhållandena vid Bohusbanans

byggande och huru anslagen för denna bana överskredos vill styrelsen

här — förutom de nyss anförda — erinra därom, att dessa förhållanden redan

voro kända såväl av förutnämnda omorganisationskommitté som av 1907 års riksdag,

då denna fattade beslut i fråga om huruvida statens järnvägsbyggnader fortfarande

borde tillhöra järnvägsstyrelsen.

Beträffande anmärkningen rörande förhållandena vid Aby vill styrelsen

påpeka, att den handel, det här gäller, byggdes under en ändå mera avlägsen tid

än Bohusbanan, då ledningen av statens järnvägsbyggnader låg hos en särskild

styrelse, vadan detta fall synes föga lämpat att framdraga såsom skäl mot järnvägsbyggnadernas

kvarblivande hos järnvägsstyrelsen nu.

Vidkommande banbyggnaden vid Jonsered vill styrelsen med hänvisning

till bilagda protokollsavskrift (Bil. C) anmärka, att raset vid Jonsered icke var

enda anledningen till den geotekniska kommissionens tillkomst, men att styrelsen,

på grund av" det faktum att, trots förut gjorda geologiska undersökningar —

bland annat å dubbelspåret Göteborg—Alingsås — nya ras under förut okända

förhållanden uppstått, önskat grundligast möjligt och med hänsyn tagen även

till de därvid vunna erfarenheterna låta studera de byggnadstekniska förhållandena

vid bandelar med osäker undergrund, så långt vetenskap och teknik kunna intränga

i detta problem. Då dessutom såväl Malmslättskommissionen som statens järnvägars

överrevisorer påfordrat, att geologiska undersökningar för banorna borde

verkställas, vill styrelsen här framhålla, att denna åtgärd med den geotekniska

kommissionens tillsättande icke rimligtvis bör kunna sättas i förbindelse med

någon styrelsens försumlighet och uraktlåtenhet. Styrelsen vill icke heller underlåta

framhålla, att ett åberopande av denna åtgärd eller de försumligheter, som

skulle frammanat densamma liksom de anmärkta och verkligen föreliggande anslagsöverskridandena

vid dubbelspårsbyggnaden ifråga icke synes styrelsen sammanhöra

med frågan om statens järnvägsbyggnaders överflyttande till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, enär sådana arbeten som den omtalade dubbelspårsbyggnaden

i alla händelser, enligt vad synes vara ostridigt, måste handhavas av järnvägsstyrelsen

och således icke skulle röna inflytande av statens järnvägsbyggnaders

överflyttande till annan myndighet. Detsamma gäller anmärkningen beträffande

den s. k. Elmhultsolyckan.

Vad vidare angår frågan om dubbelspårsbygget förbi Södertälje, anser

styrelsen ej erforderligt nu att åter ingå på ett bemötande i denna mycket debatterade

fråga, då styrelsen redan förut lämnat synnerligen ingående redogörelse

för denna frågas utveckling. Styrelsen vill blott framhålla, att det torde vara

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets ■utlåtande Nr <57.

35

för tidigt att döma om, huruvida frågan iösts på det för framtiden lyckligaste

sättet. Arbetet är ännu långt ifrån färdigt, och styrelsen har sig icke bekant

att vid dess ledning och utförande några genomgripande ändringar i förvaltningseller

byggnadsmetoder tillämpats, som kunnat sätta detsamma i något hänseende

framför styrelsen underställda arbeten.

I detta sammanhang må ej vara ur vägen erinra, att styrelsen iinder idelig

strävan att fullkomna sina medel för banbyggnadsarbetenas bedrivande vunnit

mycket goda resultat och gjort betydande besparingar på de byggnadsområden,

där det nu ifrågasatts att annan myndighet skulle taga ledningen, nämligen

byggandet av nya statsbanor. Styrelsen vill härvidlag hänvisa till det under

denna tid huvudsakligaste området för dess byggnadsverksamhet, nämligen i

Norrland.

Från motionärernas synpunkt har första tanken i fråga om sakens rätta

lösning riktats på vidare utveckling av de organ inom järnvägsstyrelsen, som hade

banbyggnaderna om hand, men hade motionärerna ansett detta ej möjligt. Gent

emot detta vill styrelsen tvärtom uttala som sin åsikt, att den enda organisatoriskt

riktiga och även från andra synpunkter sett enligt styrelsens förmenande

enda riktiga vägen till att på ett allt bättre sätt tillvarataga statens omhandlade

viktiga byggnadsintressen är den organisationsform, som styrelsen föreslog i sin

underdåniga skrivelse den 5 februari 1914 angående ändringar i avlöningsreglementet

för statens järnvägar, vilken organisationsform nu trätt i kraft, sedan

1914 års senare riksdag, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i ärendet avlåtna

proposition, bifallit de föreslagna ändringarne i a v 1 ö n i n g s r e g i e m e n t e t. Från och

med innevarande år tillämpas sålunda denna nya organisationsform i allt väsentligt

beträffande planläggandet och utförandet av nya statsbanor samt större nyoeh

ombyggnader vid de trafikerade statsbanorna, vilka samtliga arbeten nu handhavas

av byggnadsbyrån med dess båda avdelningar: nybyggnadsavdelningen och

bangårdsavdelningen. På sätt styrelsen i förutnämnda underdåniga skrivelse närmare

utvecklat, skulle detta organ för byggnaderna närmare sammansmälta med

styrelsens övriga organ och därav uppstå beaktansvärda fördelar, ej minst i fråga

om arbetet med projekterande och utredningar samt utförande av större nybyggnader

och anläggningar vid de trafikerade banorna.

Motionärerna hava kommit till den slutsats, att ifrågavarande ledning

borde läggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därvid gjort jämförelser

mellan järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förmåga att utöva

denna ledning. Styrelsen kan icke underlåta att häremot framhålla, att på

den grund att väg- och vatten byggnadsstyrelsen i alldeles övervägande grad endast

är ett kontrollerande men ej ett byggande verk, någon för nämnda styrelse och

för järnvägsstyrelsen samtidig byggnadsverksamhet ej finnes att jämföra och att

därför några vederhäftiga utredningar angående av järnvägsstyrelsen och väg-och

vattenbyggnadsstyrelsen vunna resultat ej finnas gjorda eller svårligen kunna göras.

Det är helt naturligt, att stundom missöden tyvärr inträffa under så omfattande

byggnadsverksamhet som den, vilken bedrives vid statsbanorna, liksom

också att av olika skäl öfverskridande av ursprungligen beräknade anläggningskostnader

ske. Att dylikt emellertid inträffar även vid många enskilda

företag och icke minst vid de enskilda järnvägarna är ju bekant. Skillnaden

mellan dylika händelser och vid statens järnvägar inträffade torde endast vara

den, att då sådana ske vid statens järnvägar de väcka mera uppmärksamhet,

Ang. motionärernas

tvenne utvägar

för

lösning av

frågan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

enär en större allmänhet därav beröres som följd av den å statens järnvägar

rådande intensivare och viktigare trafiken.

Gent emot motionärernas påståenden att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

till följd av dess sammansättning och de verket åliggande göromålen, hade stora

förutsättningar att kunna på ett lyckligt sätt leda järnvägsbyggnadsverksamheten

samt att det ej skulle vara att befara, att de anmärkningar, vilka gjorts mot

järnvägsstyrelsen i fråga om brister i ledningen av järnvägsbyggnaderna, med

samma fog skulle riktas mot väg- och vatttenbyggnadsstyrelsen, finner järnvägsstyrelsen

för sin del däremot, med åberopande jämväl av vad 1906 års sakkunnige

i ämnet yttrat, sig böra betona att detta icke kan vara fallet. Tvärtom måste

framhållas — såsom även ovan antytts — att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

verksamhet i alldeles övervägande grad är av kontrollerande men icke byggande

art, vilket även betonats av chefen för kungl. civildepartementet i hans anförande

till statsrådsprotokollet över civilärenden den 19 april 1912 angående förvärvande

för statsverkets räkning av Södertälje kanal. Järnvägsstyrelsen däremot har nu

i 27 år i stor utsträckning varit ett byggande verk, har anpassat sig därefter

och förvärvat administrativa, tekniska och affärserfarenheter på hithörande områden

samt söker som förut nämnts allt mer att fullkomna sig för detta ändamål

och måste, såsom ovan framhållits, allt fortfarande bedriva byggnadsverksamhet

i stor skala även om byggandet av nya statsbanor skulle överflyttas till annan

myndighet. Skalle en sådan överflyttning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

komma att äga rum, kan såsom framgår av ovan anförda tydligtvis någon mera

avsevärd inskränkning i de mera ledande arbetskrafterna inom järnvägsstyrelsen

i allt fäll icke företagas, varemot naturligtvis en genomgripande förändring av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sammansättning ävensom en vidlyftig utökning

av dess personal måste förutsättas, något som också av motionärerna framhålles

såsom nödvändigt.

Vid den av motionärerna alltså förordade omorganisationen av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen skulle det gälla ej mindre att anskaffa en framstående

fackman att liksom i järnvägsstyrelsen såsom överingenjör under chefen leda nybyggnadsarbetena

utan också att nyanskaffa hela banbyggnadspersonalen, till vilken

för närvarande ej finnes någon motsvarighet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då ett överflyttande i större omfattning av järnvägsstyrelsens personal dit icke

är att påräkna, enär denna personal är för järnvägsstyrelsens arbeten till större

del erforderlig, kan med fog frågas, huru lämplig personal härför skulle erhållas.

En så gott som helt ny personaluppsättning måste åtminstone för många år framåt

komma att lida brist på erforderlig erfarenhet i det förberedande planläggandet

och byggandet av statsbanor, och man måste fråga sig, på vad sätt den skall

erhålla nödig utbildning. Såsom anmärkning mot statens järnvägsbyggnaders hittillsvarande

personal har nämligen stundom framhållits just, att den haft för ringa

erfarenhet om en banas underhåll och drift för att alltid kunna taga nödig hänsyn

därtill vid anläggningarnas planläggande och utförande. Järnvägsstyrelsen

har sökt avhjälpa detta genom att använda såväl befäl som underbefäl i växling

mellan järnvägsbyggnaderna å ena sidan och bantjänsten vid de trafikerade banorna

å den andra. Möjligheten för sådant personalutbyte kommer att i avsevärd

grad ökas vid tillämpning av de med innevarande år genomförda förut omhandlade

jämkningarna i styrelsens organisation.

Säkerligen skulle det för väg- och vatten byggnadsstyrelsen bliva svårt att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statmtskottets utlåtande Nr ål.

37

för sin personal erhålla nu omtalade erfarenhet i frågor angående banans ändamålsenliga

utrustning för trafikens behov och angående banans underhåll, så mycket

nödvändigare, om byggnadsledningen skall handhavas av annan myndighet

än den, som liandhaver statsbanornas underhåll och trafikering.

En olägenhet beträffande statens järnvägsbyggnaders personalfråga har

också varit, att personalens numerär ej kunnat hållas jämn och dess anställningar

alltså ej säkra på grund av byggnadsanslagens ojämna beviljande; följden därav

har varit, att många goda krafter antingen ej kunnat förvärvas eller ej kunnat

kvarhållas i den grad, som varit önskligt. Även detta kommer enligt järnvägsstyrelsens

mening att rådas bot för genom förut omtalade sammanslagning av de

större nybyggnadsarbetena vid de trafikerade banorna med de nya statsbanebyggnaderna

varigenom vinnes jämnare arbetstillgång, vilket möjliggör, att byggnadskåren

kan hållas vid jämnare numerär och säkrare anställningsvillkor. Detta

skulle enligt styrelsens förmenande falla sig svårt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det kan nämligen ej förutsättas, att detta kunde åstadkommas genom

att använda personalen i allmänhet omväxlande vid järnvägsbyggnaderna samt

kanal- och vattenkraftsbyggnaderna, ty även om, som motionärerna antyda, vattenfallsstyrelsens

byggnadsverksamhet skulle tilläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

'' vore även antytt växelvis användande av personalen ej lämpligt, enär

det bantekniska området nu en gång för alla är i mångt och mycket av sina

detaljer en sak för sig, som fordrar sin särskilda utbildning och erfarenhet, likasom

också vattenbyggnadsarbetena.

I detta sammanhang torde också böra beröras det från visst håll framkomna

uttalandet, att väg- och vattenbyggnadskåren skulle stå till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

disposition, om denna styrelse skulle handhava statens järnvägsbyggnader.

Väg- och vattenbyggnadskåren såsom sådan utför emellertid

aldrig byggnadsarbeten vare sig åt staten eller enskilda, och har icke annat samband

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, än att kårchefen i regel även är

styrelsens chef, och äro kårens medlemmar var för sig icke skyldiga att åtaga,

sig uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utan sker detta fullt frivilligt,

varför också dess medlemmar äro lika tillgängliga för järnvägsstyrelsens och

vattenfallsstyrelsens byggnadsändamål som för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

de användas därför också i stor utsträckning i blandning med de dem tekniskt

fullt likvärdigt utbildade civila väg- och vattenbyggnadsingenjörerna av såväl

järnvägsstyrelsen som vattenfallsstyrelsen.

I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omorganisation erinra motionärerna,

att den 31 augusti 1914 bland annat en mängd ogranskade arbetsplaner

till vägar, hamnar, broar, farleder — således berörande endast den ena av nämnda

styrelses avdelningar — avseende för landet betydelsefulla företag, i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen väntade på behandling och att enär dessa företags uppskjutande

måste vara till skada, redan av denna anledning ävensom av andra

orsaker vissa förändringar av sistnämnda styrelses organisation äro påkallade,

vilka skulle underlättas om även statens järnvägsbyggnadsverksamhet dit förlädes.

Huruvida väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i anledning av det anmärkta är i

behov av omorganisation, därom kan järnvägsstyrelsen givetvis icke yttra sig,

men synes det järnvägsstyrelsen uppenbart, att det icke kan förefinnas anledning

att på grund av nyssberörda förhållande vidtaga den vittomfattande och i sina

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr öl.

verkningar så betydelsefulla förflyttning av järnvägsbyggnadsärenden, vari motionärernas

framställning utmynnar.

Vidkommande motionärernas förslag att möjligen än ytterligare öka vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens arbetsbörda med de arbeten, som nu handhavas av

vattenfallsstyrelsens byggnadsbyrå, anser sig styrelsen ej heller hava skäl att här

närmare yttra sig, då styrelsen antager, att vattenfallsstyrelsen bliver satt i tillfälle

att själv yttra sig härom. Det synes järnvägsstyrelsen dock tydligt, att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nya arbetsområde såsom omfattande både dess

förutvarande huvudsakliga kontrollerande som dess nya byggande verksamhet inom

såväl kanal-, kraftstations-, vatten- och elektrotekniska som järnvägsområdet skulle

komma att lämna dess chef föga möjligheter utöver järnvägsstyrelsens att mera

odelat ägna sig åt och följa banbyggnadsärendena.

I det föregående har järnvägsstyrelsen anfört, hurusom styrelsen finner det

vara olämpligt, att annan myndighet övertager statens järnvägsbyggnader, även

av det skäl, att därigenom i högsta grad skulle försvåras det samarbete mellan

byggnadsledningen och trafikledningen, som är ett oeftergivligt villkor för ett

gott resultat av byggnadsverksamheten. Med anledning av, att motionärerna i

detta avseende framhålla, att detta icke synes dem möta några svårigheter, bland

annat därför, att man vid byggandet av enskilda banor i de flesta fall skulle gå

så till väga, att byggnadsarbetet utföres under ledning av personer, som därefter

icke utöva något inflytande på järnvägens trafikerande, finner sig järnvägsstyrelsen

böra uttala, att erfarenheten ingalunda giver stöd åt den av motionärerna

uttalade åsikten.

Om en fristående enskild järnväg bygges, kan detta arbete visserligen icke

rent tekniskt övervakas och ledas av det blivande trafikbefälet, av det enkla skäl,

att något sådant befäl vid tiden för banans byggande oftast icke finnes. Ett enskilt

järnvägsbolag, som är angeläget om, att få sin bana utförd på ett med hänsyn

till trafikens krav tillfredsställande sätt, underlåter dock aldrig att till sin

representant vid byggnadsarbetets planläggning och utförande utvälja i regel en

person, som är väl förfaren i järnvägsdrift, och som i detta hänseende kan till-''

varataga bolagets intressen.

Ar det åter fråga om tillökning av ett större järnvägsbolags bannät, eller

byggnad av banor, som falla inom dess intressesfär, så är det väl däremot undantagslöst

att icke bolaget genom sin trafik- eller ansvariga ekonomiska ledning

skaffar sig just ett sådant intimt inflytande på den nya bandelens planläggning

och byggande, som nu äger rum i fråga om nya statsbanor.

Det kan härvidlag vara av intresse att hänvisa till huru en fackman vid

landets största trafikförvaltning, som dessutom förut varit tjänsteman i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, uttalat sig i denna fråga (se bil. D).

Vidkommande motionärernas uttalande att sådana normerande bestämmelser

för statens järnvägsbyggnader torde kunna fastställas, att därigenom största möjliga

trygghet för att byggnadsarbetet skulle visa sig tillfredsställande vinnes,

vill styrelsen erinra att nya erfarenheter från driften ideligen löpa in, att nya

anordningar med banteknikens utveckling ideligen göras erforderliga, varigenom

ofta utvecklingen under själva byggnadstiden nödiggör ändringar på de ursprungliga

planerna, och att det ovillkorligen måste bliva förenat med mycken omgång

och dubbelarbete att efter hand meddela dessa till en främmande myndighet och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr dl.

80

uppgöra om deras iakttagande vid byggnadsarbetenas utförande genom annan än

järnvägsstyrelsen själv.

Väg- oeli vattenbyggnadsstyrelsen torde sakna möjlighet att i erforderlig

mån själv göra erfarenheter och iakttagelser på detta område. Visserligen har

styrelsen ifråga genom sin gent emot de enskilda banorna kontrollerande verksamhet

vissa möjligheter därvidlag, men därvid bör understrykas att det är statsbanorna,

som avgjort intaga den ledande ställningen och som i de ojämförligt

flesta fäll äro föregångsmän på grund av sin större trafik, på grund av de större

fordringar, som ställas på dem, och på grund av sina större ekonomiska resurser.

Vad slutligen beträffar motionärernas uttalande rörande de förmåner, som

enligt deras förmenande skulle vinnas, om de ifrågasatta överflyttningarna av

statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen kommo till stånd, och vilka uttalanden i det föregående

refererats, får styrelsen framhålla, att av det föregående torde framgå, att dessa

förmåner antingen redan vunnits på annat sätt eller också icke komma att motsvaras

av verkligheten.

Så torde den ändringen i styrelsens organisation att under byggnadsbyrån

förlagts ej blott ärenden rörande de nya statsbanorna utan även ärenden beträffande

de större ny- och ombyggnaderna vid statens trafikerade banor komma att

medföra att byggnadspersonalen erhåller jämnare sysselsättning. Eedan nu är

exempelvis av de till 52 stycken uppgående ingenjörerna, som användas vid styrelsens

byggnadsbyrå och denna byrå underställda arbeten icke mindre än 20

stycken ordinarie _ befattningshavare vid statens järnvägar, vilka beordrats till

tjänstgöring vid järnvägsbyggnaderna dels för att vid dessa byggnader kunna

draga nytta av den erfarenhet dessa ingenjörer förvärvat sig beträffande de krav,

som böra tillgodoses vidkommande anordningarnas lämplighet ur trafiksynpunkt,

dels. på° det att ifrågavarande ingenjörer må få tillfälle att ytterligare utbilda

sig i fråga om ledande av större byggnadsföretag.

Även vinnes genom den nu genomförda organisationen större enhetlighet

vid anskaffandet och utnyttjandet av viktigare arbetsmaskiner och redskap. Som

förut har omnämnts, har även utbyte av arbetsmateriel förekommit emellan järnvägsstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen och kan givetvis dylikt utbyte, där så

skulle visa sig lämpligt, erhålla ökad omfattning.

Yad beträffar motionärernas uttalande att vid förutnämnda sammanslagning

en minskning i antalet av de i allmänhet högt avlönade specialisterna skulle

kunna göras, vill styrelsen framhålla, vilket även torde framgå av det föregående,

att inom styrelsen specialister krävas för konstruktion av järnvägsbroar, bangårdar,

växel- och signalsäkerhetsanläggningar, införande av elektrisk drift å statsbanorna,

konstruktion av spåröverbyggnad, vändskivor, rullande materiel, upprättande

av ritningar till husbyggnader m. m., vilka samtliga erfordras i styrelsen,

även om byggandet av nya banor uppdrages åt annan myndighet.

Styrelsen kan sålunda icke finna, att några specialister åtminstone i mera

ansvarig ställning skulle kunna inbesparas genom den av motionärerna ifrågasatta

sammanslagningen. I stället lider intet tvivel om att i så fall ett ökat

antal dylika specialister kräves för att inom väg- och vattenbvggnadsstyrelsen

verkställa de arbeten, som nu utföras inom järnvägsstyrelsen av redan där under

alla omständigheter erforderliga dylika tjänstemän och vilka nu i regel innehava

ordinarie anställning i styrelsen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Samman
fattning.

Slutligen vill styrelsen göra den erinran att i de europeiska länderna i

allmänhet icke finnes någon sådan anordning för järnvägsbyggnadernas utförande,

som motionärerna föreslå, och tillåter sig styrelsen i detta avseende hänvisa till

såsom bilaga E här närlagda P. M angående högsta ledning av statsbanebyggnader

i utlandet. Av denna P. M. framgår att av de i densamma upptagna länderna

endast Finland utgör undantag härvidlag.

Att detta förhållande dock visat sig olämpligt, torde emellertid klart tramga

därav, att, sedan kejserliga senaten år 1911 uppdragit åt en kommitté att avgiva

utlåtande angående lämpligheten och ändamälsenligheteten att till järnvägsstyrelsen

överflytta ledningen av järnvägsundersökningar och nya järnvägsbyggnader,

denna kommitté enhälligt förordat en dylik åtgärd, som dock av vissa skäl

ännu icke blivit beslutad. . .

Anföras bör också att i Danmark sakkunnige helt nyligen avgivit förslag

till omorganisation av dess järnvägsförvaltning, vilket dock ännu icke föranlett

beslut, och kommit i stället för till frånskiljande som motionärerna avse till ett

närmare förenande av landets järnvägsbyggnader med trafikverket. Oaktat järnvägsstyrelsen

i Köpenhamn i övrigt varit av något olika mening mot de sakkunnige,

har den dock i denna punkt varit ense med de sakkunnige.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts, torde framgå följande.

Endast genom statsbanebyggnadernas bibehållande hos järnvägsstyrelsen

kan man vinna erforderlig enhetlighet och planmässighet i arbetenas utförande

och på lämpligaste sätt tillgogogöra sig vunnen erfarenhet, om vad som bör iakttagas

för att tillgodose nyanläggningarnas ändamålsenlighet i underhålls- och

trafikeringshänseende, varemot en anordning sådan som den av motionärerna ifrågasätta

skulle medföra tillkomsten av eu ny mellanhand med därav följande

dubbelarbete och tidsutdräkt, därvid ock är att beakta, att Eders Kungl. Maj:ts

arbetsbörda för skiljande mellan olika meningar, kanhända ofta i frågor av mera

underordnad natur, skulle komma att ökas.

Intet bevis eller antagligt skäl har framförts för, att arbetena skulle hava

}^liyi£ eller kunna komma att bliva pa för statsverket fördelaktigare satt utförda,

om ledningen av densamma legat hos eller komme att ligga hos annan myndighet,

och är det att märka, att även de sakkunnige av år 1906 bestämt uttalat,

att om ärendena angående byggandet av nya statsbanor överflyttas från järnvägsstyrelsen

till annan myndighet, de dock i så fall icke höra förläggas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda styrelse torde nämligen även efter en

därför erforderlig genomgripande omorganisation pa grund av dess da uppträdande

heterogena arbetsuppgift icke bliva lämplig för övertagande även av statens

järnvägsbyggnader. „ . „

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter maste i sa fall högst avsevärt

utökas och detta utan att motsvarande minskning kan göras i järnvägsstyrelsens

ledande arbetskrafter på berörda område.

Under nuvarande förhållanden torde förefinnas alla förutsättningar för

järn vägsbyggnadsarbetenas utförande pa bästa sätt samt att därvid kunna ernas

fördelar även för bantjänsten vid de trafikerade banornas underhåll.

I alla händelser måste ärendena beträffande större nybyggnader vid de

trafikerade banorna handhavas av järnvägsstyrelsen och styrelsen därför allt framgent

hava ett modernt utrustat byggnadsorgan, och finge man alltså faktiskt tva

byggnadsmyndigheter, en inom järnvägsstyrelsen för byggnader vid de trafike
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

41

rade banorna och en annan hos en annan myndighet för byggandet av nya statsbanor,

_ vilket helt säkert skulle medföra utom andra anförda olägenheter, ökade

administrationskostnader.

Den av motionärerna åsyftade anordningen finnes icke vid någon av de

större europeiska järnvägsförvaltningarna.

Efter vederbörlig utredning så nyligen som år 1907 har såväl Eders Kungl.

Maj:t som riksdagen haft frågan om ledningen av byggandet av nya statsbanor under

prövning och har därvid ingen ändring av bestående förhållanden ansetts lämplig,

varefter ingenting nytt av för frågan avgörande betydelse inträffat, som kan motivera

dess återupptagande.

Styrelsen, för vilken det synes ingenting vara att vinna men mycket att

förlora på den av motionärerna ifrågasatta åtgärden att överflytta statens järnvägsbyggnaders

ledning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tillåter sig därför

underdånighet som sin mening uttala, att företagandet av den utredning i detta

avseende, som motionärerna begärt, icke kan anses vara motiverad eller av behovet

påkallad.

Vid behandling av detta ärende hava närvarit järnvägsfullmäktige Wall er

och Strömberg, överingenjör Fogelmarck samt byråchefen Åberg.

Stockholm den 24 februari 1915.

Underdånigst

AXEL GRANHOLH.

Ivar Virgin. John Flodin. Per Kjellin.

Bil. A.

Uttalande av f. d. generaldirektören Pegelow, återgivet i tidningen Svenska

Dagbladet för den 28 januari 1914.

Herr Pegelow förklarar utan tvekan, att erfarenheterna från hans sexåriga

chefstid ytterligare styrkt honom i den uppfattningen, att trafikerandet av de

redan färdiga banorna och byggande av nya böra stå under samma högsta ledning

för att möjliggöra det nödvändiga samarbetet. Däremot är det, ansåg f.

generaldirektören, av underordnad betydelse, huruvida statsbanechefen själv är

fackman på det byggnadstekniska området.

Motiveringen för motionen vilar nämligen på en tydlig missuppfattning av

det sätt, varpå statsbanechefen enligt järnvägsstyrelsens instruktion utövar den

högsta ledningen och. tillsynen av järnvägsbyggnaderna. Enligt denna instruktion

är den rent fackliga ledningen överlämnad åt överingenjören. Generaldirektörens

ingripande är förbehållet de rent administrativa frågorna eller annars så
Bihang

till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 käft. (Nr 57.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande AV Öl.

dana, för vilkas rätta bedömande endast kräves sund omdömesförmåga; närmast

då tillsyn över att det rätta samarbetet äger rum mellan byggnadsledningen och

vederbörande byråer inom styrelsen samt den distriktsförvaltning, som skall övertaga

den nya banan, då den blir färdig.

Den rent tekniska ledningen ligger som sagt hos överingenjören. Denne

intager också en särställning inom styrelsen. I likhet med överdirektören är han

sålunda förordnad endast på vissa år, och hans lön är densamma som dennes eller

12 000 kronor; allt naturligtvis i syfte att för den viktiga posten kunna förvärva

den rätte mannen. Skulle det vid något tillfälle visa sig, att lönen icke är tillräcklig

för att locka en man med de nödiga kvalifikationerna, torde väl detta

bättre avhjälpas genom att höja löneförmånerna än genom att förflytta överingenjören

till en annan styrelse — i detta fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— där han ju fortfarande endast bleve avdelningschef och fortfarande komme att

ha en chef över sig; denne må sedan kallas överdirektör eller något annat. I

denne nya chefs egenskap att som regel även vara fackman läge ju en fördel endast

under förutsättning, att han vore skickligare fackman än överingenjören-avdelningschefen;

men härmed vore också den tanke, som ligger i förordnandet endast

på vissa år och den höga lönen, eller att överingenjören skall vara den erfarnaste

och skickligaste järnvägsbyggare som står att få, förfuskad, och man

hade på två män delat det arbete, som nu ligger endast på en.

Någon fördel skulle följaktligen icke vinnas genom järnvägsbyggnadernas

överflyttande från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller

någon annan styrelse. Däremot skulle åtskilliga svårigheter knappast kunna

undvikas, även om samarbetet mellan de båda styrelserna vore det bästa. Och

vore det icke det, ja, då bleve förhållandena nästan olidliga.

Först och främst kunde man befara ständiga tvister om, när banan skulle

betraktas som fullt färdig. För järnvägsstyrelsen, som skulle övertaga den, vore

det ju av största intresse att efter arbetena inskränktes till det minsta, och för

styrelsen, som byggde banan, vore det ju ett lika stort intresse att få anläggningskostnaderna

så små som möjligt. Under den nuvarande organisationen ligga

båda dessa intressen förenade hos järnvägsstyrelsen.

Vid en järnvägsbyggnad behövas vidare alltid lokomotiv och vagnar.

Denna rullande materiel "kan nu tillhandahållas av den redan trafikerade banan

på ett betydligt enklare och mer praktiskt sätt än efter frånskiljande av byggnadsavdelningen.

Detsamma gäller om användandet av övrig byggnadsmaterial,

grävmaskiner, automatiska grusvagnar och dylikt, som nu växelvis användas vid

nybyggnader och på distrikten. Ett lösslitande av byggnadsavdelningen skulle

säkerligen även omöjliggöra nybyggnadsavdelningens övertagande av större arbeten

på redan trafikerade bandelar, t. ex. dubbelspår och viktigare bangårdsanläggningar;

en tanke, som länge varit uppe, och för vilken mycket talar. Då det

gäller arbeten på en bansträcka, som samtidigt skall hållas i trafiksäkert skick,

måste nämligen järnvägsstyrelsen under alla förhållanden få förbehålla sig bestämmanderätten

över, huru dessa arbeten skola utföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr .57.

4:5

Bil. B.

Förteckning över å hanbyrån tili och med år 1914 handlagda ärenden rörande

dubbelspårbygget Rönninge—Ström i vad detsamma utföres av den härför

tillsatta byggnadskommisslonen.

D.-nr.

Ärendets beskaffenhet.

Växlade skrivelser.

1) 359/12.

2) 384/12.

Utläggning av dubbelspåret Rönninge—Ström

och förändrad anslutning

till s. j. av Norra Södermanlands

järnväg.

Utförande gn. s. j:s försorg av dubbelspåret

Rönninge—Ström avseende

arbeten vid Rönn inge,

Södertälje och bansträckan 30/950

34/285.

10/''« 12 kungl. brev; fr. kom. 25/t 12,

7/io 12, n/813, 20/714; till I Df.

,J/8 12; till N. SI. J. 21/8 13, 30/i 14;

fr. d:o 25/io 13; till Kom. V» 12,

24A14; fr. Stålberg 19/el4. (12st.).

fr. kom. s/s 12, 7/io 12, 22/i 13; till

kom. 9/d 12; till I Df. 18/i 13,

(5 st.)

3) 427/12. Ändrad sträckning av dubbelspåret

Rönninge—Ström å delarna

Rönninge—Dånviken, å sträckan

förbi tunneln vid Ström samt

för Norra Södermanlands jv:s

inf. å stationen vid Näset.

fr. civildept. “/10 12, >12; fr.

kom. G/s 12, 7/io 12, n/ii 12, 21/t 13;

till kom. 4/io 12, ,0/io 12, 30/u 12,

“/s 13. (10 st).

4) 492/12.

5) 494/12.

6) 528/12.

7) 627/12.

Anläggning av station å Näset å

dubbelspåret Rönninge—Ström

samt ombyggnad av stationen

vid Södertälje.

Ny_ bro över Södertälje kanal å

linjen Rönninge—Ström.

Arbetsritningar över renstakade

linjen för dubbelspåret Rönninge

—Ström samt över förbindelsespåret

Näset—Södertälje.

Hållplatsens vid Igelsta utvidgning

till mindre station samt

anordnande av sidospår vid Igelsta

för A.B. F. Jonsson & C:o.

till Konungen 2%13; fr. kom. n/u

12, u/213, 7A 13, 2»A214; till kom.

22/io 12,28/i 13,26/213,25A13,23/813,

kungl. remiss 28/413: fr. civildept.

2/ö 13. (12 st.).

fr. kom. 22/io 12; till kom. 31,io 12.

(2 st.).

fr. kom. n/n 12, VA 12; till kom.

15/u 12, 30/n 12, 7/i212, 2S/i 13.

(6 st.).

fr. kom. 8/s 12, 20/e13, 12/i213; till

kom. 9/8 13, 30/i 14; till Konungen

16A14, 31/714; Remiss 3/4l4. (8 st.).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Ar 57.

D.-nr. Ärendets beskaffenhet.

8) 47/13. Utlämnande av räler, rälsskarvjärn

och spårväxlar m. m. till dubbelspårsbygget

Rönn inge—Ström.

9) 72/13. Normalsektion för tre spår, avseende

den del av dubbelspåret

Rönninge—Ström, där Norra Södermanlands

jv. löper jämsides

med statsbanan.

10) 91/13. Syllfördelning samt ritningar till

spårväxlar för räler av 40,& kg.

och 31 kg. vikt per meter.

11) 105/13. Behov av rullande materiel samt

personal för en del för dubbelspårsbygget

Rönninge—Ström

behövliga transporter.

12) 121/13. Kulvert över ägoväg nära Igelsta.

13) 132/13. Anställande av särskild polisman

för dubbelspårsbygget Rönninge

—Ström.

14) 143/13. Ändrad sträckning av statsbane
linjen

Rönninge—Ström närmast

söder om Rönninge.

15) 266/13. Utfyllning av schaktningsmassor

söder om Dånviken å linjen Rönninge—Ström.

16) 296/13. Tillstånd för entreprenören för

dubbelspårsbygget Rönninge—

Ström att för transport av schaktningsmassor

korsa s.j.spår nära

Ström.

17) 302/13. Kvartalsräkningar å av s. j. utbe
talda

kostnader för arbeten å

dubbelspårsbygget Rönninge—

Ström.

Växlade skrivelser.

fr. kom. 31/i 13, 22/2 13, n/u 13, 20/s

14,27/214; fr. arbe. Nilsson 18/3 14,

27/ii 14; till kom. 21/213, 27/2 13,

3/i 14, 20/214, 9/s 14, 28/s 14, 30/i 14;

till I Df. 24/s 14, 28/314, 14,

23/i214; till II Df. 28/s 14. (19 st.).

fr. kom. 15/213; till kom. 25/''213.

(2 st.).

fr. kom. 22/213; till kom. 19/313,

Vs 13. (3 st.).

fr. kom. 26/a 13; till korn. 3/t 13.

(2 st.).

fr. kom. 8/s 13; till kom. 3l/s 13.

(2 st.).

fr. K. M. B. 8/s 13; fr. I Df. 2/4l3;

till K. M. B. 7/413. (3 st.).

Kungi. remiss 15/3 13; till Konungen

27/313; k. civildept. 28/3 13.

(3 st.).

fr. kom. 4/g 13, 20/e 13, 29/s 13,28/s 14;

fr. I Df. 30/6 1 3, 26/7 13; till kom.

9/8l3. u/s 13; 9/i 14; till I Df.

11/s 13. (10 st.).

fr. kom. 20/6 13, 25/s 13; fr. I Df.

*/» 13; till I Df. 9/s13. (4 st.).

fr. kom. 5/i213,20/i 14; 21/i 14, s/<* 14,

23/9l4; till kom. 27/613, 17/n 13,

16/i 14,26/i 14, 25/t 14,12/s 14,31/sl4,

Vs 14, s/s 14, 30/s 14, 4/u 14, 2/i214;

fr. I Df. 21/c 13, u/n 13, 27/6 14,

28/5l4, 29/e 14, 8/s 14; till I Df.

28/i 14. 25/714, 31/s 14. (26 st.).

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottet/i utlåtande AV 57.

45

D.-nr.

18) 344/13.

19) 358/13.

20) 457/13.

21) 501/13.

22) 17/14.

23) 58/14.

24) 177/14.

25) 265/14.

26) 292/14.

27) 355/14.

28) 412/14.

29) 414/14.

30) 451/14.

Äreudets beskaffenhet.

Vftgportar å Näset vid km. 35 .iso,

36,180 samt kulvert vid 36,760 och

bro vid Ström.

Markförvärv för stationsanläggning

å Näset.

Ritningar till spårväxlar och korsningar.

Nya stationshus vid Södertälje och

Näset.

Kopior av kartor samt beskrivning

över mark vid Södertälje.

Ombyggnad av Rönninge station

samt uppförande av nytt stationshus

med tunnel ävensom en

vägport.

Lokvändskiva vid Södertälje.

Flyttning och nybyggnad av banvaktstugor

å linjen Rönninge—

Ström.

Ändring av planen för dubbelspårsbyggnaden

Rönninge—Ström genom

vissa vägportars ersättande

med väganläggningar.

Hembjudan till s. j. av fastighet

vid Rönninge.

Tillstånd för Norra Södermanlands

järnväg att Näsets station må

få utgöra jvs slutpunkt i stället

för Södertälje.

Lokstallar vid Södertälje.

Provisorisk omläggning av N. S. J.

vid Ström.

Växlade skrivelser.

fr. korn. n/713, l9/i 13, 9/« 13; till

kom. «/713, ,3/« 13, 13/813. (6 st.).

fr. kom. sl/713; till kom. 23/s 13.

(2 st.).

fr. kom. 24/io 13. (1 st.).

fr. kom. 18/ii 13, 15/i213, u/3 14, 23/''io

14, 21/i 15; fr. I Df. 30/i 14, 28/is 14;

till kom. 19/s 14, 25/414, u/s14,

18/i 15; till 1 Df. s/i214. (12 st.).

fr. kom. 31/i213; till kom. 24/714.

(2 st.).

till kom. u,214, 20/i 15; till I Df.

28/214, 21/io 14; fr. kom. u/4l4;

fr. I Df. 20/c 14, 7/n 14, 14/i 15.

(8 st.).

till kom. 8 014, 18/714. (2 st.),

till kom. 21/714. (1 st.).

till Konungen 13/s 14; fr. civildept.

22/714, 14. (3 st.).

till kom. 7/io 14; fr. kom. u/914;

fr. I Df. 30/914. (3 st.).

Kungl. remiss 19/io 14. (1 st.).

fr. kom. 22/io 14; till kom. 5/u 14.

(2 st.).

Kungl. remiss 9/n 14; till Konungen

21/n 14; fr. I Df. 17/n 14. (3 st.).

Summa expeditioner 175 st.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4(5

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Bil. C.

Avskrift.

Järnvägsbyggnadsbyrån

D. Nr 5, ink. d. s/i 14.

Utdrag ur kungl. järnvägsstyrelsens protokoll

den 29 december 1913.

Närvarande: Herr generaldirektören Granhoim, herr överdirektören Virgin,

herr överingenjören Fogelmarck, herr byrådirektören Bergelmer.

§ i.

Föredragande byrådirektören Bergelmer erinrade om det jordskred, som inträffade

den 14 sistlidne juni vid Svartåbäcken å linjen Jonsered—Lerum under

byggandet av dubbelspåret därstädes, varvid banvallen förstördes. Föregående

borrningar hade icke givit vid handen att fara för skred där förefunnes, och hade

de med anledning av skredet sedermera verkställda noggranna geologiska undersökningarna

synts ådagalägga, att det pågående dubbel spårsbygget visserligen

varit en väsentlig orsak till skredet, men att detta särskilt vore att tillskriva de

synnerligen förrädiska geologiska förhållandena därstädes.

Föredraganden erinrade i detta sammanhang även om de båda senaste

större jordskred, som förekommit i dessa trakter, nämligen jordskredet vid Saltkällan

i Bohuslän den 30 oktober 1909 och jordskredet vid Smedberg den 23

augusti 1911, vilka jordskred varit av ungefärligen samma säregna natur som

skredet vid Svartåbäcken. Av dessa jordskred låg det förra fullständigt utanför

järnvägen, och blev densamma också av skredet oberörd, varemot det senare, det

vid Smedberg, förstörde järnvägsbanken. Hen efter sistnämnda skred gjorda

geologiska undersökningen gav vid handen, att järnvägen i detta fall icke varit

orsak till skredet, utan att detta berott på säregna klimatiska och geologiska

förhållanden.

Föredraganden erinrade vidare om, att överrevisorerna vid statens järnvägar

i sin underdåniga berättelse rörande statsbanornas förvaltning under år

1912 uttalat önskvärdheten av att särskilda undersökningar måtte verkställas å

sådana platser vid statens järnvägslinjer, vilka på grund av geologiska förhållanden

eller av andra orsaker kunde misstänkas innebära fara för trafiken, ävensom

därom att »1912 års järnvägskommission angående trafiksäkerheten» i sitt den 29

augusti innevarande år avgivna underdåniga betänkande uttalat, att kommissionen,

som erfarit att under de senaste åren vid flera tillfällen geologer tillkallats

såsom järnvägsstyrelsens sakkunniga rådgivare, hoppades att så måtte förfaras

även framdeles och i ännu högre grad än hittills.

Enär de geologiska förhållandena i vissa andra delar av landet, där statsbanor

äro framdragna, torde vara av ungefär likartad natur som å de platser,

där ovan omtalade skred inträffat, vilket särskilt torde vara fallet med trakterna

utmed havet i Bohuslän, omkring Göteborg och i norra Halland samt i vissa

delar av Östergötland och Södermanland, fann föredraganden det vara önskvärt,

att utredning verkställdes i vad mån de geologiska förhållandena särskilt i nyssnämnda

trakter kunde anses vara sådana, att åtgärder krävdes för trafiksäkerhetens

tryggande å de platser invid statens järnvägar, där denna eventuellt kunde

befinnas icke vara så god, som den borde vara.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr öl.

47

Visserligen hade ä dessa linjer geologiska undersökningar förut utförts,

men då numera nya erfarenheter rörande dessa förhållanden vunnits, och då de

jordskred, som hittills förekommit, delvis inträffat på för geologerna oväntade

Elatser och med ett högst säreget förlopp, föreslog föredraganden, att förnyade

ydrografiska och geologiska undersökningar måtte verkställas å vissa statsbanelinjer

samt att därför en undersökningskommission borde tillsättas med uppgift

dels att geologiskt undersöka av kungl. styrelsen närmare angivna statsbanelinjer

samt angiva, huruvida å dessa linjer rubbningar av banvallen till följd

av jordskred eller dylikt kunde vara att befara,

dels att, om detta vore fallet, inkomma med förslag till de åtgärder, som

ansågos böra vidtagas för järnvägens säkerställande mot sådana rubbningar av

banvallen.

Enär i vårt land icke torde finnas tillgång till ingenjörer med sådan kunskap

rörande landets geologiska förhållanden, som för ändamålet krävdes, föreslog

föredraganden, att kommissionen skulle bestå av dels två geologer dels två vägoch

vattenbyggnadsingenjörer och därjämte vederbörande bandirektör vid undersökningarnas

verkställande å färdig handel och vederbörande arbetschef i fråga om

under byggnad varande bana.

Öå kungl. järnvägsstyrelsen ansåg, att de av föredraganden föreslagna åtgärderna

voro lämpliga för vinnande av full kännedom om, huruvida å ifrågavarande

banlinjer de geologiska förhållandena eventuellt kunde anses innebära

risk för trafiksäkerheten, samt att de av överrevisorerna och av »1912 års järnvägskommission

angående trafiksäkerheten» uttalade önskningarna i detta avseende

därigenom bleve tillgodosedda, och då kungl. styrelsen därjämte ansåg, att den

föreslagna undersökningskommissionens arbete skulle bliva av värde för kännedomen

om de olika arbetsmetoder, som böra användas vid banbyggnader under

olika geologiska förhållanden, varom i vårt land ännu jämförelsevis liten på

systematiska utredningar grundad erfarenhet funnes, så beslöt kungl. styrelsen

att bifalla, vad föredraganden sålunda föreslagit.

§ 2.

På förslag av föredraganden beslöt kungl. järnvägsstyrelsen att, förutom

vederbörande bandirektör och vederbörande arbetschef, till ledamöter i denna

kommission utse professorn vid Stockholms högskola friherre Gr. J. De Geer, Göteborgs

stads byggnadschef P. J. P. Blidberg, professorn vid Tekniska högskolan

Volmar Fellenius samt statsgeologen E. J. L. von Post, vilka samtliga herrar

under hand förklarat sig villiga att mottaga sagda uppdrag.

Behövlig arbetskraft för utförande av undersökningar, ritningar och borrningar

m. m. skulle tillhandahållas kommissionen genom kungl. styrelsens försorg,

och skulle undersökningar utföras å följande statsbanelinjer i nu nämnd ordning,

nämligen:

Göteborg—Alingsås,

Mj öl by—Norrköping,

Göteborg—Strömstad,

Norrköping—Järna och

Göteborg—Kungsbacka.

Edv. Pehrsson

__vid protokollet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

Bil. JD.

Av majoren m. m. H. Bernhardt gjort uttalande beträffande enskilda banors

byggande.

»Ett annat särdeles märkligt uttalande i motion är följa-nde: »Att man vid

byggandet av enskilda järnvägar i de flesta fall torde gå så till väga, att byggnadsarbetet

utföres under ledning af personer, som icke utöva något som helst

inflytande på järnvägens trafikerande.»

Beträffande själva den detaljerade arbetsledningen och skötseln av byggnadsarbetena

torde dessa i allmänhet skötas av personer, som icke utöva något

inflytande på järnvägens trafikerande, men jag har aldrig varit med om eller kan

påminna mig hava hört talas om någon järnvägsbyggnad, där ej den som sedermera

skall trafikera banan haft att bestämma inom den ram, koncessionen medgivit

eller om de framställningar om ändringar eller tillägg etc. i de fall, där

bestämmanderätten tillkommit vissa myndigheter.

De fall jag själv varit med om hava varit följande.

Striberg—Gr ängens järnvägsbyggnad.

Där var jag entreprenör, men som kontrollör och överingenjör under järnvägsbolagets

styrelse fungerade chefen för Nora—Karlskoga järnvägsaktiebolag,

som skulle trafikera banan.

Svartälvs järnvägsbyggnad.

Där var jag också entreprenör, men där fungerade under järnvägens styrelse

som kontrollant och bestämmande ingenjör densamma, som i sammanhang

med järnvägsbyggnaden var antagen som trafikchef.

Vansbro—Ängelsbergs järnvägsbyggnad.

Där var jag antagen som överingenjör och arbetschef men hade naturligen

att rätta mig efter order och bestämmelser från styrelsen och verkställande direktören

vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägsaktiebolag, för vars räkning

banan byggdes och som skulle trafikera densamma.

Vid Kil—Fryksdalens järnvägsbyggnad.

Där utföres arbetet på generalentreprenad men där är jag, såsom representant

för Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som skall trafikera banan, verkställande

direktör och överingenjör och har att jämte styrelsen för Kil—Fryksdalens

järnvägsaktiebolag besluta om arbetsföretagets planläggning och utförande

i stort.

Rämshyttan—Idkerbergets järnvägsbyggnad

har utförts direkt av banavdelningen vid Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som

äger och trafikerar banan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande, Nr 57.

4‘l

Beträffande andra järnvägsbyggnader, som jag ej haft med att göra men

något har reda på och som jag för tillfället påminner mig, kan nämnas:

Lödöse—Lilla Edets järnvägsbyggnad,

som utfördes direkt av banavdelningen vid Bergslagernas järnvägsaktiebolag.

Västergötland—Göteborgs järnvägsbyggnad och, utvecklingen av dess järnvägsnät,

som skett under överinseende av verkställande direktören John Nyström, som

sköter trafiken å dessa banor.

Nässjö—Säfsjöströms järnvägsbyggnad,

som utföres på generalentreprenad, men där den bestämmande är kapten Ståhle,

chef för Kalmarbanan, som skall trafikera den nya järnvägen.

_ Rättvik—Knippbohedens järnvägsbyggnad,

som utföres på entreprenad men under kontroll, anordnad av Södra Dalarnes

Järnvägsaktie bolag, som skall trafikera banan.

Mora—Persbergs järnvägsbyggnad

utfördes på entreprenad. Östra Värmlands järnvägsaktiebolag, som hade största

intresset i banan och skulle sköta trafiken, ombestyrde byggnaden och kontrollen

genom sin chef Wallner.

Falu—Väster dalarnes järnvägsbyggnad

utfördes under bestämmande av Gävle—Dala järnvägsaktiebolag, sorn skulle trafikera

den.

Rorås—Alvesta järnvägsbyggnad

utfördes under huvudledning av chefen för Göteborg—Borås järnvägsaktiebolag,

tillsamman med vars järnväg den nya banan skulle trafikeras.

Då Göteborg—Rorås och Göteborg — Hallands järnvägar byggdes, utfördes

de under huvudledning från Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som skulle ombestyra

trafiken.

Vid Orsa—Svegs järnvägsbyggnad var Aulin arbetschef; han var också

antagen till trafikchef vid färdiga banan under första tiden.

Jag kan som sagt ej påminna mig att någonsin hört talas om något privat

järnvägsbyggnadsarbete, där ej arbetsledningen haft att rätta sig efter bestämmelser

av bland andra även representanter för dem, som skola ombesörja trafiken.»

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6‘ saml. 36 häft. (Nr 5 7.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Avskrift.

Bil. E.

P. M.

rörande högsta ledningen av statsbanebyggnader i utlandet.

Norge.

Danmark.

Finland.

Ryssland.

Preussen
Hessen.

Sachsen.

Bayern.

Österrike.

Italien.

Frankrike.

Schweiz.

Belgien.

Holland.

England.

De flesta järnvägar äro statens. Såväl drift som nybyggnader höra under

Hovedstyret för statsbanerne och arbetsdepartementet. I styrelsen skötas statsbanebvggnaderna

av sbanedirektörenK

Även här är större delen av järnvägarna statens; »Statsbaneaulajgene>

sortera under generaldirektionen för de sdanske statsbaner» och dess överingenjör

för byggnaderna.

Såväl statsbanor som enskilda banor finnas. Statsbanebyggnaderna av nva

linjer tillhöra styrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och dess överingenjör för

järn vägsavdelningen, men med nära samråd med järnvägsstyrelsen.

Ledningen står under trafikministeriet och järnvägsstyrelsen.

De allra flesta normalspåriga banor tillhöra staten. Drift och nybyggnader

sortera under ministeriet för offentliga arbeten och de i »Eisenbahndirektion

em indelade statsbanorna. Byggnadsarbetena kunna allt efter sin omfattning

bilda direkt under direktionerna ställda inspektioner eller ock sortera de under

en driftsektion (»Betriebsinspektiom).

I undantagsfall, där de äro av synnerligen stor omfattning, upprättas

direkt under järnvägsministeriet sorterande Bauabteilungen.

Statsbanebyggnaderna tillhöra generaldirektionen för de sachsiska statsbanorna

med en särskild byggnadsavdelning.

Statsbanorna, som äro indelade i 5 direktioner, tillhöra det år 1907 inrättade.

trafikministeriet. Nybyggnaderna sortera under direktionerna.

Österrike har ett särskildt jämvägsministerium; under detta stå statsbanedirektionerna.

Nybyggnaderna stå antingen direkt under direktionerna eller ock

direkt under den till ministeriet knutna bandirektionen såsom sBauleitungen».

De allra flesta banor äro numera statens. Nybyggnaderna, »Costmzione

di ferrovie delle Statos, sortera under generaldirektionen för statsbanorna och

dess överingenjör.

De allra flesta banor äro enskilda. Utförandet sker under kontroll av

departementet för offentliga arbeten.

>Die Bundesbahnen», som sortera under departementet för post och järnvägar,

utföra genom organ i generaldirektionen i Bern själva sina nybyggnader.

Statsbanebyggnaderna stå under järnvägsdepartementet, som även har kontrollen

över de enskilda järnvägarna.

Statsbanor finnas, men drivas av ett enskilt bolag. Alla järnvägar stå

under en särskild avdelning i departementet för offentliga arbeten (»Waaterstaat»).

Inga statsbanor finnas. Nybyggnaderna vid de stora bolagen utföras av

dessa själva genom deras överingenjörer.

Såsom en avgjord regel kan sålunda sägas, att statsbanebyggnaderna vid

Europas statsbanor utföras av respektive statsbaneförvaltningar själva.

Stockholm den 27 januari 1914.

Gustaf Dahlberg.

s. 51 Kontrollera mot PDF

StaUutukottetn utlåtande Nr .57.

51

Bilaga 2.

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 5 februari 1915 har Eders Kungl. Maj:t, anbefallt

vattenfallsstyrelsen att avgiva av riksdagens statsutskott begärt vttrande över

två vid innevarande riksdag väckta, lika lydande motioner, nämligen motionen

nr 51 inom första kammaren av herr C. G. Ekman och motionen nr 143 inom

andra kammaren av herr Axel Ekman med förslag om avlåtande av en skrivelse

till Eders Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om, bland annat, överflyttning

från vattenfallsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av ledningen

och tillsynen av vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten. Till åtlydnad härav får

vattenfallsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det torde till en början böra framhållas, att i den motion i liknande syfte,

som herr Axel Ekman den 24 januari 1914 väckte inom riksdagens andra kammare

(nr 67), föreslogs utredning om hela vattenfallsstyrelsens inrymmande såsom

en ny byrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I de nu föreliggande

motionerna har denna tanke emellertid övergivits, och föreslås beträffande vattenfallsstyrelsen

utredning endast om införlivande av dess byggnadsarbeten med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen anser sig under sådana förhållanden icke böra i detta

sammanhang påvisa nödvändigheten i stort sett att särskilja statens affärsdrivande

och dess kontrollerande verksamhet utan kan inskränka sig att enbart

behandla lämpligaste sättet för handhavande av vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.

Motionärerna precisera närmare den del av vattenfallsstyrelsens verksamhet,

som borde överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sålunda, att de

avdelningar inom vattenfallsstyrelsen, som nu handhava själva nybyggnaderna,

d. v. s. byggnadsbyrån och delar av elektrotekniska byrån, skulle sammanslås

med tekniska byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhet därigenom

bleve större.

För ett rätt belysande av denna fråga är det nödvändigt att i korthet

redogöra för organisation och arbetssätt inom vattenfallsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

.i 2

Vid vattenfallsstyrelsen, som utgöres av en vattenfällsdirektör, tillika ordförande,

och fyra andra ledamöter, äro inrättade följande byråer, nämligen:

Administrativa byrån;

Vattentekniska byrån;

Elektrotekniska byrån, utgörande huvudkontor för Porjus och Älvkarleby

kraftverk;

Byggnadsbyrån, utgörande huvudkontor för statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.

Vidare sorterar under vattenfallsstyrelsen även statens vattenfallsverk med

följ ande avdelningsförvaltningar:

1) A ordinarie stat:

Trollhätte kanalverk;

kraftverk;

» räkenskapsavdelning;

Södertälje kanalverk;

2) A extra stat:

Porjus och Älvkarleby kraftverk;

Byggnadsa vdelningen.

1 den mån de till en byrå eller till en avdelningsförvaltning hörande ärenden

icke direkt avgöras av föreståndaren för respektive byrå eller avdelningsförvaltning,

åligger det denne att föredraga ärendena inför vattenfallsdirektören

samt, då ärendenas natur så fordrar, även inför den samlade styrelsen, såvitt

föredragningen därvid icke ombesörjes direkt av vattenfallsdirektören.

Administrativa byrån, som förestås av sekreteraren och ombudsmannen, handlägger

juridiska och administrativa ärenden, varjämte även andra ärenden rörande

statens vattenfallsverks särskilda avdelningsförvaltningar föredragas genom denna

byrås försorg i de fall, då vederbörande avdelningsföreståndare icke äro tillstädes

i Stockholm. Till administrativa byrån hör jämväl ett centralt räkenskapskontor,

som förestås av en kamrerare och ombesörjer vissa för hela vattenfallsverket

gemensamma räkenskaps- och kassaärenden ävensom räkenskapsgöromålen för de

till statens vattenfallsverk hörande fastigheter, som icke förvaltas av Trollhätteverken,

för Södertälje kanalverks och Porjus kraftverks drift samt för Älvkarleby

kraftverks elektriska utrustning och distributionsanläggningar, varjämte det är

avsett, att denna räkenskapsavdelning skulle handhava räkenskapsgöromålen för

Älvkarleby kraftverks drift.

Vattentekniska byrån, som förestås av biträdande ingenjören, handlägger

tekniska frågor rörande sådana vattenfall, som icke bebyggas av vattenfallsstyrelsen

själv, samt verkställer det förberedande projekteringsarbetet för de större

anläggningar, varmed vattenfallsstyrelsen har att taga befattning, dock med

undantag för de elektrotekniska spörsmålen. Under biträdande ingenjören sorterar

Södertälje kanalverk, och han har således att övervaka driften och leda

erforderliga underhållsarbeten vid nämnda verk.

Trollhätte kanalverk förestås av en överingenjör med en kanalingenjör som

närmaste man, varjämte finnas anställda tre kanalinspektorer. Överingenjören

sorterar direkt under vattenfallsdirektören. Den till kanalverket hörande personalen

åligger dels att övervaka trafiken å Trollhätte kanal samt ombesörja förvaltningen

och underhållet av de byggnader och anläggningar, som tillhöra Trollhätte

kanalverk, Trollhätte fastighetsförvaltning m. m., dels att handhava utfö:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Ar 57.

m

randet av de vägar, avloppsledningar, husbyggnader, järnvägsspår, kajanläggningar

m. na., som erfordras för exploaterandet av statens egnahems- och Industriområden

vid Trollhättan, dels ock att utöva kontroll över den enskilda byggnadsverksamheten

å nämnda områden.

Trollhätte kraftverk förestås av en överingenjör med en överingenjör sassistent

som närmaste man. Vid Trollhätte kraftverk finnas vidare anställda en driftingenjör

och tre di strikt singenjör er, i Trollhättan, Göteborg och Skara, varjämte

vid kraftverket firmas ett elektr otekniskt konstruktionskontor och ett linjehy ggnadskontor,

vilka stä under ledning av var sin ingenjör. Överingenjören sorterar direkt

under vattenfallsdirektören. Den vid Trollhätte kraftverk anställda personalen

åligger, förutom skötseln av kraftverkets drift och kraftförsäljningen, att

verkställa anläggnings-, kompletterings- och utvidgningsarbeten för'' såväl den

elektriska utrustningen som vissa andra, huvudsakligen maskinella delar av kraftstationen

vid Trollhättan, att utföra Trollhätte kraftverks linjebyggnader, att

uppföra kraftverkets understationer med tillhörande bostadshus och att verkställa

samtliga underhållsarbeten å kraftverkets byggnader och andra anläggningar.

Trollhätte räkenskapsavdelning, som förestås av en kontorschef, handlägger

räkenskaps- och kassaärendena för Trollhätte kanalverk, Trollhätte kraftverk och

Trollhätte fastighetsförvaltning ävensom för Trollhätte kanals ombyggnad och

Trollhätte kraftstations 3:dje utbyggnad.

Södertälje kanalverk sorterar, såsom ovan nämnts, under biträdande ingenjören

ä vattentekniska byrån. Den närmaste ledningen å platsen utövas av en

kandlinspektor.

.För att beträffande Porjus och Älvkarleby kraftverk utöva samma funktioner,

som beträffande Trollhätte kraftverk tillkomma den särskilda avdelningsförvaltningen

för sistnämnda. kraftverk, finnas dels ett för Porjus och Älvkarleby

gemensamt huvudkontor i Stockholm, benämnt vattenfallsstyrelsens elektrotekniska

hyra, dels lokala förvaltningar å de särskilda orterna. ‘Elektrotekniska byrån

förestås av en överingenjör med en överingenjörsassistent som närmaste man. "Till

elektrotekniska byrån höra ett elektr otekniskt konstruktionskontor ett husbyggnadskontor,

ett linjekonstruktionskontor och ett linjeby g gnadskont or, vilka stå under ledning

av var sin ingenjör. Husbyggnadskontoret har att uppgöra ritningar till

och övervaka uppförandet av husbyggnaderna vid Älvkarleby kraftverks understationer,

men den därvid anställde husbyggnadsingenjören har anlitats jämväl

för byggnadsbyråns och Trollhätte kraftverks arbeten.

Den lokala ledningen av Porjus kraftverks drift och underhåll samt komplettering,

vad den elektriska utrustningen angår, utövas för närvarande av en

driftingenjör. Utförandet av de elektrotekniska anläggningsarbetena för kraftstationen

vid Älvkarleby, vilken beräknas kunna sättas i drift ungefär vid mitten

av innevarande år, ledes närmast av en i Älvkarleby placerad ingenjör. Uti underdånig

skrivelse den 6 februari 1915 har vattensfallsstyrelsen avgivit förslag

till uppförande på ordinarie stat av den personal, som erfordras för den lokala

förvaltningen av Porjus och Älvkarleby kraftverk, och har styrelsen därvid föreslagit,

att den lokala ledningen skulle utövas av två i Porjus respektive Älvkarleby

placerade driftchefer och en distriktsingenjör, placerad i Uppsala. Såväl

driftcheferna som distriktsingenjören skulle sortera under överingenjören vid det

för Porjus och Älvkarleby kraftverk gemensamma huvudkontoret. Såsom fram
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande Nr ö 7.

går av det ovan anförda, skulle ifrågavarande personal hava befattning med, förutom

driften, jämväl anläggnings-, utvidgnings- och underhållsarbeten.

Byggnadsavdelningen, som har hand om statens vattenfallsverks större vatten-

och husbyggnadsarbeten, består av dels ett huvudkontor i Stockholm, benämnt

vattenfallsstyrelsens byggnadsbyrä, dels lokala arbetsledningar för de särskilda

byggnadsföretagen. Byggnadsbyrån förestås av en överingenjör, under vilken

sortera en överingenjörsassistent, som biträder överingenjören vid ledande av

byggnadsföretagen, samt två byråingenjörer, som förestå var sin avdelning av

konstruktionskontoret, nämligen avdelningen för kanalbyggnader och avdelningen

för kraftstationsanläggningar. I spetsen för de lokala arbetsledningarna stå under

överingenjören sorterande arbetschefer, vilka för närvarande äro tre till antalet

och förestå följande arbetsföretag:

1) Trollhätte kanals ombyggnad och Trollbätte kraftstations 3:dje utbyggnad;
2)

Porjus kraftstationsbyggnad och Lule älvs reglering;

3) Älvkarleby kraftstationsbyggnad.

Mera underordnade tjänstemän äro i det föregående ej upptagna.

De fördelar, som genom vattenfallsstyrelsens byggnadsarbetens indragande

under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska byrå och genom järnvägsbyggnadernas

samtidiga förläggning under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle

ernås, vore enligt motionärernas mening följande:

1. att större möjlighet skulle uppstå att ständigt hålla statens byggnadsarbeten

vid en viss tämligen konstant storlek;

2. att en större del av dessa byråers personal kunde uppföras på ordinarie

stat;

3. att därigenom statens kostnader för avlöningar till tjänstemän och befäl

ej obetydligt skulle komma att sänkas;

4. att detta befäl skulle kunna användas för såväl järnvägs-, kanal- och

kraftstationsbyggnader m. m. ävensom exempelvis landsvägar inom övre Norrland,

där dessa utföras för statens egen räkning, vilket allt skulle möjliggöra

hållandet av en permanent befälsstab på ordinarie stat;

5. att vid en sammanslagning av föreslagen art en minskning av de i

allmänhet högt avlönade specialisterna skulle kunna göras, därigenom att de tillsammantagna

specialarbetena efter sammanslagningen torde kunna handhavas av

en specialist, där förut tvenne användas;

6. att större planmässighet kunde ernås vid anskaffandet av för sådana

arbeten, som här avses, lämpliga, i allmänhet högst dyrbara arbetsmaskiner och

redskap; samt

7. att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen »på så sätt skulle kunna bliva

en verklig centralmyndighet för Sveriges väg- och vattenbyggnader och vad därtill

hörer», och att »det ej syntes uteslutet, att man kunde hava goda skäl hoppas,

att en dylik anordning, varigenom frågan om ledningen av statens järnvägsbyggnader

skulle lösas på ett till synes lyckligt sätt, utan att något nytt ämbetsverk

därför inrättades, skulle visa sig medföra avsevärd besparing».

Vattenfallsstyrelsen tillåter sig upptaga dessa skäl till granskning i den

ordning de i motionerna förekomma och här ovan relaterats.

1. Vattenfallsstyrelsen kan icke finna någon giltig grund för påståendet,

att statens byggnadsarbeten genom den föreslagna anordningen skulle kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr .''57.

f»5

hållas vid en tämligen konstant storlek. Vattenfallsstyrelsen är nämligen av den

meningen, att detta mål icke vinnes och icke kan vinnas därigenom att väg- och

vattenbyognadsstyrelsen handhar byggnadsarbetenas utförande. Initiativet till

anläggande och utvidgning av kraftstationer och kanaler liksom till ny- och ombyggnader

vid statens järnvägar måste fortfarande ligga hos de affärsdrivande

verken själva, tv de äro givetvis bäst ägnade att hava kunskap om vad som

kräves, liksom cfe i regel hava att svara för motsvarande kapitals avkastning.

Enligt styrelsens åsikt är det Kung!. Makt och Riksdag, som böra och ensamt

kunna tillse, att önskvärd kontinuitet — eller med hänsyn till olika konjunkturer

till och med diskontinuitet — ernås i statens arbeten." Och ett bland de effektivaste

medlen till vinnande av detta syfte är inrättande av det sedan många

är tillbaka efterlängtade statsdepartementet för kommunikationer och allmänna arbeten.

JJär skola de olika verkens krav vägas sinsemellan och därifrån kan och

bör marschtakten dirigeras med hänsyn till landets behov och tillgångar, och icke

frän ett underordnat verk, som, utan att sköta affärsdriften, endast skulle hava

uppdrag att efter affärsverkens direktiv utföra redan beslutade byggnader.

2 och ;i. Ur tjänstemännens synpunkt kan det visserligen vara eu fördel,

att sa många som möjligt av dem uppföras på ordinarie stat, under förutsättning

dock att de ordinarie avlöningarna icke sättas så mycket lägre än de mera tillfälligt

anställdas, att fördelen av den mera tryggade ställningen och pensionsförmånerna

försvinna. Men ur statens synpunkt kan det starkt ifrågasättas, om

en dylik ordinarie anställning av byggnadsbefäl i större skala är förmånlig för

arbetenas rationella bedrivande. Vattenfallsstyrelsen tror för sin del, att det

härvidlag, åtminstone för ledande poster, är av kardinal betydelse för företagaren-staten

att kunna sätta den rätta mannen på den rätta platsen, på samma sätt

som man söker göra i enskild verksamhet av motsvarande art. Och några tusental

kronor mer eller mindre för dylika arbetsledare spela oftast för anläggningskostnaden

ingen som helst roll i direkt utgift. Så mycket större roll spelar

mannens skicklighet, omdömesförmåga, rådighet o. d. Just genom sina högre

kvalifikationer kan han för staten inbespara sin årslön många gånger om, liksom

ä andra sidan en mindre kvalificerad arbetsledare kan åsamka staten betydande

kostnader. Största möjliga frihet bör därför lämnas vederbörande myndighet för

anställande av dylikt befäl. En del tjänstemän, särskilt byråtjänstemännen,

skulle ju kunna få ökad utsikt att erhålla ordinarie befattningar efter en sammanslagning,

ehuruväl även denna ökade utsikt torde vara av tämligen ringa

betydelse. I regel torde nog järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten

fortgå i sådan omfattning, att de var för sig under alla förhållanden

ge sysselsättning åt ett visst antal tjänsteman, vilket likaväl under nuvarande

förhållanden kunde fastare anställas.

I sådant avseende tillåter sig vattenfallsstyrelsen i underdånighet hänvisa

till bilagda, av överingenjören, löjtnant A. Ekwall upprättade P. M., angående

omfattningen av de arbeten, som under tiden till och med år 1919 kunna beräknas

bliva utförda genom vattenfallsstyrelsens försorg, samt angående antalet vid

dem anställda arbetare m. fl. (Bil. I).1

I detta sammanhang må även erinras därom, att riksdagen vid fyrfaldiga

tillfällen på framställning av Eders Kungl. Maj:t eller enskilda motionärer be
-

1 Åberopade P. M. har utskottet icke ausett nödigt att här iutaga.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande Nr <57.

viljat pensioner åt uttjänta arbetare vid statens byggnadsarbeten, vare sig

dessa arbetare under hela sin tjänstetid varit fästa vid en avdelning av statens

byggnadsarbeten, exempelvis statens järnvägsbyggnader, eller de varit anställda

vid arbeten, som tillhört olika grenar av starens byggnadsverksamhet. Enahanda

förmån bär understundom jämväl tillerkänts ingenjörer och andra extra

tjänstemän vid statens byggnadsarbeten. Det lär emellertid icke vara uteslutet,

att detta beviljande av pensioner till extra tjänstemän och arbetare kan komma

att utsträckas till större delar av personalen, och att pensionerna komma att utgå

med högre belopp än som hittills beviljats, i händelse dylika åtgärder skulle .befinnas

ändamålsenliga och erforderliga för att vid byggnadsarbetena fästa särskilt

kvalificerade personer. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig härvid erinra därom,

att nu redan föreligger ett av särskilda kommitterade utarbetat förslag till pensionering

av statens järnvägars och telegrafverkets extra personal. Om nämnda

förslag vinner avseende, lära några större betänkligheter knappast vara att förvänta

mot införande av pensionsrätt för personalen vid statens byggnadsarbeten,

om blott saken så ordnas, att pensioneringen ej blir alltför betungande för statsverket.

4. Detta motiv är redan delvis bemött. Det må endast ytterligare påpekas,

hurusom väsentligt olika specialutbildning erfordras av exempelvis en arbets1

chef för järnvägsbyggnader i södra eller mellersta Sverige, som numera i regél

torde bliva dubbelspärsanläggningar, och för ett lappländskt kraftverksbygge likt

Porjus, för byggande av någon del av Inlandsbanan och för ombyggnad av Troll1

häfte kanal, för något landsvägsbygge i Norrland och för anläggning av fiskehamnar

på västkusten. Men det är ej sagt, att med hänsyn härtill den centrala

byggnadsmyndigheten alltid skulle kunna på lämpligaste sätt finna användning

för den permanenta befälsstaben på ordinarie stat. Enligt vattenfallsstyrelsens

mening böra motsvarande organ icke schablonmässigt inträngas i de snäva former,

den ordinarie statstjänsten i regel medför.

o. Inbesparing av specialister, varmed väl närmast torde avses sådana

specialister, som handhava de konstruktiva uppgifterna inom berörda styrelser,

torde säkerligen icke kunna ske i någon nämnvärd utsträckning.

Vad särskilt specialister inom vattenkrafts- och elektrotekniken beträffar,

lär deras antal snarare behöva ökas än minskas, därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle få uppdrag att utföra de anläggningar, som vattenfallsstyrelsen

nu själv ombestyr. Sanningen härav torde bäst framgå genom studiet av det

konkreta exempel, som styrelsen sedermera anför.

Framhållas må för övrigt, att vattenfallsstyrelsen icke anställt flera specialister

än som för varje tillfälle hava full sysselsättning med sina respektive

uppgifter, och att utomstående specialister anlitats i många särskilda fäll. Denna

organisation medför den fördelen, att man i varje fall kan begagna sig av den

förnämsta sakkunskap, som står till buds inom varje område. Har varje anställd

full sysselsättning, uppstår intet dubbelarbete, som kan inbesparas.

6. I avseende på användningen av arbetsmaskiner och redskap skulle möjligen

någon fördel kunna vinnas. Men även den eventuella fördelen lär knappast

kunna tillmätas någon större betydelse. Ty redan nu äger ett intimt samarbete

rum mellan järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen i berörda avseende, och nya

viktigare effekter anskaffas aldrig förrän tillgången på ena eller andra hållet

utrönts. Detta samarbete bör redan med nuvarande organisation kunna utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande AV 57.

.07

större svårighet utvidgas till att omfatta även andra statens myndigheter, vilka

handhava utförandet av byggnadsarbeten. Jämväl i sådant avseende bör inrättandet

av ett; arbetsdepartement bliva till gagn.

1. Här är man inne på den stora frågan: centralisering eller decentralisering.

Det kan ju icke förnekas, att den förra metoden i teorien kan synas tilltalande

på ifrågavarande område. Men kommer man till den praktiska tillämpningen,

måste man enligt vattenfallsstyrelsens mening avgjort välja den senare.

Ett konkrekt exempel torde bättre än allmänna resonemang klargöra hithörande

förhållanden. Styrelsen väljer Älvkarleby kraftverk.

Vattenfallsstyrelsen tog i enlighet med sin instruktion initiativet till dess

anläggning. Detta kunde icke ske utan föregående undersökning på platsen, uppgörande

av förberedande förslag samt utredning om avsättningsmöjligheterna.

Ty utan dessa underlag var det ej möjligt att bedöma, huruvida anläggningen

kunde förordas. Dessa arbeten utfördes i samarbete med styrelsens elektroteknici

genom ^styrelsens vattentekniska byrå, som är särskilt inriktad på dylika göromål.

Åtminstone det förberedande förslaget och utredningen om avsättningsmöjligheterna

borde också självklart utföras av sådana organ, som hava en intim

kännedom om kraftverkens drift och ekonomi. Men även planläggningen av

undersökningarna på platsen var nära beroende av en sådan kännedom, och kunna

knappast skiljas från de andra förarbetena. Det av vattenfallsstyrelsen avgivna

förslaget innehöll sålunda ett villkorligt avtal med innehavarna av vissa andelar

av Älvkarleby vattenfall och av därovanför belägna småforsar, som lämpligen

borde indämmas i samband med den stora anläggningen. För upprättande av

detta avtal krävdes dels juridiska utredningaar av speciellt vattenrättslig art,

dels överenskommelse om formen och priset för den elektriska energi, som fallandelarnas

innehavare skulle äga utfå såsom ersättning för vattenkraften.. Över

specialister inom dessa områden förfogar styrelsen och måste i allt fall förfoga

över sådana för sin övriga verksamhet, som ju omfattar ej blott kraftverkens

drift och därmed sammanhängande affärsuppgörelser utan även förvaltning och

upplåtelse av vissa statens vattenfall. Genom sin ständiga beröring med motsvarande

spörsmål bliva dessa tjänstemän också verkligt sakkunniga, något som

ej kan i samma mån väntas av tjänstemän, vilka ej direkt kunna tillgodogöra

sig erfarenheten ur styrelsens verksamhet.

1911 års Riksdag godkände förslaget. Sedan gällde det, bland annat, att

konstruktivt genomarbeta detaljerna och vidtaga andra åtgärder för anläggningens

utförande.

Det må här kraftigt framhållas, att ett förberedande förslag varken bör

eller kan vara sådant, att det utan vidare lägges till grund för utförandet. Det

bör det ej, enär det ej kan vara riktigt att, innan visshet vunnits om förslaget

bifalles, nedlägga de jämförelsevis stora kostnader, som ett utarbetat förslag

kräver. Det lian ej vara det, emedan ett kraftverks slutliga utseende bland annat

är i synnerligen hög grad beroende på den maskinella och elektriska utrustningens

detaljer och dessa först bliva utformade, sedan avsättningens art och omfång samt

fördelning blivit närmare klargjorda medelst underhandlingar och utredningar

och sedermera program med hänsyn härtill utarbetats, anbud infordrats, kontrakt

upprättats och slutligen definitiva ritningar av leverantörerna avlämnats. Till

och med ända in i det sista måste detaljerna exempelvis i ett ställverk eller en

transformatorstation bestämmas successivt, vilket icke lär förvåna någon, som

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 6 sand. 36 höft. (Nr 57.) 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottet* utlåtande Nr 57.

■r)K

s-ett en dylik byggnad med dess nätverk av hög- och lågspända ledningar, dess

rör av olika slag och dess system av mångahanda apparater.

Däremot kunna i regel dammarbeten o. d. snart nog igångsättas. Enligt

gällande bestämmelser skall dock rättens tillstånd först begäras, vilket, därest

kongsådra linnes i vattendraget, ej får lämnas, förrän Eders Kungl. Maj:t lämnat

medgivande till dess överbyggande och villkoren härför. Denna procedur kräver

för närvarande en högst avsevärd tid. Det må jämväl påpekas, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har att avgiva underdånigt yttrande över villkoren för

kungsådrans överbyggande. Det kan dä knappast vara lämpligt att samma statsmyndighet

även begär tillstånd härtill. Att pa det förberedande stadiet ingå till

rätten kan visserligen ske, men med hänsyn till det förberedande förslagets mer

skematiska natur riskeras därigenom, att ändringar sedermera måste begäras,

vilket givetvis vållar omgång.

Omedelbart efter riksdagens beslut igångsattes förslagets utarbetande å

styrelsens byggnadsbyrå och elektrotekniska byra. Så fort dammbyggnadens läge,

ntskovens storlek o. d. i detalj fastslagits, begärdes rättens tillstånd till byggande

i vattendraget den 27 juni 1911. Häradsrättens tillstånd meddelades först den 5

juni 1913. Domen överklagades och slutliga utslaget meddelades av hovrätten

den 31 oktober 1913. Detta utslag innebar en av vattenfallsstyrelsen och viss

part ingången, av Eders Kungl. Maj:t godkänd förlikning. Innan dess hade till

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande från vissa byamän ingivits ansökan om

förbud för arbetenas fortsättande. Vattenfallsstyrelsen lyckades dock undanröja

detta hinder mot deras ostörda bedrivande.

Emellertid hade strax på våren 1911 antagits arbetschef, vilkens första

uppgift blev att ordna transportinrättningar, kontorslokaler, bostäder, marketenterier,

provisorisk kraftstation för arbetsmaskinerna, läkarvård o. d. samt att

verkställa de detaljerade terrängundersökningar, på grund av vilka de definitiva

byggnadsritningarna måste utarbetas. Så fort sig göra lät upprättades å byggnadsbyrån

sådana ritningar till de delar av anläggningen, som krävde längsta tid

och som kunde fastslås utan avvaktan på ovan berörda utredningar, anbud m. m.

rörande de maskinella och elektriska delarna, och igångsattes arbetena med dessa

delar. Sedermera levererades från byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån, så

snart sådant kunde ske, successivt definitiva ritningar till övriga delar av anläggningen,

och togos dessa i arbete. Till följd av jämsides drivna underhandlingar

med kraftspekulanter befanns det lämpligt att, med frångående av först

tilltänkta linjespänningar, bestämma dessa till tre olika grupper, 70,000. 40,000

och 20,000 volt. Det visade sig nämligen vid underhandlingarna, särskilt på

grund av anläggandet av ett nytt pappersbruk i östra Uppland, att avsättningen

söderut från Älvkarleby skulle bliva betydligt större än norrut, varför olika

spänningar lämpligen valdes för olika delar av ledningsnätet. Härav orsakades

betydande minskning i linjernas kostnad men viss ökning i kostnaden för och

omarbetning av ställverksbyggnaden och dess lokaler för transformatorer och instrumentering

m. ra. Först i slutet av år 1913, d. v. s. etter det nära tre år

förflutit frän anläggningsarbetenas igångsättande, hade erforderliga utredningar

och underhandlingar med energispekulanter fortskridit så långt, att distributionsprogrammet

kunde fullt fixeras.

Genom de underhandlingar, vattenfallsstyrelsen företog för inköp av sådana

enskilda fisken, som enligt Eders Kungl. Mapts kungsådreresolution måste för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottet* utlåtande Nr .57.

:>!>

varvas, blev det möjligt att samtidigt förvärva all rätt till den nedanför Älv

karlebyfallen belägna Masurforsen. Då denna endast kan tillgodogöras gemensamt

med huvudfallen, beslöts att i sådant syfte sänka kraftstationen 1.5 meter.

Detta inverkade naturligtvis på motsvarande byggnaders utformning och på leveranser

av turbiner och generatorer. Flera dylika exempel kunde andragas för att

visa, hurusom under arbetets gång ganska väsentliga ändringar och förbättringar

måste företagas och att detta kunde ske på snabbaste och ändamålsenligaste sätt

på grund av det intima samarbete, som ägde rum mellan kraftförsäljarna, de

administrativa organen, konstruktionsavdelningen och byggnadsledningen, alla

arbetande under samma högsta ledning. Huru oerhört svårhandterligt det skulle

blivit, om en särskild styrelse haft byggnadsledningen och vattenfallsstyrelsen

måst förhandla med den torra i alla detaTjer. torde utan vidare vara uppenbart.

Troligen hade byggnadsstyrelsen ansett sig böra anställa särskilda specialister

för att handlägga motsvarande ärenden, ty, med hänsyn till risken för kostnadsförslagens

överskridande m. m., torde byggnadsstyrelsen icke utan vidare granskning

godtagit vattenfallsstyrelsens framställningar. Varje direktiv, varje ändringskulle

krävt vidlyftig skriftväxling i stället för att såsom nu allt lian ordnas

utan omgång vid personligt samtal, per telegraf eller telefon. Nej, en dylik

organisation skulle krävt betydligt mera personal, tid och pengar och medfört

ett divisionsansvar, som säkerligen visat sig bliva ofördelaktigt för staten och

verkat förkvävande på initiativet. Och att en chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

med sin mångfald andra åligganden av kontrollerande och granskande

art skulle vara bättre ägnad att utöva högsta ledningen av kraftverksbyggnaderna

än en chef för vattenfallsstyrelsen, som dock sedermera skall ansvara för och

leda verkets drift och affärsrörelse, torde minst sagt vara tvivel underkastat.

Ingendera lär kunnat undvara en duglig avdelningschef för själva byggnadsarbetena.

På denne beror närmast dessas ändamålsenliga och betryggande utförande.

Men direktiven måste i allt fall lämnas från vattenfallsstyrelsen, ty där finnas

den speciella sakkunskapen och erfarenheten om kraftverkens planläggning

och drift.

I ännu högre grad gäller om möjligt vad ovan framhållits om utvidgninT

gar och tillbyggnader av befintliga kraftverk, vilka arbeten intimt ingripa i verkens

drift, och där driftpersonalen måste tillmätas ett vittgående inflytande på

sättet för utförandet till förekommande, bland annat, av driftsavbrott och olyckshändelser

till följd av de livsfarliga spänningarna. Att kraftledningarna måste

byggas direkt genom vattenfallsstyrelsens försorg torde utan vidare vara självklart.

Det är även att märka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin nuvarande

organisation helt och hållet saknar personal med kunskaper och erfarenhet

om elektriska högspänningsanläggningar. Under sådana förhållanden synes

det icke finnas någon rimlig anledning att förlägga utförandet av vattenfallsstyrelsens

elektriska byggnadsarbeten under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det är visserligen sant, att, om en dylik överflyttning till väg- och vatten byggnadsstyrelsen

av ledningen av de elektriska byggnadsarbetena för statens kraftverk

skulle företagas, sistnämnda styrelse kan anställa erforderligt antal elektrotekniskt

utbildade ingenjörer och arbetsbefäi. Men denna personal måste under alla förhållanden

bliva vida mindre ägnad att på ett ändamålsenligt och fö” kraftverkens

drift lämpligt sätt utföra motsvarande arbeten än den stab av elektroteknici, som

står och alltid måste stå till vattenfallsstyrelsens förfogande och som har til Lfa!le

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande A''V 57.

60

att genom sitt arbete hos styrelsen omedelbart tillgodogöra sig de erfarenhetsrön,

som uppkommit under driften av kraftverken och det ständigt pågående arbetet

för dessas hållande på höjden av teknisk fulländning. Härtill kommer dessutom,

såsom ovan påpekats, att energiförsäljningen i mycket stor utsträckning blir normerande

för den närmare gestaltningen av kraftverken med tillhörande distributionsanläggningar,

varför samtliga hithörande frågor lämpligast handläggas på

ett enhetligt sätt av vattenfallsstyrelsen och de styrelsens tjänstemän, som hava

att leda driften av kraftverken och närmast ansvara för det ekonomiska utbytet

av motsvarande anläggningar.

Jämväl i avseende på kanalarbeten hava ovan uttalade åsikter i tillämpliga

delar sin fulla giltighet, i synnerhet som det härvidlag ofta gäller utvidgning

eller ombyggnad av trafikerade farleder, vilkas drift under tiden måste vidmakthållas.

Ofta hava dessutom kanalfrågorna samband med vattenkraftsspörsmål

och måste bedömas med hänsyn till dem. Vattenfallsstyrelsen vill endast påminna

om Trollhätte kanals ombyggnad. Säkerligen måste var och en inse, att

en främmande byggnadsstyrelse svårligen skulle kunna på tillfredsställande sätt

lösa de mångfaldiga spörsmål, som vid detta omfattande arbete framställt sig,

och vilkas lösning givit upphov till den ena eller andra modifikationen av det

ursprungliga förslaget. Styrelsen torde i detta avseende böra påminna om det

nära sammanhang, som farleden i Göta älv och den härför avsedda dämningen

har med frågorna om vattenkraftens utnyttjande vid Vargön, Trollhättan och

Lilla Edet och med tillgodogörandet av statens stora, under vattenfallsstyrelsens

förvaltning ställda fastigheter i älvdalen. Trafikledningens och trafikanternas intressen

hava jämväl med minsta omgång och på lämpligaste sätt kunna tillgodoses,

därigenom att vattenfallsstyrelsen haft ledningen av det hela.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala, att styrelsens

erfarenheter av den experimentorganisation, som tillämpas i fråga om byggandet

av dubbelspåret Rönninge—Ström och upprensning av viss del av Södertälje

kanal, icke annat än bekräftat styrelsens ovan uttalade mening. Den 19 april och

den 15 november 1912 uttalade också dåvarande civilministern till statsrådsprotokollet,

att en utvidgning av Södertälje kanal i övrigt borde utföra^ genom vattenfallsstyrelsens

försorg.

Slutligen må framhållas, att en särskild byggnadsstyrelse, huru lojalt den

än vill söka fylla sin uppgift, ovillkorligen lär sätta sin ära uti att nedpressa

anläggningskostnaden till den minsta möjliga utan att tillräckligt tänka på, huru

driften sedermera må bliva så ekonomisk som möjligt, och utan tillräcklig kännedom

om eller intresse av framtida utvecklingsmöjligheter. Men dylik sparsamhet

hamnar sig oftast. Säkerligen skulle också tvist uppstå, om och när anläggningen

vore fullbordad eller färdig att överlämnas till driftverket. Det bleve sannolikt

ofta nödvändigt för detta senare att företaga dyrbara kompletteringar.

Vad särskilt angår väg- och vatten byggnadsstyrelsens lämplighet såsom

central myndighet för Sveriges samtliga väg- och vattenbyggnader och vad därtill

hörer, så torde densamma vara omtvistbar. Enligt vad motionärerna upplysa,

finnes där redan eu betydande arbetsbalans inom dess nuvarande verksamhetsområde,

och denna omständighet talar knappast för en utvidgning av denna styrelses

verksamhet. Detta missförhållande kan visserligen avhjälpas genom en

kvantitativ ökning av styrelsens arbetskrafter. Men kvalitativt taget finnes enligt

vattenfallsstyrelsens mening knappast något skäl för en utvidgning in på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets udåtandr Av J7.

(il

byggnadsverksamhetens område. Det må nämligen ihågkomma», _ att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet för närvarande är av väsentligen annan art.

•Styrelsen utövar statens kontrollerande och övervakande myndighet över sådana

enskilda eller kommunala arbeten, för vilkas verkställande erfordras Eders Kungl.

Mapts tillstånd, särskilt i avseende på vägar, broar, kanaler, hamnar, farleder,

flottning, .järnvägar in. m. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare att

huvudsakligen ur teknisk synpunkt granska och avgiva förslag, bland annat, i

ärenden angående tillstånd att överbygga kringskära, även där tillstånd till överbyggandet

sökes för statens räkning av vederbörande myndighet, som fått sig

anförtrott att förbereda eller utföra dylikt byggnadsföretag, ävensom i andra

tekniska ärenden, som falla inom dess verksamhetsområde. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

instruktion den 30 december 1911 stadgas visserligen skyldighet

för nämnda styrelse att handlägga tekniska och administrativa ärenden,

som angå arbeten, som utföras av staten och på dess bekostnad genom styrelsens

omedelbara försorg, ävensom sådana arbeten, vilka fortfarande äro ställda under

styrelsens överinseende och förvaltning. Allt sedan ledningen av statens järnvägsbyggnader

överflyttades frän väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava emellertid

de byggnadsarbeten, som direkt utförts under nämnda styrelses ledning, varit

av relativt ringa omfattning. På den sista tiden har dock härutinnan i någon

man skett ändring. Genom beslut av Eders Kungl. Maj:t och 1913 års riksdag

har nämligen ett visst slag av byggnadsarbeten, nämligen hamnbyggnader vid

vissa fiskehamnar, anförtrotts åt väg- och vatten byggnadsstyrelsen. Ehuru dessa

byggnadsarbeten bilda ett avgränsat verksamhetsfält utan sammanhang med någon

affärsverksamhet, hava de icke lämpligen kunnat inpassas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

organisation, utan för deras ledning ansetts nödvändigt att

inrätta en på särskilt sätt organiserad avdelning med en högre avlönad chef.

Även efter inrättandet av nämnda hamnbyggnadsavdelning, vars uppgift är att

utföra vissa relativt mindre fiskehamnbyggnader ä ett flertal olika bvggnadsplatser,

måste emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift till alldeles

■övervägande del anses vara av granskande och kontrollerande art.

Orsaken till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med statens

järnvägsbyggnader under tiden 1877—1888 torde, såsom motionärerna själva påvisa,

närmast hava sammanhängt därmed, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

dåvarande chef var chef för järnvägsbyggnaderna, dä han utnämndes till chef för

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan hans efterträdare 1887 utnämnts till

chef för statens järnvägstrafik, överflyttades järnvägsbyggnaderna till järnvägsstyrelsen,

dit desamma sedan dess hört. Med hänsyn till vad ovan sagts rörande

behovet i varje fall av skickliga byggnadschefer under den ena eller andra styrelsen

och till de intressen, vederbörande affärsverk hava att bevaka och ensamt

hava förmågan att bevaka vid byggnadsärendenas behandling, torde det kunna

påstås, att en chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke kan anses lika väl

ägnad att utöva ledningen av statens järnvägsbyggnader som en chef för järnvägsstyrelsen

eller att leda kraftverks- och kanalbyggnader som en chef för statens

vattenfallsverk.

Hänvisande till vad för övrigt anförts måste vattenfallsstyrelsen ej allenast

betvivla, att, såsom motionärerna hoppas, den ifrågasatta organisationen

skulle vara en lycklig lösning och medföra avsevärd besparing, utan tvärtom såsom

sin bestämda åsikt framhålla, att en dylik centraliserad byggnadsorganisation

opaginerad Kontrollera mot PDF

<52

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

skulle bliva till skada för statsverksamheten på ifrågavarande områden. Icke

blott att den skulle bliva dyrbar genom därav uppstående dubbelarbete, mångskriveri

och tidsutdräkt. utan den skulle jämväl verka hämmande på initiativet

och försämrande på arbetets kvalitet.

Den föreslagna utredningen bleve sålunda enligt vattenfallsstyrelsens mening

ett skäligen improduktivt arbete.

Vid handläggningen av denna fråga hava inom vattenfallsstyrelsen deltagit

undertecknad Hansen samt ledamöterna Magnell, Herlenius, Hagelin och Hedenlund.

Stockholm den 5 mars 1915.

TJnderdånigst

F. WILH. HANSEN.

M. Munck af Hoscnschöld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S täln utskottet* utlåtande N''e 57.

(53

Kil aga 3.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne februari har Eders Kungl. Maj:t, på

anhållan av riksdagens statsutskott, anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att inkomma med yttrande över de inom riksdagens båda kamrar väckta, lika

lydande motionerna nr 51 i första och nr 143 i andra kammaren, om skrivelse till

Eders Kungl. Maj:t med hemställan om utredning, huruvida ledningen och tillsynen

av statens järnvägsbyggnader ävensom vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet

böra övernyttas från dessa styrelser till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till hörsammande härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillben början

erinra därom, att styrelsen redan den 21 april 1914 till Eders Kungl. Maj:t

avgivit underdånigt utlåtande över en vid 1914 års första riksdag angående samma

ärende i andra kammaren väckt motion nr 67, vilken dock, på grund av riksdagens

upplösning, ej då blev föremål för riksdagens behandling.

I samband med den hos Eders Kungl. Maj:t vilande frågan om införande

enligt departementalkommitténs förslag av ett nytt departement för bland annat

allmänna arbeten hade från vissa håll gjorts uttalande om, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vore allenast ett kontrollerande verk, och därför icke borde

handhava ledning av byggnadsarbeten. I anledning därav har styrelsen uti förberörda,

här i avskrift bifogade underdåniga utlåtande (bil. A) i största korthet

erinrat om, att styrelsen, som jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bestämmelse äger att

för sin verksamhet i mån av behov använda sig av den personal, som tillhör vägoch

vattenbyggnadskären, i verkligheten, såväl under sin nuvarande som under

sin tidigare organisation, då den benämndes styrelsen för allmänna väg- och

vattenbyggnader, haft ett handlägga större delen av landets allmänna arbeten och

detta icke blott såsom påståtts i Kontrollerande egenskap, utan även i fråga om

själva den betydelsefulla planläggningen av arbetena samt i vissa fall jämväl den

maktpåliggande ledningen av arbetenas utförande, underhåll och utnyttjande,

ävensom att ledningen av den huvudsakligaste delen av statens järnvägsbyggnader

handhafts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och den därmed närstäilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

(i4

styrelsen för statens järnvägsbyggnader, vilket förhållande i allmänhet icke lärer

vara obekant bland dem, som ägnat sig åt allmänna arbeten. Med stöd av sin

erfarenhet inom dessa verksamhetsområden har styrelsen också funnit sig böra

ansluta sig till den i nämnda motion uttalade uppfattningen om gagnet och nyttan

av, att en utredning verkställdes rörande lämpligaste sättet för organisationen av

en gemensam ledning av landets allmänna arbeten och det samband denna ledning

bör hava med dithörande, därifrån fristående driftsförvaltningar.

Enär de nu ifrågavarande motionerna i huvudsak överensstämma med förenämnda,

vid 1914 års första riksdag väckta motion, har styrelsen sålunda visserligen

redan tidigare i principiellt avseende angivit sin uppfattning i detta ärende,

men har detta på grund av frågans dåvarande läge endast skett i största korthet.

Då emellertid frågan nu ånyo föreligger för riksdagens handläggning, får

styrelsen, till fullgörande av förenämnda nådiga befallning, i underdånighet härom

ytterligare anföra följande.

Landets allmänna arbeten under senare tider omfatta i huvudsak utförandet

av landsvägar, hamnar, kanaler, sjöfartsleder, dammbyggnader med flodregleringar,

vattenavtappningar, vattenkraftsanläggningar och flottleder samt järnvägar.

Av dessa arbeten har den övervägande delen utförts genom enskildas initiativ

och försorg, i de flesta fall likväl under åtnjutande av statsbidrag till avsevärda

belopp.

Statens under egen ledning utförda allmänna arbeten inskränka sig däremot

huvudsakligen till utförandet av allenast ungefär V* av landets järnvägsnät

och vissa farleder samt landsvägar, ävensom de påbörjade ombyggnaderna är

1905 av Trollhätte kanal och 1912 av Södertälje kanal samt det år 1906 påbörjade,

numera nära fullbordade, utbyggandet av tre kraftstationer vid statens

gynnsammaste vattenfall, nämligen de vid Trollhättan, Porjus och Alvkarleö.

I fråga om de enskilda, med understöd till viss del av statsbidrag utförda

arbetena har planläggningen och övervakandet verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vissa farleder, hamnar och landsvägar hava dock utförts

helt och hållet med statsmedel, och har väg- och vattenbyggnadsstvrelsen da

handhaft jämväl den direkta arbetsledningen samt i vissa fall underhåll och drift

av företagen. Vid en stor mängd arbeten, som av enskilda utförts med understöd

av statsmedel, har jämväl den direkta arbetsledningen utövats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän, vilka då erhållit styrelsens tillstånd att vara företagens

arbetsledare. En hel del av dessa arbeten som planerats och utförts genom

styrelsens tjänstemän för enskild räkning hava varit av den störa omfattning

och betydelse och från ingenjörssynpunkt så krävande, att de mer än väl

kunna jämställas med de av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen på senare

tider utförda anläggningar. Det framkomna påståendet att styrelsen skulle, i

händelse ledningen av statens byggnadsverksamhet dit förlädes, sakna tillgång

på härför utbildad personal, lärer få anses ogrundat, då vid ett sammanförande

av ledningen av statens allmänna arbeten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den ingenjörs- och annan personal, som för närvarande är engagerad vid sagda

arbeten, uppenbarligen borae, i den omfattning den befinnes behövlig, vid överflyttningen

även medfölja och ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

samt då styrelsen därutöver äger att förfoga över sina distriktstjänstemän och i

stor utsträckning har tillgång jämväl till väg- och vattenbyggnadskårens perso
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr .57.

65

nal, av vilken ett flertal erhållit omfattande utbildning vid både statens och enskilda

företag, vad särskilt järnvägsföretagen beträffar såväl i avseende på anläggning

och underhåll som beträffande drift. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och dess nuvarande samt genom överflyttningen blivande tjänstemän vore sålunda

utan tvivel i besittning av så grundlig och praktisk erfarenhet på de skilda

byggnadsområdena, att det icke skulle möta någon svårighet för styrelsen att,

på sätt av motionärerna ifrågasatts, övertaga ledningen av jämväl de ifrågavarande

arbetena, vilken ju också beträffande järnvägsbyggnaderna tidigare tillhört

styrelsens verksamhetsområden, innan dessa tillagts en trafikorganisation,

för vilken denna byggnadsverksamhet da var helt ny. De specialister, som även

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunde erfordras, lära kunna anställas eller

anlitas lika väl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i den män de icke kunde

överflyttas till styrelsen från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Att ett

sammanförande av ledningen av statens allmänna arbeten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle verka hämmande på initiativet och försämrande på arbetets

kvalitet lärer få anses som ett ogrundat och obevisat påstående.

Vad särskilt statens järnvägsbyggnader beträffar, har såsom allmänt bekant

ledningen härav sedan Nils Ericsons tid och intill dess statsbanenätet år

1897 framdragits till Boden utövats först av styrelsen för statens järnvägsbyggnader

samt sedermera väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen,

i och med att dåvarande chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, greve

Cronstedt, förordnades att vara chef för statens järnvägstrafik. Cheferna för alla

dessa tre styrelser under denna tidsperiod ävensom största delen av den dem

underlydande ingeniörspersonalen vid byggnaderna hava varit officerare vid vägocli

vattenbyggnadskåren.

Under hela denna tid utbildades järnvägsbyggnadsbefälet på ett kontinuerligt

sätt med tillgodogörande av den erfarenhet, som förvärvats ända från

Nils Ericsons tid.

I och med påbörjandet 1897 av statsbanebyggnaden Gellivare—Riksgränsen

handhades däremot huvudsakliga arbetsledningen av denna och därpå följande

banbyggnader, Bohusbanan, Örebro—Krylbo, Järna—Norrköping med flera, av

järnvägsstyrelsen genom den för statsbanornas banavdelning anställda personalen.

Enligt riksdagens beslut den 12 maj 1912 skulle det gemensamma järnvägs

och kanalarbetet vid Södertälje utföras under en särskild arbetsledning, som borde

anordnas på lämpligaste sätt i syfte att, på samma gång som en effektiv och

sakkunnig ledning vunnes, olägenheter ej må befaras genom att arbetet kunde

sägas beröra flera myndigheters verksamhetsområde. I anledning härav har

Eders Kung!. Maj:t den 10 juni samma år uppdragit åt en kommission att enligt

en särskild instruktion utöva ledningen av nämnda järnvägs- och kanalarbeten.

I denna kommission deltaga såsom ledamöter både vattenfallsdirektören och överingenjören

hos järnvägsstyrelsen.

För statens ovan omförmälda arbeten med Trollhätte kanals ombyggnad

och förvaltning anordnades år 1905 en särskild ledning, benämnd till en början

»Direktionen för Trollhätte kanal och vattenverk» och från 1909 »vattenfallsstyrelsen»,

som därefter handhaft bland annat ledningen för statens ovannämnda trenne

kraftstationsbyggnader ävensom förvaltningen för en del av statens andra vattenfall

och den efter utredning av en särskild kommission år 1912 inköpta Söder

tälje kanals trafikerande.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 6 saml. 36 häft. (Nr 57.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Den förvaltande verksamheten däremot, med skötsel av trafik och drift,

lärer få anses vara för järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen själva huvudsaken,

varemot byggnadsverksamheten för dessa verk torde vara av allenast

sekundär art.

Då det är väl bekant, att resultatet av driftsförvaltningarnas skötsel är i

hög grad beroende på en synnerligt stor omsorg och speciel utbildning för såväl

trafikproblemens lösning som ekonomiens skötsel, och att dessa verksamhetsområden

kräva utbildning och kvalifikation av helt annan art än den, som erfordras för

ledning av rena byggnadsföretag, har redan tidigare ifrågasatts att, för statsbanornas

vidkommande, utreda frågan, huruvida det icke vore lämpligt att återgå

till den arbetsfördelning, som särskiljde trafik- och driftsförvaltningen från järnvägsbyggnadernas

ledning, och har också den av Eders Kungl. Maj:t för denna

frågas utredning tillsatta kommitté, som år 1906 avgivit sitt utlåtande, kommit

till det resultat, att så borde ske. Detta förslag har emellertid icke föranlett

till annat resultat än att vid de för järnvägsstyrelsen därefter företagna omorganisationerna

frågan om järnvägsbyggnadspersonalens upptagande på järnvägsstyrelsens

ordinarie stat lämnats öppen.

I och med järnvägsnätets allt större utvidgning har järnvägsstyrelsens

omsorger allt mera tagits i anspråk för trafikens ombesörjande, samtidigt med

att någon minskning med järnvägsbyggnaderna icke visat sig vara att förvänta

inom överskådlig tid.

1 och med vattenfallsstyrelsens tillkomst år 1909 har emellertid ännu ett

statens förvaltande verk organiserats efter samma mönster med blandad driftsoch

byggnadsledning.

De nu väckta motionerna avse utredning, om icke jämväl i detta fall

driftsförvaltningen bör särskiljas från byggnadsledningen, vars blivande omfattning

för närvarande icke torde kunna närmare angivas, men som lärer bliva i

viss mån beroende av den avkastning, som erhålles från de betydliga kapital,

som de senaste 6 åren under vattenfallsstyrelsens förvaltning nealagts på dessa

arbeten.

Vid den utredning, som motionärerna synas avse, skulle således ifrågakomma

att mot varandra väga de fördelar och olägenheter för icke blott de ifrågavarande

ämbetsverken själva, utan för hela landet och det allmänna, som kunna

förväntas uppkomma genom en sådan arbetsfördelning, att ledningen av trafik

och drift vid de fullt färdiga anläggningarna skiljes från ledningen av de rena

nybyggnadsarbetena och att all hithörande byggnadsverksamhet, såsom tidigare

varit fallet i avseende å järnvägsbyggnaderna, förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Om också all befogad hänsyn därvid bör tagas till de olika ämbetsverkens

egna uppfattningar av dessa frågor, synes det dock vara mera angeläget, att vid

en utredning härom plats beredes för representanter för det allmänna att efter en

ingående undersökning deltaga i frågans behandling. Vid en sådan objektiv

undersökning och prövning lärer kunna utrönas bland annat, om några verkliga

organisationssvårigneter kunna lägga hinder i vägen för en sådan arbetsfördelning

samt om därvid bör kunna påräknas någon reduktion beträffande erforderliga

tjänstemän.

Vid besvarande av dessa frågor torde man hava en god ledning av en

undersökning om, huru förhållandena voro, då en dylik organisation senast till
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 3 7.

67

lämpades. En sådan undersökning lärer giva vid handen, att även under den

tid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handhade ledningen av statens järnvägsbyggnader,

kunde den nödiga anpassningen av dessa byggnader efter trafikens

behov utan svårigheter ske i enlighet med de byggnadsplaner, som för varje

handel av Eders Kungl. Maj: t fastställdes före arbetenas påbörjande, och att

därvid icke förekom något betungande dubbelarbete, vidlyftigare skriftväxling

eller större tjänstemannapersonal. I detta avseende tillåter sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

allenast erinra om att under den tid, 1882—1888, då styrelsen

ensam handhade ledningen av statens järnvägsbyggnader, årliga statsanslagen

till dessa arbeten uppgingo till högst 6,347,000 och lägst 1,750,000 eller i medeltal

cirka 41/a miljoner Kronor, under det att sådant medeltal efter arbetenas övertagande

av järnvägsstyrelsen uppgått till cirka 53/* miljoner.

Skriftväxlingen mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen

omfattar under samma period årligen i medeltal cirka 9 avlåtna och

cirka 10 emottagna skrivelser.

Personalen för järnvägsbyggnadernas ledning tillhörde den inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen organiserade avdelning, som då benämndes väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens järn vägsavdelning och utgjordes av

i styrelsen 1 chef, tillika chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess helhet.

1 byråchef,

1 kamrerare och

6 byråtjänstemän samt

å linjedistrikten 2 ä 3 distriktsingenjörer och i regel sammanlagt omkring 40

ingenjörer, kassörer och bokhållare.

Hur stor den för närvarande för dessa arbeten använda personalen är, har

sig styrelsen icke bekant, men lär den i järnvägsstyrelsen omfattas av flera

olika byråer, av vilka exempelvis en, den så kallade byggnadsbyrån uppgivits

hava anställda över 50 ingenjörer.

Nuvarande linjepersonalens storlek är ej heller av styrelsen känd, men

torde även den vara omfattande.

Att jämväl efter den av motionärerna ifrågasatta flyttningen av järnvägsbyggnaderna

skulle i järnvägsstyrelsen ensamt för spårutvidgningar å bangårdar

och återstående dubbelspår utmed den trafikerade banan fortfarande erfordras

bibehållande av hela den nuvarande byggnadspersonalen, finner styrelsen icke

bestyrkas av vad som visat sig erforderligt för skötseln av enskilda järnvägarna,

där med ökad trafik jämväl förekommer utvidgning av det äldre spärnätet.

Vid bedömande av anläggningskostnadernas relativa storlek synes det

styrelsen vara missvisande att allenast taga i betraktande, huruvida vid arbetenas

utförande kostnadsberäkningarna understigits eller överstigits, så länge dessa

beräkningar icke underkastas någon fristående granskning, varför anslagen sålunda

därigenom kunnat bliva jämförelsevis rikligt tilltagna. Att för statens

järnvägs- och vattemfallsarbeten göras kostnadsberäkningar, som äro avsevärt

högre än för de enskilda byggnaderna, lär vara väl bekant. Ett allmängiltigt

bedömande lär därför böra grunda sig på en jämförelse mellan de slutliga

kostnaderna i förhållande till arbetenas omfattning. Under den tid väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen _ haft att i detalj övervaka beräkningar och för användandet

av de för enskilda järnvägar anvisade statsbidragen, har det visat sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi8

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

att för de tillgängliga medlen kunnat utan kostnadsberäkningarnas överskridande

erhållas bansträckor, som hava en i förhållande till dessa kostnader betydligt

större omfattning än de för motsvarande belopp anlagda statsbanorna av ungefär

samma slag. Det torde därför icke höra tillmätas någon avgörande betydelse åt

summariska påståenden, att den av motionärerna ifrågasatta arbetsfördelningen

skulle medföra fördyrande och försämring av de under sådan ledning utlörda

arbetena.

Styrelsen har visserligen erfarit, att såväl järnvägsstyrelsen som vattenfallsstyrelsen

var för sig avstyrkt motionärernas förslag och att därvid framförts

mot den föreslagna centralisation en riktade uttalanden, om att denna skulle bliva

till och med, enligt vattenfallsstyrelsens uttalande, till skada för statsverksamheten

på dessa områden, i det att den skulle bliva dyrbar samt verka hämmande

på initiativet och försämrande på arbetets kvalitet och så vidare.

Vattenfallsstyrelsen har i sin underdåniga skrivelse den 5 innevarande

mars framhållit, att ett »konkret exempel» bättre än alla resonement skulle klargöra

hithörande förhållande, samt anför att styrelsen väljer som sådant exempel

Älvkarleö kraftverk, och utgår därefter från det påståendet att vattenfallsstyrelsen,

enligt sin instruktion, tog initiativet till dess anläggning.

Initiativet till anläggningen av såväl Älvkarleö kraftverk som till statens

kraftstation i Trollhättan och ombyggnaderna av såväl Trollhätte som Södertälje

kanaler har emellertid icke tagits av vattenfallsstyrelsen utan, som närmare

framgår av Eders Kungl. Maj:ts handläggning på sin tid av dessa frågor, från

helt andra håll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nämligen för sin del redan före

vattenfallsstyrelsens tillkomst till" Eders Kungl. Maj:t avgivit omfattande och

ingående utredningar rörande redan då tagna initiativ till såväl Älvkarleö kraftverksanläggning

med plan för elektriska strömmens användning som för anläggning

av Trollhätte kraftstation och Trollhätte kanals ombyggnad. För statsinköp

och ombyggnad av Södertälje kanal har initiativet ocn grundläggande

planen ej heller uppgjorts av vattenfallsstyrelsen, som först på senare tid enligt

Eders Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag ytterligare utarbetat det av den så

kallade Södertäljekommissionen år 1911 uppgjorda kanalbyggnadsförslaget, varvid

vattenfallsstyrelsen beräknat att det skulle erfordras c:a 1,8 miljoner kr. större

kostnad, än vad nämnda kommission ansett nödigt.

I fråga om en centraliserad byggnadsorganisations påstådda underlägsenhet

vid allmänna arbetens planläggning och utförande, finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

sig dock icke här böra i vidare mån inlåta sig på något bemötande av

nu från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen framförda uttalanden, utan

anser sig endast böra anföra, att styrelsen för sin del icke har anledning att

söka förhindra den av motionärerna ifrågasatta objektiva utredningens utförande.

Vid denna utredning torde kunna förväntas, att en allsidig prövning må

kunna klargöra, huruvida för såväl initiativ som planläggning och utförande av

landets allmänna arbeten några fördelar stå att vinna genom en sådan arbetets

fördelning, att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle förläggas ledningen

av den byggnadsverksamhet, som nu utövas av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,

samt huruvida och på vad sätt ett önskvärt samarbete därvid må

kunna vinnas med dessa driftsförvaltningar, och huru den nuvarande splittringen

av statens arbetskrafter för de allmänna arbetenas utförande skall kunna und
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

«9

vikas. Vid en objektiv prövning av dessa frågor lärer man då ock kunna förvänta.

att någon över- eller underskattning av egna eller andras arbeten icke

skall få göra sig gällande.

Med stöd av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som för sin del anser att en utredning, på sätt motionärerna föreslagit, av frågan

om ledningen av de allmänna arbetena vore av stor betydelse, och att den i alla

händelser förr eller senare måste komma till stånd, i underdånighet tillstyrka

bifall till de gjorda framställningarna om företagande redan nu av en sådan

utredning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit utom överdirektören,

byråcheferna Stafsing och Ekdahl, byrådirektören Lindencrona samt t. f.

byråchefen Hillman.

Stockholm den 18 mars 1915.

B. Stafsing.

Underdånigst.

FRIDOLF W1JNBLADH.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Bil. A.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 7 februari innevarande år har riksdagens statsutskott anhållit,

bland annat, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över en inom

riksdagens andra kammare väckt motion om. skrivelse till Eders Kungl. Maj:t

angående utredning i fråga om överflyttande från järnvägsstyrelsen till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen av ledningen och tillsynen av statens järnvägsbyggnader.

Genom nådig remiss den 14 samma månad har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med

det av statsutskottet begärda yttrandet.

Till hörsammande av nämnda nådiga befallning får väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen

i underdånighet anföra, att då motionen avser allenast anvisandet

genom den under sistlidne februari månad upplösta riksdagen av ett anslag för

bestridande av kostnaderna för den i motionen omförmälda utredningen, vågar

styrelsen antaga, att från styrelsens sida numera icke längre erfordras något

yttrande i denna del.

Beträffande åter den i motionen omförmälda planen att genom viss ändring

i fördelningen av de verksamhetsområden, som för närvarande tillhöra väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, åstadkomma

förenkling i statsförvaltningens härtill hörande grenar, anser sig styrelsen böra

i underdånighet framhålla, att denna plan synes äga ett nära samband med de

förslag till den omorganisation, som skulle bliva en följd av genomförandet av

den på Eders Kungl. Hai:ts prövning beroende departementalr ef ormen.

Vid redogörelse och diskussion under Svenska Teknologföreningeus årsmöte

den 27—28 sistlidna mars om förslag till föreningens utlåtande angående förenämnda

departementalreform har också den i motionen omförmälda planen, på

sätt framgår av bilagda transumt ur det i teknisk tidskrift intagna protokollet,

gjorts till föremål för uttalanden och kritik, som skulle bestyrka den uppfattningen

att det vore oriktigt, om nämnda reform komme att innefatta bland annat

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken vore ett kontrollerande verk, sammansloges

med byggnadsavdelningen hos järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,

vilket ansågs innebära en för de enskilda intressena ömtålig sammanblandning

mellan statens affärsdrivande och kontrollerande verk.

Under dessa omständigheter anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

böra erinra därom, att den verksamhet, som ända sedan 1841 utövats av styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader, sedan 1882 benämnd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

i verkligheten omfattat alla slag av tekniska och administrativa

ärenden, som angå anläggningar och förbättringar av kanaler, slussar, vägar,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

71

broar, ■ färjor samt andra vatten- och landskommunikationer, hamnbyggnader och

muddringar, strömrensningar, arbeten för beredande av större odlingsföretag medels

utdikning ocli avtappning av sanka trakter och sjöar, enskilda järnvägar,

ävensom under viss tid jämväl statens järnvägsbyggnader. Styrelsens handläggning

av dessa ärenden har därvid varit och är fortfarande icke blott av kontrollerande

art utan omfattar i stor. utsträckning jämväl såväl planläggning och

undersökning som även själva ledningen vid utförandet av dessa arbeten. Yad

särskilt beträffar ledningen av statens järnvägsbyggnader har den först efter år

1888 överflyttats till järnvägsstyrelsen vid en tidpunkt, då statsbanenätet redan

var framdraget till övre Norrland och då det antogs, att statsbanebyggandet skulle

avstanna eller avsevärt inskränkas.

Sedan riksdagen emellertid år 1897 beslutat statsbanans fortsättning från

Boden och därefter västerut från Gellivare till Riksgränsen ävensom statsbanan

kiylbo Örebro, Rohusbanan, Järna—Norrköping och Inlandsbanan med flera

statsbanesträckor, har statsbanebyggandet bedrivits i allt större omfattning och

dä härtill kommer att järnvägsstyrelsen på senare tid framlagt en mycket omfattande

plan för det framtida statsbanebyggandet, lärer det vara en av statsförvaltningens

viktigare frågor, att ledningen över detta störa företag ordnas på

ett sätt, som icke lämnade något tvivel om dess lämplighet.

Att under dessa omständigheter lämna statsmakten tillfälle att genom ingående

utredning vinna full klarhet om huru denna rätt mycket omtvistade fråga

för framtiden bör ordnas på ett för landet och det allmänna mest fördelaktiga

sätt, lärer också böra äga rum, innan beslut fattats om andra därmed samhörande

frågor såsom om uppförandet på ordinarie stat av den personal, som erfordras för

statens allmänna arbeten.

Nu rådande allmänna meningsskiljaktigheten i grundprincip om rätta ordnandet

av dessa frågor torde huvudsakligen ligga däri, att ä ena sidan anses det

riktigt, att de statsförvaltningar, som handhava verkens trafiktekniska och ekonomiska

drift, statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen, också böra var på sitt

håll handhava ledningen av den rent byggnadstékniska verksamhet, som kräves

för nybyggnadernas utförande, och å andra sidan råder den uppfattningen, att

vartdera av de nämnda verken böra ägna alla sina krafter åt skötseln av driften,

men ledningen av nybyggnadernas utförande sammanföras under en enda gemensam

styrelse för landets allmänna arbeten. Genom denna senare anordning skulle

vinnas en avsevärd minskning i den personal, som nu under skilda styrelser är

använd för dessa mer eller mindre likartade nybyggnader, och skulle därjämte

uppstå större enhetlighet beträffande såväl planläggning som utförande av statens

allmänna arbeten och förenklingar kunna åstadkommas beträffande såväl arbetsledningen

som arbetsmaterialens användande.

För ett allsidigt tillgodoseende av alla vidkommande intressen, skulle då i

denna^ styrelse för de allmänna arbetena plats beredas jämväl för representanter

för såväl de olika driftförvaltningarna som för riksdagen. Till styrelsen skulle

från de ^nuvarande driftförvaltningarna överföras erforderliga tjänstemän, på

samma gång som genom en sådan sammanförings reduktion torde kunna påräknas

beträffande det antal ordinarie och extra tjänstemän, som nu finnes hos båda

dessa verks byråer och vid deras ingenjörsstaber å linjen.

Av stort gagn synes också kunna bliva, att under en sådan styrelse för

statens allmänna arbeten anställdes på ordinarie stat icke blott nödigt underbefäl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

n

utan jämväl en stam byggnadsarbetare, liksom nu förekommer vid trafikförvaltningen.

Såväl befäl som manskap skulle därvid i mån av behov kunna flyttas från

det ena till det andra slaget av dessa byggnader, för vilka dessutom skulle kunna

i stor utsträckning ordnas gemensamt material- och verktygsförråd med flera an
-

ordningar.

Med vad sålunda anförts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen velat för

sin del framhålla gagnet och nyttan av, att en utredning verkställes rörande

lämpligaste sättet för organisationen av en gemensam ledning av landets allmänna

arbeten och det samband denna ledning bör hava med dithörande, därifrån fristående

driftförvaltningar. Stockholm den 21 april 1914.

Underdånigst

FRIDOLF WIJNBLADH.

B. Stafsing. O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona. F. H. Hillman.

föredragande.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt * Söner.

161344

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.