Skrivelse till Kungi. Maj:t angående reformering av fängelseväsendet.
1916-02-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1916:2, Skrivelse till Kungi. Maj:t angående reformering av fängelseväsendet.
Dokumentets text
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1916 kl. 1 e. m.
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande nr 2 i anledning
av vächt motion av herr Eriksson i Grängesberg om
skrivelse till Kungi. Maj:t angående reformering av fängelseväsendet.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 201, har herr Eriksson i Grängesberg hemställt
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning
och förslag till i motionen angivna syfte påkallad reformering av
vårt lands fängelseväsende samt att därvid toges under omprövning,
huruvida icke ett flertal mindre straffanstalter må kunna indragas.»
I fråga om motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet, som vid behandlingen av ifrågavarande motion ansett
det vara lämpligt att inhämta yttrande i ämnet av kungl. fångvårdsstyrelsen,
har, efter därom hos vederbörande statsråd gjord framställning,
av nämnda myndighet fått mottaga det utlåtande, som återgives
i bilaga.
En jämförelse mellan å ena sidan förevarande motion och å den
andra det av kungl. fångvårdsstyrelsen avgivna utförliga yttrandet över
densamma ger vid handen, att styrelsen tillfullo behjärtar de av motionären
framförda, enligt utskottets åsikt synnerligen beaktansvärda
önskemålen i avseende på vårt fängelseväsens reformering. I likhet
med vad motionären framhållit betonar styrelsen, »att en hel del av
fängelserna icke i sitt nuvarande tillstånd motsvara vad önskligast vore,
och att förbättringar erfordras».
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 13 samt. 2 avd. 2 käft. {Nr 2.)
Motionen.
Utskottet.
2 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Fångvårdsstyrelsen är sålunda för sin del i det stora hela ense med
motionären ifråga om lämpligheten av att en indragning må ske av en
hel del av de minsta fängelserna eller kronohäktena- Det påvisas även,
ifråga om dessa fängelser, dels att vissa redan indragits, dels att i avseende
på andra antingen avtal äro träffade eller underhandlingar pågå om nedläggande.
Vad vidare beträffar den synnerligen viktiga frågan om nödvändigheten
av en ombyggnad och modernisering av de nuvarande fångvårdsanstalterna
i den riktning, att de motsvara de krav på en humanare och
mera ändamålsenlig behandling av fångarna, som den nyligen av riksdagen
antagna lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
förutsätter, framgår av fångvårdstyrelsens yttrande, att styrelsen haft
sin uppmärksamhet fäst på berörda förhållande, hvarom även vittnar,
att ett succesivt undanröjande av de brister, som vidlåda de gamla
fängelsebyggnaderna, i flera avseenden redan påbegynts. Det synes dock
utskottet, som om den av flere skäl väl motiverade indragningen av
kronohäkten kunde fortgå i något raskare tempo, varjämte utskottet
vill framhålla det önskvärda däri, att strävandena till beredande av större
arbetsmöjligheter åt fångar med kortare frihetsstraff, så att detta bleve
mera fruktbärande än hittills, kunde i samband med övriga reformers
genomförande realiseras.
Beträffande de speciella av motionären framdragna frågorna rörande
dels planerad omorganisation av straffängelset i Uppsala till förvaring
av unga manliga fångar, dels det föreslagna uppförandet av ett »lantfängelse»
synas de tilltänkta åtgärderna utskottet välgrundade. En
omändring av straffängelset i Uppsala, i enlighet med den av kungl.
fångvårdsstyrelsen uppgjorda planen, torde i allt väsentligt tillgodose de
av motionären framställda kraven på förbättrad behandling av unga
fångar. Frågan om ett »lantfängelses» inrättande befinna sig för närvarande
under sakkunnig utredning, och är det att förmoda att detta
förslag inom en ej allt för lång framtid skall förverkliga de förhoppningar,
som knytas vid detsamma.
Utskottet får slutligen fästa uppmärksamheten på kungl. fångvårdsstyrelsens
tillkännagivna avsikt att inkomma med de fullständiga förslag
till fängelsernas omändring, som den nya verkställighetslagen påkallar
och möjliggör. Under sådana förhållanden och då de redan av
styrelsen i dess yttrande framlagda riktlinjerna till en reformering av
fängelseväsendet i vårt land med tydlighet giva vid handen, att den
här förevarande frågan skall bliva löst i huvudsaklig överensstämmelse
med de av motionären framställda synpunkterna, synes utskottet särskild
skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t icke vara erforderlig.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3
Med anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon kam
marens åtgärd föranleda
Stockholm
den 2 mars 1916-
På utskottets vägnar:
WALTER KANT.
Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: herrar Kant, O. Nilsson i Örebro,
Isaksson, Svensson i Skönsberg, Johanson i Gäre, Hellberg i Ljungskile,
Sjögren, Nilsson i Antnäs, Persson i Västervik och Andersson i Altofta.
Bilaga.
Yttrande av kung], fångvårdsstyrelsen.
Till Andra kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom remiss den 15 februari 1916 har Kungl. Maj:t åt fångvårdsstyrelsen uppdragit
att i anledning av utskottets hemställan den 11 i samma månad avgiva utlåtande
till utskottet rörande en av Bernh. Eriksson i Grängesberg vid årets riksdag väckt
motion, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning och förslag
till i motionen närmare angivet syfte påkallad reformering av vårt lands fängelseväsende,
varvid borde tagas under omprövning, huruvida icke ett flertal mindre straffanstalter
må kunna indragas.
Till fullförande av denna nådiga remiss får fångvårdsstyrelsen anföra följande.
En reformering av vårt lands fängelseväsende är i första hand betingad av nya
bestämmelser om frihetsstraffens verkställande, och styrelsen har i avvaktan å sådana
nya bestämmelser ansett riktigast att icke vidtaga mera omfattande förändringar i avseende
å befintliga fängelseanläggningar eller att föreslå anordnande av nya.
I likhet med motionären, vars varma intresse för fångvårdsreformen tjänar styrelsen
till uppmuntran i dess strävanden, inser styrelsen till fullo, att en hel del av
4
Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
fängelserna icke i sitt nuvarande tillstånd motsvara vad önskligast vore, ock att förbättringar
erfordras. Det synes dock styrelsen, att reformeringen kan ske genom mindre
omfattande åtgärder, än måhända en första blick tyckes fordra.
De olika fångvårdsanstalterna äro, såsom motionären erinrar, av tre slag: kronohäkten,
straffängelser och centralfängelser.
Kronohäktena, de minsta fängelserna, äro avsedda att mottaga den särskilda
ortens rannsakningsfångar ävensom till fängelse eller straffarbete på högst fyra månader
dömda fångar jämte så kallade bötesfångar, dock att de små häktena i Eskilstuna,
Norrköping, Ängelholm, Svanesund och Lycksele endast tjänstgöra såsom rannsakningsoch
bötesfängelser samt att kronohäktena i länens residensstäder (nämligen i Nyköping,
Visby, Halmstad, Östersund, Umeå och Luleå), där icke andra fängelser finnas, jämväl
kunna mottaga fångar dömda till fängelse på längre tid och till straffarbete på högst
ett år sex månader, så vitt de ej såsom yrkeskunniga eller lämpade att uppläras i
yrke förflyttas till något straffängelse med speciell arbetsdrift. Kronohäktet å Svartsjö
avser uteslutande beredandet av möjlighet att vid tvångsarbetsanstalten därstädes låta
till böter dömda tvångsarbetare avtjäna förvandlingsstraffet på platsen, i stället för att
nödgas med avbrott i tvångsarbetet införa dem till fängelse i Stockholm för att efter
förvandlingsstraffets fullgörande återföras till Svartsjö i ändamål av tvångsarbetets fortsättande.
Motionären antyder nu önskvärdheten av en hel del kronohäktens indragning,
och uppräknar han i sådant hänseende häktena i Norrtälje, Haparanda, Visby, Varberg,
Norrköping, Eskilstuna, Karlshamn, Svartsjö, Engelholm, Lycksele, Svanesund, Skellefteå
och Pajala.
Redan i sitt år 1909 avgivna betänkande om reglering av löneförhållanden m. m.
vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten framhåller löneregleringskommittén, hurusom
en del av de befintliga kronohäktena syntes ur kronans synpunkt kunna helt
undvaras, nämligen häktena i Eskilstuna och Karlshamn samt de i förslagsstat upptagna
häktena i Ängelholm, Svanesund, Skellefteå och Lycksele. Dock erinrades, att
för nedläggande av vissa bland dessa häkten hinder lärer möta i de avtal, som vid
deras tillkomst eller eljest träffats mellan Kronan, å ena, samt städerna och tingshusbyggnadsskyldiga,
å andra sidan. Sålunda hade i fråga om kronohäktet i Karlshamn
genom kungl. brev den 17 juli 1850 förordnats, att staden och Bräkne härad, mot
vissa åtaganden beträffande kostnaderna för häktet, befriades från vidare skyldighet att
bygga och underhålla fängelse. Fråga hade ock förevarit om indragning av häktet i
Ängelholm. Men förslaget hade tills vidare övergivits. Efter yrkande av riksdagens
Justitieombudsman om ett särskilt fängelse för övre delen av Kristianstads län har
detta häkte tillkommit på det sätt, att Bjäre härads i Ängelholm belägna häkte av
häradet överlämnades till Kronan under uttryckligt förbehåll, att häktet fortfarande
finge kostnadsfritt begagnas såsom häradshäkte för den ort, som hittills ägt det, och
lämnade staden utan någon ersättning behövlig tomt för häktets tillbyggnad.
Av nu anförda skäl har ej heller sedermera indragning kunnat ske av dessa
två häkten.
Däremot hava, efter nedläggande år 1903 av kronohäktet i Kisa och år 1906 av
kronohäktet i Kungsbacka, numera ytterligare indragits kronohäktet i Skellefteå år
1914 samt kronohäktet i Pajala år 1915. Avtal är med vederbörande träffat om nedläggande
av kronohäktet i Svanesund, och är frågan därom nu beroende på Kungl.
Maj:ts avgörande. Underhandlingar pågå sedan längre tid med Eskilstuna stad om
indragning av häktet därstädes, en indragning, varemot invändningar gjorts från stadens
Andra dammar ens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5
sida, jämväl från dess representanter vid 1911 års riksdag, då häktet överflyttades å
övergångsstat Emellertid synes staden nu villig att bekosta eget rannsakningshäkte,
efter vars iordningsställande nuvarande häktets indragning kan tagas under slutlig
prövning. Frågan om kronohäktet i Norrköping har år 1913 varit föremål för riksdagens
beslut, enligt vilket stadens rannsakningsfångar skola inrymmas i en delvis på
stadens bekostnad anordnad häktesbyggnad vid tvångsarbetsanstalten därstädes. Ändring
häri lärer så mycket mindre böra föreslås, som anordningen redan medfört indragning
av den särskilda förvaltning, varunder kronohäktet förut stått. Lycksele häktets nedläggande
torde på grund av ortens isolerade belägenhet böra anstå till dess järnväg i
och med den så kallade inlandsbanans framdragande kommer att närmare beröra
trakten. Om skälen för Svartsjöhälltets bibehållande är förut ordat. Detsamma förorsakar
icke Kronan någon särskild utgift.
Bland övriga av motionären såsom lämpliga för indragning omnämnda häktena
torde för närvarande allenast det i Varberg utan olägenhet kunna indragas, om än
detsamma tjänar ändamålet att vara reserv för mottagande av kort tids fångar från det
emellanåt hårt anlitade Göteborgsfängelset å Härianda. Indragningen har i varje fall
ansetts böra anstå, till dess häktets föreståndare nästa år 1917 uppnår pensionsåldern.
Häktet i Norrtälje är fortfarande behövligt såsom reserv för Stockholmsfängelserna
ävensom straffängelset i Uppsala, där utrymmet eljest skulle för hårt anlitas genom
samlandet därstädes av unga manliga fångar från hela landet. Hap ar and ahäktet tjänar
numera, efter Pajalahäktets indragning, såsom förvaringsort för rannsakningsfångar
och på kort tid dömda från hela den östra delen av det nordligaste Sverige och synes
höra bibehållas jämväl med hänsyn till nämnda stads växande betydelse i fråga* om
förbindelserna med det östra grannlandet. Först efter en tillbyggnad av Luleåfängelset
torde Haparandahäktets indragning kunna ifrågasättas. Ovisst är dock, om indragning
hör ske ens efter en sådan tillbyggnad.
Härefter återstår bland kronohäktena att behandla allenast kronohäktet i Visby,
vilket torde höra ske i samband med frågan om lämpligheten att, på sätt motionären
ifrågasätter, indraga jämväl ett eller annat straffängelse.
Yisbyhäktet ligger, liksom samtliga straffängelser, i länsresidensstad.
Det synes styrelsen uppenbart att Kronan bör bibehålla åtminstone ett fängelse i
varje län med hänsyn jämväl därtill, att landspolisen och rättssäkerheten förvaltas länsvis
av Konungens befallningshavande. Till fängelset i residensstad böra rannsakningsfångar
från såväl staden som de härader inom länet, för vilka icke särskilt kronohäkte
bibehålies, i största möjliga utsträckning sammanföras, till undvikande av deras förvaring
i kommunala häkten under mer eller mindre ojämna förhållanden. Ett av de hänseenden,
i vilka vart lands fångvård äger ett erkänt företräde framför många andra länders,
är just den i början och mitten av förra århundradet på grund av sorgliga erfarenheter
vidtagna åtgärden att söka till Kronans fängelser samla rannsakningsfångarna
för beredande åt dem av enhetlig vård under statsmyndigheternas kontroll. Att åter i
regeln lägga ortsfängelserna under häradernas ledning vore en tillbakagång till ett
helt förkastligt tillstånd. Den ekonomiska vinsten för Kronan skulle dessutom motsvaras
av en i växande grad ökad utgift för kommunerna.
Så länge i strafflagen bibehållas straff av kort varighet —■ enligt Professor Thyréns
förslag till ny strafflag förvandlingsstraff av 8 dagars fängelse — måste det ock vara
olämpligt och betungande att forsla sådana fångar utom det egna länet, helst det är
iängelsefångens sak att själv fortskaffa sig tillbaka till hemorten efter fullgjort straff.
I allmänhet bör icke förbises, att långväga fångtransporter äro förenade med''både svå
-
6 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
righeter och för fångarna synnerliga obehag samt jämväl ådraga Kronan betydande
kostnader. Det måste därför vara i statens intresse att i möjligaste mån sörja för att
icke fångar med jämförelsevis kort interneringstid behöva forslas långa vägsträckor.
Om nu krono fängelser bibehållas i residensstäderna för inrymmande av länets
rannsakningsfångar, vinnes således därmed jämväl, att de, som hava att undergå kort
tids straff, kunna få avtjäna dessa straff åtminståne inom länet, således i allmänhe
närmare hemorten.
Av nu anförda skäl finner styrelsen olämpligt att indraga kronohäktet i Visby
— i fråga om vilket tillkommer osäkerheten i förbindelserna med fastlandet — ävensom
av straffängelser, där ej andra kronofängelser finnas i residensstaden. Detta är
fallet endast med Stockholm, där centralfängelset å Långholmen är beläget. Enligt
vad styrelsen också vid särskilda tillfällen anmält, för Kungl. Maj:t, är det styrelsens
avsikt att föreslå indragning av straffängelset å Östermalm i Stockholm, så snart fastighetskonjunkturerna
därstädes göra en försäljning av fängelsets område ekonomiskt
fördelaktig.
Motionören har erinrat, att straffängelserna i vissa hänseenden visat sig olämpliga
ur hygienisk synpunkt ävensom ur eldfarans. Styrelsen, som likaledes funnit brister
vidlåda de gamla fängelsebyggnaderna, har därför redan begynnt att successivt förstora
fängelsernas cellfönster, så att cellerna vunnit fullt tillräckligt ljusflöde, i samband varmed
jämväl luftväxlingen förbättrats. Kostnaden har i regel inskränkt sig till 90 ä 100
kronor per cell, varför i detta hänseende ett äldre straffängelse om 100 celler kan moderniseras
för 9- å 10,000 kronor. Då cellernas kubikinnehåll i varje fall är tillräckligt
för en kortare tids inneslutning dag och natt ävensom för fångar, som där endast tillbringa
natten, under en längre strafftid, vore det enligt styrelsens mening högst oekonomiskt
att utdöma dessa äldre celler, som i ersättning skulle kräfva en utgift av inemot
4.000 kronor för varje cell eller således för ett helt straffängelse om 100 celler cirka
400.000 kronor.
Styrelsen har vidare begynnt att genom insättande av taklanterniner insläppa ökat
ljus i cellkorridorerna. De trånga promenadgårdarna torde framdeles icke bliva behövliga
för andra än fångar, som kortare tider vistas i fängelset. Enligt den nya verkställighetslag,
som nu efter lagutskottets tillstyrkan föreligger till riksdagens antagande,
skall nämligen endast under första cellåret anordningar vidtagas, som förhindra fången
vid vistelse utom cellen att se andra fångar. I följd härav komma fångarna efter första
året att kunna utföras på gemensamma promenader å de större öppna gårdar, som
finnas vid straffängelserna, och vilka, i händelse lagen antages, skola för ändamålet
iordningställas.
Då samma nya lag förbjuder cellstraffets utsträckning över det första året, om straff
i enrum befinnes för fången uppenbarligen olämpligt, torde även vid straffängelserna
inträffa, att därvarande fångar böra avtjäna straffet i gemensamhet. För sådant ändamål
kan vara lämpligt att vid de största straffängelserna anordna gemensamma arbetssalar,
vilket med minsta kostnad torde kunna ske genom att för ändamålet taga i anspråk
direktörernas nuvarande i fängelsebyggnaderna till viss olägenhet inrymda bostadsvåningar.
I stället skulle direktörerna, där uppsyningsman eller överkonstaplar i
allt fall hava bostäder vid fängelset, kunna tillerkännas hyresersättning, eller ock skulle
nya fristående direktörsbostäder uppföras på fängelsernas områden. Kostnaden härför
torde inskränka sig till omkring 20 å 25 tusen kronor för sådant strafffängelse.
På sätt redan vid vissa fängelser tillämpas, skulle de yrkesarbetande fångarna kunna
givas särskild sovcell och särskild arbetscell, där de ej om dagen arbeta i gemensamhet.
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande AV 2. 7
Genom införande av elektriskt ljus, som succesivt pågår, minskas eldfarligheten,
vilken därefter knappast blir större vid dessa äldre, med värmeledning försedda fängelser
än vid nybyggda sådana. Statsrevisorernas anmärkningar bava huvudsakligen avsett
vid sidan av nuvarande fotogen belysning hopandet av ved omkring fängelset och i
dess källare samt bristande reservtrappor. Dessa brister avhjälpas efter hand.
I den mån riksdagen vill medgiva ersättandet av nu befintliga omfattningsplank
av trä med murar av sten eller betong, torde anmärkningarna om eldfara icke vidare
vara att motse.
Motionären har vidare vänt sig mot tanken att använda strafiängelset i Uppsala
såsom sådant särskilt fängelse för unga manliga fångar, som avses i den nya verkställighetslagen.
Om det än av vissa skäl kunde vara fördelaktigt att förlägga ungdomsfängelset på
större avstånd från stad, i det att de unga under gemensamhetstiden i så fall kunde
användas i vanligt lantbruk, har Styrelsen emellertid funnit, att de unga straffångarna
till övervägande antalet hava största gagn av att uppläras i verkligt hantverk, varigenom
deras försörjningsmöjligheter ökas, samt att vid sidan därav under gemensamhetstiden
för hälsans och den praktiska förmågans ytterligare stärkande sysselsättas med
jordens brukande i den form, som kan förenas med ett så kallat eget hem, det vill
säga trädgårdsarbete.
Det^ bör uppmärksammas, att enligt den nya lagen de unga fångarna dock i regel
skola hållas i cell hela strafftiden, där denna icke överstiger ett år, samt att endast en
ringa ^ del av de unga hava längre strafftid och således hinna ut i gemensamhetsstadiet.
Av sådan anledning måste vara olämpligt att inrätta ungdomsfängelset med övervägande
hänsyn till de få gemensamhetsfångarna. Det måste vara olämpligt att uppföra
ett dyrbart cellfängelse på landsbygden endast i ändamål att möjliggöra för ett fåtal
att efter cellvistelsens slut användas i vanligt lantbruk. Av ekonomiska skäl kan icke
ifrågasättas, att ordna en särshild anstalt för dessa mycket få unga gemensamhetsfångar,
och alldeles oriktigt vore att överflytta dem till ett lantbruksfängelse för äldre fångar.
Uppsalafängelset är beläget ett sycke utanför staden bortom residenset och omgives
av kronojord, som fångvården torde kunna få övertaga i erforderlig omfattning. Meningen
är att till fängelset inlägga 7—10 tunnland jord att brukas till trädgård. De
unga fångarnas sysselsättas under celltiden med snickeri och skolstudier. Där cellvistelsen
visar sig för dem olämplig, kunna de redan efter fyra månader utföras i trädgårdsarbetet.
De som visa fallenhet för detta yrke, kunna därefter huvudsakligen användas
i detsamma. De övriga fortsätta med snickeriet, för gemensamhetsfångarna förlagt i de
arbetssalar, som genom direktörsbostadens utflyttning vinnas i omedelbar förening med
själva fängelset. Till omväxling få de en eller annan veckodag deltaga i trädgårdsgöromålen.
Genom denna anordning sparas kostnaderna för ett femtiotal nya celler, således
cirka 200,000 kronor, varemot tillkommer en utgift för direktörsbostad och för fortsatt
upphuggande av fönstren. Redan har verkställts upphuggning därstädes av 19 cellfönster.
Fängelsets belägenhet invid universitetsstaden möjliggör anlitandet av tillfälliga
lärarekrafter för intresserande föredrag och dylikt, som kan verka uppryckande på de
unga, måhända utan egentlig kostnad. Efter frigivningen kunna sådana, för vilka anställning
icke vunnits eller som ännu befinnas mindre stadgade, intagas å det för unga
frigivna män avsedda lanthem, någon mil utom Uppsala, vilket fångvårdens skyddsverksamhet
upprättat och vars ledare har tillfälle att lära känna de unga redan under
strafftiden.
8 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
I detta sammanhang vill styrelsen påpeka, att även vid åtskilliga andra straffängelser
likasom vid centralfängelserna finnas jordområden, där fångarna kunna i viss mån
sysselsättas med trädgårdsarbete.
De äldre manliga fångar, som efter överflyttning i gemensamhet, finnas lämpligen
böra sysselsättas med jordbruksarbete, skulle dock ej kvarbållas vid straflängelserna eller
de vanliga centralfängelserna utan i stället överflyttas till det »lantfängelse», varom
motionären uttalat sig.
Detta av styrelsen varmt förordade lantfängelse bar, på sätt motionären beklagar,
ännu icke kommit till utförande. Men skälet är helt annat än bristande intresse eller
försumlighet. Det finnes nämligen för närvarande efter uttagande av erforderliga krafter
för bestridande av handräckningsgöromål och vissa viktiga yrkesarbeten vid centralfängelserna
icke tillräckligt antal gemensamhetsfångar för ett lantfängelses fyllande i behövlig
grad; och det tillräckliga antalet skulle ej heller för framtiden kunna påräknas utan
efter den nya verkställighetslagens antagande. Det har därför varit nödvändigt att avbida
lagens godkännande av riksdagen, innan definitiva åtgärder kunnat vidtagas för
planens förverkligande. För närvarande pågår inom styrelsen i samarbete med lantbruksstyrelsen
och särskilt tillkallade sakkunnige en utredning rörande lämpligaste sättet
för fångars användande i jordbruksarbete, och tages därvid tillika under övervägande
de närmare detaljerna i planen för nämnda lantfängelse. Om verkställighetslagen vinner
riksdagens gillande, lärer förslaget till lantfängelse kunna inom närmaste år framläggas
för riksdagen.
Samtidigt torde styrelsen, under enahanda förutsättning, inkomma med de fullständiga
förslag till fängelsernas omändring m. m., som den nya verkställighetslagen
påkallar och möjliggör. Frågan synes styrelsen efter nu framlagda riktlinjer bliva löst
i huvudsaklig överensstämmelse med motionärens avsikter, så långt förhållandena medgiva.
Stockholm den 19 februari 1916.
VIKTOR ALMQUIST.
N. SANDELL.
ELIS SIDENBLADH.
F. v. Bardel.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri 1916.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.