Skrivelse till Kungl. Majd angående beredande av ökat skydd åt kvinnor mot till osedlighet syftande bemötande å offentliga platser.
1916-03-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1916:4, Skrivelse till Kungl. Majd angående beredande av ökat skydd åt kvinnor mot till osedlighet syftande bemötande å offentliga platser.
Dokumentets text
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1916 kl. 1 e. m.
Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4
i anledning av väckt motion av herrar Bengtsson i
Norup och Hallén om skrivelse till Kungl. Majd
angående beredande av ökat skydd åt kvinnor mot till
osedlighet syftande bemötande å offentliga platser.
I en inom andra kammaren av herrar Bengtsson i Norup och
Hallén väckt motion, in* 211, hemställes, »att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utreda, på vad sätt ökat skydd måtte kunna beredas kvinnor mot
att å gator och andra offentliga platser bli föremål för till osedlighet
syftande bemötande».
I fråga om motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till
motionen.
Utskottet, som vid behandlingen av ifrågavarande motion ansett
det vara lämpligt att inhämta yttrande i ämnet av överståthållareämbetet
i Stockholm, har, efter därom hos vederbörande statsråd
gjord framställning, av nämnda myndighet fått mottaga det utlåtande,
som återgives i bilaga.
De av motionärerna påpekade sedliga missförhållandena synas
utskottet vara av natur att väcka allvarlig uppmärksamhet hos eu
var och främst hos vederbörande myndigheter, vilka det åligger att
vaka över ordningens upprätthållande. Givetvis böra därför alla
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 13 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)
Motionen.
Utskottet.
1
2
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
till buds stående medel användas för att i möjligaste mån motverka
och hämma desamma. Ett sådant medel av effektiv art utgöres enligt
utskottets mening i främsta rummet av en förbättrad nykterhetslagstiftning.
Vad åter beträffar sådana åtgärders vidtagande på strafflagstiftningens
område, vilka vore ägnade att verka i motionens syfte
och som i densamma närmast avses, torde motionärerna knappast tillbörligt
beaktat de möjligheter till skydd åt kvinnor mot till osedlighet
syftande bemötande, som redan gällande lagbestämmelser
erbjuda. Av det av polismästaren i Stockholm avgivna här bifogade
yttrandet framgår, att den tolkning, som på senare tid tillämpats av
polisdomstolen i nämnda stad i fråga om 11 kap. 15 § i strafflagen,
medgiver ett ingripande från ordningsmaktens sida mot kvinnas
ofredande å allmän plats, då dylikt ofredande varit ägnat att väcka
förargelse, även om därmed förargelse icke kunnat väckas hos annan
än den förfördelade. Med denna skärpta lagtolkning kunna alla de
fall, då ofredandet är ett bevisligt faktum, åtalas och bestraffas.
För de fall, då bevisning icke är tillgänglig, torde enligt åberopade
yttrande ändrad lagstiftning icke råda bot. Även om det ej kan
förnekas, att upprörande fall inträffat, då kvinnofridstörare genom
försummelse från polismaktens sida undgått tillbörlig näpst, synes
dock av berörda utlåtande framgå, att denna med ökad uppmärksamhet
söker beivra brott av här ifrågavarande slag. I stort sett
torde polismyndigheten i huvudstaden börjat tillämpa metoder, vilka,
enligt motionärernas påpekande, i en annan stad, Norrköping, givit
tillfredsställande resultat, utan att särskilda lagstiftningsåtgärder
blivit vidtagna. Om alltså enligt utskottets åsikt redan befintliga
lagbestämmelser giva vederbörande ordningsmakt tillräckligt kraftiga
medel i händerna att fullgöra sin plikt i här förevarande hänseende,
synes det utskottet vara en angelägen omsorg, att dessa medel även,
så långt görligt är, bliva utnyttjade. Önskvärt vore sålunda, om
en så effektiv utväg till förekommande av kvinnofridsbrott som
utkommendering av civilklädd polispersonal kunde tillgripas i vida
större utsträckning än hittills varit möjligt. Vad särskilt beträffar
de i den av ett stort antal kvinnoföreningar till överståthållareämbetet
i Stockholm ingivna skrivelsen den 16 april 1915 omnämnda
s. k. automobilöverfallen synes det utskottet, i överensstämmelse
med vad som framhålles i en av de med anledning av nämnda skrivelse
till polismästaren inlämnade distriktsrapporterna, vara av
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
3
behovet påkallat, att droskchaufförer förbjudas att verkställa körningar,
som kunna misstänkas avse jakt efter kvinnor.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 mars 1916.
På utskottets vägnar:
O. NILSSON.
Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling: Herrar O. Nilsson
i Örebro, Sjögren, Mossberg, Gabrielsson, Lindström, Andersson i
Altofta, Pettersson i Vråtsered, Hansson och Persson i Fritorp.
4
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Bilaga 1.
Till Konungen.
Såsom infordrat yttrande över en i riksdagens andra kammare väckt motion,
nr 211, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av ökat skydd åt kvinnor
mot till osedlighet syftande bemötande å offentliga platser får överståthållareämbetet
i underdånighet överlämna och åberopa bilagda från polismästaren infordrade
yttrande.
Underdånigst
Joll. O. Ramstedi.
Stockholm den 9 mars 1916.
Erik Bodman.
Bilaga 2.
Till herr överståthållaren.
Av herr överståthållaren anmodad avgiva yttrande över herrar S. Bengtssons
i Norup och H. Halléns motion i riksdagens andra kammare, nr 211, samt redogöra
för de åtgärder, som av mig vidtagits med anledning av en motionen bifogad skrivelse,
får jag härmed vördsamt anföra följande.
De lagrum, som äro tillämpliga för att bestraffa brott mot kvinnofrid å allmän
plats, återfinnas i strafflagens 11 och 16 kapitel. Enligt 11 kapitlet 15 § är med
straff belagt att komma förargelse åstad å allmän plats, och enligt 16 kapitlet 9
och 11 §§ bestraffas smädliga yttrande, hotelser och missfirmliga gärningar. Brott
mot dessa §§ i 16 kapitlet må icke åtalas av allmän åklagare. Polismyndigheten
kan alltså ingripa mot kvinnas ofredande å allmän plats genom tilltal endast
då ofredandet kommit förargelse åstad. På senare tid har emellertid polisdomstolen
i Stockholm ansett 11 kapitlet 15 § tillämplig, då den åtalade handlingen varit
ägnad att väcka förargelse, även om densamma icke kunnat väcka förargelse hos
annan än den förfördelade, beroende därpå att annan person icke varit tillstädes.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 5
År denna lagtolkning riktig, vilket mig veterligen icke blivit genom något
Kungl. Maj:ts utslag fastställt, erfordras enligt min mening icke någon ytterligare
föreskrift i motionens syfte. Alla de fall, då ofredandet är ett bevisligt faktum,
kunna då åtalas och bestraffas. För de fall, då bevisning icke är tillgänglig, torde
ändrad lagstiftning icke råda bot. Möjlighet att utpostera polispersonal i sådan utsträckning
och till sådant antal, att kvinnas ofredande å gata städse skulle bliva
av polisman iakttaget, föreligger icke. Tillfällig kommendering av civilklädd polispersonal,
som bättre än den uniformerade personalen är i tillfälle att iakttaga dylika
brott, kan däremot ske och sker även ofta med tillfredsställande resultat.
Gällande instruktion för polispersonalen i Stockholm innehåller i ämnet följande
föreskrift:
»Om fruntimmer på gata eller annan allmän plats obeliörigen och emot hennes
vilja av mansperson tilltalas, förföljes eller på annat sätt förolämpas, skall patrullerande
konstapel sådant genast avstyra och den förolämpande anhålla, samt där han
ej är tillförlitligt känd eller vägrar uppgiva namn och bostad, honom till vaktkontoret
avföra för att bereda upplysning i nämnda hänseende.»
Dessutom är polispersonalen genom order den 4 oktober 1877 förständigad
»att ovillkorligen anhålla och till polisstation avföra person, som angives för brott,
såvida angivaren är känd eller, om okänd, själv vill till polisstationen medfölja för
att meddela behövliga upplysningar».
Polisdomstolens här ovan av mig nämnda tolkning av 11 kapitlet 15 § strafflagen
är i februari 1915 delgiven poliskommissarierna i stadens samtliga distrikt.
Den motionen bifogade skrivelse överlämnades till mig jämlikt herr överståthållarens
beslut den 18 maj 1915. Följande dag remitterades densamma av mig
till bemälda poliskommissarier med anmodan att efter personalens hörande i ärendet
avgiva yttrande. Sedan dylika yttranden, här i avskrift bifogade, till mig inkommit,
fattade jag den 22 oktober samma år följande beslut: »Sedan det huvud
sakliga
syftet med remissen vunnits, nämligen att polispersonalen erhållit del av i
ärendet framställda anmärkningar, föranleder skrivelsen ej vidare åtgärd.» Jag ansåg
nämligen på grund av vad ovan anförts ytterligare föreskrifter i ämnet ej erforderliga,
men ville samtidigt betona, att skriftens delgivning med polispersonalen
inneburit en maning att fortfarande göra sin plikt att verka för kvinnas skyddande
å allmän plats.
Remissakten återställes härjämte.
Stockholm den 6 mars 1916.
Vilhelm Tamm.
6
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Bilaga 3.
Rapport tisdagen den 19 oktober 1915.
Ålagd avgiva yttrande i anledning av en av ett flertal kvinnoföreningar undertecknad
och till herr överståthållaren ingiven skrivelse med klagomål över att
kvinnor, som å gator störas och ofredas, icke erhölle erforderligt skydd av den
patrullerande polispersonalen, får undertecknad vördsamt anföra följande:
Det i skrivelsen omnämnda oskicket förekommer någon gång även inom första
polisdistriktet, och manliga personer, som ofredat kvinnor å gator, hava åtalats och
ådömts ansvar i polisdomstolen.
Då kvinna anmält till polisman att hon förolämpats, försvårar hon ofta själv
polismannens ingripande, ty hon vill i regel icke uppge sitt namn eller i övrigt
för polismannen angiva de närmare omständigheter under vilka ofredandet skett,
utan framhåller endast att hon vill gå i fred och begär att mannen skall anhållas.
I det fall att konstapeln icke åsett något förolämpande eller förföljande från
den utpekades sida och om i övrigt, i fall han nekar, bevis saknas och kvinnan ej
vill giva tillkänna vem hon är, torde konstapeln vid eventuellt anhållande icke
undgå risk för övergrepp mot den anhållne.
Då i polisdomstolen personer ådömas ansvar för det de obehörigen tilltalat
eller förnärmat kvinnor, fastän förargelse väckts endast hos den förnärmade kvinnan,
anser jag nya lagbestämmelser uti ifrågavarande sak icke vara av behovet påkallade.
Stockholm som ovan.
B. Mogren.
Rapport tisdagen den 8 juni 1915.
I skrivelse av den 19 nästlidne maj hava Cecilia Franche jämte 13 andra
personer hos herr överståthållaren dels anfört klagomål över det oskick som härskar
på Stockholms gator därigenom att män ofta efter mörkrets inbrott tilltala
och ofreda för dem okända kvinnor samt framställa sårande förslag och dels anhållit
om åstadkommande av ett effektivt gatuskydd för kvinnor i detta avseende.
Ålagd avgiva yttrande, efter personalens hörande, får undertecknad beträffande
andra polisdistriktet vördsamt anföra:
Det kan icke förnekas att det oskick som i skrivelsen omförmäles, att män
efter mörkrets inbrott å Stockholms gator och allmänna platser tilltala för dem
okända kvinnor och därunder oftast göra sårande förslag, ganska allmänt florerar,
dock torde detta oskick icke förekomma i så synnerligen stor utsträckning inom
andra polisdistriktet, som ju är beläget i utkanten av det planlagda området av
Stockholm.
Att icke de patrullerande konstaplarna lyckats stävja eller gorå slut på detta
missförhållande kan med fog icke läggas dem till last. Det har tid efter annan
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 7
inträffat att personer blivit anhållna och rapporterade såväl för missfirmelse mot
kvinna, då målsägare anmält sig, som för förargelseväckande beteende, genom att
kvinnor förföljts och ofredats, detta någon gång även i förening med fylleri men
hava dessa personer oftast i dylika fall icke kunnat till ansvar i målet fällas, i
synnerhet om personerna ifråga nekat att hava gjort sig skyldiga till förseelsen.
Detta beklagliga förhållande har till stor del sin orsak däri, att de förfördelade
kvinnorna i regel äro obenägna för att uppgiva sina namn och adresser, vilket
torde vara nödvändigt, icke minst för konstaplarnas eget skydd, då ofredandet t. ex.
skett utom synhåll för patrullerande konstapel och denne således icke själv kan
vitsorda förfördelningen.
Det har även inträffat att konstaplar vid några tillfällen på begäran följt och
beskyddat kvinnor under gåendet nattetid till deras bostäder, även om de därunder
måst lämna sina patrulleringslinjer någon kortare stund.
Civilklädda polismän hava tidvis varit utkommenderade under nättema för att
efterse och anhålla lösa kvinnor, som utbjudit sig till skörlevnad, och hava dessa
polismän även tillsett att andra kvinnor så vitt möjligt fått gå ofredade.
Denna tjänstgöring maste likväl vissa perioder inskränkas i större måtto, beroende
på brist av personal genom sjukdomar, semestrar m. m. samt enär patrulleringstjänsten
först och främst måste upprätthållas i distriktet.
Påståendet att en konstapel lugnt åser en ganska närgången förföljelse utan
att tiäda emellan och att konstaplarna i allmänhet hysa den åsikten att männens
uppträdande i detta fall är något som kvinnor böra fördraga lämnas åt sitt värde.
De patrullerande konstaplarnas instruktioner i detta avseende äro fullt tydliga
och fullständiga, men det omtalade oskicket är dock av mycket grannlaga natur.
Av vad ovan anförts framgår att det ingalunda är en lätt sak att åstadkomma
ett effektivt gatuskydd för kvinnor samt att de patrullerande konstaplarna
lämna nattetid gående ensamma kvinnor allt det skydd, som med stöd av gällande
författningar är möjligt och sakens grannlaga natur kräver. Att i detta fall jämföra
Stockholm med landsortsstäder, även större sådana, där nästan alla för varandra
äro kända, synes icke övertygande.
Emellertid skulle mycket vara vunnet och kunna göras, om de förfördelade
kvinnorna mer än hittills ville bistå konstaplarna genom att vid varje tillfälle anmäla,
då någon förfördelning ägt rum, därvid uppgiva namn och adress eller ock
lämna sitt visitkort.
Stockholm som ovan.
C. S. Schönhult.
Rapport lördagen den 5 juni 1915.
Älagd avgiva yttrande med anledning av skrivelse från kvinnoföreningar angående
att män tilltala och ofreda för dem okända kvinnor, får undertecknad, efter
det personalen i saken hörts, beträffande tredje polisdistriktet vördsamt anföra
följande:
Inom distriktet har mera sällan inträffat, att kvinnor blivit av män obehörigen
tilltalade och ofredade. Där så skett och polisman iakttagit detta, eller
kvinna anmält sådant för polisman ocli uppgivit namn och adress, eller bevisning
om förhållandet förefunnits, har marinen blivit anhållen och ställd under åtal.
8 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Veterligen har icke förekommit, att polisman iakttagit män förfölja eller förnärma
kvinnor, eller att polisman anmodats att i dylika fall träda emellan, utan att behörig
åtgärd blivit vidtagen.
Under sådana förhållanden att kvinna för polisman anmäler sig hava blivit
ofredad, men icke vill giva tillkänna vem hon är och icke heller vill medfölja till
polisstationen för lämnande av nödiga upplysningar samt polisman icke sett ofredandet,
eller bevisning eljest saknas och den anmälde förnekar förseelsen, torde
polisman ej kunna ingripa utan risk av att vidtagen åtgärd kommer att stämplas
såsom övergrepp.
Enligt order den 4 oktober 1877 förständigas polispersonalen att ovillkorligen
anhålla och till polisstation avföra person, som angives för brott såvida angivaren
är känd eller, om okänd, själv vill till polisstationen medfölja för att meddela behöriga
upplysningar.
Denna order ålägger sålunda ej polisman att utan vidare anhålla utpekade
personer, och kan givetvis icke heller sådant få tillåtas, enär polisman därmed utsätter
sig för åtal för tjänsteförseelse.
Härav torde följa, att det i skrivelsen omnämnda förhållandet, att polisman,
som »anmodas träda emellan, visar sig icke förstå att förnärmelse ägt rum», måste
vara missriktad uppfattning hos kvinnor om vad polisman har att iakttaga för att
icke överskrida sin befogenhet.
Stockholm som ovan.
A. E. Carlsson.
Rapport onsdagen den 9 juni 1915.
Med anledning av åtskilliga kvinnoföreningars i Stockholm skrivelse till herr
överståthållaren angående kvinnors ofredande genom tilltal och på annat sätt å
Stockholms gator och allmänna platser får undertecknad, efter det personalen blivit
i saken hörd, beträffande fjärde polisdistriktet vördsamt anföra följande:
Det inträffar rätt ofta, att kvinnor på kvällarna och nätterna till konstaplarna
anmäla, att de blivit förföljda och ofredade av okända män, men även händer att
män anmäla, att de blivit ofredade av kvinnor.
Mindre sällan inträffar att män förfölja eller ofreda kvinnor, då någon uniformerad
polisman är närvarande och åser det.
En del av de kvinnor, som anmäla sig blivit ofredade, äro prostituerade eller
eljest kända såsom lösaktiga.
Anmälan om ofredande sker vanligen så, att den ofredade kvinnan vänder
sig till förste polisman hon träffar och uppger, att hon blivit ofredad av eu eller
flere män samt begär polismannens ingripande för att få vara i fred. Då polismannen
själv ingenting sett av ofredandet och därför frågar, om kvinnan vill uppgiva
sitt namn, och om hon fordrar den eller de utpekade männens anhållande,
lämnas oftast svaret: »Det gör detsamma vad jag heter. Jag vill bara vara i fred»
eller dylikt. Vid de få tillfällen, då kvinnor, vanligen i uppretad sinnesstämning,
begära en eller flere mäns anhållande och förklara sig själva vilja medfölja till
polisstationen, brukar vanligen kvinnorna under vägen dit ångra sig och avlägsna
sig, utan att uppgiva sina namn. Vid sådana och andra tillfällen, då polismän ingripa
av sådan anledning, bliva de ofta utsatta för obehag från männens sida.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 9
Konstaplarna inom distriktet hava fått upprepade tillsägelser att övervaka, att
kvinnor icke obehörigen ofredas, och så vitt känt är, har intet fall inträffat, då
någon polisman i sådant avseende underlåtit att göra sin plikt.
Jag har erfarit och vågar påstå, att konstaplarna inom distriktet till fullo
förstå, vad de ha att göra i berörda avseende, vadan i skrivelsen antydda motsatta
förhållandet måste bero på missförstånd eller oförmåga att fatta, vad polistjänsten
kräver.
Vad beträffar den i skrivelsen lämnade »upplysningen», att åtal i dylika fall
kan ske för förargelseväckande beteende, må anföras, att sådant åtal skett redan,
innan kvinnoföreningarnas skrivelse ingavs och allt jämt sker, då anledning därtill
gives.
Den 13 sistlidne februari kl. 1,30 på natten blev nämligen en man anhållen
på Drottninggatan enbart för det han tilltalat och följt efter eu kvinna samt den
22 i samma månad i polisdomstolen dömd att bota 15 kronor för förargelseväckande
beteende, oaktat förföljandet icke väckt allmänt uppseende. Den förföljda kvinnan
hade i detta fall endast uppgivit sitt namn.
Enligt herr polismästarens order yrkades i målet ansvar för förargelseväckande
beteende, enär själva handlingen var ägnad att väcka förargelse.
I de flesta fall, då anhållande skett för ofredande av kvinnor har den anhållne
varit överlastad av starka drycker.
Enligt mitt förmenande är det på långt när icke så illa ställt med kvinnofriden
på våra gator som i skrivelsen framhäves, enär det, enligt konstapiarnes
uppgifter, under senare tiden snarare blivit bättre än sämre i det avseendet. Tid
efter annan och så snart anledning därtill givits har jag kommenderat civilklädda
konstaplar att biträda vid ordningens upprätthållande och för att beivra förseelser
av olika slag.
Någon vidare åtgärd torde icke vara av behovet påkallad.
Stockholm som ovan.
Aug. Jakobson.
Rapport onsdagen den 9 juni 1915.
I anledning av en till herr överståthållaren från ett antal kvinnoföreningar
ingiven skrivelse angående kvinnofriden å Stockholms gator får undertecknad, ålagd
att efter personalens hörande avgiva yttrande, vördsamt anföra följande:
Det i skrivelsen påstådda oskick, som försiggår på huvudstadens gator, är ett
förhållande som konstaplarne ofta äro i tillfälle att iakttaga, men påståendet att
de patrullerande konstaplarne icke skulle lämna kvinnorna det skydd, som de äga
rätt att fordra, vilja konstaplarna bestämt protestera emot, och detta så mycket
mera som konstaplarne sätta cn ära i att kunna skydda kvinnorna mot obehörigt
antastande.
Att kvinnorna ändock kommit till den uppfattningen, att konstaplarna hysa
den åsikten, att männens uppträdande i detta fall är något som kvinnorna böra
fördraga, torde vara beroende på obekantskap med konstapiarnes arbete och svårigheten
för dem att ingripa innan full klarhet föreligger att något ofredande verkligen
ägt rum.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 13 sand. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.) 2
10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
För att en person skall kunna åtalas för förargelseväckande beteende därför
att han obehörigen tilltalat en kvinna, måste detta tilltalande hava väckt förargelse
hos den tilltalade själv eller hos andra, som åsett händelsen.
I många fall då en kvinna blivit obehörigen tilltalad av en man och polismannen
närmar sig för att ingripa, avlägsna sig skyndsamt såväl kvinnan som
mannen. Om mannen anträffas och bevisning finns, att kvinnan visat ovilja därför
att hon tilltalats, kan åtal följa utan att kvinnan behöver ge sig tillkänna.
Om däremot polismannen själv icke har åsett händelsen eller inga vittnen
finnas, är det nödvändigt att kvinnan — något som hon emellertid ofta söker undvika
och därigenom omöjliggör ett effektivt ingripande från konstapelns sida —
antingen till konstapeln uppger namn och adress eller också medföljer till polisstationen,
emedan det annars lätt kan hända, att eu lösaktig kvinna, som från
början tilltalat mannen men sedan icke kommit överens med honom, anger mannen
för att hon blivit antastad av honom, eller ock utpekar kvinnan orätt person.
Då den uniformerade konstapeln har ett bestämt område att bevaka samt det
är lätt för fridstörame att på avstånd kunna observera honom och taga sig i akt
för honom, synes det lämpligt, för att ett mera effektivt skydd skall komma kvinnorna
till del, att civila polismän kommenderas för att biträda med övervakandet
av gatufriden.
Ett faktum är att droskehaufförer i stor utsträckning nattetid verkställa körningar
för män uteslutande i syfte för att anträffa kvinnor och att chaufförerna
gång efter annan stanna med automobilerna för att de i dem åkande männen skola
komma i tillfälle att tilltala promenerande kvinnor. Droskchaufförerna borde förbjudas
att verkställa dylika körningar, som uteslutande avse jakt efter kvinnor.
Till sist hava konstaplarne velat framhålla, att de äro beroende av huru vederbörande
domstol tolkar lagparagrafen om allmän förargelse. Under senare tiden har
polisdomstolen tillämpat denna paragraf, när det gällt kvinnofridstörare, och har
detta inverkat på konstaplarne, som häri hava ett gott stöd för sin strävan att
stävja ofoget ifråga. — Ett ytterligare stöd för konstaplarne vore, om icke kvinnorna
själva så ofta undandroge sig att giva sig tillkänna då de antastats.
Stockholm som ovan.
O. F. Holmgren.
Rapport måndagen den 31 maj 1915.
I eu till herr överståthållaren ställd skrivelse hava fjorton kvinnliga representanter
för lika många kvinnoföreningar eller förbund anfört klagomål däröver,
att män nattetid å Stockholms gator obehörigen tilltala för dem okända kvinnor,
göra dem sårande förslag samt till och med, då dessa förslag avvisas, bruka våld
mot den förolämpade kvinnan. Vidare klagas i skrivelsen däröver, att det skydd
som kvinnorna borde äga rätt att fordra av de patrullerande poliskonstaplarne kommer
dem i allt för ringa grad till del, då det icke allenast kan hända, att en konstapel
luugt åser en ganska närgången förföljelse, utan att han, när han anmodas
att träda "emellan visat sig icke förstå, att eu förnärmelse ägt rum, utan synas
konstaplarne i allmänhet hysa den åsikten, att männens uppträdande i detta fall
är något som kvinnor böra fördraga. Det uttalas i anledning därav i skrivelsen
eu förmodan att konstaplarnes instruktioner äro ofullständiga. För att i någon
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
11
mån råda bot på det onda föreslås i skrivelsen att civila konstaplar utkommenderas,
då det för dem är lättare än för de uniformerade att beivra oskick av nu ifrågavarande
slag.
I anledning härav får vördsamt anföras följande:
Under år 1914 anhöllos inom sjätte polisdistriktet 35 män för det de å gator
eller allmänna platser, delvis i förening med fylleri, i en eller annan form förfördelat
kvinnor.
Distriktets överkonstaplar och konstaplar hava samtliga var för sig inför undertecknad
förklarat, att de icke hava sig bekant något fall, där en kvinna i någon
form blivit förolämpad av män och härför vänt sig till polisman, utan att
hon av honom erhållit det skydd hon begärt. I fall där polismannen själv åsett
att kvinnan förolämpats — eller där polismannen icke varit åsyna vittne till det
skedda — kvinnan velat stå för sin anmälan genom att för polismannen uppgiva
sitt namn och adress eller medfölja till polisstationen för att göra detta, har den
som gjort sig skyldig till förseelsen alltid anhållits.
Det har emellertid esomoftast inträffat, att en ensam kvinna för polisman utpekat
en mansperson under förmälan att denne obehörigen tilltalat henne eller följt
efter henne, utan att polismannen själv sett något av detta. I dylika fall, då den
utpekade inför polismannen förnekar vad som lägges honom till last och kvinnan
icke vill stå för sin anmälan genom att uppgiva sitt namn och adress, samt annan
bevisning saknas, föreligger icke laga skäl för ett anhållande och ännu mindre för
ett åtal. Kvinnan har dock i alla händelser icke behövt sakna det skydd som hon
för ögonblicket varit i behov av, ty polismannen är nu i tillfälle att övervaka det
förolämpningen eller förföljelsen åtminstone icke fortsattes.
Någon anmälan därom, att polisman i något fall åsidosatt sin tjänsteplikt i
nu ifrågavarande hänseende har icke gjorts till undertecknad.
Några s. k. automobilöverfall äro icke kända av personalen inom sjätte polisdistriktet.
Tid efter annan utkommenderas i distriktet nattetid civila polismän med
order att beivra förseelser och brott av varjehanda slag, således även sådana förseelser
varom nu är fråga.
I detta sammanhang kan nämnas att under ovannämnda tid, 1914, inom
distriktet anhöllos 33 kvinnor för det de ofredat för dem okända män. 74 kvinnor
— icke prostituerade — anhöllos för sedeslöst leverne; 84 kvinnor anhöllos för
fylleri, varjämte 278 prostituerade kvinnor anhöllos för det de undandragit sig
läkarebesiktning.
Stockholm som ovan. .
Carl Westling.
Rapport lördagen den 29 maj 1915.
Föreningen Vita Bandet och ett flertal andra kvinnoföreningar hava genom
respektive ordförande till herr överståthållaren ingivit eu klagoskrift av huvudsakligt
innehåll, att män ofta förolämpa för dem okända kvinnor å huvudstadens
gator efter mörkrets inbrott genom brutala tillmälen och sårande förslag m. m.
och påyrka klagandena ett effektivt gatuskydd för kvinnor genom ordningsmaktens
12
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
ingripande även i de fall, där de förolämpade icke vilja angiva saken till åtal, enär
den i och för sig vore ägnad väcka förargelse.
Beordrad häröver avgiva yttrande, får undertecknad vördsamt anföra:
Det av klagandena antydda förfaringssättet att genom åtal för förargelseväckande
beteende befordra den skyldige till straff har vid olika tillfällen under
senare tiden använts inom distriktet, och de skyldiga hava ådömts böter.
Det möter dock givetvis svårigheter för konstaplarne att i många fall utan föregående
muntlig anmälan av den förnärmade avgöra, huruvida en kvinna, som tilltalats
av en man, blott därigenom känner sig förolämpad. Om också en konstapel har tillfälle
iakttaga, att en kvinna avvisar eu man, kan konstapeln därför icke veta, om parterna
äro för varandra okända eller om de stått eller stå i något förhållande till
varandra, varigenom mannens påträngande låter sig förklaras. Det är nämligen ej
ovanligt, att en kvinna avvisar en man, som tilltalar henne, men vilken icke behagar
henne, men däremot i nästa stund utan invändning gör sällskap med en
annan man. Om konstapeln emellertid icke känner kvinnan och icke med säkerhet
vet, om hon tillhör klassen av prostituerade kvinnor, ehuru hon i verkligheten gör
det, skulle i förra fallet genom konstapelns ingripande av eget initiativ mot männen
givas åt kvinnan en upprättelse, som icke tillkomme henne. Jag anser därför, att kvinnan
först bör påkalla konstapelns ingripande och förklara, i vilket avseende hon blivit
förolämpad av mannen och därefter jämväl av mannens förklaring må bero, huruvida
skälig anledning finnes för konstapeln att ingripa, varefter rapport om förhållandet
i vanlig ordning bör ingivas.
Enligt lämnade uppgifter av konstaplarne äro inom distriktet företrädesvis
Birger Jarlsgatan och Strandvägen de platser, där prostituerade kvinnor hava sitt
tillhåll, vilket förhållande jämväl iakttagits av distriktsbefälet. Tid efter annan
hava civilklädda konstaplar varit där kommenderade nattetid för övervakande av
dessa kvinnors uppträdande. Polismännen hava därunder iakttagit, att å ena sidan
kvinnor tilltalats av män och å andra sidan män tilltalats av kvinnor, vilka tydligen
utbjudit sig till skörlevnad. Avvisar kvinnan en man, som hon ej vill göra
sällskap med, kan denne bliva efterhängsen och förfölja henne, och för den utomstående,
som kanske iakttager händelsen på avstånd och icke närmare reflekterar
över, i vilket syfte kvinnan uppehåller sig på platsen, kan det förefalla, som om
ett störande av kvinnofriden ägde rum.
Å andra sidan har vid olika tillfällen förekommit, att tydligen ordentliga och
respektabla kvinnor till konstaplarne anmält, att de genom skymfiiga förslag och
tillmålen blivit förfördelade av män. I en del av dessa fall har ingen åtgärd
kunnat vidtagas mot den skyldige, emedan anmälan gjorts så sent, att denne hunnit
sätta sig i säkerhet och ej kunnat anträffas.
Som ovan antytts är det först under senare tiden som polisdomstolen tillämpat
lagbestämmelsen angående förargelseväckande beteende för dem, som ofreda kvinnor
på gatorna, även i de fall, då ingen allmän förargelse (hos andra) åstadkommits
och utan att den förnärmade behöft föra ansvarstalan.
Domstolen har grundat sitt fällande utslag på den utan tvivel riktiga uppfattningen,
att förnärmelsen i och för sig är att anse som förargelseväckande.
Vid sådant förhållande synes någon ytterligare lagbestämmelse icke erforderlig
utan torde ett för kvinnorna tillfredsställande resultat kunna ernås genom åläg
-
Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
13
gande för polispersonalen — eventuellt genom skriftlig order — att efter anmälan
av kvinna, som anser sig förolämpad genom opassande uppträdande av en man,
upptaga saken och vidtaga lagliga åtgärder.
Stockholm som ovan.
V. Ekström.
Rapport fredagen den 11 juni 1915.
Ålagd avgiva yttrande över den av flere kvinnoföreningar till ämbetet ingiva
skrivelsen rörande kvinnofriden på Stockholms gator får jag såsom yttrande häröver
vördsamt överlämna bifogade av distriktets personal till mig överlämnade uttalande
i saken.
För egen del har jag intet att anföra härutöver.
Stockholm som ovan.
Oscar Nordenberg.
Till herr poliskommissarien i åttonde polisdistriktet.
Efter erhållen del av en till överståthållareämbetet av flera kvinnoföreningar
ingiven skrivelse, har åttonde polisdistriktets diskussionsklubb vid hållet sammanträde
torsdagen den 10 juni 1915 med anledning av nämnda skrivelse beslutat göra
följande uttalande:
Vad beträffar klagomålet, att det skydd, som kvinnorna borde äga rätt att
fordra av de patrullerande poliskonstaplarna, kommer dem i allt för ringa grad till
del, så har det i många fall visat sig vara ytterst svårt för den patrullerande
konstapeln att avgöra huruvida verklig förnärmelse föreligger eller icke, samt om
ett ingripande från polisens sida kan vara behövligt eller lämpligt.
Flera av polismännen ha nämligen erfarenhet av, att av polismannen erbjudet
skydd för förment förnärmelse mot kvinna i många fall på ett förnärmande sätt
avböjts.
Något fall, där kvinna förvägrats det skydd, som hon vid behov begärt av
polismannen, är icke känt. Icke heller är något fall bekant, där polismannen efter
kvinnans angivelse, eller där uppenbarligen förnärmelse mot kvinna begåtts i polismannens
åsyn och förhållandet väckt allmänt uppseende, uraktlåtit att vidtaga erforderliga
åtgärder för kvinnans skydd.
Då dylika förnärmelser emellertid oftast förekomma å platser och tider, då
polisman icke finnes tillstädes, har det dock visat sig erforderligt, att polismannen
i många fall måste handla efter eget omdöme för att förekomma onödig trakassering.
Som exempel härpå kan ett fall anföras, då polismannens omdöme på ett
mycket enkelt sätt lugnade eu kvinna, som påstått sig vara förnärmad. Vid tillfället
ifråga kom en kvinna till eu patrullerande konstapel och beklagade sig över,
att eu man förföljt henne — gått samma väg —- och tittat så egendomligt och
närgånget på henne. Konstapeln kunde emellertid genast lugna kvinnan, att ingen
fara vore skodd, och att mannen säkerligen ingenting sett. Den ifrågavarande
mannen, som var igenkänd av konstapeln, var blind.
14 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Då inbillning i många fall kan vara anledning till dylika klagomål, synes det
vara omöjligt att undanröja anledningar till klagomål.
Den hjälp, som de patrullerande konstaplarna borde äga rätt att fordra av
kvinnorna för åstadkommande av ett effektivt gatuskydd för kvinnor, kommer dem
oftast i allt för ringa grad till del, enär kvinnorna i de fall, där en begången förnärmelse
kan fordra en välförtjänt näpst, oftast vägra att lämna polismannen det
bistånd, som erfordras för bevisnings anskaffande i och för att kunna angiva förseelsen
till åtal, varigenom kvinnorna själva i många fall kunna vara skuld till, att
en förnärmelse icke kunnat åtalas.
Stockholm i juni 1915.
Å diskussionsklubbens vägnar:
Carl Trulsson. C. A. Medin.
Rapport fredagen den 4 juni 1815.
Anmodad avgiva yttrande i anledning av en av fröken Cecilia Francke m. fl. till
överståthållareämbetet ingiven skrivelse angående behov av ett mera effektivt gatuskydd
för kvinnor, får undertecknad vördsamt anföra följande:
Distriktets polispersonal, som tagit del av förenämnda skrivelse, vitsordar, att
kvinnor nattetid ute å gator och allmänna platser ganska ofta ofredas av män på
ett mer eller mindre närgånget sätt.
Sålunda uppgav konstapeln nr 513 Lundgren, att han vid flera tillfällen nattetid,
särskilt under patrullering å Birger Jarlsgatan blivit anmodad att skydda kvinnor,
vilka påstått sig vara förföljda av män, som obehörigen tilltalat dem. Emellertid
hade de utpekade männen nästan alltid dragit sig undan i god tid, och i brist
på bevisning hade Lundgren ej heller ansett sig böra anhålla dem.
Konstapeln nr 518 Svensson uppgav, att vid flera tillfällen under innevarande
år okända kvinnor nattetid påkallat hans skydd, mot män, som förföljt eller eljest
på ett eller annat sätt ofredat dem. Då de utpekade männen vanligtvis förneka
vad som lagts dem till last och Svensson själv ej iakttagit annat, än att dessa män
på något avstånd gått samma gata som den förfördelade kvinnan, hade Svensson
ansett sig icke kunna vidtaga annan åtgärd än att han tillsagt männen att upphöra
med förföljandet, synnerligast som den förfördelade i flesta fall vägrat att
uppgiva namn och bostad.
Konstapeln nr 519 Isaksson har uppgivit, att en kvinnlig studerande för omkring
tre månader sedan påkallat Isakssons skydd mot eu okänd man, som, sedan
han obehörigen tilltalat henne, begärt att få göra henne sällskap. På kvinnans
därom framställda begäran hade Isaksson ledsagat henne till hennes närbelägna
hem. Själv ville hon icke göra någon angivelse mot denne man, emedan hon för
sin del fann det synnerligen obehagligt att bliva inblandad i ett rättsfall av
denna art.
Någon tid därefter hade Isaksson vid klockan ettiden på natten iakttagit, att
en handelsresande å Odengatan på ett närgånget sätt ofredat två okända kvinnor,
som tydligen utan att fästa minsta avseende därvid fortsatt sin väg gatan fram.
Mannen, som befanns vara berusad av starka drycker, anhölls av Isaksson.
Konstapeln nr 526 Lindberg hade för några veckor sedan av två okända kvinnor
anmodats att ledsaga dem hem till deras vid Döbelnsgatan belägna bostad,
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 15
emedan en okänd man strax förut skulle liava ofredat dem å Odengatan. Lindberg
både emellertid icke ansett sig kunna anhålla mannen, dels därför att han själv
ingenting sett och dels emedan de förfördelade kvinnorna ej velat uppgiva sina
namn.
Ett liknande fall anfördes av konstapeln nr 524 Hammar, som vid ett tillfälle
patrullerade å Johannes kyrkogård. Två okända kvinnor hade nämligen sökt
skydd hos Hammar mot eu okänd man, som, enligt vad de påstodo, förföljt dem
från Östermalmstorg till Jutas backe. Då kvinnorna på inga villkor ville uppgiva
sina namn och ej heller påyrkat att mannen skulle anhållas, hade Hammar ej vidtagit
annan åtgärd, än att han på kvinnornas begäran följt dem till deras bostad
vid Kammakaregatan.
En natt under sistlidne vinter hade eu okänd kvinna anmält för inspektionskonstapeln
Persson, att två okända män, som kommit åkande i automobil på Birger
Jarlsgatan, velat mot hennes vilja draga upp henne i bilen samt, då hon bestämt
motsatte sig detta, ryckt av henne den ena handsken, vilken de sedan vägrat
lämna tillbaka. De båda männen, som på Perssons tillsägelse återlämnade handsken,
förnekade, att de på något sätt förgått sig mot kvinnan och påstode, att det tvärtom
var hon som mot deras vilja sökt bereda sig tillträde till deras bil. Under
sådana förhållanden hade Persson ansett sig icke kunna anhålla männen.
Flera andra polismän hava likaledes anfört en del fall av störd gatufrid av
ovanbeskrivna art ute å gator och allmänna platser, men i alla de fall, där den
förfördelade ej velat uppgiva namn och bostad och där polismännen själva
ingenting sett och ej heller annan bevisning funnits att tillgå, hade dessa förseelser
icke beivrats. I andra fall däremot, där den angivna befunnits vara berusad av
starka drycker eller där deri förfördelades påståenden kunnat i någon mån styrkas,
hade förseelsen genom polismännens ingripande alltid beivrats.
Då under senare tiden, personer, som rapporterats för det de nattetid ofredat
kvinnor, i polisdomstolen ådörnts ansvar för förargelseväckande beteende å allmän
plats, ehuru det ej kunnat styrkas att handlingen väckt förargelse hos annan än
den förfördelade kvinnan, torde några nya lagbestämmelser på det område, varom
här är fråga, ej vara av behovet påkallade.
Om polisman, efter därom gjord angivelse, anhåller person för det han nattetid
ofredat kvinnor och samtidigt gör sig underrättad om på vad sätt ofredandet
ägt rum samt i vad förhållande parterna stå till varandra, synes mig den förfördelade
kvinnan icke böra besväras med personlig inställelse å polisstationen.
Men å andra sidan kan det ju icke heller rimligen begäras, att polisman, i brist
på all bevisning, skall kunna anhålla en för ovanberörda förseelse angiven person,
därest kvinnan vägrar att uppgiva namn och bostad.
Stockholm som ovan. O. Källqvist.
Rapport tisdagen den 19 oktober 1915.
Förelagd avgiva yttrande i anledning av gemensam skrivelse till överståthållaren
från ett flertal kvinnoföreningar med klagomål över störande av kvinnofriden
å gator och allmänna platser här i staden och med påstående att de patrullerande
poliskonstaplarna åse manspersoners närgångna förföljelser mot kvinnor utan att
ingripa och lämna kvinnorna berättigat skydd, får vördsamt anföras följande:
16 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Samtliga polismän i tionde polisdistriktet hava liörts i saken varvid utrönts,
att, såvitt känt är, endast i ett fall dylik förföljelse förekommit inom tionde polisdistriktet.
Konstapeln nr 557 Johan Axel Eriksson har nämligen berättat, att en kväll
i början av innevarande år klockan mellan 11 och 12, under det Eriksson hade
patrulleringstjänst i Enskede, en vid Hemmet för Gamla vid Enskede anställd
tjänarinna kommit till Eriksson å Stock holmsvägen i Enskede och beklagat sig över,
att hon under kvällen blivit av en för henne okänd man, som hon för Eriksson
utpekade, förföljd först å flere gator i staden, varefter mannen medföljt till Enskede
i samma spårvagn, med vilken kvinnan färdats dit och fortsatt att följa efter
henne där. Mannen hade emellertid icke någon gång tilltalat kvinnan.
Kvinnan ifråga hade intet yrkande mot mannen, utan begärde kvinnan blott
att hon, som under vägen till sin bostad hade att passera över en skogsbacke,
måtte erhålla skydd för vidare förföljelse. Eriksson hade i anledning härav åtföljt
kvinnan ett stycke, varvid Eriksson iakttagit, att mannen genast återvänt och begivit
sig till spårvägsliållplatsen vid Kyrkogårdsvägen samt därifrån medföljt spårvagn
mot staden.
Samtliga polismän hava blivit av undertecknad tillsagda att alltid, då polismännen
genom tillkännagivande eller egen iakttagelse få kännedom om att kvinna
förföljes av mansperson, lämna kvinnan begärt eller berättigat skydd samt, där
anledning därtill finnes, genom mannens anhållande eller på annat lämpligt sätt
förskaffa sig kännedom om vem den förföljande mannen är.
Stockholm som ovan.
Aug. Sjöstrand.
Rätt avskrivet betygas, Stockholm i överståthållareämbetet för polisärenden
den 4 mars 1916.
Ex officio.
Levin Olbers.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1936.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.