Betänkande, i anledning av väckta motioner angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till följd av statsmonopol å tobakstillverkningen.
1916-05-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1916:22, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till följd av statsmonopol å tobakstillverkningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1916 kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till
följd av statsmonopol å tobakstillverkningen.
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp*, Hammarström, Ollas A.
Ericsson, Antonsson*, Bäckström, frih. Fleming, Rökig, Jeansson
i Kalmar, Rune, Källman, Elof Ljunggren, Knaust, Bondeson*,
Holmström*, Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa*, Lithander
och Uddenberg*.
* Icke deltagit i justeringen av betänkandet.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 78, har herr Söderberg i Stockholm hemställt, »att riksdagen
måtte besluta:
att till de yrkesutbildade arbetare inom tobaksindustrien, vilka skola
åtnjuta ersättning enligt 9 § 4 mom. i Kungl. Maj:ts nådiga förordning
av 15 december 1914, om vad iakttagas skall i avseende å införande av
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, måtte hänföras även de med
klistringsarbete inom tobaksindustrien sysselsatta arbetare;
att följande tillägg måtte göras till 9 § i samma förordning:
Ersättning enligt 9 § 2 mom. c må likaledes tillkomma de yrkesutbildade
tobaksarbetare, som under åren 1911—1914 någon tid vistats i utlandet,
men vid tiden för monopolets ikraftträdande varit inom riket ånyo
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 7 samt. 20 käft. (Nr 22.) 1
Motionärernas
yrkanden.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
anställda i yrket eller tillföljd av sjukdom eller arbetsbrist ej kunnat erhålla
anställning.
Likaledes må ersättning enligt samma mom. tillkomma de arbetare,
vilka, ehuru bosatta inom riket, under samma tidsperiod varit någon tid
bortvarande från yrket, men vid tiden för monopolets ikraftträdande varit
ånyo anställda inom detsamma, eller till följd av sjukdom, arbetsbrist eller
andra tvingande orsaker ej kunnat erhålla anställning.»
I samband härmed har utskottet behandlat en likaledes från andra
kammaren till utskottet remitterad, av herr Lithander väckt motion, nr 82,
däri hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t behagade låta utreda frågan rörande ersättning för förlorad
näring för de tobaksfabrikanter, som börjat sin fabrikationsverksambet
efter 31 december 1908, samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill
denna utredning kan föranleda».
Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts, får utskottet hänvisa
till motionerna.
Tobakscentrai- Bevillningsutskottet, som i vederbörlig ordning anhållit, att tobaksk°"yttrande™3
cenfralkommissionen måtte avgiva det yttrande, som de i förevarande båda
motioner gjorda framställningarna kunde föranleda från centralkommissionens
sida, har sedermera fått till sig överlämnad en till Konungen ställd skrivelse,
däri kommissionen i anledning av bevillningsutskottets berörda framställning
anfört följande:
»Vidkommande herr Söderbergs motion, finner sig centralkommissionen, som nu
slutligt avgjort omkring s/4z av samtliga till kommissionen ingivna ansökningar, avseende
personlig ersättning, till en början böra vitsorda, att kommissionen i ett icke ringa antal
fall ansett sig nödsakad avslå ersättningsansökningar på den grund att vederbörande
sökande under tidsperioden 1911—1914 varit borta från tobaksindustrien, eller väl
varit sysselsatt inom denna industri men i utlandet, detta dock endast för den händelse
bortovaron, respektive utomlandsvistelsen omfattat en sammanhängande tidsföljd
överstigande ett år. Centralkommissionen har ansett detta tillvägagångssätt betingat
av bestämmelserna i 9 § 2 mom. c) av ersättningsförordningen, jämförda med den
i 1 mom. av samma § a) och e) angivna förutsättningen om stadigvarande sysselsättning
och anställning. Vid tillämpningen har kommissionen dock så vitt möjligt tagit
hänsyn till de fall, där en under tidsperioden 1911—1914 inträffad längre ''bortovaro
från tobakstillverkningen varit orsakad av sjukdom eller annan anledning, som synts
kommissionen utgöra laga förfall, och i dessa fall låtit ersättning utgå trots bortovaron.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
3
Beträffande de i motionen omhandlade klistrerskorna, har kommissionen, såsom
i motionen uppgives, ansett sig böra bestämma ersättningen åt dem enligt 6 mom. i
9 §. Kommissionen har därvid stött sig på, förutom kommissionens egna undersökningar,
upplysning från synnerligen sakkunnigt håll, enligt vilken dessa personer, om
än deras arbete kräver viss yrkesutbildning, dock icke kunna anses såsom inom tobakshanteringen
yrkesutbildade. Så snart en såsom klistrare anställd person jämte klistringsarbete
i än så ringa omfattning utfört annat arbete, som kunnat anses kräva
yrkesutbildning, har kommissionen städse hänfört honom till den i 9 § 1 mom. a)
omförmälda kategori ersättningstagare.
Centralkommissionen måste emellertid medgiva, att även med den för de ersättningssökande
gynnsamma tillämpning, kommissionen sålunda givit åt gällande bestämmelser
i förevarande hänseenden, det under kommissionens verksamhet i icke
så få fall inträffat, att kommissionen i sina beslut nödgats komma till resultat, som
ej till fullo tillgodosett de sökandes anspråk på skälig ersättning för förlorad anställning.
I dessa fall har kommissionen sökt lägga saken till rätta genom att tillämpa
bestämmelserna i 12 § om understöd, därvid kommissionen har låtit sig angeläget
vara att i fall av behov vidtaga särskilda åtgärder för införskaffande av erforderliga
ansökningar om understöd. Ett särskilt stöd för detta förfaringssätt har kommissionen
funnit i vad som uttalas i riksdagens skrivelse den 12 september 1914 därom, att
föreskrifterna i 12 § om understöd äro avsedda att komplettera de i det föregående
meddelade bestämmelserna om ersättning för förlorad anställning eller sysselsättning
inom tobakstillverkningen, och kommissionen har fördenskull funnit sig kunna tillämpa
samma föreskrifter, även om i varje särskilt fall ej åvägabragts fullständig utredning
angående oförmåga att försörja sig eller svårighet att förskaffa sig uppehälle. För
övrigt må i detta sammanhang framhållas att, vad särskilt angår arbetare och med
dem jämnställda inom tobaksindustrien, det endast i rena undantagsfall torde inträffa,
att ej förutsättningarna för tillämpning av bestämmelserna om understöd föreligga.
Emellertid vill centralkommissionen givetvis icke förneka möjligheten av att en
eller annan person, som enligt de av centralkommissionen följda principer skulle hava
tillerkänts understöd, kan hava blivit utan sådant på den grund, att någon understödsansökan
från honom icke till centralkommissionen inkommit.
Beträffande personer, som erhållit anställning hos Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet,
har emellertid här ovan omförmälda utväg till ernående av ett rättvist
resultat icke stått kommissionen till buds. Förutsättningen för att någon skall kunna
tillerkännas understöd är nämligen, såsom av 12 § framgår, att han genom monopolets
införande förlorat anställning eller sysselsättning inom tobakstillverkningen samt
att skälig anledning är att antaga, att han till följd härav kommer att sakna utväg
att sig försörja, eller att han äger särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle. Då
dessa förutsättningar brista — och så måste ju sägas vara fallet med den, som erhållit
anställning hos monopolbolaget — kan understöd icke utdömas. De här avsedda
personer komma således, därest de under den i 9 § 2 mom. d) omförmälda tid utan
eget förvållande av sjukdom eller annan anledning skiljas från sin anställning i en
vida sämre ställning än de deras kamrater, som, då de icke erhållit anställning hos
monopolbolaget, kunnat tillerkännas understöd, något som förefaller så mycket mindre
tilltalande som ju i allmänhet de bästa arbetarna torde hava av monopolbolaget ut
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
valts till erhållande av anställning. Gång på gång har det ock under centralkommissionens
verksamhet inträffat, att kommissionen endast på grund därav, att vederbörande
vunnit en stundom rent tillfällig anställning hos monopolbolaget, varit förhindrad
att i understödsväg upphjälpa en otillräcklig ersättning eller att tillerkänna
understöd, där ersättning av en eller annan anledning uteblivit. Ett tillägg till
gällande författning, i syfte att bereda centralkommissionen möjlighet att villkorligt
tillerkänna understöd åt hos monopolbolaget anställda personer, måste därför enligt
centralkommissionens uppfattning anses synnerligen av behovet påkallat.
Genom en dylik författningsändring skulle, enligt centralkommissionens bedömande,
icke blott det huvudsakliga syftet med motionärens framställning bliva tillgodosett,
utan möjlighet dessutom öppnas att i åtskilliga andra fall, än de av motionären
avsedda, där ersättningsbestämmelsernas tillämpning givit ett ur billighetssynpunkt
otillfredsställande resultat, i understödsväg träda hjälpande emellan.
För egen del anser sig centralkommissionen så mycket hellre böra tillstyrka
antagande av ett dylikt författningstillägg, som det synes centralkommissionen ytterst
tvivelaktigt, huruvida den av motionären antydda utvägen till undanröjande av de i
motionen anmärkta konsekvenserna av nu gällande ersättningsbestämmelser skulle —
ens med lämpliga jämkningar i de föreslagna författningstilläggen — leda till det
avsedda målet. Såsom redan nämnts, har centralkommissionen redan nu slutligt avgjort
cirka 3/4 av samtliga ärenden avseende personlig ersättning, och med tämligen
stor säkerhet torde kunna sägas, att vid den tidpunkt, då de av motionären föreslagna
författningsbestämmelserna tidigast skulle kunna träda i tillämpning, ersättningsförfarandet
i dessa delar åtminstone i allt väsentligt lärer vara slutfört. De nya ersättningsbestämmelserna
skulle således icke få någon som helst praktisk betydelse, och
även om man valde den utvägen att upptaga de nya bestämmelserna i en särskild
tilläggsförfattning och därvid giva dem tillämpning även å de av centralkommissionen
redan avgjorda ersättningsärenden, skulle en sådan anordning, frånsett det mindre
tilltalande i att i lagstiftningsväg förtaga verkan av ett stort antal av centralkommissionen
i laga ordning fattade beslut, stöta på betydande praktiska svårigheter. Det
bleve nämligen nödvändigt att föreskriva ny ansökningstid, då det väl låter tänka sig
att en eller annan, som enligt de nya bestämmelserna skulle bliva ersättningsberättigad,
i vetskap om att rätt till ersättning enligt författningens nuvarande lydelse icke
tillkomme honom, underlåtit att till centralkommissionen ingiva ansökan om ersättning.
Även om man utgår från att centralkommissionen skulle åläggas att utan vidare
ånyo till behandling företaga sådana av centralkommissionen redan avgjorda ärenden,
som kunde falla under den nya lagstiftningen, kunde man vidare, därest man icke
i avseende å de nya ansökningarna ville frångå det för prövning av inkomna ersättningsansökningar
i allmänhet föreskrivna förfarandet, i och för den nya lagstiftningens
tillämpning icke undvara medverkan av lokala kommissioner. Då emellertid de förut
för prövning av personliga ersättningsanspråk tillsatta lokalkommissionerna redan slutfört
eller i allt fall under den allra närmaste tiden komma att slutföra sitt arbete,
bleve det alltså, därest motionärens förslag skulle läggas till grund för lagstiftning i
ämnet, nödvändigt att föranstalta om tillsättande av nya lokalkommissioner. Slutligen
måste, med hänsyn till att centralkommissionen, såsom förut nämnts, redan tillerkänt
ett stort antal personer, som skulle falla under den nya lagstiftningen, under
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
5
stöd till efter omständigheterna avpassade belopp, särskilda anstalter träffas för att
icke genom en dylik lagstiftning dessa personer komme att försättas i en gynnsammare
ställning än övriga tobaksarbetare.
Av vad centralkommissionen sålunda anfört torde framgå, att enligt kommissionens
uppfattning de i motionen framhållna önskemålen skulle vinna en lycklig
lösning genom en även ur andra synpunkter önskvärd lagstiftning av innebörd, dels
att tiden för ingivande av understödsan sökan utsträcktes, och dels att åt centralkommissionen
medgåves rätt att jämväl i fall, där person erhållit anställning hos Aktiebolaget
Svenska Tobaksmonopolet, tillerkänna honom understöd till lämpligt belopp,
vilket understöd emellertid skulle utgå endast under förutsättning att han inom viss
tid bleve utan eget förvållande från anställningen skild. Stadgande härom torde lämpligen
kunna inflyta i form av ett tillägg till 12 § i ersättningsförordningen; och borde
beträffande de närmare förutsättningarna för utbekommande av understödsbeloppet
gälla vad i 9 § 2 mom. d) av samma förordning stadgats i fråga om utbetalande av
villkorligt fastställd ersättning.
En lagstiftning av nu avsett innehåll bör givetvis icke vinna tillämpning allenast
å de i motionen omförmälda kategorier arbetare, utan jämväl å andra personer,
vilkas anställning inom tobakstillverkningen varit av art, som avses i 9 § 1 mom.
a) och e), även om medgivas måste, att lagstiftningen komme att få sin huvudsakliga
betydelse för de egentliga arbetarna och med dem likställda.
De nya bestämmelserna om rätt till villkorligt understöd skulle givetvis i första
rummet tillämpas i de understödsärenden, vilka vid bestämmelsernas ikraftträdande
tilläventyrs ännu icke av centralkommissionen avgjorts. Därjämte torde emellertid
erfordras, att de personer, vilka på grund av vunnen anställning hos Aktiebolaget
Svenska Tobaksmonopolet fått sina understödsansökningar av centralkommissionen
avslagna, ävensom de, vilka underlåtit att till centralkommissionen ingiva dylik ansökan,
nu bereddes tillfälle att inom viss tid till centralkommissionen inkomma med
begäran om understöd, till följd varav för dessa personer ny tid för ingivande av
understödsansökningar borde stadgas.
Slutligen anser sig centralkommissionen böra anmärka, att såvitt nu kan bedömas,
det av riksdagen för utbetalning av understöd anvisade anslaget å 500,000
kronor, med hänsyn till antalet av de till centralkommissionen ingivna, ännu icke
avgjorda understödsansökningar samt summan av redan fastställda understödsbelopp,
synes skulle komma att förslå jämväl till täckande av de utgifter, som av den av
centralkommissionen föreslagna författningsändringen kunde föranledas. På grund av
det med Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet avslutade kontraktet rörande sättet
för gäldande av kostnaderna för monopolets införande torde dock jämväl för en dylik
förändrad användning av ovanberörda anslag medgivande från sagda bolag vara erforderligt.
Då emellertid de antydda utgifterna icke låta sig på förhand med någon
säkerhet beräkna, torde försiktigheten bjuda, att de medel, som utöver behållningen
på nämnda anslag tilläventyrs kunna varda erforderliga, ställas till förfogande; och
synas dessa medel böra, under förutsättning av monopolbolagets medgivande, gäldas
på samma sätt som annan kostnad för statsmonopolets genomförande.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Herr Söderbergs
motion.
Utskottet.
Beträffande härefter den av herr Lithander väckta motionen tilltror eig centralkommissionen
icke att göra något uttalande, huruvida de av motionären till stöd för
framställningen anförda skälen kunna anses vara av beskaffenhet att böra föranleda
ett frångående av den ståndpunkt, som 1914 och 1915 års riksdagar i frågan intagit,
men vill erinra att det — med hänsyn till vad i motsvarande avseende stadgats
såsom förutsättning för erhållande av personlig ersättning — väl icke i något fall
kan ifrågasättas att utsträcka ersättningsrätten till andra företag än sådana, som börjat
sin verksamhet under åren 1909 och 1910. Ett framflyttande av tidsgränsen till
den 1 januari 1911 skulle, såvitt av de till kommissionen ingivna ansökningshandlingar
framgår, medföra, att ytterligare ett tiotal fabriksföretag bleve berättigade till
ersättning för förlorad näringsverksamhet, och då bland dessa företag befinna sig åtskilliga,
vilka drivit sin rörelse i betydande omfattning, skulle härav följa en icke
oväsentlig ökning i de beräknade kostnaderna för monopolets genomförande.
De särskilda föreskrifter, som, i händelse av bifall i större eller mindre utsträckning
till motionärens önskemål, bliva erforderliga, torde lämpligen böra inrymmas i
en särskild författning om tillägg till 8 § av ersättningsförordningen. Bland dessa
föreskrifter lära ock böra upptagas nya stadganden om beräkning etc. av medelhandelsvinst
och medelnettoförsäljningsvärde. De i 8 § av ersättningsförordningen i dylikt
hänseende meddelade bestämmelserna synas nämligen icke oförändrade kunna tillämpas
å företag, som börjat sin verksamhet efter den 1 januari 1909.»
I skrivelsen fanns antecknat, att herr Söderberg meddelat, att han icke kunde
instämma i förestående utlåtande i vad detsamma avsåge den av honom själv inom
riksdagen väckta motionen.
Vad herr Söderberg i sin motion anfört har utskottet ansett innefatta
skäl för en i viss mån utsträckt möjlighet att medgiva gottgörelse i anledning
av tobaksmonopolets införande. Men det förslag i sådant syfte, som
motionen innehåller, har utskottet icke kunnat biträda, utan har utskottet
ansett, att övervägande skäl tala för, att i stället villkoren för meddelande
av sådant understöd, som omtalas i 12 § i förordningen om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
(ersättningsförordningen), ändras i den riktning, tobakscentralkommissionen i
dess ovan intagna yttrande ifrågasatt.
I fråga om sättet för gäldande av de kostnader, som kunna komma
att föranledas av en sådan utvidgad möjlighet att erhålla understöd, vill
utskottet till en början erinra, hurusom 1915 års riksdag (skrivelse nr 114)
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt, att av det till utbetalning av
ersättning och understöd enligt de i ersättningsförordningen angivna grunder
beviljade anslaget å 20,200,000 kronor, högst 500,000 kronor finge användas
till utbetalande av understöd enligt 1 2 § i nyssnämnda förordning. Utskottet
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
7
erinrar vidare, att enligt det mellan svenska staten och aktiebolaget svenska
tobaksmonopolet gällande kontraktet bolaget skall till staten erlägga likvid
med belopp, som motsvarar bland annat vad staten enligt ersättningsförordningen
får utbetala i ersättning och understöd. Då utskottet, i likhet
med vad tobakscentralkommissionen uttalat, ansett, att de medel, som kunna
blifva erforderliga för utbetalning av understöd enbgt tilläggsbestämmelser
av nyss angiven innebörd, borde av monopolbolaget gäldas på samma sätt
som annan kostnad för monopolets genomförande, bar utskottet hos bolagets
styrelse anhållit om upplysning, huruvida bolaget vore villigt medgiva, att
de ytterligare kostnader för monopolets genomförande, vilka kunde komma
att föranledas av en lagstiftning i enlighet med vad centralkommissionen
ifrågasatt, gäldades på nyss angivna sätt. Såsom svar härpå bar till utskottet
överlämnats utdrag av protokoll hållet vid bolagsstämma med monopolbolaget
den 10 april 1916. Enligt nämnda protokollsutdrag anförde bolagets styrelse
i en till stämman avlåten framställning, efter att hava återgivit den
från bevillningsutskottet framställda förfrågan, följande.
»För egen del får styrelsen i saken anföra, att styrelsen finner centralkommissionens
hemställan om befogenhet för kommissionen att villkorligt tillerkänna understöd
åt hos monopolbolaget anställda personer väl motiverad samt att styrelsen icke
finner något att erinra mot, att medgivande lämnas till en härav föranledd förändrad
användning av det för utbetalning av understöd redan anvisade anslaget å 500,000
kronor. Likaledes anser sig styrelsen kunna tillstyrka, att bolaget i viss omfattning
och i samma form, som gäller beträffande övriga kostnader för monopolets införande,
åtager sig det slutliga ansvaret för de utgifter, utöver nyssberörda 500,000 kronor,
som kunna föranledas av den av centralkommissionen föreslagna lagstiftningen, men
synes det styrelsen nödigt, att detta ansvar begränsas till något visst, på förhand
fastslaget belopp, förslagsvis 100,000 kronor. Styrelsen anser så mycket mindre anledning
för bolaget förefinnes att undandraga sig en dylik ökad ansvarighet, som det
endast i undantagsfall lärer komma att inträffa, att någon hos bolaget anställd person,
som fått sig tillerkänd villkorligt understöd, utan eget förvållande skiljes från anställningen
under sådan tid, att han helt eller delvis äger utbekomma understödet, vadan
de faktiska utgifter, som kunna föranledas av den föreslagna nya lagstiftningen, i
varje fall torde komma att stanna vid jämförelsevis obetydliga belopp.»
Protokollsutdraget utvisar vidare, att bolagsstämman, med bifall till
styrelsens förslag, beslutat medgiva,
dels att åt det för utbetalning av understöd enligt 12 § i förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket redan anvisade anslaget å 500,000
kronor finge givas den förändrade användning, som tobakscentralkommissioncn
föreslagit,
A.-B.Svenska
tobaksmonopolet.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Utskottet.
dels ock att de kostnader, som utöver ifrågavarande anslag kunde föranledas
av centralkommissionens förslag, finge till ett belopp av högst 100,000
kronor gäldas på samma sätt som annan kostnad för monopolets införande.
Med stöd av vad centralkommissionen och monopolbolagets styrelse
sålunda anfört och på grund av bolagets beslut torde man kunna utgå
från, att de med den ifrågasatta ändringen av understödsbestämmelserna
förenade ökade kostnader komme att helt och hållet bäras av monopolbolaget.
Vid sådant förhållande och i anslutning till den uppfattning, centralkommissionen
i fråga om det i herr Söderbergs motion framställda yrkandet
uttalat, har utskottet ansett sig böra framlägga förslag till en särskild
författning om utvidgande i vissa fall av rätt till erhållande av sådant
understöd, som omtalas i 12 § av ersättningsförordningen.
Bevillningsutskottet har givetvis icke varit i tillfälle att för egen del
bedöma, huruvida det till understöd anvisade beloppet kan anses tillräckligt
för de sålunda föreslagna ändrade understödsbestämmelsernas genomförande.
Såväl vad centralkommissionen som vad monopolbolagets styrelse härom
anfört synes emellertid tyda på, att det knappast för närvarande finnes
anledning att förmoda, att anslaget skulle bliva otillräckligt. Skulle
det emellertid visa sig, att en höjning av ifrågavarande anslag inom det
belopp, för vilket monopolbolaget iklätt sig ansvar, är påkallad, lär Kungl.
Maj:t icke underlåta att härom göra erforderlig framställning till riksdagen.
På förslag av Kungl. Maj:t antog 1915 års riksdag sådan ändring
av villkoren för utbetalande av ersättning till vissa av de i 9 § ersättningsförordningen
omförmälda kategorier av ersättningstagare, att där person,
tillhörande en av nämnda kategorier, blivit efter den 9 september 1914
och innan monopolet trätt i kraft utan eget förvållande skild från sin anställning,
han ändock skulle vara berättigad till ersättning. Enligt vad
utskottet inhämtat, har centralkommissionen även vid tillämpningen av
understödsbestämmelserna följt den grundsats, som kommit till uttryck i
nämnda ändring. Utskottet förutsätter, att, därest utskottets ovannämnda
författningsförslag blir gällande lag, kommissionen kommer att även vid
tillämpning härav följa nämnda grundsats.
Slutligen vill utskottet uttala önskvärdheten av, att centralkommissionen
på lämpligt sätt bringar till intresserades kännedom de vidgade möjligheter
till erhållande av understöd, som vid bifall till utskottets förslag komma
att inträda.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
9
Herr Lithanders motion avser, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t
begära utredning om ersättning åt sådana tobaksfabrikanter, som börjat sin
fabrikationsverksamhet efter den av Kungl. Maj:t och riksdagen år 1914
i sådant hänseende fastställda tidsgränsen, den 31 december 1908. Aven
vid 1915 års riksdag förelågo förslag om ändring i ersättningsförordningens
bestämmelser; i två i huvudsak likalydande motioner, väckta den ena inom
första och den andra inom andra kammaren, hemställdes nämligen om utvidgad
befogenhet för ersättningskommissionerna i syfte att bereda möjlighet
till ersättning utöver de nu uppdragna gränserna. Bevillningsutskottet,
som i avgivet betänkande (nr 14) avstyrkte motionerna, gjorde emellertid
i sin motivering för avslag följande uttalanden:
»Utskottet erinrar om, att 1914 års senare riksdag företog åtskilliga
ändringar och tillägg i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ersättningsförordning.
Enligt riksdagens skrivelse i ämnet (nr 261) både riksdagen
därvid låtit sig angeläget vara att tillse, att vid inlösnings- och ersättningsförfarandet
full rättvisa vederfores dem, som till följd av monopolets införande
skulle komma att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrin,
ävensom sökt att för alla dem, som eljest av monopolets införande
berördes, i möjligaste mån mildra de svårigheter, som övergången från
fri näring till statsmonopol inom tobakstillverkningen kunde komma att medföra.
Huruvida riksdagens sålunda uttryckta avsikt kommer att vid tillämpningen
i erforderlig utsträckning förverkligas, torde väl nu icke kunna
med visshet förutsägas. Skulle emellertid under kommissionernas verksamhet
ett eller annat fall yppa sig, då billighet och rättvisa icke synas kunna
med stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses och på grund
härav statens mellankomst kan finnas önskvärd, hyser utskottet den förvissningen
att Kungl. Maj:t icke skall underlåta att hos riksdagen göra
den framställning, som härav kan föranledas.»
Vid utskottets betänkande fanns fogad en reservation, däri hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att den i § 3 av
kungl. förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket omförmälda centralkommissionens uppdrag
måtte genom Kungl. Maj:ts åtgärd vidgas därhän, att densamma jämväl
finge förberedelsevis till prövning upptaga ersättnings- respektive understödsanspråk,
vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda genom 1914 års
riksdagsbeslut. Andra kammaren biföll vad utskottet i sitt betänkande hemställt,
under det första kammaren antog det förslag, som innefattades i
omförmälda reservation. Frågan hade sålunda förfallit.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 7 samt. 20 käft. (Nr 22.)
Herr Lithanders
motion.
1915 års
riksdag.
2
10
Bevillningsutskottets betänkande Hr 22.
Åtgärder av
Kungl. Maj:t
I sammanhang med omförmälandet av vad som sålunda förekom vid förra
'' årets riksdag vill utskottet lämna följande meddelanden rörande av Kungl.
Maj:t eller på Kungl. Majrts uppdrag sedermera vidtagna åtgärder, vilka
kunna komma att leda till ändringar i gällande ersättningsbestämmelser.
Sedan chefen för finansdepartementet enligt den 29 oktober 1915
erhållet nådigt bemyndigande tillkallat fyra sakkunniga personer för att
verkställa utredning av frågan om ersättning åt tobaksengrossister och deras
personal — en gren av tobaksbanteringen som hittills icke omfattas av
monopolet — hava nämnda sakkunniga anbefallts att avgiva yttrande över
en från kommitterade för handelsresande och platsförsäljare vid tobaksfabrikör
till Kungl. Maj:t ingiven framställning angående beredande av ytterligare
ersättning åt dem i anledning av tobaksmonopolets införande. I fråga härom
hava de sakkunniga numera avgivit förslag, som är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Vidare bar eu av Pehr Fricks fabrikers aktiebolag i Malmö
bos Kungl. Maj:t gjord framställning om ersättning för det fall, att icke
staten eller monopolbolaget komme att inlösa fabriken, blivit remitterad till
kommerskollegium, som för närvarande bar ärendet under utredning.
utskottet. Då Kungl. Maj:t (prop. 254 år 1914) föreslog den tidsgräns i fråga om
ersättningsberättigade fabriksföretag, vilken sedermera av riksdagen antogs,
anfördes härom till statsrådsprotokollet, att såsom förutsättning för att ersättning
skulle ifrågakomma ansetts böra gälla, att verksamheten inom
tobaksindustrien fortgått under vissa år. Endast för dylikt fall ansåges
nämligen böra antagas, att verksamheten kunnat bereda en så säker ekonomisk
ställning, att avbrytandet finge verkligt ingripande betydelse. Biktigbeten
i stort sett av denna tankegång torde väl svårligen kunna bestridas,
och på grund härav bar utskottet icke kunnat förorda bifall till motionärens
förslag, varigenom utskottet skulle ifrågasätta ett uppgivande av den
ståndpunkt, som Kungl. Maj:t och riksdagen år 1914 intagit i frågan.
Däremot torde det icke få anses uteslutet, att i enskilda fall särskilda omständigheter
kunna åberopas till stöd för ett frånträdande av den uppställda
regeln. Med hänsyn härtill har utskottet velat uttala den förvissningen,
att, där genom enskilda tobaksfabrikanters framställningar till Kungl.
Maj:t fall yppa sig, då billighet och rättvisa icke synas kunna med stöd
av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses och på grund härav statens
mellankomst kan finnas önskvärd, Kungl. Maj:t icke skall underlåta att
hos riksdagen göra den framställning, som härav kan föranledas.
hemsman. ^ anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
1) att riksdagen måtte i anledning av herr Söderbergs
i Stockholm motion, 11:78, för sin del antaga följande
förslag till
Förordning
om utvidgande i vissa fall av rätt till sådant understöd,
varom i § 12 av förordningen den 15 december 1914 om
vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmono
pol
å tobakstillverkningen i riket är stadgat.
Den, som vid monopolets ikraftträdande var anställd
eller sysselsatt inom tobakstillverkningen i riket,
må, ändå att han vunnit anställning hos monopolets
utövare, kunna, när skäl, som i nämnda paragraf avses,
föreligga, tillerkännas understöd med visst belopp för en
gång att utgå, därest han inom två år från monopolets
ikraftträdande bliver utan eget förvållande från anställningen
skild, med hela det fastställda beloppet och, därest
han inom fem år från nämnda tid bliver utan eget förvållande
skild från anställningen, med tre fjärdedelar av
samma belopp; skolande understöd, varom nu är sagt,utgå
av medel som i paragrafen omnämnas eller som varda för
ändamålet särskilt anvisade.
Den, som icke inom den i paragrafen stadgade tid
till centralkommissionen ingivit ansökan om understöd,
så ock den, vars understödsansökan blivit av centralkommissionen
avslagen av den anledning, att han erhållit
anställning hos monopolets utövare, äge tid att
till centralkommissionen ingiva dylik ansökan intill den
1 augusti 191G.
2) att herr Lithanders motion, II: 82, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utvidgning av bestämmelserna rörande
ersättning för förlorad näringsverksamhet i anledning
av tobaksmonopolets införande, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1916.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
12
Bevillningsutskottets letänkande Nr 22.
Reservationer:
av herr Nilsson i Kristianstad, vilken, med instämmande av herrar Bäckström,
Källman, Holmström och Uddenberg, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av herr Söderbergs
i Stockholm motion 11:78 för sin del antaga följande
förslag till
Förordning
med tillägg till de i 12 § av förordningen den 15 december
1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket meddelade
bestämmelser om understöd.
Understöd må enligt par. 12 av centralkommissionen
tilldelas den som före den 9/9 1914 var anställd eller
sysselsatt inom tobakstillverkningen i riket, ändå att han
sedermera vunnit anställning hos monopolets utövare,
att utgå, därest han inom två år från monopolets ikraftträdande
bliver utan eget förvållande från anställningen
skild, med hela det fastställda beloppet, och därest han
inom 5 år från nämnda tid bliver under enahanda förhållanden
skild från anställningen, med tre fjärdedelar
av samma belopp.
Centralkommissionen bemyndigas likaledes att till
sådana inom tobaksindustrien sysselsatta personer, som
fått avslag på sin ansökan om personlig ersättning därför
att de åren 1911—1914 över ett år varit i utlandet
eller ehuru bosatta inom riket av sjukdom eller andra
tvingande orsaker varit under samma fyraårsperiod frånvarande
från yrket över ett år, på förnyad ansökan bevilja
understöd till belopp, som svarar mot vad ersättningen
skulle belöpt sig till.
Likaledes må centralkommissionen till de med klistringsarbete
inom tobaksindustrien sysselsatta, som vid
tolkningen av författningen, genom att hänföras till icke
yrkesutbildade fått avsevärd mindre ersättning än övriga
tobaksarbetare, bemyndigas att på förnyad ansökan be
-
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
vilja understöd en gång för alla till belopp motsvarande
vad de om de hänförts till yrkesutbildade skulle erhållit.
Som villkor för understöds beviljande i dessa båda
senare avseenden galle, att vistelsen i utlandet eller bortavarandet
från yrket icke överstiger 3 år av de stadgade
4 åren, att personen är svensk medborgare och vid tiden
för monopolets ikraftträdande ånyo haft arbete inom
yrket här i riket, eller styrker, att ban vid denna tidpunkt
sökt, men på grund av arbetsbrist, sjukdom eller
andra tvingande orsaker icke kunnat erhålla anställning.
Skulle personen ha vunnit anställning hos monopolets
utövare utgår understödet endast om ban inom 2 respektive
5 år utan eget förvållande skiljes från sin anställning
och då i den form som för personlig ersättnings
utfående finnes stadgat.
Ansökan om understöd enligt denna förordning
skall på av centralkommissionen fastställt formulär till
centralkommissionen ingivas senast den 1 augusti 1916.
samt av herrar Böing och Lithander.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1916:258 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till följd av statsmonopol å tobakstillverkningen. s. 11 i texten