Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.
1916-03-30 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1916:25, Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1916 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.
I en inom andra kammaren av lierr O. F. Bogren vackt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 7 hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
snarast möjligt låta utreda, om och i vilken utsträckning riksbankens
verksamhet borde utökas för att bättre än hittills kunna gagna
allmänheten och staten samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.
Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande:
»Genom 1897 års lag för Sveriges riksbank gjordes så väsentliga
inskränkningar i bankens rörelsefrihet, att den mer och mer blivit
blott den sedelutgivande centralbank, som förlägger privatbankerna
med nödigt kapital på samma gång den drager sig ifrån den direkta förbindelsen
med den stora allmänheten. Denna utveckling har fört riksbanken
i det läge herr Moberg i första kammaren vid behandlingen
av riksbankslagen 1897 förutsade banken, nämligen att den skulle
bliva »en på en så hög piedestal upprest centralbank, att den visserligen
blir föremål för beundrande blickar av de få dödlige, som äro
invigda i det högre bankväsendets mysterier, men däremot i denna
sin höga ställning icke varder fullt begriplig för allmänheten». Samma
lag föreskriver visserligen, att i varje län skall riksbanken öppna
minst ett avdelningskontor. Varför, om ej för att komma i direkt
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 18 käft. (Nr 25.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
beröring med allmänheten landet över! Göra vi nu ett besök i
dessa avdelningskontor, skola vi oftast finna dess lokaler folktomma
utom de stela vaktmästarne och de ännu stelare tjänstemännen, som
med förvåning se en främling inträda i den tysta lokalen. Vartill
dessa dyrbara bankkontor om ej för att direkt träda i förbindelse
med den stora allmänheten? Nej, icke så, utropas från det håll,
där man gjort allt för att uppresa en kinesisk mur mellan riksbanken
och allmänheten, avdelningskontorens ändamål är att utgöra
kassa för den administrativa förvaltningen.
Då efter långa och heta strider privatbankernas män måste
släppa sedelutgivningsrätten, såsom en riksbankens ensamrätt, passade
de på att med regeringens hjälp införa sådana bestämmelser i
riksbankslagen, som binda riksbankens rörelsefrihet. De viktigaste
av dessa inskränkande bestämmelser äro, att riksbanken ej får driva
annan upplåningsrörelse än å giro och löpande räkning av vissa
firmor, som ej själva driva bankrörelse samt att även riksbankens
utlåningsrätt blivit hårt begränsad. Huru dessa av det privata bankintresset
dikterade lagbestämmelser rörande Sveriges riksbank verkat
under den tid de varit i kraft eller från och med 1898 tills nu,
torde med all önskvärd klarhet framgå av följande tabell över bcmkbolagens
hos allmänheten upplånta medel 1898 och 1915.
Upplåning å
1898 3i/12
1915 si/i0
Ökning
Kronor
%
Postremissväxlar......
19,009,188
56
52,883,325
—
33,874,186
44
178.0
Sparkasseräkning......
24,532,015
u
424,085,722
—
399,553,706
89
1,628.7
Upp- och avskrivning
63,170,061
22
295,372,589
—
232,202,527
78
367.5
Löpande räkning......
11,411,410
86
75,686,308
—
64,274,897
14
563.0
Deposition...............
293,467,035
59
1,205,773,182
—
912,306,146
41
310.8
Summa
411,589,661
34
2,053,801,126
—
1,642,211,464
66
399.0
Dessa uppgifter böra ses i belysning av följande redogörelse för
allmänhetens i riksbanken innestående medel sistnämnda år och dag.
Banko-utskottets utlåtande Nr 25.
3
Upplåning å
1915 3i/10
Postremissväxlar ......
1,341,151
_
Giro .....................
75,037,595
—
Deposition...............
300
—
Utelöpande sedlar......
304,057,554
—
Summa
380,436,600
—
Denna uppgift av den 31/12 1914.
Härav framgår, att någon nämnvärd inlåningsrörelse driver riksbanken
numera icke. Denna utgör endast posten giro, den minst
lönande och på samma gång den arbetsammaste av inlåuingsformer.
Jämte sparbanker och postsparbanken, vilka bankinstitut ej här
medtagas, då vinsten på deras verksamhet ej blir privatkapitalets,
utan mer eller mindre direkt tjänar det allmänna, är det således bankbolagen,
som ha hand om allmänhetens sparda kontanta kapital och
drager vinst av desamma, då »det är», som herr Philipsson yttrade i
första kammaren 1897 vid behandlingen av lagen för riksbanken,
»på det upplånta kapitalet vinsten uppkommer». Därför gällde det
för honom och hans meningsvänner att överflytta denna upplåningsrätt
från riksbanken till bankbolagen.
För att få eu tydlig bild av riksbankens ställning i förhållande
till bankbolagen rörande bankverksamheten här i landet, är det
nödigt att även se på utlåningsrörelsen, varför följande översikt
däröver här meddelas:
Av riksbanken och bankbolagen utlämnade lån den 30/10 1915.
Lånens art
Riksbanken
Bankbolagen
Växlar: inrikes .....................
80,027,880
J
656,562,203
_
utrikes .....................
79,293,871
—
28,009,408
—
Utestående lån .....................
11,666,840
—
1,326,249,197
—
Kreditivlån ...........................
2,503,719
-
505,995,242
—
Summa
173,492,310
—
2,516,816,050
—
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Av den utlåningsrörelse riksbanken ock bankbolagen tillsammans
idkat, kommer vid nämnda tid blott cirka 6.8 procent på den
förra, ett förhållande som eklatant visar, kur den riksbankspolitik
vi följt efter 1897 i det närmaste skjutit riksbanken åt sidan, medan
all egentlig bankrörelse här i landet i stort sett samlats kos
bankbolagen, vilka således av denna rörelse skörda den väsentligaste
andelen av vinsten. Att denna år från år vuxit till ansenliga belopp
framgår ej blott av de årliga vinstutdelningarna, där 10 procent
anses som en anspråkslös vinst, utan även av de löneförmåner
bankbolagen kunna lämna sina ledande tjänstemän samt än mer i
ögonen fallande genom de lokaler samma bolag bestå sin rörelse.
År 1898 taxerades bankbolagens fastigheter ock inventarier till
6,532,100: — kronor, medan vid 1914 års utgång detta värde stigit
till 66,006,431: — kronor.
Dessa enorma vinstbelopp synas peka på ett missförhållande
emellan in- ock utlåningsräntan i bankbolagens rörelse. Denna skillnad
synes av nedanstående tabell att döma utgöra från 2 till 3 procent.
Yi anföra kär utom riksbankens även några av de största
bankbolagens räntesatser som exempel för vårt påstående.
In- och utlåningsränta den so/io 1915.
U t 1 å
ning
Inlåning
Lån,
stående
eller
avbetal-
nings
Kreditiv
Växlar
Giro
Löpande
räkning
Deposition
3/m.
längre
tid
1—3/m.
längre
tid
Riksbanken .........
572-7
6»)
57a
6
Stockholms Ensk.
57,-7
6
51/2-6
6-7
2-4
2-472
3-4
472
Skandinaviska Kre-
dit A.-B.............
572-7
572-672
572-672
6-7
2-472
2-472
3-4
472
Skaraborgs Ensk.
5i/„—7
6
51/2-61/2
6—7
2—47a
2-472
3-4
472
A.-B. Arbetarrin-
gens Bank.........
672-772
6-7
6—7
7-71/2
272-4
2-472
21/2-41/2
472
A.-B. Tjänsteman-
nabanken .........
672-8
6-672
6-8
61/2-8
2-4
2-472
372-472
5
A.-B. Sundsvalls
Kreditbank ......
7—8
672
61/2-8
7-8
3
—
4
5
*) Tillkommer i alla banker, som lämna kreditivlån, en kreditivavgift, här varierande mellan
1/2 och 1 procent.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
5
Av dessa tabeller finna vi bland annat, att bankbolagens upplåning
på deposition 1,205,773,182 kronor, för vilka penningar de
betala 3 till 5 procents ränta, i det närmaste motsvarar den summa
de utlämnat som längre tids lån 1,326,249,197 kronor, varå uppbäres
6 till 8 procents ränta. Endast å denna rörelse torde bankbolagen
tjäna mer än 24 miljoner kronor årligen efter en marginal
av 2 procent mellan in- och utlåning, vilket synes vara den allmänt
anlitade marginalen. Som ovanstående utvisar, sväller den ofta ut
ända till 3 procent. Av detta framgår dels, huru landets penningerörelse
dirigeras nästan uteslutande av bankbolagen, vilka därpå
skörda eu mycket hög vinst, dels huru oskäligt bred marginalen är
mellan in- och utlåningsräntan, ett uppenbart missförhållande, som
så tungt vilar på våra näringar och varje företag här, att det påkallar
statsmakternas särskilda uppmärksamhet därpå och åtgärder
för att rätta detta missförhållande. Detta har kunnat uppkomma
och utvecklas, därför att riksbanken ej kan i med nu gällande bestämmelser
för dess verksamhet utöva någon ledning över inlåningsräntan
och bankens inflytande på utlåningsräntan är föga effektivt.
Då Sveriges riksbank är i egentlig mening en statsbank, en statens
egendom, bör det beredas denna bank tillfälle att mer än hittills
kunnat ske driva egentlig bankrörelse, att den genom sina avdelningskontor
träder i direkt förbindelse med den stora allmänheten,
mottager dess besparingar och gottgör ränta därå samt förser dem
med lån mot goda real- och namnsäkerheter och mot skälig låneränta.
Genom en sålunda utvidgad verksamhet skulle ej blott riksbankens
vinst till det allmännas båtnad bliva betydligt större, utan
banken skulle därigenom i långt högre grad än hittills skett kunna
uppfylla sin riksviktiga uppgift, nämligen att »förse landet med
nödigt rörelsekapital till rimligt pris» eller med andra ord uttryckt
att »förebygga ocker och obilliga intressen beräknade enskilda emellan».
Att som nu av bankbolagen i allmänhet sker upplåna allmänhetens
pengar mot 4 procent i efterränta och sedan till lånebehövande
utlämna dem mot 7å8 procent i förskottsränta närmar
sig i hög grad ocker och är ovillkorligt att tillgodogöra sig obilliga
intressen. För alt råda bot mot detta onda, vilket utgör en allvarlig
fara för våra näringars och företags sunda och framgångsrika
utveckling, har frågan om en utvidgad verksamhet för riksbanken
flera gånger dragits inför riksdagens prövning och avgörande. Vid
samma riksdag den nuvarande riksbankslagen antogs, väcktes i andra
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
kammaren motioner om sådan ändring i det föreliggande lagförslaget,
att riksbanken skulle få upplåna pengar på deposition mot ränta
samt få friare utlåningsrätt. Särskilt gällde det senare så kallade
avbetalningslån, nu begränsade till Vio av bankens grundfond. Det
särskilda utskott, som förberedde dessa frågor, tillstyrkte, att banken
bör lämna ränta å i banken insatta medel å deposition samt å uppock
avskrivning för firma, som ej idkar bankrörelse. Utskottet
motiverar denna sin från 1881 och 1889 års bankkommittés och
Kung! Maj:ts förslag avvikande mening bland annat därmed, att
man bör »åt riksbanken trygga det inflytande på penningeväsendet
i landet, som till dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande
för det allmänna bästa verkande anstalt». Trots utskottets tillstyrkande
folio de väckta ändringsförslagen i första kammaren. Frågan
om riksbankens inlåningsrätt återkom till behandling vid 1909, 1910
och 1912 års riksdagar, men utan positivt resultat. Emot förslaget
anförde såväl riksbanksfullmäktige som bankoutskottet de av 1881
års bankkommitté gjorda invändningarna. Den till synes för kommittén
avgörande invändningen lydde: »En bank, som genom den
honom tillerkända rättighet att ensam utgiva sedlar har erhållit den
stora förmånen att av allmänheten upptaga räntefria lån, borde icke
tillika bedriva inlåning mot räntegottgörelse». Vore riksbanken, som
i de flesta andra europeiska länder, en privatbank, hade invändningen
stora fog för sig. Nu saknar den varje spår till skäl emot
den omtalade rätten, enär hela vinsten av riksbankens verksamhet
kommer det allmänna till godo.
Kommitténs andra skäl för sitt avstyrkande var — och detta
skäl underströks särskilt av 1889 års bankkommitté — att det vore
oförenligt med en sedelutgivande banks uppgift att samtidigt driva
inlåningsrörelse. Denna anmärkning gjordes aldrig mot de sedelutgivande
privatbankerna, vilka samtidigt drevo inlåningsrörelse,
utan att några obehag märktes av den dubbla verksamheten.
Anmärkningen synes därför vara av mindre vikt. Slutligen anför
bankkommittén, »att en bank, som avhåller sig från inlåningsrörelse,
frigör sig därmed från tvånget att behöva uppsöka affärer för att
kunna genom utlåning göra fruktbärande de medel, å vilka den
själv skall erlägga ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare,
löper tydligt alltid större fara att råka ut för mindre goda
sådana än den bank, som kan i allt lugn vänta på, att affärer skola
erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste och
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
7
mest passande». Detta påstående innebär eu viss obestridlig sanning,
men konsekvensen av densamma är, att den bank, som ej
* gör några affärer alls, löper minsta risken. Således förer satsen
in absurdum. Därtill kommer, att de långivande bankerna i regeln
uppsökas av låntagarna och ej tvärtom, och det i så stor utsträckning,
att bankerna väl ha tillfälle till urval. För övrigt har en ny
och solvent lånsökare nu framträtt på landets penningemarknad,
staten själv, för att ej nämna flera såsom städernas hypotekskassa,
de under bildning varande kreditkassorna för den mindre jordbrukskrediten,
o. s. v., vilka nog alla komma att söka riksbanken
som förläggare. Slutligen driver riksbanken redan en form av
utlåning, som bör och kan till gagn för allmänheten och banken
utsträckas till mångdubbla beloppet av det nuvarande, nämligen de
s. k. avbetalningslånen.
Till sist anföres som skäl emot riksbankens rätt till utvidgad
inlåningsrörelse, att vid en eventuell kris skulle bankens svårigheter
fördubblas, om den ej blott hade att inlösa sina egna sedlar, utan
även en massa depositionsbevis. Anmärkningen synes nog så stark,
men den faller genast sönder vid första granskningen av densamma.
Dessa depositioner äro ju gjorda med riksbankens egna sedlar, vilka
väl av samma bank måste inlösas vare sig de deponerats i bankbolagen
eller i riksbanken. Yad riksbanken hos oss alltid har att
skydda, är dess utelöpande sedlar. Då denna sedelstock varken
ökas eller minskas på grund av var sedlarna deponeras, borde riksbankens
kapacitet att skydda desamma ej hårdare påfrestas, om de
deponerats i banken själv eller i privatbanker.
Och till det allra sista heter det. Genom inlåning mot ränta,
nödgas ju riksbanken betala ränta på sina egna sedlar. Självklart,
men att märka är, att den själv uppbär än större ränta än den
giver på samma sedlar, då de genom bankens försorg utlämnats
som lån.
Dessa äro, såvitt vi kunnat finna, de skid bankoutskottet städse
upprepat eller hänvisat till varje gång frågan i riksdagen väckts
om utvidgning av riksbankens egentliga bankrörelse. Slutligen har
utskottet tillagt, »då intet nytt inträffat eller anförts, sedan utskottet
senast yttrade sig i frågan så» etc. Det kan dock sättas i fråga,
om ej någon eller några nya företeelser på hithörande område inträffat
under de senaste åren eller är under frammarsch. Vi leva
mitt uppe i trustbildningarnas tidevarv. Även bankbolagen ha
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
beträtt den nya utvecklingens vägar i detta fall. Flera och flera
bankbolag enas till större bankenheter. Denna utveckling har redan
gått så långt att den, likasom förtrustningen på varje område, i det
närmaste omöjliggjort verksam konkurrens på bankområdet. Och
härtill kommer, att i samma mån riksbanken mer och mer trängts
åt sidan i avseende på landets allmänna bankrörelse har allmänhetens
sparade och tillgängliga kapital till den långt övervägande
delen samlats i dessa stora bankenheter, vilka därmed behärska
landets penningemarknad. Det kan ligga en viss och ej obetydlig
fara häruti för vårt näringsliv, ej blott för den breda marginalen
mellan in- och utlåningsräntan, utan den möjligheten ligger nära,
att näringarna bliva så beroende av ett starkt begränsat fåtal bankmän
eller möjligen till sist en sådan, att dessa eller han kunna
godtyckligt bestämma över ett företags vara eller icke vara. Allt nog,
det torde ej böra förbises, att en sådan fara föreligger, då den redan
här och där, låt vara i mindre grad, ännu givit sin tillvaro till känna.
Det synes därför vara av behovet påkallat, att frågan om riksbankens
in- och utlåningsrörelse blir föremål för en allsidig utredning,
och detta behov synes även påkallat från ett alldeles motsatt håll,
varifrån vid 1912 års riksdag frambära motioner i båda kamrarna
med yrkande om sådana ändringar i lagen för Sveriges riksbank av
1897, att visst utrymme i densamma lämnades privatkapitalet, vara
män även borde få ett visst medinflytande på bankens ledning.
Det synes därför ej blott vara frågan om ändringar i riksbankslagens
13 och 16 paragrafer, vilka närmast reglera bankens in- och
utlåningsrörelse, utan även av andra bestämmelser. Dessutom har
det framställts förslag om, att riksbankens in- och utlåningsrörelse
kunde, om den utvidgas i här och i flera förut väckta motioner
anvisad riktning, ordnas som en fristående avdelning i riksbanken
vid sidan om bankens sedelutgivningsverksamhet.
Det är alltså många förslag, synpunkter och önskemål, som
böra bliva föremål för ingående och allsidig utredning.»
Bankoutskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksbanken
yttrande över förevarande motion; och hava fullmäktige i
en till utskottet avlåten, den 9 mars 1916 dagtecknad skrivelse
anfört följande:
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
9
»I skrivelse av den 8 sistlidna februari har utskottet anmodat fullmäktige att Fullmäktige
avgiva yttrande över en av herr Bogren inom andra kammaren väckt motion nr 7, i riksbanken.
vari hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utreda om och i vilken utsträckning
riksbankens verksamhet bör utökas för att bättre än hittills kunna gagna allmänheten
och staten samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.
I anledning härav få fullmäktige anföra följande.
Motionärens förslag går ut på en sådan utvidgning av riksbankens verksamhet,
att riksbanken skulle driva fullständig inlåning mot ränta och som konsekvens
härav eu motsvarande utlåning till allmänheten. Detta skulle ske i direkt konkurrens
med affärsbankerna och i huvudsakligt syfte att tvinga dessa att hålla mindre
marginal mellan in- och utlåningsräntor.
Bankväsendet har i alla länder med mera utvecklade ekonomiska förhållanden
de senaste årtiondena undergått en i hög grad intensiv och omfattande utveckling.
Denna har bland annat medfört eu allt fullständigare specialisering, i analogi med
vad som inträffat på de flesta andra områden av det ekonomiska livet. Under
förra tiders mera primitiva bankförhållanden ansågs en och samma bank utan olägenhet
kunna driva alla slag av bankverksamhet, från sedelemission till kreditgivning
i alla former ända till och med amorteringslån mot fastighetsinteckningar. Efter hand
som utvecklingen fortgått, ha utkristalliserat sig olika banktyper, mellan vilkas verksamhet
gränserna så småningom uppdragits allt mera särskiljande. I stort sett har
våra dagars bankväsen att uppvisa fyra huvudtyper: centralbankerna, som till huvuduppgift
ha sedelutgivningen, affärsbankerna, som tillgodose industriens och affärsvärldens
kreditbehov i dess mångfaldiga former, hypoteksbankerna, som uteslutande
ägna sig åt fastighetsbelåning, samt sparbankerna, som uppsamla och fruktbargöra de
mindre besparingarna.
Denna uppdelning av bankverksamheten på olika kategorier banker är ännu
icke slutförd. Den ena typen griper fortfarande ofta in på eu annan typs verksamhetsområde.
På många punkter äro gränserna mellan dessa områden ännu icke
tydligt uppdragna. Skarpast äro emellertid gränserna dragna för centralbankernas
verksamhet, vilket äger sin naturliga förklaring däri, att centralbanken, såsom varande
medelpunkten för landets hela penningväsen, fordrar starkare skydd mot ingrepp
på för centralbanken främmande områden än banker av övriga typer. Om
en affärsbank, en hypteksbank eller en sparbank råkar på avvägar är detta en olycka,
som kan överkommas. Men om centralbanken råkade på avvägar, vore detta en
verklig riksolycka.
Ur de senaste årtiondenas samlade erfarenhet ha efter hand framgått vissa
bankpolitiska principer, som vunnit internationellt erkännande och vilka dagligen
vinna allt större och strängare tillämpning. Vad centralbankerna angår, kunna dessa
principer sammanfattas i den regeln, att centralbanken bör avhålla sig från all sådan
verksamhet, som kan störande inverka på centralbankens förmåga att fylla sina
speciella uppgifter.
Centralbankens huvuduppgiftar äro att inåt förse den allmänna rörelsen med
betalningsmedel och att utåt utjämna växlingarna i tillgång och efterfrågan på utländska
valutor samt att sörja för upprätthållandet av landets valuta. De betalningsmedel
centralbanken tillhandahåller den allmänna rörelsen inom landet böra
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 18 käft. (Nr 25.) 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
vara av sådan beskaffenhet, att de av bankledningen kunna ökas eller minskas allt
efter växlingarna i behovet. Då banksedlar äro det enda rörelsemedel, som fyller
detta krav, bör centralbanken i huvudsak basera sin verksamhet på sedelutgivningen.
Om riksbanken i större utsträckning droge till sig insättningar mot ränta,
skulle den bli beroende av ett rörelsemedel, som den ej kunde behärska. Insättningarna
skulle sannolikt komma att ökas under tider, då banken redan förut hade
överflöd på medel, och å andra sidan kunde i tider av trångmål på penningmarknaden
inträffa att bankens ställning försvagades genom minskning av insättningarna.
Riksbanken skulle själv bli utsatt för de rubbningar i tillgång och efterfrågan på
kapital, som det är en av dess viktigaste uppgifter att avhjälpa.
Bedrivandet av dylik inlåningsrörelse skulle såsom en oundviklig konsekvens
medföra, att riksbanken måste inlåta sig på utlåningsrörelse av samma slag som
affärsbankerna driva. En nödvändig förutsättning för att riksbanken skulle kunna
med utsikt till framgång upptaga konkurrens med affärsbankerna på detta område,
vore att riksbanken erbjöde kunderna minst samma förmåner, som de åtnjuta hos
affärsbankerna. För att tillfredsställa kundernas kreditbehov skulle riksbanken
nödgas att förutom verkliga varuväxlar, diskontera även förlags- och låneväxlar samt
lämna lån och krediter mot för en centralbank olämpliga säkerheter. Riksbanken
skulle med andra ord nödgas att i stor skala uppträda som direkt förlagsgivare åt
industrien och handeln. Härigenom skulle riksbanken komma att bryta mot den
allmänt erkända regeln, att en centralbanks medel skola vara placerade i så likvid
form som möjligt.
För de flesta centralbankers utlåning ha uppdragits gränser, som äro minst
lika trånga som de, vilka fastslagits för Sveriges riksbank. Centralbankerna äro i
regel huvudsakligen begränsade till diskontering av korta växlar samt till belåning
av stats- och kommunalobligationer ävensom av stat eller kommun garanterade
obligationer. Stundom tillåtes även belåning av andra obligationer, av vissa aktier,
såsom järnvägsaktier, samt av varor och lagerhuscertifikat, men då blott på stränga
villkor och med stor marginal. I praxis utgör överallt diskonterandet av korta
växlar centralbankernas utan jämförelse viktigaste rörelsegren. Utlåningen är i
regel av relativt underordnad betydelse.
Affärsbankerna äro med avseende å tillgång på och behov av rörelsemedel
utsatta för ständiga fluktuationer, som de icke själva hava någon möjlighet att utjämna.
Detta problem löses i huvudsak så, att affärsbankerna i form av rediskontering
av växlar och belåning av obligationer hålla en skuld hos riksbanken, som
de allt efter behov kunna öka eller minska. Då riksbanken har kontrollen över
det enda elastiska rörelsemedlet, sedlarna, är det blott med riksbankens hjälp, som
denna anpassningsfråga kan lösas. Kreditlivets jämna gång är därför beroende på
ett intimt samarbete mellan riksbanken och affärsbankerna. Rediskontering åt affärsbankerna
utgör ock i de flesta länder centralbankens viktigaste och mest omfattande
rörelsegren. Såväl i tyska riksbanken som i den franska banken utgöres sålunda
den övervägande delen av växelportföljen av rediskonterade växlar. För de i sammanhang
med den nyligen genomförda bankreformen i Förenta Staterna grundade
centralbankerna kommer rediskontering åt affärsbankerna att spela en ändå större
roll än i någon europeisk centralbank.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
11
Då sålunda affärsbankerna enligt sakens egen natur äro och måste vara riksbankens
viktigaste kunder, och då kreditlivets jämna fortgång är beroende av omfattande
inbördes förbindelser mellan riksbanken och affärsbankerna, bör riksbanken
intaga en opartisk ställning över den direkta konkurrensen inom bankvärlden. En
sådan konkurrens skulle icke, såsom motionären föreställer sig, sätta riksbanken i
stånd att utöva eu mera effektiv kontroll över de av privatbankerna tillämpade
räntesatserna än riksbanken nu kan utöva. Snarare skulle riksbankens kontroll
härigenom försvagas. Riksbankens handlingsfrihet vid bestämmandet av växeldiskontot,
vilket är för privatbankernas räntesatser normerande, skulle minskas, om
riksbanken, som nu står fullt opartisk i denna fråga, hade att vid inträffande behov
av förändring av diskontot taga hänsyn även till egen inlåning mot ränta.
Även ur den synpunkten väntar motionären gagn för den allmänna rörelsen
av inlåning från riksbankens sida mot ränta, att härigenom skulle på bankverksamhetens
område etableras en verksam konkurrens. All sådan är numera, enligt
motionärens mening, i det närmaste omöjliggjord genom de senaste årens banksammanslagningar.
Det verkliga förhållandet är emellertid, att dessa haft till följd
en allt intensivare konkurrens privatbankerna emellan. Man har utan tvivel långt
större anledning att klaga över osund konkurrens än över brist på konkurrens på
detta område. Om den benägenhet för banksammanslagningar, som sedan en följd
av år gjort sig starkt gällande såväl inom som utom landet, skulle hota att utveckla
sig till verklig trustbildning, lära statsmakterna icke underlåta att vidtaga
nödiga åtgärder för att hindra en dylik utveckling. Mot eu sådan skulle inlåning mot
ränta i riksbanken icke innebära något botemedel.
Motionären framställer 1897 års stora riksbankreform såsom dikterad av
privatbankintresset. Fullmäktige hålla före att denna uppfattning är oriktig. 1897
års riksbanklag var det slutliga resultatet av mångåriga grundliga överväganden
och skarpa meningsbrytningar. Att denna reform på många punkter bar kompromissens
tecken, var naturligt. En reform av denna betydelse och beskaffenhet har
säkerligen ingenstädes kunnat genomföras utan kompromiss. Att reformen genomfördes
på ett för landet och dess näringsliv lyckligt sätt, torde erfarenheten hava
intygat.
De sifferuppgifter motionären anför rörande privatbankernas inlåning från
allmänheten bevisa ingenting annat, än att privatbankernas rörelse under den
ifrågavarande tiden varit stadd i stark utveckling samt att det allmänna välståndet
i landet i hög grad ökats. Samtidigt har riksbankens verksamhet på de områden,
som äro riksbanken förbehållna, varit stadd i stark utveckling samt lämnat ett
resultat, som i stort sett torde kunna anses tillfredsställande, att döma av bankovinsten.
Härvid anse sig dock fullmäktige böra med eftertryck framhålla, att
resultatet av riksbankens verksamhet icke får bedömas uteslutande efter bankovinstens
storlek. Ty det är ingalunda uteslutet, att icke riksbanken kan hava
gjort landet och näringslivet större tjänster under ett år, som lämnat mindre vinst
än under ett år med större vinst.
Om en utvidgning av riksbankens verksamhet till områden, liggande utom gränserna
för riksbankens uppgifter såsom landets centralbank, anses önskvärd, bör detta
ske på så sätt, att don nya verksamheten helt och hållet avskiljes från den ordinarie
rörelsen, i likhet med vad som skett med fonden för avbetalningslån. Närmast
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
till hands skulle då ligga att öka denna fonds belopp samt vidga bestämmelserna
för dess användning.
En utvidgning av riksbankens verksamhet i enlighet med motionärens framställning
vore enligt fullmäktiges övertygelse ett steg tillbaka mot en redan övervunnen
ståndpunkt, ett bankpolitiskt missgrepp.
Fullmäktige anse därför, att någon ändring av bestämmelserna rörande riksbankens
verksamhet i den riktning motionären framhållit icke är önskvärd.»
Vid skrivelsen fanns fogat utdrag av fullmäktiges protokoll för
ovanberörda den 9 mars, så lydande:
Anmäldes ånyo den sedan den 10 februari 1916 vilande framställningen från
bankoutskottet med begäran om yttrande över eu inom andra kammaren av herr
O. Bogren väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av
riksbankens verksamhet; och beslöto fullmäktige att i ärendet till bankoutskottet
avlåta skrivelse enligt registraturet.
Herr von Friesen anhöll att få till protokollet antecknat följande särskilda
yttrande:
»Beträffande frågan huruvida riksbanken skulle genom lag berättigas att upplåna
penningar mot ränta, yttrade jag 1909, att jag då, i olikhet med vad jag förut
uttalat, icke funne skäl att förorda en sådan förändring av riksbankslagen. Ännu
mindre synes det mig nu ändamålsenligt eller nödvändigt att införa en bestämmelse
i detta syfte.»
Vidare anhöll herr Ihorsson att få till protokollet antecknad följande avvikande
mening:
»Ehuru jag delar fullmäktiges mening däri, att riksbanken såsom sedelutgivande
centralbank icke bör på sätt motionären ifrågasätter bedriva in- och utlåningsrörelse,
finner jag dock flera av motionären framhållna synpunkter vara förtjänta
av beaktande. De under senare åren framträdande strävandena att centralisera
landets privata banker i några stora och mäktiga penningeinstitut, äro icke enbart
av godo. En fortsatt utveckling i den påbörjade riktningen kan komma att medföra,
att några enskilda banker behärska hela landets diskontopolitik, med resultat att
de kunna föreskriva den lånesökande allmänheten synnerligen hårda lånevillkor.
Tendensen i denna riktning synes mig påtaglig. Den nu gällande marginalen
emellan in- och utlåningsräntan kan icke anses erforderlig för att lämna bankinstituten
skälig ersättning för den risk och det arbete, som rörelsen kräver. Omvårdnaden
om, icke allenast bankverksamheten utan även vårt näringsliv i övrigt synes
mig böra mana statsmakterna att på ett mera effektivt sätt, än vad som hittills
skett, ingripa reglerande på hithörande områden.
Motionären ifrågasätter att detta bör ske på så sätt, att inom riksbanken
organiseras en fristående avdelning för in- och utlåningsrörelse. Emellertid synes
mig detta icke vara tillrådligt för närvarande. Däremot torde ett reglerande ingripande
från statens sida genom inrättande av ett självständigt bankinstitut baserat
på in- och utlåningsrörelse och organiserat efter moderna principer böra tagas under
allvarlig omprövning. En utvidgning av statens verksamhet i här antydd riktning
måste emellertid föregås av en allsidig och omfattande utredning, som måhända till
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
13
en oviss framtid undanskjuter spörsmål, vars realiserande borde kunna, inom den
närmaste tiden, finna sin lösning.
Oberoende av spörsmålet om öppnande av nya bank verksamhetsgrenar inom
eller utom riksbanken, i den omfattning motionären ifrågasätter, synes mig dock
att riksbankens verksamhet kan och bör utvidgas inom sådana områden, som nuvarande
lagbestämmelser angiva, såsom genom ökad direkt växeldiskontering, utökning
av avbetalningslånefondens verksamhet, ävensom genom inrättandet av en ny
lånefond, från vilken landsting och kommuner kunde beviljas kortare avbetalningslån.
Anmets egen inneboende kraft framtvingar detsamma på lagstiftarnes bord,
det har därför synts mig nödigt och nyttigt, att motionärens framställningar bleve
föremål för en närmare omprövning.»
Motionärens förslag avser i främsta rummet en sådan utvidgning
av riksbankens verksamhet, att riksbanken skulle tillförsäkras
rätt att i likhet med de enskilda bankerna driva fullständig inlåningsrörelse
mot räntegottgörelse. Därigenom skulle enligt motionärens
mening riksbanken kunna utöva större inflytande på bankverksamheten
i det hela taget inom landet ävensom ränteförhållandena, varjämte
riksbankens vinst skulle bliva större än för närvarande.
I sammanhang härmed skulle riksbanken driva en motsvarande utlåningsrörelse
av samma slag som de enskilda bankerna, allt i syfte
att för dessa minska marginalen mellan in- och utlåningsräntorna.
På sätt av fullmäktiges i riksbanken här ovan intagna skrivelse
framgår, hava fullmäktige för sin del förklarat, att någon ändring
av bestämmelserna rörande riksbankens verksamhet i den riktning
motionären framhållit icke vore önskvärd. Eu av fullmäktige,
herr Thorsson, vilken förklarat sig dela fullmäktiges mening därom,
att riksbanken såsom sedelutgivande centralbank icke borde, på
sätt motionären ifrågasatt, bedriva in- och utlåningsrörelse, har emellertid,
enligt vad här förut intagna utdrag av fullmäktiges protokoll
utvisar, uttalat den mening, att han funne flera av motionären framhållna
synpunkter vara förtjänta av beaktande. Härtill vill utskottet
i annat sammanhang återkomma.
Frågan om rätt för riksbanken att bedriva inlåningsrörelse har,
såsom även av motionen framgår, vid upprepade tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning; och har bankoutskottet därvid städse
funnit sig böra avstyrka de framställda förslagen, vilka även av
riksdagen förkastats. Utskottet hyser fortfarande samma uppfattning
i denna fråga och Annor i likhet med fullmäktige, att någon
förändring i detta hänseende icke bör ifrågakomma. Det torde
TJtskoitet.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
nämligen icke kunna bestridas, att, om en sådan rätt medgåves
riksbanken, bankens verksamhet skulle komma att utsträckas till
områden, vilka icke sammanhänga med riksbankens huvuduppgifter.
Dessa äro, såsom också fullmäktige erinra, att inåt förse landet med
de för varuomsättningen erforderliga rörelsemedlen, sedlarna, och
att utåt utjämna växlingarna i tillgång och efterfrågan på utländska
valutor samt att sörja för upprätthållandet av landets valuta. De
betalningsmedel centralbanken tillhandahåller den allmänna rörelsen
böra givetvis vara av sådan beskaffenhet, att de kunna ökas eller
minskas i samma mån behovet av dem växlar. Därför synes också,
då ju endast banksedlar kunna uppfylla dessa fordringar, centralbanken
böra grunda sin egentliga verksamhet på sedelutgivningen.
Och även om riksbanken vore berättigad att liksom andra banker
driva inlåningsrörelse i egentlig mening, torde det vara uppenbart,
att riksbanken just med hänsyn till dess egenskap av centralbank
icke skulle kunna utnyttja rätten till inlåning tika fördelaktigt som
de enskilda bankerna, vilka hava större möjlighet än riksbanken att
på ett effektivt sätt tillgodogöra sig de upplånade kapitalen, då de
ju alltid i sista hand kunna söka stöd hos den sedelutgivande centralbanken.
Av det anförda lärer framgå, att utskottet funnit sig
icke böra förorda ett förslag med syfte att medgiva riksbanken
rättighet att driva inlåningsrörelse.
Beträffande härefter den såväl i motionen som även i övrigt
berörda frågan om riksbankens utlåningsrörelse må till eu början
erinras, hurusom riksbanken redan enligt nu gällande banklag äger
att driva snart sagt all slags bankrörelse. Sålunda stadgas i § 12
banklagen, att riksbanken äger att köpa och sälja svenska obligationer
samt sådana å utländsk börs noterade utländska statspapper,
som äro lätt säljbara, att genom annat avtal övertaga såväl svenska
statens obligationer som utländska, lätt säljbara statspapper, ävensom
att förmedla köp och försäljning av svenska statens och allmänna
hypoteksbankens obligationer. Jämlikt § 13 samma lag
äger riksbanken vidare att driva utlåningsrörelse medelst diskontering
av accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara
växlar, och medelst utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen
å bestämd tid av högst sex månader eller ock efter högst tre
månaders uppsägning samt mot pant av obligationer, aktier eller andra
värdepapper, ägande dock kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet
ävensom stiftelse, på nyssnämnda återbetalnings villkor, att
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
15
erhålla lån utan annan säkerhet än dess egen förbindelse. Tillika
medgives utlåning mot varor, liggande å allmän våg eller satta i förvar
hos tredje man på vissa villkor, varjämte kassakreditiv och kredit i
löpande räkning beviljas mot pant av obligationer, aktier eller i fast
egendom intecknade skuldebrev eller ock mot säkerhet av borgen.
Slutligen må även lån mot förbindelse till återbetalning på vissa
bestämda tider och mot viss säkerhet utlämnas från eu under riksbankens
förvaltning stående särskild fond, avbetalningslånefonden,
med ett kapital av 12,500,000 kronor.
På sätt av det anförda framgår, kan alltså riksbanken redan
inom ramen av den nuvarande lagstiftningen driva utlåningsrörelse
i så gott som alla vanligen förekommande grenar av denna rörelse.
Enligt utskottets mening bör riksbanken också, i överensstämmelse
med vad § 13 banklagen innehåller, stå i direkt förbindelse med allmänheten,
då banken därigenom erhåller en ingående kännedom om
affärsställningen i landet och kan bliva i tillfälle att, där så erfordras,
stödjande ingripa. Men å andra sidan lärer det få anses vara uppenbart,
att, liksom fallet är med de enskilda bankerna, det bör överlämnas
åt riksbankens ledning att efter sig företeende omständigheter
pröva, i vilken utsträckning banken lämpligen bör begagna
sin rätt att driva utlåning. Några bestämda regler torde härvidlag
näppeligen kunna fastslås, och synes under sådana förhållanden en
särskild utredning i detta hänseende icke vara av behovet påkallad
eller ens möjlig att åstadkomma.
Fullmäktige hava emellertid i sitt ovanberörda yttrande framhållit,
att, om en utvidgning av bankens verksamhet till områden,
liggande utom gränserna för bankens uppgifter såsom landets centralbank,
ansåges önskvärd, detta borde ske på det sätt, att den
nya verksamheten helt och hållet avskildes från den ordinarie
rörelsen, i likhet med vad som skett med fonden för avbetalningslån.
Denna fond borde då ökas och bestämmelserna för dess
användning vidgas. En av fullmäktige, herr Thorsson, har efter
erinran att den nu gällande marginalen mellan in- och utlåningsräntan
icke kunde anses erforderlig för beredande av skälig ersättning
åt bankerna, jämte det han funnit ett reglerande ingripande
från statens sida genom inrättandet av ett självständigt bankinstitut
böra tagas under omprövning, ansett riksbankens verksamhet kunna
och böra utvidgas genom bland annat utökning av avbetalningslånefonden,
varförutom han särskilt framhållit inrättandet av eu ny
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
lånefond, från vilken landsting och kommuner kunde beviljas kortare
avbetalnin gslån.
Yad beträffar förslagen om utökning av den nuvarande avbetalningslånefonden
eller inrättandet av en ny lånefond, lära enligt
utskottets mening dessa förslag böra bedömas fristående och helt och
hållet oberoende av frågan om en utvidgning av riksbankens verksamhet,
på sätt motionären tänkt sig. Staten har redan nu förutom
den nyssnämnda avbetalningslånefonden ett flertal särskilda utlåningsfonder,
vilka förvaltas dels i riksgäldskontoret och dels i statskontoret.
Därest nu ytterligare dylika fonder anses böra inrättas vare
sig inom eller utom riksbanken, eller en ökning av avbetalningslånefonden
prövas lämplig, måste därför erforderliga medel särskilt
anskaffas; och torde detta icke kunna ske på annat sätt än genom
årliga avsättningar av riksbankens vinst, varigenom de belopp statsverket
kan påräkna skulle komma att ej obetydligt minskas, eller
också genom upplåning särskilt för ändamålet. Lämpligheten härav
synes åtminstone för närvarande kunna starkt dragas i tvivelsmål.
I varje fall lärer en särskild utredning i dessa hänseenden icke vara
av behovet påkallad.
Utskottet, som vid här ovan anförda förhållanden icke funnit
skäl föreligga att biträda motionärens framställning, får alltså hemställa,
att förevarande motion II: 7 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 mars 1916.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Neiglick, Ekman, Gustafsson,
Wickman, friherre Langenskiöld, Boos och Montgomery samt
av andra kammaren: herrar friherre Adelswärd, Vahlquist, Hellberg i Lycksele,
Kristensson, Jonsson i Gutuboda, Edbom, Henrikson och Olsson i Berg.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
17
Reservation
av herrar Wickman, Hellberg i Lycksele, Kristensson, Jonsson i
Grumboda och Edbom, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:
»Motionärens förslag etc. (sid. 13)--------—
— —- — —• — --(sid. 15) ett kapital av 12,500,000 kronor.»
Enligt vad av det anförda framgår, kan alltså riksbanken redan
inom ramen av den nuvarande lagstiftningen driva utlåningsrörelse
i så gott som alla vanligen förekommande grenar av denna rörelse.
Det torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
riksbankens ledning verkligen i tillräcklig omfattning utnyttjat sin
ifrågavarande rätt att driva utlåning. Vad särskilt beträffar den
direkta växeldiskonteringen, framgår av officiella statistiska uppgifter,
att densamma från att år 1906 hava omfattat 54,802 växlar
med ett sammanlagt belopp av 108,7 miljoner kronor nedgått till
11,559 växlar med ett sammanlagt belopp av 72,7 miljoner kronor
under 1915; och utlåningen i sin helhet, som i medeltal för år räknat
uppgick till 163,5 miljoner kronor år 1906 och år 1908 steg till
214,8 miljoner kronor, bär därefter nedgått till 124,4 miljoner kronor
för år 1915. Visserligen måste medgivas, att den höga utlåningssiffran
år 1908 i viss mån var beroende på den dåvarande krisen,
men utvecklingen av riksbankens utlåningsrörelse, sedd i jämförelse
med privatbankernas, torde dock utvisa, att riksbanken håller på att
förlora sin gamla ställning på kreditförmedlingens område.
Till belysning härav må ytterligare anföras, att år 1906 hade
Sveriges samtliga privatbanker en utlåning inom landet av i
medeltal 1,629,000,000 kronor, vilken utlåning sedan oavbrutet år
från år stegrats, och uppgick densamma år 1915 till 2,487,000,000
kronor. Åren 1906—1915 har alltså riksbankens totala utlåning
nedgått med 23,91 % och privatbankernas ökats med 52,67 %.
Beträffande växeldiskonteringen i sin helhet uppgick riksbankens
växelportfölj, i medeltal per år räknat, år 1906 till 117 miljoner mot
513 miljoner hos privatbankerna och 1915 till 93 miljoner mot 657
miljoner hos sistnämnda banker. Medan riksbankens växelportfölj
under denna tid sålunda nedgått med 24 miljoner, har privatbankernas
ökats med 144 miljoner.
De anförda siffrorna tyda på att den utveckling, som riksbanken
för närvarande undergår, att i allt högre grad bil »en bankernas
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 8 saml. 18 käft. (Nr 25.) 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
bank», så småningom leder dithän, att all direkt kontakt mellan
riksbanken och affärslivet upphör. Vid sådant förhållande synes
det utskottet lämpligt, att en utredning verkställes, huruvida eu
sådan utveckling fortfarande kan synas önskvärd, samt, därest så ej
befinnes vara fallet, om och i vilka hänseenden statsingripanden på
bankpolitikens område kunna vara av behovet påkallade.
Såsom förut framhållits, medgiva nuvarande lagbestämmelser riksbanken
rätt till omfattande bankverksamhet på åtskilliga områden,
och en av fullmäktige, herr Thorsson, har även i sitt här ovan intagna
yttrande framhållit, att enligt hans förmenande riksbankens
verksamhet kunde och borde utvidgas inom flera av dessa områden,
och hänvisar han i sådant avseende till bland annat ökad direkt
växeldiskontering, utökning av avbetalningslånefondens verksamhet
samt inrättande av en ny lånefond för beviljande av kortare avbetalningslån
åt landsting och kommuner. Utskottet delar denna uppfattning.
Yad avbetalningslånef onden vidkommer, torde föreligga
behov av en utökning av denna fond, ävensom ändring uti nu gällande
former för dessa låns beviljande. Inom utskottet har påpekats,
att orsaken till att icke hela fonden alltid varit tagen i bruk är att
hänföra till nämnda detaljbestämmelser, och att således i allt fall ett
ytterligare lånebehov av den beskaffenhet, fonden avser, skulle föreligga.
Vad beträffar förslaget om inrättandet av en ny lånefond för
lån åt landsting och kommuner, är det visserligen sant, på sätt redan
förut blivit omförmält, att riksbanken enligt gällande bestämmelser
under vissa villkor kan utlämna sådana lån utan annan säkerhet
än vederbörande låntagares egen förbindelse, men å andra
sidan torde det vara naturligt, att riksbankens ledning vid prövning
av ansökningar om sådana lån i främsta rummet har att tillse, i
vad mån beviljandet därav må vara förenligt med riksbankens intressen
och i andra rummet statsorganens finansiella intressen. Tanken
på inrättandet av eu dylik lånefond, vilken liksom avbetalningslånefonden
bör vara avskild från bankens ordinarie rörelse, torde
därför vara värd synnerligt beaktande.
Fullmäktigen herr Thorsson har vidare i sitt yttrande — efter
erinran om de senare årens stora banksammanslagningar och att eu
fortsatt utveckling i sådan riktning kunde medföra, att några enskilda
banker komme att behärska hela landets diskontopolitik —
fäst uppmärksamheten därå, att den nu gällande avsevärda marginalen
mellan in- och utlåningsräntan icke kunde anses erforderlig för be
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
19
redande av skälig ersättning åt bankinstituterna. Bemälde fullmäktig
anser också, att omvårdnaden om icke allenast bankverksamheten
utan även näringslivet i övrigt borde mana statsmakterna att mera
effektivt än hittills reglerande ingripa på dessa områden. I detta
hänseende har herr Thorsson, som icke för närvarande finner det
tillrådligt att inom riksbanken organisera en fristående avdelning
för in- och utlåningsrörelse, ansett ett ingripande från statens sida
genom inrättande av ett självständigt bankinstitut efter modärna
principer böra tagas under allvarlig omprövning.
Även utskottet finner sig böra uttala sin anslutning till detta
förslag men anser i likhet med herr Thorsson, att en utvidgning
av statens verksamhet i angiven riktning bör föregås av en allsidig
och omfattande utredning. Även andra åtgärder från statens sida
i ovanberörda syfte lära kunna tänkas, och synes därför frågan
i hela dess vidd böra göras till föremål för en närmare omprövning.
I likhet med motionären anser utskottet en sådan utredning
böra överlämnas åt Kungl. Maj:t.
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast
möjligt låta utreda, om och i vilken utsträckning
riksbankens verksamhet kunde utökas, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.