Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.

1916-03-30 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1916:25, Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utvidgning av riksbankens verksamhet.

I en inom andra kammaren av lierr O. F. Bogren vackt, till bankoutskottet

hänvisad motion nr 7 hemställes, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

snarast möjligt låta utreda, om och i vilken utsträckning riksbankens

verksamhet borde utökas för att bättre än hittills kunna gagna

allmänheten och staten samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill denna utredning kunde föranleda.

Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande:

»Genom 1897 års lag för Sveriges riksbank gjordes så väsentliga

inskränkningar i bankens rörelsefrihet, att den mer och mer blivit

blott den sedelutgivande centralbank, som förlägger privatbankerna

med nödigt kapital på samma gång den drager sig ifrån den direkta förbindelsen

med den stora allmänheten. Denna utveckling har fört riksbanken

i det läge herr Moberg i första kammaren vid behandlingen

av riksbankslagen 1897 förutsade banken, nämligen att den skulle

bliva »en på en så hög piedestal upprest centralbank, att den visserligen

blir föremål för beundrande blickar av de få dödlige, som äro

invigda i det högre bankväsendets mysterier, men däremot i denna

sin höga ställning icke varder fullt begriplig för allmänheten». Samma

lag föreskriver visserligen, att i varje län skall riksbanken öppna

minst ett avdelningskontor. Varför, om ej för att komma i direkt

Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 18 käft. (Nr 25.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

beröring med allmänheten landet över! Göra vi nu ett besök i

dessa avdelningskontor, skola vi oftast finna dess lokaler folktomma

utom de stela vaktmästarne och de ännu stelare tjänstemännen, som

med förvåning se en främling inträda i den tysta lokalen. Vartill

dessa dyrbara bankkontor om ej för att direkt träda i förbindelse

med den stora allmänheten? Nej, icke så, utropas från det håll,

där man gjort allt för att uppresa en kinesisk mur mellan riksbanken

och allmänheten, avdelningskontorens ändamål är att utgöra

kassa för den administrativa förvaltningen.

Då efter långa och heta strider privatbankernas män måste

släppa sedelutgivningsrätten, såsom en riksbankens ensamrätt, passade

de på att med regeringens hjälp införa sådana bestämmelser i

riksbankslagen, som binda riksbankens rörelsefrihet. De viktigaste

av dessa inskränkande bestämmelser äro, att riksbanken ej får driva

annan upplåningsrörelse än å giro och löpande räkning av vissa

firmor, som ej själva driva bankrörelse samt att även riksbankens

utlåningsrätt blivit hårt begränsad. Huru dessa av det privata bankintresset

dikterade lagbestämmelser rörande Sveriges riksbank verkat

under den tid de varit i kraft eller från och med 1898 tills nu,

torde med all önskvärd klarhet framgå av följande tabell över bcmkbolagens

hos allmänheten upplånta medel 1898 och 1915.

Upplåning å

1898 3i/12

1915 si/i0

Ökning

Kronor

%

Postremissväxlar......

19,009,188

56

52,883,325

—

33,874,186

44

178.0

Sparkasseräkning......

24,532,015

u

424,085,722

—

399,553,706

89

1,628.7

Upp- och avskrivning

63,170,061

22

295,372,589

—

232,202,527

78

367.5

Löpande räkning......

11,411,410

86

75,686,308

—

64,274,897

14

563.0

Deposition...............

293,467,035

59

1,205,773,182

—

912,306,146

41

310.8

Summa

411,589,661

34

2,053,801,126

—

1,642,211,464

66

399.0

Dessa uppgifter böra ses i belysning av följande redogörelse för

allmänhetens i riksbanken innestående medel sistnämnda år och dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-utskottets utlåtande Nr 25.

3

Upplåning å

1915 3i/10

Postremissväxlar ......

1,341,151

_

Giro .....................

75,037,595

—

Deposition...............

300

—

Utelöpande sedlar......

304,057,554

—

Summa

380,436,600

—

Denna uppgift av den 31/12 1914.

Härav framgår, att någon nämnvärd inlåningsrörelse driver riksbanken

numera icke. Denna utgör endast posten giro, den minst

lönande och på samma gång den arbetsammaste av inlåuingsformer.

Jämte sparbanker och postsparbanken, vilka bankinstitut ej här

medtagas, då vinsten på deras verksamhet ej blir privatkapitalets,

utan mer eller mindre direkt tjänar det allmänna, är det således bankbolagen,

som ha hand om allmänhetens sparda kontanta kapital och

drager vinst av desamma, då »det är», som herr Philipsson yttrade i

första kammaren 1897 vid behandlingen av lagen för riksbanken,

»på det upplånta kapitalet vinsten uppkommer». Därför gällde det

för honom och hans meningsvänner att överflytta denna upplåningsrätt

från riksbanken till bankbolagen.

För att få eu tydlig bild av riksbankens ställning i förhållande

till bankbolagen rörande bankverksamheten här i landet, är det

nödigt att även se på utlåningsrörelsen, varför följande översikt

däröver här meddelas:

Av riksbanken och bankbolagen utlämnade lån den 30/10 1915.

Lånens art

Riksbanken

Bankbolagen

Växlar: inrikes .....................

80,027,880

J

656,562,203

_

utrikes .....................

79,293,871

—

28,009,408

—

Utestående lån .....................

11,666,840

—

1,326,249,197

—

Kreditivlån ...........................

2,503,719

-

505,995,242

—

Summa

173,492,310

—

2,516,816,050

—

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Av den utlåningsrörelse riksbanken ock bankbolagen tillsammans

idkat, kommer vid nämnda tid blott cirka 6.8 procent på den

förra, ett förhållande som eklatant visar, kur den riksbankspolitik

vi följt efter 1897 i det närmaste skjutit riksbanken åt sidan, medan

all egentlig bankrörelse här i landet i stort sett samlats kos

bankbolagen, vilka således av denna rörelse skörda den väsentligaste

andelen av vinsten. Att denna år från år vuxit till ansenliga belopp

framgår ej blott av de årliga vinstutdelningarna, där 10 procent

anses som en anspråkslös vinst, utan även av de löneförmåner

bankbolagen kunna lämna sina ledande tjänstemän samt än mer i

ögonen fallande genom de lokaler samma bolag bestå sin rörelse.

År 1898 taxerades bankbolagens fastigheter ock inventarier till

6,532,100: — kronor, medan vid 1914 års utgång detta värde stigit

till 66,006,431: — kronor.

Dessa enorma vinstbelopp synas peka på ett missförhållande

emellan in- ock utlåningsräntan i bankbolagens rörelse. Denna skillnad

synes av nedanstående tabell att döma utgöra från 2 till 3 procent.

Yi anföra kär utom riksbankens även några av de största

bankbolagens räntesatser som exempel för vårt påstående.

In- och utlåningsränta den so/io 1915.

U t 1 å

ning

Inlåning

Lån,

stående

eller

avbetal-

nings

Kreditiv

Växlar

Giro

Löpande

räkning

Deposition

3/m.

längre

tid

1—3/m.

längre

tid

Riksbanken .........

572-7

6»)

57a

6

Stockholms Ensk.

57,-7

6

51/2-6

6-7

2-4

2-472

3-4

472

Skandinaviska Kre-

dit A.-B.............

572-7

572-672

572-672

6-7

2-472

2-472

3-4

472

Skaraborgs Ensk.

5i/„—7

6

51/2-61/2

6—7

2—47a

2-472

3-4

472

A.-B. Arbetarrin-

gens Bank.........

672-772

6-7

6—7

7-71/2

272-4

2-472

21/2-41/2

472

A.-B. Tjänsteman-

nabanken .........

672-8

6-672

6-8

61/2-8

2-4

2-472

372-472

5

A.-B. Sundsvalls

Kreditbank ......

7—8

672

61/2-8

7-8

3

—

4

5

*) Tillkommer i alla banker, som lämna kreditivlån, en kreditivavgift, här varierande mellan

1/2 och 1 procent.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

5

Av dessa tabeller finna vi bland annat, att bankbolagens upplåning

på deposition 1,205,773,182 kronor, för vilka penningar de

betala 3 till 5 procents ränta, i det närmaste motsvarar den summa

de utlämnat som längre tids lån 1,326,249,197 kronor, varå uppbäres

6 till 8 procents ränta. Endast å denna rörelse torde bankbolagen

tjäna mer än 24 miljoner kronor årligen efter en marginal

av 2 procent mellan in- och utlåning, vilket synes vara den allmänt

anlitade marginalen. Som ovanstående utvisar, sväller den ofta ut

ända till 3 procent. Av detta framgår dels, huru landets penningerörelse

dirigeras nästan uteslutande av bankbolagen, vilka därpå

skörda eu mycket hög vinst, dels huru oskäligt bred marginalen är

mellan in- och utlåningsräntan, ett uppenbart missförhållande, som

så tungt vilar på våra näringar och varje företag här, att det påkallar

statsmakternas särskilda uppmärksamhet därpå och åtgärder

för att rätta detta missförhållande. Detta har kunnat uppkomma

och utvecklas, därför att riksbanken ej kan i med nu gällande bestämmelser

för dess verksamhet utöva någon ledning över inlåningsräntan

och bankens inflytande på utlåningsräntan är föga effektivt.

Då Sveriges riksbank är i egentlig mening en statsbank, en statens

egendom, bör det beredas denna bank tillfälle att mer än hittills

kunnat ske driva egentlig bankrörelse, att den genom sina avdelningskontor

träder i direkt förbindelse med den stora allmänheten,

mottager dess besparingar och gottgör ränta därå samt förser dem

med lån mot goda real- och namnsäkerheter och mot skälig låneränta.

Genom en sålunda utvidgad verksamhet skulle ej blott riksbankens

vinst till det allmännas båtnad bliva betydligt större, utan

banken skulle därigenom i långt högre grad än hittills skett kunna

uppfylla sin riksviktiga uppgift, nämligen att »förse landet med

nödigt rörelsekapital till rimligt pris» eller med andra ord uttryckt

att »förebygga ocker och obilliga intressen beräknade enskilda emellan».

Att som nu av bankbolagen i allmänhet sker upplåna allmänhetens

pengar mot 4 procent i efterränta och sedan till lånebehövande

utlämna dem mot 7å8 procent i förskottsränta närmar

sig i hög grad ocker och är ovillkorligt att tillgodogöra sig obilliga

intressen. För alt råda bot mot detta onda, vilket utgör en allvarlig

fara för våra näringars och företags sunda och framgångsrika

utveckling, har frågan om en utvidgad verksamhet för riksbanken

flera gånger dragits inför riksdagens prövning och avgörande. Vid

samma riksdag den nuvarande riksbankslagen antogs, väcktes i andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

kammaren motioner om sådan ändring i det föreliggande lagförslaget,

att riksbanken skulle få upplåna pengar på deposition mot ränta

samt få friare utlåningsrätt. Särskilt gällde det senare så kallade

avbetalningslån, nu begränsade till Vio av bankens grundfond. Det

särskilda utskott, som förberedde dessa frågor, tillstyrkte, att banken

bör lämna ränta å i banken insatta medel å deposition samt å uppock

avskrivning för firma, som ej idkar bankrörelse. Utskottet

motiverar denna sin från 1881 och 1889 års bankkommittés och

Kung! Maj:ts förslag avvikande mening bland annat därmed, att

man bör »åt riksbanken trygga det inflytande på penningeväsendet

i landet, som till dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande

för det allmänna bästa verkande anstalt». Trots utskottets tillstyrkande

folio de väckta ändringsförslagen i första kammaren. Frågan

om riksbankens inlåningsrätt återkom till behandling vid 1909, 1910

och 1912 års riksdagar, men utan positivt resultat. Emot förslaget

anförde såväl riksbanksfullmäktige som bankoutskottet de av 1881

års bankkommitté gjorda invändningarna. Den till synes för kommittén

avgörande invändningen lydde: »En bank, som genom den

honom tillerkända rättighet att ensam utgiva sedlar har erhållit den

stora förmånen att av allmänheten upptaga räntefria lån, borde icke

tillika bedriva inlåning mot räntegottgörelse». Vore riksbanken, som

i de flesta andra europeiska länder, en privatbank, hade invändningen

stora fog för sig. Nu saknar den varje spår till skäl emot

den omtalade rätten, enär hela vinsten av riksbankens verksamhet

kommer det allmänna till godo.

Kommitténs andra skäl för sitt avstyrkande var — och detta

skäl underströks särskilt av 1889 års bankkommitté — att det vore

oförenligt med en sedelutgivande banks uppgift att samtidigt driva

inlåningsrörelse. Denna anmärkning gjordes aldrig mot de sedelutgivande

privatbankerna, vilka samtidigt drevo inlåningsrörelse,

utan att några obehag märktes av den dubbla verksamheten.

Anmärkningen synes därför vara av mindre vikt. Slutligen anför

bankkommittén, »att en bank, som avhåller sig från inlåningsrörelse,

frigör sig därmed från tvånget att behöva uppsöka affärer för att

kunna genom utlåning göra fruktbärande de medel, å vilka den

själv skall erlägga ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare,

löper tydligt alltid större fara att råka ut för mindre goda

sådana än den bank, som kan i allt lugn vänta på, att affärer skola

erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

7

mest passande». Detta påstående innebär eu viss obestridlig sanning,

men konsekvensen av densamma är, att den bank, som ej

* gör några affärer alls, löper minsta risken. Således förer satsen

in absurdum. Därtill kommer, att de långivande bankerna i regeln

uppsökas av låntagarna och ej tvärtom, och det i så stor utsträckning,

att bankerna väl ha tillfälle till urval. För övrigt har en ny

och solvent lånsökare nu framträtt på landets penningemarknad,

staten själv, för att ej nämna flera såsom städernas hypotekskassa,

de under bildning varande kreditkassorna för den mindre jordbrukskrediten,

o. s. v., vilka nog alla komma att söka riksbanken

som förläggare. Slutligen driver riksbanken redan en form av

utlåning, som bör och kan till gagn för allmänheten och banken

utsträckas till mångdubbla beloppet av det nuvarande, nämligen de

s. k. avbetalningslånen.

Till sist anföres som skäl emot riksbankens rätt till utvidgad

inlåningsrörelse, att vid en eventuell kris skulle bankens svårigheter

fördubblas, om den ej blott hade att inlösa sina egna sedlar, utan

även en massa depositionsbevis. Anmärkningen synes nog så stark,

men den faller genast sönder vid första granskningen av densamma.

Dessa depositioner äro ju gjorda med riksbankens egna sedlar, vilka

väl av samma bank måste inlösas vare sig de deponerats i bankbolagen

eller i riksbanken. Yad riksbanken hos oss alltid har att

skydda, är dess utelöpande sedlar. Då denna sedelstock varken

ökas eller minskas på grund av var sedlarna deponeras, borde riksbankens

kapacitet att skydda desamma ej hårdare påfrestas, om de

deponerats i banken själv eller i privatbanker.

Och till det allra sista heter det. Genom inlåning mot ränta,

nödgas ju riksbanken betala ränta på sina egna sedlar. Självklart,

men att märka är, att den själv uppbär än större ränta än den

giver på samma sedlar, då de genom bankens försorg utlämnats

som lån.

Dessa äro, såvitt vi kunnat finna, de skid bankoutskottet städse

upprepat eller hänvisat till varje gång frågan i riksdagen väckts

om utvidgning av riksbankens egentliga bankrörelse. Slutligen har

utskottet tillagt, »då intet nytt inträffat eller anförts, sedan utskottet

senast yttrade sig i frågan så» etc. Det kan dock sättas i fråga,

om ej någon eller några nya företeelser på hithörande område inträffat

under de senaste åren eller är under frammarsch. Vi leva

mitt uppe i trustbildningarnas tidevarv. Även bankbolagen ha

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

beträtt den nya utvecklingens vägar i detta fall. Flera och flera

bankbolag enas till större bankenheter. Denna utveckling har redan

gått så långt att den, likasom förtrustningen på varje område, i det

närmaste omöjliggjort verksam konkurrens på bankområdet. Och

härtill kommer, att i samma mån riksbanken mer och mer trängts

åt sidan i avseende på landets allmänna bankrörelse har allmänhetens

sparade och tillgängliga kapital till den långt övervägande

delen samlats i dessa stora bankenheter, vilka därmed behärska

landets penningemarknad. Det kan ligga en viss och ej obetydlig

fara häruti för vårt näringsliv, ej blott för den breda marginalen

mellan in- och utlåningsräntan, utan den möjligheten ligger nära,

att näringarna bliva så beroende av ett starkt begränsat fåtal bankmän

eller möjligen till sist en sådan, att dessa eller han kunna

godtyckligt bestämma över ett företags vara eller icke vara. Allt nog,

det torde ej böra förbises, att en sådan fara föreligger, då den redan

här och där, låt vara i mindre grad, ännu givit sin tillvaro till känna.

Det synes därför vara av behovet påkallat, att frågan om riksbankens

in- och utlåningsrörelse blir föremål för en allsidig utredning,

och detta behov synes även påkallat från ett alldeles motsatt håll,

varifrån vid 1912 års riksdag frambära motioner i båda kamrarna

med yrkande om sådana ändringar i lagen för Sveriges riksbank av

1897, att visst utrymme i densamma lämnades privatkapitalet, vara

män även borde få ett visst medinflytande på bankens ledning.

Det synes därför ej blott vara frågan om ändringar i riksbankslagens

13 och 16 paragrafer, vilka närmast reglera bankens in- och

utlåningsrörelse, utan även av andra bestämmelser. Dessutom har

det framställts förslag om, att riksbankens in- och utlåningsrörelse

kunde, om den utvidgas i här och i flera förut väckta motioner

anvisad riktning, ordnas som en fristående avdelning i riksbanken

vid sidan om bankens sedelutgivningsverksamhet.

Det är alltså många förslag, synpunkter och önskemål, som

böra bliva föremål för ingående och allsidig utredning.»

Bankoutskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksbanken

yttrande över förevarande motion; och hava fullmäktige i

en till utskottet avlåten, den 9 mars 1916 dagtecknad skrivelse

anfört följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

9

»I skrivelse av den 8 sistlidna februari har utskottet anmodat fullmäktige att Fullmäktige

avgiva yttrande över en av herr Bogren inom andra kammaren väckt motion nr 7, i riksbanken.

vari hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utreda om och i vilken utsträckning

riksbankens verksamhet bör utökas för att bättre än hittills kunna gagna allmänheten

och staten samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning

kan föranleda.

I anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Motionärens förslag går ut på en sådan utvidgning av riksbankens verksamhet,

att riksbanken skulle driva fullständig inlåning mot ränta och som konsekvens

härav eu motsvarande utlåning till allmänheten. Detta skulle ske i direkt konkurrens

med affärsbankerna och i huvudsakligt syfte att tvinga dessa att hålla mindre

marginal mellan in- och utlåningsräntor.

Bankväsendet har i alla länder med mera utvecklade ekonomiska förhållanden

de senaste årtiondena undergått en i hög grad intensiv och omfattande utveckling.

Denna har bland annat medfört eu allt fullständigare specialisering, i analogi med

vad som inträffat på de flesta andra områden av det ekonomiska livet. Under

förra tiders mera primitiva bankförhållanden ansågs en och samma bank utan olägenhet

kunna driva alla slag av bankverksamhet, från sedelemission till kreditgivning

i alla former ända till och med amorteringslån mot fastighetsinteckningar. Efter hand

som utvecklingen fortgått, ha utkristalliserat sig olika banktyper, mellan vilkas verksamhet

gränserna så småningom uppdragits allt mera särskiljande. I stort sett har

våra dagars bankväsen att uppvisa fyra huvudtyper: centralbankerna, som till huvuduppgift

ha sedelutgivningen, affärsbankerna, som tillgodose industriens och affärsvärldens

kreditbehov i dess mångfaldiga former, hypoteksbankerna, som uteslutande

ägna sig åt fastighetsbelåning, samt sparbankerna, som uppsamla och fruktbargöra de

mindre besparingarna.

Denna uppdelning av bankverksamheten på olika kategorier banker är ännu

icke slutförd. Den ena typen griper fortfarande ofta in på eu annan typs verksamhetsområde.

På många punkter äro gränserna mellan dessa områden ännu icke

tydligt uppdragna. Skarpast äro emellertid gränserna dragna för centralbankernas

verksamhet, vilket äger sin naturliga förklaring däri, att centralbanken, såsom varande

medelpunkten för landets hela penningväsen, fordrar starkare skydd mot ingrepp

på för centralbanken främmande områden än banker av övriga typer. Om

en affärsbank, en hypteksbank eller en sparbank råkar på avvägar är detta en olycka,

som kan överkommas. Men om centralbanken råkade på avvägar, vore detta en

verklig riksolycka.

Ur de senaste årtiondenas samlade erfarenhet ha efter hand framgått vissa

bankpolitiska principer, som vunnit internationellt erkännande och vilka dagligen

vinna allt större och strängare tillämpning. Vad centralbankerna angår, kunna dessa

principer sammanfattas i den regeln, att centralbanken bör avhålla sig från all sådan

verksamhet, som kan störande inverka på centralbankens förmåga att fylla sina

speciella uppgifter.

Centralbankens huvuduppgiftar äro att inåt förse den allmänna rörelsen med

betalningsmedel och att utåt utjämna växlingarna i tillgång och efterfrågan på utländska

valutor samt att sörja för upprätthållandet av landets valuta. De betalningsmedel

centralbanken tillhandahåller den allmänna rörelsen inom landet böra

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 18 käft. (Nr 25.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

vara av sådan beskaffenhet, att de av bankledningen kunna ökas eller minskas allt

efter växlingarna i behovet. Då banksedlar äro det enda rörelsemedel, som fyller

detta krav, bör centralbanken i huvudsak basera sin verksamhet på sedelutgivningen.

Om riksbanken i större utsträckning droge till sig insättningar mot ränta,

skulle den bli beroende av ett rörelsemedel, som den ej kunde behärska. Insättningarna

skulle sannolikt komma att ökas under tider, då banken redan förut hade

överflöd på medel, och å andra sidan kunde i tider av trångmål på penningmarknaden

inträffa att bankens ställning försvagades genom minskning av insättningarna.

Riksbanken skulle själv bli utsatt för de rubbningar i tillgång och efterfrågan på

kapital, som det är en av dess viktigaste uppgifter att avhjälpa.

Bedrivandet av dylik inlåningsrörelse skulle såsom en oundviklig konsekvens

medföra, att riksbanken måste inlåta sig på utlåningsrörelse av samma slag som

affärsbankerna driva. En nödvändig förutsättning för att riksbanken skulle kunna

med utsikt till framgång upptaga konkurrens med affärsbankerna på detta område,

vore att riksbanken erbjöde kunderna minst samma förmåner, som de åtnjuta hos

affärsbankerna. För att tillfredsställa kundernas kreditbehov skulle riksbanken

nödgas att förutom verkliga varuväxlar, diskontera även förlags- och låneväxlar samt

lämna lån och krediter mot för en centralbank olämpliga säkerheter. Riksbanken

skulle med andra ord nödgas att i stor skala uppträda som direkt förlagsgivare åt

industrien och handeln. Härigenom skulle riksbanken komma att bryta mot den

allmänt erkända regeln, att en centralbanks medel skola vara placerade i så likvid

form som möjligt.

För de flesta centralbankers utlåning ha uppdragits gränser, som äro minst

lika trånga som de, vilka fastslagits för Sveriges riksbank. Centralbankerna äro i

regel huvudsakligen begränsade till diskontering av korta växlar samt till belåning

av stats- och kommunalobligationer ävensom av stat eller kommun garanterade

obligationer. Stundom tillåtes även belåning av andra obligationer, av vissa aktier,

såsom järnvägsaktier, samt av varor och lagerhuscertifikat, men då blott på stränga

villkor och med stor marginal. I praxis utgör överallt diskonterandet av korta

växlar centralbankernas utan jämförelse viktigaste rörelsegren. Utlåningen är i

regel av relativt underordnad betydelse.

Affärsbankerna äro med avseende å tillgång på och behov av rörelsemedel

utsatta för ständiga fluktuationer, som de icke själva hava någon möjlighet att utjämna.

Detta problem löses i huvudsak så, att affärsbankerna i form av rediskontering

av växlar och belåning av obligationer hålla en skuld hos riksbanken, som

de allt efter behov kunna öka eller minska. Då riksbanken har kontrollen över

det enda elastiska rörelsemedlet, sedlarna, är det blott med riksbankens hjälp, som

denna anpassningsfråga kan lösas. Kreditlivets jämna gång är därför beroende på

ett intimt samarbete mellan riksbanken och affärsbankerna. Rediskontering åt affärsbankerna

utgör ock i de flesta länder centralbankens viktigaste och mest omfattande

rörelsegren. Såväl i tyska riksbanken som i den franska banken utgöres sålunda

den övervägande delen av växelportföljen av rediskonterade växlar. För de i sammanhang

med den nyligen genomförda bankreformen i Förenta Staterna grundade

centralbankerna kommer rediskontering åt affärsbankerna att spela en ändå större

roll än i någon europeisk centralbank.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

11

Då sålunda affärsbankerna enligt sakens egen natur äro och måste vara riksbankens

viktigaste kunder, och då kreditlivets jämna fortgång är beroende av omfattande

inbördes förbindelser mellan riksbanken och affärsbankerna, bör riksbanken

intaga en opartisk ställning över den direkta konkurrensen inom bankvärlden. En

sådan konkurrens skulle icke, såsom motionären föreställer sig, sätta riksbanken i

stånd att utöva eu mera effektiv kontroll över de av privatbankerna tillämpade

räntesatserna än riksbanken nu kan utöva. Snarare skulle riksbankens kontroll

härigenom försvagas. Riksbankens handlingsfrihet vid bestämmandet av växeldiskontot,

vilket är för privatbankernas räntesatser normerande, skulle minskas, om

riksbanken, som nu står fullt opartisk i denna fråga, hade att vid inträffande behov

av förändring av diskontot taga hänsyn även till egen inlåning mot ränta.

Även ur den synpunkten väntar motionären gagn för den allmänna rörelsen

av inlåning från riksbankens sida mot ränta, att härigenom skulle på bankverksamhetens

område etableras en verksam konkurrens. All sådan är numera, enligt

motionärens mening, i det närmaste omöjliggjord genom de senaste årens banksammanslagningar.

Det verkliga förhållandet är emellertid, att dessa haft till följd

en allt intensivare konkurrens privatbankerna emellan. Man har utan tvivel långt

större anledning att klaga över osund konkurrens än över brist på konkurrens på

detta område. Om den benägenhet för banksammanslagningar, som sedan en följd

av år gjort sig starkt gällande såväl inom som utom landet, skulle hota att utveckla

sig till verklig trustbildning, lära statsmakterna icke underlåta att vidtaga

nödiga åtgärder för att hindra en dylik utveckling. Mot eu sådan skulle inlåning mot

ränta i riksbanken icke innebära något botemedel.

Motionären framställer 1897 års stora riksbankreform såsom dikterad av

privatbankintresset. Fullmäktige hålla före att denna uppfattning är oriktig. 1897

års riksbanklag var det slutliga resultatet av mångåriga grundliga överväganden

och skarpa meningsbrytningar. Att denna reform på många punkter bar kompromissens

tecken, var naturligt. En reform av denna betydelse och beskaffenhet har

säkerligen ingenstädes kunnat genomföras utan kompromiss. Att reformen genomfördes

på ett för landet och dess näringsliv lyckligt sätt, torde erfarenheten hava

intygat.

De sifferuppgifter motionären anför rörande privatbankernas inlåning från

allmänheten bevisa ingenting annat, än att privatbankernas rörelse under den

ifrågavarande tiden varit stadd i stark utveckling samt att det allmänna välståndet

i landet i hög grad ökats. Samtidigt har riksbankens verksamhet på de områden,

som äro riksbanken förbehållna, varit stadd i stark utveckling samt lämnat ett

resultat, som i stort sett torde kunna anses tillfredsställande, att döma av bankovinsten.

Härvid anse sig dock fullmäktige böra med eftertryck framhålla, att

resultatet av riksbankens verksamhet icke får bedömas uteslutande efter bankovinstens

storlek. Ty det är ingalunda uteslutet, att icke riksbanken kan hava

gjort landet och näringslivet större tjänster under ett år, som lämnat mindre vinst

än under ett år med större vinst.

Om en utvidgning av riksbankens verksamhet till områden, liggande utom gränserna

för riksbankens uppgifter såsom landets centralbank, anses önskvärd, bör detta

ske på så sätt, att don nya verksamheten helt och hållet avskiljes från den ordinarie

rörelsen, i likhet med vad som skett med fonden för avbetalningslån. Närmast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

till hands skulle då ligga att öka denna fonds belopp samt vidga bestämmelserna

för dess användning.

En utvidgning av riksbankens verksamhet i enlighet med motionärens framställning

vore enligt fullmäktiges övertygelse ett steg tillbaka mot en redan övervunnen

ståndpunkt, ett bankpolitiskt missgrepp.

Fullmäktige anse därför, att någon ändring av bestämmelserna rörande riksbankens

verksamhet i den riktning motionären framhållit icke är önskvärd.»

Vid skrivelsen fanns fogat utdrag av fullmäktiges protokoll för

ovanberörda den 9 mars, så lydande:

Anmäldes ånyo den sedan den 10 februari 1916 vilande framställningen från

bankoutskottet med begäran om yttrande över eu inom andra kammaren av herr

O. Bogren väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av

riksbankens verksamhet; och beslöto fullmäktige att i ärendet till bankoutskottet

avlåta skrivelse enligt registraturet.

Herr von Friesen anhöll att få till protokollet antecknat följande särskilda

yttrande:

»Beträffande frågan huruvida riksbanken skulle genom lag berättigas att upplåna

penningar mot ränta, yttrade jag 1909, att jag då, i olikhet med vad jag förut

uttalat, icke funne skäl att förorda en sådan förändring av riksbankslagen. Ännu

mindre synes det mig nu ändamålsenligt eller nödvändigt att införa en bestämmelse

i detta syfte.»

Vidare anhöll herr Ihorsson att få till protokollet antecknad följande avvikande

mening:

»Ehuru jag delar fullmäktiges mening däri, att riksbanken såsom sedelutgivande

centralbank icke bör på sätt motionären ifrågasätter bedriva in- och utlåningsrörelse,

finner jag dock flera av motionären framhållna synpunkter vara förtjänta

av beaktande. De under senare åren framträdande strävandena att centralisera

landets privata banker i några stora och mäktiga penningeinstitut, äro icke enbart

av godo. En fortsatt utveckling i den påbörjade riktningen kan komma att medföra,

att några enskilda banker behärska hela landets diskontopolitik, med resultat att

de kunna föreskriva den lånesökande allmänheten synnerligen hårda lånevillkor.

Tendensen i denna riktning synes mig påtaglig. Den nu gällande marginalen

emellan in- och utlåningsräntan kan icke anses erforderlig för att lämna bankinstituten

skälig ersättning för den risk och det arbete, som rörelsen kräver. Omvårdnaden

om, icke allenast bankverksamheten utan även vårt näringsliv i övrigt synes

mig böra mana statsmakterna att på ett mera effektivt sätt, än vad som hittills

skett, ingripa reglerande på hithörande områden.

Motionären ifrågasätter att detta bör ske på så sätt, att inom riksbanken

organiseras en fristående avdelning för in- och utlåningsrörelse. Emellertid synes

mig detta icke vara tillrådligt för närvarande. Däremot torde ett reglerande ingripande

från statens sida genom inrättande av ett självständigt bankinstitut baserat

på in- och utlåningsrörelse och organiserat efter moderna principer böra tagas under

allvarlig omprövning. En utvidgning av statens verksamhet i här antydd riktning

måste emellertid föregås av en allsidig och omfattande utredning, som måhända till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

13

en oviss framtid undanskjuter spörsmål, vars realiserande borde kunna, inom den

närmaste tiden, finna sin lösning.

Oberoende av spörsmålet om öppnande av nya bank verksamhetsgrenar inom

eller utom riksbanken, i den omfattning motionären ifrågasätter, synes mig dock

att riksbankens verksamhet kan och bör utvidgas inom sådana områden, som nuvarande

lagbestämmelser angiva, såsom genom ökad direkt växeldiskontering, utökning

av avbetalningslånefondens verksamhet, ävensom genom inrättandet av en ny

lånefond, från vilken landsting och kommuner kunde beviljas kortare avbetalningslån.

Anmets egen inneboende kraft framtvingar detsamma på lagstiftarnes bord,

det har därför synts mig nödigt och nyttigt, att motionärens framställningar bleve

föremål för en närmare omprövning.»

Motionärens förslag avser i främsta rummet en sådan utvidgning

av riksbankens verksamhet, att riksbanken skulle tillförsäkras

rätt att i likhet med de enskilda bankerna driva fullständig inlåningsrörelse

mot räntegottgörelse. Därigenom skulle enligt motionärens

mening riksbanken kunna utöva större inflytande på bankverksamheten

i det hela taget inom landet ävensom ränteförhållandena, varjämte

riksbankens vinst skulle bliva större än för närvarande.

I sammanhang härmed skulle riksbanken driva en motsvarande utlåningsrörelse

av samma slag som de enskilda bankerna, allt i syfte

att för dessa minska marginalen mellan in- och utlåningsräntorna.

På sätt av fullmäktiges i riksbanken här ovan intagna skrivelse

framgår, hava fullmäktige för sin del förklarat, att någon ändring

av bestämmelserna rörande riksbankens verksamhet i den riktning

motionären framhållit icke vore önskvärd. Eu av fullmäktige,

herr Thorsson, vilken förklarat sig dela fullmäktiges mening därom,

att riksbanken såsom sedelutgivande centralbank icke borde, på

sätt motionären ifrågasatt, bedriva in- och utlåningsrörelse, har emellertid,

enligt vad här förut intagna utdrag av fullmäktiges protokoll

utvisar, uttalat den mening, att han funne flera av motionären framhållna

synpunkter vara förtjänta av beaktande. Härtill vill utskottet

i annat sammanhang återkomma.

Frågan om rätt för riksbanken att bedriva inlåningsrörelse har,

såsom även av motionen framgår, vid upprepade tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning; och har bankoutskottet därvid städse

funnit sig böra avstyrka de framställda förslagen, vilka även av

riksdagen förkastats. Utskottet hyser fortfarande samma uppfattning

i denna fråga och Annor i likhet med fullmäktige, att någon

förändring i detta hänseende icke bör ifrågakomma. Det torde

TJtskoitet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

nämligen icke kunna bestridas, att, om en sådan rätt medgåves

riksbanken, bankens verksamhet skulle komma att utsträckas till

områden, vilka icke sammanhänga med riksbankens huvuduppgifter.

Dessa äro, såsom också fullmäktige erinra, att inåt förse landet med

de för varuomsättningen erforderliga rörelsemedlen, sedlarna, och

att utåt utjämna växlingarna i tillgång och efterfrågan på utländska

valutor samt att sörja för upprätthållandet av landets valuta. De

betalningsmedel centralbanken tillhandahåller den allmänna rörelsen

böra givetvis vara av sådan beskaffenhet, att de kunna ökas eller

minskas i samma mån behovet av dem växlar. Därför synes också,

då ju endast banksedlar kunna uppfylla dessa fordringar, centralbanken

böra grunda sin egentliga verksamhet på sedelutgivningen.

Och även om riksbanken vore berättigad att liksom andra banker

driva inlåningsrörelse i egentlig mening, torde det vara uppenbart,

att riksbanken just med hänsyn till dess egenskap av centralbank

icke skulle kunna utnyttja rätten till inlåning tika fördelaktigt som

de enskilda bankerna, vilka hava större möjlighet än riksbanken att

på ett effektivt sätt tillgodogöra sig de upplånade kapitalen, då de

ju alltid i sista hand kunna söka stöd hos den sedelutgivande centralbanken.

Av det anförda lärer framgå, att utskottet funnit sig

icke böra förorda ett förslag med syfte att medgiva riksbanken

rättighet att driva inlåningsrörelse.

Beträffande härefter den såväl i motionen som även i övrigt

berörda frågan om riksbankens utlåningsrörelse må till eu början

erinras, hurusom riksbanken redan enligt nu gällande banklag äger

att driva snart sagt all slags bankrörelse. Sålunda stadgas i § 12

banklagen, att riksbanken äger att köpa och sälja svenska obligationer

samt sådana å utländsk börs noterade utländska statspapper,

som äro lätt säljbara, att genom annat avtal övertaga såväl svenska

statens obligationer som utländska, lätt säljbara statspapper, ävensom

att förmedla köp och försäljning av svenska statens och allmänna

hypoteksbankens obligationer. Jämlikt § 13 samma lag

äger riksbanken vidare att driva utlåningsrörelse medelst diskontering

av accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara

växlar, och medelst utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen

å bestämd tid av högst sex månader eller ock efter högst tre

månaders uppsägning samt mot pant av obligationer, aktier eller andra

värdepapper, ägande dock kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet

ävensom stiftelse, på nyssnämnda återbetalnings villkor, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

15

erhålla lån utan annan säkerhet än dess egen förbindelse. Tillika

medgives utlåning mot varor, liggande å allmän våg eller satta i förvar

hos tredje man på vissa villkor, varjämte kassakreditiv och kredit i

löpande räkning beviljas mot pant av obligationer, aktier eller i fast

egendom intecknade skuldebrev eller ock mot säkerhet av borgen.

Slutligen må även lån mot förbindelse till återbetalning på vissa

bestämda tider och mot viss säkerhet utlämnas från eu under riksbankens

förvaltning stående särskild fond, avbetalningslånefonden,

med ett kapital av 12,500,000 kronor.

På sätt av det anförda framgår, kan alltså riksbanken redan

inom ramen av den nuvarande lagstiftningen driva utlåningsrörelse

i så gott som alla vanligen förekommande grenar av denna rörelse.

Enligt utskottets mening bör riksbanken också, i överensstämmelse

med vad § 13 banklagen innehåller, stå i direkt förbindelse med allmänheten,

då banken därigenom erhåller en ingående kännedom om

affärsställningen i landet och kan bliva i tillfälle att, där så erfordras,

stödjande ingripa. Men å andra sidan lärer det få anses vara uppenbart,

att, liksom fallet är med de enskilda bankerna, det bör överlämnas

åt riksbankens ledning att efter sig företeende omständigheter

pröva, i vilken utsträckning banken lämpligen bör begagna

sin rätt att driva utlåning. Några bestämda regler torde härvidlag

näppeligen kunna fastslås, och synes under sådana förhållanden en

särskild utredning i detta hänseende icke vara av behovet påkallad

eller ens möjlig att åstadkomma.

Fullmäktige hava emellertid i sitt ovanberörda yttrande framhållit,

att, om en utvidgning av bankens verksamhet till områden,

liggande utom gränserna för bankens uppgifter såsom landets centralbank,

ansåges önskvärd, detta borde ske på det sätt, att den

nya verksamheten helt och hållet avskildes från den ordinarie

rörelsen, i likhet med vad som skett med fonden för avbetalningslån.

Denna fond borde då ökas och bestämmelserna för dess

användning vidgas. En av fullmäktige, herr Thorsson, har efter

erinran att den nu gällande marginalen mellan in- och utlåningsräntan

icke kunde anses erforderlig för beredande av skälig ersättning

åt bankerna, jämte det han funnit ett reglerande ingripande

från statens sida genom inrättandet av ett självständigt bankinstitut

böra tagas under omprövning, ansett riksbankens verksamhet kunna

och böra utvidgas genom bland annat utökning av avbetalningslånefonden,

varförutom han särskilt framhållit inrättandet av eu ny

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

lånefond, från vilken landsting och kommuner kunde beviljas kortare

avbetalnin gslån.

Yad beträffar förslagen om utökning av den nuvarande avbetalningslånefonden

eller inrättandet av en ny lånefond, lära enligt

utskottets mening dessa förslag böra bedömas fristående och helt och

hållet oberoende av frågan om en utvidgning av riksbankens verksamhet,

på sätt motionären tänkt sig. Staten har redan nu förutom

den nyssnämnda avbetalningslånefonden ett flertal särskilda utlåningsfonder,

vilka förvaltas dels i riksgäldskontoret och dels i statskontoret.

Därest nu ytterligare dylika fonder anses böra inrättas vare

sig inom eller utom riksbanken, eller en ökning av avbetalningslånefonden

prövas lämplig, måste därför erforderliga medel särskilt

anskaffas; och torde detta icke kunna ske på annat sätt än genom

årliga avsättningar av riksbankens vinst, varigenom de belopp statsverket

kan påräkna skulle komma att ej obetydligt minskas, eller

också genom upplåning särskilt för ändamålet. Lämpligheten härav

synes åtminstone för närvarande kunna starkt dragas i tvivelsmål.

I varje fall lärer en särskild utredning i dessa hänseenden icke vara

av behovet påkallad.

Utskottet, som vid här ovan anförda förhållanden icke funnit

skäl föreligga att biträda motionärens framställning, får alltså hemställa,

att förevarande motion II: 7 icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1916.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Neiglick, Ekman, Gustafsson,

Wickman, friherre Langenskiöld, Boos och Montgomery samt

av andra kammaren: herrar friherre Adelswärd, Vahlquist, Hellberg i Lycksele,

Kristensson, Jonsson i Gutuboda, Edbom, Henrikson och Olsson i Berg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

17

Reservation

av herrar Wickman, Hellberg i Lycksele, Kristensson, Jonsson i

Grumboda och Edbom, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort hava följande lydelse:

»Motionärens förslag etc. (sid. 13)--------—

— —- — —• — --(sid. 15) ett kapital av 12,500,000 kronor.»

Enligt vad av det anförda framgår, kan alltså riksbanken redan

inom ramen av den nuvarande lagstiftningen driva utlåningsrörelse

i så gott som alla vanligen förekommande grenar av denna rörelse.

Det torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

riksbankens ledning verkligen i tillräcklig omfattning utnyttjat sin

ifrågavarande rätt att driva utlåning. Vad särskilt beträffar den

direkta växeldiskonteringen, framgår av officiella statistiska uppgifter,

att densamma från att år 1906 hava omfattat 54,802 växlar

med ett sammanlagt belopp av 108,7 miljoner kronor nedgått till

11,559 växlar med ett sammanlagt belopp av 72,7 miljoner kronor

under 1915; och utlåningen i sin helhet, som i medeltal för år räknat

uppgick till 163,5 miljoner kronor år 1906 och år 1908 steg till

214,8 miljoner kronor, bär därefter nedgått till 124,4 miljoner kronor

för år 1915. Visserligen måste medgivas, att den höga utlåningssiffran

år 1908 i viss mån var beroende på den dåvarande krisen,

men utvecklingen av riksbankens utlåningsrörelse, sedd i jämförelse

med privatbankernas, torde dock utvisa, att riksbanken håller på att

förlora sin gamla ställning på kreditförmedlingens område.

Till belysning härav må ytterligare anföras, att år 1906 hade

Sveriges samtliga privatbanker en utlåning inom landet av i

medeltal 1,629,000,000 kronor, vilken utlåning sedan oavbrutet år

från år stegrats, och uppgick densamma år 1915 till 2,487,000,000

kronor. Åren 1906—1915 har alltså riksbankens totala utlåning

nedgått med 23,91 % och privatbankernas ökats med 52,67 %.

Beträffande växeldiskonteringen i sin helhet uppgick riksbankens

växelportfölj, i medeltal per år räknat, år 1906 till 117 miljoner mot

513 miljoner hos privatbankerna och 1915 till 93 miljoner mot 657

miljoner hos sistnämnda banker. Medan riksbankens växelportfölj

under denna tid sålunda nedgått med 24 miljoner, har privatbankernas

ökats med 144 miljoner.

De anförda siffrorna tyda på att den utveckling, som riksbanken

för närvarande undergår, att i allt högre grad bil »en bankernas

Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 8 saml. 18 käft. (Nr 25.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

bank», så småningom leder dithän, att all direkt kontakt mellan

riksbanken och affärslivet upphör. Vid sådant förhållande synes

det utskottet lämpligt, att en utredning verkställes, huruvida eu

sådan utveckling fortfarande kan synas önskvärd, samt, därest så ej

befinnes vara fallet, om och i vilka hänseenden statsingripanden på

bankpolitikens område kunna vara av behovet påkallade.

Såsom förut framhållits, medgiva nuvarande lagbestämmelser riksbanken

rätt till omfattande bankverksamhet på åtskilliga områden,

och en av fullmäktige, herr Thorsson, har även i sitt här ovan intagna

yttrande framhållit, att enligt hans förmenande riksbankens

verksamhet kunde och borde utvidgas inom flera av dessa områden,

och hänvisar han i sådant avseende till bland annat ökad direkt

växeldiskontering, utökning av avbetalningslånefondens verksamhet

samt inrättande av en ny lånefond för beviljande av kortare avbetalningslån

åt landsting och kommuner. Utskottet delar denna uppfattning.

Yad avbetalningslånef onden vidkommer, torde föreligga

behov av en utökning av denna fond, ävensom ändring uti nu gällande

former för dessa låns beviljande. Inom utskottet har påpekats,

att orsaken till att icke hela fonden alltid varit tagen i bruk är att

hänföra till nämnda detaljbestämmelser, och att således i allt fall ett

ytterligare lånebehov av den beskaffenhet, fonden avser, skulle föreligga.

Vad beträffar förslaget om inrättandet av en ny lånefond för

lån åt landsting och kommuner, är det visserligen sant, på sätt redan

förut blivit omförmält, att riksbanken enligt gällande bestämmelser

under vissa villkor kan utlämna sådana lån utan annan säkerhet

än vederbörande låntagares egen förbindelse, men å andra

sidan torde det vara naturligt, att riksbankens ledning vid prövning

av ansökningar om sådana lån i främsta rummet har att tillse, i

vad mån beviljandet därav må vara förenligt med riksbankens intressen

och i andra rummet statsorganens finansiella intressen. Tanken

på inrättandet av eu dylik lånefond, vilken liksom avbetalningslånefonden

bör vara avskild från bankens ordinarie rörelse, torde

därför vara värd synnerligt beaktande.

Fullmäktigen herr Thorsson har vidare i sitt yttrande — efter

erinran om de senare årens stora banksammanslagningar och att eu

fortsatt utveckling i sådan riktning kunde medföra, att några enskilda

banker komme att behärska hela landets diskontopolitik —

fäst uppmärksamheten därå, att den nu gällande avsevärda marginalen

mellan in- och utlåningsräntan icke kunde anses erforderlig för be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

19

redande av skälig ersättning åt bankinstituterna. Bemälde fullmäktig

anser också, att omvårdnaden om icke allenast bankverksamheten

utan även näringslivet i övrigt borde mana statsmakterna att mera

effektivt än hittills reglerande ingripa på dessa områden. I detta

hänseende har herr Thorsson, som icke för närvarande finner det

tillrådligt att inom riksbanken organisera en fristående avdelning

för in- och utlåningsrörelse, ansett ett ingripande från statens sida

genom inrättande av ett självständigt bankinstitut efter modärna

principer böra tagas under allvarlig omprövning.

Även utskottet finner sig böra uttala sin anslutning till detta

förslag men anser i likhet med herr Thorsson, att en utvidgning

av statens verksamhet i angiven riktning bör föregås av en allsidig

och omfattande utredning. Även andra åtgärder från statens sida

i ovanberörda syfte lära kunna tänkas, och synes därför frågan

i hela dess vidd böra göras till föremål för en närmare omprövning.

I likhet med motionären anser utskottet en sådan utredning

böra överlämnas åt Kungl. Maj:t.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande

motion, måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast

möjligt låta utreda, om och i vilken utsträckning

riksbankens verksamhet kunde utökas, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning

kunde föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.