Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13
1916-05-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1916:13, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13
Dokumentets text
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1916 kl. 2 e. in.
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 i
anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för att bereda mottagare av efterkravs- och postförskottsgods
effektiv möjlighet att skydda sin rätt.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 10, som hänvisats till
behandling av nämnda kammares första tillfälliga utskott, har herr Karl
August Nilson hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t låta dels utreda, i vad mån och på
vad villkor mottagare av med efterkrav eller postförskott belagt gods
kan antingen medgivas behörighet att utan godsets utlösande besiktiga
och avvisa detsamma eller ock annan bekväm och effektiv möjlighet att
vid s. k. efterkravsköp skydda sin rätt, dels vidtaga de åtgärder, som
under sådan utredning prövas lämpliga för beredande av sådan behörighet
eller möjlighet för mottagare av efterkravs- och postförskottsgods.
I avseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i föreskriven ordning inhämtat yttranden rörande motionen
från järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen, och äro dessa
yttranden såsom bilagor vidfogade utskottets utlåtande.
Motionären avser med förevarande motion att bereda allmänheten
annan och bekvämare möjlighet än nuvarande lagstiftning erbjuder att
vid s. k. efterkravsköp skydda sig mot otillbörlig exploatering av vissa
s. k. efterkravsaffärer, vilka, utan att förete varuprov, under falska före
Bihang
till riksdagens protokoll 1916. 12 saml. 1 avd. 11 höft. (Nr 13.)
Motionen.
Utskottet.
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
speglingar driva försäljningsverksamhet särskilt bland den ekonomiskt
svagare allmänbeten.
Motionären har för sin del icke förordat några åtgärder, avsedda
att direkt motverka det illojala förfarande nämnda affärsföretag begagna.
I sitt i motionen närmare utvecklade förslag har motionären sålunda
icke ifrågasatt, att gällande lagstiftnings bestämmelser om bedräglig eller
eljest illojal handelsverksamhet skulle skärpas och ej heller förordat andra
åtgärder, direkt riktade mot det reklam- och agentsystem, varav omförmälta
efterkravsaffärer betjäna sig.
Enligt utskottets mening är det dock uppenbart, att, därest de ifrågavarande
efterkravsaffärernas verksamhet, där den är otillbörlig, skall
kunna stäckas, endast sådana åtgärder lämpligen kunna komma i fråga,
som direkt ingripa mot de av motionären påpekade illojala affärsmetoder,
genom vilka nämnda efterkravsaffärer förvärva sin kundkrets. Framför
allt synes behövligt, att en damm sättes för det långt drivna reklamväsende,
varpå sagda affärers försäljningsverksamhet grundar sig.
Lagstiftningsåtgärder i sådant syfte torde inom en icke alltför avlägsen
framtid även vara att förvänta. I det av den s. k. patentlagstiftningskommittén
nu framlagda förslaget till lag mot illojal konkurrens
m. m. föreslås nämligen i § 1 under rubriken illojal reklam följande
stadgande: »Lämnar någon genom meddelande, avsett för ett större eller
obestämt antal personer, såsom å skyltar eller anslag, i annonser, cirkulär
eller prospekt eller å saluhållna varor eller deras emballage, oriktig uppgift
rörande egen eller annans näringsverksamhet eller vad därmed äger
samband, såsom om en affärs ålder eller storleken av dess omsättning,
om varors eller yrkesprestationers beskaffenhet, om deras pris eller dettas
beräknande, om varors måttvikt eller mängd, om sättet för varors framställning,
om förvärvad titel, prisbelöning eller annan utmärkelse, om
varors ursprung, om deras åtkomst, om sättet för varors anskaffning, om
särskild anledning till en försäljning, om varors egenskap av överblivna
rester eller dylikt eller om storleken av varuförråd, och är uppgiften
ägnad att med omförmälda näringsverksamhet, dess varor eller yrkesprestationer
förbinda uppfattningen om något i ett eller annat hänseende
gynnsamt, kan, även om han saknat vetskap om uppgiftens oriktighet,
förbud utfärdas för honom att vidare genom meddelande, varom ovan
sägs, lämna ifrågavarande oriktiga uppgift.» Därjämte stadgas i § 2 av
samma förslag straff och skadeståndsskyldighet för den, som med avsikt
att vilseleda, begår sådan handling som i § 1 sägs.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 3
Det torde vara otvivelaktigt, att dessa bestämmelser, ehuru föreslagna
i helt annat syfte än det med motionen avsedda, skulle för allmänheten
utgöra ett synnerligen effektivt skydd mot illojala efterkravsaffärers
verksamhet.
Motionären har anvisat en helt annan väg, vilken förmenas föra
till samma mål. Enligt motionären borde emottagare av efterkravs- och
postförskottsgods tilläggas ovillkorlig rätt att, utan erläggande av köpeskilling,
undersöka godset samt, om han därtill funne skäl, med köpeavtalets
hävande avvisa detsamma.
Motionärens förslag, i vad det ifrågasätter rätt för köparen att häva
köpeavtalet, skulle uppenbarligen medföra av motionären helt visst icke
tillräckligt uppmärksammade civilrättsliga konsekvenser. Betänkligt skulle
en sådan rätt rubba de i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av
lös egendom givna bestämmelser rörande det inbördes förhållandet emellan
säljares och köpares prestationer. I 14 § av nämnda lag stadgas, att
säljaren är berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen gäldas
och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles honom
tillhanda. I samma lag äro jämväl angivna de olika förutsättningar,
som kunna medföra rätt för köparen att häva avtalet. Frågan om,
huruvida sådana förutsättningar äro för handen, kan givetvis prövas
allenast i den mån densamma bliver föremål för domstols eller annan
vederbörlig prövning. Att såsom motionären föreslagit tillägga köparen
denna prövningsrätt låter sig helt naturligt icke göra, då ju därigenom
säljarens rätt skulle alldeles givas till spillo.
Det torde ock böra ihågkommas, att ifrågavarande lags stadganden
svårligen kunna i en punkt ändras, utan att därav nödvändiggöras
ändringar även av andra i samma lag givna föreskrifter. Den omständigheten,
att denna lag tillkommit genom samarbete mellan de tre skandinaviska
länderna, skulle än ytterligare öka svårigheten att åstadkomma
en sådan ändring av nämnda lag.
Yad angår den ifrågasatta undersökningsrätten finnes givetvis intet
civilrättsligt förbud däremot. Att ett generellt medgivande av sådan
behörighet skulle medföra åtskilliga olägenheter, framför allt betydligt
stegrade kostnader för och anspråk på ökning i fråga om personal och
lokaler inom vederbörande kommunikationsverk synes emellertid uppenbart.
Yad därutinnan blivit av de i ämnet hörda myndigheterna anfört,
torde ådagalägga, att även i nämnda hänseenden de mötande
svårigheterna äro vida mera avsevärda än motionären synes förmoda.
4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Även ur andra synpunkter än de ovan av utskottet framhållna lärer
motionärens förslag få anses mindre välbetänkt. Föga lämpligt synes
sålunda att, såsom motionären ifrågasätter; vidtaga förfoganden, vilka
säkerligen skulle vålla även den lojala handeln åtskilliga olägenheter.
Motionären, som förmenar, att besiktningsrätten och rätten till hävande
av köpeavtalet icke skulle tagas i anspråk vid transaktioner mellan kund
och av denne känd förbindelse, synes lämna obeaktat, att i de talrika
fall, då säljaren icke känner kunden, den förre säkerligen mången gång,
hellre än att utsätta sig för den senares godtycke, skulle underlåta att
mot efterkrav eller postförskott effektuera en inkommen order. Ett visst
oefterrättlighetstillstånd, medförande olägenheter för såväl säljare som
köpare skulle, därest motionärens förslag bleve genomfört, sannolikt
bliva följden och frekvensen av ifrågavarande så bekväma och av de
lojala affärsföretagen i stor utsträckning använda försändningssätten skulle
utan tvivel högst betydligt minskas.
Att den mera okritiska publiken, om den erhölle rätt att efter förgottfinnande
refusera en rekvirerad vara, som icke folie i smaken eller
visade sig underhaltig, skulle mindre än hittills låta sig förledas av den
illojala reklamverksamhet vissa efterkravsaffärer utveckla, finner utskottet
slutligen icke heller troligt. Ifrågasättas kan alltså, huruvida icke
motionärens förslag, därest det förverkligades, skulle förfelas till sitt
syftemål och i alla händelser ingalunda medföra det gagn, motionären
sökt göra gällande. Om så är, synas de av utskottet nyss åberopade
skäl för avslag å nu förevarande hemställan än mera vägande.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 maj 1916.
På utskottets vägnar:
HTJGO HAMMAPSKJÖLD.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling: herrar Hammarskjöld, Hallberg,
Sandler, Valerius Olsson, Forssman, Åkesson och Gelin.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
5
Bilaga 1.
Utlåtande av järnvägsstyrelsen.
Till Konungen.
Enligt civildepartementets ämbetsskrivelse den 18 sistlidne februari har Eders
Kungl. Maj:t samma dag funnit gott anbefalla järnvägsstyrelsen att avgiva och till
Eders Kungl. Maj:t inkomma med av riksdagens första kammares första tillfälliga
utskott begärt yttrande över en inom nämnda kammare väckt motion, nr 10, om
vidtagande av åtgärder för att bereda mottagare av efterkravs- och postförskottsgods
effektiv möjlighet att skydda sin rätt.
Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen i underdånighet avgiva följande yttrande
över den del av ärendet, som rör med efterkrav belagt gods, som försändes
på järnväg:
Enligt bestämmelserna i gällande järnvägstrafik stadgas § 74 mom. 1, jämförda
med föreskrifterna i samma stadgas § 71 mom. 4, övergår förfoganderätten
över en godsförsändelse från avsändaren till mottagaren först sedan den senare
erlagt i fraktsedeln angivna obetalda belopp. Och förvärvandet av denna rätt
måste enligt styrelsens uppfattning anses vara en förutsättning för att mottagaren
utan avsändarens medgivande skall äga att över huvud taga befattning med godset
och alltså även för att han utan sådant medgivande kan tillåtas undersöka beskaffenheten
hos detsamma. Det är visserligen sant, att järnvägen enligt trafikstadgans
§ 61 är berättigad att när som helst undersöka en sändnings innehåll för att
konstatera, om detsamma svarar mot fraktsedelns uppgift, men denna järnvägens
rätt är oundgängligen nödvändig redan ur den synpunkt, att järnvägen alltid måste
äga möjlighet kontrollera, att en sändning icke innehåller gods, som enligt gällande
författningar icke får transporteras å järnväg, eller att, när en försändelse utgöres
av gods, som får mottagas till järnvägsbefordring endast under förutsättning att
vissa villkor i avseende å emballagets beskaffenhet eller liknande äro uppfyllda,
verkställa härav betingade undersökningar.
I frågan, huruvida gällande bestämmelser böra ändras därhän, att mottagare
av med efterkrav belagt gods, som fraktats på järnväg, sättes i tillfälle att utan
godsets utlösande besiktiga detsamma, får styrelsen såsom sin åsikt uttala följande:
Först och främst synes det styrelsen oegentligt, att en person, som ännu ej
förvärvat förfoganderätten över ett föremål, skall tillåtas en så närgången behandling
— låt vara genom förmedling av järnvägens personal — av detsamma som
brytande av det emballage, vari godset är förpackat, och undersökning av föremålet
ifråga.
Vidare skulle ovanberörda ändring säkerligen medföra avsevärda kostnader
och olägenheter för järnvägen, vilket förhållande redan finnes antytt i motionen.
6 Första kammarens första tillfälliga utskotls utlåtande Nr 13.
Det kan nämligen på goda grunder antagas, att det ifrågasatta tillståndet, om det
bleve lämnat, komme att tagas i anspråk i så stor utsträckning, att det merarbete
för järnvägen, som komme att vållas ensamt därav, att godsets uppackning och
återinpackning måste verkställas av järnvägstjänsteman, komme att nödvändiggöra
ökad personalanställning på ett flertal håll med åtföljande stegring av järnvägens
personalkostnader. De sålunda ökade kostnaderna kunde visserligen tänkas bli
till en del ersatta, därigenom att järnvägen uttoge viss avgift av mottagaren för
bestyret med upp- och återinpackningen o. s. v., men säkerligen endast till en del,
därför att berörda avgift nog icke skulle kunna sättas tillräckligt hög för att täcka
kostnadernas hela belopp. Det komme väl nämligen att åligga vederbörande mottagare
att icke blott betala nu nämnda särskilda avgift utan ock att ersätta de
vittnen, som måste kallas att närvara vid godsets upp- och återinpackning. Närvaron
av dylika vittnen, som måste vara utom järnvägen stående personer, erfordras
för styrkande, att godset vid återinpackningen befunnit sig i samma skick som vid
dess uppackning samt att emballaget efter inpackningen återställts i minst lika
gott stånd, som det hade före uppackningen. Saknades ett dylikt bestyrkande,
skulle det kunna inträffa, att järnvägen bleve ansvarig för skador å godset, för
vilka densamma eljest enligt gällande bestämmelser icke bure ansvar.
Vidare skulle det förhållande, att godsets undersökning måste äga rum i
järnvägens magasin, föra med sig den olägenheten för järnvägen, att tillträde till
magasinet måste lämnas åt eljest obehöriga personer, vilkas närvaro kunde bliva
hinderlig för det egentliga expeditionsarbetet, och som t. o. m. under vissa omständigheter
kunde tänkas göra sig skyldiga till stöld av i magasinet förvarade
smärre kollin under sitt uppehåll därstädes.
Slutligen skulle, ifall den ifrågasatta anordningen bleve genomförd, krav på
liknande medgivande sannolikt framkomma även från mottagare av med efterkrav
icke belagda järnvägsförsändelser. Man skulle måhända då svårligen kunna underlåta
att tillmötesgå också sådana ytterligare krav, vilkas tillfredsställande skulle
föra med sig, att man finge räkna med ovan angivna kostnader och olägenheter i
förstärkt grad.
På grund av det ovan anförda, och då en mottagare av gods, som anser sig
ha blivit utsatt för svikligt förfarande från vederbörande avsändares sida, väl i
allmänhet har utväg att åstadkomma bevisning angående detta förfarande och att
draga saken inför domstol, finner järnvägsstyrelsen sig böra avstyrka bifall till den
föreliggande motionen, i vad denna avser rätt för mottagare av med efterkrav belagt
gods, som ankommit med bantåg, att besiktiga godset före dess utlösande.
Ett exemplar av gällande järnvägstrafikstadga bilägges för utskottets räkning.
Stockholm den 8 april 1916.
Underdånigst
Axel Granholm.
Gunnar V. Alving.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
7
Bilaga 2.
Utlåtande av generalpoststyrelsen.
Till Konungen.
Inom riksdagens första kammare har i motion nr 10 föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t ville hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
låta dels utreda, i vad mån och på vad villkor mottagare av med efterkrav eller
postförskott belagt gods kunde antingen medgivas behörighet att utan godsets utlösande
besiktiga och avvisa detsamma eller ock annan bekväm och effektiv möjlighet
att vid s. k. efterkravsköp skydda sin rätt, dels vidtaga de åtgärder, som
under sådan utredning prövades lämpliga för beredande av sådan behörighet eller
möjlighet för mottagare av efterkravs- och postförskottgods; och sedan nämnda
kammares första tillfälliga utskott hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om generalpoststyrelsens
yttrande över berörda motion, samt generalpoststyrelsen, jämlikt skrivelse
från statsrådet och chefen för civildepartementet den 18 innevarande februari,
anbefallts att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det av utskottet
sålunda begärda yttrandet, får generalpoststyrelsen härigenom i underdånighet anföra
följande:
I skrivelse den 8 september 1915 hemställde Sveriges minuthandlares riksförbund
till generalpoststyrelsen, huruvida ej åtgärd — exempelvis medgivande av
besiktningsrätt åtminstone i fall, då adressaten ej vore köpman — kunde vidtagas
till beredande av möjlighet för allmänheten att vid s. k. efterkravsköp skydda sig
mot bedräglig eller eljes illojal handelsverksamliet utan anlitande av sådana förfaranden,
vartill den nu vore hänvisad, och i svarsskrivelse den 5 påföljande november
meddelade generalpoststyrelsen, att, med hänsyn ej mindre till den stora
svårigheten — beträffande lokal och personal — att å postanstalterna anordna
sådan undersökning, varom nu vore fråga, än även till de mångahanda olägenheter
i övrigt, som det ifrågasatta systemets införande skulle åsamka postverket, generalpoststyrelsen
icke såge sig i stånd att förorda en lagstiftning i angivna syfte.
Det sålunda gjorda uttalandet anser generalpoststyrelsen sig fortfarande böra
vidhålla. Sådan försändelse, varom nu är fråga, innehåller ofta varor av olika slag,
och varornas granskning å försändelsens adressort — exempelvis undersökning,
huruvida tyg är av hel- eller halvylle, uppmätning av tygstycken och band —
kunde därför komma att kräva en ansenlig tid. Vid undersökningen måste givetvis
en postfunktionär hela tiden noga tillse, att icke något av försändelsens innehåll
toge skada eller förfores. Vägrade sedan adressaten att mottaga varorna,
bleve det postverkets sak att ånyo slå in och försegla varorna, och om i dylikt
fall det emballage, som använts vid den första befordringen, icke längre voro brukbart,
skulle postverket nödgas anskaffa nytt emballage. Återbefordringen skulle
även medföra åtskilliga andra vanskligheter. Oavsett svårigheten att mot avsän
-
8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
darens eventuella bestridande visa, att allt, som ursprungligen av honom inlagts i
försändelsen, blivit till honom återsänt, skulle, om försändelsen under återbefordringen
skadades, och skadan ansåges bero på bristfällig emballering, men denna
vore verkställd på alldeles samma sätt som den ursprungliga inslagningen, det ej
bliva lätt att avgöra, huruvida postverket borde ersätta skadan eller icke.
Att å postanstalternas diskar bereda utrymme för den ifrågasatta undersökningen
skulle i många fall icke låta sig göra, och att för dylik undersökning lämna
allmänheten tillträde till de för posttjänstemännen avsedda lokalerna — där såväl
värdeförsändelser som annan post förvaras — synes icke heller tillrådligt. Vad
särskilt beträffar de många poststationerna, skulle, måhända i de flesta fall, bristen
på tillgänglig personal och erforderligt lokalutrymme rent av lägga oöverstigliga
hinder i vägen för verkställande av sådan undersökning, varom nu är fråga.
Av vad sålunda blivit anfört torde framgå, att postfunktionärerna genom det
i föreliggande motion föreslagna förfarandet skulle få sig ålagt ett arbete, som
skulle kräva en avsevärd tid till förfång för andra korrespondenter än ifrågavarande
försändelsers adressater, samt att sagda förfarande jämväl skulle för postverket
medföra andra olägenheter, som i många fall icke skulle kunna övervinnas.
För övrigt tillåter sig generalpoststyrelsen såsom sin mening framhålla, att,
hur behjärtansvärt än syftet med föreliggande motion kan vara, det icke lärer vara
säkert, att det av motionären föreslagna förfarandet skulle vara ägnat att hämma
de s. k. efterkravsaffärernas tillväxt. Tvärtom skulle måhända en lagstiftning, som
gåve postförskottsadressat rätt att besiktiga till honom sänd vara, innan han bestämde
sig för, om han ville behålla densamma, kunna medföra, att allmänheten
skulle anse sig kunna i allt större omfattning anlita affärer av ifrågavarande slag.
Stockholm den 25 februari 1916.
Underdånigst
Julius Juhlin.
Herman Askberg,
föredragande.
Jaques Pramberg. Gustaf Kihlmark. C. A. Hasselrot.
G. Franzén.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.