Sök i Ratio Lex

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13

1916-05-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1916:13, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1916 kl. 2 e. in.

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 i

anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder

för att bereda mottagare av efterkravs- och postförskottsgods

effektiv möjlighet att skydda sin rätt.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 10, som hänvisats till

behandling av nämnda kammares första tillfälliga utskott, har herr Karl

August Nilson hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t låta dels utreda, i vad mån och på

vad villkor mottagare av med efterkrav eller postförskott belagt gods

kan antingen medgivas behörighet att utan godsets utlösande besiktiga

och avvisa detsamma eller ock annan bekväm och effektiv möjlighet att

vid s. k. efterkravsköp skydda sin rätt, dels vidtaga de åtgärder, som

under sådan utredning prövas lämpliga för beredande av sådan behörighet

eller möjlighet för mottagare av efterkravs- och postförskottsgods.

I avseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i föreskriven ordning inhämtat yttranden rörande motionen

från järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen, och äro dessa

yttranden såsom bilagor vidfogade utskottets utlåtande.

Motionären avser med förevarande motion att bereda allmänheten

annan och bekvämare möjlighet än nuvarande lagstiftning erbjuder att

vid s. k. efterkravsköp skydda sig mot otillbörlig exploatering av vissa

s. k. efterkravsaffärer, vilka, utan att förete varuprov, under falska före
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 12 saml. 1 avd. 11 höft. (Nr 13.)

Motionen.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

speglingar driva försäljningsverksamhet särskilt bland den ekonomiskt

svagare allmänbeten.

Motionären har för sin del icke förordat några åtgärder, avsedda

att direkt motverka det illojala förfarande nämnda affärsföretag begagna.

I sitt i motionen närmare utvecklade förslag har motionären sålunda

icke ifrågasatt, att gällande lagstiftnings bestämmelser om bedräglig eller

eljest illojal handelsverksamhet skulle skärpas och ej heller förordat andra

åtgärder, direkt riktade mot det reklam- och agentsystem, varav omförmälta

efterkravsaffärer betjäna sig.

Enligt utskottets mening är det dock uppenbart, att, därest de ifrågavarande

efterkravsaffärernas verksamhet, där den är otillbörlig, skall

kunna stäckas, endast sådana åtgärder lämpligen kunna komma i fråga,

som direkt ingripa mot de av motionären påpekade illojala affärsmetoder,

genom vilka nämnda efterkravsaffärer förvärva sin kundkrets. Framför

allt synes behövligt, att en damm sättes för det långt drivna reklamväsende,

varpå sagda affärers försäljningsverksamhet grundar sig.

Lagstiftningsåtgärder i sådant syfte torde inom en icke alltför avlägsen

framtid även vara att förvänta. I det av den s. k. patentlagstiftningskommittén

nu framlagda förslaget till lag mot illojal konkurrens

m. m. föreslås nämligen i § 1 under rubriken illojal reklam följande

stadgande: »Lämnar någon genom meddelande, avsett för ett större eller

obestämt antal personer, såsom å skyltar eller anslag, i annonser, cirkulär

eller prospekt eller å saluhållna varor eller deras emballage, oriktig uppgift

rörande egen eller annans näringsverksamhet eller vad därmed äger

samband, såsom om en affärs ålder eller storleken av dess omsättning,

om varors eller yrkesprestationers beskaffenhet, om deras pris eller dettas

beräknande, om varors måttvikt eller mängd, om sättet för varors framställning,

om förvärvad titel, prisbelöning eller annan utmärkelse, om

varors ursprung, om deras åtkomst, om sättet för varors anskaffning, om

särskild anledning till en försäljning, om varors egenskap av överblivna

rester eller dylikt eller om storleken av varuförråd, och är uppgiften

ägnad att med omförmälda näringsverksamhet, dess varor eller yrkesprestationer

förbinda uppfattningen om något i ett eller annat hänseende

gynnsamt, kan, även om han saknat vetskap om uppgiftens oriktighet,

förbud utfärdas för honom att vidare genom meddelande, varom ovan

sägs, lämna ifrågavarande oriktiga uppgift.» Därjämte stadgas i § 2 av

samma förslag straff och skadeståndsskyldighet för den, som med avsikt

att vilseleda, begår sådan handling som i § 1 sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 3

Det torde vara otvivelaktigt, att dessa bestämmelser, ehuru föreslagna

i helt annat syfte än det med motionen avsedda, skulle för allmänheten

utgöra ett synnerligen effektivt skydd mot illojala efterkravsaffärers

verksamhet.

Motionären har anvisat en helt annan väg, vilken förmenas föra

till samma mål. Enligt motionären borde emottagare av efterkravs- och

postförskottsgods tilläggas ovillkorlig rätt att, utan erläggande av köpeskilling,

undersöka godset samt, om han därtill funne skäl, med köpeavtalets

hävande avvisa detsamma.

Motionärens förslag, i vad det ifrågasätter rätt för köparen att häva

köpeavtalet, skulle uppenbarligen medföra av motionären helt visst icke

tillräckligt uppmärksammade civilrättsliga konsekvenser. Betänkligt skulle

en sådan rätt rubba de i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av

lös egendom givna bestämmelser rörande det inbördes förhållandet emellan

säljares och köpares prestationer. I 14 § av nämnda lag stadgas, att

säljaren är berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen gäldas

och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles honom

tillhanda. I samma lag äro jämväl angivna de olika förutsättningar,

som kunna medföra rätt för köparen att häva avtalet. Frågan om,

huruvida sådana förutsättningar äro för handen, kan givetvis prövas

allenast i den mån densamma bliver föremål för domstols eller annan

vederbörlig prövning. Att såsom motionären föreslagit tillägga köparen

denna prövningsrätt låter sig helt naturligt icke göra, då ju därigenom

säljarens rätt skulle alldeles givas till spillo.

Det torde ock böra ihågkommas, att ifrågavarande lags stadganden

svårligen kunna i en punkt ändras, utan att därav nödvändiggöras

ändringar även av andra i samma lag givna föreskrifter. Den omständigheten,

att denna lag tillkommit genom samarbete mellan de tre skandinaviska

länderna, skulle än ytterligare öka svårigheten att åstadkomma

en sådan ändring av nämnda lag.

Yad angår den ifrågasatta undersökningsrätten finnes givetvis intet

civilrättsligt förbud däremot. Att ett generellt medgivande av sådan

behörighet skulle medföra åtskilliga olägenheter, framför allt betydligt

stegrade kostnader för och anspråk på ökning i fråga om personal och

lokaler inom vederbörande kommunikationsverk synes emellertid uppenbart.

Yad därutinnan blivit av de i ämnet hörda myndigheterna anfört,

torde ådagalägga, att även i nämnda hänseenden de mötande

svårigheterna äro vida mera avsevärda än motionären synes förmoda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Även ur andra synpunkter än de ovan av utskottet framhållna lärer

motionärens förslag få anses mindre välbetänkt. Föga lämpligt synes

sålunda att, såsom motionären ifrågasätter; vidtaga förfoganden, vilka

säkerligen skulle vålla även den lojala handeln åtskilliga olägenheter.

Motionären, som förmenar, att besiktningsrätten och rätten till hävande

av köpeavtalet icke skulle tagas i anspråk vid transaktioner mellan kund

och av denne känd förbindelse, synes lämna obeaktat, att i de talrika

fall, då säljaren icke känner kunden, den förre säkerligen mången gång,

hellre än att utsätta sig för den senares godtycke, skulle underlåta att

mot efterkrav eller postförskott effektuera en inkommen order. Ett visst

oefterrättlighetstillstånd, medförande olägenheter för såväl säljare som

köpare skulle, därest motionärens förslag bleve genomfört, sannolikt

bliva följden och frekvensen av ifrågavarande så bekväma och av de

lojala affärsföretagen i stor utsträckning använda försändningssätten skulle

utan tvivel högst betydligt minskas.

Att den mera okritiska publiken, om den erhölle rätt att efter förgottfinnande

refusera en rekvirerad vara, som icke folie i smaken eller

visade sig underhaltig, skulle mindre än hittills låta sig förledas av den

illojala reklamverksamhet vissa efterkravsaffärer utveckla, finner utskottet

slutligen icke heller troligt. Ifrågasättas kan alltså, huruvida icke

motionärens förslag, därest det förverkligades, skulle förfelas till sitt

syftemål och i alla händelser ingalunda medföra det gagn, motionären

sökt göra gällande. Om så är, synas de av utskottet nyss åberopade

skäl för avslag å nu förevarande hemställan än mera vägande.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

första kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1916.

På utskottets vägnar:

HTJGO HAMMAPSKJÖLD.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling: herrar Hammarskjöld, Hallberg,

Sandler, Valerius Olsson, Forssman, Åkesson och Gelin.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

5

Bilaga 1.

Utlåtande av järnvägsstyrelsen.

Till Konungen.

Enligt civildepartementets ämbetsskrivelse den 18 sistlidne februari har Eders

Kungl. Maj:t samma dag funnit gott anbefalla järnvägsstyrelsen att avgiva och till

Eders Kungl. Maj:t inkomma med av riksdagens första kammares första tillfälliga

utskott begärt yttrande över en inom nämnda kammare väckt motion, nr 10, om

vidtagande av åtgärder för att bereda mottagare av efterkravs- och postförskottsgods

effektiv möjlighet att skydda sin rätt.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen i underdånighet avgiva följande yttrande

över den del av ärendet, som rör med efterkrav belagt gods, som försändes

på järnväg:

Enligt bestämmelserna i gällande järnvägstrafik stadgas § 74 mom. 1, jämförda

med föreskrifterna i samma stadgas § 71 mom. 4, övergår förfoganderätten

över en godsförsändelse från avsändaren till mottagaren först sedan den senare

erlagt i fraktsedeln angivna obetalda belopp. Och förvärvandet av denna rätt

måste enligt styrelsens uppfattning anses vara en förutsättning för att mottagaren

utan avsändarens medgivande skall äga att över huvud taga befattning med godset

och alltså även för att han utan sådant medgivande kan tillåtas undersöka beskaffenheten

hos detsamma. Det är visserligen sant, att järnvägen enligt trafikstadgans

§ 61 är berättigad att när som helst undersöka en sändnings innehåll för att

konstatera, om detsamma svarar mot fraktsedelns uppgift, men denna järnvägens

rätt är oundgängligen nödvändig redan ur den synpunkt, att järnvägen alltid måste

äga möjlighet kontrollera, att en sändning icke innehåller gods, som enligt gällande

författningar icke får transporteras å järnväg, eller att, när en försändelse utgöres

av gods, som får mottagas till järnvägsbefordring endast under förutsättning att

vissa villkor i avseende å emballagets beskaffenhet eller liknande äro uppfyllda,

verkställa härav betingade undersökningar.

I frågan, huruvida gällande bestämmelser böra ändras därhän, att mottagare

av med efterkrav belagt gods, som fraktats på järnväg, sättes i tillfälle att utan

godsets utlösande besiktiga detsamma, får styrelsen såsom sin åsikt uttala följande:

Först och främst synes det styrelsen oegentligt, att en person, som ännu ej

förvärvat förfoganderätten över ett föremål, skall tillåtas en så närgången behandling

— låt vara genom förmedling av järnvägens personal — av detsamma som

brytande av det emballage, vari godset är förpackat, och undersökning av föremålet

ifråga.

Vidare skulle ovanberörda ändring säkerligen medföra avsevärda kostnader

och olägenheter för järnvägen, vilket förhållande redan finnes antytt i motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotls utlåtande Nr 13.

Det kan nämligen på goda grunder antagas, att det ifrågasatta tillståndet, om det

bleve lämnat, komme att tagas i anspråk i så stor utsträckning, att det merarbete

för järnvägen, som komme att vållas ensamt därav, att godsets uppackning och

återinpackning måste verkställas av järnvägstjänsteman, komme att nödvändiggöra

ökad personalanställning på ett flertal håll med åtföljande stegring av järnvägens

personalkostnader. De sålunda ökade kostnaderna kunde visserligen tänkas bli

till en del ersatta, därigenom att järnvägen uttoge viss avgift av mottagaren för

bestyret med upp- och återinpackningen o. s. v., men säkerligen endast till en del,

därför att berörda avgift nog icke skulle kunna sättas tillräckligt hög för att täcka

kostnadernas hela belopp. Det komme väl nämligen att åligga vederbörande mottagare

att icke blott betala nu nämnda särskilda avgift utan ock att ersätta de

vittnen, som måste kallas att närvara vid godsets upp- och återinpackning. Närvaron

av dylika vittnen, som måste vara utom järnvägen stående personer, erfordras

för styrkande, att godset vid återinpackningen befunnit sig i samma skick som vid

dess uppackning samt att emballaget efter inpackningen återställts i minst lika

gott stånd, som det hade före uppackningen. Saknades ett dylikt bestyrkande,

skulle det kunna inträffa, att järnvägen bleve ansvarig för skador å godset, för

vilka densamma eljest enligt gällande bestämmelser icke bure ansvar.

Vidare skulle det förhållande, att godsets undersökning måste äga rum i

järnvägens magasin, föra med sig den olägenheten för järnvägen, att tillträde till

magasinet måste lämnas åt eljest obehöriga personer, vilkas närvaro kunde bliva

hinderlig för det egentliga expeditionsarbetet, och som t. o. m. under vissa omständigheter

kunde tänkas göra sig skyldiga till stöld av i magasinet förvarade

smärre kollin under sitt uppehåll därstädes.

Slutligen skulle, ifall den ifrågasatta anordningen bleve genomförd, krav på

liknande medgivande sannolikt framkomma även från mottagare av med efterkrav

icke belagda järnvägsförsändelser. Man skulle måhända då svårligen kunna underlåta

att tillmötesgå också sådana ytterligare krav, vilkas tillfredsställande skulle

föra med sig, att man finge räkna med ovan angivna kostnader och olägenheter i

förstärkt grad.

På grund av det ovan anförda, och då en mottagare av gods, som anser sig

ha blivit utsatt för svikligt förfarande från vederbörande avsändares sida, väl i

allmänhet har utväg att åstadkomma bevisning angående detta förfarande och att

draga saken inför domstol, finner järnvägsstyrelsen sig böra avstyrka bifall till den

föreliggande motionen, i vad denna avser rätt för mottagare av med efterkrav belagt

gods, som ankommit med bantåg, att besiktiga godset före dess utlösande.

Ett exemplar av gällande järnvägstrafikstadga bilägges för utskottets räkning.

Stockholm den 8 april 1916.

Underdånigst

Axel Granholm.

Gunnar V. Alving.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

7

Bilaga 2.

Utlåtande av generalpoststyrelsen.

Till Konungen.

Inom riksdagens första kammare har i motion nr 10 föreslagits, att riksdagen

i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t ville hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t

låta dels utreda, i vad mån och på vad villkor mottagare av med efterkrav eller

postförskott belagt gods kunde antingen medgivas behörighet att utan godsets utlösande

besiktiga och avvisa detsamma eller ock annan bekväm och effektiv möjlighet

att vid s. k. efterkravsköp skydda sin rätt, dels vidtaga de åtgärder, som

under sådan utredning prövades lämpliga för beredande av sådan behörighet eller

möjlighet för mottagare av efterkravs- och postförskottgods; och sedan nämnda

kammares första tillfälliga utskott hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om generalpoststyrelsens

yttrande över berörda motion, samt generalpoststyrelsen, jämlikt skrivelse

från statsrådet och chefen för civildepartementet den 18 innevarande februari,

anbefallts att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det av utskottet

sålunda begärda yttrandet, får generalpoststyrelsen härigenom i underdånighet anföra

följande:

I skrivelse den 8 september 1915 hemställde Sveriges minuthandlares riksförbund

till generalpoststyrelsen, huruvida ej åtgärd — exempelvis medgivande av

besiktningsrätt åtminstone i fall, då adressaten ej vore köpman — kunde vidtagas

till beredande av möjlighet för allmänheten att vid s. k. efterkravsköp skydda sig

mot bedräglig eller eljes illojal handelsverksamliet utan anlitande av sådana förfaranden,

vartill den nu vore hänvisad, och i svarsskrivelse den 5 påföljande november

meddelade generalpoststyrelsen, att, med hänsyn ej mindre till den stora

svårigheten — beträffande lokal och personal — att å postanstalterna anordna

sådan undersökning, varom nu vore fråga, än även till de mångahanda olägenheter

i övrigt, som det ifrågasatta systemets införande skulle åsamka postverket, generalpoststyrelsen

icke såge sig i stånd att förorda en lagstiftning i angivna syfte.

Det sålunda gjorda uttalandet anser generalpoststyrelsen sig fortfarande böra

vidhålla. Sådan försändelse, varom nu är fråga, innehåller ofta varor av olika slag,

och varornas granskning å försändelsens adressort — exempelvis undersökning,

huruvida tyg är av hel- eller halvylle, uppmätning av tygstycken och band —

kunde därför komma att kräva en ansenlig tid. Vid undersökningen måste givetvis

en postfunktionär hela tiden noga tillse, att icke något av försändelsens innehåll

toge skada eller förfores. Vägrade sedan adressaten att mottaga varorna,

bleve det postverkets sak att ånyo slå in och försegla varorna, och om i dylikt

fall det emballage, som använts vid den första befordringen, icke längre voro brukbart,

skulle postverket nödgas anskaffa nytt emballage. Återbefordringen skulle

även medföra åtskilliga andra vanskligheter. Oavsett svårigheten att mot avsän
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

darens eventuella bestridande visa, att allt, som ursprungligen av honom inlagts i

försändelsen, blivit till honom återsänt, skulle, om försändelsen under återbefordringen

skadades, och skadan ansåges bero på bristfällig emballering, men denna

vore verkställd på alldeles samma sätt som den ursprungliga inslagningen, det ej

bliva lätt att avgöra, huruvida postverket borde ersätta skadan eller icke.

Att å postanstalternas diskar bereda utrymme för den ifrågasatta undersökningen

skulle i många fall icke låta sig göra, och att för dylik undersökning lämna

allmänheten tillträde till de för posttjänstemännen avsedda lokalerna — där såväl

värdeförsändelser som annan post förvaras — synes icke heller tillrådligt. Vad

särskilt beträffar de många poststationerna, skulle, måhända i de flesta fall, bristen

på tillgänglig personal och erforderligt lokalutrymme rent av lägga oöverstigliga

hinder i vägen för verkställande av sådan undersökning, varom nu är fråga.

Av vad sålunda blivit anfört torde framgå, att postfunktionärerna genom det

i föreliggande motion föreslagna förfarandet skulle få sig ålagt ett arbete, som

skulle kräva en avsevärd tid till förfång för andra korrespondenter än ifrågavarande

försändelsers adressater, samt att sagda förfarande jämväl skulle för postverket

medföra andra olägenheter, som i många fall icke skulle kunna övervinnas.

För övrigt tillåter sig generalpoststyrelsen såsom sin mening framhålla, att,

hur behjärtansvärt än syftet med föreliggande motion kan vara, det icke lärer vara

säkert, att det av motionären föreslagna förfarandet skulle vara ägnat att hämma

de s. k. efterkravsaffärernas tillväxt. Tvärtom skulle måhända en lagstiftning, som

gåve postförskottsadressat rätt att besiktiga till honom sänd vara, innan han bestämde

sig för, om han ville behålla densamma, kunna medföra, att allmänheten

skulle anse sig kunna i allt större omfattning anlita affärer av ifrågavarande slag.

Stockholm den 25 februari 1916.

Underdånigst

Julius Juhlin.

Herman Askberg,

föredragande.

Jaques Pramberg. Gustaf Kihlmark. C. A. Hasselrot.

G. Franzén.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.