Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente. Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.
1916-03-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1916:4, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente. Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.
Dokumentets text
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1916 kl. 1 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4
i anledning av lierr Roséns motion nr SI, angående revision
av resereglementet.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 81, har herr Rosén hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente.
Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.
Vid 1895 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, i
vilken hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om omarbetning av det då gällande resereglementet av den 11
februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. Särskilt ifrågasatte motionären ändring i vissa i motionen närmare
angivna hänseenden. Det tillfälliga utskott, till vilket motionen
hänvisades, hemställde i sitt först avgivna utlåtande, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville begära omarbetning av resereglementet i syfte att vad särskilt
resekostnadsersättningarne anginge större sparsamhet med statens
medel måtte uppnås. I berörda utlåtande angav utskottet såsom sin
mening, att resekostnadsersättningar under inga omständigheter borde
utgå med högre belopp än som motsvarade den verkliga resekostnaden
samt förordade i överensstämmelse därmed, att i resereglementet måtte
införas föreskrifter i syfte att resekostnaderna måtte, i stället för att
såsom dittills vara fixerade, bestämmas att för varje klass av förrättBihang
till riksdagens protokoll 1916. 12 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 4.) 1
Motionen.
Historik.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
ningsmän utgå högst med lega för ett visst antal hästar samt högst med
avgift för vissa platser å ångfartyg eller järnväg; att liksom det skulle
anses såsom tjänstefel, om förrättningsman i reseräkning upptoge gottgörelse
för ett med högre kostnad förenat befordringssätt än det av
honom under resan använda, det jämväl skulle såsom tjänstefel betraktas,
om någon debiterade staten för högre skjuts- och åkdonslega,
biljettpris, transportkostnad m. m. än han själv utgivit, eller, vid begagnande
av egna hästar och åkdon, för högre skjuts- och åkdonslega,
än som av använda hästantalet och åkdonets beskaffenhet betingades.
Vid ärendets behandling inom kammaren gjorde sig den uppfattningen
gällande, att det av utskottet förordade tillvägagångssättet för
åstadkommande av besparingar i ifrågavarande hänseende väl kunde
medgivas vara det ur teoretisk synpunkt riktigaste, men att det däremot
av praktiska skäl vore mindre lämpligt såsom medförande svårigheter
vid tillämpningen och vid reseräkningarnas kontrollering samt att
man för den skull hellre borde söka vinna besparingar genom speciella
ändringar och jämkningar i resereglementets stadganden.
Sedan ärendet återförvisats till det tillfälliga utskottet, avgav detta
ett nytt betänkande, i vilket utskottet, efter att hava dels vidhållit sin
uppfattning, att de utav utskottet angivna grunder för reglementets
omarbetande vore ej allenast teoretiskt riktiga, utan jämväl praktiskt
utförbara, dels ingått i detaljerad granskning av de utav motionären
föreslagna speciella ändringarne i resereglementet, hemställde, att andra
kammaren måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
omarbetning av resereglementet i syfte att, vad anginge reseersättningarne,
större sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas.
Efter det andra kammaren godkänt detta betänkande och jämväl
första kammaren biträtt medkammarens ståndpunkt, hemställde riksdagen
i skrivelse den 16 maj 1895 om omarbetning av resereglementet
av den 11 februari 1881 i syfte att i fråga om reseersättningarne större
sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas, och påpekades i
skrivelsen önskvärdheten av ändring i reglementet i vissa angivna avseenden,
bland annat därutinnan, att den för första och andra klasserna
medgivna rättigheten till lega för 3 hästar nedsattes till lega för 2
hästar. Ersättningen för transport av effekter syntes kunna nedsättas
för de tre första klasserna till 1 krona, liksom även en sänkning av
åkdonslegan för första och andra klasserna från 1 krona till 80 öre,
för tredje och fjärde klasserna från 60 öre till 50 öre för nymilen ansåges
hava fog för sig.
3
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Med föranledande av nämnda riksdagsskrivelse utarbetades inom
civildepartementet ett förslag till nytt resereglemente, grundat på principen
att resekostnadsersättningen borde motsvara den verkliga kostnaden.
Häremot framställdes emellertid av kammarrätten och statskontoret
åtskilliga erinringar, och anförde dessa myndigheter i gemensamt utlåtande
följande:
Denna princip låter sig icke genomföras med avseende å en hel
del andra resekostnader än utgifter för biljett och för skjutslega. Ett
stadgande därom, att den resande för fraktandet av sin person endast
skulle erhålla ersättning för de faktiska utgifterna, förutsätter givetvis,
att de övriga resekostnader, såsom för logis, vivre, transport av effekter,
drickspenningar m. m., bliva till fullo gottgjorda. Den enklaste
lösningen av frågan om resekostnads- och traktamentsersättning för
resor i statens ärenden skulle visserligen enligt ämbetsverkens mening
innefattas i en sådan anordning, att den resande erhölle dels gottgörelse
för faktiska utgifter för biljetter och skjutslega, dels ock dagtraktamente
till sådant belopp, att alla övriga resekostnader kunde, allt efter
förrättningsmannens ställning, anses fullt gottgjorda. Men, oavsett svårigheten
att bestämma, huru stora dagtraktamenten, som i sådant fall
borde fastställas, samt att i de särskilda fallen vinna erforderlig kontroll
i fråga om sagda faktiska utgifter, skulle detta system med all
sannolikhet, i stället att för statsverket medföra besparing, föranleda
ökad statsutgift. I regel komme väl nämligen den resande att begagna
sig av alla de förmåner i fråga om fortskaffningsmedel, som honom medgivits;
och detta komme, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Stockholms län också framhållit, att för statsverket medföra vinst endast
i vad anginge statsbanetrafiken, medan den huvudsakliga effekten i ekonomiskt
avseende bleve den, att de enskilda järnvägarna, ångbåtsbolagen
samt skjutsentreprenörerna komme att beredas förtjänst, motsvarande
den besparing, som förrättningsman nu kan göra. En dylik besparing,
ofta behövlig för att täcka de utgifter, för vilka dagtraktamentet
för närvarande lämnar en alltför knappt tillmätt ersättning, kan nog
i andra fall uppgå till sådant belopp, att den resande får överskott utöver
den utlagda kostnaden. Men härvid är dock att märka dels att,
om den resande vill avstå från den bekvämlighet och de förmåner,
varå han ansetts på grund av sin ställning kunna göra anspråk, detta
knappast torde kunna anses vidkomma någon annan, dels ock att många
tjänstemäns avlöningsförhållanden äro sådana, att, om de ej kunna göra
någon sådan besparing på sina resor, som hittills av dem faktiskt an
-
4
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.
Utskottet.
setts såsom en ersättning för deras arbete, om också ej gällande föreskrifter
lämna stöd för, att sådant varit vid resekostnadsersättningens
bestämmande avsett, så måste deras löner eller arvoden i stället i motsvarande
mån ökas. Då alltså den ifrågasatta ändringen torde förutsätta
dels en ökning av dagtraktamentenas belopp utöver vad som
eljest kan vara nödigt, dels ock förböjd avlöning till åtskilliga av statens
tjänstemän, komme statsverket att härför drabbas av utgifter, som
helt visst endast till ringa del bleve betäckta av ökningen i statsbanornas
trafikinkomster.
De anmärkningar, som sålunda gjordes, tyckas i allmänhet hava
av Kungl. Maj:t ansetts giltiga.
De ändrade bestämmelser, som i det nya reglementet infördes, kunna
knappast sägas vara av principiell natur; de avsågo närmast att i vissa
detaljer minska de ersättningsbelopp, som för resor i statens tjänst utgå.
Vid 1914 års förra riksdag väckte herr Rosén inom första kammaren
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av
gällande resereglemente. Motionen tillstyrktes av kammarens andra
tillfälliga utskott, men utskottets hemställan vann icke kammarens bifall.
Vid 1915 års riksdag förekom frågan ånyo på grund av en av
herr Jonsson i Gumboda inom andra kammaren väckt motion. Denna
blev av andra kammaren bifallen. Beslutet delgavs första kammaren,
som hänvisade motionen till förberedande behandling av sitt första tillfälliga
utskott. På anförda skäl hemställde utskottet, att första kammaren
icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut,
vilken hemställan även blev av kammaren bifallen.
Under de överläggningar, för vilka den under de senaste åren
gång på gång återkommande frågan rörande en allmän revision av
resereglementet varit föremål inom riksdagen, har meningsutbytet företrädesvis
rört sig därom, huruvida de ersättningar som enligt reglementet
skola medgivas vederbörande förrättningsmän böra beräknas
enligt fixa grunder samt utgå oberoende av verkliga resekostnaders
storlek, eller om dessa ersättningar böra lämnas enligt den så kallade
självkostnadsprincipen, det vill säga utbetalas enligt räkning, upptagande
allenast förrättningsmans verkliga resekostnader inom ramen för i reglementet
medgivna förmåner. Med huvudsaklig hänsyn till sin uppfattning
i denna fråga torde man i allmänhet hava tagit ställning för eller emot
yrkandena om reglementets revision.
En närmare granskning av resereglementet torde emellertid, enligt
utskottets mening, giva vid handen, att detsamma icke ur denna prin
-
5
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
cipiella synpunkt, liksom ej heller ur vissa andra synpunkter, är
tillfredsställande, vare sig man är anhängare av den s. k. självkostnadsprincipen
eller ej. Avsikten med reglementet torde obestridligen
vara den, att staten skall åt vederbörande förrättningsman bereda skälig
ersättning för de kostnader, som resa till och från samt vistelse å
främmande ort medföra. Såsom av kammarrätten och statskontoret i
deras ovan åberopade yttrande vid senast företagna revision av reglementet
medgavs, finnes sålunda i gällande föreskrifter intet stöd för
den uppfattningen, att vid resekostnadsersättningens bestämmande avsetts
att densamma skulle ens till någon del utgöra arvode för själva
förrättningsarbetet, en avlöningsform, vilken ju också skulle vara
synnerligen irrationell. Vid beräkningen av ersättningen för de olika
slag av kostnader, som resorna medföra, finnes emellertid i reglementet
ingen enhetlig princip följdriktigt genomförd. Har en sådan
någonsin funnits, så har densamma under de upprepade om- och överarbetningar,
som reglementet med längre eller kortare mellantider
undergått, efter hand lämnats ur sikte. I fråga om de kostnader, som
skola täckas med dagtraktamentet, tillämpas visserligen i reglementet
alltigenom principen om beräknad ersättning för havda kostnader, oavsett
dessas verkliga storlek, men beträffande den resandes fortskaffning
skostnader äro ersättningsgrunderna däremot ganska vacklande. I
allmänhet synes reglementet även rörande dessa kostnader utgå från
en abstrakt beräkningsgrund, men ovedersägligt är, att i åtskilliga
fall den s. k. självkostnadsprincipen med därav följande självdeklaration
av havda kostnader här inskjutits. Så är exempelvis händelsen i 2 §,
där förrättningsman frånkännes ersättning för biljett å ångfartyg eller
järnväg, vare sig de tillhöra kronan eller ej, därest han färdas avgiftsfritt.
Likaså i 9 §, där det stadgas, att ersättning för sovplats å järnväg
ej medgives, utan att sovplats verkligen begagnats, och i 10 § 2
mom., där likaledes i visst fall reseersättning utöver den verkliga kostnaden
ej tillätes; samt i 11 § andra stycket, vilket synes avse, att det
rätta beloppet skall deklareras, därest det understiger det medgivna
maximum o. s. v. Något stöd för underkännande av självdeklarationen
såsom medel att förekomma oriktiga reseräkningar kan för övrigt så
mycket mindre hämtas ur det nuvarande resereglementet, som detta
kräver sådan deklaration rörande själva grunden för räkningarna,
nämligen resedagarnas läge och antal, samt med ansvar såsom för
tjänstefel belägger medvetet oriktiga uppgifter, tillkomna för att erhålla
för höga ersättningar.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Redan av det nu anförda synes framgå, att en principiell förenkling
av resereglemente! skulle kunna vara önskvärd, då principiell
oklarhet hos en författning lätt leder till osäkerhet i dess tillämpning.
Ostridigt torde också vara, att reglementet, både av denna och av
andra anledningar, blivit svårtillämpligt samt lätt ledande till missbruk.
Sålunda torde erfarenheten hava visat, att de kontrollerande myndigheterna
vid reglementets tillämpning ej sällan ha svårt att tillbakavisa
ersättningsanspråk, som måste anses materiellt oberättigade, men för
vilka formell grund i ett eller annat avseende kunnat åberopas. Hur
oklart reglementet även i viktiga avseenden är, därpå har motionären
ur justitieombudsmannens ämbetsberättelse till innevarande års riksdag
hämtat ett synnerligen belysande exempel. Svea hovrätt har i förevarande
fall givit en tolkning åt reglementets 20 § som går stick i
stäv mot den uppfattning, som i givna prejudikat konsekvent hävdats
av regeringsrätten. En så ovanlig händelse, som att en lägre
domstol underkänner en tolkning, konsekvent tillämpad av en högsta
instans, lärer väl närmast böra tillskrivas oklarhet i själva den tillämpade
förordningen. Av högsta domstolens i dagarna meddelade utslag i
målet torde, på grund av däri anförda motivering, inga säkra slutsatser
kunna dragas rörande domstolens tolkning av paragrafen. I särskilda
yttrande har emellertid en ledamot av domstolen i allo delat hovrättens
mening och alltså tolkat paragrafen tvärt emot regeringsrätten,
medan tvenne andra ledamöter, likaledes i särskilt yttrande, visserligen
för sin del biträtt regeringsrättens tolkning, men det oaktat, på grund
av paragrafens avfattning, icke tilltrott sig att döma den åtalade för
ämbetsfel, trots det att han sålunda måste anses ha handlat felaktigt.
Nu anförda förhållanden torde innebära fullgiltig! bevis för den viktiga
bestämmelsens dunkelhet och därav följande oduglighet för dess
ändamål.
Men förutom det, att resereglementet redan nu genom berörda
oklarhet såväl i dess principer som i särskilda bestämmelser väl torde
behöva bli föremål för en omarbetning, så vill det synas, som om reglementet
med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden och de
nutida fortskaffningsmedlen skulle vara ganska föråldrat och även därigenom
blivit i vissa avseenden svårtillämpligt, i andra avseenden
olämpligt, såsom föranledande till onödiga kostnader, såväl för det allmänna
som för enskilda personer.
De fortskaffningsmedel, för vilkas begagnande reseersättning enligt
angivna grunder utgår, äro järnväg, ångbåt och landsvägsskjuts efter
häst, varemot spårväg, automobil eller cykel icke upptagits i reglementet.
Första Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 7
Den nödvändiga förutsättningen för hästskjutsen såsom enda beräkningsgrund
vid landsvägsnätets användning för resor till offentliga
förrättningar är otvivelaktigt den, att ett tillräckligt antal skjutsanstalter
upprätthålles. Denna förutsättning synes utskottet ej längre vara
för handen. Särskilt efter tillkomsten av 1911 års skjutsstadga har en
högst betydande indragning av skjutsanstalter företagits, en indragning,
som sannolikt kommer att vidare fullföljas under de närmaste
åren på grund av de mycket avsevärda kostnader, som uppehållandet
av en mängd av skjutsanstalterna medför för landstingen och de
skjutsskyldige utan motsvarande fördel för den resande allmänheten.
Följden härav har redan blivit och kommer i än högre grad att bliva
den, att förrättningsmännen i många fall knappast kunna använda
skjuts efter skjutsstadgan eller att de för sina resor måste anlita eller
åtminstone i sina reseräkningar angiva så vidlyftiga omvägar, att reseersättningarna
bli orimligt höga. Vill man icke med hänsyn till skjutsförhållandenas
omgestaltning revidera resereglemente!, så synas länsstyrelserna
vid underställning av landstingens beslut rörande indragning
av skjutsanstalter bli nödsakade att taga särskild hänsyn till frågan om
resereglementets användbarhet för statens förrättningar. Ett sådant
förhållande synes utskottet emellertid leda till uppenbara orimligheter.
Resereglemente! bör självfallet anpassa sig efter kommunikationsväsendets
omgestaltning, i stället för att tillåtas ställa sig hindrande i vägen
för denna.
På vad sätt och i vilken omfattning detta nu lämpligast bör ske,
torde framgå av eu blivande utredning. Upprepade gånger har bland
annat önskvärdheten av automobilens upptagande bland de i resereglementet
legaliserade fortskaffningsmedlen erkänts, men det har därvid
ansetts, att en sådan åtgärd med nödvändighet förutsätter tillvaron
av officiella automobiltaxor för landsbygden. I anledning därav får
utskottet påpeka, att frågan om automobiltaxor redan nu befinner
sig i sådant läge, att tiden numera säkerligen är inne för att upptaga
automobilen i resereglemente!. Enligt 19 § i kungl. förordningen
den 21 september 1906 om automobiltrafik äger Konungens befallningshavande
rättighet att för länens landsbygd fastställa taxor för
yrkesmässig automobiltrafik. Av denna rättighet, bibehållen i den för
riksdagens yttrande nu överlämnade nya automobilförordningen, hava,
enligt vad utskottet inhämtat, åtminstone två länsstyrelser, i Jämtlands
och Stockholms län, hittills begagnat sig, och det torde kunna förväntas,
att exemplet vinner efterföljd. Redan den faktiska omständigheten,
att officiella automobiltaxor nu förefinnas inom två län, däribland
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
det vidsträckta Jämtlands län, torde vara tillräckligt skäl för en snar
revision av resereglemente! i nu förevarande avseende. När järnvägarna
upptogos i 1865 års reviderade resereglemente, hade järnvägstrafiken
åtminstone icke större betydelse såsom fortskaffningsmedel än
automobiltrafiken har nu. —- Likaså torde det vara önskvärt, att spårvägar,
vilka numera flerstädes inom landet förekomma utanför stadsplaneområde,
samt olika slag av cyklar, såsom varande synnerligen användbara
för vissa tjänsteresor, upptagas i reglementet, då därigenom
besparingar otvivelaktigt kunna vinnas.
Med det nu anförda anser sig utskottet ha givit synnerligen göda
skäl för den uppfattning, vartill utskottet kommit, eller att en revision
av resereglemente! är behövlig. Härtill kommer emellertid ytterligare,
att de utgifter, såväl för staten som för enskilda personer, vilka årligen
utgå enligt resereglementet, torde vara långt mera betydande än vad
man i allmänhet föreställer sig. De »rese- och traktamentspenningar»,
för närvarande uppgående till över 700,000 kronor, som återfinnas
under riksstatens huvudtitlar, giva ingen verklig ledning för att bedöma
totalbeloppet av hithörande utgifter. Dels finnas rese- och traktamentspenningar,
understundom till mycket betydande belopp, uppförda på
åtskilliga centrala ämbetsverks stater, dels bestridas dylika kostnader
av publika fonder och kassor, dels ingå sådana kostnader, oavsett fastställda
omkostnadsstater, exempelvis i en mångfald av riksdagen beviljade
byggnads- eller andra anslag. Utan en mycket ingående undersökning
torde det vara omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna de genom
resereglementet reglerade årliga statsutgifterna för resor och traktamenten,
men det är lätt att inse, att de måste vara betydande. Därjämte ålägger
staten en mängd enskilda personer dylika utgifter i sådana fall, där
offentliga förrättningsmäns resekostnader helt eller delvis icke ersättas
av allmänna medel. I detta sammanhang kan erinras om häradsrätternas
konkurssammanträden, lantmäteriförrättningar, lantbruks- och skogsingenjörers
samt vissa konsulenters tjänsteresor, olika syneförrättningar
o. s. v., vilka helt eller delvis skola ersättas av enskilda personer, för
vilka kontrollen av dessa räkningar är ännu svårare än för myndigheterna.
Det ligger i öppen dag, att ett reglemente, varigenom så stora belopp
skola regleras, bör vara så avfattat, att det är lätt tillämpligt samt icke
ger upphov, vare sig till onödiga utgifter eller till verkliga missbruk.
Det torde t. o. m. med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke ett reglemente
av denna stora ekonomiska betydelse borde överlämnas till riksdagen
för avgivande av yttrande, innan det av Kungl. Maj:t fastställes.
''"Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4."-
9
u
-
Huvudsyftet med en revision av resereglementet bör enligt utskottets
mening vara att erhålla sådana principiellt följdriktiga och möjligast
klara bestämmelser, varigenom utgifterna kunna begränsas till
det nödvändiga, utan att förrättningsmännens berättigade anspråk på
skälig . ersättning för sina resekostnader åsidosättas och utan att den
behövliga kontrollen blir onödigt svår. Reseersättningarna skola vara,
vad namnet angiver, i möjligaste mån ersättningar för verkliga resekostnader;
de skola vara så tillmätta, att de för en resande med för
hans samhällsställning normala resevanor icke medföra förlust men ej
heller lämna nämnvärd vinst. Enligt utskottets mening skulle detta syfte
säkrast ernås, därest man för själva de personliga fortskaffningskostnaderna
tillämpade självkostnadsprincipen, medan samtliga övriga resekostnader
innefattades i dagtraktamenten, fastställda till belopp, som med
hänsyn till rådande prisförhållanden kunde anses skäliga. I sitt yttrande
om förslaget till nu gällande resereglemente ville statskontoret och
kammarrätten icke bestrida, att självkostnadsprincipen vore genomförbar,
därest den inskränktes till att gälla utgifterna för biljett och skjutslega.
De invändningar, som av de båda ämbetsverken likväl gjordes
mot denna princips tillämpning i detta avseende, inskränkte sig i själva
verket till en av dem utan tillräcklig motivering uttryckt farhåga, att
denna princip i tillämpningen skulle bli icke billigare utan möjligen till
och med kostsammare än den nuvarande principen, ehuru det erkändes,
att denna i praktiken öppnar möjlighet till besparingar och vinster.
Denna farhåga synes utskottet vara oberättigad, synnerligast om man
vid en blivande revision i sammanhang'' med en i och för sig lämplig
förenkling av den nuvarande klassindelningen utgår från den synpunkten,
att de resande inom varje klass icke böra tillerkännas större resebekvämligheter,
än som personer i samma eller liknande samhällsställning
vid privata resor vanligen bekosta sig själva. Det är bl. a. genom
att på detta naturliga sätt inskränka sig, som många förrättningsmän
för närvarande göra betydande resebesparingar, ehuruväl det torde vara
otvivelaktigt, att möjligheter till sådana besparingar förefinnas inom
vissa klasser i långt högre grad än inom andra. Sannolikt skulle,
därest dessa besparingar tillfölle det allmänna, behövliga medel erhållas
till täckning av sådana ökningar av dagtraktamentena, som till äventyrs
kunde befinnas skäliga. Genom en dylik disposition av de medel, som
åtgå till reseersättningar, skulle dessa komma att, med hänsyn till do
verkliga resekostnaderna, långt rättvisare än hittills fördelas bland de
resande.
Bihang till riksdagens protokoll 1916 12 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)
2
10 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.
Vad beträffar sådana oskäliga vinster, som utan tvivel i ej ringa
omfattning göras på det nu gällande resereglemente!, borde de naturligtvis
såsom en verklig besparing tillfalla staten eller de enskilda personer,
från vilka de nu utgå. Till förvärvandet av dylika vinster lämnar
reglementet många möjligheter, av vilka blott ett par bär må antydningsvis
nämnas. Den ena, påpekad av motionären, är användandet
av moderna, i reglementet ej upptagna fortskaffningsmedel i sådana fall,
då dessa utan minskad bekvämlighet för den resande ställa sig väsentligt
billigare än den hästskjuts, för vilken reseersättning debiteras. Den
andra uppkommer genom bestämmelsen att traktamentsdag alltid skall
beräknas från klockan 12 på natten, oavsett vid vilken timme resan
börjar eller slutar, varigenom det bland annat är möjligt att för föga
mer än ett dygns resa erhålla tre dagtraktamenten.
En revision av resereglementet torde sålunda, enligt utskottets
mening, böra ha till huvudsyfte att om möjligt minska kostnaderna vid
de offentliga förrättningarna, bättre än hittills anpassa reglementet
efter nutidens kommunikationsmedel, möjliggöra större rättvisa än hittills
vid fördelningen av rese- och traktamentspenningar samt åstadkomma
större enkelhet och tillämplighet hos reglementets bestämmelser
och därigenom underlätta kontrollen över deras efterlevnad.
I sådant syfte torde böra tagas under övervägande, huruvida icke
självkostnadsprincipen med därav följande självdeklaration kunde tilllämpas
i fråga om kostnaderna för den resandes förflyttning, men övriga
resekostnader, såvitt möjligt, sammanföras under dagtraktamenten, till
lämpliga belopp faställda i sammanhang med en förenklad klassindelning;
samt om icke tiden nu är inne att i reglementet upptaga sådana moderna
fortskaffningsmedel som automobil, spårväg och cykel.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att första
kammaren måtte besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om revision av gällande resereglemente.
Stockholm den 9 mars 1916.
På utskottets vägnar:
LUDVIG DANSTRÖM.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Danström,
von Koch, Steffen *), Kjellgren, Tisell *), Alkman och Norman.
*) Har ej närvarit vid utlåtandets justering.
Första hammarens andra tillfälliga utskotta utlåtande Nr 4.
11
Reservationer:
av herr Danström mot vissa delar av motiveringen,
av herrar Kjellgren, Tisell och Norman, vilka anfört:
Såsom framgår av den utav utskottet härovan lämnade redogörelsen
för vad som förut i riksdagen förekommit vid behandling av
väckt fråga om revision av resereglementet hava uti det av kammarrätten
och statskontoret avgivna gemensamma utlåtandet, som föregick
det nuvarande reglementets tillkomst, liksom ock fyrfaldiga gånger
i riksdagen, synnerligen vägande skäl anförts emot tillämpning
av den s. k. självkostnadsprincipen vid bestämmandet av ersättning
för resekostnader. Dessa skäl, som jämväl föranlett första kammaren
såväl vid 1914 års förra riksdag som vid sistlidet års riksdag att avslå
framställningar av liknande beskaffenhet som den nu föreliggande,
lära fortfarande äga full giltighet. Särskilt vilja vi av de sålunda anförda
skälen framhålla svårigheterna att utöva en effektiv kontroll
över reseräkningarnas riktighet, ävensom att bestämma huru stora
dagtraktamenten, som i sådant fall borde fastställas, samt det förhållande
att detta system med all sannolikhet skulle, i stället för att för
statsverket medföra besparing, föranleda ökad statsutgift. Givetvis
måste nämligen i dylikt fall ett visst maximum fastställas för den ersättning,
som skulle utgå, och den resande komme i så fall med all
sannolikhet att under resan begagna sig av alla de förmåner i fråga
om fortskaffningsmedel, som berörda maximigräns medgåve. Aven
dagtraktamentenas belopp finge säkerligen högst betydligt ökas, bland
annat för den mängd medlemmar av kommittéer och kommissioner,
som icke åtnjuta någon annan gottgörelse än ersättning enligt resereglementet,
och då skall ersättning enligt resereglementet utgöra, icke
blott gottgörelse för de kostnader, de fått vidkännas, utan även lön för
deras arbete.
Den omständigheten att det nu gällande resereglementet icke är
av äldre datum än av år 1907 och att detsamma tillkom efter en
ganska lång och omfattande revision, vilken återigen hade sitt upphov
i en riksdagens skrivelse, torde jämväl vara ägnad att väcka betänklighet
gent emot yrkande om utfärdande av nytt reglemente; och
detta vare sig avsikten med yrkandet är att få en helt ny princip
lagd till grund för ersättningens bestämmande eller meningen är att
12 Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
söka åstadkomma en, vad utskottet benämnar, förenklad klassindelning
med exempelvis tre i stället för nuvarande sex klasser.
Beträffande härefter de detaljanmärkningar, som av motionären och
utskottet framställts emot resereglementet, så torde de missförhållanden,
som må hava framträtt vid detsammas tillämpning, på sätt förut vid
behandling av enahanda motion i kammaren uppvisats, i regel bero på
en felaktig tillämpniag av reglementet eller ock äga de ej samband
med reglementets bestämmelser; uti intetdera fallet erfordra de sålunda
för sitt avhjälpande en revision av detsamma. Utskottet torde ej heller
hava ådagalagt, att reglementet, med en riktig tillämpning, iett till
missförhållanden, som med genomförande av självkostnadsprincipen
läte sig undanrödja. I avseende å den i utskottets utlåtande omförmälda
skiljaktigheten mellan regeringsrätten och högsta domstolen beträffande
tolkningen av § 20 i resereglementet, torde det kunna förutsättas,
att Kungl. Maj:t, som utfärdat reglementet, utan särskild skrivelse
från riksdagen drager försorg om den ändring i paragrafens avfattning,
som må befinnas erforderlig.
Utskottet har slutligen som skäl för sin hemställan om revision
framhållit, att reglementet med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden
och de nuvarande fortskaffningsmedlen, bl. a. automobil,
spårväg och cykel, skulle vara föråldrat och tarva revision. Otvivelaktigt
utgör det en brist i gällande resereglemente att detsamma ej
innehåller några bestämmelser för det fall att en resande begagnar sig
av automobil; detta fortskaffningsmedel påkallar tydligen, i den mån
vederbörligen fastställda automobiltaxor allmännare komma till stånd,
en komplettering — ej en revision — av resereglementets bestämmelser,
och Kungl. Maj:t lärer väl även i detta avseende — utan erinran
från riksdagens sida — komma att vidtaga för ändamålet erforderliga
förfoganden. 1 avseende å velociped- och motorcykeltrafiken
torde väl svårligen — på sätt vid 1914 års förra riksdag i kammaren
framhållits — bestämmelser därom kunna inryckas i resereglementet;
de som använda dessa fortskaffningsmedel äga dem väl i regel själva,
och lika litet som det å ena sidan lärer vara med billighet förenligt
att fråntaga personer, som äga rätt att uppbära ersättning enligt resereglementet,
men som använda egen velociped eller motorcykel, rätt
till dylik ersättning, lika svårt, för att icke säga omöjligt, torde det
vara att i reglementet inrycka normerande bestämmelser för ersättningsbeloppets
storlek i dylika fall. Vad utskottet anfört om indragning av
skjutsaustalter och därav föranlett behov av revision av reglementet
har likaledes bemötts vid behandling sistlidne riksdag av enahanda
Första Jcammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 4. - 13
framställning som den nu föreliggande, och ej heller lärer användande av
spårvagn vid tjänsteresor förekomma i sådan omfattning att en revision
av resereglementet på grund därav får anses erforderlig.
Med åberopande av vad sålunda anförts och då Kungl. Maj:t ju
har i sin hand att genom förändringar och kompletteringar av reglementet
avhjälpa de brister, som kunna framträda vid detsammas tillämpning,
få vi hemställa,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.