Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente. Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.

1916-03-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1916:4, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente. Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1916 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4

i anledning av lierr Roséns motion nr SI, angående revision

av resereglementet.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 81, har herr Rosén hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente.

Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.

Vid 1895 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, i

vilken hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om omarbetning av det då gällande resereglementet av den 11

februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens

medel. Särskilt ifrågasatte motionären ändring i vissa i motionen närmare

angivna hänseenden. Det tillfälliga utskott, till vilket motionen

hänvisades, hemställde i sitt först avgivna utlåtande, att andra kammaren

för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t ville begära omarbetning av resereglementet i syfte att vad särskilt

resekostnadsersättningarne anginge större sparsamhet med statens

medel måtte uppnås. I berörda utlåtande angav utskottet såsom sin

mening, att resekostnadsersättningar under inga omständigheter borde

utgå med högre belopp än som motsvarade den verkliga resekostnaden

samt förordade i överensstämmelse därmed, att i resereglementet måtte

införas föreskrifter i syfte att resekostnaderna måtte, i stället för att

såsom dittills vara fixerade, bestämmas att för varje klass av förrättBihang

till riksdagens protokoll 1916. 12 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 4.) 1

Motionen.

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

ningsmän utgå högst med lega för ett visst antal hästar samt högst med

avgift för vissa platser å ångfartyg eller järnväg; att liksom det skulle

anses såsom tjänstefel, om förrättningsman i reseräkning upptoge gottgörelse

för ett med högre kostnad förenat befordringssätt än det av

honom under resan använda, det jämväl skulle såsom tjänstefel betraktas,

om någon debiterade staten för högre skjuts- och åkdonslega,

biljettpris, transportkostnad m. m. än han själv utgivit, eller, vid begagnande

av egna hästar och åkdon, för högre skjuts- och åkdonslega,

än som av använda hästantalet och åkdonets beskaffenhet betingades.

Vid ärendets behandling inom kammaren gjorde sig den uppfattningen

gällande, att det av utskottet förordade tillvägagångssättet för

åstadkommande av besparingar i ifrågavarande hänseende väl kunde

medgivas vara det ur teoretisk synpunkt riktigaste, men att det däremot

av praktiska skäl vore mindre lämpligt såsom medförande svårigheter

vid tillämpningen och vid reseräkningarnas kontrollering samt att

man för den skull hellre borde söka vinna besparingar genom speciella

ändringar och jämkningar i resereglementets stadganden.

Sedan ärendet återförvisats till det tillfälliga utskottet, avgav detta

ett nytt betänkande, i vilket utskottet, efter att hava dels vidhållit sin

uppfattning, att de utav utskottet angivna grunder för reglementets

omarbetande vore ej allenast teoretiskt riktiga, utan jämväl praktiskt

utförbara, dels ingått i detaljerad granskning av de utav motionären

föreslagna speciella ändringarne i resereglementet, hemställde, att andra

kammaren måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om

omarbetning av resereglementet i syfte att, vad anginge reseersättningarne,

större sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas.

Efter det andra kammaren godkänt detta betänkande och jämväl

första kammaren biträtt medkammarens ståndpunkt, hemställde riksdagen

i skrivelse den 16 maj 1895 om omarbetning av resereglementet

av den 11 februari 1881 i syfte att i fråga om reseersättningarne större

sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas, och påpekades i

skrivelsen önskvärdheten av ändring i reglementet i vissa angivna avseenden,

bland annat därutinnan, att den för första och andra klasserna

medgivna rättigheten till lega för 3 hästar nedsattes till lega för 2

hästar. Ersättningen för transport av effekter syntes kunna nedsättas

för de tre första klasserna till 1 krona, liksom även en sänkning av

åkdonslegan för första och andra klasserna från 1 krona till 80 öre,

för tredje och fjärde klasserna från 60 öre till 50 öre för nymilen ansåges

hava fog för sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Med föranledande av nämnda riksdagsskrivelse utarbetades inom

civildepartementet ett förslag till nytt resereglemente, grundat på principen

att resekostnadsersättningen borde motsvara den verkliga kostnaden.

Häremot framställdes emellertid av kammarrätten och statskontoret

åtskilliga erinringar, och anförde dessa myndigheter i gemensamt utlåtande

följande:

Denna princip låter sig icke genomföras med avseende å en hel

del andra resekostnader än utgifter för biljett och för skjutslega. Ett

stadgande därom, att den resande för fraktandet av sin person endast

skulle erhålla ersättning för de faktiska utgifterna, förutsätter givetvis,

att de övriga resekostnader, såsom för logis, vivre, transport av effekter,

drickspenningar m. m., bliva till fullo gottgjorda. Den enklaste

lösningen av frågan om resekostnads- och traktamentsersättning för

resor i statens ärenden skulle visserligen enligt ämbetsverkens mening

innefattas i en sådan anordning, att den resande erhölle dels gottgörelse

för faktiska utgifter för biljetter och skjutslega, dels ock dagtraktamente

till sådant belopp, att alla övriga resekostnader kunde, allt efter

förrättningsmannens ställning, anses fullt gottgjorda. Men, oavsett svårigheten

att bestämma, huru stora dagtraktamenten, som i sådant fall

borde fastställas, samt att i de särskilda fallen vinna erforderlig kontroll

i fråga om sagda faktiska utgifter, skulle detta system med all

sannolikhet, i stället att för statsverket medföra besparing, föranleda

ökad statsutgift. I regel komme väl nämligen den resande att begagna

sig av alla de förmåner i fråga om fortskaffningsmedel, som honom medgivits;

och detta komme, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Stockholms län också framhållit, att för statsverket medföra vinst endast

i vad anginge statsbanetrafiken, medan den huvudsakliga effekten i ekonomiskt

avseende bleve den, att de enskilda järnvägarna, ångbåtsbolagen

samt skjutsentreprenörerna komme att beredas förtjänst, motsvarande

den besparing, som förrättningsman nu kan göra. En dylik besparing,

ofta behövlig för att täcka de utgifter, för vilka dagtraktamentet

för närvarande lämnar en alltför knappt tillmätt ersättning, kan nog

i andra fall uppgå till sådant belopp, att den resande får överskott utöver

den utlagda kostnaden. Men härvid är dock att märka dels att,

om den resande vill avstå från den bekvämlighet och de förmåner,

varå han ansetts på grund av sin ställning kunna göra anspråk, detta

knappast torde kunna anses vidkomma någon annan, dels ock att många

tjänstemäns avlöningsförhållanden äro sådana, att, om de ej kunna göra

någon sådan besparing på sina resor, som hittills av dem faktiskt an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.

Utskottet.

setts såsom en ersättning för deras arbete, om också ej gällande föreskrifter

lämna stöd för, att sådant varit vid resekostnadsersättningens

bestämmande avsett, så måste deras löner eller arvoden i stället i motsvarande

mån ökas. Då alltså den ifrågasatta ändringen torde förutsätta

dels en ökning av dagtraktamentenas belopp utöver vad som

eljest kan vara nödigt, dels ock förböjd avlöning till åtskilliga av statens

tjänstemän, komme statsverket att härför drabbas av utgifter, som

helt visst endast till ringa del bleve betäckta av ökningen i statsbanornas

trafikinkomster.

De anmärkningar, som sålunda gjordes, tyckas i allmänhet hava

av Kungl. Maj:t ansetts giltiga.

De ändrade bestämmelser, som i det nya reglementet infördes, kunna

knappast sägas vara av principiell natur; de avsågo närmast att i vissa

detaljer minska de ersättningsbelopp, som för resor i statens tjänst utgå.

Vid 1914 års förra riksdag väckte herr Rosén inom första kammaren

motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av

gällande resereglemente. Motionen tillstyrktes av kammarens andra

tillfälliga utskott, men utskottets hemställan vann icke kammarens bifall.

Vid 1915 års riksdag förekom frågan ånyo på grund av en av

herr Jonsson i Gumboda inom andra kammaren väckt motion. Denna

blev av andra kammaren bifallen. Beslutet delgavs första kammaren,

som hänvisade motionen till förberedande behandling av sitt första tillfälliga

utskott. På anförda skäl hemställde utskottet, att första kammaren

icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut,

vilken hemställan även blev av kammaren bifallen.

Under de överläggningar, för vilka den under de senaste åren

gång på gång återkommande frågan rörande en allmän revision av

resereglementet varit föremål inom riksdagen, har meningsutbytet företrädesvis

rört sig därom, huruvida de ersättningar som enligt reglementet

skola medgivas vederbörande förrättningsmän böra beräknas

enligt fixa grunder samt utgå oberoende av verkliga resekostnaders

storlek, eller om dessa ersättningar böra lämnas enligt den så kallade

självkostnadsprincipen, det vill säga utbetalas enligt räkning, upptagande

allenast förrättningsmans verkliga resekostnader inom ramen för i reglementet

medgivna förmåner. Med huvudsaklig hänsyn till sin uppfattning

i denna fråga torde man i allmänhet hava tagit ställning för eller emot

yrkandena om reglementets revision.

En närmare granskning av resereglementet torde emellertid, enligt

utskottets mening, giva vid handen, att detsamma icke ur denna prin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

cipiella synpunkt, liksom ej heller ur vissa andra synpunkter, är

tillfredsställande, vare sig man är anhängare av den s. k. självkostnadsprincipen

eller ej. Avsikten med reglementet torde obestridligen

vara den, att staten skall åt vederbörande förrättningsman bereda skälig

ersättning för de kostnader, som resa till och från samt vistelse å

främmande ort medföra. Såsom av kammarrätten och statskontoret i

deras ovan åberopade yttrande vid senast företagna revision av reglementet

medgavs, finnes sålunda i gällande föreskrifter intet stöd för

den uppfattningen, att vid resekostnadsersättningens bestämmande avsetts

att densamma skulle ens till någon del utgöra arvode för själva

förrättningsarbetet, en avlöningsform, vilken ju också skulle vara

synnerligen irrationell. Vid beräkningen av ersättningen för de olika

slag av kostnader, som resorna medföra, finnes emellertid i reglementet

ingen enhetlig princip följdriktigt genomförd. Har en sådan

någonsin funnits, så har densamma under de upprepade om- och överarbetningar,

som reglementet med längre eller kortare mellantider

undergått, efter hand lämnats ur sikte. I fråga om de kostnader, som

skola täckas med dagtraktamentet, tillämpas visserligen i reglementet

alltigenom principen om beräknad ersättning för havda kostnader, oavsett

dessas verkliga storlek, men beträffande den resandes fortskaffning

skostnader äro ersättningsgrunderna däremot ganska vacklande. I

allmänhet synes reglementet även rörande dessa kostnader utgå från

en abstrakt beräkningsgrund, men ovedersägligt är, att i åtskilliga

fall den s. k. självkostnadsprincipen med därav följande självdeklaration

av havda kostnader här inskjutits. Så är exempelvis händelsen i 2 §,

där förrättningsman frånkännes ersättning för biljett å ångfartyg eller

järnväg, vare sig de tillhöra kronan eller ej, därest han färdas avgiftsfritt.

Likaså i 9 §, där det stadgas, att ersättning för sovplats å järnväg

ej medgives, utan att sovplats verkligen begagnats, och i 10 § 2

mom., där likaledes i visst fall reseersättning utöver den verkliga kostnaden

ej tillätes; samt i 11 § andra stycket, vilket synes avse, att det

rätta beloppet skall deklareras, därest det understiger det medgivna

maximum o. s. v. Något stöd för underkännande av självdeklarationen

såsom medel att förekomma oriktiga reseräkningar kan för övrigt så

mycket mindre hämtas ur det nuvarande resereglementet, som detta

kräver sådan deklaration rörande själva grunden för räkningarna,

nämligen resedagarnas läge och antal, samt med ansvar såsom för

tjänstefel belägger medvetet oriktiga uppgifter, tillkomna för att erhålla

för höga ersättningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Redan av det nu anförda synes framgå, att en principiell förenkling

av resereglemente! skulle kunna vara önskvärd, då principiell

oklarhet hos en författning lätt leder till osäkerhet i dess tillämpning.

Ostridigt torde också vara, att reglementet, både av denna och av

andra anledningar, blivit svårtillämpligt samt lätt ledande till missbruk.

Sålunda torde erfarenheten hava visat, att de kontrollerande myndigheterna

vid reglementets tillämpning ej sällan ha svårt att tillbakavisa

ersättningsanspråk, som måste anses materiellt oberättigade, men för

vilka formell grund i ett eller annat avseende kunnat åberopas. Hur

oklart reglementet även i viktiga avseenden är, därpå har motionären

ur justitieombudsmannens ämbetsberättelse till innevarande års riksdag

hämtat ett synnerligen belysande exempel. Svea hovrätt har i förevarande

fall givit en tolkning åt reglementets 20 § som går stick i

stäv mot den uppfattning, som i givna prejudikat konsekvent hävdats

av regeringsrätten. En så ovanlig händelse, som att en lägre

domstol underkänner en tolkning, konsekvent tillämpad av en högsta

instans, lärer väl närmast böra tillskrivas oklarhet i själva den tillämpade

förordningen. Av högsta domstolens i dagarna meddelade utslag i

målet torde, på grund av däri anförda motivering, inga säkra slutsatser

kunna dragas rörande domstolens tolkning av paragrafen. I särskilda

yttrande har emellertid en ledamot av domstolen i allo delat hovrättens

mening och alltså tolkat paragrafen tvärt emot regeringsrätten,

medan tvenne andra ledamöter, likaledes i särskilt yttrande, visserligen

för sin del biträtt regeringsrättens tolkning, men det oaktat, på grund

av paragrafens avfattning, icke tilltrott sig att döma den åtalade för

ämbetsfel, trots det att han sålunda måste anses ha handlat felaktigt.

Nu anförda förhållanden torde innebära fullgiltig! bevis för den viktiga

bestämmelsens dunkelhet och därav följande oduglighet för dess

ändamål.

Men förutom det, att resereglementet redan nu genom berörda

oklarhet såväl i dess principer som i särskilda bestämmelser väl torde

behöva bli föremål för en omarbetning, så vill det synas, som om reglementet

med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden och de

nutida fortskaffningsmedlen skulle vara ganska föråldrat och även därigenom

blivit i vissa avseenden svårtillämpligt, i andra avseenden

olämpligt, såsom föranledande till onödiga kostnader, såväl för det allmänna

som för enskilda personer.

De fortskaffningsmedel, för vilkas begagnande reseersättning enligt

angivna grunder utgår, äro järnväg, ångbåt och landsvägsskjuts efter

häst, varemot spårväg, automobil eller cykel icke upptagits i reglementet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 7

Den nödvändiga förutsättningen för hästskjutsen såsom enda beräkningsgrund

vid landsvägsnätets användning för resor till offentliga

förrättningar är otvivelaktigt den, att ett tillräckligt antal skjutsanstalter

upprätthålles. Denna förutsättning synes utskottet ej längre vara

för handen. Särskilt efter tillkomsten av 1911 års skjutsstadga har en

högst betydande indragning av skjutsanstalter företagits, en indragning,

som sannolikt kommer att vidare fullföljas under de närmaste

åren på grund av de mycket avsevärda kostnader, som uppehållandet

av en mängd av skjutsanstalterna medför för landstingen och de

skjutsskyldige utan motsvarande fördel för den resande allmänheten.

Följden härav har redan blivit och kommer i än högre grad att bliva

den, att förrättningsmännen i många fall knappast kunna använda

skjuts efter skjutsstadgan eller att de för sina resor måste anlita eller

åtminstone i sina reseräkningar angiva så vidlyftiga omvägar, att reseersättningarna

bli orimligt höga. Vill man icke med hänsyn till skjutsförhållandenas

omgestaltning revidera resereglemente!, så synas länsstyrelserna

vid underställning av landstingens beslut rörande indragning

av skjutsanstalter bli nödsakade att taga särskild hänsyn till frågan om

resereglementets användbarhet för statens förrättningar. Ett sådant

förhållande synes utskottet emellertid leda till uppenbara orimligheter.

Resereglemente! bör självfallet anpassa sig efter kommunikationsväsendets

omgestaltning, i stället för att tillåtas ställa sig hindrande i vägen

för denna.

På vad sätt och i vilken omfattning detta nu lämpligast bör ske,

torde framgå av eu blivande utredning. Upprepade gånger har bland

annat önskvärdheten av automobilens upptagande bland de i resereglementet

legaliserade fortskaffningsmedlen erkänts, men det har därvid

ansetts, att en sådan åtgärd med nödvändighet förutsätter tillvaron

av officiella automobiltaxor för landsbygden. I anledning därav får

utskottet påpeka, att frågan om automobiltaxor redan nu befinner

sig i sådant läge, att tiden numera säkerligen är inne för att upptaga

automobilen i resereglemente!. Enligt 19 § i kungl. förordningen

den 21 september 1906 om automobiltrafik äger Konungens befallningshavande

rättighet att för länens landsbygd fastställa taxor för

yrkesmässig automobiltrafik. Av denna rättighet, bibehållen i den för

riksdagens yttrande nu överlämnade nya automobilförordningen, hava,

enligt vad utskottet inhämtat, åtminstone två länsstyrelser, i Jämtlands

och Stockholms län, hittills begagnat sig, och det torde kunna förväntas,

att exemplet vinner efterföljd. Redan den faktiska omständigheten,

att officiella automobiltaxor nu förefinnas inom två län, däribland

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

det vidsträckta Jämtlands län, torde vara tillräckligt skäl för en snar

revision av resereglemente! i nu förevarande avseende. När järnvägarna

upptogos i 1865 års reviderade resereglemente, hade järnvägstrafiken

åtminstone icke större betydelse såsom fortskaffningsmedel än

automobiltrafiken har nu. —- Likaså torde det vara önskvärt, att spårvägar,

vilka numera flerstädes inom landet förekomma utanför stadsplaneområde,

samt olika slag av cyklar, såsom varande synnerligen användbara

för vissa tjänsteresor, upptagas i reglementet, då därigenom

besparingar otvivelaktigt kunna vinnas.

Med det nu anförda anser sig utskottet ha givit synnerligen göda

skäl för den uppfattning, vartill utskottet kommit, eller att en revision

av resereglemente! är behövlig. Härtill kommer emellertid ytterligare,

att de utgifter, såväl för staten som för enskilda personer, vilka årligen

utgå enligt resereglementet, torde vara långt mera betydande än vad

man i allmänhet föreställer sig. De »rese- och traktamentspenningar»,

för närvarande uppgående till över 700,000 kronor, som återfinnas

under riksstatens huvudtitlar, giva ingen verklig ledning för att bedöma

totalbeloppet av hithörande utgifter. Dels finnas rese- och traktamentspenningar,

understundom till mycket betydande belopp, uppförda på

åtskilliga centrala ämbetsverks stater, dels bestridas dylika kostnader

av publika fonder och kassor, dels ingå sådana kostnader, oavsett fastställda

omkostnadsstater, exempelvis i en mångfald av riksdagen beviljade

byggnads- eller andra anslag. Utan en mycket ingående undersökning

torde det vara omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna de genom

resereglementet reglerade årliga statsutgifterna för resor och traktamenten,

men det är lätt att inse, att de måste vara betydande. Därjämte ålägger

staten en mängd enskilda personer dylika utgifter i sådana fall, där

offentliga förrättningsmäns resekostnader helt eller delvis icke ersättas

av allmänna medel. I detta sammanhang kan erinras om häradsrätternas

konkurssammanträden, lantmäteriförrättningar, lantbruks- och skogsingenjörers

samt vissa konsulenters tjänsteresor, olika syneförrättningar

o. s. v., vilka helt eller delvis skola ersättas av enskilda personer, för

vilka kontrollen av dessa räkningar är ännu svårare än för myndigheterna.

Det ligger i öppen dag, att ett reglemente, varigenom så stora belopp

skola regleras, bör vara så avfattat, att det är lätt tillämpligt samt icke

ger upphov, vare sig till onödiga utgifter eller till verkliga missbruk.

Det torde t. o. m. med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke ett reglemente

av denna stora ekonomiska betydelse borde överlämnas till riksdagen

för avgivande av yttrande, innan det av Kungl. Maj:t fastställes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

''"Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4."-

9

u
-

Huvudsyftet med en revision av resereglementet bör enligt utskottets

mening vara att erhålla sådana principiellt följdriktiga och möjligast

klara bestämmelser, varigenom utgifterna kunna begränsas till

det nödvändiga, utan att förrättningsmännens berättigade anspråk på

skälig . ersättning för sina resekostnader åsidosättas och utan att den

behövliga kontrollen blir onödigt svår. Reseersättningarna skola vara,

vad namnet angiver, i möjligaste mån ersättningar för verkliga resekostnader;

de skola vara så tillmätta, att de för en resande med för

hans samhällsställning normala resevanor icke medföra förlust men ej

heller lämna nämnvärd vinst. Enligt utskottets mening skulle detta syfte

säkrast ernås, därest man för själva de personliga fortskaffningskostnaderna

tillämpade självkostnadsprincipen, medan samtliga övriga resekostnader

innefattades i dagtraktamenten, fastställda till belopp, som med

hänsyn till rådande prisförhållanden kunde anses skäliga. I sitt yttrande

om förslaget till nu gällande resereglemente ville statskontoret och

kammarrätten icke bestrida, att självkostnadsprincipen vore genomförbar,

därest den inskränktes till att gälla utgifterna för biljett och skjutslega.

De invändningar, som av de båda ämbetsverken likväl gjordes

mot denna princips tillämpning i detta avseende, inskränkte sig i själva

verket till en av dem utan tillräcklig motivering uttryckt farhåga, att

denna princip i tillämpningen skulle bli icke billigare utan möjligen till

och med kostsammare än den nuvarande principen, ehuru det erkändes,

att denna i praktiken öppnar möjlighet till besparingar och vinster.

Denna farhåga synes utskottet vara oberättigad, synnerligast om man

vid en blivande revision i sammanhang'' med en i och för sig lämplig

förenkling av den nuvarande klassindelningen utgår från den synpunkten,

att de resande inom varje klass icke böra tillerkännas större resebekvämligheter,

än som personer i samma eller liknande samhällsställning

vid privata resor vanligen bekosta sig själva. Det är bl. a. genom

att på detta naturliga sätt inskränka sig, som många förrättningsmän

för närvarande göra betydande resebesparingar, ehuruväl det torde vara

otvivelaktigt, att möjligheter till sådana besparingar förefinnas inom

vissa klasser i långt högre grad än inom andra. Sannolikt skulle,

därest dessa besparingar tillfölle det allmänna, behövliga medel erhållas

till täckning av sådana ökningar av dagtraktamentena, som till äventyrs

kunde befinnas skäliga. Genom en dylik disposition av de medel, som

åtgå till reseersättningar, skulle dessa komma att, med hänsyn till do

verkliga resekostnaderna, långt rättvisare än hittills fördelas bland de

resande.

Bihang till riksdagens protokoll 1916 12 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.

Vad beträffar sådana oskäliga vinster, som utan tvivel i ej ringa

omfattning göras på det nu gällande resereglemente!, borde de naturligtvis

såsom en verklig besparing tillfalla staten eller de enskilda personer,

från vilka de nu utgå. Till förvärvandet av dylika vinster lämnar

reglementet många möjligheter, av vilka blott ett par bär må antydningsvis

nämnas. Den ena, påpekad av motionären, är användandet

av moderna, i reglementet ej upptagna fortskaffningsmedel i sådana fall,

då dessa utan minskad bekvämlighet för den resande ställa sig väsentligt

billigare än den hästskjuts, för vilken reseersättning debiteras. Den

andra uppkommer genom bestämmelsen att traktamentsdag alltid skall

beräknas från klockan 12 på natten, oavsett vid vilken timme resan

börjar eller slutar, varigenom det bland annat är möjligt att för föga

mer än ett dygns resa erhålla tre dagtraktamenten.

En revision av resereglementet torde sålunda, enligt utskottets

mening, böra ha till huvudsyfte att om möjligt minska kostnaderna vid

de offentliga förrättningarna, bättre än hittills anpassa reglementet

efter nutidens kommunikationsmedel, möjliggöra större rättvisa än hittills

vid fördelningen av rese- och traktamentspenningar samt åstadkomma

större enkelhet och tillämplighet hos reglementets bestämmelser

och därigenom underlätta kontrollen över deras efterlevnad.

I sådant syfte torde böra tagas under övervägande, huruvida icke

självkostnadsprincipen med därav följande självdeklaration kunde tilllämpas

i fråga om kostnaderna för den resandes förflyttning, men övriga

resekostnader, såvitt möjligt, sammanföras under dagtraktamenten, till

lämpliga belopp faställda i sammanhang med en förenklad klassindelning;

samt om icke tiden nu är inne att i reglementet upptaga sådana moderna

fortskaffningsmedel som automobil, spårväg och cykel.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att första

kammaren måtte besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om revision av gällande resereglemente.

Stockholm den 9 mars 1916.

På utskottets vägnar:

LUDVIG DANSTRÖM.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Danström,

von Koch, Steffen *), Kjellgren, Tisell *), Alkman och Norman.

*) Har ej närvarit vid utlåtandets justering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotta utlåtande Nr 4.

11

Reservationer:

av herr Danström mot vissa delar av motiveringen,

av herrar Kjellgren, Tisell och Norman, vilka anfört:

Såsom framgår av den utav utskottet härovan lämnade redogörelsen

för vad som förut i riksdagen förekommit vid behandling av

väckt fråga om revision av resereglementet hava uti det av kammarrätten

och statskontoret avgivna gemensamma utlåtandet, som föregick

det nuvarande reglementets tillkomst, liksom ock fyrfaldiga gånger

i riksdagen, synnerligen vägande skäl anförts emot tillämpning

av den s. k. självkostnadsprincipen vid bestämmandet av ersättning

för resekostnader. Dessa skäl, som jämväl föranlett första kammaren

såväl vid 1914 års förra riksdag som vid sistlidet års riksdag att avslå

framställningar av liknande beskaffenhet som den nu föreliggande,

lära fortfarande äga full giltighet. Särskilt vilja vi av de sålunda anförda

skälen framhålla svårigheterna att utöva en effektiv kontroll

över reseräkningarnas riktighet, ävensom att bestämma huru stora

dagtraktamenten, som i sådant fall borde fastställas, samt det förhållande

att detta system med all sannolikhet skulle, i stället för att för

statsverket medföra besparing, föranleda ökad statsutgift. Givetvis

måste nämligen i dylikt fall ett visst maximum fastställas för den ersättning,

som skulle utgå, och den resande komme i så fall med all

sannolikhet att under resan begagna sig av alla de förmåner i fråga

om fortskaffningsmedel, som berörda maximigräns medgåve. Aven

dagtraktamentenas belopp finge säkerligen högst betydligt ökas, bland

annat för den mängd medlemmar av kommittéer och kommissioner,

som icke åtnjuta någon annan gottgörelse än ersättning enligt resereglementet,

och då skall ersättning enligt resereglementet utgöra, icke

blott gottgörelse för de kostnader, de fått vidkännas, utan även lön för

deras arbete.

Den omständigheten att det nu gällande resereglementet icke är

av äldre datum än av år 1907 och att detsamma tillkom efter en

ganska lång och omfattande revision, vilken återigen hade sitt upphov

i en riksdagens skrivelse, torde jämväl vara ägnad att väcka betänklighet

gent emot yrkande om utfärdande av nytt reglemente; och

detta vare sig avsikten med yrkandet är att få en helt ny princip

lagd till grund för ersättningens bestämmande eller meningen är att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

söka åstadkomma en, vad utskottet benämnar, förenklad klassindelning

med exempelvis tre i stället för nuvarande sex klasser.

Beträffande härefter de detaljanmärkningar, som av motionären och

utskottet framställts emot resereglementet, så torde de missförhållanden,

som må hava framträtt vid detsammas tillämpning, på sätt förut vid

behandling av enahanda motion i kammaren uppvisats, i regel bero på

en felaktig tillämpniag av reglementet eller ock äga de ej samband

med reglementets bestämmelser; uti intetdera fallet erfordra de sålunda

för sitt avhjälpande en revision av detsamma. Utskottet torde ej heller

hava ådagalagt, att reglementet, med en riktig tillämpning, iett till

missförhållanden, som med genomförande av självkostnadsprincipen

läte sig undanrödja. I avseende å den i utskottets utlåtande omförmälda

skiljaktigheten mellan regeringsrätten och högsta domstolen beträffande

tolkningen av § 20 i resereglementet, torde det kunna förutsättas,

att Kungl. Maj:t, som utfärdat reglementet, utan särskild skrivelse

från riksdagen drager försorg om den ändring i paragrafens avfattning,

som må befinnas erforderlig.

Utskottet har slutligen som skäl för sin hemställan om revision

framhållit, att reglementet med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden

och de nuvarande fortskaffningsmedlen, bl. a. automobil,

spårväg och cykel, skulle vara föråldrat och tarva revision. Otvivelaktigt

utgör det en brist i gällande resereglemente att detsamma ej

innehåller några bestämmelser för det fall att en resande begagnar sig

av automobil; detta fortskaffningsmedel påkallar tydligen, i den mån

vederbörligen fastställda automobiltaxor allmännare komma till stånd,

en komplettering — ej en revision — av resereglementets bestämmelser,

och Kungl. Maj:t lärer väl även i detta avseende — utan erinran

från riksdagens sida — komma att vidtaga för ändamålet erforderliga

förfoganden. 1 avseende å velociped- och motorcykeltrafiken

torde väl svårligen — på sätt vid 1914 års förra riksdag i kammaren

framhållits — bestämmelser därom kunna inryckas i resereglementet;

de som använda dessa fortskaffningsmedel äga dem väl i regel själva,

och lika litet som det å ena sidan lärer vara med billighet förenligt

att fråntaga personer, som äga rätt att uppbära ersättning enligt resereglementet,

men som använda egen velociped eller motorcykel, rätt

till dylik ersättning, lika svårt, för att icke säga omöjligt, torde det

vara att i reglementet inrycka normerande bestämmelser för ersättningsbeloppets

storlek i dylika fall. Vad utskottet anfört om indragning av

skjutsaustalter och därav föranlett behov av revision av reglementet

har likaledes bemötts vid behandling sistlidne riksdag av enahanda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Jcammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 4. - 13

framställning som den nu föreliggande, och ej heller lärer användande av

spårvagn vid tjänsteresor förekomma i sådan omfattning att en revision

av resereglementet på grund därav får anses erforderlig.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då Kungl. Maj:t ju

har i sin hand att genom förändringar och kompletteringar av reglementet

avhjälpa de brister, som kunna framträda vid detsammas tillämpning,

få vi hemställa,

att ifrågavarande motion ej måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.