Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av Konungens rätt att upphöja i adligt stånd samt förläna friherrlig och grevlig värdighet m. m.
1916-04-07 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1916:13, Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av Konungens rätt att upphöja i adligt stånd samt förläna friherrlig och grevlig värdighet m. m.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
5
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 7 april 1916 kl. 7 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
upphävande av Konungens rätt att upphöja i adligt
stånd samt förläna friherrlig och grevlig värdighet m. m.
Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder, Mannheimer, von Geijer, Olof
Olsson, Stadener, greve Alexander Hamilton, C. Fr. Beckman, Meurling*),
Persson i Malmö, Räf, Waldén, Ericsson i Wallsta, Hallén, Karlsson i
Mo, Sterne, Andersson i Höckerum och Gustafsson i Brånsta.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 238, har herr Lindhagen hemställt »att riksdagen ville
l:o) för sin del antaga sådan ändring i 37 och 39 §§ regeringsformen
att vad dessa paragrafer innehålla rörande Konungens rätt att
upphöja män i adligt stånd samt tilldela adelsmän friherrlig samt friherrar
grevlig värdighet upphäves;
2:o) hos Konungen anhålla om framläggande av förslag till en lagstiftning,
varigenom jämväl rättigheten att bära redan förvärvade bördsoch
adelstitlar upphäves;
3:o) hos Konungen anhålla om framläggande av förslag till ett
fullständigt avskaffande av ridderskapets och adelns i 114 § regeringsformen
omnämnda privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.»
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»I anslutning till det åskådningssätt, som utvecklats i en föregående
motion (nr 237) rörande prinsars och prinsessors särställning, synes det
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
nu vara hög tid att även adelsskapet definitivt överflyttas till historien
och lämnar utrymme för livskraftigare realiteter. I år har även det
sista verkliga adelsprivilegiet fallit genom avskaffande av adelns forum
privilegiatum, och efter världskriget bör väl eu allmän storstädning i de
gamla författningarna äga rum.
Det första kravet som härvid framställer sig är upphävandet av
Konungens rätt enligt 37 och 39 §§ regeringsformen att upphöja män i adligt
stånd samt tilldela adelsmän friherrlig och friherrar grevlig värdighet.
Motioner hava därom förevarit redan förut, senast 1908. Några skäl torde
vara överflödiga att anföra, då saken talar tillräckligt för sig själv.
En annan fråga är, om de redan förvärvade adelstitlarna eller praktiskt
taget baron- och grevetitlarna i alla fall böra få kvarstå och lämna
sitt bidrag till upprätthållandet av servilism för artificiella auktoriteter
och uppkallandet av enfald i allmänhet.
Då år 1821 rätten att upphöja uti adligt stånd avskaffades i Norge,
inträffade att alla redan förvärvade adelstitlar frivilligt nedlades av deras
innehavare. Världen har dock ej gått längre framåt än att deras ättlingar
här och var börjat inse den personliga fördelen av att kunna på ett
enkelt sätt fördumma sina medmänniskor och därför här och var börjat
upptaga de av fäderna bortlagda titlarna.
Denna erfarenhet och då en sådan frivillighet som i början gjorde
sig gällande i Norge lärer vara alldeles utesluten i Sverige på grund av
sakens omfattande och ingrodda beskaffenhet därstädes, lärer denna angelägenhet
icke kunna få sin tillbörliga avslutning utan att även redan
uppkomna bördstitlar borttages genom en särskild författning, som måhända
måste få grundlags natur. Signifikativt för att en sådan författning
står i överensstämmelse med tidens så kallade rättsmedvetande är
andra kammarens beslut vid 1912 års riksdag att vid kammarens förhandlingar
och i dess protokoll adelstitlar ej vidare skola användas vid
benämningen av kammarens ledamöter. Första kammaren avslog visserligen
en motion i enahanda syfte, men detta berodde helt naturligt därpå,
att denna kammare i dylika ting ofta företräder en gången tids rättsmedvetande.
Emellertid återstår även en del av de i 114 § regeringsformen omnämnda
adelsprivilegier, samtliga till innehållet oväsentliga, men till
andan av den mest häpnadsväckande antikverade beskaffenhet. 1 motioner
vid 1911 års riksdag, vilka påyrkade upphävande av ridderskapets och
adelns veto mot nämnda privilegiers ändrande eller upphävande, yttrades
om dem följande: »Genom sin blotta tillvaro utgöra de ett stöd för den
skadliga bördsvidskepelsen, en förnekelse av den mänskliga likställig
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
7
heten och den personliga förtjänstens ensamrätt till företräde. Ensamt
de i dem oupphörligt förekommande uttrycken frälse och ofrälse bidraga
att hos obildade, tanklösa och fördomsfulla människor vidmakthålla något
av den gamla kastuppfattningen och bevara tron på ett falskt socialt
värde.» Här bör väl storstädningen i författningen omsider kunna få
bliva definitiv.»
Vad först beträffar motionärens yrkande om sådan ändring i §§ 37
och 39 regeringsformen, varigenom Konungens rätt att upphöja män i
adligt stånd samt tilldela adelsmän friherrlig och friherrar grevlig värdighet
skulle upphöra, får utskottet erinra därom, att förslag av samma
innehåll åtskilliga gånger behandlats av riksdagen. Då denna fråga
senast var uppe, vid 1911 års riksdag, yttrade konstitutionsutskottet
följande:
»Frågan om upphävande av konungens rätt att upphöja i adligt
stånd samt förläna grevlig och friherrlig värdighet har vid fyra föregående
tillfällen efter det nya representationsskickets antagande varit
föremål för riksdagens prövning på grund av motioner, väckta i andra
kammaren.
Vid 1889 års riksdag framställde herr P. Andersson i Högkil
förslag, att denna konungen tillerkända rätt måtte upphävas. Konstitutionsutskottet
avstyrkte motionen under anförande av att motionären ej
visat, att ifrågavarande kungliga prerogativ blivit brukat på ett sätt,
som gjorde dess avskaffande önskvärt, och att utskottet ej funnit den
föreslagna grundlagsändringen högst nödig eller nyttig. Utskottets avstyrkande
hemställan bifölls av bägge kamrarna.
Ett liknande förslag väcktes ånyo vid 1893 års riksdag av herr
Joll. Nydal. Med åberopande av samma grunder, som anförts vid 1889
års riksdag, avstyrkte konstitutionsutskottet även då förslaget. Mot utskottets
utlåtande i ämnet hade emellertid anförts flera reservationer av
utskottets ledamöter, av vilka fyra hade förenat sig om ett förslag till
grundlagsändring i motionens syfte. Första kammaren biföll utskottets
hemställan, under det andra kammaren godkände reservanternas sistnämnda
förslag.
Genom två vid 1904 års riksdag avgivna motioner framställde
herrar Oskar Berg och D. Holmgren ånyo förslag till grundlagsändring
i ovanberört syfte. Konstitutionsutskottet tillstyrkte det av herr Berg
framställda grundlagsändringsförslaget. Utskottet fann det ej kunna
förnekas, att konungens ifrågavarande rätt, om ock under de senaste
årtiondena blott i ett fåtal fall utövad, stode i strid med den allmänna
Utskottets
yttrande.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
uppfattning av samhällsförhållandena, som nu är gällande. Efter utskottets
mening hade grunden för ett förstärkande av adeln som samhällsklass
bortfallit, sedan adeln år 1866 upphört att bilda ett särskilt
riksstånd. Genom den sociala utvecklingen med dess strävan att med
varandra sammansmälta de olika samhällsklasserna hade jämväl den uppfattningen
alltmer befästats, att utdelande av adelskap icke kan tillföra
den adlade ökning i anseende och än mindre innebära någon utmärkelse
för hans efterkommande, som erhållit adelskapet genom arv. Jämte det
att det ifrågavarande grundlagsstadgandet saknade stöd i en upplyst
mening, varförutan intet lagbud i längden kan bestå, skulle, efter utskottets
uppfattning, av stadgandets fortvaro och tillämpning kunna
uppstå mindre goda följder, särskilt i det avseendet, att den känsla av
samhörighet inom nationen, vilken är av stor betydelse för dess inre
fasthet och styrka, därigenom menligt påverkades och i sin utveckling
hämmades. — Första kammaren avslog emellertid utskottets förslag,
under det att andra kammaren biföll detsamma.
Vid 1908 års riksdag föreslog slutligen herr Bror Petrén en grundlagsändring
i enahanda riktning. Konstitutionsutskottet avstyrkte emellertid
densamma. Utskottet fann väl de skäl, som 1904 års konstitutionsutskott
anfört, i viss mån äga riktighet, men höll före, att borttagande
av konungens rätt att utdela adelskap ingalunda skulle uppnås genom
den av motionären föreslagna grundlagsändringen. För att konungen
rättsligen skulle vara betagen att utöva ifrågavarande prerogativ, krävdes
efter utskottets uppfattning att i grundlagen infördes en bestämmelse,
som uttryckligen flankande honom denna rätt. Det syntes också utskottet,
att riksdagen ej utan talande skäl borde genomföra sådana
grundlagsändringar, hvilka innebära ett ingrepp i de rättigheter, som
äro konungen enligt grundlagens allmänna avfattning tillerkända, och
några sådana skäl hade av motionären ej förebragts. Utskottet ansåg
slutligen det förevarande förslaget icke vara av beskaffenhet, att anses
såsom en sådan högst nödig och nyttig grundlagsändring, varom § 38
mom. 1 riksdagsordningen talar. Utskottets avstyrkande hemställan
bifölls av första kammaren. Andra kammaren avslog däremot densamma
och biföll en vid utlåtandet fogad reservation med yrkande i
motionens syfte.
Utskottet delar den mening, som framställts av 1904 och 1908
års konstitutionsutskott, att genom den sociala utvecklingen med dess
strävan att utjämna de forna ståndsskillnaderna den uppfattningen befästats,
att utdelande av adelskap varken tillför den adlade ökning i
anseende eller innebär någon utmärkelse för den adlades efterkommande,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
9
som erhållit adelskapet genom arv. Däremot kan utskottet ej dela 1908
års konstitutionsutskotts uppfattning i det avseendet, att ett uttryckligt
i regeringsformen stadgat förbud skulle vara påkallat för att beröva
konungen ifrågavarande genom § 37 regeringsformen honom uttryckligen
tillerkända prerogativ. Om konung och riksdag genom samstämmigt
beslut upphävde grundlagens stadgande om rätt för konungen att
adla och utdela friherrlig och grevlig värdighet, lärer utövningen av ett
dylikt prerogativ för framtiden vara omöjliggjord.
Vad åter det skäl beträffar, som blivit framfört av 1908 års
konstitutionsutskott, att riksdagen ej utan synnerligen talande skäl borde
taga initiativ till en dylik grundlagsändring, emedan detta skulle innebära
ett ingrepp i konungens rättigheter, finner utskottet sig icke kunna
biträda detsamma. Bortsett därifrån, att det efter § 81 regeringsformen
i lika grad tillkommer riksdagen som konungen att taga intiativ till
förändring i gällande grundlagar, torde det föreligga verklig anledning
att nu upphäva den konungen enligt § 37 regeringsformen tillkommande
rätten. Då ifrågavarande rätt, som sedan representationsreformen
endast i synnerligen ringa omfattning utövats, sannolikt för närvarende
och för framtiden ej mera kommer att tagas i anspråk, är stadgandet
därom i regeringsformen att betrakta som en sådan död bokstav, som
bör ur författningen uteslutes. Men om mot förmodan konungen ändock
skulle med stöd av förevarande grundlagsbestämmelse meddela adelskap
eller utdela grevlig och friherrlig värdighet, skulle detta utan tvivel
vara ägnat att framkalla en misstämning inom vida lager av vårt folk,
vilken utskottet finner det vara välbefogat att förebygga genom stadgandets
upphävande. På dessa nu anförda grunder har utskottet funnit
motionärens förslag beaktansvärt och ansett sig böra tillstyrka bifall
till detsamma.»
Den sålunda av 1911 års konstitutionsutskott förordade motionen
blev av andra kammaren utan debatt och votering bifallen, men av
första kammaren avslagen med 85 röster mot 45.
Utskottet finner sig böra, under åberopande av vad sålunda tidigare
inom riksdagen förekommit i denna fråga, tillstyrka det väckta
förslaget, och får i sådant syfte hemställa om antagandet av de nedan
under l:o) angivna ändringar i regeringsformen, vilka vid 1911 års
riksdag förordades av konstitutionsutskottet och vunno andra kammarens
bifall.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 5 sund. 11 käft. (Nr 12—13.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
Beträffande sedan motionärens yrkande om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lagstiftning, varigenom jämväl rättigheten
att bära redan förvärvade börds- och adelstitlar upphäves, så är
utskottet av den uppfattningen, att en dylik lagstiftning ej blott är
mindre motiverad utan också synnerligen vansklig att effektivt genomföra.
Bruket att i det enskilda umgänget begagna adelstitlar kan tänkas
fortleva, även om adelsvärdighetens rättsliga betydelse helt försvinner.
Utskottet kan fördenskull icke tillstyrka motionen i dess nu ifrågavarande
punkt.
Motionären bar ock föreslagit riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan lagstiftning, att ridderskapets och adelns i
§114 regeringsformen omnämnda privilegier, förmåner, rättigheter och
friheter upphävas. Ett förslag i samma riktning har helt nyss behandlats
inom ridderskapet och adeln, på initiativ av dess riddarhusdirektion.
Till det under innevarande år hållna urtima adelsmötet hade
nämligen riddarhusdirektionen hemställt, att ridderskapet och adeln måtte
för sin del besluta, att ridderskapets och adelns i § 114 regeringsformen
omförmälda privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, till
vilkas upphävande ridderskapet och adeln ännu icke lämnat sitt medgivande,
måtte förklaras skola upphöra att gälla. Vid detta riddarhusdirektionens
förslag fanns fogad en utredning angående ännu kvarstående
adelsprivilegier, ur vilken här må anföras följande:
»Då ridderskapet och adeln vid det nästlidet år hållna urtima adelsmötet
lämnat sitt bifall till Kungl. Maj:ts i nådig skrivelse ven 5 november
1915 framställda förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och
ärenden angående frälsemän, avstod ridderskapet och adeln därmed från
det enda av ståndets privilegier, som, jämte det att detsamma fortfarande
ägde gällande kraft, även var i ständig tillämpning, eller det så kallade
forum privilegiatum. Genom samma adelsmötes bifall till Kungl. Maj:ts
framställning om upphävande av § 29 i ridderskapet och adelns privilegier
av den 16 oktober 1723, innefattande vissa familjerättsliga bestämmelser,
upphävdes ett annat privilegiestadgande, vars gällande kraft
likaledes var ostridig, ehuru detsamma, så vitt känt är, icke på länge
kommit till tillämpning.
Av de vidlyftiga bestämmelserna i nyssnämnda privilegieurkund
ävensom i vissa andra författningar, som kunna anses äga naturen av
privilegier, hava åtskilliga förut blivit uttryckligen upphävda, och andra
hava såsom icke förenliga med stadganden i senare utfärdade grund
-
11
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
lagar, därigenom förlorat gällande kraft. Ett betydligt antal återstår
emellertid, i fråga om vilka varken det ena eller det andra varit fallet.
Många, på sin tid viktiga, innefattade undantag från tidens på mångahanda
slag av näringstvång grundade ekonomiska lagstiftning, som numera
är längesedan försvunnen för att för visso aldrig återkomma.
Andra privilegiebestämmelser hava för adelns medlemmar i större eller
mindre mån modifierat vissa delar av den då gällande allmänna lagstiftningen,
till vilka de sålunda hänföra sig. Denna allmänna lagstiftning
har sedermera under århundradenas lopp undergått många och
genomgripande förändringar, utan att därvid tagits hänsyn till de privilegiebestämmelser,
som anslöto sig till de upphävda eller ändrade äldre
lagarna. I ett -och annat fall, då privilegiebestämmelse redan långt
förut faktiskt kommit ur tillämpning, torde rent förbiseende därav, att
privilegierna innefattat bestämmelser i det ämne, varom lagstiftats,
kunna anses ha förelegat. Vilken betydelse numera bör tillerkännas en
dylik privilegiebestämmelse, som lagstiftningen så att säga gått förbi,
är ofta en ganska svårlöst fråga, visserligen av rent teoretisk natur.
Slutligen förefinnes. eu kategori av privilegier, angående vilka det sagda
icke gäller, men vilka med ett undantag torde kunna betecknas såsom
rent föråldrade. Det åsyftade undantaget gäller den i § 7 punkten 1
av 1723 års privilegier adelsman, som är laglig innehavare av patronatsrätt,
tillförsäkrade rätt att sådan befogenhet fortfarande utöva.
Kommitterade tillåta sig hänvisa till den av undertecknad, Wachtmeister,
enligt ridderskapet och adelns beslut på uppdrag av riddarhusdirektionen
gjorda, år 1886 av trycket utgivna utredning rörande de
ridderskapet och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och frihetei,
vilka för det dåvarande borde anses ännu äga gällande kraft, uti vilket
arbete å sid. 251—255 finnes upptagen eu sammanfattning av samma
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.
Av denna utredning, sid. 47—62, framgår, att den särskilda )>jus
patronatus efter privilegierue» redan upphört att gälla, och att den rätt,
som i övrigt tillkommer ridderskapet och adeln beträffande patronatsrätten,
väsentligen är reglerad genom kyrkolagen. Hithörande föreskrifter
äro för närvarande föremål för omarbetning, och förslag till
»lag angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt» är av
utsedd sakkunnig den 19 juni 1915 avgivet till statsrådet och chefen
för kungl. justitiedepartementet. Detta förslag, som avser patronatsrättens
upphävande mot ersättning i vissa fall till patronus, är för närvarande
överlämnat till utlåtande av vederbörande myndigheter. I intet
fall lära emellertid dessa bestämmelser numera hava någon särskild be
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
lydelse för ridderskapet och adeln såsom stånd, vilket värde de än kunna
llava ur andra synpunkter, vadan anledning till deras bibehållande, därest
i övrigt övervägande skäl tala för privilegiernas allmänna upphävande,
icke lärer förefinnas.
Om övriga privilegiebestämmelser, vilka skulle kunna bevisas äga
fortfarande formell giltighet, gäller att de, så vitt känt är, icke i mannaminne
och i åtskilliga fall säkerligen icke sedan flera generationer tillbaka
varit i tillämpning. Om dessa lär därför utan tvekan kunna uttalas
det omdöme, att de numera för ridderskapet och adeln sakna betydelse.
\ id sådant förhållande lär det icke heller kunna anses fullt
lämpligt, att privilegieurkunderna med sina ofta svårtydda bestämmelser
av oklar och oviss tillämplighet bibehållas såsom till. vissa delar ännu
formellt gällande. Det är åtminstone tänkbart, att i något fall härigenom
kunde uppkomma förvecklingar, som icke vore önskvärda. Olämpligt
synes ock vara, att genom bibehållande av privilegiebestämmelser bevara
en oriktig föreställning om förefintligheten av särrättigheter, vilka faktiskt
icke längre såsom sådana existera. Då vidare de ännu kvarstående
företrädesrättigheter, som en gång genom privilegierna tillförsäkrats
ridderskapet och adeln, i själva verket endast inneburit förmåner för den
enskilde adelsmannen, men genom ett ordnande av ridderskapet och
adelns förhållanden på det sätt, som åsyftats med de ifrågasatta ändringarna
i riddarhusordningen, skulle vinnas otvivelaktiga fördelar för
ridderskapet och adeln såsom korporation, synes detta mål för ridderskapet
och adeln böra vara så eftersträvansvärt, att all tveksamhet i
fråga om uppgivandet av ridderskapet och adelns återstående privilegier
torde böra falla.»
I riddarhusutskottets utlåtande över riddarhusdirektionens förslag
lämnas därjämte följande sammanfattning av de återstående adelsprivilegierna
:
»A. Privilegier, som innefatta verkliga företrädesrättigheter eller
annan undantagslagstiftning för ridderskapet och adeln.
1) Adelsman må icke av polismyndighet på blotta misstankar i
häkte inmanas. Om adelsman gripes å bar gärning eller flyende fot,
får han häktas, om brottet är grov missgärning och livssak, men äger
rättighet, att, där gärningen icke är så grov eller någon livssak, för sig
ställa personell eller reell borgen, dock icke i duellsmål (Ad. Priv. § 5).
3) För innestående ränta äger adelsman förmånsrätt hos sina frälsebönder
framför oprivilegierade fordringsägare, i följd varav, där räntan
stått längre inne, än att den kan utgå med förmånsrätt enligt kap. 17
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
13
§ 6 handelsbalken, förmånsrätt för densamma åtnjutes lägst i lörmånsrättsordningen
(Ad. Priv. § 18; jfr under B. 2) här nedan).
4) För varor, som utgöra avkastningen av adelns gods, gårdar och
bruk av frälse natur, dock med undantag av järn, åtnjuter adeln frihet
från väg- och mätarepenningar samt bamnavgifter, då varorna genom
någon stad omedelbart utgå till sjöss, utan att i staden avyttras eller
uppläggas och utan att stadens våg eller mått brukas (Ad. Priv. § 19).
8) Adelsman äger rätt att vid små förbrytelser, uppstudsigheter
och försummelser tillbörligen aga och näpsa sina frälsebönder och enskilda
betjänte (Ad. Priv. § 31).
9) Adelsman, som sätter sitt bo under något främmande herrskap,
mister, jämte sina efterkommande, vilka utrikes födas, eller äro honom
i deras omyndiga år härifrån följaktige, säte och stämma på riddarhuset
och betalar var tionde penning av all lös egendom, som han såmedelst
ur riket drager, där ej annorlunda mellan bägge riken slutet är (Ad.
Priv. § 32 och rikets ständers und. skrivelse den 9 okt. 1844; jfr under
B. 4) här nedan).
B. Privilegier, genom vilka åt allmänt gällande lagbestämmelser
förlänats natur av privilegier, vad adelns medlemmar angår.
1) Adelsman, som är laglig innehavare av patronatsrätt, äger sådan
rätt fortfarande utöva (Ad. Priv. § 7).
2) För innestående ränta och husröteersättning äger adelsman förmånsrätt
hos sina frälsebönder framför oprivilegierade fordringsägare
(Ad. Priv. § 18; jfr under A. 3) här ovan).
4) Om någon adelsman vill sätta sitt bo under främmande herrskap,
som står med riket i frid och vänskap, vill Kungl. Maj:t, så vida det ej
länder riket till otjänst, sådant tillåta samt befria hans efterkommande,
vilka utrikes födas eller äro honom i deras omyndiga år härifrån följaktige,
ifrån deras undersåtliga förbindelser (Ad. Priv. § 32; jfr under
A. 9) här ovan).
C. Privilegier, innefattande rättigheter, vilka ursprungligen inneburit
någon adeln ensam tillkommande företrädesrätt, men numera äro
gemensamma för alla medborgare.
1) Rätt att resa utrikes och att träda i främmande makts tjänst
(Ad. Priv. § 4).
2) Frihet från nesligt straff vid ringa brott mot krigslagarna (Ad.
Priv. § 6).
3) Rätt att avgiftsfritt idka fiske i öppna havet (Ad. Priv. § 15).
4) Rätt att i enlighet med vad uti angivna utredning blivit anfört,
idka handel och andra näringar under iakttagande av de villkor samt
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
åtnjutande av de friheter och förmåner, som omförmälas i Ad. Priv.
§19; (jfr under A 4) här ovan).
5) Rätt att i sin tjänst hålla för eget behov erforderligt antal
hantverkare (Ad. Priv. § 30).»
Adelsmötet har emellertid avslagit riddarhusdirektionens, av riddarhusutskottet
under viss förutsättning tillstyrkta förslag: om privilegiernas
upphävande.
Utskottet anser, att motionärens yrkande i nu ifrågavarande punkt
är förtjänt av riksdagens bifall.
På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet:
l:o) att riksdagen måtte, med bifall till vad herr
Lindhagen härutinnan yrkat, antaga att vila till vidare
grundlagsenlig behandling följande
Förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 39 regeringsformen:
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
§ 37. § 37.
Konungen äger att i adeligt stånd
upphöja män, som, genom trohet,
tapperhet och dygd, lärdom och nitiska
tjänster, gjort sig av Konungen och
riket synnerligen förtjänte. Konungen
må jämväl, såsom belöning för stora
och utmärkta förtjänster, tilldela adelsmän
friherrlig och friherrar grevlig
värdighet. Ej må adelskap, eller
friherrlig eller grevlig värdighet, som
hädanefter förlänas, tillfalla flere,
än den, vilken adlad eller upphöjd
blivit och, efter hans död, i rätt
nedstigande led efter led, hans äldste
manlige bröstarving av äldsta grenen,
samt, efter dennas utgång, stam fadrens
närmaste manlige avkomling, av då
levande äldsta släktgren, och så vidare.
Om, genom arv, adeligt stånd tillfaller
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
15
den, som redan blivit däruti själv
upphöjd, eller genom närmare arv insatt,
upphöre hans eget adelskap, så
framt detta icke är av högre värdighet,
i vilken händelse stamfadrens
adelskap övergår till närmaste släktgren;
finnes ingen sådan, utslockne
ätten. Förklaras någon sitt adelskap
förlustig, tillfaller detsamma den,
som därtill,enligt här stadgade grunder,
närmast berättigad är.
Riddarhusordningen, som fastställes
av Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer
huru ridderskapet och adeln
må sammanträda, för att om sina
gemensamma angelägenheter besluta.
§ 39.
Vill konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge Han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins, om han
uppnått den ålder, som i 41 § sägs.
Han styre såsom regent med all
konungslig makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må
han ej adligt stånd och värdighet
förläna, eller till grevligt och friherrligt
stånd upphöja, eller riddarevärdighet
utdela; ävensom alla lediga
förtroendesysslor endast tills vidare
Riddarhusordningen, som fastställes
av Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer
huru ridderskapet och adeln
må sammanträda, för att om sina
gemensamma angelägenheter besluta.
§ 39.
Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge Han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins, om han
uppnått den ålder, som i 41 § sägs.
Han styre såsom regent med all
konungslig makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må
han ej riddarevärdighet utdela;
ävensom alla lediga förtroendesysslor
endast tills vidare kunna förvaltas
av dem, som regenten därtill
förordnar.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
kunna förvaltas av dem, som regenten
därtill förordnar.
År den till tronföljden närmast
berättigade prins av sjukdom eller
av utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen
utöva, då styre såsom regent
i Konungens namn med nu
sagda befogenhet den av tronföljarens
bröstarvingar, som är till tronen närmast
berättigad, för så vitt han uppnått
den i 41 § stadgade ålder och
hinder av ovannämnda beskaffenhet
för honom ej möter.
Finnes ej prins, som, efter vad
nu är stadgat, må utöva riksstyrelsen,
före statsrådet styrelsen med
samma makt som regent.
Huru förhållas skall, därest
Konungen längre tid än tolv månader
ur riket bliver, därom varder
i 91 § stadgat.
År den till tronföljden närmast
berättigade prins av sjukdom eller
av utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen
utöva, då styre såsom regent
i Konungens namn med nu
sagda befogenhet den av tron följ arens
bröstarvingar, som är till tronen närmast
berättigad, för så vitt han uppnått
den i 41 § stadgade ålder och
hinder av ovannämnda beskaffenhet
för honom ej möter.
Finnes ej prins, som, efter vad
nu är stadgat, må utöva riksstyrelsen,
före statsrådet styrelsen med
samma makt som regent.
Huru förhållas skall, därest
Konungen längre tid än tolv månader
ur riket bliver, därom varder
i 91 § stadgat.
2:o) att herr Lindhagens under punkten 2:o) i
motionen framställda jakande icke mätte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt
3:o) att riksdagen, med anledning av herr Lindhagens
yrkande under punkten 3:o) i motionen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i regeringsformen och andra författningar,
att ridderskapets och adelns återstående
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter måtte
fullständigt upphävas.
Stockholm den 7 april 1916.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
17
Reservationer:
vid punkterna l:o) och 3:o)
dels av herrar Clason, Bellinder, greve Hamilton, C. Fr. Beckman
och Meurling, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka även de under
punkterna l:o) och 3:o) i motionen framställda yrkanden,
dels ock av herrar von Geijer och Uäf.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 5 sand. 11 höft. (Nr 12—13.) 3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.