Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ombildning av häradsnämnden till jury m. m.

1916-02-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om ombildning av häradsnämnden till jury m. m.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

Historik.

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1916 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ombildning av häradsnämnden

till jury m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana*), Söderbergh, Gezelius, Högberg*),

Alexanderson*), greve Spens, Dahl, Hult, Schotte, Lindqvist i Stockholm,

Pettersson i Bjälbo*), Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,

Karlsson i Fjäl och Borg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 22, hava herrar Söderberg i Hobborn och Andersson i Milsmaden

hemställt, »att riksdagen måtte uttala sig för återställande av häradsnämnden

till dess forna och rätta uppgift som jury, eventuellt med tilllämpning

av i motionen angivna principer och i sammanhang därmed

för inrättande av verkliga och effektiva folkdomstolar även på andra

rättsområden, samt i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, dpt täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda det hithörande och för riksdagen framlägga

förslag i ämnet».

I fråga om den motivering, varå berörda hemställan grundats, får

utskottet hänvisa till motionen.

Vår svenska häradsnämnd var från början icke såsom nu en

ständig beståndsdel av häradsrätten, utan tillsattes för att i vissa mål

utleta och på ed yttra sig om »vad sant vore». Rättens ordförande,

häradshövdingen, var ensam dömande på tinget. Utvecklingen förde

emellertid därhän, att nämnden blev permanent. Då nämndens utlåtande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

för domaren var bindande och nämndens yttrande om fakta med

tiden kom att omfatta även deras rättsliga kvalificering, återstod slutligen

för domaren endast en enkel lagtillämpning. Under 16:de och

17:de århundradena försvagades av flera anledningar domarens inflytande

ytterligare, medan nämndens myndighet ökades, så att nämnden ej

blott frikände eller förklarade skyldig utan jämväl yttrade sig i rättsfrågornas

hela vidd, därvid domarens uppgift i allmänhet faktiskt nedsjönk

till att avkunna det av nämndens pluralitet fattade beslutet, dock

att vid lika röstetal inom nämnden den mening ansågs böra gälla, som

av ordföranden biträddes. Genom 1734 års lag upphävdes nämndens

övermakt inom domstolen men dess meddomareställning eller rätt att

deltaga jämväl i lagtillämpningen i hela dess vidd bibehölls med föreskrift

dock, att ordföranden skulle, innan beslut fattades »underrätta

nämnden om saken och de skäl däri äro, så ock vad lag i tv fall

säger». Enligt 1734 års lag skall alltså den rättslärde domaren till

ledning för lekmännen först avgiva sitt votum, vilket jämväl blir domstolens

beslut, så framt det ej strider mot lekmännens sammanstämmande

uppfattning av rätt och bevis samt dessa vilja på eget ansvar

göra denna uppfattning gällande.

Häradsnämnden är alltså i fråga om uppkomst och ursprungligbetydelse

i många stycken jämförlig med den engelska juryn, men har

utvecklat sig till en helt annan domstolstyp. Nämnden prövar i likhet

%ed domaren det föreliggande målet i hela dess vidd, d. v. s. såväl

bevisfrågan som rättsfrågan, då däremot juryn blott har att avgöra vad

som i målet skall anses bevisat och överlämnar åt den rättsbildade

domaren att subsumera det sålunda konstaterade faktum under viss

lagbestämmelse.

Jurysystemets införande i vår processordning har flera gånger

varit ifrågasatt. Lagkommittén, som i sitt -åren 1822 och 1832 framlagda

»Förslag till Utsökningsbalk så ock till Rättegångsbalk» bibehållit

häradsrättens sammansättning och nämndens ställning inom häradsrätten

oförändrad, så vitt avsåge rättegången i tvistemål, yttrar i sin

motivering bl. a.: Mången torde till äventyrs fråga, varför man ej hellre

föreslagit jury än en så beskaffad ständig nämnd som den nu omtalade

(häradsnämnden). Kommittén mötte denna fråga med det svar, att den

genom förslaget att låta vissa stridigheter avgöras av särskild nämnd

antagit juryinrättningen i de fall, för vilka den funnes användbar i

tvistemål. Kommittén hade ej kunnat komma till den övertygelsen,

att jury lämpade sig för tvistemål i. allmänhet. Vad man erinrat

mot ständiga nämnden i hänsikt till svårigheten att bedöma tvistiga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

och invecklade rättsfrågor, gällde även om jury. Den gräns, man trott

kunna uppdragas emellan juryns och domarens befattningar, efter vilken

den förra skulle sysselsätta sig endast med bevisningen och den senare

blott med lagtillämpningen, torde näppeligen vid strängare undersökninghålla

stånd. Skulle jury i tvistemål finnas, måste den vara berättigad

fålla dom i saken; eljest tjänade den till intet. Efter denna åsikt hade

ock kommittén uppgjort sitt förslag om särskilda nämnden i de fall, där’

en sådan ansetts äga rum; den utövade i dessa fäll oinskränkt domarmakt.

Men det vore ej nog, att juryn dömde, det läge även uti inrättningens

natur, att domen ej skulle kunna ändras för annan orsak än

fel i formaliteterna, och det vore häruti juryn huvudsakligast skilde

sig från ständiga nämnden, vilken även dömde, men vars dom vore,

lika med domarens, underkastad prövning i högre rätt.

Såsom ovan antytts föreslog lagkommittén för ett särskilt specialfall

en anordning, som i viss mån erinrar om jury. Därest nämligen

rätten funne part skyldig att till sin i huvudsaken vinnande motpart

utgiva ersättning för skada, som denne kunde hava lidit genom själva

rättegången eller därmed sammanhängande förhållanden, men omständigheterna

vore sådana, att rätten ej ansåg sig kunna i penningar uppskatta

den lidna skadan, skulle rätten i sitt utslag endast konstatera skadeståndsskyldigheten;

sedan detta utslag vunnit laga kraft, skulle frågan

om skadeståndets belopp avgöras av en särskild nämnd, tillsatt vid den

rätt, som dömt i huvudsaken, och bestående av sju ledamöter, därav

vardera parten utsåg tre och rätten en. Den av nämndens pluralitet

omfattade mening skulle lända till efterrättelse.

I fråga om införande av jury i brottmål yttrar lagkommittén: Så

vitt på den dömandes förmåga och skicklighet ankomme, kunde visserligen

ej genom juryinrättningen vinnas tillförlitligare säkerhet för rättvisa

i domslutet än genom den vanliga domstolsorganisationen. Däremot

förmenades självständigheten oftare träffas hos en folkvald jury, som

efter fulländad förrättning återginge till det enskilda livet, än hos en

domarepersonal, som blivit tillsatt av styrelsen och kvarstode i fortfarande

tjänsteförhållande. Men även i denna del måste gagneligheten av en

jury inrättning mätas efter ståndpunkten av den inre kraft, som utvecklat

sig hos folket. Huruvida Sverige uppnått den grad av allmän bildning,

den självständighet i nationalkaraktären och den utveckling av de konstitutionella

idéerna, som fordrades för antagandet av en juryinrättning

i brottmål, tilltrodde sig kommittén ej kunna bedöma med den säkerhet,

att kommittén vågade ovillkorligen föreslå juryns införande. Kommittén

hade dock ansett sig skyldig att i en så viktig fråga väcka allmänhetens

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lai/utskottels utlåtande Nr 11.

och den lagstiftande maktens uppmärksamhet och hade därför upprättat

ett fristående förslag huru en juryinrättning skulle kunna organiseras,

om tiden för dess antagande prövades vara inne.

Enligt detta förslag borde, utom tryckfrihetsmålen, i fråga om vilka

tryckfrihetsförordningen fortfarande skulle lända till efterrättelse, endast

sådana mål skjutas under jury, i vilka den tilltalade hade så besvärande

skäl emot sig, att han ej borde frias, men ändock icke kunde förmås

avlägga bekännelse. De vanliga underrätterna kunde således i vanliga

fall fria men icke falla utom i fall av egen bekännelse, dock att, om

överrätten, i händelse målet komme under dess prövning, funne bekännelsen

ej vara sådan, att den tilltalade bort på densamma fällas, men likväl

ansåge så besvärande skäl föreligga mot den tilltalade, att han ej heller

borde befrias, överrätten ägde skjuta målet under jury. Detsamma kunde

jämväl ske i de fall, då underrätt givit befrielsedom, men överrätten

ansåge bevisningen nog besvärande för att föranleda till åtals utförande

inför jury. I avseende å målens beskaffenhet var i regel bestämt, att

de borde vara av underställnings egenskap, d. v. s. röra brott, för vilka

lägsta straffet inom latituden var straffarbete i minst tre år eller som

kunde medföra ständig vanfrejd. — Oberoende av målets beskaffenhet

skulle underrätten alltid hålla fullständig rannsakning därom. Funnes

målet därefter böra skjutas under jury, skulle underrättens beslut — i

vilket det brott, som skulle inför juryn åtalas, med alla dithörande omständigheter

borde noggrant utsättas — underställas överrätten, som,

efter att hava hört Konungens ombudsman, prövade, om underrättens

beslut borde gillas eller den tilltalade frikännas.

Jury målen skulle handläggas vid särskilda ting, som borde hållas

fyra gånger om året i varje län. Vid jurytinget skulle domarebänken

sammansättas av en eller flere överrättsledamöter i förening med ojäviga

underdomare i orten, till så stort antal, som erfordrades för att bilda en

fullsuten överrätt.

I varje län och särskilt för varje stad skulle årligen trehundra

jurymän väljas inför underrätterna genom valmän, utsedda för varje

pastorat å allmän sockenstämma.

1 fråga om jurymännens egenskaper föreslogos huvudsakligen de

kvalifikationer, som i allmänhet fordras för utövandet av medborgerliga

förtroendeuppdrag eller för avläggandet av domareed, dock icke någon

viss census. Däremot ansågs ett visst kunskapsmått nödigt. Tjänstemän

av alla grader voro från jurymannabefattningen uteslutna.

För varje juryting skulle överrätten utlotta erforderligt antal (48,

60) jurymän. Av detta antal skulle rätten först efter lott uttaga 36.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Av dessa ägde vardera parten utan uppgivet skäl utesluta tolv. De tolv

återstående utgjorde den i målet godkända juryn. Juryman ägde av allmänna

medel åtnjuta ersättning för resa och uppehälle.

Parter och vittnen skulle vid jurytinget ånyo höras.

Efter rannsakningens slut skulle rättens ordförande göra en kort

framställning av vad som förekommit, varefter han skulle skriftligen

framställa den fråga, varöver juryn borde besluta. Föranledde rannsakningen

eller målets beskaffenhet flere frågor, skulle de var för sig framställas.

Rätten skulle vidare för juryn uppgiva den lag, vari det åtalade

brottet funnes beskrivet.

För den anklagades fällande fordrades minst två tredjedelars pluralitet.

Förklarades svaranden skyldig, skulle rätten, efter parternas hörande,

utsätta straff och annan påföljd enligt lag, dock att om den gärning,

vartill svaranden förklarats saker, icke enligt lag vore straffbar, den tilltalade

skulle frikännas från ansvar.

Hyste rätten den mening, att den tilltalade icke bort förklaras

skyldig, ägde den att förordna om ny rannsakning å nästa jury ting. Blev

den tilltalade även av den juryn förklarad skyldig, skulle detta lända

till efterrättelse. •

I anledning av juryns beslut fick talan endast föras av den tilltalade,

om han förklarats skyldig, samt blott på formella skäl. Över

domstolens utslag ägde besvär rum.

Såsom förut anförts avsåg lagkommittén icke att med detta utkast

föreslå införande av jury i brottmål. För att emellertid i viss mån

ernå jurysystemets fördelar föreslogs ändring i bestämmelserna om omröstning

till dom i häradsrätt, så vitt avsåg brottmål. I stället för den

kollektiva rösträtt, som enligt 1734 års lag tillkommer nämnden och

som kommittén ville bibehålla i tvistemål, skulle i brottmål varje ledamot

av häradsrätten erhålla individuell rösträtt, så vitt frågan anginge

den tilltalades friande eller fällande. Kommittén hade nämligen funnit

denna fråga kunna bedömas mera efter allmänt sunt människoförstånd

än efter rättsteorier, och ehuru den ej vågade att i ett enda steg framflytta

nämnden till en formlig jury, som dömer utan appell, hade den

dock ansett sig utan våda kunna utvidga dess deltagande uti domaremakten

i fall, som läge inom dess tillbörliga omdömeskrets.

Den äldre lagberedningen fann i sitt år 1849 framlagda förslagtill

rättegångsbalk tiden, dåj antagandet av en jury inrättning kunde

ifrågakomma, hava nalkats med snabbare steg, än man väntat. Muntlighet

i rättegångsordningen jämte jury vore överallt dagens lösen.

Beredningens övertygelse vore därför, att även i Sverige snart nog

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

skulle finnas nödigt att giva ett större och säkrare omfång åt det

offentlig-muntliga rättegångssättet och att med domaremakten införliva

det folkelement, jury inrättningen innebure, och ansåg sig beredningen

därför böra framlägga ett bestämt förslag till denna inrättning såsom

en integrerande del av den föreslagna rättegångsordningen i brottmål.

Med tvistemål skulle jury ej taga befattning; för att öka lekmannaelementets

inflytande även vid dessa måls avgörande i häradsrätt föreslog

beredningen minskning av de i rätten tjänstgörande nämndemännens

antal; i häradsrätten skulle aldrig tjänstgöra flera än fem och

vore rätten domför med endast tre nämndemän. Härigenom skulle

betydelsen av varje enskild nämndemans mening komma att ökas.

Beredningens ovan omnämnda förslag till anordnande av jury i brottmål

anslöt sig i huvudsak till lagkommitténs.

I sitt 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

yttrar nya lagberedningen, efter att hava framställt skälen för

och emot lekmäns deltagande i lagskipningen, speciellt brottmålslagskipningen,

bland annat: Beredningen betvivlade icke, att juryn, sedan den väl

införlivat sig med domarnas och allmänhetens vanor, i Sverige liksom annorstädes

skulle kunna på ett i allmänhet icke otillfredsställande sätt medverka

vid rättsskipningen i vissa grövre brottmål. Men juryns införande vore

säkerligen ej något framsteg eller någon fördel vare sig i processuellt eller

andra avseenden. Det vore ett utbytande av enklare och mindre kostsamma

former för lekmannaelementet mot en annan mera invecklad och följaktligen

även osäkrare-samt ojämförligt kostsammare form därför. Den

med jurysystemets införande följande större muutlighetens och omedelbarhetens

fördelar motvägdes av brister i andra processuella hänseenden.

Juryns uppgift, avgörandet av bevis- eller skuldfrågan, innefattade ett

subsumerande av det i målet föreliggande faktum under ett visst lagrum,

vilket för ett visst slag av brottsliga gärningar utsatte ett visst

straff. 1 skuldfrågan inginge således alltid en rättstillämpning eller

lösningen av en rättsfråga och därtill just den viktigaste och svåraste

i hela straffprocessen. För denna frågas riktiga besvarande fordrades

främst erforderlig insikt om rätta betydelsen av de i lagrummet begagnade

juridisk-tekniska termer, vilka ofta vore tittryck för abstrakta

begrepp, som lagstiftaren sökt att med största möjliga skärpa och

konsekvens fastställa. Fn viss grad av juridisk kunskap erfordrades

oundgängligen för att i dessa hänseenden komma till en med lagstiftarens

mening överensstämmande tolkning; dömandet bleve eljest beroende

på slump eller tillfällig känslostämning. Den rättsundervisning,

som jurymännen brukade erhålla av domaren, torde i allmänhet för

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 6 höft. (Nr 10—11.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

dem vara svårfattlig. Det vore därför svårt att fatta företrädet av en

anordning, som uteslöte den rättslärde, juridiskt ansvarige och permanente

ämbetsdomaren från deltagande i den ifrågavarande rättstillämpningen

och lämnade denna uteslutande åt den ej rättslärde, oansvarige och

tillfällige jurymannen. Allt som utgjorde en subsumtion av vissa handlingar

under bestämda juridiska begrepp avgjordes otvivelaktigt bäst

av den förre. Däremot vore det en inkonsekvens att, såsom i jurvsystemet

ägde rum, utestänga lekmännen från straffmätningen, en uppgift,

som för dem lämpade sig i vida högre grad. En annan av jurysystemets

svagaste punkter vore nödvändigheten att i bestämda frågor,

varå juryn kunde svara ja eller nej, formulera spörsmålen, dels huruvida

den tilltalade vore skyldig till åtalade gärningen, dels ock angående

övriga därmed sammanhängande omständigheter. Stora processuella

svårigheter vore förknippade med uppställandet av dylika

frågor, helst då dessas vikt gjorde det nödvändigt att iakttaga den

yttersta omsorg och noggrannhet i såväl materiellt som formellt hänseende.

Till följd av det nu anförda jämte andra omständigheter vore

juryn att anse som den mest invecklade och formalistiska av alla nutidens

processuella anordningar och torde därför ävensom av kostnadsskäl

endast kunna användas för de grövsta brottmålen, vilket åter nödvändiggjorde

en mindre tilltalande och svårgenomförd klassifikation av

målen. Dessutom skulle för jurysystem med muntlig processordning

utan rätt till appell i bevisfrågan erfordras dels ett ordnat advokatstånd,

dels andra mera kvalificerade organ för åtalet och försvaret än

dem, med vilka man kunde åtnöjas i ett muntligt-protokollariskt system,

och dels nya anordningar för åstadkommande av en förundersökning,

mera noggrann och energisk samt mera ägnad att åvägabringa den

erforderliga koncentrationen än för närvarande hos oss vore möjligt.

Jurysystemet skulle därför bliva lika kostsamt som svårt att genomföra.

Då härtill komme, att trots den äldre lagberedningens varma förord för

jurysystemet något livligare intresse för detsamma under den långa tid,

som därefter förflutit, icke kommit till synes, ansåge sig beredningen

icke hava anledning föreslå införandet av jury i vår processordning.

Någon motsvarighet till de tidigare förslagens särskilda nämnd

fanns ej i nya lagberedningens förslag, som beträffande såväl tvistemål

som brottmål bibehöll häradsnämndens kollektiva rösträtt. Vid överläggning

till dom i häradsrätt skulle enligt förslaget ordföranden, om

han ansåge det nödigt eller någon av nämnden så påfordrade, föredraga

målet i erforderliga delar. Sedan ordföranden därefter själv yttrat sin

mening, skulle han tillfråga nämndens ledamöter, om någon av dem

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

vore av annan mening. Därest ordföranden och en av nämndens ledamöter

förklarat sig beredda att utan vidare betänketid genast yttra sig,

kunde annan ledamot av nämnden ej erhålla betänketid. Om åter sådant

rådrum erhölles, skulle akten i målet under uppskovstiden hållas tillgänglig

för de ledamöter, som av densamma önskade taga del.

Vid 1899 års riksdag väcktes i andra kammaren motion om skrivelse

till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till straffprocesslag,

byggd på jurysystemets och den fria bevisprövningens principer. Motion

i enahanda syfte väcktes jämväl vid 1906 års riksdag. Båda gångerna

avstyrktes motionen av lagutskottet, som därvid bland annat anförde,

att utskottet visserligen ej underskattade betydelsen av lekmannaelement

i domstolarna men hölle före, att detta element kunde till större förmån

för rättsskipningen tillgodogöras enligt vår nuvarande lags principer

än genom införande av den för vår lagstiftning förut i regel främmande

juryinstitutionen. Särskilt i häradsnämnderna vid underdomstolarna på

landet funne utskottet ett institut, byggt på nationell grund och väl

ägnat att tillföra domstolen lekmännens praktiska insikt och av juridiska

hänsyn obundna syn på tingen. Ingendera motionen föranledde någon

riksdagens åtgärd.

I syfte att bereda nämnden ökat inflytande på de vid häradsrätten

anhängiga målens och ärendenas avgörande hemställdes i motion vid

1901 års riksdag, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla om utarbetande av sådan ändring i gällande lag, att landets

häradsnämnder måtte kunna åtminstone i någon mån återvinna sitt forna

anseende och sin betydelse som folklig institution i underrätterna å

landsbygden. I anledning av motionen tillstyrkte lagutskottet skrivelse

till Kungl. Maj:t om sådan lagändring att, där av nämnden minst tre

fjärdedelar äro från häradshövdingen skiljaktiga och om en mening ense,

den mening måtte gälla. Emellertid föranledde ej heller denna motion

någon riksdagens åtgärd.

I nu föreliggande motion åsyftas en sådan omläggning av formen vukottetn yttför

lekmäns deltagande i rättsskipningen vid våra underrätter, speciellt rande''

häradsrätterna, att den nuvarande häradsnämnden, som, visserligen med

endast kollektiv rösträtt, deltager i prövningen av alla förekommande

mål och ärenden i deras hela vidd, skulle ersättas av en i allenast de

mest maktpåliggande civila och kriminella mål fungerande, ur de på

vanligt sätt utsedda nämndemännens krets bildad jury. Enligt denna anordning,

som motionärerna anse bör komma i tillämpning jämväl vidunderrätt

i stad, skulle lekmännens deltagande i rättsskipningen begränsas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

till endast vissa mål och omfatta allenast själva bevisfrågau, under det

att lagtillämpningen på grundval av det av juryn fastslagna sakförhållandet

skulle bero på den rättsbildade domaren ensam. I samband

härmed förordas inrättande av verkliga och effektiva folkdomstolar även

på andra rättsområden.

Jurysystemet såsom form för lekmäns deltagande i rättsskipningen

är omstritt. Allra minst torde jury lämpa sig för vidlyftigare eller mera

invecklade civila rättstvister, i vilka den för övrigt icke i något land

funnit användning. Motionärerna hava säkerligen icke till fullo beaktat,

att lekmannaelementets inflytande på rättsskipningen snarast skulle minskas,

därest den av dem förordade jury anordningen bleve genomförd. I våra

häradsrätter äga lekmännen i långt större utsträckning deltaga i den

dömande verksamheten; denna rent nationella form av samdömande

saknar den i jurysystemet liggande konstlade avgränsningen mellan

domarens och lekmännens befogenheter, och vår häradsnämnd deltager

avgörandet av alla mål utan undantag.

Utskottet medgiver väl behovet av lämpliga och tidsenliga reformer

på detta område i syfte att stärka nämndens möjligheter och befogenhet

med avseende å deltagande i dömandet, men utskottet är förvissat om,

att under den utredning rörande en rättegångsreform, som för närvarande

pågår, nödig hänsyn kommer att ägnas åt angelägenheten av

lekmäns deltagande i domareverksamheten under förhållanden, som tillförsäkra

dem tillbörligt inflytande på rättsskipningen.

På sprund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att herrar Söderbergs i Hobborn och Anderssons

i Milsmaden motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1916. |

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MABCU8’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.