Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om lag rörande inrättande av förlikning skommissioner för biläggande av vissa rättstvister.

1916-02-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om lag rörande inrättande av förlikning skommissioner för biläggande av vissa rättstvister.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om lag

rörande inrättande av förlikning skommissioner för biläggande

av vissa rättstvister.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana*), Söderbergh, K. Larsson,

Rogberg *), Alexanderson *), greve Spens, Dahl, Lars Olsson, Schotte, Lindqvist

i Stockholm, Pettersson i Bjälbo *), Persson i Norrköping, Gustafsson

i Örebro, Karlsson i Fjöl och Borg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 101, har herr Karl Karlsson i Mo hemställt: »att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd

utredning ville till riksdagen inkomma med förslag till lag angående

inrättande av förlikningskommissioner för biläggande av vissa

rättstvister».

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följ ande:

»Behovet att förenkla processande! har i vårt land uppstått och Motionärm»

ökats i samma mån processlystnaden synes hava inom de flesta orter mo<"''enri''1- och hos alla samhällsklasser tilltagit. Vid flertalet av landets underdomstolar

upptager den. ofta digra ''uppropslistan’ för varje allmänna

tingssammanträde en mängd mål, vilka till sin beskaffenhet och innebörd

äro av den art, att desamma icke bort dragas inför en av viktigare

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 7 höft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

ärenden förut nog tyngd domstol — att där ting efter ting och sammanträde

efter sammanträde av rätten handläggas och behandlas. Många

av de rättsärenden, vilka våra domstolar på sådant sätt nödgats behandla

och nedlägga tid och arbetskraft på, äro i det närmaste värdelösa och

för övrigt utan nämnvärd betydelse. Men icke nog med det hinder i

andra viktiga ärendens behöriga behandling och utredning, som processandet

i småsaker framkallar, rättegångar av slik beskaffenhet

åstadkomma avsevärda kostnader, utom ett onödigt ödslande av tid

och arbetskraft.

^i.ven ur samhäll sfrids och ett gott samlivs synpunkt sett, verkar

ett processande i småsaker uppenbarligen menligt; framkallande hat

och bitterhet, där eljest frid och vänskap varit rådande.

Varje åtgärd att förminska denna processlystnad och, om möjligt,

för domstolarna att undgå de mest värdelösa rättegångarna, måste förty

vara gagneligt, ej allenast för det allmänna — för staten — utan även

för den enskilda individen.

Inom vårt grannland Norge tror jag mig veta, att där redan

från 1869 varit inrättade förlikningskommissioner för att förekomma

processandet i vissa skuldfordringsmål, något som visat sig äga en

så god verkan, att redan 1888 allenast 12 procent av hos kommissionen

behandlade mål fullföljdes inför ordinarie domstol.

Det synes mig kunna vara möjligt och lämpligt, att exempelvis

inom varje tingslag och stadssamhälle med egen jurisdiktion inrättas

en — och där tingslagen och städerna äro mera folkrika eller till ytinnehållet

stora — flera förlikningskommissioner, vilka skulle få uppgift att

utreda de mindre viktiga målen och därefter giva parterna förslag till

förlikning samt, där de tvistande därmed åtnöjas, detsamma till behörig

efterrättelse fastställa.

För att sådana förlikningskommissioner skola kunna verka i önskvärd

utsträckning torde föreskrift böra införas, att mindre viktiga mål

— exempelvis de som understiga 500 kronors värde — skola av förlikningskommissioner

behandlas och deras utlåtande avvaktas, innan slika

mål fiuge instämmas till vanlig domstol.

Givetvis skulle dessa förlikningskommissioner icke befatta sig med

de rent kriminella målen — utan endast med de civilrättsliga.

Tanken att, så att säga, på mera godvillig väg söka slita rättsliga

tvister är i vårt land ingalunda ny. Så hava vi lagen om skiljemannaförfarandet

av år 1887 och förlikningsmannainstitutionen av år 1906.

Åven 1734 års lag förutsätter i 20 kap. rättegångsbalken, att en upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

kommen tvist bör kunna, jämväl sedan stämt blivit, förlikas och att

domaren må därtill medverka.

Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka, att en av allmänheten

utsedd förlikningskommission bör hos de tvistande ingiva större

förtroende än om förlikning föreslås av tredje man, utan uppdrag.

Då skilj emannaförfar and et stadfästades och förlikningsmannainstitutionen

infördes, mottogos dessa för vårt rättsväsen och samhällsformer

nya anordningar med misstro, ej allenast av folkopinionen landet

runt, utan även av landets lagstiftande myndigheter.

Nu har emellertid denna misstro försvunnit och få torde finnas,

som nu skulle vilja avskaffa nämnda anordningar.

Beträffande kommissionens sammansättning tillåter jag mig före-''

slå, att medlemmarna i densamma skola utgöra för varje kommission

tre, av vilka en utses till ordförande och en till sekreterare — dock så

att en och samma ledamot må äga rätt att mottaga bägge dessa uppdrag.

Dessa kommissionens ledamöter böra utses lör vissa år — exempelvis

för 6 år i sänder — inför underdomstolarna av å kommunalstämma

och av stadsfullmäktige utsedda ombud, vilka i sin ordning

väljas på sätt som för val av nämndemän är stadgat, och böra till ledamöter

kunna väljas var och en som är kvalificerad att mottaga nämndemansbefattning.

I fråga om kostnaderna har jag tänkt mig, att då uppdraget att

vara ledamöter i kommissionen bör, synes mig, likställas med kommunala

uppdrag i allmänhet, vilka äro oavlönade, så bör icke något

arvode till samma ledamöter utgå, men däremot reseersättningar och en

skälig gottgörelse till sekreteraren, lämpad efter det arbete som han i

kommissionen utfört, allt att utgå från kommunens medel och av de

avgifter som må anses lämpligt att lägga på de rättssökande.»

De kostnader och andra olägenheter, som äro förenade med rättegång,

hava i utlandet på flera håll fört till bemödandet att söka genom

parternas förlikande förekomma sådan.

I Frankrike infördes under revolutionstiden särskilda ämbetsmän,

fredsdomare, som icke behövde vara lagfarna och som hade till uppgift

dels att såsom första och stundom enda instans döma i ringare

tvistemål och brottmål, dels ock att söka förlika tvistande parter.

Fredsdomare tillsättas av presidenten, i regel en för varje kanton. Det

är part förbjudet att vid domstol anhängiggöra en sak, däri förlikning

med laga verkan kan träffas, utan att han förut inför fredsdomaren sökt

träffa förlikning med motparten.

Utskottet.

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

De länder, vilkas lagstiftning vilar på den franska (Belgien, Italien

m. fl.), hava likaledes upptagit fredsdomareinstitutionen med enahanda

befogenheter som i Frankrike; dock har i allmänhet tvånget att söka

förlikning numera blivit upphävt utom för vissa slag av tvister.

I Ryssland väljes fredsdomaren av traktens jordägare bland personer

med en viss census och viss bildning; hans befogenhet motsvarar

den franske fredsdomarens men skyldighet att anlita honom för

förlikning finnes icke.

I Tyskland har part rätt, men icke skyldighet att kalla sin motpart

inför underdomaren (Amtsrichter) för att söka träffa förlikning;

endast i fråga om äktenskapsskillnad får rättegång icke anlitas utan

ett sådant förberedande försök. Infinner sig icke motparten, medför detta

ingen annan påföljd än att förliknings försöket anses förfelat och saken förelägges

rätten till prövning.

Danmark och Norge införde i slutet av 1700-talet s. k. forligskommissioner,

en för var och en av de forligskredse, i vilka landet är

indelat. Dessa kommissioner, vilkas befogenhet är inskränkt till tvistemål,

bestå av två personer, som i Danmark utnämnas av de kommunala

myndigheterna, men i Norge väljas av distriktets röstberättigade

innevånare bland några av de kommunala myndigheterna föreslagna

personer. Inför dessa kommissioner skall i regel varje civilt mål framläggas,

innan det instämmes för domstolen, och parterna hava om möjligt

att personligen infinna sig. Kommissionen har att söka förlika

parterna, och blir förlikning ingången, har denna samma verkan som

laga dom. I Norge hava dessa kommissioner dessutom genom en lag

av 1869 fått domsrätt under vissa villkor i penningemål, där den omtvistade

summan ej överstiger 120 kronor.

Enligt vår lagstiftning åligger det domaren att råda parterna till

förlikning, sedan saken kommit inför rätta; någon förberedande åtgärd i

detta syfte är icke stadgad. Däremot har frågan om inrättande av förlikningskommittéer

upprepade gånger varit föremål för prövning såväl

inom representationen som inom de för omarbetande av allmänna lagen

tillsatta beredningar. Förslag i berörda hänseende väcktes vid riksdagarna

1809—1810, 1817—1818, 1823, 1828—1830 och 1834—1835

utan att tillvinna sig rikets ständers bifall. I sitt 1826 avgivna förslag

till ny rättegångsbalk avstyrkte lagkommittén inrättande av särskilda

förlikningsanstalter under förklarande, att stadgandet i 1734 års lag att

domaren skall råda parterna till förlikning varit kraftigt nog att framkalla

ett allmänt bemödande vid rikets domstolar att bemedla förlikningar

och troligen komrne att även framdeles vara tillfyllest för alla

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

mål, där förlikning utan förnärmande av någondera partens rätt och

utan obehörigt inflytande på parternas fria vilja stode att vinna.

Sedan rikets ständer år 1841 uttalat sig för nyttan och behovet

av förlikningskommittéer och i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om

utredning och förslag härom, remitterades ärendet till den för granskning

av lagkommitténs förslag då tillsatta lagberedningen, som i utlåtande

av år 1842 avstyrkte inrättandet av förlikningskommittéer. Beredningen

anförde härvid bland annat: Den föreslagna anordningen

avsåge tydligen anstalter, som skulle tillkomma genom allmän försorg

och vilkas anlitande borde göras till villkor för tillträde till domstolarna,

så att ej något tvistemål kunde anhängiggöras vid domstol utan att försök

till dess biläggande förut blivit gjort genom förlikningskommittéernas

bemedling. Förlikningar tjänade dock till intet, om därigenom

rättvisan uppoffrades; de gåve då tvärtom anledning till nya tvister. En

förlikningskommitté borde därför vara så anordnad, att den endast

stadfäste med rättvisan överensstämmande förlikningar. Härför fordrades,

att män av grundlig lagkunskap ledde kommitténs arbete, men

även en lagkunnig man måste stundom stanna i villrådighet, huruvida

han med gott samvete skulle kunna tillstyrka en förlikning. Den icke

lagkunnige skulle däremot ej komma att i samma grad besväras av sådana

betänkligheter, och de av honom bemedlade förlikningar kunde därför lätteligen

komma att innehålla fel mot rättsgrunder ej blott i verkligt tvivelaktiga

frågor utan även ofta i sådana, som för den lagkunnige vore klara och

ostridiga. Förlikning skulle säkerligen ej komma till stånd i andra mål

än sådana, som vore av så litet tvistig art, att de antagligen stannat i

första instans. Då nu tillträdet till domstolarna i första instans vore

synnerligen lätt och förenat med föga kostnad i ringare mål, där sakförares

biträde i allmänhet ej begagnades eller behövdes, skulle fördelen

av genom förlikningskommittéerna inbesparade rättegångar bliva så

ringa, efter avdrag av vad förlikningsproceduren kostat, att den ej

ens uppvägde det besvär, som förspilldes genom denna procedur, när

den bleve fruktlös. Sådana anordningar hade fog för sig endast i länder,

där underdomstolarna ej vore så lätt tillgängliga som här, och deras

anlitande förenat med kännbara kostnader och omgångar. Härtill

komme, att det skulle möta stora svårigheter att besätta dessa förlikningskommittéer

med lämpliga personer. ;

Den s. k. äldre lagberedningen av år 1849 fann i sitt nämnda år

avgivna förslag inom riket råda en så stark benägenhet för inrättande

av förlikningskommittéer, att beredningen ansett sig böra, utan att

bestämt föreslå inrättandet av formliga förlikningskommittéer, söka be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

fordra anstalter, verkande i samma riktning. Beredningen föreslog därför,

att varje stad eller socken skulle äga välja eu eller flera gode män

att, när de därom anlitades, gå parten till hända med bemedling av

förlikning i tvistemål. Sakens instämmande till domstol borde dock

alltid föregå gode männens anlitande, så att sådant ej måtte ske onödigtvis

eller i otid och förlikningsförsöket kunna grundas på säker kännedom

om den sak, varom tvisten handlade. Försöket skulle äga rum, innan

saken första gången komme före för domstolen. Den som ville söka förlikning,

skulle kalla sin motpart till mötes inför gode männen; uteblev

motparten utan förfall skulle han gå miste om rättegångskostnaden vid

första domstolen, ändå att han vunne rättegången.

Sedermera framställdes förslag om förlikningskommittéers inrättande

vid riksdagarna 1847—1848, 1850—1851, 1856—1858, 1865—1866, 1867,

1868 och 1870, utan att dock vinna riksdagens bifall.

Åven nya lagberedningen ansåg sig i sitt betänkande av år 1884

icke kunna föreslå införandet av särskilda officiella förlikningsanstalter.

Såsom exempel hade, anförde beredningen bland annat, åberopats forligskommissionerna

i Danmark och Norge. Det i dessa länder rådande

sakföraretvånget hade där förnämligast föranlett inrättandet av ifrågavarande

institutioner, där parterna själva kunde föra sin talan och utan

större kostnader få sina tvister avgjorda på överenskommelsens väg.

Hos oss funnes ej sakföraretvång och vore förfarandet i första instans

så ordnat, att parterna i alla enklare mål kunde själva utföra sin talan.

Då rättegångskostnaden därför bleve jämförelsevis ringa, torde särskilda

förlikningsinstitutioner vara obehövliga och domaren såsom hittills själv

med framgång kunna utöva medlarekallet. Detta gåve en säkrare garanti

för att den fogliga partens fördel icke åsidosattes och den processlystne

icke uppmuntrades, än om det såsom regel fastställdes, att alla eller

vissa slags tvister ovillkorligen eller, om endera parten det önskade,

skulle underställas en förlikningskommitté, innan de finge anhängiggöras

vid domstol. Den i 1849 års betänkande föreslagna anordningen vore

alldeles särskilt olämplig.

Utskottet finner de mot förlikningskommissioners inrättande förut

åberopade skäl fortfarande äga giltighet. Även i utlandet lärer, enligt

vad utskottet erfarit, det tidigare förtroendet till nyttan av dylika institutioner

på många håll hava alltmera minskats. Särskilt har tvånget att

före ett måls instämmande till domstol däri söka förlikning i allmänhet

avskaffats. I Norge och Danmark, där förlikningsförsök alltjämt är obligatoriskt

för tillträde till domstol, skall ändring härutinnan enhälligt hava

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

förordats av för rättegångsväsendets reformerande i dessa länder tillsatta

kommissioner. Utskottet vill i detta sammanhang anmärka, att den av

motionären åberopade uppgiften att av vid de norska förlikningskommissionerna

år 1888 handlagda mål blott tolv procent blivit fullföljda till

domstol, lärer vara missvisande. Då Norge saknar enkla och summariska

anordningar för fordringars uttagande, motsvarande lagsöknings- eller

handräckningsförfarandet hos oss, har man där nödgats draga inför

förlikningskommissionerna en stor mängd enkla skuldfordringsmål, däri

betalningsskyldigheten vanligen är ostridig och domstolsförfarande således

obehövligt. Huvudparten av de vid förlikningskommissionerna handlagda

mål torde hava varit av denna art och dragas därför av naturliga

skäl icke sedan inför domstol.

Utskottet kan ej vitsorda motionärens uppgift, att processlystnaden

i vårt land på senare tid skulle hava tilltagit. Rättsstatistiken utvisar

tvärtom, att vid häradsrätterna i allmänhet handläggas färre mål nu än

under tidigare perioder. Vid rådhusrätterna har visserligen antalet mål

ökats, men torde detta bero på stadsbefolkningens stora tillväxt och

näringslivets starka utveckling. Verkligt processlystna parter förekomma

väl men blott i ringa antal, och lära dessa i allt fall icke vara mottagliga

för förlikningsförsök.

För närvarande torde i ungefär hälften av alla till våra domstolar

instämda mål förlikning träffas, utan att handläggning vid domstol

ifrågakommer. Under rättegången bliva ytterligare ett stort antal mål

förlikta.

Vid nu anförda förhållanden synes det utskottet icke föreligga

skäl att i vårt land införa en i vår rättsordning hittills främmande

institution. En sådan åtgärd skulle säkerligen i många fall endast innebära

ett ökande av instansernas antal.

Utskottet får alltså hemställa,

att motionen icke måtte föranleda till någoi

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.