Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till förebyggande av simidation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

1916-03-14 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till förebyggande av simidation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 191C kl. fi e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående åtgärder till förebyggande av simidation

bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,

Alexanderson, Söderbergh*), Gezelius, Stärner*)» K- Larsson, greve

Spens, Dahl, Köhlin, Schotte, Lindqvist i Stockholm, Karlsson i Fjät,

Borg, Westman, Zelahn*) och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet hava hänvisats lika lydande qaotioner, väckta av

herrar Clason och lloos i första kammaren, nr 75, samt herrar Lindman,

Hildebrand och Liibeck i andra kammaren, nr 121, däri motionärerna

hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Magt anhålla,

att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, vilka åtgärder som

böra vidtagas till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga

och värnpliktiga och för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill

utredningen kan föranleda».

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionänorua

anfört:

»Under det senaste halvåret har den allmänna uppmärksamheten Motionärerriktats

på behovet av lagstadganden till förebyggande av simulation mouTering.

bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Bihang till riksdagens protokoll 191(1. 9 sand. 13 höft. (Nr 18.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag utskott ets utlåtande Nr It!.

Frågan härom upptogs vid 1915 års riksdag inom första kammaren

i motionen nr 61, däri hemställdes, att första kammaren ville

för sin del besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga

och värnpliktiga. Kammarens tillfälliga utskott stannade

vid att avstyrka bifall till motionen, vars utredningsyrkande dock bifölls

med 85 röster mot 36. Genom andra kammarens avslag å motionen

förföll frågan vid denna riksdag.

Under riksdagsbehandlingen anbefallde Kungl. Magt efter hemställan

av andra kammarens andra tillfälliga utskott arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse att avgiva yttrande i frågan. Sjukvårdsstyrelsen anförde

följande:

»Enligt från arméns läkare inkomna rapporter och årsberättelser

förekomma försök till simulation mindre ofta vid inskrivningsförrättningarna

än vid sjukvisitationerna under utbildningstiden.

Ehuru dylika försök att genom föregivna kroppsfel och sjukdomar

undandraga sig eller erhålla en tillfällig lindring i militärtjänsten endast

undantagsvis torde krönas med framgång, försvåra de dock i alla fall i

hög grad militärläkarnas arbete. Läkaren tvingas sålunda av militära

tjänstehänsyn att vid bedömandet av de sjukanmäldas åkommor utgå

från en mera kritisk ståndpunkt och mången gång skulle detta kunna

bidraga till att verkligt sjukas intressen undanskymmas och att do

måhända orättvist bedömas.

De försök till simulation, som undgå upptäckt, skada armén dels

därigenom att de värnpliktiges antal eller utbildning minskas, dels

därigenom att det dåliga exemplet menligt inverkar på karaktären bos

de simulerandes kamrater.

Simulation är således att anse såsom ett moraliskt lyte, som i hög

grad försvårar militärläkarnas mönstrings- och visitationsverksamhet

samt i avsevärd man skadar armén även i vissa militära hänseenden.

Sjukvårdsstyrelsen finner alltså, att denna företeelse är av sådan

betydelse, att densamma kräver särskilda åtgärder för att kunna med

framgång bekämpas. Visserligen finnas redan nu föreskrifter i strafflagen

för krigsmakten (§ 143), varigenom avslöjade simulanter kunna

befordras till straff, men, såsom motionären även antytt, med tillämpning

av straffbestämmelserna drabbar man endast enstaka yttringar och följder

av simulation och närbesläktade företeelser, men ernår icke att hämma

själva källan till olägenheterna i fråga — de nu i det närmaste riskfria

möjligheterna att genom bedrägliga uppgifter ernå frikallelse från värnpliktens

fullgörande. Härtill kommer jämväl, att läkarna dels av humana

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 3

skal, dels av formella orsaker, såsom de invecklade rättsliga procedurerna,

endast i undantagsfall vilja eller kunna bidraga till avslöjade simulanters

bestraffning. .

På grund av vad ovan anförts, finner sig styrelsen bora förorda

den av motionären föreslagna utredningen såsom innebärande utsikter

till simulationens kraftigare bekämpande.»

Gällande föreskrifter i ämnet innefattas:

dels i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, §§ 59

och 129, dels i värnpliktslagen den 14 september 1914, § 16, mom. 1,

dels i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående läkareundersökning.av

dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av värnpliktiga

den 22 januari 1915, §§ 17, 18 och 20, dels slutligen i kungl. arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelses efter 1915 års riksdag utfärdade reglemente

till ledning vid läkareundersökning av dem, som söka fast anställning

vid krigsmakten, samt av värnpliktiga (besiktningsreglemente).

Önskvärdheten av eu revision utav gällande lagstiftning i ämnet

har redan före 1915 års riksdag från officiellt håll framhållits. Sålunda

yttrade den av Kungl. Maj:t^den 1 april 1901 tillsatta kommittén för

revision av strafflagen för krigsmakten m. m. i motiven till sitt betänkande

och förslag vid § 60 av förslaget till strafflag för krigsmakten (§ 59 i

nu gällande lag) följande: _ .

»Ifrågavarande § gäller endast krigsman. Sådan gärning, som

där omtalas, synes emellertid böra medföra ansvar, även då den begås

av annan i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande av hans kiigstjänstskyldighet,

vare sig denna lyder under nämnda lag eller ej. Ett

stadgande med dylik omfattning skulle dock tydligen falla utom den

utstakade ramen för den särskilda strafflagen för krigsmakten.

mittén har därför i detta sammanhang endast ansett sig böra framhålla

önskvärdheten därav* att — i likhet, med vad som är föi hållande! i

åtskilliga främmande länder, däribland även Norge enligt dess nya

allmänna strafflag av den 22 maj 1902 (§ 134) — i allmänna strafflagen

införes ett stadgande i syfte, att envar,, som på sätt i nu ifrågavarande

§ i strafflagen för krigsmakten sägs, i uppsåt att undandraga sig sm

värnplikt, gör sig oduglig till krigstjänst, därför underkastas lämpligt

ansvar, vilket emellertid skäligen torde höra sättas lägre, än vad som

enligt förevarande § gäller för krigsman, vilken på sådant sätt uppsåtligen

undandrager sig sin krigstjänstskyldighet.» .

Vid behandlingen inom lagrådet den 7 februari 1914 av förslaget

till strafflag för krigsmakten in. m. yttrade lagrådet i anslutning till

kommitténs ovannämnda uttalande följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

»Att vad sålunda av kommittén anförts är riktigt,, lärer icke kunna

förnekas, om ock saken ej torde vara av synnerlig vikt. Men i detta

sammanhang liar uppkommit eu annan fråga, som synes äga större

praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att i mycket stor utsträckning

krigsmän söka komma från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva

en sjukdom eller fel, som skulle omöjliggöra sådan. Understundom

antaga dylika företeelser rent av epidemisk karaktär. Olika meningar

torde råda därom, huruvida med gällande bestämmelser sådan simulation

skulle kunna straffas. Det synes för den skull lagrådet lämpligt att —

såsom t. ex. skett i den norska lagen — ett stadgande införes, som

omedelbart avser dessa fall. Högre straff än disciplinstraff lärer icke

höra bestämmas, och torde mål om simulation lämpligen alltid böra gå

till domstol.»

Såsom ovannämnda kommitté och lagrådet framhållit, innehåller

den norska rätten mera effektiva bestämmelser i ämnet än vår rätt.

§ 134, mom. 1, av »Almindelig Borgerlig Straffelov av 22 Mai

1902», är sålunda av följande lydelse:

»Den, som, i hensigt åt unddrage sig sin vmrnepligt her i landet,

ved lemlaestelse eller paa anden maade gjpr sig ubrugbar til krigstjeneste,

eller som medvirker til, åt nogen i saadan hensigt gjpres ubrugbar

til krigstjeneste, straffes med fängsel indtil 1 aar.»

Och i § 36 av »Militär Straffelov av den 22 Mai 1902» beter det:

»Den, som i hensigt åt unddrage sig sin militaere tjeneste ved

lembestelse eller paa anden maade gjpr sig helt eller delvis ubrugbar

dertil, eller som medvirker til, åt nogen anden i saadan hensigt gjpres

ubrugbar til krigstjeneste straffes med fängsel indtil 2 aar.

Paa samme maade straffes den, som ved åt foregive sygdom eller

legemsfeil spger åt unddrage sig fra militär tjeneste, eller som medvirker

bertil.»

Den tyska rätten innehåller ännu strängare bestämmelser i ämnet.

— I 143 § av »Strafgesetzbuch fur Das Deutsche Reich vom 31. Mai

1870», stadgas sålunda:

»Wer in der Absicht, sicb der Erfiillung der Wehrpflicht ganz

oder teijweise zu entzieheD, auf Täuschung berechnete Mittel anwendet,

wird mit Gefängnis bestraft; aucb bann auf Verlust der burgerlichen

Ehrenrechte erkannt werden.

Dieselbe Strafvorschrift findet auf den Teilnehmer AnwenduDg.»

En bestämmelse av liknande innehåll förefinnes i § 83 av »MilitärStrafgesetzbuch

fur Das Deutsche Reich vom 20. Juni 1872», som är

så lydande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr IS. 5

»Wor in der Abeicht, sich der Er full ung seiner gesetzlichen eder

von ihm ubernommenen Verpflichtung zum Dienste ganz eder teilweiso

zu entziehen, cin auf Täuschung berechnetes Mittel anwendet, wird mit

Freiheitstrafe bis zu flint Jahren bestraft; zugleich karm auf Versetzung

in dic zweite Klasse des Soldatenstandes erkannt werden.

Dieselbe Strafvorscbrift findet auf den Teilnehmer Anwendung.»

Förste kammarmotionären utgick i sin ovannämnda motion från

den åsikten, att det antal värnpliktiga, som vid inskrivningsförrättningarna

frikallas från värnpliktens fullgörande, är relativt stort, samt från den

nå en del båll bland allmänbeten gängse uppfattningen, att många av

dessa frikallelser skulle bava meddelats utan att skäl därför förelegat

och berott på svek från de prövades sida.

I båda kamrarnas utskottsbetänkanden medgavs, att svekfulla försök

att undandraga sig värnpliktstjänsten förekommit, men dels ansåg

man, att dessa fall i och för sig vore fåtaliga, och dels hoppades man,

att de nya föreskrifterna rörande läkarebesiktningarna vid inskrivningarna

skulle ännu reducera antalet av dylika fall.

De nya bestämmelserna komma att medföra en minskning av antalet

frikallade dels på den grund, att ett större antal än hittills av do

med vissa kroppsfel behäftade värnpliktiga komma att inskrivas såsom

dugliga till viss vapentjänst och såsom icke vapenföra, och dels på den

grund, att uppskov med inskrivning säkerligen kommer att meddelas i

avsevärt större utsträckning än hittills. Svekfullt undandragande från

värnpliktstjänst kan däremot genom dessa föreskrifter icke med säkerhet

förebyggas, än mindre komma de givetvis att ha något inflytande

på försöken därtill.

Under debatten i andra kammaren vid behandlingen av omförmälda

motion hänvisades till bestämmelsen i § 17 av kungl. kungörelsen

den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga, vilken är av

följande lydelse: »Värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök

att undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersökningen,

att det icke med säkerhet kan avgöras, till vilken av de

i § 10 angivna grupper, han rätteligen kan hänföras, inskrives såsom

vapenför i all vapentjänst för att efter inställelsen till tjänstgöring närmare

undersökas». Med denna bestämmelse träffas sålunda den, som

gör svårigheter vid undersökningen. Emellertid är det långt ifrån nödvändigt,

att ett svekfullt försök att undandraga sig värnplikten behöver

bestå i någon åtgärd vid undersökningstillfället, som försvårar utförandet

av undersökningen. Lyckas det bedrägliga försöket är vederbö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskotti ts utlåtande Nr 18.

rande utan vidare frikallad. Om lian inskrives sedan han avslöjats, har

hans bedrägeriförsök ingen påföljd. Om han vid inskrivningsförrättningen

föranlett nog så stora svårigheter, men inskriven på grund av

sitt bråk efter inställelsen till tjänstgöring utan vidare svårighet avslöjas,

torde hans svekfulla försök icke heller hava någon påföljd.

Såvitt oss är känt, hava stympningar i syfte att undgå värnpliktstjänst

icke förekommit. Emellertid torde de i pressen omnämnda tandutdragningar,

som i en trakt av vårt land skulle ha förekommit i syfte

att undandraga vederbörande värnpliktstjänst, tangera detta begrepp.

Då man med allt skäl riktar sig emot simulationen, bör man

emellertid icke överdriva förekomsten av densamma. Under debatten i

kamrarna anfördes exempel på att den allmänna rättskänslan känt sig

upprörd över att vissa, enligt allmän uppfattning fullt friska ynglingar

frikallats. Ofta hör man uttalas förtrytelsen över att skyttar med skyttemärken

och idrottsmän med idrottsmärken kunnat frikallas. Det är

uppenbart, att personer tillhörande båda dessa kategorier kunna vara

behäftade med sjukdomar eller kroppsfel, som göra dem till krigstjänst

odugliga, och att en yngling, som av sin omgivning bedömes såsom

fullt frisk, vid läkarundersökningen kan befinnas på grund av kroppsfel

oförmögen till krigstjänst. Om man sålunda måste räkna med att antalet

simulaker icke på långt när är så stort, som allmänheten är benägen

antaga, så torde det å andra sidan icke kunna förnekas, att

simulationsförsök förekomma och att de trots all noggrannhet och vaksamhet

från de undersökande läkarnas sida någon gång kunna lyckas.

Om simulationsfall hittills förekommit, så finnes det givetvis all anledning

antaga, att sådana efter den utsträckta värnpliktstjänstgöringen

skola bli allmännare. Härvid måste dock framhållas, vilket även under

debatten i kamrarna påpekades, att synnerligen ofta hos den, som, vid

första påseende, till synes oberättigat, begär frikallelse, finnas kroppsfel,

som utgöra grund för hans begäran och som utan någon brottslig

avsikt överdrivas.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhöll i sitt ovanintagna

utlåtande, att simulationsförsök förekomma och att do dels medföra

svårigheter för militärläkarkåren, dels innebära ett moraliskt lyte, som

skadar uppfattningen bland de värnpliktiga, även där de, såsom vanligen

torde vara fallet, avslöjas.

För undertecknade synes det otvivelaktigt, att en lucka i lagstiftningen

föreligger uti nu förevarande hänseende. Denna vår uppfattning

bestyrkes jämväl av krigslagstiftningskommitténs och lagrådets ovannämnda

uttalanden. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke de

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

norska bestämmelserna i ämnet, på sätt krigslagstiftningskominittén

och lagrådet antytt, lämpligen höra tjäna till förebild vid eu blivande

revision av den svenska lagstiftningen på förevarande område.»

Såsom motionärerna erinrat hemställdes vid 1915 års riksdag i

motion inom första kammaren, att kammaren för sin del ville besluta,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningssk}ddiga

och värnpliktiga. Syftet med motionen angavs vara att förhindra försök

att vid inskrivningsförrättning eller efter inryckningen till vapenövning

genom simulerande av kroppsfel eller sjukdom vinna frikallelse

från militärtjänst.

Det tillfälliga utskott, dit motionen hänvisats, yttrade i avgivet

utlåtande bland annat:

»Om ock exempel icke saknas, att värnpliktig genom simulation

söker undandraga sig ifrågavarande medborgerliga plikt, synes det dock

som om motionären företrädde en alltför pessimistisk uppfattning av

förhållandena. Det förefaller som om motionärens framställning vore

tillämplig mera på tider, som varit, än på dem, som nu äro.

Tidigare torde helt visst icke sällan förekommit, att värnpliktige

vid inskrivningarna sökte simulera kroppsfel eller sjukdom i syfte att

frikallas från militärtjänst. Liksom vederbörande myndigheter väl då

voro mindre stränga än i våra dagar, möjliggjorde då gällande, tilllämpliga

författningar icke såsom nu ett effektivare förfaringssätt i

fall, då det kunde synas tvivelaktigt, huruvida simulation förelåg

eller ej.

Numera inskrivas, såsom känt torde vara, alla de, som icke

uppenbarligen böra kasseras. I fall, där tveksamhet råder om den inskrivningsskyldiges

tjänsteduglighet, karl antingen uppskov med inskrivningen

beviljas till det år, under vilket den värnpliktige fyller 24 år

— ett förfarande, som är tillämpligt, därest kassationsorsaken, såsom

vid försenad kroppsutveckling och dylikt, förmodas vara av övergående

natur — eller ock inskrives den värnpliktige för att sedermera efter

någon tids deltagande i vapenövningarna vid förnyad besiktning definitivt

frikallas eller förklaras tjänsteduglig. Enligt gällande bestämmelser

skall sådan besiktning hava ägt juni eu månad efter rekrytskolans

början.

Frågans

behandling

vid 1915 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Det torde vara uppenbart, att under sådana förhållanden eventuella

simuleringsförsök måste hava mycket små utsikter att lyckas,

och frestelsen att på sådant sätt söka undandraga sig värnpliktstjänstgöringen

förefaller att vara skäligen ringa.

Utskottet kan sålunda icke till fullo dela den uppfattningen, att

de frikallade skulle kunna i nämnvärd omfattning genom oriktiga uppgifter

om sitt hälsotillstånd i förening med en ofta avsiktligt framkallad

opasslighet av övergående art lyckas dupera vederbörande läkare.

Däremot lär icke kunna förnekas, att denna uppfattning bland allmänheten

icke är sällsynt».

Utskottet förklarade sig dock icke vilja förneka, att simulationsförsöken

någon gång kunnat lyckas, men ansåg sig utskottet likväl

icke kunna förorda några som helst straffbestämmelser, tillämpliga å

simulanter i denna deras egenskap, i synnerhet enär, såsom torde vara

känt, mången vid inskrivningsförrättningarna i god tro föregåve sig lida

av sjukdom, som, om den vore för handen, vore kassationsorsak. Utskottet

hemställde fördenskull, ått motionen icke måtte bifallas.

Första kammaren beslöt emellertid att, med avslag å utskottets

hemställan, bifalla motionen.

Sedan frågan med anledning härav kommit under andra kammarens

behandling, yttrade det kammarens tillfälliga utskott, till vilket

motionen remitterats, i sitt utlåtande bland annat: Utskottet ville ej

förneka, att det i enstaka fall lyckats inskrivningsskyldiga att genom

simulation vinna befrielse från värnpliktens fullgörande. Dock torde

ingen kunna påstå, än mindre visa, att detta förekommit i någon större

skala; och kunde det för övrigt icke gärna tänkas, att personer med

normalt hälsotillstånd annat än i undantagsfall skulle kunna genom

falska uppgifter till undersökningsläkaren förskaffa sig frikallelse. Utskottet

medgåve, att frikallelse tidigare meddelats i fall, där så icke

bort ske. Sålunda hade ofta hänt, att personer, som av en eller annan

möjligen övergående anledning såsom tillfällig sjukdom eller försenad

kroppsutveckling vid inskrivningsförrättning befunnits till tjänstgöring

oförmögna eller olämpliga, frikallats från krigstjänst, då i stället bort

meddelas uppskov till nästföljande års inskrivningsförrättning. Denna

oegentlighet, vartill grunden torde hava varit att söka däri, att 1901

års värnpliktslags stadgande om uppskov för sådana fall närmast avfattats

såsom en undantagsbestämmelse, hade emellertid undanröjts genom nya

värnpliktslagens föreskrift, att beträffande sådana personer uppskov till

nästföljande inskrivningsförrättning ovillkorligen skulle meddelas. Även

torde vissa bestämmelser i kungl. kungörelsen den 22 januari 1915

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 9

angående läkareundersökning av dem, som söka tast anställning vid

krigsmakten, samt av värnpliktiga komma att nedbringa antalet från

militärtjänst frikallade. Vad anginge sådana fall, då redan inskrivna,

vapenföra eller icke vapenföra, söka genom simnlation bliva frikallade,

torde vederbörande militärläkare hava möjlighet att å lägerplatsen

genom noggranna observationer utröna, i vad mån föregivna sjukdomsfall

äro verkliga eller endast simulerade. Utskottet hemställde därför,

att andra kammaren ej måtte biträda första kammarens beslut.

Denna framställning bifölls av kammaren, vadan frågan således

förfallit.

På sätt motionärerna erinrat har redan 1901 års kommitté för

revision av strafflagen för krigsmakten m. m. fäst uppmärksamheten

därå, att allmänna strafflagen saknar ett stadgande, motsvarande det i

59 § av strafflagen för krigsmakten meddelade, vilket stadgar straff för

krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig

oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldigbet under längre eller

kortare tid. Kommittén har ock framhållit önskvärdheten därav, att —

i likhet med vad förhållandet är i åtskilliga främmande länder, däribland

även Norge — i allmänna strafflagen införes ett stadgande i syfte att

envar, som på nyss angivna sätt i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt

gör sig oduglig till krigstjänst, därför underkastas lämpligt ansvar.

Att den sålunda påpekade bristen i gällande lagstiftning bör

avhjälpas, torde vara oemotsägligt. Åven om ett sådant nesligt förfärande,

som det att begå våld å egen kropp för att därigenom

undandraga sig värnpliktens fullgörande, hittills lyckligtvis icke torde

hava förekommit eller åtminstone icke blivit känt, bör dock genom en

straffbestämmelse i allmän lag tydligen utmärkas, att sådan gärning är

att räkna såsom brott. Vissa företeelser under senare tid synas giva

vid handen, att en dylik straffbestämmelse rent praktiskt taget icke

torde vara helt obehövlig.

Vad som däremot understundom förekommer och någon gång

även lyckas är försök att vid inskrivningsförrättning, således innan

ännu någon militärtjänstgöring börjat, genom föregivande av kroppsfel

eller sjukdom vinna befrielse från värnpliktens fullgörande. Ett dylikt

försök är för närvarande straflfritt, och den enda påföljden av upptäckt

är, att han varder inskriven såsom tjänsteduglig. Försöket innefattar

emellertid ett svikligt förfarande i uppsåt att undandraga sig en lagstadgad

förpliktelse mot det allmänna och bör redan ur denna synpunkt

icke lämnas onäpst. Men det har även i åtskilliga hänseenden menliga

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 13 höft. (Nr 18.)

Utskottet

yttrande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

verkningar, Horn ingalunda böra tålas utan att samhället på lämpligt

sätt reagerar däremot, förekomsten av simulanter måste i avsevärd

grad försvåra och fördröja arbetet vid inskrivningsförrättuingarna; i den

allmänna meningen kommer simulation att framstå såsom eu ursäktlig

eller åtminstone icke i alltför hög grad förkastlig gärning; frestelsen

att försöka på dylikt sätt vinna befrielse från värnplikten ökas i samma

män som det blir känt, att detta förut lyckats; misstankar uppstå och

spridas om att simulation förekommit vid frikallelser, som skett på fullt

giltiga grunder.

Det har sagts, att kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning

skulle vara mindre av nöden, sedan genom kungl. kungörelsen

den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga blivit

stadgat, att värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök att

undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersökningen,

att det icke kan med säkerhet avgöras, till vilken grupp han

rätteligen bör hänföras, inskrives såsom vapenför i all krigstjänst för

att efter inställelsen till tjänstgöring närmare undersökas. Men även

om härigenom åtskilligt vinnes i syfte att förebygga simulation, kan

det dock icke anses tillräckligt. Lyckas simulanten att vid inskrivningsförrättningen

föra förrättningsmännen bakom ljuset, så har det svikliga

förfarandet ingen påföljd för honom, utan han har definitivt vunnit sitt

mål Varder han åter inskriven och, sedan han inkallats till tjänstgöring;

efter någon tids undersökning avslöjad, så har en dyrbar övningstid

helt eller delvis för honom gått förlorad och staten fått vidkännas

kostnader utan den motsvarande fördel, som hans normala tjänstgöring

skulle inneburit. Ur en annan synpunkt kan även erinras, att

en alltför utsträckt användning av den i ovan åberopade kungörelse

stadgade inskrivning för vidare undersökning icke är utan betänklighet.

Mönstringspliktiga, som verkligen äro till krigstjänst odugliga, och därför

hava befogade anspråk på att utan vidare frikallas, kunna komma

att betungas med inställelse vid värnpliktsövning för vidare och slutlig

undersökning. Det kan inträffa, att åtskilliga av dessa senare tillskyndas

kostnader, besvär och obehag, som kunnat besparas dem, om

vid inskrivningsförrättning förrättningsmännens tid och uppmärksamhet

icke måst i mera avsevärd grad ägnas åt simulanter. Ur alla dessa

synpunkter maste ett lämpligt straff för simulation vid iuskrivningsförrättning

i syfte att undgå inskrivning vara väl motiverat.

Vad därefter angår simulation under utbildningstiden, i syfte

att tillfälligt vinna befrielse från tjänstgöring, så lärer sådan ofta före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

komma. I de i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses årsberättelser

refererade årsrapporterna från de olika truppförbandens läkare framhålles

från många truppförband år efter år, att vid de under vapenövningarna

dagligen förekommande sjukvisitationerna ett stort antal

värnpliktiga, stundom bortåt 25 procent av det inneliggande manskapet,

pläga anmäla sjukdom i tydligt syfte att åtminstone undgå

några timmars eller någon dags tjänstgöring; att i allmänhet det övervägande

flertalet utau tvekan kan utmärkas som simulanter; att de

subjektiva obehagen av befintliga sjukdomssymptom pläga överdrivas,

ofta på det mest påfallande sätt; samt att tilloppet vid sjukvisitationerna

särskilt ökas, då någon mera ansträngande övning förestår. Berättelserna

omtala jämväl en del fall, där värnpliktiga, som vid inryckningen

uppgivit sig lida av en eller annan sjukdom, vilken dock, oaktat

noggrann undersökning och ofta långvarig sjukbehandling, icke

kunnat konstateras, slutligen blivit, stundom genom efterforskningar i

hemorten, avslöjade som simulanter.

Nu berörda spörsmål uppmärksammades i det utlåtande, som

lagrådet avgav den 7 februari 1914 över det då föreliggande förslaget

till strafflag för krigsmakten. Erfarenheten hade visat — heter det i

sagda utlåtande — att i mycket stor utsträckning krigsmän söka komma

från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller fel,

som skulle omöjliggöra sådan. Understundom antoge dylika företeelser

en rent av epidemisk karaktär. Olika meningar torde råda därom,

huruvida med gällande lagbestämmelser sådan simulation skulle kunna

bestraffas. Det syntes fördenskull lagrådet lämpligt att — såsom t. ex.

skett i den norska lagen — ett stadgande infördes, som omedelbart

avsåge detta fall. Och tilläde lagrådet, att högre straff än disciplinstraff

icke syntes böra bestämmas och att mål om simulation lämpligen alltid

borde gå till domstol.

Frågan huruvida enligt den nya strafflagen för krigsmakten simulation

under tjänstgöringstid kan bestraffas, torde kunna bliva föremål för

olika meningar. I det förslag till denna strafflag, som förelädes 1914

års riksdag, fanns i § 116 upptagen en bestämmelse, som otvivelaktigt

skulle kunnat i dylikt fall tillämpas och som stadgade straff för

den, som i angelägenhet, som rörde tjänsten, genom osann uppgift eller

annorledes sökte vilseleda överordnad eller annan, som voro behörig

att infordra eller mottaga meddelande i sådan angelägenhet. Men denna

bestämmelse blef av riksdagen utesluten. Vid sådant förhållande lärer

spörsmålet om simulationens straffbarhet bliva beroende av uppfattningen

om innebörden av 129 § i gällande lag. Denna paragraf stadgar straff

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

för krigsman, som uppsåtligen, på annat sätt än annorstädes i lagen

sägs, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel

eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän

eller .enskild rätt eller säkerhet eller uppsåtligen i avsikt, som

sagd är, underlåter sin ämbete- eller tjänsteplikt; och den frågan kan

uppkastas, huruvida vid fall av simulation en »förbrytelse» i ämbete

eller tjänst föreligger. Det torde ej vara uteslutet, att nämnda lagrum

skulle komma att i regel anses tillämpligt å simulation och straff

för sagda åtgörande alltså utmätas enligt samma lagrum. Vid tilllämpning

av förut gällande strafflag för krigsmakten har nämligen

straff för simulation blivit av krigshovrätten ådömt enligt 143 § nämnda

lag, vilken paragraf i fråga om brottsbeskrivningen överensstämmer med

förutnämnda 129 § i nya lagen. Men kommer 129 § i nya lagen att

tillämpas vid fall av simulation, så torde straffet bliva strängare än som

kan anses skäligt. Straffsatsen i nämnda § är nämligen för manskap

straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av

förhastande och ingen eller ringa skada därav kom, disciplinstraff.

Såsom normalt straff för simulation skulle man då hava att för vanliga

fall räkna med urbota straff, under det att — såsom ovan nämnts — lagrådet

ansett straffet böra stanna vid disciplinstraff.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes det vara önskvärt,

att i strafflagen för krigsmakten bleve inryckt ett stadgande, som direkt

inriktades mot simulation av krigsmän. Redan det, att därigenom bleve

klart och oemotsägligt fastslaget, att simulation är en straffbar handling,

skulle säkerligen hos de värnpliktiga verka en riktigare uppfattning om

gärningens verkliga innebörd och en större betänksamhet att inlåta sig

på densamma. Eu minskning av simulationsförsöken skulle i avsevärd

grad från militärläkaren avlyfta den misstänksamhet mot förekommande

sjukanmälningar, som nu ej sällan förefinnes. Hans tid skulle icke i

den omfattning, som nu ofta är fallet, tagas i anspråk för undersökning

av föregivna sjukdomsfall utan kunna till bättre fromma ägnas åt de

verkligt sjuka. För den militära utbildningen och disciplinen är det

givetvis av största vikt, att tjänstgöringen, så långt möjligt är, fullgöres

i avsedd omfattning.

Då utskottet på dessa grunder förordar införande i strafflagen för

krigsmakten av ett stadgande, som direkt riktar sig mot försök av krigsmän

att genom föregivande av sjukdom eller kroppsfel undandraga sig

tjänstgöring, vill utskottet emellertid tillika uttala, dels att den oriktiga

uppgiften givetvis måste hava blivit lämnad mot bättre vetande för att

kunna till ansvar föranleda, dels att ansvaret tordo böra stanna vid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.''n. 13

disciplinstraff, dels ock att simulationebrott städse böra hänskjutas till

domstols avgörande.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet i anledning

av motionerna hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,

huruvida icke i lagstiftningen böra införas stadganden

om straff, ej mindre för den, som i uppsåt att

undandraga sig värnplikt gör sig oduglig till krigstjänst,

än även för simulation av inskrivningsskyldig

vid inskrivningsförrättning eller av krigsman under

vapenövningstiden, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill Kungl. Maj:t kan finna anledning föreligga.

Stockholm den 14 mars 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

l:o) av herrar Schotte, Lindqvist i Stockholm, Karlsson i Fjäl, Borg

och Lindqvist i Kosta, som anfört:

Förevarande motioner avse att vinna strafflagsbestämmelser mot

s. k. simulation bland inskrivningsskyldige och värnpliktige. De hänföra

sig närmast till två skilda fall, simulation för att undgå värnplikt

och simulation vid sjukvisitation av värnpliktiga.

Vad till en början beträffar frågan om straff i allmänna strafflagen

för den, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig

oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre^eller

kortare tid — för krigsman, som vidtager sådan åtgärd, finns redan,nu

straff i strafflagen för krigsmakten — så anföra motionärerna att, så vitt

dem är bekant, stympningar i syfte att undgå värnpliktstjänstgöring

ej förekommit hos oss; men anse motionärerna vissa »i pressen om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It Lagutskottets utlåtande Nr 18.

nämnda tandutdragningar», tangera stympningsbegreppet. Utskottet finner

vissa företeelser under senare tid ge vid handen, att en dylik

straffbestämmelse — d. v. s. straff för nu förevarande art av simulation

— rent praktiskt taget icke torde vara helt obehöflig; för vår del känna

vi icke några dylika fall och rörande åberopade Dtandutdragningarna»

har intet närmare upplysts och utretts. En stympning, varom

här är fråga, är i allmänhet en så allvarlig sak för den, som inlåter sig

på sådan handling, även för hans utkomstmöjligheter, att det icke finns

mycken anledning antaga, att någon skulle falla på en så förtvivlad

utväg för att undgå värnplikt. Vill man emellertid i förevarande avseende

komplettera allmänna strafflagen, bör i allt fall enligt vår mening

spörsmålet härom, som icke är av någon som helst aktuell eller

brådskande natur, icke upptagas fristående för sig, utan först i sammanhang

med den pågående allmänna strafflagsrevisionen.

Vidare är fråga om kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning;

bestämmelser härom skulle inflyta i allmänna strafflagen.

Det ma vara sannolikt, att ett och annat försök att genom simulering

av visst lyte eller genom uppgivande av viss åkomma vilseleda läkaren

vid inskrivningsförrättning förekommit; och dessa försök äro tydligtvis

i hög grad klandervärda. Men efter vad vid utskottsbehandlingen framgått

torde man kunna påstå, att dylika försök hava mycket små utsikter

att lyckas. Vederbörande militärläkare hava många sätt att komma

dylik simulation på spåren, och åberopade kungörelsen av den 22 januari

1915 är också en icke ringa garanti för, att simulation icke skall

lyckas. Utskottets erinringar mot de anordningar, den nämnda kungörelsen

anbefaller samt utskottets uttalaude om, att ett strafflagshot i

stället borde tillgripas, äro ingalunda obestridliga. De torde närmast

vara ett uttryck för utskottsmajoritetens allmänna förkärlek för och

tilltro till strafflagsparagrafer. Huru som helst — enligt vår mening

bör jämväl nu förevarande spörsmål icke upptagas fristående för sig

utan ägnas skälig uppmärksamhet i samband med den pågående revisionen

av allmänna strafflagen. Några vådor av att vi hittills ej haft den

nu berörda simulationen kriminaliserad eller några fall, som skulle

göra detta spörsmåls upptagande nu aktuellt eller dess snara lösning,

utan samband med andra strafflagsspörsmål på liknande områden, behövligt,

hava i alla händelser icke påvisats. I nu förevarande delar av

motionerna hava vi således icke kunnat finna fog för, att riksdagen nu

beslutar avlåtande av eu särskild skrivelse till Kung]. Majrt.

.Återstår då det andra slaget, av simulation eller simulation vid

sjukvisitationer under utbildningstiden i syfte att tillfälligt vinna be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande ÅTr 38.

frielee från tjänstgöring. Med avseende härå har i utskottet, upplysts,

att militärläkarekåren på nu förevarande område emellanåt är försatt

i en svår och ofta obehaglig situation. Vid förestående särskilt ansträngande

fältövningar eller sträng köld vore sjukanmälningarna ofta

mycket talrika. En benägenhet fauns därvid hos många värnpliktiga att

förstora sjukdomssymptomen och att åberopa smärre skador för sjukskrivning.

Detta frekventerande av sjukvisitationerna skulle vara särskilt

utbrett i vissa trakter, framför allt i städer och fabrikssamhällen.

För militärläkarne vore det en stor betydelse att kunna få bukt med

det nämnda oskicket, som på oskäligt sätt betungade och försvårade

läkarens verksamhet och ofta hindrade honom att ägna sig åt de allvarligare

fallen. Det enda verksamma botemedlet mot dylika försök

att slippa ifrån tjänstgöring vore, enligt vad som uttalats av den militärläkare,

som i ärendet biträtt utskottet, att straff i disciplinväg kunde,

på anmälan av militärläkaren, omedelbart ådömas och verkställas.

Då emellertid utskottet uttalat, att fråga om straff för nu förevarande

simulation alltid bör hänskjutas till domstol, torde effekten av

en uttrycklig kriminalisering av dylik simulation icke böra överskattas.

Det är uppenbarligen allenast det mera summariska förfarandet gent

emot simulanterna, som man har tilltro till på militärläkarehåll. Överhuvud

måste det vara ganska vanskligt bedöma, om verklig simulation

föreligger eller ej. Om eu viss konstaterad åkomma bör föranleda

sjukskrivning eller anses icke hindra deltagande i övningarna, bedömes

säkerligen emellanåt olika av olika läkare. Den värnpliktige känner sig

ofta oviss, om vissa smärtförnimmelser eller dylikt kunna vara till men

för honom vid en särskilt ansträngande övning. Fn sjukanmälan sker

också emellanåt i följd av att vederbörande — ganska förklarligt för

resten — ofta har en benägenhet att inför sig själv överdriva en yttre

eller inre skada, som han kan ha ådragit sig, och obehaget, kanske

faran, därav under en viss tjänstgöring. Men att betrakta dylikt såsom

straffbar simulation är ingalunda alltid befogat. Gränserna äro här

ofta så flytande, att största varsamhet är av nöden. Ej heller hava

militärläkarnas undersökningar alltid varit förrättade med sådan omsorg,

att man kan ge dem ett obetingat vitsord. Dagspressen har lämnat

ganska upprörande exempel på bristfälliga läkarundersökningar och

följderna därav.

Med det nu anförda hava vi emellertid icke velat bestrida, att icke

värnpliktiga emellanåt söka med förkastliga medel eller direkt osanna

uppgifter vinna befrielse från en förestående mer ansträngande tjänst
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i b

Lar/utskottets utlåtande Nr 18.

göling, t. ex. eu fälttjaustövniug, och att de många sjukanmälningarna

äro till besvär, obehag och hinder för militärläkarna. Siffrorna på dylika

sjukanmälningar äro bär och var så höga, att de visa, att man

flerstädes bland de värnpliktige uppenbarligen ej bär en rätt uppfattning

av dessa anmälningar, att man ådagalägger eu klandervärd klemighet

och ibland rent av vidtager förkastliga försök att slippa undan sina

tjänstgöringsplikter. Men dessa yttringar bekämpas enligt vår mening

icke uteslutande eller främst genom att tillskapa ett nytt direkt straffhot.

Verksammare medel äro säkerligen att överhuvud söka ingjuta

hos de värnpliktige en god anda och ett riktigt känt ansvar för deras

skyldigheter, att förehålla vederbörande det oriktiga i att göra sjukanmälningar

utan trängande behov och det nödvändiga i att träna sig

för strapatser, o. s. v. Vidare tilläventyrs också genom andra åtgärder

från militärbefälets sida, så att tjänstens intressen kombineras med den

värnpliktiges egna.

Att nu berörda åtgärder visat sig verksamma för minskande av

sjukanmälningarna torde också framgå av, att antalet dylika anmälningar

vid en del regementen är ganska litet, medan det på andra springer

upp till mycket höga siffror — något som måste innebära, att man

redan nu sitter inne med möjligheter, blott de lämpligt utnyttjas, att

bringa ned sjukanmälningarna till normala proportioner.

Det är av utskottet framhållet, att möjligheter torde förefinnas

att redan nu kunna bestraffa simulation av nu förevarande slag, men

att straffet då skulle bli alltför högt. Vi våga icke uttala någon bestämdare

mening härom, men det kan ifrågasättas, huruvida det i allt

fall icke är lämpligare att kunna med ett straff, låt vara väl strängt,

drabba någon synnerlig grov art av simulation än att genom nya lagbestämmelser

få infört ett särskilt, om ock lindrigare, straff för all s.

k. simulation, ett straff, som ofta torde komma att påfordras, men som

också kan ofrivilligt missbrukas och föranleda högst beklagliga följder.

I allt fall skall det vara mycket starka skäl, som kunna föranleda

riksdagen att nu uttala sig för ändring i en lag, som först med detta

år trätt i tillämpning. Åtminstone har man på det håll, därifrån utskottsmajoritetens

beslut dikterats, hittills alltid hyst motvilja mot att

ändra lagar, som nyligen tillkommit. Näppeligen bar det någonsin förekommit,

att ändring av riksdagen begärts i en lag, som ej varit i tillämpning

3 månader. Men i fråga om krigslagstiftningen synes den

nyssberörda motviljan mot ändringar icke alls förefiunas hos den annars

så betänksamma utskottsmajoriteten — och det kan vara gott att konstatera

detta.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Då slutligen andra kammaren vid fjolårets riksdag, med den stora

majoriteten av 132 röster mot 56, avslog en motion i liknande syfte

som de nu föreliggande, har så mycket mindre skäl synts oss förefinnas

för att nu intaga en annan ståndpunkt, som inga som helst nyinträdda

förhållanden, som kunnat föranleda härtill, hava påvisats.

Vi påyrka därför,

att förevarande motioner, I nr 75 och II nr 121,

måtte varda av riksdagen avslagna.

2:o) av herr Alexanderson, som ansett tillräckliga skäl ej föreligga

att utsträcka den ifrågasatta lagstiftningen utöver vad motionärerna

yrkat, nämligen att gälla simulation, och således ansett, att utskottet

bort hemställa om bifall till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

9 sand.

13 käft. (Nr 18.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.