Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av återremiss av lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

1916-05-02 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:29, Utlåtande i anledning av återremiss av lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

i

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av återremiss av lagutskottets utlåtande, nr 18,

i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående åtgärder till förebyggande av simulation

bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson*), Trana, Gezelius,

Starner, Knut Larsson, greve Spens, Dahl, Lars Olsson, Schotte, Lindqvist

i Stockholm*), Gustafsson i Örebro, Karlsson i Piäl, Borg, Westman*),

Zelahn*) och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I utlåtande nr 18 i anledning av till lagutskottet hänvisade likalydande

motioner, väckta av herrar Clason och Roos i första kammaren

nr 75, samt herrar Lindman, Hildebrand och Liibeck i andra kammaren^

nr 121, hemställde utskottet, Datt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kuugl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida

icke i lagstiftningen böra införas stadganden om straff, ej mindre för

den som i uppsåt att undandraga sig värnplikt gör sig oduglig till

krigstjänst, än även för simulation av inskrivningsskyldig vid inskrivmngsförrättning

eller av krigsman under vapenövningstiden, samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill Kungl. Makt kan finna anledning

föreligga.D

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hava vid behandling

av detta utlåtande kamrarna återremitterat utlåtandet till utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 22 käft. (Nr 29.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Av vad som förekommit vid ärendets behandling i kamrarna

framgår, att syftemålet med ärendets återförvisning vant att bereda

utskottet tillfälle rätta ett förbiseende, som vid utlåtandets avfattande

ägt rum.

I ovanberörda motioner hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga

under övervägande, vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande

av simulation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga och för riksdagen

framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda».

Motionärer- Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionä
motivering.

Terna anfört:

»Under det senaste halvåret har den allmänna uppmärksamheten

riktats på behovet av lagstadganden till förebyggande av simulation

bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Frågan härom upptogs vid 1915 års riksdag inom första kammaren

i motionen nr 61, däri hemställdes, att första kammaren ville

för sin del besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga

och värnpliktiga. Kammarens tillfälliga utskott stannade

vid att avstyrka bifall till motionen, vars utredningsyrkande dock bifölls

med 85 röster mot 36. Genom andra kammarens avslag å motionen

förföll frågan vid denna riksdag.

Under riksdagsbehandlingen anbefallde Kungl. Maj:t efter hemställan

av andra kammarens andra tillfälliga utskott arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse att avgiva yttrande i frågan. Sjukvårdsstyrelsen anförde

följande:

''Enligt från arméns läkare inkomna rapporter och årsberättelser

förekomma försök till simulation mindre ofta» vid inskrivningsförrättningarna

än vid sjukvisitationerna under utbildningstiden.

Ehuru dylika försök att genom föregivna kroppsfel och sjukdomar

undandraga sig eller erhålla en tillfällig lindring i militärtjänsten endast

undantagsvis torde krönas med framgång, försvåra de dock i alla fall i

hög grad militärläkarnas arbete. Läkaren tvingas sålunda av militära

tjänstehänsyn att vid bedömandet av de sjukanmäldas åkommor utgå

från en mera kritisk ståndpunkt och mången gång skulle detta kunna

bidraga till att verkligt sjukas intressen undanskymmas och att de

måhända orättvist bedömas.

De försök till simulation, som undgå upptäckt, skada armén dels

därigenom, att de värnpliktiges antal eller utbildning minskas, dels

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

därigenom att det dåliga exemplet menligt inverkar på karaktären hos

de simnlerandes kamrater.

Simulation är således att anse såsom ett moraliskt lyte, som i hög

grad försvårar militärläkarnas mönstrings- och visitationsverksamhet

samt i avsevärd mån skadar armén även i vissa militära hänseenden.

Sjukvårdsstyrelsen finner alltså, att denna företeelse är av sådan

betydelse, att densamma kräver särskilda åtgärder för att kunna med

framgång bekämpas. Visserligen finnas redan nu föreskrifter i strafflagen

för krigsmakten (§ 143), varigenom avslöjade simulanter kunna

befordras till straff, men, såsom motionären även antytt, med tillämpning

av straffbestämmelserna drabbar man endast enstaka yttringar och följder

av simulation och närbesläktade företeelser, men ernår icke att hämma

själva källan till olägenheterna i fråga — de nu i det närmaste riskfria

möjligheterna att genom bedrägliga uppgifter ernå frikallelse från värnpliktens

fullgörande. Härtill kommer jämväl, att läkarna dels av humana

skäl, dels av formella orsaker, såsom de invecklade rättsliga procedurerna,

endast i undantagsfall vilja eller kunna bidraga till avslöjade simulanters

bestraffning.

På grund av vad ovan anförts, finner sig styrelsen böra förorda

den av motionären föreslagna utredningen såsom innebärande utsikter

till simulationens kraftigare bekämpande.’

Gällande föreskrifter i ämnet innefattas:

dels i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, §§ 59

och 129, dels i värnpliktslagen den 14 september 1914, § 16, mom. 1,

dels i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående läkareundersökning av

dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av värnpliktiga

den 22 januari 1915, §§ 17, 18 och 20, dels slutligen i kungl. arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelses efter 1915 års riksdag utfärdade reglemente

till ledning vid läkareundersökning av dem, som söka fast anställning

vid krigsmakten, samt av värnpliktiga (besiktningsreglemente).

Önskvärdheten av en revision utav gällande lagstiftning i ämnet

har redan före 1915 års riksdag från officiellt håll framhållits. Sålunda

yttrade den av Kungl. Maj:t den 1 april 1901 tillsatta kommittén för

revision av strafflagen för krigsmakten m. m. i motiven till sitt betänkande

och förslag vid § 60 av förslaget till strafflag för krigsmakten (§ 59 i

nu gällande lag) följande:

''Ifrågavarande § gäller endast krigsman. Sådan gärning, som

där omtalas, synes emellertid böra medföra ansvar, även då den begås

av annan i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande av hans krigstjänstskyldighet,

varo sig denna lyder under nämnda lag eller ej. Ett

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

stadgande med dylik omfattning skulle dock tydligen falla utom den

utstakade ramen för den särskilda strafflagen för krigsmakten. Kommittén

har därför i detta sammanhang endast ansett sig böra framhålla

önskvärdheten därav att — i likhet med vad som är förhållandet i

åtskilliga främmande länder, däribland även Norge enligt dess nya

allmänna strafflag av den 22 maj 1902 (§ 134) — i allmänna strafflagen

införes ett stadgande i syfte, att envar, som på sätt i nu ifrågavarande

§ i strafflagen för krigsmakten sägs, i uppsåt att undandraga sig sin

värnplikt, gör sig oduglig till krigstjänst, därför underkastas lämpligt

ansvar, vilket emellertid skäligen torde böra sättas lägre, än vad som

enligt förevarande § gäller för krigsman, vilken på sådant sätt uppsåtligen

undandrager sig sin krigstjänstskyldighet.’

Vid behandlingen inom lagrådet den 7 februari 1914 av förslaget

till strafflag för krigsmakten m. m. yttrade lagrådet i anslutning till

kommitténs ovannämnda uttalande följande:

’Att vad sålunda av kommittén anförts är riktigt, lärer icke kunna

förnekas, om ock saken ej torde vara av synnerlig vikt. Men i detta

sammanhang har uppkommit en annan fråga, som synes äga större

praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att i mycket stor utsträckning

krigsmän söka komma från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva

en sjukdom eller fel-, som skulle omöjliggöra sådan. Understundom

antaga dylika företeelser rent av epidemisk karaktär. Olika meningar

torde råda därom, huruvida med gällande bestämmelser sådan simulation

skulle kunna straffas. Det synes för den skull lagrådet lämpligt att —

såsom t. ex. skett i den norska lagen — ett stadgande införes, som

omedelbart avser dessa fall. Högre straff än disciplinstraff lärer icke

böra bestämmas, och torde mål om simulation lämpligen alltid böra gå

till domstol.’

Såsom ovannämnda kommitté och lagrådet framhållit, innehåller

den norska rätten mera effektiva bestämmelser i ämnet än vår rätt.

§ 134, mom. 1, av ''Almindelig Borgerlig Straffelov av 22 Mai

1902’, är sålunda av följande lydelse:

’Den, som, i hensigt åt unddrage sig sin vaernepligt her i landet,

ved lemlaestelse eller paa anden maade gjpr sig ubrugbar til krigstjeneste,

eller som medvirker til, åt nogen i saadan hensigt gjpres ubrugbar

til krigstjeneste, straffes med fängsel indtil 1 aar.’

Och i § 36 av ''Militär Straffelov av den 22 Mai 1902’ heter det:

’Den, som i hensigt åt unddrage sig sin militaere tjeneste ved

lemlaestelse eller paa anden maade gjpr sig helt eller delvis ubrugbar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

dertil, eller som medvirker til, åt EOgen anden i saadan k disigt gj0res

ubrugbar til krigstjeneste straffes med fängsel indtil 2 aar.

Paa samme maade straffes den, som ved åt foregive sygdom eller

legemsfeil s0ger åt unddrage sig fra milil aer tjeneste, eller som medvirker

hertil.’

Den tyska rätten innehåller ännu strängare bestämmelser i ämnet.

— I 143 § av ’Strafgesetzbuch fur Das Deutsche Reich vom 31. Mai

1870’, stadgas sålunda:

’Wer in der Absicht, sich der Er full un g der Webrpflicbt ganz

oder teilweise zu entziehen, auf Täuecbung berechnete Mittel anwendet,

wird mit Gefängnis bestraft; auch bann auf Verlust der brirgerlichen

Ebrenrechte erkannt werden.

Dieselbe Strafvorschrift findet auf den Teilnebmer Anwendung.»

En bestämmelse av liknande innehåll förefinnes i § 83 av ''MilitärStrafgesetzbuch

fiir Das Deutsche Reich vom 20. Juni 1872’, som är

så lydande:

’Wer in der Absicht, sich der Erfullung seiner gesetzlichen oder

von ihm iibernommenen Verpflichtung zum Dienste ganz oder teilweise

zu entziehen, ein auf Täuschung berecbnetes Mittel anwendet, wird mit

Freiheitstrafe bis zu funt Jahren bestraft ; zugleich kann auf Versetzung

in die zweite Klasse des Soldatenstandes erkannt werden.

Dieselbe Strafvorschrift findet auf den Teilnehmer Anwendung.’

Förste kammarmotionären utgick i sin ovannämnda motion från

den åsikten,att det antal värnpliktiga, som vid inskrivningsförrättningarna

frikallas från värnpliktens fullgörande, är relativt stort, samt från den

på en del båll bland allmänheten gängse uppfattningen, att många av

dessa frikallelser skulle hava meddelats utan att skäl därför förelegat

och berott på svek från de prövades sida.

I båda kamrarnas utskottsbetänkanden medgavs, att svekfulla försök

att undandraga sig värnpliktstjänsten förekommit, men dels ansåg

man, att dessa fall i och för sig vore fåtaliga, och dels hoppades man,

att de nya föreskrifterna rörande läkarebesiktningarna vid inskrivningarna

skulle ännu reducera antalet av dylika fall.

De nya bestämmelserna komma att medföra en minskning av antalet

frikallade dels på den grund, att ett större antal än hittills av de

med vissa kroppsfel behäftade värnpliktiga komma att inskrivas såsom

dugliga till viss vapentjänst och såsom icke vapenföra, och dels på den

grund, att uppskov med inskrivning säkerligen kommer att meddelas i

avsevärt större utsträckning än hittills. Svekfullt undandragande från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

värnpliktstjänst kan däremot genom dessa föreskrifter icke med säkerhet

förebyggas, än mindre komma de givetvis att ha något inflytande

på försöken därtill.

Under debatten i andra kammaren vid behandlingen av omförmälda

motion hänvisades till bestämmelsen i § 17 av kungl. kungörelsen

den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga, vilken är av

följande lydelse: ''Värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök

att undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersökningen,

att det icke med säkerhet kan avgöras, till vilken av de

i § 10 angivna grupper, han rätteligen kan hänföras, inskrives såsom

vapenför i all vapentjänst för att efter inställelsen till tjänstgöring närmare

undersökas’. Med denna bestämmelse träffas sålunda den, som

gör svårigheter vid undersökningen. Emellertid är det långt ifrån nödvändigt,

att ett svekfullt försök att undandraga sig värnplikten behöver

bestå i någon åtgärd vid undersökningstillfället, som försvårar utförandet

av undersökningen. Lyckas det bedrägliga försöket är vederbörande

utan vidare frikallad. Om han inskrives sedan han avslöjats, har

hans bedrägeriförsök ingen påföljd. Om han vid inskrivningsförrätt,- ningen föranlett nog så störa svårigheter, men, inskriven på grund av

sitt bråk, efter inställelsen till tjänstgöring utan vidare svårighet avslöjas,

torde hans svekfulla försök icke heller hava någon påföljd.

Såvitt oss är känt, hava stympningar i syfte att undgå värnpliktstjänst

icke förekommit. Emellertid torde de i pressen omnämnda tandutdragningar,

som i en trakt av vårt land skulle ha förekommit i syfte

att undandraga vederbörande värnpliktstjänst, tangera detta begrepp.

Då man med allt skäl riktar sig emot simulationen, bör man

emellertid icke överdriva förekomsten av densamma. Under debatten i

kamrarna anfördes exempel på att den allmänna rättskänslan känt sig

upprörd över att vissa, enligt allmän uppfattning fullt friska ynglingar

frikallats. Ofta hör man uttalas förtrytelsen över att skyttar med skyttemärken

och idrottsmän med idrottsmärken kunnat frikallas. Det är

uppenbart, att personer tillhörande båda dessa kategorier kunna vara

behäftade med sjukdomar eller kroppsfel, som göra dem till krigstjänst

odugliga, och att en yngling, som av sin omgivning bedömes såsom

fullt frisk, vid läkarundersökningen kan befinnas på grund av kroppsfel

oförmögen till krigstjänst. Om man sålunda måste räkna med att antalet

simulanter icke på långt när är så stort, som allmänheten är benägen

antaga, så torde det å andra sidan icke kunna förnekas, att

simulationsförsök förekomma och att de trots all noggrannhet och vaksamhet

från do undersökande läkarnas sida någon gång kunna lyckas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottets utlåtande Nr 20. 7

Om simulationsfall hittills förekommit, så finnes det givetvis all anledning

antaga, att sådana efter den utsträckta värnpliktstjänstgöringen

skola bli allmännare. Härvid måste dock: framhållas, vilket även under

debatten i kamrarna påpekades, att synnerligen ofta hos den, som, vid

första påseende, till synes oberättigat, begär frikallelse, finnas kroppsfel,

som utgöra grund för hans begäran och som utan någon brottslig

avsikt överdrivas.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhöll i sitt ovanintagna

utlåtande, att simulationsförsök förekomma och att de dels medföra

svårigheter för militärläkarkåren, dels innebära ett moraliskt lyte, som

skadar uppfattningen bland de värnpliktiga, även där de, såsom vanligen

torde vara fallet, avslöjas.

För undertecknade synes det otvivelaktigt, att en lucka i lagstiftningen

föreligger uti nu förevarande hänseende. Denna vår uppfattning

bestyrkes jämväl av krigslagstiftningskommitténs och lagrådets ovannämnda

uttalanden. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke de

norska bestämmelserna i ämnet, på sätt krigslagstiftningskommittén

och lagrådet antytt, lämpligen höra tjäna till förebild vid en blivande

revision av den svenska lagstiftningen på förevarande område.»

Nu gällande strafflag för krigsmakten av den 23 oktober 1914

innehåller i § 59 en bestämmelse, enligt vilken krigsman, som genom

stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande

av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffas med

fängelse eller straffarbete i högst två år. Såsom motionärerna åberopat,

framhölls vid granskningen inom lagrådet av motsvarande bestämmelse

i det av 1901 års krigslagstiftningskommitté uppgjorda förslaget till

nämnda lag, att dylik gärning, på sätt jämväl kommittén anmärkt, syntes

böra föranleda ansvar, även då den beginges av annan än krigsman

i syfte att göra sig oduglig till krigstjänstskyldighet samt att förty

i allmänna strafflagen borde införas ett stadgande av innebörd, att envar,

som på ovan angivet sätt, i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt

gjorde sig* oduglig till krigstjänst, därför underkastades lämpligt

ansvar. Med anledning härav framlade Kungl. Maj:t, i samband med

förslaget till ny strafflag för krigsmakten, för 1914 års senare riksdag

förslag till ändrad lydelse av 8 kapitlet 26 § strafflagen, vilket förslag

mod någon jämkning antogs av riksdagen och den 23 oktober

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

1914 upphöjdes till lag. 1 detta lagrum stadgas straff — fängelse eller

straffarbete i. högst sex månader — för den, som i uppsåt att undandraga.

sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig

oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,

som eljest skolat av honom fullgöras. I den mån motionärernas

hemställan kan anses hava avsett åtgärder mot förfarande,

som i nämnda lagrum omförmäles, torde densamma härmed vara av

utskottet besvarad.

Vad härefter angår den fråga, som motionärernas framställning

huvudsakligen torde avse, eller åtgärder mot simulation i egentlig menmg,

så; har även detta spörsmål tidigare varit föremål för riksdagens

behandling. Såsom motionärerna erinrat hemställdes vid 1915 års riksdag

i motion inom första kammaren, att kammaren för sin del ville besluta,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

åtgärder till . förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga

och värnpliktiga. Syftet med motionen angavs vara, att förhindra försök.

att vid inskrivningeförrättning eller efter inryckningen till vapenövning,

genom simulerande av kroppsfel eller sjukdom vinna frikallelse

från militärtjänst.

Det tillfälliga utskott, dit motionen hänvisats, yttrade i avgivet

utlåtande bland annat:

»Om ock exempel icke saknas, att värnpliktig genom simulation

söker undandraga sig ifrågavarande medborgerliga plikt, synes det dock

som om motionären företrädde en alltför pessimistisk uppfattning av

förhållandena. Det förefaller som om motionärens framställning vore

tillämplig, mera på tider, som varit, än på dem, som nu äro.

. Tidigare torde helt visst icke sällan förekommit, att värnpliktige

vid inskrivningarna sökte simulera kroppsfel eller sjukdom i syfte att

frikallas, från militärtjänst. Liksom vederbörande myndigheter väl då

voro .mindre stränga än i våra dagar, möjliggjorde då gällande, tillämpliga

författningar icke såsom nu ett effektivare förfaringssätt i

tall, då det kunde synas tvivelaktigt, huruvida simulation förelåg

eller ej. °

Numera inskrivas, såsom känt torde vara, alla de, som icke

uppenbarligen höra kasseras. I fall, där tveksamhet råder om den inskrivmngsskyldiges

tjäusteduglighet, kan antingen uppskov med inskrivningen

beviljas till det år, under vilket den värnpliktige fyller 24 år

— eL förfarande, som är tillämpligt, därest kassationsorsaken, såsom

vid lorsenad kroppsutveckling och dylikt, förmodas vara av övergående

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

natur — eller ock inskrives den värnpliktige för att sedermera efter

någon tids deltagande i vapenövningarna vid förnyad besiktning definitivt

frikallas eller förklaras tjänsteduglig. Enligt gällande bestämmelser

skall sådan besiktning hava ägt rum en månad efter rekrytskolans

början.

Det torde vara uppenbart, att under sådana förhållanden eventuella

simuleringsförsök måste hava mycket små utsikter att lyckas,

och frestelsen att på sådant sätt söka undandraga sig värnpliktstjänstgöringen

förefaller att vara skäligen ringa.

Utskottet kan sålunda icke till fullo dela den uppfattningen, att

de frikallade skulle kunna i nämnvärd omfattning genom oriktiga uppgifter

om sitt hälsotillstånd i förening med en ofta avsiktligt framkallad

opasslighet av övergående art lyckas dupera vederbörande läkare.

Däremot lär icke kunna förnekas, att denna uppfattning bland allmänheten

icke är sällsynt».

Utskottet förklarade sig dock icke vilja förneka, att simulationsförsöken

någon gång kunnat lyckas, men ansåg sig utskottet likväl

icke kunna förorda några som helst straffbestämmelser, tillämpliga å

simulanter i denna deras egenskap, i synnerhet enär, såsom torde vara

känt, mången vid inskrivningsförrättningarna i god tro föregåve sig lida

av sjukdom, som, om den vore för handen, vore kassationsorsak. Utskottet

hemställde fördenskull, att motionen icke måtte bifallas.

Första kammaren beslöt emellertid att, med avslag å utskottets

hemställan, bifalla motionen.

Sedan frågan med anledning härav kommit under andra kammarens

behandling, yttrade det kammarens tillfälliga utskott, till vilket

motionen remitterats, i sitt utlåtande bland annat: Utskottet ville ej

förneka, att det i enstaka fall lyckats inskrivningsskyldiga att genom

simulation vinna befrielse från värnpliktens fullgörande. Dock torde

ingen kunna påstå, än mindre visa, att detta förekommit i någon större

skala; och kunde det för övrigt icke gärna tänkas, att personer med

normalt hälsotillstånd annat än i undantagsfall skulle kunna genom

falska uppgifter till undersökningsläkaren förskaffa sig frikallelse. Utskottet

medgåve, att frikallelse tidigare meddelats i fall, där så icke

bort ske. Sålunda hade ofta hänt, att personer, som av en eller annan

möjiigen övergående anledning såsom tillfällig sjukdom eller försenad

kroppsutveckling vid inskrivningsförrättning befunnits till tjänstgöring

oförmögna eller olämpliga, frikallats från krigstjänst, då i stället bort

meddelas uppskov till nästföljande års inskrivningsförrättning. Denna

oegentlighet, vartill grunden torde hava varit att söka däri, att 1901

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 22 käft. (Nr 29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

års värnpliktslags stadgande om uppskov för sådana fall närmast avfattats

såsom en undantagsbestämmelse, hade emellertid undanröjts genom nya

värnpliktslagens föreskrift, att beträffande sådana personer uppskov till

nästföljande inskrivningsförrättning ovillkorligen skulle meddelas. Aven

torde vissa bestämmelser i kungl. kungörelsen den 22 januari 1915

angående läkareundersökning av dem, som söka fast anställning vid

krigsmakten, samt av värnpliktiga komma att nedbringa antalet från

militärtjänst frikallade. Vad anginge sådana fall, då redan inskrivna,

vapenföra eller icke vapenföra, söka genom simulation bliva frikallade,

torde vederbörande militärläkare hava möjlighet att å lägerplatsen

genom noggranna observationer utröna, i vad mån föregivna sjukdomsfall

äro verkliga eller endast simulerade. Utskottet hemställde därför,

att andra kammaren ej måtte biträda första kammarens beslut.

Denna framställning bifölls av kammaren, vadan frågan således

för nämnda riksdag förfallit.

Såsom jämväl under frågans tidigare behandling framhållits, saknas

ingalunda fall av försök att vid inskrivningsförrättning, således

innan äunu någon militärtjänstgöring börjat, genom föregivande av

kroppsfel eller sjukdom vinna befrielse från värnpliktens fullgörande

och torde även hava förekommit, att sådana försök lyckats. Ett dylikt

försök är för närvarande stralfritt, och den enda påföljden av upptäckt

är, att han varder inskriven såsom tjänsteduglig. Försöket innefattar

emellertid ett svikligt förfarande i uppsåt att undandraga sig en lagstadgad

förpliktelse mot det allmänna och bör redan ur denna synpunkt

icke lämnas onäpst. Men det har även i åtskilliga hänseenden menliga

verkningar, som ingalunda böra tålas utan att samhället pa lämpligt

sätt reagerar däremot. Förekomsten av simulanter måste i avsevärd

grad försvåra och fördröja arbetet vid inskrivningsförrättningarna; i den

allmänna meningen kommer simulation att framstå såsom en ursäktlig

eller åtminstone icke i alltför hög grad förkastlig gärning; frestelsen

att försöka på dylikt sätt vinna befrielse från värnplikten ökas i samma

mån som det blir känt, att detta förut lyckats; misstankar uppstå och

spridas om att simulation förekommit vid frikallelser, som skett på fullt

giltiga grunder.

Det har sagts, att kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning

skulle vara mindre av nöden, sedan genom kungl. kungörelsen

den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga blivit

stadgat, att värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök att

undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersök
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

ningen, att det icke kan med säkerhet avgöras, till vilken grupp han

rätteligen bör hänföras, inskrives såsom vapenför i all krigstjänst för

att efter inställelsen till tjänstgöring närmare undersökas. Men även

om härigenom åtskilligt vinnes i syfte att förebygga simulation, kan

det dock icke anses tillräckligt. Lyckas simulanten att vid inskrivningsförrättningen

föra förrättningsmännen bakom ljuset, så har det svikliga

förfarandet ingen påföljd för honom, utan han har definitivt vunnit sitt

mål. Varder han åter inskriven och, sedan han inkallats till tjänstgöring,

efter någon tids undersökning avslöjad, så har en dyrbar övningstid

helt eller delvis för honom gått förlorad och staten fått vidkännas

kostnader utan den motsvarande fördel, som hans normala tjänstgöring

skulle inneburit. Ur en annan synpunkt kan även erinras, att

en alltför utsträckt användning av den i ovan åberopade kungörelse

Btadgade inskrivning för vidare undersökning icke är utan betänklighet.

Mönstringspliktiga, som verkligen äro till krigstjänst odugliga, och därför

hava befogade anspråk på att utan vidare frikallas, kunna komma

att betungas med inställelse vid värnpliktsövning för vidare och slutlig

undersökning. Det kan inträffa, att åtskilliga av dessa senare tillskyndas

kostnader, besvär och obehag, som kunnat besparas dem, om

vid inskrivningsförrättning förrättningsmännens tid och uppmärksamhet

icke måst i mera avsevärd grad ägnas åt simulanter. Ur alla dessa

synpunkter måste ett lämpligt straff för simulation vid inskrivningsförrättning

i syfte att undgå inskrivning vara väl motiverat.

Vad därefter angår simulation under utbildningstiden, i syfte

att tillfälligt vinna befrielse från tjänstgöring, så lärer sådan ofta förekomma.

I de i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses årsberättelser

refererade årsrapporterna från de olika truppförbandens läkare framhålles

från många truppförband år efter år, att vid de under vapenövningarna

dagligen förekommande sjukvisitationerna ett stort antal

värnpliktiga, stundom bortåt 25 procent av det inneliggande manskapet,

pläga anmäla sjukdom i tydligt syfte att åtminstone undgå

några timmars eller någon dags tjänstgöring; att i allmänhet det övervägande

flertalet utan tvekan kan utmärkas som simulanter; att de

subjektiva obehagen av befintliga sjukdomssymptom pläga överdrivas,

ofta på det mest påfallande sätt; samt att tilloppet vid sjukvisitationerna

särskilt ökas, då någon mera ansträngande övning förestår. Berättelserna

omtala jämväl en del fall, där värnpliktiga, som vid inryckningen

uppgivit sig lida av en eller annan sjukdom, vilken dock, oaktat

noggrann undersökning och ofta långvarig sjukbehandling, icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

kunnat konstateras, slutligen blivit, stundom genom efterforskningar i

hemorten, avslöjade som simulaker.

Nu berörda spörsmål uppmärksammades i det utlåtande, som

lagrådet avgav den 7 februari 1914 över det då föreliggande förslaget

till strafflag för krigsmakten. Erfarenheten hade visat — heter det i

sagda utlåtande — att i mycket stor utsträckning krigsmän söka komma

från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller fel,

som skulle omöjliggöra sådan. Understundom antoge dylika företeelser

en rent av epidemisk karaktär. Olika meningar torde råda därom,

huruvida med gällande lagbestämmelser sådan simulation skulle kunna

bestraffas. Det syntes fördenskull lagrådet lämpligt att — såsom t. ex.

skett i den norska lagen — ett stadgande infördes, som omedelbart

avsåge detta fall. Och tilläde lagrådet, att högre straff än disciplinstraff

icke syntes böra bestämmas och att mål om simulation lämpligen alltid

borde gå till domstol.

Frågan huruvida enligt den nya strafflagen för krigsmakten simulation

under tjänstgöringstid kan bestraffas, torde kunna bliva föremål för

olika meningar. I det förslag till denna strafflag, som förelädes 1914

års riksdag, fanns i § 116 upptagen eu bestämmelse, som otvivelaktigt

skulle kunnat i dylikt fall tillämpas och som stadgade straff för

den, som i angelägenhet, som rörde tjänsten, genom osann uppgift eller

annorledes sökte vilseleda överordnad eller annan, som vore behörig

att infordra eller mottaga meddelande i sådan angelägenhet. Men denna

bestämmelse blef av riksdagen utesluten. Vid sådant förhållande lärer

spörsmålet om simulationens straffbarhet bliva beroende av uppfattningen

om innebörden av 129 § i gällande lag. Denna paragraf stadgar straff

för krigsman, som uppsåtligen, på annat sätt än annorstädes i lagen

sägs, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel

eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän

eller enskild rätt eller säkerhet eller uppsåtligen i avsikt, som

sagd är, underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt; och den frågan kan

uppkastas, huruvida vid fall av simulation en »förbrytelse» i ämbete

eller tjänst föreligger. Det torde ej vara uteslutet, att nämnda lagrum

skulle komma att i regel anses tillämpligt å simulation och straff

för sagda åtgörande alltså utmätas enligt samma lagrum. Vid tilllämpning

av förut gällande strafflag för krigsmakten har nämligen

straff för simulation blivit av krigshovrätten ådömt enligt 143 § nämnda

lag, vilken paragraf i fråga om brottsbeskrivningen överensstämmer med

förutnämnda 129 § i nya lagen. Men kommer 129 § i nya lagen att

tillämpas vid fall av simulation, så torde straffet bliva strängare än som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29. IS

kan anses skäligt. Straffsatsen i nämnda § är nämligen för manskap

straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av

förhastande och ingen eller ringa skada därav kom, disciplinstraff.

Såsom normalt straff för simulation skulle man då hava att för vanliga

fall räkna med urbota straff, under det att — såsom ovan nämnts — lagrådet

ansett straffet böra stanna vid disciplinstraff.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes det vara önskvärt,

att i strafflagen för krigsmakten bleve inryckt ett stadgande, som direkt

inriktades mot simulation av krigsmän. Redan det, att därigenom bleve

klart och oemotsägligt fastslaget, att simulation är en straffbar handling,

skulle säkerligen hos de värnpliktiga verka eu riktigare uppfattning om

gärningens verkliga innebörd och en större betänksamhet att inlåta sig

på densamma. En minskning av simulation sförsöken skulle i avsevärd

grad från militärläkaren avlyfta den misstänksamhet mot förekommande

sjukanmälningar, som nu ej sällan förefinnes. Hans tid skulle icke i

den omfattning, som nu ofta är fallet, tagas i anspråk för undersökning

av föregivna sjukdomsfall utan kunna till bättre fromma ägnas åt de

verkligt sjuka. För den militära utbildningen och disciplin är det

givetvis av största vikt, att tjänstgöringen, så långt möjligt är, fullgöres

i avsedd omfattning.

Då utskottet på dessa grunder förordar införande i strafflagen för

krigsmakten av ett stadgande, som direkt riktar sig mot försök av krigsmän

att genom föregivande av sjukdom eller kroppsfel undandraga sig

tjänstgöring, vill utskottet emellertid tillika uttala, dels att den oriktiga

uppgiften givetvis måste hava blivit lämnad mot bättre vetande för att

kunna till ansvar föranleda, dels att ansvaret torde böra stanna vid

disciplinstraff, dels ock att simulationsbrott städse böra hänskjutas till

domstols avgörande.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet i anledning

av motionerna hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,

huruvida icke i lagstiftningen böra införas stadganden

om straff för simulation av inskrivningsskyldig

vid inskrivningsförrättning eller av krigsman under

vapenövningstiden, samt för riksdagen framlägga det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

förslag, vartill Kungl. Maj:t kan finna anledning föreligga.

Stockholm den 2 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Schotte, Lindqvist i Stockholm, Karlsson i Fjät, Borg och

Lindqvist i Kosta, som anfört:

Förevarande motioner avse huvudsakligen att vinna strafflagsbestämmelser

mot s. k. simulation bland inskrivningsskyldige och värnpliktige.

De hänföra sig närmast till två skilda fall, simulation för att

undgå värnplikt och simulation vid sjuk visitation av värnpliktiga.

Beträffande frågan om kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning

avses, att bestämmelser härom skola inflyta i allmänna strafflagen.

Det må vara sannolikt, att ett och annat försök att genom simulering

av visst lyte eller genom uppgivande av viss åkomma vilseleda läkaren

vid inskrivningsförrättning förekommit; och dessa försök äro tydligtvis

i hög grad klandervärda. Men efter vad vid utskottsbehandlingen framgått

torde man kunna påstå, att dylika försök hava mycket små utsikter

att lyckas. Vederbörande militärläkare hava många sätt att komma

dylik simulation på spåren, och åberopade kungörelsen av den 22 januari

1915 är också en icke ringa garanti för, att simulation icke skall

lyckas. Utskottets erinringar mot de anordningar, den nämnda kungörelsen

anbefaller samt utskottets uttalande om, att ett strafflagshot i

stället borde tillgripas, äro ingalunda obestridliga. De torde närmast

vara ett uttryck för utskottsmajoritetens allmänna förkärlek för och

tilltro till strafflagsparagrafer. Huru som helst — enligt vår mening

bör nu förevarande spörsmål icke upptagas fristående för sig utan

ägnas skälig uppmärksamhet i samband med den pågående revisionen

av allmänna strafflagen. Några vådor av att vi hittills ej haft den

nu berörda simulationen kriminaliserad eller några fall, som skulle

göra detta spörsmåls upptagande nu aktuellt eller dess snara lösning,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottds utlåtande Kr 29.

utan samband med andra strafflagsspörsmål på liknande områden, behövligt,

hava i alla händelser icke påvisats. I nu förevarande delar av

motionerna hava vi således icke kunnat finna fog för, att riksdagen nu

beslutar avlåtande av en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t.

Återstår då det andra slaget av simulation eller simulation vid

sjukvisitationer under utbildningstiden i syfte att tillfälligt vinna befrielse

från tjänstgöring. Med avseende härå har i utskottet upplysts,

att militärläkarekåren på nu förevarande område emellanåt är försatt

i en svår och ofta obehaglig situation. Vid förestående särskilt ansträngande

fältövningar eller sträng köld vore sjukanmälningarna ofta

mycket talrika. En benägenhet fanns därvid hos många värnpliktiga att

förstora sjukdomssymptomen och att åberopa smärre skador för sjukskrivning.

Detta frekventerande av sjukvisitationerna skulle vara särskilt

utbrett i vissa trakter, framför allt i städer och fabrikssamhällen.

För militärläkarne vore det en stor betydelse att kunna få bukt med

det nämnda oskicket, som på oskäligt sätt betungade och försvårade

läkarens verksamhet och ofta hindrade honom att ägna sig åt de allvarligare

fallen. Det enda verksamma botemedlet mot dylika försök

att slippa ifrån tjänstgöring vore, enligt vad som uttalats av den militärläkare,

som i ärendet biträtt utskottet, att straff i disciplinväg kunde,

på anmälan av militärläkaren, omedelbart ådömas och verkställas.

Då emellertid utskottet uttalat, att fråga om straff för nu förevarande

simulation alltid bör hänskjutas till domstol, torde effekten av

en uttrycklig kriminalisering av dylik simulation icke böra överskattas.

Det är uppenbarligen allenast det mera summariska förfarandet gent

emot simulanterna, som man har tilltro till på militärläkarehåll. överhuvud

måste det vara ganska vanskligt bedöma, om verklig simulation

föreligger eller ej. Om en viss konstaterad åkomma bör föranleda

sjukskrivning eller anses icke hindra deltagande i övningarna, bedömes

säkerligen emellanåt olika av olika läkare. Den värnpliktige känner sig

ofta oviss, om vissa smärtförnimmelser eller dylikt kunna vara till men

för honom vid en särskilt ansträngande övning. Fn sjukanmälan sker

också emellanåt i följd av att vederbörande — ganska förklarligt för

resten — ofta har en benägenhet att inför sig själv överdriva en yttre

eller inre skada, som han kan ha ådragit sig, och obehaget, kanske

faran, därav under en viss tjänstgöring. Men att betrakta dylikt såsom

straffbar simulation är ingalunda alltid befogat. Gränserna äro här

ofta så flytande, att största varsamhet är av nöden. Fj heller hava

militärläkarnas undersökningar alltid varit förrättade med sådan omsorg,

att man kan ge dem ett obetingat vitsord. Dagspressen har lämnat

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets utlåtande Nr 2$.

ganska upprörande exempel på bristfälliga läkarundersökningar och

följderna därav.

Med det nu anförda hava vi emellertid icke velat bestrida, att fall

förekommit, där värnpliktiga söka med förkastliga medel eller direkt

osanna uppgifter vinna befrielse från en förestående mer ansträngande

tjänstgöring, t. ex. en fälttjänst övning, och att de många sjukanmälningarna

äro till besvär, obehag och hinder för militärläkarna. Siffrorna på dylika

sjukanmälningar äro här och var så höga, att de visa, att man

flerstädes bland de värnpliktige uppenbarligen ej har eu rätt uppfattning

av dessa anmälningar, att man ådagalägger en klandervärd klemighet

och ibland rent av vidtager förkastliga försök att slippa undan sina

tjänstgöringsplikter. Men dessa yttringar bekämpas enligt vår mening

icke uteslutande eller främst genom att tillskapa ett nytt direkt straffhot.

Verksammare medel äro säkerligen att överhuvud söka ingjuta

hos de värnpliktige eu god anda och ett riktigt känt ansvar för deras

skyldigheter, att förehålla vederbörande det oriktiga i att göra sjukanmälningar

utan trängande behov och det nödvändiga i att träna sig

för strapatser, o. s. v. Vidare tilläventyrs också genom andra åtgärder

från militärbefälets sida, så att tjänstens intressen kombineras med den

värnpliktiges egna.

Att nu berörda åtgärder visat sig verksamma för minskande av

sjukanmälningarna torde också framgå av, att autalet dylika anmälningar

vid en del regementen är ganska litet, medan det på andra springer

upp till mycket höga siffror — något som måste innebära, att man

redan nu sitter inne med möjligheter, blott de lämpligt utnyttjas, att

bringa ned sjukanmälningarna till normala proportioner.

Det är av utskottet framhållet, att möjligheter torde förefinnas

att redan nu kunna bestraffa simulation av nu förevarande slag, men

att straffet då skulle bli alltför högt. Vi våga icke uttala någon bestämdare

mening härom, men det kan ifrågasättas, huruvida det i allt

fall icke är lämpligare att kunna med ett straff, låt vara väl strängt,

drabba någon synnerlig grov art av simulation än att genom nya lagbestämmelser

få infört ett särskilt, om ock lindrigare, straff för all s.

k. simulation, ett straff, som ofta torde komma att påfordras, men som

också kan ofrivilligt missbrukas och föranleda högst beklagliga följder.

I allt fall skall det vara mycket starka skäl, som kunna föranleda

riksdagen att nu uttala sig för ändring i en lag, som först med detta

år trätt i tillämpning. Åtminstone har man på det håll, därifrån utskottsmajoritetens

beslut dikterats, hittills alltid hyst motvilja mot att

ändra lagar, som nyligen tillkommit. Näppeligen har det någonsin före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 17

kommit, att ändring av riksdagen begärts i en lag, som ej varit i tillämpning

3 månader. Men i fråga om krigslagstiftningen synes den

nyssberörda motviljan mot ändringar icke alls förefinnas hos den annars

så betänksamma utskottsmajoriteten — och det kan vara gott att konstatera

detta.

. .Då slutligen andra kammaren vid fjolårets riksdag, med den stora

majoriteten av 132 röster mot 56, avsiog en motion i liknande syfte

som de nu föreliggande, har så mycket mindre skäl synts oss förefinnas

för att nu intaga en annan ståndpunkt, som inga som helst nyinträdda

förhållanden, som kunnat föranleda härtill, hava påvisats.

Vi påyrka därför,

att förevarande motioner, I nr 75 och II nr 121

måtte varda av riksdagen avslagna.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 22 käft. (Nr 29.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.