Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § samt 8 kap. 26 § strafflagen.

1916-05-18 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:36, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § samt 8 kap. 26 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1916 kl. 2 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av

10 kap. 14 § samt 8 kap. 26 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson, Trana*, Söderbergh,

Gezelius, Stärner*, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson*, Lindhagen, Persson

i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Holmdahl, Igel och

Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 97, hava herrar Lindman, Andersson i Skivarp, Holmdahl, Persson i

Ställhult, Odqvist, Nilsson i Bonarp, Jesper son, Petersson i Lidingö villastad,

Hildehrand, Sommelius, Jeansson i Kalmar, Westman, Lithander, Hafser, Rydholm,

Åkerman, Wiklund, Olsson i Blädinge, Beckman, Gustafsson i Örebro,

Räf, Liibeclc, Pettersson i Bjälbo, Svensson i Betingetorp, Svensson i Kompersmåla,

Jönsson i Mårdslycke, Norman, Nilsson i Linnås, Vahlquist, Öberg,

Lorentzon, Gustafson i Kasenberg, Larsson i Bondarve, Welin, Lindvall,

Bengtsson i Kullen, von Hofsten, Lingström, Andersson i Knäppinge, Henrikson,

Elisson, Jönsson i Boa, Westerström, Kahlström, Isaksson, Andersson

i Skrädene, Kant, Johansson i Brånalt, Thore, Nilsson i Antnäs, Lindmark,

Hallendorff, Magnusson i Tumhult, Persson i Fritorp och Hellberg i Ljungskile

hemställt,

»att riksdagen måtte för sin del besluta

dels att 10 kap. 14 § strafflagen erhåller följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 28 käft. (Nr 36.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motionärernas

motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Yar som — — — stadgas.

Där någon--— mom. sägs.

Har någon —--fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller då

värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen äro samlade,

muntligen eller i skrift, den lian utspritt eller utsprida låtit, söker

upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära

befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Yad i---verkan.

dels att 8 kap. 26 § samma lag erhåller denna lydelse:

Har någon — — — sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning eller till annat

brott, för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten och varå

kan följa straffarbete eller svårare straff, dömes, om det sker i krigstid,

till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år och, om

det sker i fredstid, till böter eller fängelse i högst sex månader, där icke

gärningen är i denna lag belagd med svårare straff.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Yid sistlidne riksdag anförde åtskilliga av undertecknade i motionen

nr 128 inom andra kammaren följande:

De vittgående åtgärder, som år 1914 vidtagits för höjande av landets

försvarskraft, böra såsom oavvislig följd föranleda en strävan att även

annorledes än genom direkta försvarsåtgärder förläna den militära verksamheten

erforderligt stöd och i varje fall undanröja förefinfliga hinder och

svårigheter för denna verksamhet att på ett betryggande sätt fylla sin uppgift.

Yärldshändelsernas allvar under den tid som förflutit, sedan försvarsformen

beslutades, utgör tillräcklig maning till statsmakterna att i detta

avseende icke eftersätta någon aktsamhet.

En företeelse, som inför en sådan strävan måste bliva föremål för

särskild uppmärksamhet, är den s. k. antimilitaristiska propagandan, vilken

enligt vad öppet meddelas även under nu rådande allvarliga förhållanden

bedrives med obruten intensitet. Så länge denna agitation, såsom namnet

närmast angiver, endast riktar sig mot överdrifter, inom det militära och

således går ut på förändringar i försvarsorganisation och försvarsverksamhet,

och så länge agitationen vill fullfölja dessa syften allenast med användande

av lagliga medel, må den försvara sin plats såsom ett led i de politiska

meningsbrytningar, som bilda drivande krafter i den samhälleliga utvecklingen.

Men erfarenheten giver nogsamt vid handen, att den antimilita
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ristiska propagandan rymmer inom sig icke blott företeelser av denna art.

I stigande omfattning har densamma glidit över att rikta sig mot all militär

verksamhet överhuvud och har därmed även blivit rent och klart

försvarsflentlig. I denna del utgör agitationen ett direkt angrepp på samhället

i eu av dess nödvändigaste verksamhetsgrenar och på de institutioner, som

hava denna verksamhet sig anförtrodd. Följden av en sådan agitation kan lätt

bliva icke blott ett menligt och för samhället ovärdigt nedsättande av

krigsmaktens anseende, utan även — vad viktigare är — eu allvarlig fara

för den sammanhållande kraften inom krigsmakten, för disciplinen. Därigenom

kan agitationen äventyra intet mindre än krigsmaktens förmåga att

på behörigt sätt fylla sin uppgift. Farlig i denna riktning är icke endast

den agitation, som uppmanar till värnpliktsstrejk, uppsåtlig olydnad, vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten och annat brytande mot de militära

tjänsteplikterna. Utan fara för krigslydnaden uppkommer även då agitationen

gör till sin uppgift att upphetsa till missnöje med den militära

tjänstgöringen sådan denna måste vara beskaffad, eller till hat emot det

militära befälet. Härigenom beredes hos krigsmanskapet en jordmån av

ovilja och trots, ur vilken verkliga brott mot krigslydnaden med lätthet

växa fram, och vilken, även där så icke blir förhållandet, är ägnad att

betydligt försvåra samverkan i tjänsten mellan befäl och underlydande.

Även den mera allmänt hållna agitationen för avskaffande av allt försvar

måste tagas med i räkningen i detta sammanhang, nämligen om den, som allt

för ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser, som

vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande internationella förhållanden

med nödvändighet ålägger oss. I alla dessa fall är faran mera

omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt bland militären, än om

den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl den även i sistnämnda fall

ingalunda är ofarlig för disciplinen inom en krigsmakt, som bygger på den

allmänna värnpliktens grund.

Uppenbart är visserligen, att samhällets ställning till den försvarsfientliga

agitationen icke kan bestämmas med hänsyn tagen enbart till den

militära verksamhetens intressen. Då det här gäller eu så viktig grundsats

som yttrandefriheten, kan det icke ifrågasättas att vidtaga andra begränsningar

än sådana, som föranledas av en såväl på grund av agitationens

innehåll som med hänsyn till dess föremål mera omedelbar samhällslära.

Men å andra sidan måste fasthållas, att det offentliga ordets frihet

i ett ordnat samhällsliv icke kan vara obegränsad, och att denna frihet

redan enligt nu gällande lag är ålagd begränsningar till skydd mot agita
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

tion till förmån för vissa samhällsfarliga företag. Det är då endast följd

riktigt, att yttrandefrihetens missbruk jämväl i andra fall, då detsamma

antager samhällsfarlig karaktär, föranleder till vidtagande av motsvarande

begränsningar.

Den allmänna strafflagen behandlar missbruk av yttrandefriheten i 10

kap. 14 § och straffbelägger där i 1 mom. uppmaning till brott, i 2 mom.

försök att på annat sätt, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda

till brott, samt i mom. 3 försök att eljest förleda till ohörsamhet emot

lag eller laga myndighet. Förutsättning för bestraffning är i alla dessa

fall, att uppmaningen resp. förledandet skett offentligen eller såsom lagen

uttrycker det ''muntligen inför menighet eller folksamling’ eller i skrift

den någon utspritt eller utsprida låtit. Har uppmaningen eller förledandet

skett i tryckt skrift, inträder samma straff på grund av hänvisning i

3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.

Av dessa straffbud drabbas redan nu vissa ovannämnda former av

förs var sfientlig agitation. Bestämmelserna omfatta alla fall, då agitationen

avser verkliga brott — det vill säga varje med straff belagd gärning eller

underlåtenhet, vare sig den är straffbelagd enligt allmänna strafflagen,

strafflagen för krigsmakten eller någon annan speciallag vartill komma

sådana fall, då agitationen avser handlingar, vilka utan att vara belagda

med straff likväl innefatta ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Innehåller

agitationen uppmaning att ej inställa sig till eller avhålla sig från

tjänstgöring eller att krigsmanskapet ej skall uppfylla sina tjänsteplikter,

är den sålunda redan enligt gällande lag straffbar. Däremot saknar allmänna

strafflagen tillämplighet, om agitationen inriktar sig på att undergräva

krigslydnaden genom att söka upphetsa till missnöje med den militära

tjänstgöringen eller till hat mot det militära befälet eller genom

andra dylika medel. Ännu mindre avses eu agitation, som söker att utplåna

den allmänna känslan av förpliktelser mot fosterlandet i försvarsavseende.

Den fara för krigslydnaden, som även en agitation av denna beskaffenhet

kan medföra, har icke kunnat undgå att på andra håll i gällande

lagstiftning tilldraga sig lagstiftarens uppmärksamhet. I detta avseende

kan till eu början åberopas 71 § i den nu utfärdade nya strafflagen för

krigsmakten. Här stadgas straff ej blott för den, som muntligen inför

samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida

låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot

förmans eller överordnads befallningar i tjänsten — vilken bestämmelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagxdskottets utlåtande Nr 36.

i själva verket innefattar ett specialfall av det mera allmänna stadgandet

i 10 kap. 14 § strafflagen — utan även därutöver för den, som på

dylikt sätt sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Enligt denna bestämmelse

straffas sålunda i tjänst varande värnpliktiga och andra, som

lyda under strafflagen för krigsmakten, för offentlig agitation bland kamraterna.

Grunden härtill kan nu icke antagas vara, att förledande eller

upphetsande, varom i lagbudet är fråga, skulle från den agiterandes sida

innebära en alldeles särskild pliktförgätenhet, därför att denne tillhör

krigsmakten. Tvärtom giver stadgandets plats i sammanhang med bestämmelserna

om uppror, upplopp och brott mot krigslydnaden med all tydlighet

vid handen, att den avgörande synpunkten varit den fara för disciplinen

inom krigsmakten, som kommer av dylik agitation. Att emellertid

denna fara är densamma, vare sig agitatorn är en militär eller en civil

person, torde vara tämligen klart. Är lagens ståndpunkt den, att en dylik

agitation i det ena fallet bör förhindras genom eu straffbestämmelse, bör

detta därför även ske i det andra. Med det sagda är likväl icke förnekat,

att fordringarna på ett lojalt uppträdande böra ställas högre beträffande

dem som själva äro i tjänstgöring vid krigsmakten. Denna omständighet

bör därför tillmätas betydelse vid straffskalans bestämmande, men kan ej

föranleda till straffrihet för den civile, då han bedriver en av lagstiftaren

såsom samhällsfarlig ansedd verksamhet.

Men även i andra riktningar har en motsvarande fara för krigslydnaden

föranlett lagstiftarens ingripande. I lagen den 16 juni 1906 om

förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster stadgas följande:

''År sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är

samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid

sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden, äge på stället varande högste befälhavare förbjuda

manskapet att deltaga i sammankomsten’. Detta lagbud utgår uppenbarligen

därifrån, att den agitation i det angivna syftet är farlig för

disciplinen, då det tillägger befälhafvaren makt att förhindra manskapet

att deltaga i en sammankomst redan på grund av ett antagande, att dylika

yttranden skola förekomma. Till skydd mot faran har emellertid lagstiftaren

här icke ingripit mot själva agitationen utan endast skapat en möjlighet

att förebygga, att krigsmanskap kommer i beröring med densamma.

Lyckas det icke befälet att förhindra manskapets närvaro får agitationen

försiggå utan någon efterräkning. Detta förhållande kan försvaras allenast

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

under förutsättning att den preventiva åtgärden visar sig fullt effektiv för

sitt ändamål. Erfarenheten under den tid lagen tillämpats giver emellertid

vid handen, att så icke varit fallet. Till viss del har detta berott på

svårigheter för befälet att få kännedom om sammankomsts utsättande eller

att på förhand äga tillgång till giltiga grunder för ett antagande om försvarsfientlig

agitation. Men härtill kommer såsom särskilt anmärkningsvärt

det förhållandet, att agitatorerna medvetet söka kringgå stadgandet

därmed, att de icke formligen utsätta en sammankomst, utan sprida underrättelse

om samling man och man emellan och på så sätt lämna de militära

befälhavarna, om de över huvud få kännedom om förhållandet, i

ovisshet, huruvida en sammankomst i lagens mening föreligger eller allenast

ett så kallat enskilt möte. Under sådana omständigheter är det endast

en nödvändig konsekvens av den ståndpunkt, lagstiftaren en gång intagit,

att han så vitt möjligt kompletterar det preventiva skyddet genom att även

i efterhand ingripa med straff mot den agitation, som lyckas gäcka de

förebyggande skrankorna.

Det bör emellertid framhållas, att den formulering, på vilken 1906

års lag bygger, icke torde vara i sin helhet ägnad att läggas till grund

för ett straffbud. En agitation, som åsyftar ’att utplåna känslan av plikter

mot fosterlandet’, synes vara till sitt innehåll allt för obestämd, för

att ett straff skall kunna anknytas till densamma. Är agitationen däremot

av den beskaffenhet, att den åsyftar »att uppväcka hat mot befälet eller

eljest undergräva krigslydnaden» torde ett förslag att straffbelägga densamma

icke giva anledning till befogad invändning från straffrättslig

synpunkt.

Ett ytterligare stöd för att en lagstiftning i denna riktning endast

innebär en utveckling av nu gällande stadganden kan hämtas från de föreskrifter,

som år 1909 iutogos i tryckfrihetsförordningens 4 § rörande rätt

att indraga tryckta skrifter, som uppenbarligen åsyfta ’att utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden’, då de anträffas vid trupp eller ombord å flottans

fartyg. Tryckfrihetsförordningen använder här vid beskrivning av

ifrågavarande såsom farliga betecknade skrifter alldeles samma uttryck

som 1906 års lag. Även för tryckfrihetsförordningen är sålunda utgångspunkten

densamma eller att uttalanden i dylikt syfte icke böra göras under

sådana förhållanden, att krigsmanskapet därigenom påverkas.

Åberopade bestämmelser i strafflagen för krigsmakten och 1906 års

lag äro begränsade att omfatta en agitation, som sker ''inför samlat krigs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

folk’ (enligt 1906 års lag: krigsmanskap). Därmed torde förstås detsamma,

som i allmänna strafflagen är uttryckt med »menighet eller folksamling»,

dock under förutsättning, att menigheten eller folksamlingen till

någon avsevärd del utgöres av krigsfolk. Vid en åtgärd att i angiven

riktning utvidga straffskyddet enligt allmänna strafflagen, torde emellertid

med en agitation inför samlat krigsfolk böra likställas en agitation, som

äger rum, då värnpliktiga samlats för inryckning eller utryckning, även

om de vid tillfället ej stå under militärbefäl, eller då värnpliktiga eljest

äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen om inskrivning,

mönstring eller annan dylik förrättning. Erfarenheten har ådagalagt, att

den försvarsfientliga agitationen med förkärlek utnyttjar tillfällen av denna

art, och faran för att agitationen skall bära frukt inom krigstjänsten är i

dessa fall lika omedelbar, som där krigsfolk i egentlig mening göres till

föremål för densamma.

Av det föregående torde framgå, att en följdriktig utveckling av de grundsatser,

på vilka den redan gällande speciallagstiftningen på skilda ställen

bygger, leder till ett utvidgande av den allmänna straffbestämmelsen i 10

kap. 14 § strafflagen att omfatta en försvarsfientlig agitation, vilken kan

så bestämmas till föremål och innehåll, att den äger rum inför samlat

krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, äro samlade på

grund av föreskrift i värnpliktslagen, och att den åsyftar att upphetsa till

ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära befälet eller

eljest undergräva krigslydnaden.

Slutligen kan åberopas, att man i Norge sistlidne höst ansett nödigt

att inskrida mot den försvarsfientliga agitationen med särskilda straffbestämmelser.

Den 25 september 1914 utfärdades där en provisorisk anordning

(Lovtidende nr 47) av innehåll bland annat, att ''med böter eller

faengsel i högst sex månader straffas den, som deltager i eller medverkar

till försvarsfientliga demonstrationer eller som på offentligt möte söker att

upphetsa till ovilja mot tjänst i rikets försvar eller till hat mot det militära

befälet’. Då denna bestämmelse icke gjort någon begränsning med

hänsyn till agitationens föremål, som således icke behöver vara krigsfolk

eller därmed likställda, har den lagt ett i denna del vida strängare band

på yttrandefriheten än vad här föreslagits. Härtill kommer, att lagen till

skydd mot den försvarsfientliga agitationen begränsat icke endast yttrandeutan

även demonstrationsfriheten.

På grund av det anförda tillåta vi oss föreslå ett tillägg till 10 kap.

14 § strafflagen av följande lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

''Där någon, i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller

då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen äro

samlade, muntligen eller i skrift, den lian utspritt eller utsprida låtit,

söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära

befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.’

Då detta förslag behandlades inom riksdagen framställdes från olika

håll den invändningen, att den försvarsfientliga agitationen icke varit af

den art att någon skada eller fara i verkligheten kunnat påvisas.

Detta omdöme jävas icke blott af den militära erfarenheten utan framför

allt af agitationens egna vittnesbörd. Ur ''Antimilitaristisk katekes’ 5:e

upplagan, 41:sta och 50:de tusendel, inhämtas exempelvis följande: ''En

af soc.-dem. ungdomsförbundets främsta uppgifter är dess antimilitaristiska

agitation’. Följer så ''en plan för ordnandet af förbundets antimilitära

agitation, indelad i tre afdelningar: klubbarnas antimilitära agitation, agitationen

bland beväringen och slutligen agitationen bland de stamanställda

militärerna’. I instruktionen för den förstnämnda agitationen förekommer

följande: ''Vid inryckning såväl som vid beväringens återkomst

från militärtjänsten bör klubbarna anordna särskilda fester, dit alla beväringar

inbjudas. Programmet för dessa beväringsmöten bör i främsta

rummet uppta föredrag om militarismens betydelse, för övrigt kan programmet

omväxla med —.’ Agitationen bland beväringen ombesörjes i

främsta rummet av militärkommittéer, vilka utses av varje garnisonsklubb.

''Militärkommittéen bör så ofta som det låter sig göras anordna

fester och möten för beväringen. Vid dessa möten och fester samt vid

öfriga sammankomster bör skriftspridningen äga rum af civila, då det är

förbjudet för militärer att åta sig dessa uppdrag. Hvad vi begär av våra

kamrater i vapenrocken är, att de vid dylika sammankomster tar sådana

kamrater med, som de anse sig kunna vinna för socialismen. — Framför

allt skall de civila klubbisterna i största möjliga utsträckning sörja för

att kamratbandet knytes fast med de militära kamraterna och på lediga

stunder sällskapa med dem, uppmuntra dem i det trista militärlifvet och

vinna dem för socialismen’. — Agitationen bland de stamanställda militärerna

''kan lämpligen bedrifvas af de socialistiska beväringsmännen’. —

''Då den militära klubbisten går till ett möte, fest eller samkväm bör

han bjuda med sig sin värfvade kamrat. Blir umgänget förtroligt skall

agitationen helt säkert lyckas’. Till slut förekommer följande allmänna

anvisning: ''Då det givetvis inte är möjligt att i denna instruktion ingå

på detaljer, emedan strafflagarna och tryckfriheten lägger svåra hinder i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

vägen för en offentlig agitation, är här sagt endast det hufvudsakligaste,

som kan göras i den antimilitaristiska agitationen. De respektive antimilitaristkommittéerna

bör därför komplettera denna med de medel och

åtgärder, som allvarligt pröfvade visa sig gagneliga i agitationen mot militarismen.

’

Av andra uttalanden framgår, att agitationen icke i någon mån låtit

sig dämpas av det pågående världskriget. ''Låt oss skärpa den antimilitaristiska

agitationen’, heter det i Stormklockan för år 1915, och begagna

alla tillfällen att motarbeta överklassens hetsagitation för kriget.

Att folket nu mer än någonsin är mottagligt för antimilitarismens idéer

har nog våra officerare dragit försorg om under den pågående mobiliseringen’.

Eller en i samma publikation offentliggjord mötesresolution:

''Mötet, som behandlat frågan om den antimilitära agitationen under nuvarande

förhållanden, uttalar som sin bestämda mening att, för så vitt vi

någon gång skall kunna slå till marken den militaristiska hydran, det är

nödvändigt att den antimilitaristiska propagandan skarpes’. Till sist ett

agitator suttalande i Brand, den 15 innevarande januari: ''Det är det ljusaste

minne jag har på åratal, tvångsmobiliseringen 1914. Trots det var

i mördareinstitutionen. Från första till sista dagen var vi enigt inkopplade

som ett band och bjöd vi var och en till att göra livet för oss själva

behagligt och till ett helvete för befälet. — Alltid var det anmärkningar

från vår sida. Dåliga skor och kläder, allt i det oändliga, fick ständigt

ringa i befälets öron. Det hela var underminerat. Jäste och kokade överallt.

Betyget som vi fick ljöd också att vi var komplett odugliga som

soldater. Betyget godkändes av oss. Det var en skolning för många av

oss, dessa diskussioner om arbetarrörelse, konst och litteratur, prästvälde,

tryckfrihet och först och sist militarismen. Till den övertygelsen kom vi

alla, att, med litet god vilja bland beväringen är militarismen ej mycket

värd. Det har vi bevis på. Yi kom alltid för sent till alla uppställningar,

alltid. Alltid med oputsade knappar. Alltid det ena eller det andra av

de tusental fordringar, som kräves av en militär; såg och hörde alltid illa

och begrep helst ingenting av den militaristiska visdomen. Så var det till

sist utryckningsdagen. Det var i alla fall skönt att få kasta in trasorna

och bli fri. — Så skiljdes vi som värdiga kamrater under löfte om att

aldrig mera inställa oss till någon som helst mobilisering. Varken i fred

eller krig. Kanske det löftet gavs av många i övermod, kanske med tanke

på att det ej skulle bliva någon mer mobilisering. Den 9 oktober 1915

såg jag att vi åter var inkallade, men för min del har jag hållit det givna

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 28 käft. (Nr 36). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

löftet. Jag glömde att infinna mig. — Så till sist. Må vi alla mera än

någonsin förr bekämpa vår fiende militarismen, den bloddrypande hydran,

låt oss spränga den kedja som binder mänskligheten’».

En agitation, vilken även under allvarsamma yttre förhållanden på

sådant sätt verkar för att systematiskt angripa själva nerven inom krigsmakten,

disciplinen, är ingen ofarlig företeelse.

Såsom ett annat principiellt skäl mot ifrågavarande förslag har åberopats

att den tilltänkta ändringen i strafflagen förutsatte motsvarande

ändring i tryckfrihetsförordningens parallellstadgande i 3 § 7 mom. Om

därför den förra ändringen vidtoges utan den senare, skulle detta eludera

den helgd, tryckfrihetsstadgandena åtnjuta såsom grundlag. Icke heller

denna invändning är hållbar. Förslaget avgränsar den straffbara agitationen

bland annat därigenom, att det bestämmer dess föremål till samlat

krigsfolk eller värnpliktiga, som icke äro krigsmän, i angivet fall. Motsvarande

bestämning kan icke göras beträffande agitation i tryckt skrift.

Det är vid tryckt skrift endast utspridare, vilken praktiskt taget kan visas

hänvända sig till visst bestämt publikum. Men utspridare är enligt tryckfrihetsförordningen

principiellt oansvarig, ansvaret drabbar exklusivt författare

eller ansvarig utgivare, beträffande vilka en straffbestämmelse, som

förutsätter hänvändelse till visst publikum, svårligen kan uppställas. Så

länge tryckfrihetsförordningens principer om ansvarigheten för tryckt skrifts

innehåll icke helt omlägges, är det alltså så långt ifrån att den föreslagna

ändringen i strafflagen förutsätter ändring i tryckfrihetsförordningen, att

en sådan ändring icke är tekniskt möjlig.

Det förtjänar även att tilläggas, att den ovan åberopade, i Eorge

provisoriskt utfärdade författningen mot försvarsfientlig agitation numera

blivit efter ingående överväganden (varom se 1915 O. A. prp. nr. 19) avlöst

av en definitiv strafflagsäuäring. Genom lag den 13 augusti 1915

har till strafflagens 134 § fogats ett nytt stycke så lydande: »Den, som

offentligen söker upphetsa någon, som tillhör krigsmakten, till ovilja mot

tjänsten eller till hat mot militära förmän eller överordnade straffas som

i 2 mom. sägs (med böter eller hekte eller fängsel i högst ett år).

Den försvarsfientliga agitationen verkar, såsom framgår av det ovan

sagda, icke blott såsom offentlig, utan även såsom enskild agitation. Att

bekämpa den fara, som sistnämnda agitation medför, erbjuder uppenbarligen

vida större svårigheter än då fråga är om den offentliga agitationen.

I några fall kan dock även enskild agitation antaga sådana former, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

enligt de grundsatser, som i övrigt behärska strafflagstiftningen, ett straff

kan och bör tillgripas. Så är förhållandet, då en agitator förleder eller

hjälper en militärperson till visst brott enligt strafflagen för krigsmakten.

Lyder den agiterande själv under nämnda lag, straffas han såsom delaktig

i brottet. Men är agitatorn eu civil person, saknas motsvarande straffskvdd.

Allenast för det fall, att den civile agitatorn förleder eller hjälper

till rymning, förefinnes en speciell straffbestämmelse i 8 kap. 26 § strafflagen,

vartill kommer, att om gärningen är straffbar jämväl enligt allmän

lag, delaktighetsstraff enligt sistnämnda lag tillämpas. Är däremot brottet

rent militärt, d. v. s. utan motsvarighet i allmänna strafflagen, går den

civile agitatorn fri från straff, och innefattar brottet en gärning, som straffas

strängare enligt strafflagen för krigsmakten än enligt allmän lag, erhåller

den civile allenast den allmänna lagens lägre straff. Förstnämnda konsekvens

medför t. ex. att en civil agitator, som förleder en värnpliktig till

lydnadsbrott mot förman eller överordnad, icke kan straffas, under det att

den förledde drabbas av strängt straff.

Den nu framhållna bristen i gällande lagstiftning synes kunna avhjälpas

genom att till 8 kap. 26 § strafflagen foga en bestämmelse om

straff för den, som förleder eller hjälper krigsman till brott i allmänhet,

för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten, och som är av

viss svårare beskaffenhet. Såsom gräns i sistnämnda avseende kan förslagsvis

tänkas, att å brottet kan följa straffarbete.

Även till en sådan bestämmelse föreligger motsvarighet i den norska

lagstiftningen. Enligt 2 mom. av förstnämnda 134 § i 1902 års norska

strafflag straffas ’den, som medverkar till att någon, som står i norsk

krigstjänst, rymmer eller underlåter att inställa sig till krigstjänsten, eller

därtill att det förövas en efter militär lag straffbar handling, som kan

medföra 2 års fängsel eller strängare straff’.

Den lagändring, som påyrkas i förevarande motion, avser att stävja

den agitatoriska verksamhet i försvarsfientligt syfte, som bedrives bland

härens och marinens manskap.

Redan tidigare har nämnda propaganda gjorts till föremål för lagstiftningsåtgärder.

Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med

Kungl. Maj:ts av riksdagen antagna propositioner dels en lag om vissa

ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning

till brott utan även försök att annorledes, såsom genom prisande av brottslig

handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt de i samma §

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

stadgade straff blevo i väsentlig mån skärpta, dels en lag om förbud för

krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster, vilken lag giver vederbörande

befälhavare rätt att, då sammankomst är utsatt att äga rum å ort,

där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring, förbjuda manskapet att deltaga

i sammankomsten, om det på giltiga grunder kan antagas, att vid

sammankomsten skola förekomma yttranden, åsyftande att utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden. I anslutning härtill infördes vidare under år

1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, varigenom 10 kap.

14 § strafflagen i dess nya lydelse gjordes tillämplig även å tryckta skrifter

och vidare större möjlighet än förut bereddes att indraga dylika skrifter,

då de spridas vid trupp eller ombord å flottans fartyg.

I proposition, nr 144, till 1915 års riksdag föreläde Kungl. Maj:t

riksdagen ett lagförslag, enligt vilket den, som blivit fälld till ansvar efter

10 kap. 14 § strafflagen under omständigheter, som gåve vid handen, att

brottet begåtts under agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmän eller

till tjänstgöring vid krigsmakten inkallade värnpliktiga utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden, kunde under vissa förhållanden av Kungl. Maj:ts

befallningshavande förbjudas uppehålla sig å ort, där avdelning av krigsmakten

vore på stadigvarande sätt förlagd. I samband med denna proposition

förelåg vid fjolårets riksdag till behandling en inom andra kammaren

väckt motion (II: 128), däri, på sätt i nu förevarande motion erinras, föreslagits

ett tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen av enahanda lydelse som

det i förevarande motion påyrkade. Såväl propositionen som motionen biföllos

av första men avslogos av andra kammaren, vadan frågan för riksdagen

förfallit.

De i förevarande motion föreslagna tilläggen till 10 kap. 14 § och

8 kap. 26 § strafflagen avse att träffa dels sådan försvarsfientlig agitation,

som äger rum inför samlat krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro

krigsmän, äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och som

åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot

det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, dels ock sådan

agitation, som tager sig uttryck därutinnan, att person, som ej är krigsman,

förleder krigsman till eller biträder honom vid gärning, som enligt strafflagen

för krigsmakten är brottslig. Den förstnämnda arten av agitation

är enligt den år 1914 antagna nya strafflagen för krigsmakten underkastad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

13

ansvar, så snart den förövats av person, som lyder under strafflagen för

krigsmakten, men någon motsvarande straffbestämmelse finnes icke för det

fall, att liknande agitation drives av person, som icke lyder under nämnda

lag. Det i motionen påyrkade tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen skulle

således utfylla en förefintlig lucka i gällande lagstiftning och innebär en

följdriktig tillämpning av grundsatser, på vilka gällande speciallagstiftning

i ämnet bygger.

Vad åter angår den mera enskilda agitation, som skulle träffas av det

föreslagna tillägget till 8 kap. 26 § strafflagen, eller krigsmans förledande till

eller bistående vid gärning, som i strafflagen för krigsmakten är belagd

med straff, kan dylik agitation, där den bedrives av person, vilken ej lyder

under strafflagen för krigsmakten, icke för agitatorn föranleda delaktighetsstraff.

Därest ifrågavarande brott saknar motsvarighet i allmänna strafflagen

eller däri är belagt med ringare ansvar än i strafflagen för krigsmakten,

kommer, på sätt i motionen framhålles, den civile agitatorn —

bortsett från det i allmänna strafflagen gjorda undantag för krigsmans förledande

eller förhjälpande till rymning — att alldeles undgå ansvarspåföljd

eller att bliva alltför lindrigt bestraffad i jämförelse med den till brott förledde

krigsmannen. Genom den föreslagna ändringen i 8 kap. 26 § strafflagen

skulle i fråga om brott av svårare art nu anmärkta missförhållanden

bliva undanröjda.

Den omsorg staten är pliktig att ägna de värnpliktiga kräver otvivelaktigt,

att nödigt skydd beredes dem mot eu försvarsfientlig agitation, som

på ena eller andra sättet kan förleda dem till gärningar, vilka de sedermera

kunna nödgas att enligt strafflagen för krigsmakten hårt umgälla.

Ur denna synpunkt måste det vara angeläget, att lämpliga straffpåföljder

varda fastställda även för de i gällande lagstiftning ej uppmärksammade

fall av antimilitaristisk agitation, varå motionärerna tagit sikte.

Med anledning av vad sålunda anförts och under hänvisning till de

av motionärerna i övrigt andragna skäl får utskottet, som vid granskning

av motionärernas förslag icke funnit skäl till anmärkning mot vare sig

dess innehåll eller form, hemställa,

att riksdagen, i anledning av herr Lindmans m. fl.

motion, måtte för sin del antaga följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Lag

angående ändrad lydelse av 8 kap. 26 § ock 10 kap. 14 §

strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 26 § ock 10 kap.

14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon i uppsåt att undandraga sig värnplikt

genom stympning eller annorledes gjort sig oduglig till

uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,

som eljest skolat av honom fullgöras,

stratfes med fängelse eller straffarbete i högst sex

månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning

eller till annat brott, för vilket straff finnes utsatt

i strafflagen för krigsmakten och varå kan följa straffarbete

eller svårare straff, dömes, om det sker i krigstid,

till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år och, om det sker i fredstid, till böter

eller fängelse i högst sex månader, där icke gärningen

är i denna lag belagd med svårare straff.

Yar som, muntligen inför menighet eller folksamling,

eller i skrift, den han utspritt eller utsprida

låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller

till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt

med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse.

Avsåg uppmaningen brott, varå strängare straff än

fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst

fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen

förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå

följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

8 kap.

26 §.

10 kap.

14 8.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

15

Där någon annorledes, såsom genom prisande av

brottslig handling, muntligen inför menighet eller

folksamling, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida

låtit, söker förleda till brott; vare lag som i

1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles

sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga

myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat

krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,

på grund av värnpliktslagen äro samlade, muntligen

eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker

upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka

hat mot det militära befälet eller eljest undergräva

krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat galle även om

den, som annans skrift, vars innehåll är efter samma

paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att

därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

Stockholm den 18 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETERSSON.

Reservation

av herrar Alexanderson, Söderberqli, Stärner, Lindhagen, Persson i

Norrköping, Karlsson i Fjöl, Igel och Lindqvist i Kosta, vilka förklarat sig

anse, att utskottet bort hemställa, att herr Lindmans m. fl. ifrågavarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Dessutom har herr Lindhagen velat för sin del tillägga följande:

»Trålar råda över oss; ingen finnes

som rycker oss ur deras hand.t

Gamla Testamentet.

Den förevarande motionen betonar, att 1914 års härordning oavvisligen

måste stödjas och betryggas även på annat sätt än genom direkta försvarsåtgärder,

och världshändelsernas allvar utgjorde en särskild maning därtill.

Motionärerna hava därför känt sig uppfordrade att lämna ett bidrag till

denna strävan genom de nu påyrkade strafflagsbestämmelserna, avsedda att

ytterligare drabba den s. k. antimilitaristiska propagandan.

För den, som icke minst i följd av världshändelsernas allvar finner

folkens resning mot militarismens förtryck vara nutidens aktuellaste kulturrörelse,

ställer sig saken helt annorlunda. Eedan ovannämnda utgångspunkt

för det framlagda förslaget måste vi underkänna. Antimilitarismen

är för närvarande mänsklighetens enda hopp. Den bör, synes det mig, i

stället för att med alla medel förhånas och bekämpas, tvärtom stödjas i

sin viktiga uppgift att rädda oss alla från andlig förkrympning och ekonomisk

undergång.

Yäl förstår jag, att även motionärernas förslag är framgånget ur en

övertygelse. De maktägande i alla länder hava i följd av sitt samhällssystem

själva råkat i en oavlåtlig fiendefruktan. De finna ingen utväg

därur annorledes än genom att ytterligare befästa sig i sina ställningar

samt oavlåtligt öva nytt våld utåt och inåt. Alla människor söka också

omhägna sin politiska livsgärning med någon idealitet. Man kan därför förstå,

att dessa förtvivlade strävanden vilja tillika vara ett uttryck för den enda

verkliga fosterlandskärleken. Men ett bemödande att bekämpa detta våld

och bygga .en fredens boning för rätten är också ett utslag av kärlek både

till fäderneslandet och till människorna. Om nu i sammandrabbningen

mellan dessa båda övertygelser någondera nödvändigtvis bör sättas i fängelse,

så vore det väl snarare den förstnämnda. Fredsviljans folk vill emellertid

icke detta. De fordra endast respekt för sin övertygelse. Ett land,

där denna respekt saknas, är enligt deras uppfattning ett mycket dåligt

land och alldeles icke något fädernesland. Detta är min andra principiella

invändning mot den ifrågasatta nya lagstiftningen.

Fn sak, som är förkastlig i princip, brukar icke heller hava några

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 17

goda verkningar. Detta oavlåtliga befästande av militärväsendet kan icke

åstadkommas annat än på oavlåtlig bekostnad av medborgarnes friheter

och rättigheter. Varje nytt steg i denna riktning är dessutom följt av

förhoppningar om en fortsättning. Motionärernas motivering giver en

åskådlig framställning av detta förhållande. Vilja till en viss begränsning

för denna gång saknas icke. Men de kunna icke neka sig att antydningsvis

framhålla nya perspektiv för framtiden. »Även den mera allmänt hållna

agitationen för avskaffande av allt försvar», yttras sålunda bland annat,

»måste tagas med i räkningen i detta sammanhang, nämligen om den,

som alltför ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser,

som vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande internationella

förhållanden med nödvändighet ålägger oss. I alla fall är faran

mera omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt bland militären,

än om den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl den även i sistnämnda

fall ingalunda är ofarlig för disciplinen inom en krigsmakt, som bygger

på den allmänna värnpliktens grund.» Man kan vara ganska förvissad

att rättstillämpningen skall finna utvägar att även inom det föreliggande

förslagets rum kunna förverkliga åtskilliga av de mångahanda önskningar,

som dölja sig under dylika uttalanden.

En lagstiftning så kulturfientlig till sin art och så farlig i sin tilllämpning

bör åtminstone ej få överlämnas annat än till en rättskipning, som

är höjd över allt tvivel på dess oväld samt genomträngd av social insikt och

medkänsla. Det gäller således att undersöka, huruvida den svenska rättskipningen

är vuxen en sådan uppgift. Låtom oss därvid betrakta förhållandena

sådana de äro utan att förlora oss i fiktioner eller omskrivningar.

Uti det politiska livet, där avgörandena äga rum, sammanfalla tyvärr

de olika åskådningarna även i detta ämne huvudsakligen med partilinjerna.

Militärväsendets upprätthållande stödes särskilt av högerpartiet. Avrustningskravet

omfattas åter av vänsterpartierna, dock med många nyanser

från högerns ståndpunkt fram till den oförbehållsamma antimilitarismen.

Det är vidare så att ett proportionellt valsätt visserligen genomförts

för att bereda de olika partiriktningarna en rättvis representation åtminstone

inom riksdagens andra kammare. Men oaktat detta och trots sin

numeriska underlägsenhet i nationen har högerpartiet fortfarande en ofantlig

övervikt i statslivet på den grund, att den behärskar väsentligen de

högsta och ledande ämbetena inom statens alla förvaltningsområden. YänsterBiliang

till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 28 käft. (Nr 36.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

jg Lagutskottets utlåtande Nr 36.

''partiernas folk måste vara med att avlöna och lyda byråkratien. Men de

få icke något stöd i sina samhällsuppfattningar inom densamma, utan möta

där i lyckligaste fall indifferenta, i vanliga fall motståndare eller fiender,

vilka i ett enda partis intresse utöva en statsmakt, som är minst lika stor

och ännu mera vittfamnande än riksdagens. Yad byråkratien icke vill,

blir sällan någon sann verklighet, riksdagen må besluta vad som helst.

Visserligen kan det sägas, att under nuvarande samhällsförhållanden

blotta innehavandet av ett högre ämbete ofta har en viss verkan att framkalla

ett antisocialt sinnelag. Detta kan dock motverkas under ett bättre

system som ställer andra fordringar på tjänsten och gärna ser, att personer

med socialt intresse och benägenhet för medkänsla vinna befordran till

viktiga ämbetsposter. En sådan uppfattning är dock ännu ganska främmande

för landets befordringsväsende. Ett känslolöst reaktionärt tänkesätt

betraktas nästan aldrig som någon olämplig egenskap, utan snarare

såsom en betryggande merit för en högre befordran. Formell skarpsinnighet

på bekostnad av innehållet är också uppskattad. Ett tänkesätt åter, som

gärna vill behjärta de mänskliga behoven och efter förmåga främja verklig

demokrati, vinner mycket liten uppmuntran i ämbetsmannavärlden.

Dessa grundsatser hava känneteckuat befordragsväsendet under alla

högerregeringar. De sparsamma tillfällen, då på senare tider en vänsterregering

varit vid makten, har den föga och ganska illa begagnat tillfallet

att såsom någon motvikt mot högerpartiets envälde över funktionärismen

insätta på de ledande posterna personer med utpräglat socialt rättsmédvetande.

Man har fallit undån för kungamaktens önskningar om upprätthållandet av

gamla befordringstraditioner och även i denna punkt visat en oförklarlig

och ödesdiger benägenhet att söka vinna högerns sympati genom att alldeles

för mycket skatta åt dess önskningar och uppfattningar.

Ett system, som alldeles underlåter att ägna någon omtanke åt funktionarismens

sociala utbildning samt till på köpet i befordringsväsendet. följer

ensidigt ovannämnda principer, saknar enligt min uppfattning kompetens

att anförtros tillämpningen av strafflagar med ett politiskt innehåll. Man finner

också en nedslående bekräftelse härpå i vår rättskipnings annaler. Byråkratien

har oftast varit demokratiens vedersakare i detta land som i alla andra

länder. Alla slags kränkningar av de medborgerliga rättigheterna genom

ämbetsmännens förakt för desamma eller bristande insikt om deras värde,

bedömas av domstolarna vanligen ytterst milt. Merendels lämnas övergreppen

straffria eller försonas med ett ringa bötesbelopp, som för högre

ämbetsmän sällan överstiger 25 kronor, men för lägre kanske ibland kan ställa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 59

sig något högre. Solidaritet råder i åskådningssätten och därför ser man

instinktivt särdeles milt på dylika byråkratiska förvillelser. Därest åter

demokratien i sin kamp för livet mot byråkatien kan befinnas på något

uttänkbart sätt hava tangerat lagarna och särskilt dem, som befästa byråkratiens

makt, då finnes ofta inga rimliga gränser för strafflystnaden.

Ett synnerligt missförhållande är därföre, att ehuru lagen förutsätter att

åven en domare kan vara jävig att döma och därför stadgar vissa domarejäv,

anses det dock ej såsom jäv att i politiska processer åklagare och

domare äro utpräglade politiska motståndare till den tilltalade. Deltagandet

i det politiska livet för visserligen partimänniskorna närmare varandra och

vidgar något deras förståelse av varandra. Men dessa politiska ensittare,

som icke få någon annan social insikt och vägledning i motståndarnes

tankar och meningar än genom de förvildade hetsartiklarna i deras dagliga

högertidning, detta slags människor äro ur stånd att med tillräcklig

urskiljning döma i en politisk angelägenhet. Handlingar, som äro uttryck

för den ljusaste tro och uppoffrande nitälskan för det allmänna bästa, bedömas

såsom utslag av ett ohederligt och landsskadligt sinnelag. Det är

ett kännemärke för den politiska processen, att den emot domarreglernas

bud söker i tvivelaktiga fall hellre fälla än fria, och att den i domareeden

uttaiade befallning att döma efter icke blott Sveriges utan även Guds

lag fullständigt åsidosättes. Den politiska processen är särskilt ett högerpartiets

anfallsvapen, och motionärerna, utgörande en samlad representation

för andra kammarens höger, vilja nu som sagt smida ett nytt bidrag till

dess arsenal av möjligheter.

Allt detta sker som sagt på alla händer icke i något medvetet ont

uppsåt. Varje makthavare tror alltid, att när han dricker såsom han är

van så är det rätt. Det är samhällsskicket på vilket skulden närmast

vilar.

Tillsiåudet var en gång i Norge detsamma som hos oss för närvarande.

Byråkratien, stödd av konungamakten, förde ett strängt politiskt regemente,

när dess intresse ansågs kräva det. Vänstermän kunde mycket sällan

om ens någonsin påräkna någon högre befordran. I statsrådet sökte man

koncentrera byråkratiens makt och av detta skapa en konservativ förstakammarbildning

såsom en motvikt mot stortinget. Slutligen uppstod vid början

av 1870 talet intill 1884 en väldig sammandrabbning mellan demokratien

och byråkratien, symboliserad främst i striden om den så kallade statsrådssaken.

Ledare voro stortinget för demokratien samt statsrådet och konunga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

makten för byråkratien. Under denna rörelse utfärdade stortingets ledare

Sverdrup den bekanta parollen »vänstermän till alla folkets ombud».

Detta syftade även till alla ämbeten, över vilka stortinget både någon

makt, och utgjorde ett svar på högerbyråkratiens försök till allenavälde

över landets administrativa styrelse. Denna kraftmätning slutade med

stortingets seger i och med de så kallade riksrättsdomarne, som avkunnades

i början av år 1884 och inför vilka till sist även konungamakten

nödgades böja sig.

Därmed var byråkratiens välde brutet i Norge. En mängd reformer

kunde i oavlåtlig följd genomföras. Även vänstermän utnämndes, trots

fortsatt ovilja i början från konungamaktens sida, till amtmän (landshövdingar)

ävensom till högre domarebefattningar samt ledande administrativa

och till och med militära poster. Juryreformen har särskilt verkat uppfostrande

på domare- och åklagaremakten. Med andra ord, genom dessa

omvälvningar har den norska funktionarismen, även där den rättvisligen

består av högermän, uppfostrats till större socialt intresse och förmänskligats

i sitt tänkesätt.

Motionärerna hava åberopat att eu punkt i deras förslag redan tinnes

genomförd i den norska lagstiftningen. För min del beklagar jag, att de

senare tidernas militaristiska yra även börjat göra landvinningar i vårt

grannlaud. Men äventyret med en sådan lagstiftning är där, som sagt,

mycket mindre än hos oss. Ett sådant utnyttjande av en politisk strafflagstiftning,

som den svenska rättstillämpningen merendels låter komma

sig till last, är enligt vad från sakkunnigt norskt håll försäkrats mig

fullständigt uteslutet.

Det är nu, synes mig, ett livsvillkor för svenska nationen att även hos

oss omsider upptages en slutlig kamp mot byråkratiens envälde, okunnighet och

hjärtlöshet i så många vitala angelägenheter. Vilka svårigheter möta

dock icke hos oss, då den såsom allierad vid sin sida har icke blott

konungamakten utan även förstakammarväldet. Bemödandet måste således

nu inriktas på att frigöra oss särskilt från denna sistnämnda envåldsmakt

såsom den möjligaste uppgiften i första anloppet, även om frigörelsen

komme att upptaga generationers politiska strävanden. Önskligt vore

naturligtvis, om förenämnda trippelallians ville i godo växa in till ett med

nationen. Åtskilligt kan säkerligen på denna väg vinnas genom lämpor.

Men någon tillfredsställande lösning synes tyvärr ej vara att vänta utan

många och långa strider.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

21

Under tiden bör det vara uteslutet att till motståndets förfogande

från andra kammarens sida utelämnas sådana nya vapen mot demokratien,

som innefattas i den förevarande motionens hemställan. Nu synes visserligen

lagutskottet, representerat i detta fall av dess höger, skenfagert locka

med att den nya lagstiftningen till skillnad från vad motionärerna åsyftat

företrädesvis skall hava till syfte att skydda värnpliktige att komma i

konflikt med redan genomförda militaristlagar och falla offer för deras

brutala tillämpning genom den av högerpolitikens anda behärskade rättsskipningen

i politiska mål. Men »om skalkar locka dig så följ icke», heter

det i ett visdomsord. Detta är också mitt råd till andra kammaren i

detta fall.

Stockholm IDIG. Kung!. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.