Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten, dels ock en i anledning därav väckt motion.

1916-05-19 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten, dels ock en i anledning därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Sir 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten,

dels ock en i anledning därav väckt motion.

Närvarande: herrar Alexanderson, Söderberg!], Stiirner *), Knut Larsson *), greve Spens,

Dahl, Köhlin, Permansson, Lindhagen, Persson i Norrköping, Gustafsson

i Örebro, Karlsson i Fjöl, Borg, Holmdahl, Igel och Lorentzon *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 7 april 1916 dagtecknad proposition, nr 146, som

hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om inskränkning i inmntningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden

intill den 1 oktober 1917 endast för kronans räkning inmutning ske å

kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehaves eller är till

boställe anslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1916.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 31 höft. (Sr 41.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,

får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en med anledning av densamma av herr Asplund inom första

kammaren väckt motion, nr 105, däri motionären hemställt, »att riksdagen

ville allenast på följande villkor bifalla Kung]. Maj:ts proposition nr 146

angående sådan inskränkning i inmutningsrätten, att inmutning endast

må äga rum för kronans räkning å viss kronojord inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, nämligen

A) att nämnda inskränkning för närvarande bestämmes att gälla

intill den 15 juni 1917 i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 1

oktober 1917;

B) att för kronans räkning under innevarande år genom Sveriges

geologiska undersökning eller på annat sätt utföres en undersökning av

å ifrågavarande kronojord belägna, ej utmålslagda men till sitt läge

kända fyndigheter jämte malmletning å närliggande områden.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Uti eu den 8 innevarande april avlämnad proposition nr 146 har

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen antagandet av en lag, som stadgar, att

»inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden

intill den 1 oktober 1917 endast för kronans räkning inmutning ske å

kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehaves eller är till

boställe anslagen». Sedan en proposition av liknande innehåll, avseende

tiden intill den 1 oktober 1916, framlagts för 1915 års riksdag, föreslog

jag, med anledning av herr justitieministerns i detta sammanhang

gjorda utfästelse att snarast möjligt vidtaga åtgärder för en bättre och

mera stadigvarande lösning av frågan om rätt att tillgodogöra sig

mineralfyndigheter å kronojord, uti en motion nr 75 i första kammaren

ett uttalande från riksdagens sida, att härvid största vikt måtte läggas

därpå, att malmerna förädlas inom landet, samtidigt med att statens

jordägarerätt och intressen i övrigt fullt tillgodoses. Denna motion föranledde

visserligen ingen riksdagens åtgärd, men då jag innevarande

riksdag, på grund av att den utlovade snara utredningen ännu icke

blivit igångsatt, förnyade min motion, vann densamma stor majoritet

inom första kammaren, och då en likalydande, inom andra kammaren

väckt motion enhälligt tillstyrkts av dess fjärde tillfälliga utskott, torde

man få hoppas, att en riksdagens skrivelse i motionernas syfte skall

komma till stånd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Såväl uti dessa motioner som även i den debatt, som uppstod vid

frågans behandling i första kammaren, framhölls mycket starkt behovet

icke blott av malmförädlingens kraftiga understödjande för framtiden

utan även av att med allra snaraste åtgärder i detta syfte måtte vidtagas,

och framhölls som skäl härför bland annat de enastående konjunkturer,

som för närvarande råda på världsmarknaden och torde

komma att fortvara flera år framåt. Jag vill i detta hänseende åberopa

ur herr Exellens anförande följande ord: »Bland allt dunkel, som döljer

för oss framtiden efter det stora krigets slut, står åtminstone det klart,

att det kommer att bliva en efterfrågan på järn, som aldrig någonsin

förut i mänsklighetens historia, till ersättning för de oerhörda massor,

som förbrukats. Vi gå uppenbarligen mot en konjunktur förutan like

för järnproducerande länder. Men, mina herrar, det är en stor skillnad

om ett land går in i denna konjunktur såsom övervägande malmexporterande

eller som övervägande järnexporterande. Ett land, som uteslutande

eller övervägande utför råvaror, kommer utan tvivel i större beroende

av det land, som upptager och förädlar råvaran, än ett land, som

kan på jämnbördig fot utväxla fabrikat mot fabrikat. Jag har många

gånger förut, även i riksdagen, erinrat om, att det förra sättet för förvaltningen

av ett lands produkter är betecknande för ställningen såsom

en ekonomisk koloni.»

I andra februarihäftet 1916 av »Svensk export» finnes intagen eu

artikel, »Affärsutsikterna år 1916, under och efter kriget», som närmare

belyser detta, förhållande, vilket jag här vill till en del citera. Där

säges beträffande

Järn.

»Omedelbart före krigets utbrott utgjorde Europas tackjärnstillverkning

cirka 40 miljoner ton, varav 10.3 miljoner ton producerades i Storbritannien,

19.3 miljoner ton i Tyskland, 5.3 miljoner ton i Frankrike

och 2.5 miljoner ton i Belgien. Därav exporterades av de nämnda

landen inalles 15.7 miljoner ton till andra europeiska länder, däri inbegripet

även maskiner.

Nu är Belgiens export slut. I Frankrike har bristen på arbetskraft

och den ökade ammunitionstillverkningen även så gott som fullständigt

gjort slut på möjligheterna för en export. I Tyskland äro förhållandena

analoga och de mängder, som finnas tillgängliga för export, gå

till de allierade eller till Skandinavien, Holland, Schweiz och Rumänien.

Övriga länder äro hänvisade för sill järnimport uteslutande till Storbritannien.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Men i Storbritannien är produktionen minskad avsevärt och importen

av järnmalm har nedgått med en halv miljon ton för år 1915.

Storbritanniens järnproduktion för år 1915 kan därför ej anslås högre

än 9 miljoner ton, medan importen av järnmaterial utgjorde 1.3 miljoner

ton eller 1 miljoner ton mindre än före kriget.

Förenta staternas tackjärnsproduktion utgjorde år 1913 31 miljoner

ton. Denna produktion, som efter krigsutbrottet utvisade en minskning,

steg snabbt och torde under 1915 snarare ha över- än understigit den

för år 1913, och av allt att döma nalkas Förenta staterna maximum av

sin produktionsförmåga. Exporten av järnmaterial från Storbritannien,

Frankrike, Belgien- och Tyskland samt Förenta staterna, som under

normala förhållanden uppgår till nära 16 miljoner ton, disponerar nu över

ett överskott av exportledig vara av endast 7 miljoner ton, varav 3.4

miljoner i Storbritannien och 3.6 miljoner i Förenta staterna. Därav

framgår, att de länder, som hittills furnerat sig i dessa länder, stå inför

en brist, som ej torde komma att försvinna så länge kriget varar.

Prisen ha också stigit och komma att stiga än ytterligare.

I och med fredens undertecknande komma alla nationer att åter

ha fri tillgång till världens marknader. Tackjärnsproduktionen kommer

vid denna tid troligen att ha reducerats till 25 miljoner ton, varav 13.5

för Tyskland och 9 miljoner för Storbritannien. Av denna mängd komma

21 miljoner ton att gå till respektive länders inhemska konsumtion,

medan cirka 4 miljoner ton komma att exporteras till andra länder.

För närvarande sparas det i alla länder med järnkonsumtionen förandra

än krigsändamål och detta kommer att fortgå intill fredsslutet.

Omedelbart efter kriget och med upphörandet av den stora efterfrågan

å krigsmateriel kan man vänta, att någon tid skall förgå innan den

normala handelns avsättningskanaler åter öppnas. Men efter ett par

månader torde denna omläggning ha kommit igång, och de första tecknen

till en bättring skola då framträda. I alla stater skall man skynda

sig att ersätta vad som försummats i underhåll av järnvägar och deras

materiel, av byggnader av olika slag m. in., medan ännu mera brådskande

reparationsbehov skola göra sig gällande i Belgien, Frankrike,

Polen och Balkanländerna. Allt tyder på att den stagnation i järnmarknaden,

som måste inträda omedelbart efter fredsslutet, blir av mycket

kort varaktighet och skall gradvis övergå till en livlig efterfrågan med

snabbt stigande priser.»

Beträffande koppar säges i samma uppsats: »— :— — Vad som

än händer, koppar skall man dock ej kunna undvara och efter avmatt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ningen efter kriget skall man av en följande högkonjunktur gott vänta

sig en stegring av kopparprisen upp till 200 pund sterling och därutöver.»

Då, såsom i förut omnämnda motion närmare påvisats, redan utan

ökning av vår nu pågående malmbrytning, varav en stor del exporteras,

tillgången på kända fosforfattiga malmer icke kan med säkerhet beräknas

vara tillräcklig för en längre framtid, och då redan nu genom

de stora utländska inköpen av malmfält med sådan malm svårigheter

uppstått ätt vidmakthålla den nuvarande produktionen av prima svenskt

järn, är det utan vidare klart, att för en avsevärd ökning av denna

produktion, så önskvärd på grund av de närmaste årens beräknade

utomordentliga konjunkturer, det måste vara ett ofrånkomligt villkor,

att nya fosforfattiga malmfyndigheter bliva uppdagade och tillgodogjorda.

Som bevis för behovet härav kan ju anföras, att malmkommissionen, i

fråga om anläggande av ett elektriskt smältverk, baserat på Porjuskraft

ansett nödigt att utreda, icke blott möjligheten att anskaffa tillräckliga

kvantiteter träkol, utan även huruvida från de staten tillhöriga

fosforfattiga malmfälten i Norrbotten kan erhållas beräknat

behov av 50,000 ton fosforren malm årligen.

Vid sådant förhållande måste man känna sig ganska tveksam inför

det nu framlagda förslaget om ytterligare förlängning av det sedan 1902

gällande förbudet mot inmutning av fyndigheter å den övervägande

delen av de malmförande trakterna i den norra hälften av vårt land.

Detsamma gäller givetvis även om andra där eventuellt förekommande

malmer, i främsta rummet kopparmalmen. Vi äro ju sedan länge för

erhållande av denna för oss oumbärliga metall huvudsakligen hänvisade

till import, och vilka svårigheter, som härvidlag möta, är ju alla bekant.

Dessutom måste ju här ovan antydda sannolikheter för abnormt höga

kopparpriser även lång tid efter kriget göra det i högsta grad önskvärt,

att intet underlåtes, som kan möjliggöra upptäckten så snart som möjligt

av kopparmalmsfjmdigheter, vartill indicier finnas såväl i Jämtlands som

vissa delar av Västerbottens lappmarker, där även den för oss så nödvändiga

svavelkisen möjligen skulle kunna påträffas i brytvärda mängder.

Det var med tanke härpå, som jag i min malmmotion förordade

provisoriska bestämmelser, varigenom, intill dess gruvlagstiftningen i

sin helhet blir slutgiltigt ordnad, enskilde kunde få rätt att eftersöka

och under vissa villkor, som helt trygga såväl kronans rätt till jordägareandelen

och till inlösen även av upptäckarens andel som det allmännas

intresse, att malmen blir förädlad inom landet, tillgodogöra sig

malmfyndigheter å kronomark även inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län. Uti den nya propositionen om fortsatt inmutningsförbud

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr il.

har emellertid departementschefen förklarat, att sådant uppenbarligen

icke kunde ifrågakomma vid eu tidpunkt, då den nyss tillsatta gruvstadgekommittén

stode i begrepp att börja sitt arbete. ” Skulle emellertid

kommittén under sitt sysslande med hithörande frågor komma till den

uppfattningen, att inmutningsrätt å kronojord lämpligen bör, i någon

form, tills vidare upplåtas för enskilda, torde, säger departementschefen,

»kommittén icke underlåta att därom göra framställning, vilken då lärer

bliva föremål för särskild prövning». Jag kan därför icke vidhålla min

förra föresats att med anledning av denna proposition motionsvis föreslå

sådana provisoriska bestämmelser, men då jag å andra sidan har föga

hopp om att sagda, den 23 februari 1915 utlovade, men först den 10

mars i år tillsatta kommitté, vilken för övrigt icke lärer komma att

träda i funktion förrän någon gång till sommaren, skall inom den

närmare framtiden komma att göra framställning i antydda syfte, så tar

jag mig friheten att framställa ett annat förslag, varigenom å ena sidan

åtgärder genast kunna vidtagas för eftersökande av malmer till främjande

av malmförädlingens tillväxt och å andra sidan de svåraste stötestenarna

för gruvstadgekommitténs arbete skulle kunna undanröjas och

ett slutligt resultat hastigare ernås.

Inmutningsförbudet beträffande kronomark, som till sin ordalydelse

innefattar ett monopol för kronan att å sådan mark verkställa inmutning,

har beträffande sitt viktigaste område, Norrbottens län, nu nått

Konfirmationsåldern, sin femtonde vår. Likväl har, om man undantar

specialundersökningar å ett par kopparmalms fyndigheter inom Gellivare

och Jukkasjärvi socknar samt en undersökning längs Inlandsbanan, som

något berört Jokkmokks socken, så vitt jag har mig bekant, staten icke

alls under denna långa tid i någon mån sökt taga detta sitt monopol i

bruk. Nu finnas en hel mängd fyndigheter å ifrågavarande kronomark,

som äro till sitt läge, men ingalunda till sitt värde närmare kända, antingen

därigenom att de varit före förbudets tillkomst inmutade, men

sönats, eller blivit efteråt upptäckta och för upptäckarerättens bevarande

antingen anmälda eller gjorda till föremål för ansökan om koncession,

som emellertid icke i något fall beviljats, »i väntan på den nya gruvlagstiftningen».

Jag har som bilaga till motionen fogat en förteckning å dessa

fynd i g lie t er med korta anteckningar och litteraturhänvisuingar för sådana

av dem, som blivit besiktigade och beskrivna. Det stora flertalet av

dem torde icke vara brytvärda, men om många gäller dock, att de ej

blivit tillräckligt undersökta för aft man skall kunna avgöra denna fråga.

I många fall liar intet arbete utförts å dem, och då de ofta varit full
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ständigt jordtäckta liar deras värde icke kunnat bedömas. Inmutningar

på grund av lösa malmstenar ha även förekommit, utan att man bemödat

sig om att eftersöka deras moderklyft. Därför är det ingalunda

omöjligt, att brytvärda malmfyndigheter skulle i några fall kunna anträffas

vid en mera rationell undersökning av dessa anledningar.

Om en sådan anställdes under innevarande år för statens räkning

exempelvis genom Sveriges geologiska undersökning, skulle således den

inhemska malmförädlingens intresse av att nya malmer eftersökas omedelbart,

så långt möjligt är utan inmutningsrättens frigivande, vinna nödigt

beaktande. Men därigenom skulle även andra fördelar vinnas. Den

blivande gruvlagstiftningen, den må nu bliva byggd på koncessionseiler

inmutningssystem, torde ej kunna komma ifrån nödvändigheten att

genom bestämmande av vissa förmåner för dem, som upptäcka nya malmfyndigheter,

så mycket som möjligt söka uppmuntra till malmletning. Sådana

fyndigheter, som förut varit föremål för inmutning, och om vilkas läge

vem som helst kan göra sig underrättad genom en enkel undersökning

i bergmästareämbetets arkiv, böra, om de efter den nya lagstiftningens

antagande skulle komma att bli föremål för ansökan, icke upplåtas på

lika förmånliga villkor som verkligen nyupptäckta. Det Kungl. Maj:ts

förslag till lag angående gruvdrift å viss kronojord av år 1910, som

gruvstadgekommittén fått i uppdrag att överarbeta, gör också en skillnad

mellan förut kända och nyupptäckta fyndigheter, då nämligen i dess § 5

mom. 2 stadgas, att om skärpningspunliten förlagts å område, som

varit, men ej längre är föremål för skärpnings- eller gruvdriftstillstånd,

får bergmästaren ej själv utfärda skärpningstillstånd, utan skall han översända

ansökningen jämte eget utlåtande till bergsöverstyrelsen. För att

kunna utan personligt besök å platsen å ämbetsrummet avgöra, huruvida

en ansökt fyndighet är nyupptäckt eller ej, måste emellertid för närvarande

till läget kända fyndigheter inläggas å karta. Detta kan i många

fall endast ske, sedan mätningar å platsen företagits. Slutligen torde

gent emot andra eventuella sökande deras rätt böra bevaras, som under

den tid, inmutningsförbud gällt, upptäckt malmfyndigheter och för myndighet

anmält desamma eller begärt, koncession för bevarande av sin

upptäckarerätt. Detta torde beträffande sådana fyndigheter, som kunna

finnas hava något värde, lämpligast kunna ske genom bestämmande av

statsgruvefält för dem, innan den blivande gruvstadgan träder i kraft.

Slutligen skulle genom en inventering av dessa i förteckningen angivna

fyndigheter och en malmletning för statens räkning innevarande år

statsmakterna kunna få en gruvlagstiftningsfrågornas lösning underlättande

kännedom, dels om de reella proportionerna mellan de stora

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

kända malmfyndigheterna i Norrbotten och de fyndigheter, som ännu

kunna återstå odisponerade, dels om chancerna att hädanefter uppdaga

nya malmfyndigheter av större värde.

Att här i detalj redogöra för anordnandet av eu sådan undersökning

torde icke vara nödigt. Som ledare för densamma torde böra stå

en erfaren malmgeolog, och har jag av chefen för Sveriges geologiska

undersökning erfarit, att, ifall undersökningen kommer till stånd, för densamma

torde kunna påräknas en lämplig malmgeolog. Emellertid medgiva

icke de för geologiska fältarbeten redan beviljade anslagen något

större bidrag för denna undersökning än möjligen avlöningen för denne

malmgeolog. För avlönande av biträden och hantlangare, för undersökningsarbeten,

resekostnader, materiel m. m. behöves ett särskilt anslag.

Att i detalj angiva de härför behövliga beloppens storlek torde knappast

på förhand vara möjligt, enär ju det först under undersökningens gång

kommer att visa sig, vilka slag och kvantiteter av arbeten, som bliva

behövliga att utföra. Till ledning för bedömandet av totalsumman torde

emellertid kunna tjäna de kostnader, som visat sig åtgå för undersökningen

år 1899 av de under senare tid upptäckta malmfyndigheterna

inom Jukkasjärvi och vissa delar av Gellivare socken. Anslaget härför,

som icke blev överskridet, var 16,000 kronor. För denna summa utfördes

dels rätt ingående undersökningar av de fyndigheter, som kunde

antagas hava något värde, dels en mera okulär besiktning av andra,

som föreföllo värdelösa eller lågo avsides från kommunikationer, dels

slutligen en allmänt geologisk undersökning av hela det malmförande

området. Den nu ifrågasatta undersökningen, som visserligen berör ett

mycket större område, kan emellertid tillgodogöra sig resultaten av

nämnda och föregående undersökningar, torde till stor del komma att

bestå av okulära besiktningar och endast i ett fåtal fall föranleda dyrbarare

undersökningsarbeten och bör därför, även om en del kostnader

för malmletning skulle tillkomma, kunna tillfredsställande utföras inom

en kostnadsram av 20,000 kronor utöver det, som kan för ändamålet

erhållas från geologiska undersökningens anslag för fältarbeten. Av

formella skäl torde jag vara förhindrad att i denna motion framställa

yrkande även om beviljande av detta anslag, utan kommer jag därför

att i en särskild, samtidigt väckt motion hemställa om beviljande av

detta anslag.

Genom anställande av en sådan undersökning innevarande år vinnes

således å ena sidan, att det mesta möjliga för uppsökande av nya

malmer utan dröjsmål sättes i gång, å andra sidan att förberedande

åtgärder från statens sida bliva utförda, som äro nödiga förutom själva

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 9

utarbetandet av den nya gruvlagstiftningen, innan denna kan träda i

kraft och detta vare sig den blir byggd på koncessions- eller inmutningssystem.

Härigenom torde det bliva möjligt att redan nästa riksdag

skulle kunna antaga förslag åtminstone om upplåtande av malmfyndigheter

å sådan kronomark i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, varest inmutningsförbud nu är gällande. Vid sådant förhållande

skulle emellertid en förlängning av nämnda förbud ända till den 1 oktober

1917 vara icke blott obehövligt utan i flera avseenden skadligt. Tillföljd

av vinterns inbrott skulle i realiteten malmletningen i stort sett få uppskjutas

till sommaren 1918, således ett helt år efter lagens eventuella

antagande. Men då skulle åter en stark rasning uppstå och sannolikt

skulle på en hel del under den förbjudna tiden efter lagens antagande

påträffade fyndigheter, varom flere olika personer fått vetskap, inkomma

ansökningar från olika håll, och svårigheter, kanske processer för avgörande

av vem, som vore rätte upptäckaren, skulle uppstå. Jag skulle

därför som ett andra villkor för medgivande av ytterligare förlängning

av inmutningsförbudet för enskilda vilja uppställa, att detsammas giltighetstid

av denna riksdag icke sättes till senare tidpunkt än den 15 juni

1917. Skulle mot förmodan 1917 års riksdag icke bli i tillfälle till eller

kunna enas om att antaga nya bestämmelser för upplåtelse av fyndigheter

å ifrågavarande kronojord, kan naturligtvis förbudet förlängas

ytterligare, och blir då den lämpligaste giltighetstiden ett år eller till

den 15 juni 1918.»

Sådant förbud mot inmutning å viss kronojord, som i det kungl.

förslaget stadgas, har som bekant sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande

i kraft av årligen varandra avlösande lagar.

I anledning av den kungl. proposition, som ligger till grund för

den nu gällande lagen av den 11 juni 1915, väcktes vid 1915 års riksdag

av herr Asplund en motion (I: 75), däri hemställdes, att riksdagen

ville, i samband med antagandet av den kungl. propositionen,

hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid den av Kungl. Maj:t utlovade snara

utredningen om en bättre och mera stadigvarande lösning av frågan

om mineralfyndigheters tillgodogörande största möjliga hänsyn toges,

förutom till statens intresse av andel i den direkta ekonomiska vinsten

av malmbrytningen, även till behovet av att malmförädlingsföretag kraftigt

understöddes.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande lämnade lagutskottet över de på

området dittills vidtagna lagstiftningsåtgärder följande översikt:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 31 höft. (Nr 41.)

Frågans tidtoart

behandling.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

»Genom gruvestadgan den 12 januari 1855 stadgades, att vid

inmutning å odisponerad kronojord jordägareaudelen skulle tillkomma

inmutaren, men å kronojord, som upplåtits under ständig besittningsrätt

eller anslagits till boställe eller utarrenderats, kronoåbon, boställsinnehavaren

eller arrendatorn. Denna bestämmelse övergick sedermera

i gruvestadgan den 16 maj 1884. Samma grundsats bar även gått över

i lagen angående eftersökande och bearbetande av stenkohfyndigheter

den 28 maj 1*86, enligt vilken å kronojord av sist nämnda tre slag

vederbörande innehavare skall tillgodonjuta den avgift, som koncessionsinm

havaren enligt lagen är skyldig utgiva till jordägaren, under det att

å annan kronojord koncessionsinnehavaren är från dylik avgift befriad.

I en motion vid 1889 års riksdag fästes uppmärksamheten därpå,

att staten i följd av nämnda stadganden ej blott ginge miste om ekonomisk

fördel utan även saknade inflytande och kontroll vid gruvors bearbetande

å kronans mark. Motionen resulterade i en riksdagens .skrivelse

av den 15 maj 1889, däri riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande, huruvida det kunde lända till fördel för

kronan, att å kronojord, som icke innehades under ständig besittningsrätt

eller vore anslagen till boställe eller blivit för kronans räkning till

brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att

till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande

vinsten.

Den 20 maj 1890 avlät riksdagen en ny framställning i ämnet,

däri anhölls, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag om sådan ändring i gruvestadgan, att malm- och andra

mineraifyndigheter, vilka efter ändringens fastställande bleve upptäckta

å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte

på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

De sålunda väckta frågorna fingo en lösning genom lagen den 20

oktober 1899. Enligt denna skall å kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehav s eller är till boställe anslagen, kronoåbon eller

boställshavareu fortfarande tillgodonjuta jordägareandelen, varemot den

å annan kronojord tillkommer kronan. Denna kronans jordägareandel

skall jämlikt kungörelse den 20 oktober 1899 utbjudas på arrende åt

enskilda för en tid av 20 år, därvid gäller, att i allmänhet anbud ej

får antagas, om det lyder å mindre än en femtiondedel av värdet av

brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen. Kommer arrendeavtal

ej till stånd, skall, där ej Konungen för särskilt fall- annorlunda förordnar,

jordägareandelen lämnas obegagnad, och får enligt lagen inmutaren

då tillgodonjuta densamma mot avgäld till kronan, motsvarande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 11

en sjuttio femtedel av värdet av brutna och uppfordrade inmutningsbara

ämnen.

Sedan år 1902 bär frågan om lämpligheten av ett upphävande av

inmutningsrätten å viss kronojord varit föremål för behandling av statsmakterna.

I nådigt brev den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t

kommerskollegium att efter hörande av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Norrbottens län samt bergmästaren i norra distriktet inkomma med

utlåtande, huruvida och i vilken omfattning inmutningsrätten syntes

kollegium böra upphävas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen

till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brevet framhålles, att

inmutningsrätten, sådan den utövats inom Norrbottens län, funnits kunna

föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga missförhållanden.

Berörda missförhållanden blevo även av riksdagen uppmärksammade.

Riksdagen ansåg, att, i avbidan på frågans fullständiga utredande,

provisoriska åtgärder borde vidtagas för att, så vitt ske kunde,

förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del,

med föranledande av enskilda motioner, en lagbestämmelse, enligt vilken

inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig

besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls

kronan ensam. Denna lagbestämmelse, vars antagande riksdagen i

skrivelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagav, blev den 6

juni samma år av Kungl. Maj:t sanktionerad.

Den sålunda tillkomna provisoriska lagstiftningen har sedermera

alltjämt årligen förnyats och är sedan år 1907 utsträckt att gälla även för

Jämtlands och Västerbottens län.

Försök till lösning av frågan om eu ny ordning för gruvdrift å

kronojord hava gjorts genom kungl. propositioner, framlagda vid riksdagarne

1909 och 1910. Kärnpunkten i dessa förslag har varit, att i

gruvestadgan skulle intagas förbud mot inmutning å all annan kronojord

än sådan, som innehades under ständig besittningsrätt eller vore

till boställe anslagen. Vid sidan härav skulle utfärdas särskilda bestämmelser

angående undersökning och tillgodogörande av malmfyndighet

å sådan kronojord, därå inmutning ej linge ske, väsentligen gående

därpå ut, att möjlighet skulle beredas envar svensk medborgare att

vinna rätt att bedriva undersökningsarbete å dylik jord och, om han

därvid funnit fyndighet vara arbetsvärd, få en viss rätt att på bestämda

villkor erhålla Konungens tillstånd till densammas tillgodogörande. För

upplåtelsen skulle till kronan erläggas dels en årlig jordskyld, dels ock

en avgäld (rovalty) bestämd till viss procent av avkastningen, och staten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

skulle tillförsäkras lätt att efter viss tid på närmare angivna villkor

inlösa gruvanläggningen. Bland övriga bestämmelser anmärkes bär, att

Konungen skulle äga att vid meddelandet av tillstånd till gruvdriften

föreskriva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten vunnes, icke

eller allenast i viss omfattning finge såsom råvara exporteras ur landet.

Dessa förslag lyckades emellertid icke vinna riksdagens bifall.

Enligt föredragande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet

vid föredragningen i statsrådet av 1910 års förslag ansågs utgången i

riksdagen år 1909 icke hava berott på några principiella betänkligheter

mot de framlagda förslagen, utan syntes fast hellre tydligt, att riksdagen

förväntade, att förslagen, efter att hava i vissa hänseenden fullständigats,

skulle ånyo till riksdagens prövning framläggas. Av sådan

anledning framlades förslagen för 1910 års riksdag med allenast vissa

ändringar, som i detta sammanhang ej kräva uppmärksamhet.

Vid behandlingen i riksdagen år 1910 framträdde emellertid en

djupare gående meningsskiljaktighet. Sammansatta lag- och jordbruksutskottet

hade i sitt utlåtande i ärendet uttalat, att det syntes utskottet,

som om de principer, vilka kommit till uttryck i de framlagda förslagen,

vore i det hela tillfredsställande, när man ville upphäva inmutningsrätten,

och att utskottet funne sig kunna i huvudsak ansluta sig till

det nya system, som i förslagen vunnit uttryck. Utskottet hade dock

funnit anledning att mot förslagen framställa vissa anmärkningar, på

grund av vilka utskottet ansett en omarbetning av förslagen erforderlig,

vilken icke lämpligen kunnat av utskottet verkställas. Utskottet ansåg

sig förty böra avstyrka bifall till förslagen i föreliggande skick. Denna

utskottets hemställan blev ock av första kammaren bifallen. Andra

kammaren däremot anslöt sig till en vid förenämnda utlåtande fogad

reservation, däri bifall till förslagen avstyrktes på den grund att en ny

i stort sett enhetlig gruvlagstiftning borde komma till stånd, byggd på

den principen, att mineralier, i den mån de ej redan vore tagna i bruk

av enskilda, skulle närmast falla inom statens intresseområde, oavsett

om fyndigheten läge på kronans eller enskildas mark, och att gruvlagstiftningen

alltså borde grundas väsentligen å ett koncessionssystem.

Det lärer vara antagligt, att i den sålunda yppade meningsskiljaktigheten

är att söka den väsentliga orsaken till att frågan därefter allt

hittills fått vila.»

Efter att hava lämnat denna överblick över frågans tidigare

historia, förklarade sig utskottet hava med tillfredsställelse av den

kungl. propositionen inhämtat, att Kungl. Maj:t hade för avsikt att inom

den närmaste framtiden återupptaga arbetet för lösning av de svävande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 13

frågorna på gruvlagstiftningens område. Då anledning funnes att antaga,

att de av motionären anförda synpunkter därvid komme att vinna

tillbörligt beaktande, hemställde utskottet, med tillstyrkande av den

kungl. propositionen, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd, och beslöt riksdagen i enlighet härmed.

Vid innevarande riksdag har den i nyss omförmälda motion berörda

frågan redan varit föremål för behandling av riksdagen. I tvenne

likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren av herr Asplund

(I: 93) och den andra i andra kammaren av herr Berg i Munkfors

(II: 214), hade nämligen hemställts, att riksdagen måtte besluta i

skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid den blivande utredningen

om en slutgiltig lösning av frågan om malm fyndighet ers tillgodogörande

största vikt måtte läggas därpå, att malmerna förädlas inom landet,

samtidigt med att statens rätt som jordägare och intressent i övrigt

fullt tillgodoses.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, dit herr Asplunds sistnämnda

motion hänvisats, avstyrkte bifall till densamma av anledning,

dels att frågan om de norrländska malmfyndigh etern as tillgodogörande

genom malmförädling inom landet redan vore under utredning av eu

hösten 1913 tillsatt kommission dels ock att Kungl. Maj:t den 10 mars

1916 uppdragit åt en kommitté att verkställa förnyad allsidig granskning

och omarbetning av de här ovan omförmälda, för 1910 års riksdagframlagda

förslagen till ordnande av frågan om tillgodogörande av

mineralfyndigheter å kronojord samt att i samband därmed verkställa

en revision av gruvestadgan. Vid denna utredning och revision komme,

enligt utskottets mening, statens intressen att bliva vederbörligen beaktade.

Med avslag å utskottets hemställan beslöt emellertid första

kammaren att för sin del bifalla motionärens skrivelseförslag. På hemställan

av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott har sedermera jämväl

andra kammaren fattat enahanda beslut.

Herr Asplund har i nu förevarande motion yrkat, att riksdagens

bifall till den kungl. propositionen nr 146 skulle göras beroende av

tvenne villkor: dels att den ifrågasatta inskränkningen i inmutningsrätten

skulle gälla allenast till den 15 juni 1917 i stället för, såsom

Kungl. Maj:t föreslagit, den 1 oktober samma år, dels ock att för kronans

räkning ofördröjligen verkställdes undersökning av å ifrågavarande

kronojord belägna, ej utmålslagda men till sitt läge kända fyndigheter

jämte malmletning å närliggande områden. Enligt motionärens åsikt

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

skulle, därest i avvaktan på den utredning, som av den nu tillsatta

kommittén kunde förebringas, inmutningsrätten å ifrågavarande kronojord

ej för närvarande ansåges böra frigivas, det allmännas intresse av

att nya mineralfyndigheter, speciellt fosforfattig järnmalm, uppsöktes,

i allt fall bliva tillgodosett, om en sådan undersökning igångsattes. Ja

undersökningen kunde tilläventyrs möjliggöra, att förslag om upplåtande

av malmfyndigheter å nu förbuden mark kunde föreläggas redan 1917

års riksdag; det i den kungl. propositionen föreslagna förbudet skulle

i så fall kunna upphöra redan under sommaren 1917. Men undersökningen

skulle jämväl äga betydelse för revisionen av gruvlagstiftningen;

därest man härvid, i enlighet med 1910 års förslag, komme att i fråga

om förvärvet av rätt till malmfyndighet göra skillnad mellan nyupptäckta

fyndigheter och tidigare inmutade men övergivna fyndigheter,

vore det av vikt, att dessa senare funnes å karta inlagda och beskrivna.

— I en annan motion (nr 106), som hänvisats till jordbruksutskottet,

har herr Asplund hemställt, att riksdagen, under förutsättning att berörda

undersökning av riksdagen beslutas, måtte för täckande av de

kostnader för densamma, som ej kunna bestridas av till Sveriges geologiska

undersöknings fältarbeten redan beviljade medel, anslå ett belopp

av högst tjugutusen kronor att utgå under innevarande år av tillgängliga

medel.

Syftet med motionärens nu ifrågavarande framställningar synes vara

väsentligen detsamma, som avsågs med den av honom väckta motion

(nr 93), för vilken ovan redogjorts och som redan tillvunnit sig riksdagens

bifall. De ytterligare åtgärder i nämnda syfte, som motionären

i förevarande motion föreslår riksdagen att vidtaga, finner sig lagutskottet

icke böra förorda. Till eu början vill utskottet anmärka, att

motionärens yrkanden, sådana de i motionen framlagts, redan av formella

skäl icke torde kunna vinna bifall; ett tillmötesgående av motionärens

hemställan skulle enligt utskottets mening kunna ske endast på så sätt,

att riksdagen bifölle den kungl. propositionen med den ändring, att förbudet

mot inmutning skulle gälla allenast till den 15 juni 1917, samt i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om verkställande av den i motionen

omförmälda undersökning. Vad emellertid först beträffar den ifrågasatta

förkortningen av förbudets giltighetstid, synes icke något stå att vinna

genom att en dylik åtgärd redan i frågans nuvarande läge vidtages.

Därest den ovan omförmälda, för behandling av frågan om tillgodogörande

av malmfyndigheter å kronojord samt för revision av gruvestadgan

tillsatta kommitténs blivande utredningar därtill föranleda, och

kommitténs arbetsresultat, såsom önskligt vore, kommer att föreligga i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

så god tid, att förslag i ämnet kan föreläggas redan nästa års riksdag,

innefattar tydligen ett bifall till Kung]. Maj:ts nu framlagda proposition

icke något hinder mot att bringa förbudet ur kraft vid den tidpunkt

motionären föreslagit eller som eljest kan befinnas lämplig. Vid sådant

förhållande synes det utskottet icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga

om förbudets giltighetstid avvika från vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Utskottet vill emellertid framhålla önskvärdheten av, att kommittéutredningen

i görligaste mån påskyndas.

Beträffande åter den av motionären föreslagna undersökningen,

lärer det kunna förväntas, att den tillsatta kommittén vid fullgörandet

av sitt uppdrag tager tillbörlig hänsyn till den skrivelse, som, enligt

vad ovan erinrats, riksdagen redan beslutat, avlåta till Kungl. M;ij:t och

som utan tvivel kommer att till kommittén remitteras. Frågan, huruvida

och på vad sätt en undersökning av den art, motionären avser, bör

verkställas, kommer givetvis i detta sammanhang att av kommittén tagas

under omprövning. Skulle därvid befinnas lämpligt, att undersökningkommer

till stånd, lärer Kungl. Maj:t säkerligen föranstalta härom; kostnaden

för undersökningens påbörjande torde kunna bestridas av medel

som, på sätt i motionen erinras, redan stå till Kungl. Maj:ts förfogande.

Det torde därför eldigt utskottets mening icke för närvarande föreligga

anledning för riksdagen att hos Kungl. Majrt härom göra framställning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att Kungl. Maj:ts proposition nr 146 med

förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten

må av riksdagen bifallas, och

2:o) att herr Asplunds ifrågavarande motion nr

105 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

NILS ALEXANDERSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:181 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten dels ock en i anledning därav väc a1 i texten