Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning dels ock i ämnet väckta motioner.

1916-05-25 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:43, Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1916 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och

37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning dels ock i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson, Trana, Rogberg,

greve Spens, Dahl *), Tisell, Eliasson *), Lindhagen, Gustafsson i Örebro *),

Karlsson i Fjäl, Holmdahl, Lindley i Söderhamn, Rehn och Lindqvist

i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 april 1916 dagtecknad proposition, nr 164, vilken

blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad

lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet hänvisa till propositionen.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft fyra med anledning därav väckta motioner nämligen

inom första kammaren

nr 111 av herr Lamm samt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 33 käft. (Nr 43.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herrar

Lamms och

Cederborgs

motioner.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

inom andra kammaren

nr 278 av herr Cederborg,

nr 279 av friherre Palmstierna och

nr 280 av herr Schotte med instämmande av herrar Holmdahl och

Svensson i Eskilstuna.

I de av herr Lamm och herr Cederborg väckta, lika lydande motionerna

anföres:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 164 med förslag till vissa ändringar

i lagen angående stadsplan och tomtindelning upptager den viktiga avvikelse

från nu gällande stadganden, att för område tillhörande kronan

stadsplan må fastställas utan att vara antagen av stadsfullmäktige eller

allmän rådstuga.

Mot det föreslagna nya stadgandet kunna för visso ur städernas

synpunkt högst allvarliga betänkligheter framställas, och synes det särskilt

betänkligt, att frågan skulle nu drivas fram ensam för sig utan

samband med andra föreliggande frågor om ändringar i stadsplanelagen

och således utan möjlighet till överblick i vad mån dessa frågor kunna

sammanhänga med eller röna verkan av den nu framförda frågan. Mig

synes därför bäst vara, att propositionen avslås för att den däri berörda

frågan må komma under skärskådande i vederbörligt sammanhang. Men

om detta ej kan ske, utan frågan nu drives fram till avgörande, är

det åtminstone angeläget, att icke jämte det minskade inflytande på

samhällets utveckling förslaget onekligen innebär för städerna, deras

intressen samtidigt åsidosättas i annat hänseende. Det till grund för

stadsplanelagen liggande kommittébetänkandet upptog, såsom chefen för

justitiedepartementet i motiveringen till föreliggande förslag anfört, den

föreskrift, att om stadsplan fastställts på ansökan av annan än samhälle,

det skulle åligga jordägaren att ej mindre upplåta marken till erforderliga

i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser, fria från

inteckning, än även tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna

vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga avloppsledningar.

Ur motsvarande stadgande i det föreliggande lagförslaget har bestämmelsen

om skyldigheten att tillhandahålla gatumarken försedd med

avloppsledningar uteslutits, utan att av motiveringen klart framgår avsikten

med uteslutnia gen. Med hänsyn härtill ligger den tolkning nära

till hands, att kronan skulle vara befriad från denna skyldighet, en

tolkning, som kan antagas vinna ett visst stöd av vad lagrådet anfört

vid 9 §.

Att här förutsatta befrielse för kronan innebär en orättvisa mot

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 3

vederbörande samhälle, ligger i öppen dag. En gatas förseende med

avloppsledningar är ju en lika nödvändig förutsättning för vidliggande

tomters bebyggande som gatans anordnande i övrigt för sitt ändamål;

och den omständigheten, att i 29 och 30 §§ av lagen icke upptagits

någon uttrycklig bestämmelse angående avloppsledningar, har sin förklaring

däri, att förutsättningen för att framställa yrkande enligt 29 §

är, att bebyggandet invid gatumarken framskridit i en viss grad — och

före bebyggandet måste ju avloppsfrågan vara ordnad.

På grund av vad jag nu anfört, får jag i första hand hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må vinna riksdagens

bifall.

Skulle emellertid riksdagen finna det kungl. förslaget böra läggas

till grund för en lagändring att nu genomföras, tillåter jag mig hemställa,

att riksdagen för sin del ville antaga sådan lydelse av det föreslagna

nya stycket i 9 § stadsplanelagen, att därav otvetydigt framgår, att det

skall åligga kronan att i föreliggande fall tillhandahålla gatumarken,

försedd med vederbörliga avloppsledningar, och torde vederbörande

utskott vidtaga den formulering av lagtexten, som för ändamålets vinnande

finnes erforderlig.»

Friherre Palmstierna anför i sin motion:

»Med Kungl. Maj:ts proposition nr 164 ha åtskilliga förslag till

ändringar av nu gällande lag angående stadsplan och tomtindelning förelagts

riksdagen till prövning och godkännande. Visserligen äro ett par

av dessa ehuru nog så betydelsefulla för stadssamhällenas utveckling av

beskaffenhet att utan samband med den allmänna revisionen av stadsplanelagen

och byggnadsstadgan kunna avgöras, men andra synas återigen

så nära sammanhänga med en del såväl av riksdagen som eljes

påkallade reformer på detta område, att man kan ifrågasätta huruvida

det är lämpligt att redan nu, innan revisionsarbetets resultat föreligger,

fatta beslut rörande de av Kungl. Maj:t förebragta ändringsförslagen.

Man kan också inför det faktum att ett förslag till lagändringar

av så pass invecklad natur, som det här är fråga om, framlagts först

när tre veckor av riksdagens ordinarie arbetstid återstå, vara tveksam

om lagförslaget kan hinna bli föremål för den sorgfälliga behandling

det rätteligen kräver och spörja om icke det vore lämpligast att under

hänvisning härtill för det närvarande ej upptaga den kungl. propositionen

till behandling.

Oavsett den ståndpunkt vederbörligt utskott och riksdagen må

intaga i detta avseende synes det emellertid vara av vikt att motions
-

Friherre

Palvistiernax

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

ledes belysa eu mycket betänklig sida i den kungl. propositionen nämligen

påyrkandet av att kronan i sin egenskap av markägare skall erhålla

en privilegierad ställning och att över dess mark av Kungl. Maj:t

stadsplan må kunna uppgöras och fastställas även i strid mot önskemål

uttalade av den kommun inom eller intill vilken marken är belägen och

detta emot erläggande av minsta möjliga vederlag från kronan-markägarens

sida till kommunen i fråga. Denna sak berör icke endast eller

huvudsakligen Stockholms stad, som i flera riktningar omges av kronojord

utan även en stor del andra städer och stadssamhällen. Ett par

ledamöter av lagrådet anmärka att lagtexten ger möjlighet att kronans

donationsjordar kunna planläggas för bebyggande på detta sätt och en

mängd municipalsamhällen, vilka uppväxt kring statens järnvägsstationer

och vilka ha en rik erfarenhet av hur bekymmersamt det kan vara att

i sin mitt ha kronan såsom markägare kunna få känning av vad lagändringsförslaget

innebär.

Förslaget har således en mycket stor räckvidd och är ägnat att

påkalla uppmärksamhet hos kommunalmännen i våra städer och inom

orter där stadsbildning försiggår i närheten av eller över kronojord.

Men dessutom har det en betydelsefull principiell innebörd. Det

skulle nämligen ställa kronan i dess egenskap av markägare uti en från

andra enskilda jordägare särskilt gynnad ställning. De förmåner kronan

genom lagförslaget skulle tillerkännas få dessa icke åtnjuta. För den

händelse att sida vid sida ligga områden tillhörande såväl kronan som

annan får kronan, den må vara företrädd av något av sina inom statsförvaltningen

befintliga verk eller av Kungl. Maj:t, en frihet i utnyttjandet

av sin mark som icke tillkommer den enskilde. Den äganderätt

staten har till viss mark förlänas härigenom möjligheter, vilka icke den

enskilde markägaren får åtnjuta. Därest riksdagen biträder detta förslag

ligger givetvis däri en principförklaring, vilken kan även på andra områden

än de vilka falla under det kommunala livets område få mycket

vittgående konsekvenser. Principen kan nämligen fullföljas också i andra

avseenden, varhelst kronan har äganderätt till mark. Jag vill icke yttra

något om de fördelar och nackdelar detta kan föra med sig — detta

torde, för övrigt vara svårt att överblicka — utan blott konstatera den

principiella innebörden av det förslag Kungl. Maj:t framställt i denna del.

Tydligen har emellertid Kungl. Maj:t själv funnit sig något osäker

vid beträdandet av denna nya, förut av Kungl. Maj:t och riksdagen anvisade

vägen. Man är icke själv fullt övertygad om att det är rätt att låta

kronan såsom markägare få alldeles särskilda förmåner och låter därför

i motiveringen till lagförslaget ge tillkänna att »vid en blivande mera

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

genomgripande omarbetning av stadsplanelagen frågan om markägares

rätt att söka fastställelse a stadsplan bör upptagas till förnyad prövning».

Den enskilde markägaren skulle således sedan väl kronan-markägaren

fått en gynnad ställning genom den nu förordade lagstiftning i sin tur

i en nära framtid erhålla vissa rättigheter utöver vad gällande lagstiftning

medger. Den konsekvensen skulle således ett bifall till kung!

propositionen medföra att också andra markägare än kronan skulle

senare förlänas nya förmåner. Kungl. Maj:t har icke kunnat helt frigöra

sig från den uppfattningen att äganderätten vare sig den ligger

i kronans eller annans hand icke bör vara förlänad med olika egenskaper

utan att ägarna inför lag skola vara likställda, varför ett löfte

ges åt de andra markägarna att de sannolikt efter det att kronan-markägaren

berett sig äskade förmåner också skola komma i åtnjutande av

något motsvarande inom stadsområdet. Detta bör observeras icke endast

med anledning av den tveksamhet rörande den principiella lämpligheten

av att skilja på markägare av olika kategorier som därav må kunna

utläsas i den kungl. propositionen utan också med hänsyn till att förslaget

således förebådar så omvälvande planer som i motiveringen antydes

att låta de enskilda kunna på helt annat sätt än nu sker uppträda

emot de planer för sitt bebyggande samhällena uppgöra, varför mycket

allvarliga erinringar däremot måste göras.

Man finner sålunda att även ehuru Kungl. Maj:t uti förslaget till

ändring av stadsplanelagen § 2 ansett sig kunna ge kronan-markägaren

för det närvarande en från enskilda jordägare privilegierad ställning så

är dock kravet härpå dikterat av ett allmänt och otvetydigt jordägarintresse.

Detta framskjuter för övrigt på flera ställen uti statsrådsprotokollet.

En viss månhet förmärkes om stadsmarkägarens finansiella intressen.

Man har inte ett ord att säga om all den spekulation som försvårat

våra städers utveckling. Samhällenas farhågor anses »överdrivna» och

vad 1904 års kommitterade på sin tid föreslagit i form av vederlag från

den enskilde till kommunen anses nu vara för mycket begärt. Det

inskränkes väsentligt. Det är i sin egenskap av jordägare och med

dennes intressen för ögonen, men utan de speciella allmänna synpunkter,

vilka dock på detta område måste vara förhärskande, som Kungl. Maj:t

uppträder i och med framläggandet av lagförslaget i denna del.

Ty man har all anledning betona att i detta fall företrädes det

allmänna av kommunen och blott mera sällan är det såsom dess representant

kronan i fråga om stadssamhällenas bebyggande i sin egenskap

av markägare har anledning inskrida. Nu gällande lag ger Kungl. Maj:t

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

rörande samhällenas utveckling en vidsträckt rätt att pröva och förkasta

vad de kommunala myndigheterna besluta, men att kronan därför att

den har mark inom kommunen skall vid bedömandet av de ärenden

kommunen underställer Kungl. Maj:t skulle begagna sig härav för att

emot samhällenas inbyggares önskan och vad det allmännas väl — oavsett

vem som äger marken — kräver, besluta om stadsplaner, vilka anläggas,

med statens affärsförvaltningars intresse såsom verkliga ögonmärket, det

bör vara uteslutet och bär hittills icke heller i annan mån förekommit

än att Kungl. Maj:t brukat när stadsplan icke motsvarat krouan-markägarens

intresse utesluta kronojorden från underställd stadsplan.

Jag har tidigare inom riksdagen detta år sökt belysa den tendens

som Kungl. Maj:t på senare år ådagalagt att i olika avseenden verkställa

inskränkningar i den kommunala förvaltningens utövande av självstyrelsens

grundsatser och framhållit det betänkliga som ligger häri.

När nu ytterligare ett bevis härpå framkommer och Kungl. Maj:t vill

beröva kommunerna möjlighet att behålla sitt avgörande inflytande på

hur deras egen utveckling bör försiggå när kronan är stor jordägare

synes också detta böra mana dem vilka anse kommunernas rörelsefrihet

vara en värdefull faktor i vårt svenska samhälle att se sig väl före,

innan bifall lämnas till vad Kungl. Maj:t föreslår.

Ur praktisk synpunkt komme förslaget till ändring av § 2 att

medföra många svårigheter och verka i hög grad hämmande på stadssamhällenas

utveckling i den mån nämligen för denna främmande synpunkter

bli bestämmande för hur stora områden inom respektive samhällen

bebyggas. Från municipalsamhällena kring statens järnvägar har

man god erfarenhet härav. Inom deras områden har i regel vid nyare

stadsplaners fastställande beslutats att mark, som antingen redan tillhör

kungl. järnvägsstyrelsen eller som i en nära framtid kan anses behövlig

för järnvägsdriften, uteslutes ur stadsplan. Därmed har då följt att de

olika stadsstadgarna icke vunnit tillämpning å marken i fråga, men dess

bebyggande har likväl delvis, ehuru vanligen oregelbundet, försiggått

till förfång för samhället. Många slitningar mellan detta och kronan

ha härunder uppstått och ständiga klagomål ha framförts. Slutligen

har svenska stadsförbundet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november

1914 ansett sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet

och framställt en del förslag till ändringar. Med det lagförslag som

nu av riksdagen behandlas skulle emellertid olägenheterna så långt ifrån

undanröjas att de snarare i vissa avseenden kunde befästas då Kungl.

Maj:t ju förordar att kronojorden icke endast som för närvarande kan av

Kungl. Maj:t uteslutas ur den av kommunen uppgjorda och av Kungl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

Maj:t i övrigt godkända stadsplanen, utan även bebyggas om så vore i

strid mot samhällets önskan och detta utan att vad de viktiga ledningsnäten

angår — avlopp, vatten, ljus, — någon hänsyn måste tagas till

samhällets krav.

Man inser lätt vad detta betyder i samhällen där kronan har eu

stor eller i varje fall betydelsefull del av stadsområdet i sin ägo. Stadsplanen

uppgöres med hänsyn till terrängförhållandena och iakttagande

av samhällets behov av utveckling i skilda avseenden under rådande

ekonomiska och sociala förutsättningar. Bebyggnadsplanerna, vilka intimt

förknippas med stadsplanen och indelningen av jorden i tomter,

upprättas med tanke på de olika stadsdelarnas skilda egenskaper. Somliga

lämpa sig till följd av trafikförhållanden och sjöfartsförbindelser

in. m. bäst till industriområden och arbetarhem böra finnas i närheten

därav. Centrala stadsdelar äro naturliga samlingspunkter för handelsutbytet

och detta fordrar ett byggnadssätt av särskild art. Vissa andra

områden avses för bostadshus o. s. v. Platser böra reserveras för det

regelbundet återkommande behovet av offentliga anstalter, skolor, sjukhus,

kyrkor och parkutrymmen. Noggrann hänsyn måste tagas till

hygieniska krav, dragningen av kommunikationsleder och hushållningen

med anläggningskapitalet för de kommunala affärsverkens påkallade utvidgning

m. m. Det är eu mångfald faktorer, vilka inverka vid övervägandet

av hur stadsplanen bör uppgöras. Men därom är man fullt

ense numera att plottrandet med stadsplanebitar är ett fullständigt oting.

Det förrycker stadsbildens enhetlighet och omöjliggör den planmässighet

i stadsplanearbetet som är nödvändig om allsidig hänsyn må kunna

tagas till samhällets behov och onödiga omkostnader sparas.

Själva uppgörandet av förslaget till stadsplan oberoende av vem

som äger marken bör således inom stads område tillkomma en enda

myndighet, den nämligen, vilken företräder samhället självt. Den känner

bäst var skon klämmer som bär den och samhället känner bättre än

någon annan hur dess egen utveckling kan och bör försiggå. Skulle

här kronan för sina områden göra en plan och samhället en annan för

någon närliggande del i staden och såsom i propositionen föreslås, kronan

inte ens vara skyldig nedlägga avloppsledningar i enlighet med den för

samhället lämpade avrinningsplaneu kunna rent olidliga förhållanden

uppstå. Kronan tänker bara på att förtjäna — precis som andra jordägare

i stad — men just på dess mark kan kommunen behöva under

aktgivande på sammanhanget i det organiska stadsbyggandet ha plats

för vissa inrättningar, utrymmen för allmänna platser, avrinning för

huvudkloakledningen, särskilt byggnadssätt med lägre hus för att t. ex.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Herr 8chottes

motion.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

i stads omgivning sänka markvärdet och minska hyresstegringen m. m.

Och då svarar kronan nej, ty som andra jordägare i stad vill den förtjäna

det mesta möjliga på markens försäljning i den spekulativa marknaden

även om detta icke överensstämmer med samhälleliga krav. Det

finns icke alls några skäl antaga att ej vår nitiska statsförvaltning uppfyllande

sina ämbetsplikter med samma energi som enskilda söker tillvarataga

kronans intressen och till följd av dess maktställning måhända

också lättare än dessa skola lyckas härutinnan. Men till gagn för den

befolkning och den stad som ut.sättes för sådant blir åtgärden icke.

Det är följaktligen utan tvivel bäst om kommunen som för närvarande

sker uppgör stadsplan för hela samhället. Sedan tillkommer

det givetvis såsom nu att underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning

och godkännande, varvid Kungl. Maj:t såsom erfarenheten visat har

möjlighet att vid sidan om bevakandet av de allmänna synpunkterna

kunna vinna gehör för sina speciella markägareintressen.

Jag tillåter mig med stöd av det nu anförda yrka avslag på

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 i vad den avser sådan ändring av

lagen om stadsplan och tomtindelning, varigenom för område, som tillhör

kronan, stadsplan må fastställas utan att vara av stadsfullmäktige

eller allmän rådstuga antagen.»

Slutligen har i herr Schottes motion anförts:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 164 hava föreslagits vissa ändringar

av gällande stadsplanelag, avseende i huvudsak dels att för sådana områden

å landet, där större byggnadsverksamhet är att förvänta, och för

vilka jämlikt 37 § på framställning av Konungens befallningshavande

eller områdets ägare stadsplan fastställes, tillika må kunna fastställas

sådana särskilda byggnadsbestämmelser, som omförmälas i lagens nuvarande

3 §, dels ock att stadsplan må kunna fastställas för kronan tillhörigt

område utan att vara av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

antagen.

Emot det första av dessa önskemål eller mot sättet för dess genomförande

synes icke vara mycket att erinra, dock torde denna ändring

ej förtjäna att genomföras ensam för sig. Så mycket mera är att invända

med avseende å förslaget, att kommunalrepresentationens godkännande

ej längre skall erfordras för stadsplanering av kronan tillhörigt

område.

Uppgörande och antagande av stadsplan har hittills uteslutande

tillhört kommunens kompetensområde, även om för stadsplanens giltighet

överordnad myndighets fastställelse erfordrats. Denna grundsats har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 1

fastslagits redan i 1874 års byggnadsstadga och jämväl upptagits i

stadsplanelagen. I det år 1904 avgivna kommittéförslag, som ligger

till grund för nämnda lag, hade visserligen, såsom ock justitieministern

i motiveringen till föreliggande proposition erinrat, kommitterade föreslagit,

att stadsplan jämväl skulle kunna fastställas på ansökan av annan

än samhället, som visade sig vara ägare till hela det område planen

omfattade. Därest så skedde, skulle jordägaren, i den mån han ville

genomföra planen och innan bebyggandet finge börja, till samhället

utan ersättning överlämna den i stadsplanen upptagna gatumarken,

vederbörligen iordningställd och försedd med nödiga avloppsledningar.

Kommitterade avsågo emellertid med sitt förslag huvudsakligen förhållandena

å sådana platser å landsbygden, där livligare byggnadsverksamhet

vore att förvänta, och som, enligt inom riksdagen och av ett

flertal ämbetsmyndighet^r uttryckt önskan, borde stadsplanemässigt

regleras, redan innan de erhållit en »större sammanträngd befolkning»

och byggnadsstadgan sålunda där kunde förklaras tillämplig. Inom stad

skulle stadgandet enligt kommitterades förmenande uppenbarligen blott

undantagsvis kunna komma till tillämpning. I de avgivna yttrandena

över kommittéförslaget uttalades allmänt så starka och väl grundade

betänkligheter mot att avhända stadskommunerna kontrollen över den

byggnadsmässiga utvecklingen, att dåvarande justitieministern valde en

annan väg än den av kommitterade föreslagna för att söka tillgodose

det föreliggande behovet av en tidig stadsplanering av vissa områden

å landet. I det förslag till lag om stadsplan och tomtindelning, som

förelädes 1907 års riksdag, upptogos bestämmelser om sådana stadsplaner

i en särskild paragraf, den nuvarande 37 §, medan grundsatsen

att fastställelse kan meddelas endast å av kommunen antagen stadsplan

i alla andra fall förblev orubbad. Ej heller under riksdagsbehandlingen

undergick lagförslaget i detta hänseende någon ändring.

De skäl, som av departementschefen nu anförts för en revision

av den ståndpunkt lagstiftaren hittills intagit i föreliggande fråga, synas

icke övertygande.

Till stöd för kommunens ensamrätt att antaga stadsplan hava,

såsom departementschefen erinrar, anförts huvudsakligen två skäl. Man

har ansett den nödvändig för att kommunen skall kunna bibehålla kontrollen

över byggnadsverksamhetens utsträckning, samt vidare för att

den något så när skall kunna bestämma omfattningen av de av denna

utsträckning betingade utgifterna för polisbevakning, belysning och dylikt.

Det första av dessa skäl finner departementschefen något oklart, då ju

stadens myndigheter i allt fall få yttra sig och stadsplaneförslaget underBihang

till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 33 höft. (Nr 43.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

kastas prövning av sakkunnig myndighet, nämligen överintendentsämbetet.

Under sådana omständigheter kunde icke staden tillerkännas

ett berättigat intresse att, under åberopande av behovet av sin kontroll,

förhindra stadsplanens fastställande. Vad det andra skälet angår, förmenar

departementschefen, att farhågorna för ökade kommunala förvaltningskostnader

äro överdrivna, framför allt i betraktande av att med

bebyggandet även nya kommunala skatteobjekt uppkomma, varjämte ju

förslaget stadgar, att gatumarken, i behörigt skick iordningställd, utan

vederlag skall överlämnas till samhället. Å andra sidan kan stadens

stadsplanemonopol lätt begagnas till att avpressa en jordägare alltför

vittgående eftergifter, och exempel på sådana missbruk hava enligt

justitieministerns åsikt icke saknats. Han tvekar icke att uttala, att

frågan om detta stadens monopol borde underkastas en revision, vars

resultat enligt hans mening uppenbarligen borde bliva ett mer eller

mindre fullständigt upphävande till jordägarnes förmån av stadens ensamrätt

att antaga stadsplan. I avvaktan på den grundligare utredning,

som en sådan revision förutsätter, finner sig departementschefen oförhindrad

att redan nu föreslå ett upphävande av det kommunala stadsplanemonopolet

för kronan tillhörig mark, under förmenande att det

givetvis är ett allmänt intresse av största vikt, att icke kronans utnyttjande

av sin mark onödigtvis försvåras. Redan förut har departementschefen

framhållit, att tiden för en genomgripande revision av

stadsplanelagen nu är inne, och att utredningsarbete i detta syfte så

snart förhållandena det medgiva bör igångsättas.

Utan att förneka att en omarbetning i viktiga punkter av 1907

års stadsplanelag kan vara önskvärd, synes man böra ställa sig särdeles

tveksam till de här angivna utgångspunkterna och principerna för ett

sådant revisionsarbete. Det kan utan överdrift sägas, att den viktigaste

erfarenheten vid lagens tillämpning varit, att den är alltför betungande

särskilt för mindre samhällen, vilkas ställning gentemot jordägarne på

grund av lösensförpliktelser och andra skyldigheter är rätt svag. Detta

har medfört, att stadsplan för sådana samhällen, där en rationell reglering

måhända mest är av nöden, endast så småningom kunnat upprättas

och genomföras, och det finnes goda grunder att antaga, att stadsplanelagen

för flertalet mindre samhällen i viktiga punkter ännu i dagär

en författning, som blott står på papperet — detta av den tvingande

anledning att ett bokstavligt genomförande av lagens stadganden alldeles

skulle överstiga samhällets bärkraft.

De av departementschefen åberopade fallen av missbruk av samhällets

stadsplanemonopol gentemot jordägare äro icke allmänt bekanta;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

däremot torde det motsatta förhållandet, eller att jordägare oskäligt utnyttja

sin ställning gentemot samhället, tyvärr vara en icke ovanlig

företeelse. Inom riksdagen hava klagomål häröver mer än en gång

anförts, och 1910 års riksdag har med anledning härav hos Kungl. Maj:t

anhållit om utredning i vissa hithörande frågor. Då nu justitieministern

finner sig böra upptaga frågan om ändringar av stadsplanelagen, hade

man därför kunnat vänta, att sistnämnda missförhållanden i främsta

rummet skulle bliva föremål för hans uppmärksamhet. Det är med eu

viss förvåning man erfar, att ett av de viktigaste ämnena för det blivande

revisionsarbetet i stället skall bliva att undanröja den enda förmån, som

lagen givit kommunen vid förhandlingar med motsträviga jordägare,

nämligen dess ensamrätt att antaga stadsplan, samt att denna rätt, vad

kronan tillhörigt område angår, redan nu, enligt justitieministerns mening,

bör upphävas.

De ovan angivna skäl, som departementschefen i motiveringen

anfört för denna principiella ändring av stadsplanelagstiftningen, synas

vid närmare granskning föga hållbara. Det är visserligen sant, att

stadens rätt att yttra sig över stadsplaneförslag samt överintendentsämbetets

prövning av detsamma innebär vissa garantier för att icke i

stadsplanetekniskt hänseende otillfredsställande stadsplaner skola fastställas,

men det är icke detta, som i främsta rummet åsyftats, när man

med uteslutande av jordägaren lagt hela det förberedande stadsplanearbetet

i samhällets hand. En sådan motivering för samhällets ensamrätt

hade ju med hänsyn till de flerstädes rätt ringa fackkunskaperna i förevarande

ämnen hos de kommunala myndigheterna varit hart när oförklarlig.

Lagstiftarens tanke har i stället uppenbarligen varit, att stadsplaneärendena

äro av så vitalt intresse för själva orten och dess invånare,

att de nödvändigtvis tillhöra kommunens naturliga verksamhetsområde och

icke böra avgöras utan dess bestämmande medverkan. De betydande

civilrättsliga verkningar, som efter 1907 års lagstiftning äro förenade

med stadsplanen, och den utomordentliga utveckling, som stadsplanetekniken

under det sista årtiondet undergått, hava i hög grad bidragit

till att framhäva detta förhållande.

På goda grunder hava stadskommunerna av ålder ansetts skyldiga

att övervaka och vid behov leda den byggnadsmässiga utvecklingen

inom sina områden. Detta har delvis skett genom lämpliga delningar

och upplåtelser av byggnadsmark, åtgärder för vilka städerna fordom

erhållit kronans stöd i form av jorddonationer. På senare tid har den

kommunala fastighetspolitiken åter tillvunnit sig ökad betydelse, och i

de flesta städer torde kommunen numera genom lämpliga markinköp

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

och upplåtelser söka leda och stimulera den enskilda byggnadsverksamheten.

De andra medel, som i detta hänseende stå städerna till buds,

falla inom stadsplane- och byggnadsväsendets områden. Kommunerna

reglera det enskilda byggandet genom byggnadsordningar och stadsplaner,

och de senare pläga numera i regeln förenas med sådana

bestämmelser om byggnads höjd och våningsantal, om yttre och inre

byggnadslinjer o. s. v., som i detalj fastslå själva bebyggandets karaktär,

ej blott med hänsyn till byggnadernas utseende och samverkan till en

god stadsbild, utan även och framför allt med beaktande av byggnadernas

ändamål, den så att säga sociala sidan av stadsplanetekniken. Det är

uppenbart, att betydelsen härav i vår tid med den hastiga tillväxten av

städernas mindre bemedlade befolkningsklasser och de stora, alltför

bekanta svårigheter, som dessa klassers bostadsförhållanden förorsaka,

näppeligen kan underskattas. Redan i 1874 års byggnadsstadga lämnades

åtskilliga bestämmelser, åsjfftande att betrygga en i förevarande hänseende

rationell reglering av städernas bebyggande; och sedan 1907 års stadsplanelag

öppnat möjlighet att med civilrättslig verkan i samband med

stadsplan lämna detaljerade föreskrifter om sättet för bebyggandet, hava

dessa frågor ägnats långt större uppmärksamhet än förr. Jämväl i de

föreliggande förslagen till ny byggnadsstadga föreskrives, att planerandet

skall ske med hänsyn till de olika ändamål, som äro betingade av samhällets

utveckling och områdets naturliga beskaffenhet och att i stadsplanen

sålunda skall bestämmas, huruvida bebyggandet skall inriktas på

bostäder av olika slag eller affärer, industrier, upplag, hamnutrymmen

eller dylikt.

Det torde sålunda vara tydligt, att det nutida stadsplanearbetet

ingalunda blott avser en estetiskt och tekniskt tillfredsställande uppdelning

av marken för byggnadsändamål, utan att det på goda grunder

syftar vida längre, nämligen att — ofta i samverkan med andra

kommunala förvaltningsgrenar, fastighetsförvaltningen, samt vatten- och

belysningsverken — reglera och leda stadens utvidgning i dess helhet, att

försöka tillgodose samhällets behov av lämpliga områden för höstäder och

andra ändamål, i korthet: att bidraga till utformningen av den växande

sociala organism som ett stadssamhälle utgör. De synpunkter, kommunen

härvid måste företräda, kunna givetvis lätt komma i konflikt med jordägarnes

intresse av att erhålla största möjliga inkomst av sin egendom.

Behovet av sunda, luftiga och väl belysta bostäder kan påkalla en uppdelning

av marken och ett byggnadssätt, som icke ger tomterna det

saluvärde jordägaren väntat sig, och överhuvudtaget är det uppenbart,

att det i våra större städer synnerligen befogade kravet på ett rymligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

och lågt byggnadssätt i samhällenas yttre delar icke alltid kan vara

tilltalande ur markägarnes privatekonomiska synpunkter. Av vad ovan

sagts följer vidare att ledningen av stadsplanearbetet måste för varje

ort vara enhetlig. De olika stadsdelarnes byggnadsmässiga karaktär är

ömsesidigt betingad. Frågan huruvida en trakt bör avses för bostadsändamål

eller för industrier, eller i vilken utsträckning mark bör reserveras

för planteringar eller för offentliga byggnader o. s. v., kan endast

avgöras med hänsyn tagen till hela ortens utveckling och därav betingade

behov samt till sättet för övriga stadsdelars planering och användning.

Alla dessa omständigheter samverka till att ännu mer än förr

utprägla stadsplaneärendenas kommunala karaktär. Uppgörandet och

bedömandet av en stadsplan kräver icke blott tekniska och estetiska

fackinsikter, utan därjämte en kännedom om samhällets utveckling och

behov, som näppeligen kan förutsättas hos någon annan än ortens

kommunala myndigheter. Den djupt ingripande betydelse för ortens

utveckling i många hänseenden, som en nutida stadsplan äger, gör det

ock nödvändigt att låta dessa myndigheter på ett bestämmande sätt

medverka vid dess uppgörande och taga ansvaret för densamma.

Det sönderbrytande av stadsplanearbetets enhetlighet, som den av

justitieministern förordade grundsatsens genomförande innebär, skulle

däremot i högsta grad kunna försvåra kommunens strävanden att befrämja

en rationell utveckling av byggnadsverksamheten. Av vad ovan

anförts torde framgå, att det icke är tillräckligt, att den nya stadsplanen

med avseende å gatulinjer och dylikt ansluter sig till förut gällande,

utan att jämväl i andra hänseenden ett samband måste finnas. Åven

en i stadsplanetekniskt hänseende tillfredsställande stadsplan kan ur

andra, ej mindre viktiga synpunkter vara olämplig, men det lär med

säkerhet få antagas, att ett bestridande från kommunens sida av ansökan

om fastställelse av en sådan plan endast i undantagsfall skulle komma

att vinna Kungl. Maj:ts beaktande. Överintendentsämbetets prövning kan

givetvis endast komma att avse förslagets estetiska och tekniska sidor.

Redan dessa skäl torde till fullo motivera, att lagstiftaren hittills

givit stad och med stad i förevarande hänseende likställt samhälle på

landsbygden ensamrätt att antaga stadsplan, och att endast sålunda antagen

stadsplan kan av Kung!. Maj:t fastställas. Men härtill kommer

efter år 1907 även ett annat, nämligen de civilrättsliga verkningar stadsplanen

medför. Genom stadsplanens fastställande blir stadskommunen

ej blott berättigad, utan i många fall även skyldig att lösa mark, som

ingår i gata eller tomt, samt att på i stadsplanelagen stadgat sätt ansvara

för gatas upplåtande. Det synes från kommunens sida med skäl

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

kunna fordras, att en förvaltningsakt, vilken i sådan grad som en stadsplan

i civilrättsligt hänseende berör kommunen, också skall förutsätta

dess medgivande.

Justitieministern förmenar emellertid, att detta monopol kan av

staden gentemot jordägare missbrukas. Det hade varit av stort intresse

att närmare lära känna de fall av sådant missbruk, som justitieministern

anser hava förekommit, då det icke är lätt att inse huru härvid kan

hava tillgått. I åtskilliga tyska staters byggnadslagstiftning har kommunen

bemyndigats att för områden, som ännu icke upptagits i stadsplanen,

meddela ett allmänt och tillsvidare gällande byggnadsförbud,

och även om en sådan befogenhet kan vara ur flera synpunkter motiverad,

är det å andra sidan klart, att den jämväl kan missbrukas gentemot

jordägare. Men i Sverige, där byggnadsverksamheten utanför

stadsplanen i regeln är fullkomligt fri, är det överraskande, att sådant

missbruk kunnat förekomma. Därest staden uppställer obilliga fordringar

och till följd därav överenskommelse med jordägaren icke kan ernås om

stadsplan för dennes mark, är ju denne oförhindrad att planera, stycka,

försälja och låta bebygga marken alldeles som han finner för sig förmånligast.

Det enda tvångsmedel, som kan komma till användning

gentemot honom, är det byggnadsförbud, varom stadgas i stadsplanelagens

5 §. De viktigaste förutsättningarna härför äro emellertid, att

fråga väckts om stadsplanens utsträckande över området, eller att beslut

om antagande av stadsplan för detsamma fattats. I det förra fallet

räcker förbudet endast högst sex månader och kan alltså ej medföra

några svårare olägenheter, i det senare måste det likaså snart utlöpa,

nämligen med ärendets avgörande hos Kungl. Maj:t. Undantag från

detta förbud må för övrigt i särskilda fall medgivas av Konungens

befallningshavande. Stadens möjligheter att trakassera jordägare äro

sålunda särdeles begränsade och inskränka sig egentligen till det fall,

att beslut om stadsplans antagande fattats, men ärendet sedermera avsiktligt

förhalas och byggnadsförbudets giltighetstid därmed oskäligt

förlänges. Några exempel på sådant förfarande äro icke bekanta. Därest

försök att på detta sätt från kommunens sida utöva en obehörig påtryckning

på jordägarne skulle förekomma, lärer det kunna tagas för

givet, att dess verkningar skulle omintetgöras av Konungens befallningshavande,

vilken, såsom nyss anmärkts, ju har rätt att i särskilda fall

meddela undantag från sådant byggnadsförbud.

Härmed skall visserligen icke förnekas, att redan stadens ensamrätt

att antaga stadsplan lämnar den vissa fördelar vid förhandlingar

med jordägare, vilkas mark skall planeras. Områdets upplåtande och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 15

bebyggande i enlighet med en verklig stadsplan, för vars genomförande

staden är ansvarig, innebär naturligtvis förmåner, för vilka det kan vara

lönt att underkasta sig vissa uppoffringar. Dessa uppoffringar avse i

regeln gatornas upplåtande och iordningsställande. Det är endast billigt

och rättvist, att jordägaren, vars byggnadsmark genom stadsplanen får

ett ökat värde, också vidkännes kostnaderna för de nödvändiga trafiklederna.

Staden söker därför ofta genom förhandlingar med jordägaren

skaffa sig äganderätten till gatumarken utan den omgång och de kostnader,

som skulle uppstå, om den endast litade till stadsplanelagens

stadganden i förevarande hänseende, samt att tillika erhålla ersättning

för den ojämförligt större delen av gatukostnaderna, som åtgår för

gatans iordningsställande, beläggning, förseende med nödiga avloppsledningar

m. m. Om fastighetsägares skyldighet att bidraga till dessa

kostnader finnes i ett flertal andra europeiska stater särskild lagstiftning,

men då sådan lagstiftning, i trots av därom gjorda framställningar från

kommunalt håll, i Sverige ännu saknas, må man icke förtänka städerna,

om de söka att genom förhandlingar med vederbörande intressenter i

någon mån göra sig skadeslösa. Något obehörigt tvång kan staden,

såsom ovan framhållits, i intet fall utöva, då det alltid står jordägaren

fritt att avbryta förhandlingarna och med åsidosättande av stadens krav

låta stycka och bebygga marken så som han finner lämpligast. I regeln

torde emellertid överenskommelse uppnås, då jordägare pläga erkänna

det berättigade i stadens krav på ersättning för sina gatukostnader.

Exempelvis i de avtal, som Stockholms stad avslutat med kronan om

upplåtande av mark på Norra Djurgården, har den senare parten bland

annat förbundit sig att överlämna gatumarken i planerat skick samt

att bekosta gatornas stenbeläggning, deras förseende med nödiga trummor

och ledningar o. s. v. I betraktande härav förefaller det än anmärkningsvärdare,

att den enda fördel lagen givit kommunen vid sådana

förhandlingar nu anses böra försvinna. Samtidigt stadgas visserligen,

att gatumarken, vederbörligen iordningställd, skall utan ersättning överlämnas

till kommunen, men härmed avses, såsom departementschefen

framhåller, icke nödiga avloppsledningar och allenast billigaste gatubeläggning,

något som i de flesta fall ej kan anses tillfyllest.

Om man av här angivna skäl sålunda måste motsätta sig det i

den kungl. propositionen ifrågasatta upphävandet av stadens ensamrätt

att antaga stadsplan, är därmed icke sagt, att förhållandena å här förevarande

område äro i allo tillfredsställande. Av vad som ovan anförts

rörande stadsplanearbetets betydelse torde även framgå önskvärdheten

av att allt bebyggande inom stadens område sker efter viss plan och be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

stämda regler. Det är ingalunda tilltalande, att byggnadsverksamheten

utom stadsplanen är så fri som nu.

Den utredning, som de i förevarande proposition berörda spörsmålen

påkalla, sammanhänger jämväl med andra, av riksdagen förut i

år behandlade frågor, nämligen om fastighetsregister samt om lagstiftning

rörande avstyckning och sammanläggning av jordområden i stad.

I det utlåtande, som av sammansatta stats- och lagutskottet härom

avgavs, och som av båda kamrarna bifölls, uttalades bland annat, att

all uppmärksamhet måste ägnas åt, att icke genom ett planlöst styckningsförfarande

stadsplane- och byggnadsväsendets rationella utveckling försvåras,

och att denna synpunkt vid den ytterligare utredning, som utskottet

i dessa frågor ansåg nödvändig, borde beaktas. Då det här gäller fastighetsbildningen

utom det planerade området, måste denna utredning uppenbarligen

komma att beröra samma problem, som återfinnes i propositionen

om ändringar i stadsplanelagen, nämligen huru bebyggandet lämpligast

skall regleras å sådant område, för vilket kommunen icke antagit stadsplan.

Tydligtvis föreligger här ett nära samband, och det synes därför

lämpligt, att resultatet av den med anledning av riksdagens beslut nyligen

igångsatta utredningen om jordstyckningslagstiftningen avvaktas, innan

en, även för denna lagstiftning principiellt viktig ändring av stadsplanelagen

vidtages. Härtill föreligga så mycket starkare skäl, som denna

utredning, enligt vad sammansatta stats- och lagutskottet i sitt utlåtande

uttalat, jämväl torde komma att omfatta frågan, huruvida icke samtliga

de bestämmelser, som för städerna gälla med avseende å jorddelning,

stadsplan, tomtväsen och fastighetsredovisning in. m., kunde sammanföras

i en författning.

Vad ovan sagts om de i propositionen nr 164 föreslagna lagändringarna

gäller såväl i enskild ägo befintlig som kronan tillhörig mark.

Det har alltid på goda grunder ansetts vara en stor förtjänst hos 1907

års stadsplanelagstiftning, att den i allt väsentligt likställt kronan med

övriga enskilda jordägare, och det finnes, därest man icke vill godkänna

justitieministerns motivering för ett generellt upphävande av det kommunala

stadsplanemonopolet, icke några skäl varför denna princip nu

skulle frångås. Justitieministern har visserligen framhållit, att det vore

ett allmänt intresse av största vikt, att icke kronans utnyttjande av sin

mark onödigtvis försvåras, men häri ligger väl näppeligen något annat

än ett konstaterande av, att den föreslagna lagändringen skulle vara

för kronan, d. v. s. för staten som förmögenhetsobjekt, förmånlig, något

som dock knappast kan sägas utgöra skäl till en lagändring.

Det har jämväl anmärkts, att risken för ett missbruk från kronans

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

sida av rätten att ansöka om fastställelse å stadsplan är mycket mindre

än då det gäller enskilda, då kronan såsom markägare givetvis gärna

komme att underkasta sig alla de allmänna hänsyn, som vid stadsplans

uppgörande måste beaktas. Det finnes emellertid goda grunder att

antaga, att så ingalunda alltid skulle bliva fallet. Av naturliga skäl

pläga de myndigheter, som företräda staten som jordägare, vid dylika

ärendens behandling anse sig förpliktade att söka tillförsäkra kronan

största möjliga ekonomiska vinst av området, och vid mer än ett tillfälle

liava dessa fiskaliska intressen starkt kolliderat med kommunens

önskan att tillgodose den allmänna hygienens och trevnadens krav vid

markens planerande. Den kritik, som överintendentsämbetet tilläventyrs

kan finna sig föranlåten att rikta emot sådana av kronan föreslagna

stadsplaner, måste givetvis också bliva betydligt mildare, än om planen

uppgjorts och inlämnats av kommunen eller enskild jordägare. Att lagstiftningen

skulle tillförsäkra kronan som jordägare en undantagsställning

och därmed bryta en av de viktigaste grundsatserna i 1907 års

stadsplanelag, skulle därför vara föga tilltalande.

Emot vissa särskilda punkter i det framlagda lagförslaget må

slutligen några anmärkningar riktas.

I 9 §, första stycket, stadgas, att gator, torg och andra allmänna

platser skola till staden överlämnas utan ersättning och försatta i behörigt

skick. I det motsvarande stadgande, som upptogs i 1904 års

kommittéförslag, föreskrevs tillika, att gatorna vid överlämnandet skulle

vara försedda med nödiga avloppsledningar, och anförde kommitrerade

till stöd härför bestämmelsen i byggnadsstadgans § 22 mom. 2, att ny

stad ej må bebyggas, utan att plan för vattnets avledande är antagen

och genomföres i den män bebyggandet fortskrider. Detta skäl torde

fortfarande så mycket mera äga sin fulla giltighet, som kronan, enligt

vad förut anmärkts, redan genom fria avtal i liknande fall ansett sig böra

åtaga sig att bekosta gatans förseende med nödiga trummor och ledningar.

I 2 § fjärde stycket användes uttrycket ''område, som tillhör kronan’.

Tveksamhet synes kunna göras gällande, huru stort området skall

vara för att stadgandet skall kunna tillämpas. Tillämpas det å helt

små, av redan planlagd mark omgivna områden, kunna givetvis de förut

angivna olägenheterna av upphörandet av stadsplanearbetets enhetlighet

i hög grad förvärras.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa, att

riksdagen måtte avslå de i Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 164 föreslagna

tilläggen till 2 och 9 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 33 höft. (Nr 43.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

stadsplan och tomtindelning rörande stadsplan för kronan tillhörigt

område.»

Utskottet har vid övervägande av Kung!. Maj:ts ifrågavarande

förslag icke funnit anledning till erinran mot de ändringar, som i förslaget

upptagas i 2 § andra och tredje stycket samt 3, 36 och 37 §§ och

vilka, frånsett vissa ändringar av rent redaktionell natur, i huvudsak

åsyfta dels att beträffande område, som i 37 § avses, fastställelse må

kunna meddelas å sådana särskilda bestämmelser, som jämlikt 3 § 2

stycket i dess nuvarande lydelse kunna fastställas med avseende å sättet

för byggnadstomternas användande, dels att Kungl. Maj:ts befallningshavande

i visst fall må kunna meddela fastställelse å jämkning i dylika

bestämmelser, dels ock att beträffande område, där före stadsplanelagens

ikraftträdande byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola gälla

och där i följd härav nämnda lag äger motsvarande tillämpning, möjlighet

må beredas att upphäva tillämpningen av nämnda författningar.

Däremot har den återstående delen av förslaget synts utskottet

ägnad att framkalla vissa betänkligheter. De stadganden, å vilka utskottet

nu syftar, hava i förslaget upptagits i fjärde stycket av 2 §

samt första stycket av 9 §. Dessa stadganden avse i huvudsak att

bereda möjlighet att för kronan tillhörig mark inom stad eller annat

samhälle, där ovannämnda lag äger tillämpning, få stadsplan fastställd,

även om sådan ej blivit av vederbörande kommunala representation

antagen.

Härigenom skulle en rubbning ske av den hittills i lagen gällande

grundsatsen, att endast samhället självt genom sin representation äger

rätt att i första hand besluta om antagande av stadsplan för sitt område.

Det är väsentligen emot denna del av förslaget, som ovannämnda motionärer

framställt erinringar. Utskottet, som i ärendets nuvarande läge

ej ansett nödigt ingå i närmare bedömande av motionärernas uttalanden,

hyser den uppfattning, att den rätt, som i gällande lag tillagts samhälle

att bestämma om antagande av stadsplan å mark inom samhället, står

i så nära sammanhang med rättsförhållandet i allmänhet mellan samhället

och markägarna inom detsamma, sådant detta rättsförhåIlande

för närvarande är i stadsplanelagen reglerat, att en ändring därutinnan

beträffande kronojord icke bör äga rum annorlunda än i sammanhang

med en fullständig revision av hithörande lagstadganden i sin helhet;

och då av den kungl. propositionen inhämtas, att åtgärder för en mera

genomgripande revision av nämnda lag äro att inom den närmaste framtiden

förvänta, finner utskottet frågan om särskilda bestämmelser angå
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

•ende stadsplan å kronojord lämpligen böra upptagas till bedömande först

i sammanhang med en dylik revision. Med anledning härav har utskottet

funnit Kungl. Maj:ts proposition i ifrågavarande del icke böra

nu av riksdagen bifallas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen

i oförändrat skick godkännas, måtte, i anledning

av sagda proposition, för sin del antaga följande

(Kungl. Maj ds förslag.)

Lag
om

ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och

37 §§ i lagen den 31 augusti

1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3,

9, 36 och 37 §§ i lagen den 31

augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning skola erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas,

av allmän rådstuga men vare ej

gällande, innan därom fattat beslut

blivit av Konungen fastställt. Innan

stadsplan antages, skall ägare av

mark inom det område, vars planläggning

är i fråga, lämnas tillfälle

att yttra sig över uppgjort förslag

till plan.

Väckes förslag, att för visst område

särskilda bestämmelser skola

(Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 36 och

37 §§ i lagen den 31 augusti

1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3,

36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti

1907 angående stadsplan och tomtindelning

skola erhålla följande ändrade

lydelse:

2 §•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas,

av allmän rådstuga men vare ej

gällande, innan därom fattat beslut

blivit av Konungen fastställt. Innan

stadsplan antages, skall ägare av

mark inom det område, vars planläggning

är i fråga, lämnas tillfälle

att yttra sig över uppgjort förslag

till plan.

Väckes förslag, att för visst område

särskilda bestämmelser skola

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

meddelas i avseende å sättet för

byggnadskvarterens användande,

skall i fråga om antagande och. fastställande

av sådana bestämmelser

vad ovan stadgas äga motsvarande

tillämpning.

1 fråga om ändring eller utsträckande

av stadsplan eller ändring

av särskilda bestämmelser i

avseende å sättet för byggnadskvarterens

användande så ock om särskild

plan för viss del av stadens

område i övrigt galle vad ovan är

sagt. Dock skall stadsfullmäktiges

eller allmän rådstugas beslut om

jämkning av ringa betydenhet i

byggnadskvarters gränser, gatuprofiler

eller dylikt, där ej kronans rätt

beröres, vara gällande, om beslutet

av Konungens befallningshavande

fastställes; och äge Konungens befallningshavande

jämväl fastställa

beslut om sådan jämkning av särskilda

bestämmelser i avseende å

sättet ’ för byggnadskvarterens användande,

som föranledes därav, att

stadsplan jämkas genom beslut,

varå Konungens befallningshavande,

enligt vad nu är sagt, meddelar

fastställelse.

För område, som tillhör kronan,

må stadsplan fastställas utan att vara

av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga

antagen; dock erhålle stadsfullmäktige

eller allmän rådstuga före

fastställande av sådan plan tillfälle

att yttra sig över uppgjort förslag

därtill. Väckes förslag, att för sådant

område samtidigt med stadsplanens

(Dtskoitets förslag.)

meddelas i avseende å sättet för

byggnadskvarterens användande,

skall i fråga om antagande och fastställande

av sådana bestämmelser

vad ovan stadgas äga motsvarande

tillämpning.

I fråga om ändring eller utsträckande

av stadsplan eller ändring

av särskilda bestämmelser i

avseende å sättet för byggnadskvarterens

användande så ock om särskild

plan för viss del av stadens

område i övrigt gälle vad ovan är

sagt. Dock skall stadsfullmäktiges

eller allmän rådstugas beslut om

jämkning av ringa betydenhet i

byggnadskvarters gränser, gatuprofiler

eller dylikt, där ej kronans rätt

beröres, vara gällande, om beslutet

av Konungens befallningshavande

fastställes; och äge Konungens befallningshavande

jämväl fastställa

beslut om sådan jämkning av särskilda

bestämmelser i avseende å

sättet för byggnadskvarterens användande,

som föranledes därav, att

stadsplan jämkas genom beslut,

varå Konungens befallningshavande,

enligt vad nu är sagt, meddelar

fastställelse.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj ds förslag.)

fastställande skola meddelas särskilda

bestämmelser i avseende å sättet för

byggnadskvarterens användande, vare

i fråga om ordningen för deras åvägabringande

lag samma.

Stadsplan, som av ålder består

eller före denna lags ikraftträdande

blivit fastställd, skall fortfarande

lända till efterrättelse, till dess ändring’

däri göres i den ordning nu

är stadgad.

(IIt skottets förslag.)

Stadsplan, som av ålder består

eller före denna lags ikraftträdande

blivit fastställd, skall fortfarande

lända till efterrättelse, till dess ändring

däri göres i den ordning nu

är stadgad.

3 §•

År stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,

soro därmed står i omedelbart samband, eller äro särskilda

bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande

beroende av viss tomtindelning, skall den tomtindelning i sammanhang

med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas

Konungens prövning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga

frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens

beslut ej gällande, innan det blivit av. Konungens befallningshavande

fastställt. Innan nämnden fattar beslut, skall ägare av mark, som av

tomtindelningen beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må

beslut, som angår kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att

Konungen därtill givit lov.

9 §.

Har stadsplan för kronan tillhörigt

område fastställts utan att vara

av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga

antagen, åligger det kronan

att, i den mån de i planen upptagna

gator, torg och andra allmänna platser

skola upplåtas för allmänt begagnande,

överlåta dem till staden utan

ersättning, försatta i behörigt skick

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och fria från inteckning för fordran

eller annan rätt.

Allmän väg, som enligt fastställd

stadsplan ingår i gatumark,

tillfälle staden utan ersättning.

36 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning

för köping så ock för annan ort, för vilken på grund av förordnande,

som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats, byggnadsstadgan

för rikets städer gäller.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan,

som enligt hittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning

av byggnadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshavande

åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter

kommunalstämmas och ortsinvånarnas hörande, med anmälan därom till

Konungen inkomma.

Då förordnande, varom nu är sagt, meddelas för någon ort, äger

Konungen förklara, att med avseende å viss bebyggd del av dess område

skall gälla vad i 2 § sägs angående stadsplan, som av ålder består.

Inom det område i övrigt, för vilket sådant förordnande gäller, må icke,

förrän stadsplan blivit fastställd, nybyggnad äga rum, med mindre Konungens

befallningshavande för särskilt fall därtill giver lov. År stadsplan

icke fastställd för ort, som i 1 mom. sägs, vare i fråga om sådant förklarande

och om förbud mot nybyggnad lag samma.

37 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,

å vilket 36 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan

för området skall upprättas; och må inom område, för vilket sådant

förordnande gäller, nybyggnad icke, förrän stadsplan blivit fastställd, äga

rum, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill

giver lov.

Framställning om förordnande, som nyss är nämnt, så ock om

.fastställande av stadsplan samt, där sådant för området i dess helhet eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag)

viss del därav finnes lämpligt, jämväl av särskilda bestämmelser i avseende

å sättet för byggnadskvarterens användande må göras av Konungens

befallningshavande eller av områdets ägare. Ej må sådan fastställelse

meddelas utan att områdets ägare blivit hord.

Sedan stadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark,

som enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats. Varder

sedermera förordnande, som i 36 § sägs, för området meddelat, skall

stadsplanen jämväl i övrigt vinna omedelbar tillämpning inom området.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

samt 2:6) att de i ärendet väckta motioner, i

den mån de ej kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört, icke måtte föranleda till någonriksdagens

åtgärd.

Stockholm den 25 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

En lucka i 37 § stadsplanelagen är även den, att jämkning av

mindre betydelse i fastställd stadsplan kan enligt 2 § beviljas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande men icke i fråga om stadsplan, som omförmäles

i förstnämnda lagrum. Det måste dock vara lika olämpligt att i

sådana fall besvära alla vederbörande att söka ändringen hos Kungl.

Maj:t. Oftast torde också behovet av jämkningen upptäckas först under

arbetet med stadsplanens utläggande, och då är det alldeles för olägligt

att låta arbetet vila i avvaktan på en så tidsödande omgång för erhållande

av rättelse. Följden blir då, att stadsplanen genomföres på ett olämpligt

sätt eller ock att man, såsom i många fall skett, exempelvis på

huvudstadens stadsanläggningar vid Enskede, måste vidtaga ändringen

egenmäktigt.

Åven i detta avseende begärde 1911 års riksdag rättelse i 37 §.

I propositionen har denna önskan emellertid ej tillgodose^. Då jag ej

lyckats i lagutskottet vinna majoritet för mitt yrkande om förslagets

komplettering i berörda avseende, får jag därutinnan anteckna min

reservation.

Beträffande förslaget om rätt för kronan att själv i stället för vederbörande

kommuns styrelse antaga stadsplan lör område, som tillhör kronan.

Utskottet har väsentligen hänskjuta denna frågas prövning till framtiden.

För min del vill jag redan nu hava uttalat, att en sådan rätt för kronan

är under nuvarande förhållanden i det närmaste lika äventyrlig lör en

mänsklig bostadspolitik, som om en sådan belogenhet tillädes enskilda

för deras område, för vilken senare konsekvens propositionen i sin motivering

ej står främmande.

Självbevarelsedriften bär nämligen börjat, åtminstone inom de större

kommunerna, väcka intresset lör bättre och naturenligare bostadsförhållanden.

Kommunens makt över stadsplanen är det enda medel, den har

för närvarande att i någon män stävja det enskilda jordägareintresset att

driva utvecklingen i en motsatt riktning i syfte att uttaga så mycket

penningar som möjligt ur jorden, varigenom det ställes så uselt som

möjligt för befolkningen i bostadsavseende.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 25

Åven staten står här ännu i mycket på denna det enskilda intressets

ståndpunkt. Någon regering, som allvarligt intresserar sig för

jordfrågan, ha vi ännu icke haft under senare tiden. Statens ämbetsverk

nitälska för att ur kronans jord utpressa så mycken tillfällig och

förgänglig inkomst som möjligt utan någon fruktbar insikt i den sociala

synpunkten. För närvarande gäller det att särskilt på detta sätt vinna

medel for militärväsendet, vars välsignelser för folket alltid äro sig lika.

Propositionen har med andra ord icke tillkommit för att kronan

skall bliva i tillfälle att på sin mark göra bättre stadsplaner än städerna

kunna åstadkomma. Tvärt om gäller det uppenbarligen att kunna

rigöra kronan från den begynnande omtanken inom kommunerna för

människorna. Man vill exempelvis särskilt genom Djurgårds-, Karlbergsoch

Mariebergs-områdenas exploatering, i stenökenpolitikens tecken med

höga hus, utan känsla för stadsbefolkningens därav framkallade degenelering

och hemlöshet, skapa största möjliga spekulationsvinst åt kronan.

De kungliga propositionerna därom vid föregående riksdagar, vilka tillsvidare.

delvis återremitterats, tala ett nedslående språk om statsstyrelsens

ringa insikt ännu i denna vitala välfärdsangelägenhet.

Närmast på dessa skäl avstyrker jag propositionens förslag: i

förevarande del.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 33 käft. (Nr 43.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:189 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 190 s. 1 i texten