Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av vackt motion om ändring i 23 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

1917-01-30 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1917:2, Betänkande, i anledning av vackt motion om ändring i 23 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 30 januari 1917 kl. 4 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vackt motion om

ändring i 23 § förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering.

(2:a avd.)

Närvarande- herrar Nilsson i Bonarp, Ollas A. Ericsson, Lyekholm, Antonsson, frili.

Fleming, Bäckström, Jacob Larsson, Östberg, frih. Pahnstierna, Röing,

Källman, Rune, Månsson, Jonsson i Hökhult, Forssman, Roman, Holmström,

Berg i Staby och Jönsson i Boa.

I en inom andra kammaren av herr Olofsson i Digernäs väckt

motion, nr 9, föreslås, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan

ändring i förordningens om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering § 23, att »alla ledamöter av taxeringsnämnden måtte vara lika

berättigade som skyldiga till att granska alla till nämnden inkomna

deklarationer och uppgifter».

Tillika hemställer motionären, att bevillningsutskottet måtte formulera

paragrafen i överensstämmelse med förslaget.

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa

till motionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2. 5

Vid självdeklarationens upptagande i vårt skattesystem sökte man

i Hera avseenden förekomma, att de uppgifter, deklaranten ålades lämna

om sina inkomst- och affärsförhållanden, skulle bliva föremål för obehöriginblick.

Sålunda stadgades i 1902 års inkomstskatteförordning, att

granskningen av dessa uppgifter skulle verkställas endast av vederbörande

taxeringsmyndighets ordförande med biträde i varje särskilt fall av den

ledamot taxeringsmyndigheten utsåge samt av kronans ombud. Därjämte

föreskrevs, att för innehållet av sålunda granskad uppgift icke linge

inom taxeringsmyndighet lämnas vidare redogörelse än som för taxeringen

oundgängligen erfordrades.

1910 års skattelagstiftning medförde härutinnan ej annan ändring

än att omförmälda befogenhet tillädes även den ledamot av taxeringsnämnd,

som enligt den nya taxeringsförordningen Konungens befallningshavande

skulle hava att förordna.

I den föreliggande motionen förordas en sådan utvidgning av tillträdet

till deklarationsmaterialet, att detta må bliva tillgängligt för alla

ledamöter i taxeringsnämnd, och har motionären därvid föreslagit, att

varje ledamot skulle bliva ej allenast berättigad att i förekommande

fall taga del av deklaration utan rent av skyldig att genomgå alla till

nämnden inkomna deklarationer.

Spörsmålet om vilka personer, som böra få granska självdeklarationer,

förelåg även vid 1914 års förra riksdag. I en av herr Söderbom

väckt motion, II: 115, föreslogs sådan ändring av 23 §, att varje ledamot

i vederbörande beskattningsnämnder skulle äga rätt att granska

deklarationerna och dem bifogade handlingar.

Sistberörda motion skilde sig alltså från den förevarande genom

att den ökade befogenheten ej förknippades med skyldighet att granska,

ävensom däri att befogenheten skulle tillkomma ej blott taxeringsnämnds

utan även prövningsnämnds ledamöter.

Bevillningsutskottet (betänkandet nr 10) delade emellertid ej motionärens

uppfattning utan avstyrkte motionen. Utskottet yttrade härvid följande:

»Såvitt utskottet har sig bekant, hava de nuvarande restriktionerna

i förevarande hänseende icke väckt något missnöje eller vållat

några olägenheter, och kan utskottet ej finna annat än, att det redan

är tillräckligt sörjt för såväl att deklarants uppgifter komma under

vederbörligt bedömande som ock att de ledamöter av beskattningsnämnd,

som ej personligen granskat deklaration, ändock bliva i tvistiga fall

behörigen underrättade om deklarationens innehåll i vidkommande delar

och således icke, såsom motionären synes befara, nödgas fatta beslut i

sak, som de ej till fullo känna.

VUkotM.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

Ett eftergivande i den riktning motionären föreslagit skulle å

andra sidan onekligen i viss mån äventyra deklarantens berättigade

anspråk på största möjliga sekretess beträffande deklarationen. Härvid

vill utskottet erinra om, att just de nya deklarationsformulären, vilka i

år första gången komma till användning, genom den mängd av detaljerade

primäruppgifter, deklarant enligt desamma i vissa fäll måste

lämna, torde nödga honom att i högre grad än hittills blotta sin ställning.

Hans intresse att uppgifterna ej mera än nödigt komma till

annans kännedom är följaktligen väsentligen ökat, och i sakens natur

ligger, att, trots den stadgade tystnadsplikten för vederbörande, risken

härutinnan komme att växa i samma mån tillgången till deklarationerna

vidgades.»

1 kamrarna blev motionen också avslagen utan votering, i första

kammaren utan diskussion.

Vad bevillningsutskottet 1914 yttrade synes allt fort äga sin giltighet.

Härutöver må, beträffande de ovan antydda hänseenden, i vilka

den föreliggande motionen avviker från herr Söderboms, framhållas, att

en föreskrift om skyldighet för varje ledamot att granska förekommande

deklarationer icke synes betingad ens av motionärens syfte. I praktiken

skulle en sådan anordning för övrigt leda till ett orimligt betungande

av taxeringsarbetet, och ledamöternas tid skulle bliva tagen i anspråk

i en utsträckning, som skulle påkalla nämndernas organisation efter helt

andra grunder än de nu gällande. Vidare får utskottet erinra, att samma

skäl, som tilläventyrs kunde tala för åtminstone en rättighet i förevarande

avseende för taxeringsnämnds ledamöter, i fullt lika grad kunde

åberopas i fråga om ledamöterna i prövningsnämnd. Genom en sådan,

i och för sig av konsekvensen betingad utvidgning av motionärens förslag

skulle åter de olägenheter, som, enligt vad ovan anförts, äro förenade

med detta, självfallet i motsvarande mån växa.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Olofssons i Digernäs förevarande motion,

II: 9, om ändring i 23 § av förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering, icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 januari 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

P. NILSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevittningmtekottets betänkande Nr 2. 7

Reservation

av herr Källman, vilken med instämmande av herrar Månsson och

Holmström anfört:

Den inskränkning, som stadgats för ledamöter i beskattningsnämnd

att taga del av skattskyldiges deklarationer, har säkerligen tidigare

varit befogad. Numera, och efter det systemet med självdeklaration

ett flertal år tillämpats, varigenom också risken »att yppa innehållet av

skattskyldiga meddelade uppgift eller upplysning» blivit för vederbörande

väl känd, lärer icke längre här ifrågavarande inskränkning lämpligen böra

bibehållas.

För uppehållande av en, för ett rättvist och så långt möjligt

riktigt taxeringsresultat icke hindrande sekretess, måste bestämmelserna

i taxeringsförordningens § 52 mom. 2 anses tillfyllest. Däri stadgade

viten och mer eller mindre oförutsedda skadestånd sbelopp avhålla nog

från utspridande av uppgifter, som inhämtats under taxerings arbetet.

Denna bestämmelse skyddar alltså den skattskyldige från obehörigas

kännedom om hans ekonomiska ställning. Men med obehöriga i detta

fall kan eller bör icke förstås ledamot av beskattningsnämnd.

Såsom av taxeringsförordningens 33 och 43 §§ framgår, hava

ledamöter i beskattningsnämnd i vissa fall att avgöra fråga medelst

omröstning i nämnden, varvid den mening gäller, vilken flertalet biträtt.

För att kunna avgiva votum i sådant ärende måste man givetvis

dessförinnan ha erhållit del av alla på frågan inverkande omständigheter;

med andra ord, en fullständig redogörelse bör i dylika fall lämnas

i nämnden för innehållet i den deklaration med därtill hörande uppgifter

det är fråga om. Om någon ledamot i beskattningsnämnd hyser

misstro mot skattskyldigs lämnade uppgifter, torde han endast behöva

opponera mot den slutsumma ordföranden meddelar vara deklarantens

uppgift om inkomstens storlek för att såmedelst framkalla en redogörelse

för deklarationens innehåll i detalj. Detta är emellertid utan

tvivel ett mera tidsödande sätt för erhållande av de uppgifter, en ledamot

i nämnden anser sig behöva för avgivande av sitt votum, än om

förordningen medgav ledamot rätt att taga del av deklaration eller

annan ingiven uppgift.

I ett slag av taxeringsdistrikt, nämligen de som omfatta flera

kommuner, torde nuvarande bestämmelser på detta område få anses vara

synnerligen olämpliga. Om ett dylikt distrikt innefattar t. ex. tre kommuner,

låter det mycket väl tänka sig att ordföranden är bosatt alldeles

utom distriktet och den av Konungens befallningshavande förordnade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

ledamoten samt den av nämnden utsedde äro boende i en av kommunerna.

Vid sådant förhållande blir det ingen inom de två kommunerna

boende, som har rätt att granska därifrån avgivna deklarationer.

Vid 1913 års riksdag fastställdes nya deklarationsformulär, vars

innebörd var att i taxeringsärenden tillerkänna beskattningsnämnden

större befogenheter. Härom yttrade dåvarande bevillningsutskott''1—

utlåtande nr 60 — bland annat. »De sistförflutna två årens erfarenheter

av taxeringsarbetet hava, på sätt särskilt de av vederbörande

taxeringsnämndsordförande och Konungens befallningskavande i samtliga

län avgivna, av departementschefen åberopade och jämväl för utskottet

tillgängliga yttranden angiva, tydligt ådagalagt behovet av i vissa avseenden

mera effektiva former för de skattskyldiges deklarationer.» Ett

utdrag ur länsstyrelsernas ifrågavarande yttranden medföljde nämnda

utlåtande som bilaga. Säkerligen ha de vid det tillfället förändrade

deklarationsformulären bidragit till att åstadkomma ett bättre och mera

riktigt taxeringsresultat. Det bör emellertid ihågkommas, att lagbestämmelser

och formulär ha föga eller ringa betydelse, om det icke hos

beskattningsmyndigheterna finnes ett verkligt levande intresse för den

uppgift, som är deras. Att uppehålla ett hinder för intresserade ledamöter

att på ett effektivt sätt fullgöra sitt uppdrag, kan icke vara lyckligt.

Bevillningsutskottets yttrande 1914 — återgivet i detta betänkande

— synes mig innebära ett visst misstroende mot ledamöter av beskattningsnämnd,

som jag icke kan dela. Den stadgade tystnadsplikten

skyddar ovillkorligen den skattskyldiges berättigade intressen. Vid sidan

därom böra inga hinder läggas i vägen för en prövning av inkomna

uppgifter, vilka tyvärr ofta brista i fullständighet.

Till vad liär anförts må endast tilläggas, att jag icke kan dela

motionärens förslag om skyldighet för alla ledamöter av taxeringsnämnd

att granska alla till nämnden inkomna deklarationer och uppgifter. Den.

som är förtrogen med taxeringsarbetets förlopp, vet, att detta är

orealiserbart.

Då utskottet icke ansett sig vilja göra något av den förevarande

motionen och då för ett konsekvent bifall till densamma i lämplig omfattning

det fordras jämväl ändringar i motsvarande bestämmelser rörande

prövningsnämnd, varom motion icke föreligger, har jag varit förhindrad

framställa definitiva yrkanden och har därför på sätt som skett

fått inskränka mig till att tillkännagiva en från utskottets majoritet

avvikande mening.

STOCKHOLM, XSAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.