Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av räckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

1917-02-16 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1917:4, Betänkande, i anledning av räckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1917 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av räckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring

i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering. (2:a avd.)

Härvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Hammarström, Ollas A.

Ericsson, K. A. Nilson, frih. Fleming, Bäckström, Jacob Larsson, Östberg,

Röing, Jeansson i Kalmar, Jonsson i Hökhult, Danström, Forssman,

Holmström, Berg i Staby, Johansson i Uppmälby, Bergman och

TJddenberg.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 104, av herr Erlansson, föreslås, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Ivungl. Maj:t hemställa, att i kungl. förordningen om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering den 28 okt. 1910 göres

den förändringen, att taxeringsnämndens ordförande ålägge3 att lämna

skriftlig uppgift om taxeringen av de personer, som bo utom kommunen.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till

motionen.

Om en person å annan ort än sin mantalsskrivningsort idkar rörelse Utskottet.

eller yrke på mera själfständigt sätt eller i avsevärd omfattning, skall

hans inkomst därav, enligt 14 § bevillningsförordningen, taxeras till bevillning

å den förstnämnda orten. Motionärens förslag innebär, att i varje

sådant fall särskild underrättelse om taxeringen skulle lämnas den taxerade

genom taxeringsnämndens ordförande.

Bedömandet av detta förslag torde underlättas genom en undersökning

av olika hithörande fall. Har någon, på sätt i nyssnämnda 14 §

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 samt. 3 käft. (Nr 4). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

sägs, idkat rörelse eller yrke å främmande ort, är han skyldig avlämna

särskild uppgift för inkomstberäkningen därstädes (16 § taxeringsförordningen).

Följes lämnad uppgift vid taxeringen, är det ju alldeles överflödigt

att därom underrätta den skattskyldige. Följes den icke, har taxeringsnämndens

ordförande att på grund av redan förefintligt stadgande (31 § 1 mom.

i) taxeringsförordningen) lämna underrättelse därom. Har vidare den taxerade

icke avgivit uppgift, men varit skyldig göra det, kan en underrättelse om taxeringen

icke hjälpa honom. Genom försummelsen i berörda hänseende har

han nämligen förlorat rätten att överklaga sin taxering (18 § 5 mom.

taxeringsförordningen). Återstå således de fall, där uppgiftsskyldighet ej

förefunnits, med andra ord någon skattepliktig inkomst ej varit för handen.

Med avseende å dessa synes motionären emellertid hava förbisett det

medel till rättelses vinnande, som givits den taxerade i 50 § taxeringsförordningen,

enligt vilken besvär få hos kammarrätten anföras inom natt

och år efter mottaget krav i fråga om vidkommande utskylder.

Av det sagda framgår således, att det föreslagna förfarandet icke i

något fall erfordras för eller kan lända till bevarandet av möjligheten för

den taxerade att överklaga taxeringen. Däremot kan i fall av sist omförmälda

art en underrättelse i enlighet med motionärens förslag med därav

följande tillfälle att föra talan redan hos prövningsnämnden medföra den

fördelen, att den taxerade, om han där vinner sin talan, ej behöver ens

tills vidare betala några på den omtvistade taxeringen beroende utskylder.

Att, såsom man därför möjligen kunde sätta i fråga, begränsa motionärens

förslag till nu omhandlade fall, låter sig dock ej göra och detta redan av

det skälet, att taxeringsnämndens ordförande uppenbarligen icke är i tillfälle

att genomföra denna begränsning. Från hans synpunkt, i varje fall

då han är ense med nämnden, sammanfalla ju enligt sakens natur taxering

och skattskyldighet, respektive uppgiftsskyldighet. Det enda praktiskt

möjliga vore följaktligen att underrätta alla, som icke lämnat uppgift till

taxeringen.

I detta sammanhang bör emellertid erinras om de mycket vanliga

fall av taxering å orätt ort, som bero av mantalsskrivning å mera än ett

håll. Där är också fråga om personer, vilka blivit taxerade å ort, som

de icke haft anledning betrakta såsom beskattningsort. Besvärsrätten enligt

50 § taxeringsförordningen är även för dem det avsedda rättsmedlet, men

de fä finna sig i att tills vidare erlägga dubbla skatter. Dessa fall av

så kallad dubbeltaxering, vilka från motionärens synpunkt borde vara

likställda med de i motionen omhandlade och för övrigt äro mycket talrikare

än dessa, omfattas icke av motionärens förslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

3

Då nu, på sätt visat är, det egentliga motivet för förslaget, den

antagna frånvaron av klagorätt i hithörande fall, vilar på ett förbiseende,

samt den enda praktiska vinsten av den åsyftade anordningen, möjligheten

för den oriktigt taxerade att slippa ligga ute med ifrågakommande utskylder

i avbidan på restitution, med lika god rätt borde tillkomma även

andra och talrikare grupper av skattskyldiga, anser utskottet anledning

saknas att tillstyrka motionen. Olägenheten att, oavsett pågående tvist

om skattskyldigheten, nödgas vid inträffande uppbörd betala skatten, är

för övrigt något för alla beskattningstvister gemensamt.

Slutligen vill utskottet erinra om önskvärdheten av att den redan

stora arbetsbördan för taxeringsnämndernas ordförande ej utan tvingande

skäl ytterligare ökas.

Under hänvisning till det ovanstående får utskottet följaktligen

hemställa,

att herr Erlanssons förevarande motion, II: 104,

om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring

i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering, icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 16 februari 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.