Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt.

1917-05-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1917:45, Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

1

Sr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1917 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Ollas A. Ericsson, Lyckholm,

K. A. Nilson, Antonsson, frili. Fleming, Jacob Larsson, frih. Palmstierna,

Röing, Jeansson i Kalmar, Rune, Knaust, Forssman, E. J. Söderberg,

Holmström, von Hofsten, Lithander och Bärg i Katrineholm.

1 en inom första kammaren väckt motion, nr 74, vilken hänvisats

till bevillningsutskottet, föreslår herr Hedenlund, att åt 2 § 1 mom. förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt måtte givas följande

ändrade lydelse:

2 §-

»1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning

avser den inkomst, som den skattskyldige uppburit eller ägt uppbära

under det — — — — — taxeringen sker.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till

motionen.

Den nuvarande avfattningen av ifrågakomna författningsrum är

denna: »Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning avser den

inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 38 höft. (Nr 45 /

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som

gatt till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.»

Motionärens förslag innebär således, att ordet »åtnjutits» skulle

ersättas med orden »den skattskyldige uppburit eller ägt uppbära».

Till en början bör erinras, att uttrycket »åtnjutits» i motsvarande

sammanhang förekommer i 8 § 2 mom. bevillningsförordningen, var uti

således motionären haft självfallen anledning påyrka liknande ändring.

Konsekvensen skulle dessutom kräva på motsvarande sätt ändrad terminologi

på andra håll i skattelagarna, såsom i 10 § bevillningsförordningen

och i 3 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den av motionären ogillade termen upptogs i 1907 års bevillningsoch

inkomstskatteförordningar i samband med beskattningsårets omläggning

från det löpande året till det nästföregående. 1 5 § 1 mom. inkomstskatteförordningen

hette det exempelvis före 1907: »Inkomst enligt

denna förordning taxeras för det löpande året.» 1907 fick stadgandet

denna avfattning: »Skattskyldig taxeras för den inkomst, han åtnjutit

under det nästföregående året.» I motiven förekommer icke någon upplysning,

varför uttrycket »åtnjutit» valts framför andra, eller någon tolkning

av dess innebörd. Denna torde hava ansetts given i och med

ordets språkliga betydelse.

Yad angår det av motionären förordade uttrycket »uppburit eller

ägt uppbära», täckes detta i förevarande avseende till fullo av »åtnjutits».

Det sistnämnda innesluter både det till tiden för inkomsten och dess

taxering klara uttrycket »uppburit» och det mera omtvistliga »ägt uppbära»,

samt sträcker sig åtskilligt vidare. I fråga om inkomst av tjänst motsvaras

det av den jämväl brukliga termen »intjänats».

Det är spörsmålet om beskattningsåret i fråga om viss inkomst

av tjänst, nämligen s. k. tantiem, som närmast synes hava föranlett

motionen. Utskottet vill icke bestrida, att på sina håll uppfattningen

härutinnan kan hava växlat. Prejudikat föreligger dock sedan flera år

tillbaka. Genom Kungl. Maj:ts utslag den 6 maj 1910 på besvär av

E. von Wolcker (referat nr 76 i Regeringsrättens årsbok, årg. 1910) har

fastslagits, att tantiem skall anses i beskattningsavseende åtnjutet under

det år det intjänats, även om det uppburits först under det följande året.

Denna grundsats innebär, att tantiemet utan hänsyn till tidpunkten, då

det får lyftas, skall deklareras såsom inkomst under det år, på vars

vinst för arbetsgivaren det är att beräkna. Förutsättning är dock enligt

sakens natur, att det kan bestämmas till sitt belopp d. v. s. att dels

beräkningsgrunden, t. ex. 10 procent, är lastställd och dels arbetsgivarens

årsvinst är känd. År detta ej klart vid deklarationstidens utgång, bör

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

i deklarationen anmärkas, att deklarant är tillförsäkrad ifrågavarande

förmån, ehuru beloppet tillsvidare ej kan uppgivas. Någon skyldighet

för skattskyldig att sedermera deklarera tantiemet förr än följande år

torde icke föreligga. I många fall lärer dock taxeringsmyndigheten före

avslutandet av sitt arbete infordra uppgift, huruvida och till vilket

belopp tantiemet kan hava blivit bestämt, och är skattskyldig givetvis

pliktig att då lämna begärd uppgift.

Vad nu är sagt om tantiem gäller i tillämpliga delar också annan

inkomst. Regeln är således i korthet den, att inkomst deklareras så

snart den är till sin grund klar och till beloppet bestämd, även om den

skattskyldige icke dessförinnan »uppburit eller ägt uppbära» den.

I allmänhet lärer väl berörda regel icke föranleda något missförstånd

från deklarants eller taxeringsmyndighets sida. I den mån

skattskyldig är pliktig föra handelsböcker eller eljest liar ordnad bokföring,

komma, där ej annat, såsom i fråga om jordbruk, är föreskrivet,

enligt sakens natur bokslutets siffror att bliva grundläggande för deklarationen.

Annorlunda kan det emellertid givetvis ställa sig i fråga om

exempelvis inkomst av tjänst eller arbetsanställnine-, där det mera ligger

i den sxattskyldiges eget skön att bestämma tidpunkten för inkomstens

besittningstagande. Särskilt i fall, sådana som motionären närmast haft

i åtanke, tantiem och därmed jämförliga inkomster av tjänst, torde nog

förfaras olika från såväl deklaranters som taxeringsmyndigheters sida.

Det har ovan antytts, hurusom taxeringsmyndighet i vissa fall, där den

genom deklarants egen uppgift eller eljest fått kännedom om, att tantiem

eller dylikt åtnjutits, infordrat kompletterande uppgifter, efter det

deklarationen avgivits. Detta förfaringssätt torde dock vara långt ifrån

allmänt, främst beroende därpå, att de skattskyldiga icke i allmänhet

torde anse det ingå i deklarationsplikten att i fråga om inkomst, som

ej kan deklareras till sitt exakta belopp, upplysa, att sådan inkomst

åtnjutits. Tvivelaktigt är ock, huruvida taxeringsmyndighet på grund

av nuvarande föreskrifter kan anses skyldig att under loppet av sitt arbete

taga initiativ till fullständigande av deklaration i hithörande avseende.

Utskottet är så till vida ense med motionären, att något synes

böra åtgöras till åstadkommande av ett enhetligt förfarande i förevarande

avseende. I olikhet med motionären anser emellertid utskottet,

att man härvid bör följa den riktning, det ovan citerade prejudikatet

utvisar. Med den snävare begränsning av deklarationsplikten, motionären

åsyftar, riskerar man, att till exempel ett tantiem, som icke deklareras

samma år som arbetsgivarens vinst, kan bliva bortglömt. För

övrigt är det för närvarande av särskild vikt, att taxeringen ej upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

skjutes. De olika provisoriska skatter, krigskonjunkturskatten och andra,

som redan finnas eller ifrågasatts till införande, äro i regel byggda på

den normala taxeringen. Uppskjutes således taxeringen av viss inkomst,

kan det inträffa, att densamma därigenom undgår den provisoriska

skatten. För övrigt gäller ju såsom en allmän grundsats, att från inkomstens

förvärvande till skattens uttagande, med hänsyn till risken av

mellankommande insolvens hos den skattskyldige, icke bör förflyta längre

tid än nödvändigt är.

Motionären har ansett sitt ändamål kräva ändring i själva skattelagarna

och låtit ändringen omfatta alla slag av inkomst. Vad utskottet

vill vinna, synes kunna nås med bibehållande av lagtextens terminologi

oförändrad. De behövliga föreskrifterna torde lämpligen fa foimen

av en autoritativ tolkning av gällande lag och lämnas i deklarationsformulären

samt i de särskilda föreskrifterna till ledning vid taxeringen.

Då vidare, såsom ovan framhållits, de avsedda olägenheterna egentligen

förekomma blott ifråga om inkomst av tjänst eller arbetsanställning,

synes det icke vara behövligt eller ens pa något sätt motiverat att

indraga även andra inkomstslag under de nya föreskrifterna.

Under hänvisning till det ovanstående får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Hedenlunds

förevarande motion, I: 74, om ändrad lydelse av

2 § 1 mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

besluta:

1) att i anvisningarna för deklarationsblanketternas

ifyllande, med hänvisning från formulärens rubrik

»Särskilda upplysningar», skall såsom punkt 32 i formulär

nr 1 A och punkt 16 i formulär nr 1 B intagas

följande föreskrift:

Kan åtnjuten inkomst, som skall deklareras under

C I, ej vid tiden för deklarations avlämnande till beloppet

angivas, skall upplysning lämnas, att sådan

inkomst åtnjutits. Detta bör ske under rubriken »Särskilda

upplysningar»; samt

2) att i de särskilda anvisningarna till ledningvid

bevillningstaxeringen, efter andra stycket i 7 §,

samt i de särskilda anvisningarna till ledning vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 5

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt, sist i

avdelning 2:o, skall intagas denna föreskrift:

Har någon under det nästföregående året åtnjutit

inkomst, som vid tiden för deklarations avlämnande

ej kan till beloppet angivas (t. ex. i vissa

i all tantiem), skall han i deklarationen upplysa, att

lian åtnjutit sådan inkomst, och skall det åligga taxeringsmyndighet

att före avslutandet av sitt arbete från

den skattskyldige eller arbetsgivaren infordra uppgift,

huruvida och till vilket belopp samma inkomst sedermera

kunnat bliva bestämd. Vinnes upplysning härutinnan,

skall inkomsten taxeras.

Stockholm den 14 maj 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

♦

Reservation:

av herrar K. G. Karlsson, Lyckholm, Antonsson, frih. Fleming,

Knaust, Forssman, von Hofsten och Lithander, vilka anfört:

Vi vilja icke bestrida riktigheten i och för sig av de slutsatser,

utskottet dragit av det citerade prejudikatet från 1910. Enligt vår

uppfattning innebär emellertid berörda prejudikat en avvikelse från lagstiftarens

mening vid tillkomsten av 1907 års bevillnings- och inkomstskatteförordningar.

Det torde väl vara sant, att i motiven till berörda

författningar icke lämnats någon direkt tolkning av uttrycket

»åtnjutit», men i‘ syftet med beskattningsårets omläggning måste anses

hava ingått såsom det väsentliga att genom begränsning av deklarations-

och skatteplikten till sådana inkomster, som föreligga klara och

fullt exakta, vinna reda och enkelhet vid taxeringen.

Ett talande stöd för denna vår uppfattning är för övrigt att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

hämta från 1908 års riksdagsförhandlingar. Enligt 14 § i 1907 års

bevillningsförordning ålåg det uppgiftspliktig arbetsgivare att lämna

uppgift å de av arbetspersonalen under nästföregående år uppburna

löneförmåner. Genom proposition till 1908 års riksdag föreslog Kungl.

Maj:t den ändring, att sådan uppgift skulle omfatta de för det nästföregående

året uppburna förmånerna. Kungl. Maj:t tolkade författningarna

så, att beskattningens föremål skulle vara den inkomst, som

intjänats under eller eljes belöpte på det år taxeringen avsåge, och ville

bringa föreskrifterna om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till överensstämmelse

därmed.

Berörda förslag vann dock ej riksdagens godkännande. Bestämmelsen,

att skattskyldig skulle taxeras för den inkomst han åtnjutit

under det nästföregående året, avsåge »enligt riksdagens förmenande

de inkomster, av vilka de skattskyldiga under samma år verkligen kommit

i åtnjutande». Först därigenom kunde den skattskyldige tillförsäkras

möjlighet att under alla förhållanden i sin inom behörig tid avgivna

deklaration upptaga alla de inkomster, som skulle taxeras, en

omständighet, som å sin sida satte taxeringsmyndighet i stånd att med

största möjliga noggrannhet och utan allt för mycket användande av

det för såväl myndigheter som skattskyldiga besvärliga anmaningsförfarandet

fullgöra sitt uppdrag. Den enkelhet och klarhet i taxeringsförfarandet,

som därigenom vunnes, måste alltså, ej minst för de skattskyldiga

själva, hava ett så högt värde, att icke utan synnerligen

vägande skäl en avvikelse därifrån, även om så endast undantagsvis

skulle ske, kunde anses tillrådlig.

Samtidigt vidtog riksdagen av eget initiativ de ändringar i 14 §,

att i ett par fall, där Tittrycket »för nästföregående år» kommit till användning,

detta uttryck ersattes med »under nästföregående år».

I samband med 1910 års skattereform fingo 14 paragrafens bestämmelser

sin plats i 11 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering, och upptogs därvid, för vinnande av likformighet i uttryckssättet

med bevillnings- och skatteförordningarna, termen »åtnjutna» i

stället för »uppburna», utan att därmed kan anses åsyftad någon som

helst ändring i sak.

Nu är självfallet, att ifrågakomna prejudikat haft inflytande på

praxis i motsatt riktning mot vad riksdagen, enligt det ovan sagda,

avsett. Härav har följt en viss osäkerhet och olikformighet i tillämpningen,

som icke bör få fortfara. Motionärens syfte att åvägabringa

enhetlighet i praxis synes därför vara synnerligen beaktansvärt, och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

iiro . vi ense med honom däruti, att härför erforderliga åtgärder böra

åsyfta en återgång till vad lagstiftaren avsett.

Det av motionären framlagda ändringsförslaget lider, såsom utskottet

påpekat, av ofullständighet därutinnan, att ändring föreslagits på allenast

en av de punkter i författningarna, där terminologien av samma skäl

borde ändras.

Med hänsyn härtill ha vi icke inom utskottet kunnat yrka bifall

till motionärens förslag oförändrat, i synnerhet som en omfattande

granskning av författningarnas olika delar måste förutsättas för avlåtande

av förslag i ämnet. Men då det är av vikt att ett enhetligt förfarande

i överensstämmelse med riksdagens intentioner med 1907 års lagstiftning

på detta område kommer till stånd, ha vi ansett att utskottet

bort föreslå,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning och förslag i det syfte, våri

herr Hedenlunds förevarande motion, I: 74, blivit väckt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.