Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar C. O. Grann jämte en i ämnet väckt motion.

1917-04-26 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1917:29, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar C. O. Grann jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

3

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1917 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar

C. O. Grann jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 4 april 1917 till riksdagen avlåten, till bankoutskottet

hänvisad proposition nr 175 har Kungl. Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre stationskarlen

vid statens järnvägar Carl Oskar Grann må från och med den 1 januari

1917 under sin återstående livstid, utöver honom jämlikt lagen den 4

juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar

tillerkänd årlig pension av 208 kronor, uppbära en årlig tilläggspeusion

till belopp av 340 kronor att utgå av trafikmedel.

Åberopade statsrådsprotokollet är av följande lydelse:

»Förre stationskarlen vid statens järnvägar Carl Oskar Grann har

hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av understöd av statsmedel

utöver till honom nu från statens järnvägar utgående pension.

Innan jag redogör för Granns ansökning, ber jag i korthet få lämna

några uppgifter angående hans levnadsförhållanden samt beträffande de

omständigheter, under vilka han tillerkänts sin nuvarande pension.

Grann, som är född den 19 mars 1882, antogs i statens järnvägars tjänst

den 15 maj 1899 och anställdes som ordinarie stationskarl den 1 oktober 1903.

Under år 1908 befanns Grann lida av epilepsi. På grund av denna sjukdom beviljades

Grann genom tid efter annan meddelade beslut ledighet utan avbrott från

och med den 11 augusti 1908, tills han enligt vad i det följande omförmäles den

31 mars 1915 erhöll avsked från sin tjänst. Grann har hustru och tre småbarn

att försörja.

Efter det järn vägsläkaren P. Zeidlitz, som observerat Grann sedan juni

månad 1912, i ett den 25 november 1914 avgivet intyg förklarat sig anse Grann

på grund av dennes omförmälda sjukdom oförmögen att för framtiden sköta sin

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 29.

befattning som stationskarl, hemställde vederbörande trafikinspektör, att undersökning

måtte verkställas, huruvida möjligen annan lämplig användning kunde

beredas Grann vid statens järnvägar, samt att, om detta icke läte sig göra, åtgärder

för hans entledigande med sjukpension måtte vidtagas. Trafikinspektören,

liksom även stationsinspektoren i Ljusdal, där Grann var placerad, ansåg, att

Grann icke kunde användas i eller sköta befattning, i vilken han komme i beröring

med allmänheten eller i närheten av tåg eller vagnar i rörelse, enär de

plötsligt påkommande anfallen måste verka pinsamt på allmänheten och den

sjuke därunder vore fullkomligt oförmögen att taga vara på sig själv. Icke ens

vid godsomlastning i godsmagasin ansågs han kunna användas, enär även där

vagnar omflyttades och den sjuke vid anfall kunde falla ned från kajkant eller

eljest över järnvägsspår i vägen för lokomotiv eller vagnar. Alltsedan han blev

sjuk, hade han enligt egen uppgift icke uträttat annat arbete än vedsågning och

huggning för familjens eget behov. Fullkomlig oförmåga att bidraga till egen

försörjning ansåg trafikinspektören icke föreligga.

Av järnvägsstyrelsen föranstaltad utredning gav vid handen, att lämpligt arbete

icke kunde beredas Grann vid statens järnvägar. Enligt ett av järnvägsläkaren

Zeidlitz den 5 mars 1915 utfärdat intyg Voro Granns kroppskrafter till följd av

sjukdomen nedsatta och hans själsförmögenheter till följd av såväl själva sjukdomen

som ock den nödvändiga medikamentationen avtrubbade, varför Zeidlitz

ansåg Granns dåvarande arbetsförmåga motsvara omkring hälften av den för

hans ålder normala. Yad arbetsförmågans förhållande för framtiden beträffade,

ansåg Zeidlitz en småningom inträdande försämring sannolikare än förbättring.

Grann till- På grund av vad sålunda förekommit beslöt järnvägsstyrelsen den

erkännes mars 1915 bevilja Grann avsked ur statens järnvägars tjänst med

utgången av april månad 1915, varjämte Grann tillerkändes en pension

av 208 kronor om året.

stadg«nden i Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang i korthet beröra

pensionslagen. stadganden i lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid

statens järnvägar den 4 juli 1910, vilka i förevarande fall kunna äga

tillämpning.

Enligt 2 § nämnda lag utgår pension till den, som efter minst 10

års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen

till följd av kroppsskada eller sjukdom — förutom i vissa fall, varom

här ej är fråga — eller oek till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga

icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller

av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning

samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas. Oförmågan att

vidare behörigen sköta befattningen skall, vad den till fri läkarvård

berättigade personalen angår, vara styrkt med intyg av vederbörande

j ärn vägsläkare.

Årliga beloppet av sådau pension (sjukpension) utgör, enligt första

stycket av 6 § samma lag, allt efter antalet av de år, under vilka den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

5

pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, viss procent av avlöningen.

För fulla 11 tjänståi-, som Grann vid avskedstngandet innehade,

utgör sjukpensionen 19.2 % av avlöningen. Med avlöning förstås i

lagen det ordinarie arvodet, ökat med 20 %.

1 andra stycket av 6 § i lagen stadgas, att därest de förhållanden,

som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare

bidraga till sin försörjning, beloppet av pensionen icke må understiga

50 % av avlöningen.

Järnvägsstyrelsen har, med tillämpning av nämnda stadgande i

första stycket av 6 § i lagen, bestämt beloppet av Granns pension till

19.2 % av hans avlöning, d. v. s. hans arvode, 900 kronor, ökat

med 20 %. Eldigt denna beräkning bliver pensionsbeloppet, som förut

nämnts, 208 kronor.

I skrivelse den 14 juni 1915 anhöll Grann hos järnvägsstyrelsen,

att då han icke kunde vare sig erhålla eller utföra något arbete, pensionsbeloppet

måtte jämligt 6 § andra stycket i nämnda lag höjas till

50 % av den avlöning, han innehade vid sin avgång från tjänsten.

Till stöd härför anförde Grann bland annat följande.

Vid sin anställning vid statens järnvägar hade Grann varit fullkomligt frisk,

och vid övergången från extra till ordinarie hade han erhållit läkarintyg, som

styrkte, att ingen sjukdom förefanns. Så vitt han visste, hade icke den minsta

anledning till klagomål funnits mot hans arbetsvillighet och uppförande, varför

det utslitande måste anses vara sjukdomen, som omöjliggjort hans vidare anställning

vid verket. Denna sjukdom vore av sådan art, att det vore omöjligt

för Grann att utföra något som helst inkomstbringande arbete. Då Grann ständigt

måste övervakas, vore det tämligen uppenbart, att därest han någon dag

skulle vara befriad från anfallen och då kunna utföra något slags arbete, likväl

ingen skulle vilja eller kunna taga Grann i sin tjänst.

För att styrka uppgiften om sin oförmåga att numera utföra något arbete,

åberopade Grann åtskilliga intyg.

Enligt ett den 17 maj 1915 av legitimerade läkaren A. Lindstein i Ljusdal

utfärdat intyg hade den sjukdom, fallandesot, varav Grann sedan minst 9 år

lidit, så förvärrats, att han icke i någon nämnvärd grad vore till arbete förmögen,

enär han ständigt måste övervakas. — Agaren till den gård, där Grann

bott sedan år 1911, anförde i ett intyg den 22 maj 1915, att Grann under den

tid, han bott i nämnda gård, ofta haft så starka anfall av fallandesot, att han

ej kunnat utföra något arbete utan bevakning. — Nio andra personer yttrade i ett

den 30 maj 1915 undertecknat intyg, att de på grund av upprepade iakttagelser

kunde intyga, att Grann mycket ofta finge anfall, under vilka han syntes vara

utan medvetande och fullkomligt hjälplös. Sannolikt vore det mycket svårt, om

icke omöjligt, för honom att genom arbete skaffa sig någon förtjänst till sin och

Granns

ansökning om

höjd pension.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutslcottets utlåtande Nr 29.

Järnvägs
styrelsens
beslut.

Granns

besvär.

Järnvägsstyrelsen

den

30/i2 1915.

sin familjs försörjning, dels på grund av den tillsyn ocli vård, lian städse behövde

för påkommande anfall, dels på grund av de ytterst ringa krafter, han för

det dåvarande syntes äga.

Med anledning av vad Lindstein anfört i det av Grann åberopade intyget

infordrade järnvägsstyrelsen yttrande från Zeidlitz, huruvida nämnda intyg gåve

honom anledning att frångå sitt den 5 mars 1915 avgivna utlåtande angående

Grann, men förklarade Ziedlitz den 26 juli 1915 sig anse anledning därtill icke

föreligga.

Genom beslut den 7 augusti 1915 fann järnvägsstyrelsen av Grann

åberopade omständigheter icke kunna föranleda ändring i styrelsens

beslut angående Granns pension.

Grann anförde häröver besvär hos Kungl. Maj:t och framhöll därvid,

att hans nödläge och sjukdomens art tvingat honom att söka rädda sig

och sin familj från svält och umbäranden. Hans belägenhet vore nämligen

så förtvivlad, att hans kamrater vid olika tillfällen föranstaltat

insamling åt honom, varigenom han erhållit sammanlagt 257 kronor

35 öre.

Grann åberopade i sina besvär ännu ett par intyg angående sin oförmåga

att bidraga till sin försörjning. Sålunda förklarade kyrkoherden B. G. Jonzon i

Ljusdal i ett intyg den 3 september 1915, att Grann, vilken Jonzon känt sedan

år 1907, enligt Jonzons uppfattning vore oförmögen att väsentligen bidraga till

sitt och sin familjs underhåll, emedan han på grund av epileptiska anfall dels

icke kunde vinna någon anställning vare sig i enskild eller allmän tjänst, dels

ock saknade kraft till egentligt arbete. — Enligt ett av ordföranden i Ljusdals

fattigvårdsstyrelse och ordföranden i kommunalnämnden därstädes avgivet intyg

den 4 september 1915, vars riktighet vitsordats av länsmannen i orten, vore

Grann oförmögen att i någon nämnvärd grad bidraga till sitt och sin familjs

underhåll, emedan han på grund av epileptiska anfall icke utan tillsyn kunde

utföra något arbete, vadan familjen befunne sig i mycket fattiga omständigheter.

Järnvägsstyrelsen och medicinalstyrelsen avgåvo infordrade yttranden

i ärendet.

Järnvägsstyrelsen har, sedan Zeidlitz i utlåtande den 29 september

1915 lämnat en utförlig framställning angående sina iakttagelser beträffande

Grann och förklarat sig på grund av dessa anse sitt utlåtande

den 5 mars 1915 välgrundat, i yttrande den 30 december 1915 anfört

följande.

Zeidlitz mening, som syntes vara grundad på en flerårig och ingående kännedom

om Granns sjukdom och därmed sammanhängande förhållanden, måste

tillmätas vitsord framför de av Grann åberopade intygen. Det vore nämligen

att märka, att lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 29. 7

vägar uttryckligen stadgade, att tjänstemans rätt till sjukpension skulle, vad den

till fri läkarvård berättigade personalen anginge, vara styrkt genom intyg av vederbörande

järnvägsläkare. På grund härav och då det ej ens i något av de

utav Grann åberopade intygen påståtts, att han skulle vara till följd av sin sjukdom

helt och hållet oförmögen att för framtiden bidraga till sin försörjning,

hemställde styrelsen, att besvären icke måtte föranleda till någon Kungl Marts

vidare åtgärd.

Med anledning av detta järnvägsstyrelsens yttrande anförde Grann

i en skrift den 19 januari 191G huvudsakligen följande.

Da Grann, trots att det vid statens järnvägar funnes många skiftande arbeten,

fått sin förmåga att utföra något som helst arbete därstädes underkänd av

vederbörande statsbanemyndigheter, måste dessa därigenom också anses hava medgivit,

att fullständig arbetsoförmåga inträtt, även om Zeidlitz intyg den 5 mars

1915 icke tillräckligt styrkte detta förhållande. I alla händelser hade varken

nämnda myndigheter eller Zeidlitz givit någon anvisning om vad slags arbete,

Grann skulle kunna utföra. Det syntes för övrigt påtagligt, att lagens bestämmelser

icke finge tolkas så, som skulle rätt till pension, utgörande 50 % av avlöningen,

vara utesluten, därför att eu sjukdom vore så säregen, att den för eu

eller ett par dagar befriade den sjuke från det lidande, denna sjukdom medförde.

Beträffande Grann kunde det på allehanda sätt ledas i bevis, att han, som icke

kunnat behållas i tjänst vid statens järnvägar, ej heller kunde beredas annat

lämpligt arbete hos annan arbetsgivare.

_ Tillika åberopade Grann ett av Zeidlitz utfärdat intyg den 13 januari 1916

av innehåll, att Grann vid undersökning sistnämnda dag företedde stelhet i

vänstra höftleden, som han enligt uppgift skadat den 13 november 1915 under

ett anfall av epilepsi. Rörligheten vore nära nog likformigt inskränkt för alla

rörelseriktningar. Inskränkningen belöpte sig för passiva rörelser till nära nog

hälften av det normala och överskrede för aktiva rörelser hälften av det normala

måttet. Vid större rörelser uppträdde smärtor samt spänningar i muskulaturen.

Grann kunde vid undersökningstillfället med tillhjälp av käpp gå på det skadade

benet, men tröttnade mycket snart. Det syntes sannolikt, att förbättring i någon

mån ännu skulle kunna inträda.

Grann uppgav i sistnämnda skrift, att han, allt sedan han ådrog sig skadan

den 13 november 1915, måst använda käpp. Enligt Granns förmenande utgjorde

detta förhållande ett påtagligt bevis för omöjligheten för honom att utföra arbete,

som kunde bidraga till hans försörjning. Zeidlitz’ nyss omförmälda intyg gåve

också stöd för Granns påstående, att ingen ville taga honom i sin tjänst, enär

risken vore allt för stor för en arbetsgivare, även om denne vore besjälad av än

så uppriktig önskan att hjälpa Grann i hans svåra belägenhet, ty en olycka av

ännu större omfattning och till sina verkningar långt mera ödesdiger kunde inträffa,

och härför skulle arbetsgivaren i viss mån känna ansvarighet.

I förenämnda skrift anhöll Grann slutligen, att därest hans besvärstalan

icke kunde bifallas, Kungl. Maj:t måtte av nåd vidtaga åtgärder

för att bereda honom ytterligare understöd av statsmedel, enär han

under andra omständigheter måste falla fattigvården till last.

Skrift av

Grann den

19/i 1916.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

Medicinal
styrelsen.

Regeringsrättens

beslut.

Kungl. Maj:ls

beslut.

Järnvägsstyrelsen

den is/i 1917.

Medicinalstyrelsen anförde i yttrande den 10 februari 1916 följande.

Såsom av Zeidlitz framhållits, hade de förhållanden, som för Grann grundat

hans rätt till pension, icke omöjliggjort för honom att vidare bidraga till sin

försörjning. Ej heller de av Grann åberopade läkarintygen gåve vid handen, att

hans arbetsförmåga blivit alldeles omintetgjord genom hans sjukdom, epilepsi.

Denna sjukdoms egenart gjorde emellertid, att man utan tvekan kunde beteckna

Granns arbetsförmåga såsom högst väsentligt nedsatt. Det av järnvägsstyrelsen

åberopade stadgandet gåve dock ej rum för annan tolkning än den av järnvägsstyrelsen

tillämpade. Stadgandet ifråga vore enligt medicinalstyrelsens uppfattning

för strängt avfattat, ty enligt dess ordalydelse skulle endast högsta grad av

invaliditet, d. v. s. invaliditet med fullständig arbetsoförmåga, kunna anses falla

därunder och det stora flertalet fall av höggradig invaliditet bliva uteslutna,

Vid målets föredragning i regeringsrätten den 3 maj 1916 fann

regeringsrätten ej skäl göra ändring i järnvägsstyrelsen beslut. Vidkommande

ansökningen hemställde regeringsrättens flesta ledamöter, att

Kungl. Maj:t måtte finna densamma ej kunna bifallas.

Regeringsrådet Thulin hemställde, att, med anledning av vad i

målet blivit upplyst om Granns sjukdom, sådana åtgärder måtte av

Kungl. Maj:t vidtagas, att förhöjt understöd av statsmedel bereddes

honom.

Vid ansökningens föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet

den 30 juni 1916 fann Kungl. Maj:t gott tilldela Grann eu gratifikation

av 150 kronor att utgå av trafikmedel.

Med anledning av vad i ärendet förekommit har jag ansett mig

böra taga i övervägande, huruvida icke, på grund av i detta fall föreliggande

särskilda förhållanden, riksdagens medgivande borde sökas för

att bereda Grann något varaktigt understöd utöver pensionen, vars

belopp, ehuru otillräckligt, dock med gällande bestämmelser icke kunnat

höjas.

I anledning härav har jag infordrat yttranden i frågan från järnvägsstyrelsen

och statskontoret.

Järnvägsstyrelsen har i yttrande den 13 januari 1917 anfört följande.

Granns sjukdom vore till sin karaktär sådan, att — även om den icke

omöjliggjorde för Grann att vidare bidraga till sin försörjning — den likväl torde

komma att ej mindre utgöra ett hinder för honom att erhålla någon stadigvarande

avlönad anställning än även göra det mycket svårt för honom att bereda sig tillfällig

arbetsförtjänst. Med hänsyn jämväl därtill, att Grann hade hustru och tre

minderåriga barn att försörja, ansåge styrelsen det vara med billighet överens
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banlcoutskottets utlåtande Nr 29.

9

stämmande, att något årligt understöd av statsmedel, utöver pensionen, bereddes

honom. I fråga om detta understöds belopp föreslog styrelsen, att detsamma

måtte bestämmas till 340 kronor om året, motsvarande ungefär skillnaden mellan

den Grann tillerkända pensionen och den pension, varav han skulle hava kommit

i åtnjutande, därest han varit berättigad till pension, beräknad efter 50 procent

av avlöningen.

Statskontoret har den 29 januari 1917 tillstyrkt järnvägsstyrelsens statskontor

förslag.''

Såsom av det föregående framgår, är det icke möjligt att med Departement*

tillämpning av gällande bestämmelser i lagen angående rätt till pension chefeaför

tjänstemän vid statens järnvägar bereda Grann högre pension än

det honom av järnvägsstyrelsen tillerkända blygsamma beloppet av

208 kronor om året. Att detta belopp är otillräckligt till bestridande

av Granns och hans av hustru och tre minderåriga barn bestående familjs

levnadsomkostnader är uppenbart, även om härvid icke tages i betraktande

nu rådande dyrtidsförhållanden. Grann själv synes särskilt på

grund av sin sjukdoms beskaffenhet praktiskt taget urståndsatt att erhålla

någon förvärvsbringande sysselsättning, åtminstone icke av stadigvarande

beskaffenhet. Ett ytterligare hinder för Granns förvärvsförmåga

har tillkommit genom den skada, han ådragit sig i ena höften.

Hustrun lär ej heller kunna lämna något nämnvärt bidrag till familjens

underhåll, då hon nödgas ägna mannen den vård, varav han enligt företedda

intyg är i behov. Under dylika omständigheter och då Grann,

vilken vid sin anställning såsom ordinarie stationskarl var fullt frisk,

under sin tjänstetid drabbats av ifrågavarande egenartade sjukdom, måste

det, enligt min mening, anses vara med rättvisa och billighet förenligt,

att Grann av statsmedel beredes ytterligare understöd för sitt livsuppehälle.

Med nuvarande små inkomster äro han och hans familj eljest

utan tvivel hänvisade till umbäranden och nöd eller försörjning av

fattigvården.

Det är sålunda i hög grad ömmande omständigheter och starka

billighetsskäl, som tala för beredande av ytterligare understöd åt Grann.

Riksdagen har i liknande fall icke vägrat giva lämpligt understöd eller

pension åt befattningshavare, vilka förut erhållit pension, livränta eller

understöd till belopp, som på grund av olika orsaker visat sig otillräckligt.

Jag ber i sådant hänseende här endast få erinra om av 1915

och 1916 års riksdagar fattade beslut om pension och understöd åt

förre järnvägsarbetarna L. L. B. Skott och J. Alin.

I fråga om tilläggspensionens storlek ansluter jag mig till järnvägsstyrelsens

av statskontoret biträdda förslag att bestämma tilläggs
Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 20 käft. (Nr 28—29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

BanJcontsJcottets utlåtande Nr 29.

pensionen till 340 kronor om året, motsvarande ungefär skillnaden

mellan det belopp, Grann skulle hava erhållit i pension, därest det av

honom åberopade stadgandet i lagen angående rätt till pension för

tjänstemän vid statens järnvägar varit tillämpligt, och den till Grann

nu utgående pensionen.

Då Grann under år 1916 tillerkänts en gratifikation,

läggspensionen böra bestämmas att utgå från ingången av år 1917.»

Motion ii: 32. I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en

inom andra kammaren av herr Edbom väckt, den 20 januari 1917 dagtecknad

motion nr 32, vari motionären hemställt, »det riksdagen måtte

fr. o. m. 1918 bevilja f. stationskarlen Carl Oskar Grann i Ljusdal en

årlig fyllnadspension av 330 kr., att utgå å allmänna indragningsstaten».

Motionärens härför anförda motivering är av följande lydelse:

»I tider som de nuvarande böra statsmakterna bistå icke blott de statstjänare,

som äro i aktiv tjänst, utan även sådana, som på grund av sjukdom eller

ålderdom skilts från sina befattningar. F. stationskarlen Carl Oskar Grann i

Ljusdal, befordrades till ordinarie stationskarl vid statens järnvägar den 1 oktober

1903 och tjänstgjorde där till den 8 september 1908. På grund av sjukdom,

epilepsi, blev han då sjukskriven. Den 31 mars 1915 erhöll han avsked, på grund

av sjukdomen, ur järnvägens tjänst. Den pension han då erhöll beräknades efter

19,2 procent av hans avlöning, eller 208 kronor. Pensionsberäkningen grundade

sig på ett läkarebetyg av järn vägsläkaren P. Zeilitz, däri denne förklarar, att

Grann vid tidpunkten för avskedet hade en arbetsförmåga motsvarande hälften

av den normala. Över detta beslut anförde Grann besvär, däri han som stöd

åberopade ett läkareintyg av d:r A. Lindstein, som säger, att hans sjukdom

omöjliggjorde för Grann att vidare bidraga till sin försörjning. Kung! Maj:ts

regeringsrätt fann dock ej skäl bifalla hans framställning.

Då jag personligen känner bemälde Grann, och under vilka omständigheter

han lever, måste jag påkalla riksdagens hjälp.

Grann, som är född den 19 mars 1882, fullgjorde sin värnplikt vid artilleriet

i Östersund, och efter hemkomsten från andra årets vapenövning utbröt sjukdomen.

Han kan numera ej lämnas utan tillsyn, då anfallen upprepas flera

gånger om dagen. Mannen har hustru och tre minderåriga barn, det äldsta 8 år.

Sedan ett år tillbaka ha dock Granns föräldrar, som själva äro i mycket små

omständigheter, nödgats taga hand om honom, och hustruns föräldrar, även de

i små omständigheter, hava tagit hand om henne och barnen.

Om ej staten träder hjälpande o emellan, är det dock endast en tidsfråga,

när de falla fattigvården till last. Å det belopp, som skäligt bör utgå som

pension, eller 50 % av den avlöning Grann vid sitt avsked hade, behöves ett

tillskott från riksdagens sida av 330 kronor årligen.»

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle sålunda tilläggspensionen bestämmas

till belopp av 340 kronor att utgå från och med den 1 januari 1917,

varemot motionären hemställer, att pensionen måtte fastställas till 330

kronor att utgå från och med den 1 januari 1918.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 29. 11

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har utskottet ansett sig

böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag och lärer vid sådant förhållande

motionen få anses vara besvarad.

Utskottet hemställer,

l:o) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition, må medgiva, att förre stationskarlen

vid statens järnvägar Carl Oskar Grann må

från och med den 1 januari 1917 under sin återstående

livstid, utöver honom jämlikt lagen den 4 juli

1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid

statens järnvägar tillerkänd årlig pension av 208

kronor, uppbära en årlig tilläggspension till belopp av

trehundrafyrtio kronor att utgå av trafikmedel; samt

2:o) att ifrågavarande motion II: 32 må anses

besvarad genom vad utskottet under l:o) här ovan

hemställt.

Stockholm den 26 april 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, Neiglick, Gustafsson, Ekman,

Wickman, Boos och Boberg samt

av andra kammaren: herrar Vahlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge, Söderberg

i Hobborn, Edbom, Jonsson i Gumboda, Jonsson i Hå och Olsson i Rödningsberg.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:138 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar C. 0. Grann jämte en i s. 1 i texten