Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 32

1917-04-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1917:32, Bankoutskottets utlåtande Nr 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1917 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den

18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags

och sparbanks konkurs.

_ I en till riksdagen den 23 mars 1917 avlåten, till bankoutskottet

hänvisad proposition nr 143 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över justitiedepartementsärenden

för den 2 och 23 mars 1917 samt av i lagrådet fört

protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga

här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i

lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags

och sparbanks konkurs.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18 september 1903 angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ i lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks

konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 22 höft. (Nr 32.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

4 §•

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning över de

borgenärer, vilka enligt bankens räkenskaper kava fordran hos banken

på grund av insättning å depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan

räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för

varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran, sa ock, där ränta a

fordringen är utläst, den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte

räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av gode männen så fort ske kan

ingivas till den, som, enligt vad i konkurslagen sägs, har att emottaga

bev-akningshandlingar i konkursen; börande vid huvudskriften fogas avskrifter

till antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan desammas

överensstämmelse med huvudskriften blivit av honom bekräftad,

skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna

före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt vid vart och

ett av bankens kontor hållas tillgänglig för en var, som vill taga del

av densamma.

Å inställelsedagen åligger det ordföranden att låta en var, som

det önskar, taga kännedom om förteckningen; och skall fordran, som

blivit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen bevakad, såsom

hade borgenären själv å inställelsedagen uppgivit fordringen.

5 §•

Borgenärerna äga i den ordning, som i 59 och 60 §§ konkurslagen

stadgas, besluta att med indrivning av boets fordringar och försäljning

av dess egendom må anstå viss tid, dock ej över tre år från

inställelsedagen.

Sådant beslut länder icke till inskränkning i den rätt i fråga om

försäljning av egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshavare

eller borgenär, varom i 54 § konkurslagen förmäles.

När borgenärerna sammankallas för att besluta rörande anstånd

som ovan sägs, skall i kallelsen utsättas, att dylik fråga å sammanträdet

förekommer till avgörande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

3

Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 2 mars 1917 lian departementschefen

i ärendet anfört följande:

»I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 18 juni 1915 bar

bankinspektionen framhållit önskvärdheten av sådan ändring i gällande

lag, att bank, som på grund av bestämmelse i 92 eller 93 resp. 209

eller 210 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse måst träda i

likvidation, åtminstone under den av lagen förutsatta normala tiden för

likvidationen eller två år icke kunde på borgenärs yrkande försättas i

konkurs, med mindre ett sådant yrkande framställdes av borgenärer till

ett visst angivet antal i förhållande till bankens samtliga borgenärer

och representerande fordringar till visst belopp, angivet i förhållande

till hela skuldsumman.

Såsom skäl för sin anhållan har bankinspektionen åberopat i

huvudsak följande.

I gällande banklagstiftning förutsattes såsom regel, att bank, som

trätt i likvidation, skulle kunna gälda sina skulder icke blott till deras

fulla belopp utan ock på respektive förfallotider, eller med andra ord,

att bankens tillgångar skulle vara så likvida och kunna så skyndsamt

förvandlas i penningar, att full betalning kunde tillhandahållas borgenär

å den dag, då hans fordran vore förfallen.

Ovanberörda förutsättning hölle emellertid icke streck, då fråga

vore om tvångslikvidation. Även om ställningen vore den, att det

slutliga resultatet av likvidationen kunde väntas bliva sådant, att allenast

reservfonden och någon del av grundfonden ginge förlorade, måste i

regel hinder möta att så skyndsamt realisera tillgångarna och indriva

fordringarna, att en prompt betalning av skulderna, vilka förfölle

omedelbart eller senast inom sex månader från likvidationens början,

kunde äga rum. Och erfarenheten hade visat, att vid dylik likvidation

betalning av skulderna å förfallotiderna hittills aldrig kunnat ske.

Men så snart en förfallen skuld icke betalades, kunde banken

sökas i konkurs av en fordringsägare, huru ringa del av bankens sammanlagda

skuldsumma hans fordran än representerade. Och då banken

i sådant fall vore likställd med köpman, som inställt sina betalningar,

bleve banken ock försatt i konkurs.

Nu framstode det emellertid från olika synpunkter såsom av

synnerlig vikt, att avvecklingen av en bank, som nödgats träda i

likvidation, icke skedde brådstörtat. Först och främst gällde detta ur

synpunkten av borgenärers och delägares intressen. En hastig realisation

enligt konkurslagens föreskrift av bankens obligationer, aktier och —

framför allt — fastigheter måste pressa priset och minska det värde,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Uppdrag åt

sakkunniga.

Betänkande av

sakkunniga.

som de vid en under hand skeende försäljning skulle representera; och

en skyndsam indrivning av bankens fordringar måste göra en stor

procent av dem nödlidande. Jämväl ur synpunkten av mei''a allmänna

intressen vore en hastig avveckling skadlig. I och för sig goda företag,

vilka väsentligen vilade på av banken lämnad kredit, kunde nödgas att

stoppa, därest krediterna hastigt indroges, varmed kunde följa obestånd

för företagets delägare och arbetslöshet för de vid detsamma anställda

arbetare. Vad nu sagts gällde redan under normala förhållanden, men

framträdde än mer under kristider, då möjligheten till omplacering av

även fullgoda engagemang vore ringa.

Ur dessa synpunkter vore det angeläget att en banks avveckling

så vitt möjligt skedde under hand genom likvidation och icke under de

former, konkurslagen föreskreve.

Erkännas måste, att i de fall, då bank hittills nödgats likvidera,

fordringsägarna låtit likvidationen, där så kunnat ske, fortgå utan att

påkalla konkurs. Erfarenheten från senare tid tydde emellertid på, att

man icke kunde med någon säkerhet räkna med en sådan återhållsamhet

bos dem. Faran av att en borgenär med huru liten fordran som helst

kunde till skada för övriga borgenärer, bankdelägare och det allmänna

framtvinga konkurs förefunnes i varje fall.

Bankinspektionen har därjämte framhållit, att en ändrad lagstiftning

i förevarande hänseende syntes böra omfatta jämväl sparbankerna.

Vid anmälan av nämnda skrivelse till statsrådsprotokollet den 19

november 1915 har Kungl. Maj:t funnit gott uppdraga åt de jämlikt

nådigt bemjmdigande av den 16 juli 1915 tillkallade sakkunniga för

revision av gällande lagstiftning rörande banks rätt att förvärva aktier

att, efter verkställd utredning, avgiva det yttrande och utarbeta de

förslag, som kunde finnas påkallade i anledning av bankinspektionens

ifrågavarande framställning.

Ovannämnda sakkunniga, som utgjordes av bankinspektören F. von

Krusenstjerna, revisionssekreteraren E. Gadde och bankdirektören H.

Mannheimer, hava härefter den 30 juni 1916 avgivit betänkande, åtföljt

av förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18

september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs.

Över förslaget hava infordrade utlåtanden avgivits av bankinspektionen

och svenska bankföreningens styrelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

5

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i nyssnämnda lag går

ut på att, sedan nuvarande 5 § i lagen efter en obetydlig redaktionell

jämkning fogats såsom ett tredje moment till närmast föregående paragraf,

såsom en ny 5 § skulle inflyta följande stadgande:

Borgenärerna äga i don ordning, som i 59 och 60 §§ konkurslagen stadgas,

besluta att med indrivning av boets fordringar och försäljning av dess egendom må

anstå viss tid, dock ej över tre år från inställelsedagen.

Sådant beslut länder icke till inskränkning i den rätt i fråga om försäljning

av egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshavare eller borgenär, varom i

54 § konkurslagen förmäles.

När borgenärerna sammankallas för att besluta rörande anstånd som ovan

sägs, skall i kallelsen utsättas, att dylik fråga å sammanträdet förekommer till

avgörande.

I de sakkunnigas betänkande motiveras den föreslagna ändringen

på följande sätt:

»Uppenbart är att den omständigheten att en bank, som råkat på obestånd,

försättes i konkurs och bankens avveckling således skall försiggå med den skyndsamhet

konkurslagen föreskriver, kan hava synnerligen otillfredsställande följder ej

blott för borgenärerna utan även för bankens delägare och gäldenärer.

Visserligen innehåller konkurslagen bestämmelser, som medgiva ett uppskjutande

av avvecklingen i fall, där alltför stor skyndsamhet skulle inverka menligt.

Men vad sålunda finnes stadgat är icke tillfyllest i konkurser, där gäldenären är en

bank. Förutom bestämmelsen i 48 §, att gode männen under vissa förutsättningar

äga fortsätta gäldenärens rörelse, vilken bestämmelse tydligen allenast avser tiden

före inställelsedagen, finnes endast stadgandet i 52 §, som medgiver borgenärerna

rätt att besluta uppskov med försäljningen av konkursboets egendom, vilket uppskov

dock icke mot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande må bestämmas till

längre tid än ett år. Huruvida borgenärerna i vanlig ordning äga besluta att fortsätta

gäldenärens rörelse efter inställelsedagen framgår ej av lagen; att rörelsen

under alla förhållanden icke kan fortsättas längre än till dess egendomen skall säljas

är tydligt. För fortsättande av gäldenär rörelse och anstånd med försäljning av

boets egendom längre tid än i 52 § sägs erfordras således, förutom medgivande av

gäldenären, fullständig enighet mellan borgenärerna. Det år 1911 avgivna förslaget

till konkurslag ansluter sig i denna del i huvudsak till den gällande lagen.

I en banks konkurs, där det med hänsyn till borgenärernas stora antal blir

så gott som omöjligt att i fråga om utsträckande av tiden för utredningen uppnå

enighet dem emellan, kan alltså för utredningens verkställande i regel icke påräknas

längre tid än något mer än ett år. Att söka avsluta utredningen så snabbt lärer

nästan alltid bliva förenat med stora olägenheter. Indrivningen av boets fordringar

kan nämligen i de flesta fall icke verkställas på så kort tid utan till stor skada

både för boet och dess gäldenärer, och att på ifrågavarande tidrymd söka förvandla

boets övriga egendom i penningar komme säkerligen ofta att leda till betydliga

förluster.

Tydligt är att ifrågavarande olägenheter göra sig gällande såväl i bankbolags

som i sparbanks konkurs.

De sakkunniga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Bankföreningens

styrelse.

I likhet med bankinspektionen finna sålunda de sakkunniga det önskvärt att

åtgärder vidtagas i syfte att förhindra, att avvecklingen av ett bankbolag eller en

sparbank, som kommit på obestånd, sker alltför brådstörtat. Bankinspektionen har

nu, såsom ovan antytts, framställt till övervägande, huruvida detta syfte kunde

ernås genom införande av ett stadgande, att bank, som nödgats träda i likvidation,

under viss tid därefter icke finge på ansökan av borgenär sättas i konkurs, med

mindre visst antal borgenärer, representerande visst fordringsbelopp, förenade sig

om ansökningen. Bankinspektionen ställer sig emellertid själv tveksam rörande

möjligheten att införa ett dylikt stadgande, och de sakkunniga hysa starka betänkligheter

beträffande detsamma. Stadgandet innebär nämligen ett avsteg från den i

konkurslagen genomförda grundsatsen, att varje borgenär under vissa givna omständigheter

äger i och för sin fordrans skyddande få gäldenären försatt i konkurs.

Den ståndpunkt, som konkurslagen härutinnan intager och som jämväl omfattas av

1911 års förslag till konkurslag, torde icke utan synnerligen tvingande skäl böra

övergivas.

Det synes emellertid de sakkunniga som om vad bankinspektionen med ifrågavarande

stadgande velat vinna skulle åtminstone i huvudsak kunna ernås därigenom,

att i banks konkurs möjlighet beredes en majoritet av borgenärerna att låta anstå

längre tid än 52 § konkurslagen medgiver med de utredningsåtgärder, vilkas alltför

skyndsamma företagande kan föranleda skada och förlust. Sådana utredningsåtgärder

äro, såsom ovan framhållits, indrivning av utestående fordringar och försäljning av

boets lösa och fasta egendom. I övrigt synes konkurslagens bestämmelser kunna

tillämpas å konkursförfarandet. Rätt att fortsätta rörelsen i vidare mån än såvitt

angår beviljande av anstånd med eller omsättning av utlämnade lån erfordras ej

för banks konkursbo, då det icke kan vara tal om annat än att den egentliga

bankrörelsen upphör i och med konkursen eller, om denna föregåtts av likvidation,

i och med detta förfarandes början.

Då bankinspektionen i sin skrivelse icke betraktat förevarande fråga uteslutande

från borgenärernas synpunkt utan jämväl velat tillgodose bankens delägares

och gäldenärers intressen, må framhållas, att ett stadgande, som giver borgenärerna

rätt att besluta en längre tids anstånd med utredningen, uppenbarligen kommer att

medföra stora fördelar jämväl för nyssnämnda kategorier av intresserade. Att gå

längre och giva jämväl delägarna rätt att bestämma, huruvida anstånd skall äga

rum, kan icke rimligtvis komma i fråga.

Utredningen får naturligtvis icke uppskjutas så länge som helst. Enligt

sakkunnigas förmenande torde anståndet icke få överskrida tre år. Denna tidrymd

kan måhända synas väl lång men torde i många fall vara väl behövlig särskilt för

att bereda konkursförvaltningen möjlighet att ernå tillfredsställande köpeanbud å

boets egendom. Det torde knappast behöva påpekas att, i fall borgenärerna och

bankens representanter äro eniga därom, utredningen enligt 52 § konkurslagen kan

förlängas utöver de tre åren.»

Svenska bankföreningens styrelse har i sitt utlåtande förordat den

föreslagna ändringen såsom synnerligen lämplig ävensom hemställt att,

i fall 4 och 5 §§ i ifrågavarande lag skulle omredigeras, ytterligare en

mindre ändring måtte vidtagas, därvid styrelsen anfört följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

7

»Enligt nuvarande 5 § i lagen om bankbolags konkurs åligger det ordföranden

att å inställelsedagen ''uppläsa’ den förteckning, som skall hava upprättats över dem,

som hava medel innestående å bankräkning. Då emellertid förteckningen under de

sista 30 dagarna före inställelsedagen skall vara tillgänglig såväl hos gode männen

som å varje bankens kontor vill det synas, som om ett enkelt tillkännagivande av

förteckningen i likhet med vad som gäller om inkomna bevakningshandlingar bör

vara tillfyllest. Det bör nämligen beaktas, att förteckningens uppläsande torde

draga ganska lång tid utan avsevärd nytta samt att underlåtenhet att efter ordalydelse

fullgöra lagens bestämmelse kan med hänsyn till den, som möjligen vill

trakassera, vara förbunden med ganska stor risk.»

Bankinspektionen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag och förklarat

sig anse den ändring, varum bankföreningens styrelse hemställt,

vara ändamålsenlig.

Åven jag anser mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad

angår den hemställan, som gjorts av bankföreningens styrelse, så lärer

det icke kunna bestridas, att ett uppläsande av den ifrågavarande förteckningen

å inställelsedagen är en åtgärd, som icke blott är onödig

utan även i regel kommer att vålla mycken tidspillan, då antalet av de

borgenärer, vilka böra upptagas å förteckningen, endast i fråga om

mindre sparbanker understiger 1,000 och i vanliga fall uppgår till flera

tusental eller, om det gäller större banker, flera tiotuseutal. Jag vill

därför förorda, att bestämmelsen om förteckningens uppläsande ersättes

med en föreskrift, att det å inställelsedagen åligger ordföranden att låta

en var, som det önskar, taga kännedom om förteckningen.»

Förslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl ansett

sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning, hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av

riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 april 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, Neiglick, Gustafsson, friherre Langenskiöld,

Wickman, Boos och Sandler samt

av andra kammaren: herrar Vuhlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge, Söderberg i

Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom, Jonsson i Gumboda och Borggren.

Bank
inspektionen.

Departe
mentschefen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.