Bankoutskottets utlåtande Nr 32
1917-04-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1917:32, Bankoutskottets utlåtande Nr 32
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1917 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den
18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs.
_ I en till riksdagen den 23 mars 1917 avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition nr 143 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över justitiedepartementsärenden
för den 2 och 23 mars 1917 samt av i lagrådet fört
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga
här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i
lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18 september 1903 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 22 höft. (Nr 32.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
4 §•
Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning över de
borgenärer, vilka enligt bankens räkenskaper kava fordran hos banken
på grund av insättning å depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan
räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för
varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran, sa ock, där ränta a
fordringen är utläst, den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte
räntefoten.
Förteckningen skall i huvudskrift av gode männen så fort ske kan
ingivas till den, som, enligt vad i konkurslagen sägs, har att emottaga
bev-akningshandlingar i konkursen; börande vid huvudskriften fogas avskrifter
till antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan desammas
överensstämmelse med huvudskriften blivit av honom bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna
före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt vid vart och
ett av bankens kontor hållas tillgänglig för en var, som vill taga del
av densamma.
Å inställelsedagen åligger det ordföranden att låta en var, som
det önskar, taga kännedom om förteckningen; och skall fordran, som
blivit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen bevakad, såsom
hade borgenären själv å inställelsedagen uppgivit fordringen.
5 §•
Borgenärerna äga i den ordning, som i 59 och 60 §§ konkurslagen
stadgas, besluta att med indrivning av boets fordringar och försäljning
av dess egendom må anstå viss tid, dock ej över tre år från
inställelsedagen.
Sådant beslut länder icke till inskränkning i den rätt i fråga om
försäljning av egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshavare
eller borgenär, varom i 54 § konkurslagen förmäles.
När borgenärerna sammankallas för att besluta rörande anstånd
som ovan sägs, skall i kallelsen utsättas, att dylik fråga å sammanträdet
förekommer till avgörande.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917.
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
3
Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 2 mars 1917 lian departementschefen
i ärendet anfört följande:
»I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 18 juni 1915 bar
bankinspektionen framhållit önskvärdheten av sådan ändring i gällande
lag, att bank, som på grund av bestämmelse i 92 eller 93 resp. 209
eller 210 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse måst träda i
likvidation, åtminstone under den av lagen förutsatta normala tiden för
likvidationen eller två år icke kunde på borgenärs yrkande försättas i
konkurs, med mindre ett sådant yrkande framställdes av borgenärer till
ett visst angivet antal i förhållande till bankens samtliga borgenärer
och representerande fordringar till visst belopp, angivet i förhållande
till hela skuldsumman.
Såsom skäl för sin anhållan har bankinspektionen åberopat i
huvudsak följande.
I gällande banklagstiftning förutsattes såsom regel, att bank, som
trätt i likvidation, skulle kunna gälda sina skulder icke blott till deras
fulla belopp utan ock på respektive förfallotider, eller med andra ord,
att bankens tillgångar skulle vara så likvida och kunna så skyndsamt
förvandlas i penningar, att full betalning kunde tillhandahållas borgenär
å den dag, då hans fordran vore förfallen.
Ovanberörda förutsättning hölle emellertid icke streck, då fråga
vore om tvångslikvidation. Även om ställningen vore den, att det
slutliga resultatet av likvidationen kunde väntas bliva sådant, att allenast
reservfonden och någon del av grundfonden ginge förlorade, måste i
regel hinder möta att så skyndsamt realisera tillgångarna och indriva
fordringarna, att en prompt betalning av skulderna, vilka förfölle
omedelbart eller senast inom sex månader från likvidationens början,
kunde äga rum. Och erfarenheten hade visat, att vid dylik likvidation
betalning av skulderna å förfallotiderna hittills aldrig kunnat ske.
Men så snart en förfallen skuld icke betalades, kunde banken
sökas i konkurs av en fordringsägare, huru ringa del av bankens sammanlagda
skuldsumma hans fordran än representerade. Och då banken
i sådant fall vore likställd med köpman, som inställt sina betalningar,
bleve banken ock försatt i konkurs.
Nu framstode det emellertid från olika synpunkter såsom av
synnerlig vikt, att avvecklingen av en bank, som nödgats träda i
likvidation, icke skedde brådstörtat. Först och främst gällde detta ur
synpunkten av borgenärers och delägares intressen. En hastig realisation
enligt konkurslagens föreskrift av bankens obligationer, aktier och —
framför allt — fastigheter måste pressa priset och minska det värde,
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
Uppdrag åt
sakkunniga.
Betänkande av
sakkunniga.
som de vid en under hand skeende försäljning skulle representera; och
en skyndsam indrivning av bankens fordringar måste göra en stor
procent av dem nödlidande. Jämväl ur synpunkten av mei''a allmänna
intressen vore en hastig avveckling skadlig. I och för sig goda företag,
vilka väsentligen vilade på av banken lämnad kredit, kunde nödgas att
stoppa, därest krediterna hastigt indroges, varmed kunde följa obestånd
för företagets delägare och arbetslöshet för de vid detsamma anställda
arbetare. Vad nu sagts gällde redan under normala förhållanden, men
framträdde än mer under kristider, då möjligheten till omplacering av
även fullgoda engagemang vore ringa.
Ur dessa synpunkter vore det angeläget att en banks avveckling
så vitt möjligt skedde under hand genom likvidation och icke under de
former, konkurslagen föreskreve.
Erkännas måste, att i de fall, då bank hittills nödgats likvidera,
fordringsägarna låtit likvidationen, där så kunnat ske, fortgå utan att
påkalla konkurs. Erfarenheten från senare tid tydde emellertid på, att
man icke kunde med någon säkerhet räkna med en sådan återhållsamhet
bos dem. Faran av att en borgenär med huru liten fordran som helst
kunde till skada för övriga borgenärer, bankdelägare och det allmänna
framtvinga konkurs förefunnes i varje fall.
Bankinspektionen har därjämte framhållit, att en ändrad lagstiftning
i förevarande hänseende syntes böra omfatta jämväl sparbankerna.
Vid anmälan av nämnda skrivelse till statsrådsprotokollet den 19
november 1915 har Kungl. Maj:t funnit gott uppdraga åt de jämlikt
nådigt bemjmdigande av den 16 juli 1915 tillkallade sakkunniga för
revision av gällande lagstiftning rörande banks rätt att förvärva aktier
att, efter verkställd utredning, avgiva det yttrande och utarbeta de
förslag, som kunde finnas påkallade i anledning av bankinspektionens
ifrågavarande framställning.
Ovannämnda sakkunniga, som utgjordes av bankinspektören F. von
Krusenstjerna, revisionssekreteraren E. Gadde och bankdirektören H.
Mannheimer, hava härefter den 30 juni 1916 avgivit betänkande, åtföljt
av förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18
september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs.
Över förslaget hava infordrade utlåtanden avgivits av bankinspektionen
och svenska bankföreningens styrelse.
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
5
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i nyssnämnda lag går
ut på att, sedan nuvarande 5 § i lagen efter en obetydlig redaktionell
jämkning fogats såsom ett tredje moment till närmast föregående paragraf,
såsom en ny 5 § skulle inflyta följande stadgande:
Borgenärerna äga i don ordning, som i 59 och 60 §§ konkurslagen stadgas,
besluta att med indrivning av boets fordringar och försäljning av dess egendom må
anstå viss tid, dock ej över tre år från inställelsedagen.
Sådant beslut länder icke till inskränkning i den rätt i fråga om försäljning
av egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshavare eller borgenär, varom i
54 § konkurslagen förmäles.
När borgenärerna sammankallas för att besluta rörande anstånd som ovan
sägs, skall i kallelsen utsättas, att dylik fråga å sammanträdet förekommer till
avgörande.
I de sakkunnigas betänkande motiveras den föreslagna ändringen
på följande sätt:
»Uppenbart är att den omständigheten att en bank, som råkat på obestånd,
försättes i konkurs och bankens avveckling således skall försiggå med den skyndsamhet
konkurslagen föreskriver, kan hava synnerligen otillfredsställande följder ej
blott för borgenärerna utan även för bankens delägare och gäldenärer.
Visserligen innehåller konkurslagen bestämmelser, som medgiva ett uppskjutande
av avvecklingen i fall, där alltför stor skyndsamhet skulle inverka menligt.
Men vad sålunda finnes stadgat är icke tillfyllest i konkurser, där gäldenären är en
bank. Förutom bestämmelsen i 48 §, att gode männen under vissa förutsättningar
äga fortsätta gäldenärens rörelse, vilken bestämmelse tydligen allenast avser tiden
före inställelsedagen, finnes endast stadgandet i 52 §, som medgiver borgenärerna
rätt att besluta uppskov med försäljningen av konkursboets egendom, vilket uppskov
dock icke mot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande må bestämmas till
längre tid än ett år. Huruvida borgenärerna i vanlig ordning äga besluta att fortsätta
gäldenärens rörelse efter inställelsedagen framgår ej av lagen; att rörelsen
under alla förhållanden icke kan fortsättas längre än till dess egendomen skall säljas
är tydligt. För fortsättande av gäldenär rörelse och anstånd med försäljning av
boets egendom längre tid än i 52 § sägs erfordras således, förutom medgivande av
gäldenären, fullständig enighet mellan borgenärerna. Det år 1911 avgivna förslaget
till konkurslag ansluter sig i denna del i huvudsak till den gällande lagen.
I en banks konkurs, där det med hänsyn till borgenärernas stora antal blir
så gott som omöjligt att i fråga om utsträckande av tiden för utredningen uppnå
enighet dem emellan, kan alltså för utredningens verkställande i regel icke påräknas
längre tid än något mer än ett år. Att söka avsluta utredningen så snabbt lärer
nästan alltid bliva förenat med stora olägenheter. Indrivningen av boets fordringar
kan nämligen i de flesta fall icke verkställas på så kort tid utan till stor skada
både för boet och dess gäldenärer, och att på ifrågavarande tidrymd söka förvandla
boets övriga egendom i penningar komme säkerligen ofta att leda till betydliga
förluster.
Tydligt är att ifrågavarande olägenheter göra sig gällande såväl i bankbolags
som i sparbanks konkurs.
De sakkunniga.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
Bankföreningens
styrelse.
I likhet med bankinspektionen finna sålunda de sakkunniga det önskvärt att
åtgärder vidtagas i syfte att förhindra, att avvecklingen av ett bankbolag eller en
sparbank, som kommit på obestånd, sker alltför brådstörtat. Bankinspektionen har
nu, såsom ovan antytts, framställt till övervägande, huruvida detta syfte kunde
ernås genom införande av ett stadgande, att bank, som nödgats träda i likvidation,
under viss tid därefter icke finge på ansökan av borgenär sättas i konkurs, med
mindre visst antal borgenärer, representerande visst fordringsbelopp, förenade sig
om ansökningen. Bankinspektionen ställer sig emellertid själv tveksam rörande
möjligheten att införa ett dylikt stadgande, och de sakkunniga hysa starka betänkligheter
beträffande detsamma. Stadgandet innebär nämligen ett avsteg från den i
konkurslagen genomförda grundsatsen, att varje borgenär under vissa givna omständigheter
äger i och för sin fordrans skyddande få gäldenären försatt i konkurs.
Den ståndpunkt, som konkurslagen härutinnan intager och som jämväl omfattas av
1911 års förslag till konkurslag, torde icke utan synnerligen tvingande skäl böra
övergivas.
Det synes emellertid de sakkunniga som om vad bankinspektionen med ifrågavarande
stadgande velat vinna skulle åtminstone i huvudsak kunna ernås därigenom,
att i banks konkurs möjlighet beredes en majoritet av borgenärerna att låta anstå
längre tid än 52 § konkurslagen medgiver med de utredningsåtgärder, vilkas alltför
skyndsamma företagande kan föranleda skada och förlust. Sådana utredningsåtgärder
äro, såsom ovan framhållits, indrivning av utestående fordringar och försäljning av
boets lösa och fasta egendom. I övrigt synes konkurslagens bestämmelser kunna
tillämpas å konkursförfarandet. Rätt att fortsätta rörelsen i vidare mån än såvitt
angår beviljande av anstånd med eller omsättning av utlämnade lån erfordras ej
för banks konkursbo, då det icke kan vara tal om annat än att den egentliga
bankrörelsen upphör i och med konkursen eller, om denna föregåtts av likvidation,
i och med detta förfarandes början.
Då bankinspektionen i sin skrivelse icke betraktat förevarande fråga uteslutande
från borgenärernas synpunkt utan jämväl velat tillgodose bankens delägares
och gäldenärers intressen, må framhållas, att ett stadgande, som giver borgenärerna
rätt att besluta en längre tids anstånd med utredningen, uppenbarligen kommer att
medföra stora fördelar jämväl för nyssnämnda kategorier av intresserade. Att gå
längre och giva jämväl delägarna rätt att bestämma, huruvida anstånd skall äga
rum, kan icke rimligtvis komma i fråga.
Utredningen får naturligtvis icke uppskjutas så länge som helst. Enligt
sakkunnigas förmenande torde anståndet icke få överskrida tre år. Denna tidrymd
kan måhända synas väl lång men torde i många fall vara väl behövlig särskilt för
att bereda konkursförvaltningen möjlighet att ernå tillfredsställande köpeanbud å
boets egendom. Det torde knappast behöva påpekas att, i fall borgenärerna och
bankens representanter äro eniga därom, utredningen enligt 52 § konkurslagen kan
förlängas utöver de tre åren.»
Svenska bankföreningens styrelse har i sitt utlåtande förordat den
föreslagna ändringen såsom synnerligen lämplig ävensom hemställt att,
i fall 4 och 5 §§ i ifrågavarande lag skulle omredigeras, ytterligare en
mindre ändring måtte vidtagas, därvid styrelsen anfört följande:
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
7
»Enligt nuvarande 5 § i lagen om bankbolags konkurs åligger det ordföranden
att å inställelsedagen ''uppläsa’ den förteckning, som skall hava upprättats över dem,
som hava medel innestående å bankräkning. Då emellertid förteckningen under de
sista 30 dagarna före inställelsedagen skall vara tillgänglig såväl hos gode männen
som å varje bankens kontor vill det synas, som om ett enkelt tillkännagivande av
förteckningen i likhet med vad som gäller om inkomna bevakningshandlingar bör
vara tillfyllest. Det bör nämligen beaktas, att förteckningens uppläsande torde
draga ganska lång tid utan avsevärd nytta samt att underlåtenhet att efter ordalydelse
fullgöra lagens bestämmelse kan med hänsyn till den, som möjligen vill
trakassera, vara förbunden med ganska stor risk.»
Bankinspektionen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag och förklarat
sig anse den ändring, varum bankföreningens styrelse hemställt,
vara ändamålsenlig.
Åven jag anser mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad
angår den hemställan, som gjorts av bankföreningens styrelse, så lärer
det icke kunna bestridas, att ett uppläsande av den ifrågavarande förteckningen
å inställelsedagen är en åtgärd, som icke blott är onödig
utan även i regel kommer att vålla mycken tidspillan, då antalet av de
borgenärer, vilka böra upptagas å förteckningen, endast i fråga om
mindre sparbanker understiger 1,000 och i vanliga fall uppgår till flera
tusental eller, om det gäller större banker, flera tiotuseutal. Jag vill
därför förorda, att bestämmelsen om förteckningens uppläsande ersättes
med en föreskrift, att det å inställelsedagen åligger ordföranden att låta
en var, som det önskar, taga kännedom om förteckningen.»
Förslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning.
Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl ansett
sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning, hemställer,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av
riksdagen bifallas.
Stockholm den 26 april 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, Neiglick, Gustafsson, friherre Langenskiöld,
Wickman, Boos och Sandler samt
av andra kammaren: herrar Vuhlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge, Söderberg i
Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom, Jonsson i Gumboda och Borggren.
Bank
inspektionen.
Departe
mentschefen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.