Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om hankrörelse.

1917-04-27 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1917:33, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om hankrörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutakottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1917 kl. 8 e. m

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 §

1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911

om hankrörelse.

I en till riksdagen avlåten, den 16 april 1917 dagtecknad proposition,

nr 249, som hänvisats till bankoutskott^ förberedande behandling, bär

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av

statsrådsprotokollen över finansärenden för den 4 och den 16 april 1917

samt av i lagrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här

nedan intagna

Förslag

till

Lag

om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga

om bankbolag, vars egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor,

äga tillämpning under tiden intill den 1 juli 1918, där ej Konungen

dessförinnan annorledes förordnar.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 23 höft. (Nr 33.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Svenska bankföreningens

styrelse.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt

därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 4 april 1917 har departementschefen

i ärendet anfört följande:

»I en till Kungl. Maj:t den 16 mars 1917 ingiven skrivelse har

svenska bankföreningens styrelse anfört följande:

»Jämlikt 49 och 165 §§ i lag om bankrörelse den 22 juni 1911 må banks

inlåning ej överstiga fem gånger beloppet av bankens egna fonder. Denna bestämmelse,

viiken i lagstiftningen infördes år 1911, är efter vad som framgår av 1907

års bankkommittés betänkande avsedd att trygga bankernas soliditet. Redan kommitterade

framhålla emellertid i betänkandet, att lagstiftningen i detta hänseende icke

kan utöva något avgörande inflytande, och det lärer väl knappast kunna förnekas

att, om också i en bank liksom i varje annat affärsföretag omslutningen med hänsyn

till företagets solvens bör stå i ett visst förhållande till det egna kapitalet, det

dock starkt kan ifrågasättas, huruvida härför några gränser kunna och böra av lagstiftningen

uppdragas, då begiänsnjngen i stället torde vara något som bör av ledningen

avgöras med tagen hänsyn till beskaffenheten av tillgångarna och arten av

rörelsen.

Om därför redan under normala förhållanden invändningar kunna göras mot

förut berörda legala begränsning, så gäller detta än mer under de förhållanden,

som förorsakats av det nu pågående kriget. Därigenom att ett ej oväsentligt antal

företag i vårt land å ena sidan kunnat till gynnsamma priser realisera lager och

tillgångar, men å andra sidan icke sett sig i stånd att anskaffa nya sådana, härpå

många håll en riklig penningtillgång uppstått, vilken som naturligt är sökt sig

väg till bankerna. Bäst kommer detta till synes vid en granskning av omslutningssummorna

för de privata bankbolagen vid slutet av ett vart av de senast förflutna

fem åren. Enligt de av bankinspektionen publicerade rapporterna utgjorde dessa

1912 ........................................................... 2,717.128,364 kronor

1913 ........................................................... 2,848,113,200 »

1914 ........................................................... 3,035,157,467

1915 ............................................................ 3,372,435,311 »

1916 .......................................................... 4,113,192,101 * .

Bankernas omslutning var således nära nog en halv gång till så stor 1916

som den var fyra år dessförinnan, och på sätt av siffrorna framgår är det egentligen

under de två sista åren, som den egentliga stegringen skett, i det ökningen

under 1915 och 1916 uppgår till mer än en tredjedel av totalbeloppet vid ingången

av förstnämnda år.

Den stora ökningen av omslutningssummorna har vållat att de flesta banker

till följd av förut berörda bestämmelse i banklagen sett sig nödsakade öka sina

fonder. Det vill emellertid synas som om den stora ökningen av insättningar ännu

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33. 3

ej nätt sin kulmen. En ytterligare stegring torde vara att förvänta, och en sådan

kommer att genom banklagens bestämmelser medföra ytterligare ökning av bankernas

fonder. Att emellertid inrikta sig på att de medel, som under världskriget

influtit i bankerna, skola helt eller åtminstone till största delen kvarstå efter detsamma

måste emellertid anses synnerligen olämpligt, då man ju icke kan påräkna

att de förhållanden, som skapats av kriget, skola, alltjämt fortfara även sedan fred

blivit sluten. I stället torde man med stor sannolikhet kunna förvänta att en högst

avsevärd del av de penningar, som under senare åren av skäl att de ej kunnat

göras fruktbärande på annat båll uppsamlats i bankerna, efter kriget komma att

åter söka sig ut därifrån. Ett särskilt skäl för en dylik förmodan är att det just

är avistaräkningama, som svällt mest. Vid utgången av ett vart av de senast förflutna

fem åren uppgingo nämligen sammanlagda saldona å de privata bankbolagens

giroräkningar till

1912 ............................................................. 164,587,038 kronor

1918 ................................................................ 169,057,014 >

1914 ............................................................ 211,938,458 »

1915 ................................................................ 289,530,335 »

1916 ............................................................... 486,564,631

Med tagen hänsyn till nu berörda omständigheter torde det ligga i öppen dag,

att den legala begränsningen av banks inlåning i förhållande till fonderna under

nuvarande förhållanden kan innebära allvarsamma vådor. Vi hålla nämligen före

att det vore synnerligen olämpligt, om bankerna nu till följd av en tillfällig inlåning

skulle nödgas öka sina fonder till belopp, som komma att i framtiden visa sig allt

för stora. Det bör nämligen ej lämnas obeaktat att även allt för stort kapital

kan för en bank vara olämpligt, då härigenom banken lätteligen frestas att för

erhållandet utav en tillfredsställande förräntning av kapitalet placera sina medel

på sätt, som ej kan anses överensstämmande med god bankpolitik. Det kan därjämte

ej anses lyckligt, att eu allt för stor del av landets kapital investeras i bankföretag

och därigenom undandrages andra näringar.

Med anledning av vad sålunda anförts bedja vi fä hemställa, huruvida icke

regeln i 49 och 165 §§ banklagen kunde få dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen

tillädes rätt att på därom gjord ansökan medgiva befrielse från iakttagandet

av föreskriften om begränsning av inlåningen, vilken befrielse dock icke

borde kunna få beviljas mer än för t. ex. ett år åt gången.»

Över denna skrivelse liar bankinspektionen den 23 mars 1917

avgivit följande utlåtande:

»Den ifrågavarande bestämmelsen i 49 och 165 §§ banklagen, som bildar ett

led i den räcka av stadganden i fråga om bankbolags rörelse, vilka avse att befrämja

bankväsendets soliditet, upptogs i banklagstiftningen genom 1911 års lag

om bankrörelse, efter att redan förut hava tillämpats beträffande bankbolag med

grundfond understigande en miljon kronor, i vilkas bolagsordningar en föreskrift av

samma innebörd sedan längre tid tillbaka plägat införas.

Bankföreningens styrelse, som till en början ifrågasätter bestämmelsens ändamålsenlighet

överhuvud, framhåller, hurusom densamma under de förhållanden, som

förorsakats av det pågående kriget, visat sig olämplig, och föreslår att bestämmelsen

Hank

inspektionen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko utskottet'',v ''utlåtande Nr 33.

Departement s
ehrfen.

skall fä dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen tillägges rätt att på

därom gjord ansökan medgiva befrielse för viss tid från iakttagandet av densamma.

Frågan, huruvida gällande bestämmelser om begränsning av banks inlåning

böra överhuvud eller beträffande någon viss kategori av bankbolag upphävas eller

förändras, synes bankinspektionen icke böra i detta sammanhang upptagas till

prövning, i synnerhet som bestämmelserna varit under normala förhållanden jämförelsevis

kort tid gällande och några olägenheter av desamma under den tid, dylika

förhållanden varit rådande, icke försports.

Yad styrelsen framhållit beträffande den ifrågavarande regelns verkan under

de förhållanden, som skapats under det pågående kriget, är emellertid förtjänt av

stort beaktande; och har enligt bankinspektionens åsikt styrelsen anfört fullgiltiga

skäl för en förändring under den tid, dessa förhållanden kunna komma att bestå.

Styrelsens i detta hänseende framställda förslag anser sig bankinspektionen dock

icke kunna biträda. Ty, frånsett att, såvitt bankinspektionen har sig bekant,

exempel saknas på att en central myndighet får befogenhet att medgiva dispens

från en av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag, skulle det möta betydande svårigheter

för bankinspektionen att i saknad av närmare förhållningsregler på ett tillfredsställande

sätt avgöra, när dispens borde lämnas eller icke.

Enligt bankinspektionens åsikt är det ock för vinnande av det avsedda

ändamålet tillfyllest och jämväl i övrigt mest lämpligt, att ifrågavarande lagbestämmelser

genom en provisorisk lag försättas ur gällande kraft till en början

under ett år och därefter eventuellt för den ytterligare tid, som av de angivna

abnorma förhållandena kan påkallas. Då det emellertid egentligen torde vara allenast

de större bankerna med kontor i landets affärscentra, som rönt den ovan antydda

inverkan av krigstiden, men däremot de mindre bankerna, för vilka för övrigt den

ifrågavarande regeln jämväl under normala tider har sin största betydelse, icke i

nämnvärd mån torde hava berörts därav, bör den provisoriska lagstiftningen omfatta

allenast bankbolag med fonder, som uppgå till något så när betydande belopp,

förslagsvis minst fem miljoner kronor. >

Huruvida föreskrifterna i första momentet av 49 och 165 §§ banklagen.

under normala förhållanden äro mindre lämpliga, anser jag, i likhet

med bankinspektionen, vara en fråga, för vars besvarande tillräcklig

erfarenhet ännu icke föreligger. Däremot synes det mig icke vara tvivel

underkastat, att, om den i nämnda lagrum fastställda proportionen

mellan inlåning och fonder utan inskränkning upprätthålles under nu

rådande ekonomiska konjunkturer, detta kan få mindre lyckliga påföljder.

Det torde för den skull vara av behovet påkallat att möjlighet tills

vidare öppnas för banker att icke behöva öka sina fonder, därför att

inlåningen stiger. Då emellertid bankinspektionen håller före, att sådan

rätt endast bör tillkomma banker, vilkas fonder uppgå till något så när

betydande belopp, förslagsvis minst fem miljoner kronor, anser jag att

bankinspektionens mening härutinnan bör följas.

Den eftergift beträffande förenämnda stadgande^ tillämpning, vilken

alltså torde böra ifrågakomma, synes mig böra, på sätt bankinspektionen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33. f>

föreslagit, beviljas på det sätt, att stadgandena genom eu provisorisk

lag sättas ur kraft under viss tid så vitt angår nyssnämnda banker.

Detta undantag torde tills vidare böra fastställas att gälla till den 1 juli

1918 samt Kung!. Maj:t erhålla befogenhet att dessförinnan, om förhållandena

så medgiva, förordna, att de suspenderade stadgandena åter skola

träda i tillämpning. Jag har inom finansdepartementet låtit utarbeta

förslag till en sådan lag.»

I lagrådet hava i anledning av förslaget avgivits följande yttranden:

»Lagrådet:

Rubriken till förevarande lagförslag, vilket angår visst undantag

från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse, torde böra erhålla en i någon mån ändrad

avfattning.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Därest ifrågavarande lag skall kunna lända till verklig nytta, synes

vara erforderligt, att lagen ej gäller alltför kort tid och att bankerna

äga trygghet att lagen ej plötsligt ställes ur tillämpning. Vid sådant

förhållande synes den tid, varunder lagen skall gälla, höra utan förbehåll

sträcka sig åtminstone till den i förslaget i sådant hänseende angivna

dagen den 1 juli 1918.

Justitierådet Wedberg tilläde:

Skulle det anses önskligt att Konungen äger förkorta tiden för

den obegränsade inlåningsrätten, synes i allt fall lagen böra uttrycka

att sådant förordnande skall givas i god tid, exempelvis minst fyra

månader, före den dag då rätten skall upphöra att gälla.

•Justitierådet von Seth:

Då genom 1911 års lag om bankrörelse ifrågavarande begränsningav

inlåningsrätten infördes, erinrades av vederbörande kommitté, att

en respittid borde lämnas bankerna för att antingen i någon mån öka

fonderna eller nedbringa inlåningen. I 260 § bestämdes derin* övergångstid

till två år.

Om man nu, såsom förslaget avser, medgiver undantag från berörda

begränsning för endast kort tid i sänder, och man verkligen vill, att

bankerna skola kunna begagna sig av detta medgivande, kan det ifrågasättas,

om ej en liknande övergångstid bör lämnas för återgången till

Lagrådet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Departements
chefen.

det normala förhållandet mellan inlåningjoch fonder. En sådan övergångstid

kan i detta fall tänkas få så mycket, större betydelse, som det

givetvis skulle stå i strid med det syfte, i vilket undantaget tillkommit,

om nämnda återgång skedde på annat av ovannämnda båda sätt än

genom ett direkt nedbringande av inlåningen, och omständigheterna,

åtminstone på vissa båll, kunna bliva sådana, att ett ögonblickligt

minskande av denna ej kan ske utan betänkliga olägenheter.

Huru lång övergångstiden bör göras, kan ju vara föremål för

olika bedömande. Mig synes emellertid, att en tid av ett år bör bliva

tillräcklig.

Jag hemställer alltså om ett tillägg till förslaget av innebörd, att

inom ett år, sedan det genom den föreslagna lagen medgivna undantaget

från bestämmelserna i 49 och 165 §§ upphört att äga tillämpning,

det rätta förhållandet mellan inlåning och fonder skall vara återställt.»

I anledning av lagrådets utlåtande har departementschefen till

åberopade statsrådsprotokollet den 16 april 1917 anfört följande:

»Med anledning av vad lagrådet anmärkt mot lagförslagets rubrik

har ändring vidtagits i densamma.

Vad angår de anmärkningar, tre av lagrådets ledamöter framställt

mot förslaget i övrigt, kan det, om man, såsom väl är det riktiga,

utgår från att den ifrågavarande lagen icke bör gälla längre än nödigt

är, knappast vara lämpligt att på förhand fixera viss tid för lagens

giltighet eller för avvecklingen av den genom lagen uppkomna situationen.

Det är för närvarande icke möjligt att bedöma, huru de av

kriget orsakade förhållandena inom handel och industri komma att utveckla

sig ens under den närmaste framtiden. De penningar, som

nu inflyta till bankerna, kunna komma att inom kort åter söka sig ut

därifrån. I sådant fall lärer lagen kunna sättas ur kraft långt före den

1 juli 1918. Den tid avvecklingen kan taga kommer att bero av förhållandena

inom affärslivet vid den tidpunkt avvecklingen äger rum.

En beräkning därav för närvarande kan icke grundas på annat än det

rena godtycket. De ifrågavarande anmärkningarna synas vara föranledda

av farhågor för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att

sättas *;r kraft så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på

sig för avvecklingen. Något giltigt skäl att antaga, att bankerna skulle

försättas i en dylik belägenhet, lärer emellertid näppeligen förefinnas.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag, att ifrågavarande

anmärkningar icke höra föranleda ändring i förslaget.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

7

På de i statsrådsprotokollen åberopade skäl har utskottet ansett

sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

De av ledamöter inom lagrådet framställda anmärkningarna mot

förslaget torde, såsom chefen för finansdepartementet i sitt senare

anförande till statsrådsprotokollet framhåller, vara föranledda av farhågor

för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att sättas ur kraft

så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på sig för avvecklingen.

1 avseende härå erinrar departementschefen, att något giltigt

skäl att antaga, att bankerna skulle försättas i en dylik belägenhet

näppeligen syntes företinnas; och ansåg departementschefen med hänsyn

härtill, att berörda anmärkningar icke borde föranleda ändring i förslaget.

Enligt utskottets mening lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att,

därest den provisoriska lagen anses böra träda ur tillämpning, i tid

vidtaga sådana åtgärder, att de befarade olägenheterna varda undanröjda.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 249

må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 27 april 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, friherre Langenskiöld, Ekman, Wickman,

Boos, Ösning och Iiolm samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Vdhlquist, Molin i Södertälje, Söderberg i

Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom, Jonsson i Gumboda och Olsson i Berg.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:142 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lage s. 6 i texten