Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungi. Maj:t angående förbättrad ställning för vissa i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

1917-05-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1917:21, Skrivelse till Kungi. Maj:t angående förbättrad ställning för vissa i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1917 kl. 12 m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 21 i anledning

av andra kammarens beslut rörande väckt motion

om skrivelse till Kungi. Maj:t angående förbättrad ställning

för vissa i statens tjänst skadade arbetare eller deras

efterlevande.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga ut- Motionen.

skott hänvisad motion, nr 276, har herr Bäcklund m. fl. hemställt, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring må kunna vidtagas

i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd

av i statens tjänst ådragen skada tillerkänts livränta eller skadeersättning

enligt bestämmelserna i »lag 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete», ävensom att de förslag, till vilka

utredningen må föranleda, snarast möjligt må föreläggas riksdagen.

Andra kammarens utskott anförde i anledning av motionen följande: Andra kani
»Utskottet

har rörande förevarande motion i föreskriven ordning an- "''”Zott

hållit om yttrande från socialstyrelsen. Detta yttrande är såsom bilaga

vidfogat utskottsutlåtandet.

Motionärerna framhålla, att de livräntor, som utgå på grund av

1901 års olycksfallsförsäkringslag, och vilkas maximibelopp är 300 kronor

om året, äro otillräckliga även för det enklaste livsuppehälle, och

att svårigheterna härutinnan till ytterlighet ökats under rådande kristid

med dess abnormt stegrade levnadskostnader. I detta avseende ger

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 12 saml. 2 avd. 20 käft. (Nr 21.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första hammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

också socialstyrelsen motinärerna rätt, och utskottet kan för sin del icke

heller annat än bestämt ansluta sig till den sålunda uttalade uppfattningen.

Av socialstyrelsen erinras emellertid, att vid sidan av ifrågavarande

livräntor jämväl kan utgå understöd enligt pensionsförsäkringslagen,

och att de berörda arbetarnes och deras efterlevandes ställning härigenom

i någon mån förbättras.

Socialstyrelsen gör också gällande, att den under år 1916 antagna

nya olycksfallslagen icke utgör giltigt skäl för den i motionen ifrågasatta

utredningen. Men socialstyrelsen uttalar samtidigt härmed också,

att den icke vågar för sin del avgöra, huruvida eljest giltig anledning

föreligger att åstadkomma en förbättring i ställningen särskilt för i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

Utskottet erkänner riktigheten av vad socialstyrelsen sålunda framhållit

rörande det ringa sambandet mellan den nu förevarande frågan och

den nya olycksfallsförsäkringslagen. Likaledes måste utskottet inse, att

avsevärda försäkringstekniska hinder föreligga för utbetalande av högre

ersättningar till dem, som fått sina olycksfall reglerade, innan den nya

lagen trätt i kraft.

Då utskottet icke desto mindre anser sig böra förorda den begärda

utredningen, är anledningen härtill den, att utskottet funnit starka billighetsskäl

tala för att staten bereder åtminstone dem av sina egna arbetare,

som så svårt skadats i dess tjänst, att de äro oförmögna att

försörja sig genom eget arbete, eller sådana arbetares likaledes till

arbete oförmögna efterlevande, någorlunda drägliga levnadsförhållanden.

Det måste enligt utskottets mening vara uppenbart, att dylika

svårt skadade arbetare eller deras änkor omöjligen kunna ens genom

tilläggsunderstöd enligt pensionsförsäkringslagen, där sådana utgå, erhålla

tillräckliga medel för att tillfredsställa de mest anspråkslösa

krav på livsuppehälle. Under sådana förhållanden synes det utskottet

vara statens skyldighet att söka finna någon möjlighet att under nu

rådande förhållanden bringa hjälp åt dessa nödställda statstjänare.

Då dylikt ytterligare understöd givetvis icke kan lämnas enligt för

olycksfallsförsäkringen eljes gällande grunder, torde vid den blivande

utredningen böra undersökas, huruvida detsamma kan utgå av vederbörande

verks tillgängliga medel, eller om särskilt anslag bör för ändamålet

av riksdagen beviljas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att andra

kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till

Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t utreda, huruvida och på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr ,21.

3

vad sätt en förbättring må kunna vidtagas i de arbetares eller deras

efterlevandes ställning, som till följd av i statens tjänst ådragen skada

tillerkänts livränta eder skadeersättning enligt bestämmelserna i »lag

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete»,

ävensom att de förslag, till vilka utredningen må föranleda, snarast

möjligt må föreläggas riksdagen.»

Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga Andra kamutskotts

hemställan. ma7iut.

Detta andra kammarens beslut har delgivits första kammaren, som

hänvisat ärendet till förberedande behandling av sitt andra tillfälliga

utskott.

Det maximibelopp för årligen utgående livränta, eller 300 kronor, Utskottet.

som lagen av den 5 juli 1901 angående ersättning till följd av skada

för olycksfall i arbete medgiver, är onekligen med hänsyn till levnadskostnadernas

betydande stegring att anse såsom numera otillräckligt

även för ett synnerligen torftigt livsuppehälle. Då detta belopp endast

utgår såsom ersättning för olycksfall, vilka medfört full invaliditet, lär

det också i allmänhet utgöra dessa invaliders enda inkomst.

Visserligen torde en del av de i motionen berörda i statens tjänst

skadade arbetarna även kunna påräkna understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Detta gäller dock ej de grupper, som intaga tjänstemannaställning,

och även i de fall, där dylikt understöd kan utgå, kommer

sammanlagda beloppet dock att knappast räcka till för även låga levnadskostnader.

Utskottet har ej varit i tillfälle införskaffa närmare uppgifter rörande

antalet av de arbetare, som för närvarande på grund av i statens

tjänst ådragna skador uppbära livräntor. Emellertid torde åtminstone

deras antal, som enligt lagens bestämmelser uppbära hel livränta, ej

vara synnerligen stort. Den största gruppen utgöres sannolikt av kommunikationsverkens

arbetare.

I likhet med socialstyrelsen anser utskottet, att något krav på ökade

understöd åt här ifrågavarande arbetare ej lämpligen kan motiveras av

en jämförelse med den nya olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser,

men det torde ej kunna förnekas, att särskilt under nuvarande förhållanden

starka billighetsskäl tala för vidtagandet av åtgärder i motionens

syfte.

Såsom i socialstyrelsens yttrande framhålles, måste man ju med

hänsyn till rättvisa och billighet ställa större anspråk på staten såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

arbetsgivare, än på enskilda företagare, och härtill kommer, att statsmakterna,

senast genom flere beslut vid årets riksdag, ställt sig på den

principiella ståndpunkten, att staten, även med betydande ekonomiska

uppoffringar, bör så vitt möjligt söka giva i dess tjänst anställda eller

eljest av densamma för sitt livsuppehälle beroende personer skälig ersättning

för de ökade levnadsomkostnader, som nu rådande kristid medfört

på alla områden.

Utskottet kan emellertid ej finna några särskilda skäl tala för kravet

på en tilläggsersättning åt dem, som på grund av skador av övergående

natur tillerkänts skadeersättning enligt 1901 års lag. Likaledes

torde det ej heller vara lämpligt att bevilja tilläggsersättning åt

arbetare, som på grund av smärre skador uppbära livräntor å mindre

belopp, då, som socialstyrelsen framhåller, det är »ett känt förhållande,

att följderna av skador, som medföra endast en mindre nedsättning av

arbetsförmågan, ganska snart övervinnas, och att efter ett dylikt olycksfall

arbetslönen ofta jämförelsevis snart når upp till samma eller högre

belopp än förut». Såsom andra kammarens utskott i sin motivering

synes framhålla, torde den ifrågavarande tilläggsersättningen således

böra utgå endast till de statens arbetare, som så svårt skadats i dess

tjänst, att de äro oförmögna att försörja sig genom eget arbete, samt

till sådana arbetares likaledes till arbete oförmögna efterlevande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte på det sätt biträda

andra kammarens i ärendet fattade beslut, att kammaren

för sin del beslutar, att riksdagen ville i skrivelse

till Kuugl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t utreda, huruvida och på vad sätt eu förbättring

må kunna vidtagas i de arbetares eller deras efterlevandes

ställning, som till följd av i statens tjänst

ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna

i »lag 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete», ävensom

att de förslag, till vilka utredningen må föranleda,

snarast möjligt må föreläggas riksdagen.

Stockholm den 14 maj 1917.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 5

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Nyländer, Danström,

Larson, Ström, Permansson och Hedenström.

Bilaga.

Yttrande av Socialstyrelsen.

Till Konungen.

Socialstyrelsen, som genom nådig remiss den 23 februari 1917 på hemställan av

riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott anbefallts avgiva yttrande i anledning

av bland annat en av herr Backlund med flera i riksdagens andra kammare väckt

motion (nr 276) angående förbättrad ställning för vissa i statens tjänst skadade arbetare

eller deras efterlevande, får med anledning härav anföra följande.

I motionen erinras till en början om den under nästlidet år antagna lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, varigenom önskemålen med avseende på reformeringen

av denna lagstiftning väsentligen tillmötesgåtts, och framhålles, att de som uppbära ersättning

enligt den ännu gällande lagen av den 5 juli 1901 befinna sig i en synnerligen

bekymmersam ställning. Med avseende på denna utgångspunkt tillåter sig styrelsen

erinra därom, att lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916

enligt övergångsbestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1918, men att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, som dessförinnan inträffat, skola bedömas enligt

äldre lag. På grund härav äger sålunda den nya lagen icke tillämpning ens å sådana

olycksfall, som visserligen inträffat före den 1 januari 1918, men icke blivit före nämnda

tidpunkt till sina följder definitivt reglerade. Vid sådant förhållande lärer det icke

rimligen kunna ifrågasättas, att den nya lagens föreskrifter skulle förklaras gällande

för olycksfall, som inträffat och slutligt reglerats icke blott innan lagen trätt i kraft,

utan till och med innan den utfärdats.

De flesta torde vara ense med motionärerna, då de erinra därom, att de livräntor,

som utgivas på grund av 1901 års lag, äro otillräckliga även för det enklaste livsuppehälle

och att detta ännu mera måste vara förhållandet under den nuvarande kristiden.

Men detta uttalande gäller dock i huvudsak endast ifråga om livräntor, som utgå

på grund av jämförelsevis svårare skador eller till icke arbetsföra änkor. Vad åter beträffar

smärre livräntor, är det ett känt förhållande, att följderna av skador, som medföra

endast en mindre nedsättning av arbetsförmågan ganska snart övervinnas och att

efter ett dylikt olycksfall arbetslönen ofta jämförelsevis snart når upp till samma eller

högre belopp än förut.

Styrelsen tillåter sig vidare'' framhålla, att man vid bedömande av förevarande

fråga har att taga i betraktande icke blott olycksfalls- utan även pensionsförsäkringslagstiftningen.

Särskilt efter den under år 1915 genomförda utvidgningen av sistnämnda

lagstiftning kan vid sidan av livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utgå jämväl

understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

På staten såsom arbetsgivare bör man med rätta uppställa större anspråk med hän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

syn till rättvisa och billighet än på enskilda företagare. Att helt och hållet bortse

från allmänt fastställda rättsregler och bestämmelser, lärer dock icke vara med statens

ställning förenligt.

Med allt erkännande av det behjärtansvärda i motionens syfte kan dock styrelsen

icke finna, att den under år 1916 antagna nya olycksfallslagen utgör giltigt skäl för

den i motionen ifrågasatta utredningen. Huruvida eljest giltig anledning föreligger att

åstadkomma en förbättring i ställningen särskilt för i statens tjänst skadade arbetare

eller deras efterlevande, vågar styrelsen för sin del icke avgöra.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit tjf. generaldirektören Huss, byråcheferna

Andersson och Först samt tjf. byråchefen Bjurstedt.

Stockholm den 31 mars 1917.

Underdånigst

Gunnar Huss.

Theojil Ajidersson.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.