Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3
1917-02-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1917:3, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. */* 2 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3
i anledning av väckt motion angående utredning rörande
statens övertagande av vissa naturrikedomar, industrier,
kommunikationsmedel m. m.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga ut- Motionen,
skott hänvisad motion, nr 13, har herr Ström m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning (i vad mån
och) på vad sätt staten måtte genom övertagande av vissa naturrikedomar,
industrier, kommunikationsmedel och enskilda banker kunna utvidga och
utveckla den produktiva statsdriften samt därigenom tillföra dels statskassan
ökade inkomster, dels tillvarataga andra samhällets ekonomiska och
sociala intressen, dels ock slutligen skapa ökad trygghet för landets befolkning
i ekonomiskt och socialt hänseende.
Beträffande den närmare motiveringen för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Motionärerna synas redan vara fullt på det klara med det pågående Utskottet.
världskrigets betydelse för hela vår samhällsordning, i det de förmena,
att kriget i såväl neutrala som krigförande stater »åstadkommit en ekonomisk
revolution, som fullständigt raserat de förut existerande ekonomiska
grundvalarna för de kapitalistiskt styrda samhällena» och »oåterkalleligen
utdömt den privatkapitalistiska grundprincipen för staternas ekonomiska
liv». De söka stöd för detta påstående i den statssocialisering inom
de krigförande länderna av industrier och andra näringsgrenar samt de
statsingrepp i de enskildas förfoganderätt och den reglering av konsumtionen
genom statens försorg, som krigsförhållandena framtvungit. Motionärerna
antaga, att denna statssocialistiska utveckling skall fortfara även
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 12 samt. 2 avd. 3 höft. (Nr 3—4). 1
2 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.
efter fredsslutet och komma att bliva normgivande för framtiden, detta
särskilt på den grund, att de krigförande staterna endast på denna väg
kunna tänkas bliva i stånd att förränta och amortera de oerhörda skuldbördor,
de under kriget påtagit sig. Och de neutrala staterna måste,
heter det, söka samma utväg ur växande ekonomiska svårigheter. Därför
föreslås, vad vårt land angår, en vittgående utredning såsom förberedelse till
statens övertagande av de väsentliga produktionsmedlen, kommunikationsmedel
m. m., eller med andra ord den socialistiska statsidéns realiserande.
Detta statens nödtvungna ingripande i de enskildes legitima handlingsfrihet
och förvärvsrätt, i produktionen, prissättningen och konsumtionen
beror ju emellertid därpå, att de lagar, som eljest genom det fria varuutbytet
reglera dessa förhållanden, under krigets påfrestning i stort sett
upphört att fungera. Dessa s. k. statssocialistiska åtgärder, i vilka motionärerna
finna en viss likhet med socialistiska statsideal, äro egentligen
ingenting nytt för vår tid. De ha i olika former måst anlitas mången
gång förut under staters nödläge och krigiska förvecklingar. Och lagstiftningen
har även förutsett deras nödvändighet i tider, då en stat måste
till det yttersta anstränga sina krafter samt lita uteslutande till egen produktion
och egna tillgångar för livets nödtorft, och då enskildas intressen
följaktligen måste i alldeles särskild grad offras för det allmännas bästa.
Men om man ock med jämnmod under abnorma tider måste finna
sig i ett sådant reglerings- och tvångssystem, vilket torde kräva stora
statsutgifter, inbjuder ingalunda den därav vunna erfarenheten till dess
fortsättning under normala förhållanden.
Under pågående världskrig hava däri invecklade stater, för att kunna
säkerställa sina krigsförråd, av den hårda nödvändigheten tvungits att tillsvidare
övertaga och omdana en mängd industrier för forcerad tillverkning
av ammunition och andra krigsförnödenheter utan hänsyn till de ekonomiska
grundvillkoren för en produktion under fredstid. Men det finnes
ingen anledning antaga, att denna statsindustri i någon som hälst form
skulle fortfara efter kriget. Och den även i neutrala land vidtagna reglering
från det allmännas sida av livsmedelstillgång, prissättning och konsumtion,
som framtvungits genom det av världskriget hämmade internationella
varuutbytet, saknar berättigande, då världshandeln åter kommit i
funktion och kan göra sitt utjämnande inflytande gällande.
Det svåra problemet att möta de betydligt stegrade finansiella krav,
som efter kriget komma att ställas på staterna, löses ingalunda genom statens
övertagande av produktionsmedel, naturtillgångar och näringar. En
sådan statssocialisering skulle, enligt vad gjorda försök i denna riktning
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
3
visat, leda till minskad prodnktionsavkastning och därmed till minskning
i nu inflytande statsinkomster, vilka staten huvudsakligen på skatteväg
tillförsäkrar sig. Ett förvärvande på rättslig väg av produktionsmedlen
— och någon annan väg torde väl icke motionärerna förutsätta — skulle
medföra en mångdubbling av statsskulden och belasta staten med en oerhörd
skuldränta samt en synnerligen dryg förvaltningsbörda, varigenom
säkerligen större delen av produktionsvinsten skulle förbrukas. Det bleve
nog föga över till att utfylla statskassans inkomster och att »skapa ökad
trygghet för landets befolkning i ekonomiskt och socialt hänseende».
Industriella företag i allmänhet erfordra för ekonomisk framgång i
konkurrensen affärsmässig drift, rörelsefrihet och ständig anpassningsförmåga
med hänsyn till nya lön och uppfinningar. En statsindustri, vars
ledning kotnme under parlamentariskt tryck och kontroll, skulle i dessa
avseenden bliva avgjort underlägsen. Den uppblomstring av vår industri
och övriga näringar, som de senaste årtiondena bevittnat, skulle i saknad
av enskild företagsamhet, intresse och energi efter hand tyna bort under
statens tunga, byråkratiska ledning och arbetsmetoder.
Det saknas emellertid ej områden, där statens verksamhet hittills
med fördel gjort sig gällande, och där denna kan och bör allt mer vidgas
och förstärkas. Men detta är något helt annat än statssocialisering
av hela vårt näringsliv, vilken skulle vida överstiga statens ekonomiska
och organisatoriska bärkraft samt vålla de betänkligaste risker. Det finnes
och bör finnas tillräckligt utrymme såväl för staten som för de enskilda
att arbeta för utvecklingen av vårt näringsliv.
Sålunda utgör ett fortsatt utbyggande av våra vattenfall ett lämpligt
föremål för såväl statens som kommuners och enskildas företagsamhet,
och en allt livligare tävlan dem emellan på detta område skulle särskilt i
våra dagar ha sin störa nationalekonomiska betydelse. Exploaterandet av
statens vidsträckta malmfält i Norrbotten, vilket kommer att taga i anspråk
betydande kapital, och en intensivare skogsdrift, varigenom staten
kunde i vida högre grad än hittills utnyttja sin stora skogstillgång, äro
ock för staten viktiga uppgifter, vilka nu äro föremål för sakkunnig utredning
och vänta på att föras fram. I nyligen till Kungl. Maj:t avgivet
betänkande har 1916 års torvkommitté hemställt om statsåtgärder för utvinnande
av större bränsletillgång ur våra torvmossar. Staten har sålunda
redan stora mål för sin produktiva verksamhet, vilken utan tvivel skulle
förlora på att splittras åt en mängd håll, där den tydligen icke med
utsikt till framgång skulle kunna bedrivas.
Tad åter landets kommunikationsväsen angår, har staten från början
4
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.
där intagit en ledande ställning, men att utvidga dess redan omfattande
verksamhet på detta område genom förvärv av enskilda järnvägar m. m.
skulle säkerligen snarare bliva till skada än till gagn för det allmänna.
Och när motionärerna vidare förorda, att även jordbruk och dess binäringar
läggas under statsdrift, sakna de tydligen kännedom om huru foga
en dylik näring lämpar sig för statsdriften.
Att staten genom att monopolisera någon viss näring kan skaffa sig
avsevärda inkomster är ju helt naturligt, men dessa äro då icke att tillskriva
en statens framstående affärsdrift, utan varans fördyrande genom
monopolställningens utnyttjande, och detta blir sålunda i själva verket en
form av beskattning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 februari 1917.
På utskottets vägnar:
OSKAR NYLÄNDER.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Nyländer, Danström
von Koch, Larson, Ström och Norman.
Reservationer
av herr von Koch, som ansett att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:
Den föreliggande motionen berör ett av socialpolitikens största problem.
Men tyvärr innehåller densamma inga hållpunkter för ett principiellt klarläggande
av statens och den enskildes ställning till produktiv verksamhet.
Ingen torde väl numer bestrida det berättigade i att staten ej allenast
gör sig till ägare av vissa naturrikedomar utan även själv leder driften
av produktiva företag, där detta av nationalekonomiska, sociala eller andra
skäl anses lämpligt och önskvärt. I stigande utsträckning har ock så
skett under de senaste årtiondena. Det behöver blott erinras om, att
Farstu kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 5
staten är ägare av oerhörda jord- och skogsegendomar, gruvfält, vattenfall
m. m., samt att staten jämväl sedan gammalt själv driver så betydelsefulla
företag som post, telegraf, rikstelefon, järnvägar, varjämte staten inträtt
som delägare i det stora norrbottniska malmfältsföretaget och på sistone i
det s. k. tobaksmonopolet.
Att staten härmed icke nått till gränsen för sitt verksamhetsområde
ligger i sakens natur. Blott inom de arbetsfält, som staten redan lagt
under sig, finnas tillfällen till en nästan oöverskådlig utveckling, något
som motionärerna synas ha förbisett. Såsom rikets största skogsägare har
t. ex. staten anledning att försöka sig på nya produktiva företag för att
bättre tillgodogöra sig de rika skogstillgångarna. Detsamma gäller de
enorma malmfyndigheter, vilka staten redan dels äger, dels inom ett antal
år på fördelaktiga villkor har tillfälle att övertaga; i den mån så kan
finnas lämpligt kan staten här, dels för egen del bedriva gruvdrift, dels
ge upphov till en betydande förädlingsindustri, Något behov att förvärva
ytterligare gruvfyndigheter, som motionärerna föreslå, föreligger sålunda
för närvarande ej, och i fråga om förädlingsindustrien pågå utredningar,
vilka i sinom tid torde komma att föreläggas riksdagen.
Aven beträffande andra av motionärerna berörda områden såsom
utbyggande av vattenfall, byggandet av nya järnvägslinjer m. m. är ju
utvecklingsmöjligheten nästan obegränsad.
En helt annan sak är emellertid, huruvida, som motionärerna föreslå,
staten bör över huvud taget inrikta sina strävanden på att förstatliga eller
socialisera så gott som alla naturrikedomar samt övertaga driften av alla
viktigare produktiva företag, av kommunikationer och transportmedel, av
bankväsen o. s. v. Motionärerna synas utgå ifrån, att statsdriften under
alla förhållanden är önskvärd och därför bör i största möjliga utsträckning
genomföras. Häri ligger enligt vår tanke ett betänkligt misstag. Det
torde säkerligen förhålla sig så, att vissa områden ovillkorligen böra förbehållas
statsdriften, medan andra lika bestämt höra hemma under enskild
produktiv verksamhet. Mellan dessa ligger emellertid en hel serie företag,
för vilka ekonomiska eller sociala synpunkter i varje enskilt fall och vid
varje tidpunkt kunna bliva avgörande till förmån för den ena eller den
andra produktionsformen och sålunda några allmänt gällande regler icke
låta sig uppställas.
När t. ex. motionärerna förorda, att även jordbruk och dess binäringar
läggas under statsdrift, ha de tydligen saknat kännedom om hur
foga en dylik näring lämpar sig för statsdriften. När de vidare framhålla,
att staten bör övertaga alla enskilda järnvägar, kanaler och ångbåts
-
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
linjer, ha de tydligen förbisett att många dylika företag till följd av sin
svaga finansiella grundval icke ur ekonomisk synpunkt •— och denna tyckes
ju för motionärerna vara huvudsaken — äro äguade att förstatligas.
En omständighet, som alldeles bestämt talar mot ett allmänt förstatligande
av ett lands produktiva verksamhet, är att staten knappast torde
vara rustad för en dylik jätteuppgift. Det är givetvis förenat med vissa
ganska stora svårigheter att på ett affärsmässigt sätt ordna och leda ett
produktivt statsföretag, och att man ännu ej lyckats övervinna byråkratism
och ensidig formalism i en del av dessa företag är ett faktum, vilket
naturligtvis icke utesluter att andra statsföretag finnas, som i affärsmässig
organisation stå på höjdpunkten av vår tid. Möjligt är också, att för en del
produktiva företag statsdriften är en olämplig form, och att man hellre
bör låta staten vara hälftenägare i ett företag, som ledes av enskilda
under statskontroll. Lösningen av dessa invecklade organisationsfrågor
utfinnes dock lämpligast genom försök och efter längre tids prövning.
Skulle man däremot omedelbart lägga all produktiv verksamhet under
statsdrift — såsom motionärerna åsyfta — torde staten ställas inför ett
prov, som den säkerligen ej kunde bestå och ödesdigra konsekvenser
skulle härav uppstå.
Det synes utskottet sålunda vara föga anledning att förorda den väg, som
motionärerna föreslå. Frånsett det olämpliga i att i ett sammanhang
utreda alla de olikartade, från teknisk och finansiell synpunkt vitt skilda
frågor, som motionärerna beröra, torde föga resultat vara att förvänta av
en dylik utredning. Härtill kommer att frågan om statsproduktion, vad
en del områden angår, redan är under utredning. Långt större resultat
torde kunna ernås genom att söka dels utvidga de verksamhetsområden,
som staten redan slagit under sig, dels upptaga till prövning ett eller
annat företag, som av särskilda anledningar — t. ex. folknäringens skyddande
eller bostadsanskaffningens främjande — är särskilt betydelsefullt
för staten att övertaga. Härvid torde man med fördel, såsom även motionärerna
framhålla, kunna aktgiva på de förhållanden, som skapats av nu
rådande kristid, då dessa åtminstone i någon mån kunna vara fingervisande.
Men erinras måste alltid att flertalet »kristidsåtgärder» äro av
natur att försvinna, när kriget upphör, varför de ej utan vidare kunna
tagas som förebild för statsföretag under normala tider.
På grund av det anförda får utskottet hemställa, att förevarande
motion icke må till någon första kammarens åtgärd föranleda;
av herr Ström, som yrkat bifall till motionen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.