Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 5 och 8 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

1917-03-05 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1917:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 5 och 8 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse

av 5 och 8 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållning sbesvärets utgörande på landet.

(2:a avd.)

Uti en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottets

förberedande behandling hänvisad motion, nr 42, bär herr

Molin i Dombäcksmark hemställt att riksdagen för sin del ville

besluta följande förändrade lydelse av §§ 5 och 8 i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

§ 5.

Yad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda

distrikt är stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting

att lämna bidrag till byggande av allmän eller enskild väg, bro

eller färja.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning av ny och omläggning

av gammal väg, förändring av bygdeväg till landsväg, iståndsättande

av enskild väg, bro eller färja, som till allmänt underhåll

övertages eller jämlikt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på

landet till framtida underhåll indelas, samt byggande av bro eller

färja, i den mån sådan kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda

åtaganden, av kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

Till stöd härför har anförts följande:

»Genom lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet

yppade sig företrädesvis för befolkningen i obygderna möjligheten

att på självhjälpens väg skaffa sig drägliga utfartsvägar, i den mån

utsikterna att erhålla vägar enligt lagen den 23 oktober 1891 om

väghållningsbesvärets utgörande på landet visat sig alltmer begrän
Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 13 käft. (Nr 21). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet.

säde ej blott genom den tidsödande proceduren hos myndigheterna

utan även genom knappheten i statsanslaget för vägbyggnaderna.

Glädjande nog hava indelningarna av enskilda utfartsvägar enligt

lagen den 5 juli 1907 alltmer tagit fart, men ännu ligga stora

hinder i vägen för att den i sig själv förträffliga lagen skall kunna

åstadkomma det stora riksgagn, till vilket lagen var avsedd. Det

förnämsta hindret har varit och är fortfarande de dryga indelningskostnaderna,

som verka avskräckande på folk att begära laga delning

å vägarna. Riksdagen har också behjärtat denna sak och i

skrivelse till Kungl. Maj:t år 1915 hemställt om utredning och förslag

i ämnet.

Ett annat hinder är, att varken kommunalförordningarna eller

lagen den 23 oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på

landet tyckas lämna rum och möjlighet för kommuner eller väghållningsdistrikt

att giva anslag för iståndsättandet av enskild väg

i sammanhang med laga delning av densamma. Att detta förhållande

icke är såsom sig bör är uppenbart. Lagen den 23 oktober

1891 talar endast om allmän väg och enskild väg, som till allmänt

underhåll övertages. Den talar ej alls om enskilda vägar, som äro

föremål för laga delning, vadan ett väghållningsdistrikt är urståndsatt

att giva anslag för ändamålet. Även torde kommun av samma

anledning sakna laglig befogenhet att i ömmande fall anslå medel

till enskilda vägars iståndsättande i sammanhang med laga delning.

För att fylla denna brist i lagen torde ej krävas vidlyftigare

utredningar. Det gäller blott att omformulera vissa paragrafer i

lagen den 23 oktober 1891 (5 och 8 §§). Någon ändring i kommunalförfattningarna

eller landstingsförordningen kräves, av allt

att döma, icke. Uti kommunalförordningen omnämnes ej alls vägväsendet.

Den befogenhet kommun äger i angivna hänseende inrymmes

uti § 5 i lagen den 23 oktober 1891. Uti landstingsförordningens

1 § talas endast om »åtgärder för kommunikationsväsendets

befordrande» och omfattar detta givetvis ej blott de

vägtyper, som omförmälas i lagen den 23 oktober 1891, utan även

enskilda vägar, järnvägar etc.

Tillfredsställande lösning av frågan erhålles sålunda endast

genom ändring av §§ 5 och 8 i lagen den 23 oktober 1891.»

Förevarande motion avser att med avseende å beviljande av

kommunala byggnads- och underhållsbidrag göra enskilda vägar, var
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

3

om avhandlas i lagen den 5 juli 1907, jämställda med de i lagen den

23 oktober 1891 behandlade vägarna. Utan att på något sätt fatta

ställning till det framlagda spörsmålet i och för sig, kan utskottet

icke dela den i motiveringen uttalade uppfattningen, att för vinnande

av det önskade resultatet allenast den av motionären angivna omformuleringen

av vissa paragrafer i sistberörda lag vore behövlig.

Det synes dessutom utskottet föga lämpligt att låta på detta sätt

de slag av vägar, som behandlas i 1907 års lag, göras i vissa fall

beroende av bestämmelser i allmänna väglagen. Härtill kommer, att

resultatet av den s. k. vägkommissionens arbete, som snart nog

torde vara slutfört, i sin helhet bör avvaktas, innan några nya stadganden

av denna art på väglagstiftningens område införas. Utskottet

vill allenast i detta sammanhang erinra därom, att i det av kommissionen

nästlidet år avgivna betänkandet med förslag till lag om

allmänna vägar på landet ifrågasatts att indela de allmänna vägarna

i tre klasser, allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen

av den trafik, vägen är avsedd att förmedla. Därest förslaget i

detta hänseende skulle bliva genomfört, synes häri ligga en möjlighet

att på ett bättre sätt vinna det av motionären framlagda önskemålet

beträffande sådana enskilda vägar, som äro av någon betydelse

för det allmänna.

På grund av vad sålunda anförts, och då utskottet anser, att

den pågående utredningen i varje fall icke bör genom åtgärder av

detta slag från riksdagens sida föregripas, får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1917.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande: Hrr greve Hamilton, Ericsson, Petersson, P. Alfred, Fahlén,

Holmquist, Lindblad, greve Wachtmeister, Öberg, Nilsson i

Tånga, Nilsson i Linnås, Sjöblom, Bartlielson, Magnusson,

Hage, Molin och Andersson.

Reservation

av herr Molin i Dombäcksmark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLM,

OSKAR EKLUNDS BOKTRYCKERI, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.