Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åbokommitténs uppgifte.r.
1917-04-20 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1917:44, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åbokommitténs uppgifte.r.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
1
Nr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1917 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om åbokommitténs uppgifte.r.
(2:a avd.)
Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 258, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga i vad
mån:
1) åbokommitténs ursprungliga brådskande uppgift att bringa hjälp
åt åborna på rekognitionshemman och under bruk skatteköpta hemman
kunde befrämjas genom andra direktiv för kommittén än som innefattas
i dess första instruktion;
2) åbokommitténs senare uppgift att vara förestyre för den till
åborna anslagna rättshjälp kunde utbytas mot en anordning, som bättre
motsvarar behovet än som synes blivit fallet med det genom kungörelsen
den 17 juni 1916 stadgade förfarandet.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Den 29 januari 1913 tillsattes den så kallade åbokommittén med
uppdrag att verkställa utredning rörande jordbrukslägenheter å rekognitionsskogshemman
och under bruk skatteköpta hemman samt åtgärder från
statens sida för att kunna trygga innehavare i besittningen av desamma.
Detta beslut var föranlett särskilt av riksdagsmotioner under årens lopp,
berörande dessa ämnen. Riksdagen hade ock 1913 enat sig om en
skrivelse till Konungen i detta avseende om jordbrukslägenheter å rekognitionsskogshemman.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 30 käft. (Nr 44.)
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Något yttrande av kommittén har ännu icke kommit. Men det har
försports, att kommittén anser sig ej kunna göra synnerligen mycket
åt lägenhetsinnehavarna, utan att dess arbete väsentligen måste inskränka
sig till en kulturhistorisk framställning av hithörande förhållanden.
Detta är emellertid ett resultat, som ingalunda avsågs åminstone
med de initiativ, som togos i riksdagen. Kulturhistoriska framställningar
må kunna uppdragas åt eu eller annan forskare. Eu kommitté av ifrågavarande
beskaffenhet synes däremot hava till närmaste uppgift att taga
initiativ till någon handling, syftande till att hjälpa människor på ett
eller annat sätt. De människor, som i detta fall skulle bistås, äro åboarne
å ovannämnda jordbrukslägenheter. Och anledningen varför de
skulle hjälpas var den, att de voro svaga, fattiga, merendels utlämnade
till enskildas godtycke, ehuru de hade möjligen en juridisk och i varje
fall, vilket är det viktigaste, en moralisk rätt till skydd från kronan,
som donerat skogen i överilning till industrien, men icke därmed kunnat
skänka bort även människorna, som bodde å skogarne.
Nu går tiden, hjälpen dröjer och svårigheterna hopa sig för
åborna.
Under det ofrånkomliga intrycket att den ingalunda lätta frågan
kört fast under den departementala juridikens behandling, försöktes i
riksdagen åstadkommas någon provisorisk utväg i avvaktan på kommitténs
slutliga resultat. Det beslöts år 1915 anslå ett belopp såsom
rättshjälp, för att de mest hotade åborna skulle kunna lita till den
juridik, som möjligen i domstolarnes dem obevågna ögon ej kunde åsidosättas.
De skulle med andra ord sättas i tillfälle att under väntetiden
på egen hand skydda sig genom eu process, så gott det läte sig göra.
Efter åtskilliga om och men har Kung!. Maj:t den 17 juni 1916 utfärdat
en nådig kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser för
användningen av anslaget till rättshjälp åt vissa åbor och lägenhetsinnehavare.
Denna författning, som i tio §§ meddelar varjehanda föreskrifter,
insätter åbokommittén såsom övervakare och högsta instans i
alla avseenden över anslagets användning. Dessa bestämmelser, tillkomna
mot åboförbundets invändningar, ha väckt, såsom det synes,
stort ogillande bland åborna. De hava protesterat på sammankomster
och häuvänt sig till regeringen samt förklara sig på de fastställda villkoren
icke kunna begagna sig av de anvisade medlen.
Frågan har således kört fast även på denna punkt. Något måste
göras, förefaller det, för att finna en utväg igen till något, som i realiteten
leder till något.
Vad först angår rättshjälpen, förefaller den ifrågavarande författ
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
3
ningen, som härmed i avtryck bifogas, vara åtminstone en tung apparat.
Den är avfattad i åtskilligt i anslutning till det förslag om rättshjälp
i allmänhet från statens sida, som avgivits förra året av utsedde
kommitterade. Men från åbornas sida förmenas, att den i åtskilligt
sätter dem i en ofördelaktigare ställning, än det allmänna förslaget innehåller.
Förmodligen kan ingenting komma ut av denna författning och
man kan fråga sig, vart det tar vägen med kommitténs övriga arbete,
om den skall i sin helhet sitta och bedöma en mängd rättegångar och
till på köpet till förmån för parter, som sakna förtroende — säkerligen icke
utan allt fog — för hela anordningen. Kontrollen över anslagets användning
måste uppenbarligen läggas i eu persons hand och därtill bör utses
någon, som med kunskap och rättrådighet förenar hjärta för deras sak,
som det här gäller. Alla andra anordningar bliva dödfödda. Enligt
vad jag har mig bekant hysa åborna stort förtroende för en bekant
jurist, som utan tvivel är en mycket lämplig överstyrelse. Åven andra
personer finnas måhända att välja på. Saken måste uppenbarligen i
varje fall göras om.
Med kommitténs direktiv för sitt ursprungliga uppdrag måste det
efter allt att döma också göras någon förändring. Kommitténs uppdrag
kan icke vara att företrädesvis giva eu historisk skildring av
dessa gamla kronodomäners historia. Visserligen är det av stort intresse
och bereder i viss mån även kommittén möjligheter att komma
in i den juridiska frågan. Men det hjälper icke åborna ur de överhängande
farorna. Intet hindrar emellertid, att regeringen tillåter kommittén
fortsätta med dessa forskningar, om den anses särskilt skickad
därtill. Men vad som nu först måste fordras är, att kommittén snarast
möjligt giver till känna, vad den ämnar komma med i åbornas intresse.
Åven jag tror, att den bestående juridiken icke kan skydda dem synnerligen
mycket med hänsyn särskilt till den ovilja, som domstolarna
hysa mot alla kronans försök att bevara för egen eller annans räkning
något av sina gamla kronodomäner och jorddonationer undan de industriella
anspråken på desamma. Dessa gamla författningar, som en
lång tid fallit i glömska, kunna mången gång tolkas som man vill.
Det beror mången gång på, åt vilken sida hjärtelaget lutar, den svages
eller den starkares.
Under sådana förhållanden är det ny lagstiftning som behövs, en
lagstiftning, som medger även åbor och lägenhetsinnehavare på rekognitionshemman
att »sitta odrivna», som giver verklighet åt det skydd i
detta avseende, som förlänats åbor å de under bruk skatteköpta jordbrukslägenheter
och som, när ingenting annat hjälper, medger expro
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Utskottet.
priation genom statens försorg för att bereda dem oberoende, arbetsglädje,
framtid och ett fädernesland. Slaveriet är nämligen som bekant
utdömt principiellt av den västerländska civilisationen redan på sjuttonhundratalet,
ehuru de vackra avsikterna i så många fall såsom exempelvis
i detta icke kommit till utförande.
Det må slutligen erinras, att kommitténs sammansättning på sin tid
väckte på många sakkunniga håll största förvåning. Det är ingenting att
invända mot, att även bruksindustriens synpunkter äro representerade.
Men det föreföll särdeles anmärkningsvärt, att den huvudsakliga ledningen
faktiskt lades i händerna på två personer, som stått bruksindustrien
nära. Deras goda vilja får ej alls betvivlas men med bästa vilja i
världen kan ett dylikt representantskap icke vara det, som just situationen
kräver. Åtminstone kan det vara tillåtligt ifrågasätta, om det är
det lämpligaste.»
Den i motionen omförmälda kungörelsen angående allmänna villkor
och bestämmelser för användningen av anslaget till rättshjälp åt vissa
åbor och lägenhetsinnehavare den 17 juni 1916 finnes i avtryck bifogad
jämväl detta utlåtande.
Såsom i motionen erinras, tillsattes den 29 augusti 1913 den s. k.
åbokommittén med uppdrag att dels verkställa utredning rörande antalet
och beskaffenheten av de å s. k. rekognitionsskogshemman samt
å under bruk skatteköpta hemman befintliga lägenheter jämte de villkor,
på vilka dessa innehades, ävensom i vad män och på vad sätt innehavarna
av dylika lägenheter kunde tryggas i besittningsrätten till desamma,
dels ock, därest utredningen skulle giva vid handen, att beträffande
lägenhetsinnehavarna, som frånvunnits sin besittningsrätt, billighetsskäl
i särskilda fall syntes böra föranleda ytterligare åtgärder från statens
sida, därom hos Kungl. Maj:t göra anmälan. I anledning av vid 1915
års riksdag väckt motion anvisade riksdagen på extra stat för år 1916
ett anslag av 15,000 kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för
att i mån av skedd utredning rörande de på rekognitionsskogshemmanen
och de under bruk skatteköpta hemmanen befintliga och förutvarande
åbors och lägenhetsinnehavares rättigheter av Kungl. Maj:t användas
till beredande av rättshjälp åt sådana obemedlade och mindre
bemedlade åbor och lägenhetsinnehavare, vilkas anspråk på grund av
nämnda utredning och i övrigt förekommande omständigheter ansåges
skäligen böra påkalla rättslig prövning inför domstol eller annan behörig
myndighet. Genom nådig kungörelse den 17 juni 1916 föreskrevos
vissa villkor och bestämmelser rörande användningen avomförmäldaanslag.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
5
Motionären förmenar, att en omläggning av åbokommitténs arbetssätt
skulle vara önskvärd, då dess arbete för närvarande huvudsakligen
är inriktat på teoretiska spörsmål, av vilka intet praktiskt resultat inom
den närmaste tiden torde vara att förvänta, varjämte motionären synes
avse, att de kommittén nu åliggande uppgifter beträffande frågor om
rättshjälp borde överflyttas å en enda därtill väl skickad person.
Utan att ingå på ett bedömande av de utav motionären framställda
erinringar vill utskottet såsom ägnat att väcka uppmärksamhet framhålla,
att, enligt vad utskottet inhämtat, omförmälda anslag åtminstone
icke intill utgången av år 1916 till någon del tagits i anspråk för det
därmed avsedda ändamålet. Utskottet har emellertid anledning antaga
att, därest åbokommittén skulle finna föreskrifterna i förenämnda nådiga
kungörelse i något avseende icke vara ägnade att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose vederbörande åbors och lägenhetsinnehavares
berättigade intressen, kommittén kommer att självmant göra
framställning om sådan ändring av kungörelsen, som kan vara av behovet
påkallad. Härtill kommer, att Kungl. Maj:t så sent som den 30
mars innevarande år prövat utav det s. k. åboförbundets styrelse ävensom
åtskilliga åbor och lägenhetsinnehavare gjorda framställningar, i
vilka upptagits de väsentligaste av de i motionen framförda synpunkter.
Utskottet hemställer,
att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1917.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Se utlåtande nr 41.
Rese rvation er
av herr Hage, som ansett, att utskottets utlåtande bort formuleras
på följande sätt:
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Motionären yrkar först, »att åbokommitténs ursprungliga brådskande
uppgifter att bringa hjälp åt åborna på rekognitionshermnan och under
bruk skatteköpta hemman kunde befrämjas genom andra direktiv för
kommittén än som innefattas i dess första instruktion.»
Med avseende på denna sak vill utskottet erinra därom, att den
kommitté, åbokommittéen, som här avses, tillsattes i januari 1913 med
uppdrag att dels verkställa utredning rörande antalet och beskaffenheten
av de å s. k. rekognitionsskogskemman samt å under bruk skatteköpta
hemman befintliga lägenheter jämte de villkor, på vilka dessa innehavas,
ävensom i vad mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter
må kunna tryggas i besittningsrätten till desamma, dels ock, därest
utredningen skulle giva vid handen, att beträffande lägenhetsinnehavare,
som frånvunnits sin besittningsrätt, billighetsskäl i särskilda fall syntes
böra föranleda ytterligare åtgärder från statens sida, därom hos Kungl.
Maj:t göra anmälan. I denna kommitté insattes, som bekant, av regeringen
ingen representant för åborna, d. v. s. för de människor, som
skulle direkt komma att beröras av utredningen, och detta, oaktat
sedan år 1912 existerat en riksorganisation av dessa åbor, en organisation,
som egentligen varit den, som från första början upptagit och
organisatoriskt framfört hela denna åbofråga till aktualitet ute i landet.
En sådan avvikning från vad den då sittande regeringen annars i allmänhet
tillämpat vid tillsättande av kommittéer, måste vara ägnat att
redan från början göra kommittén omfattad med mindre förtroende
hos de människor, som skulle beröras av dess utredande verksamhet.
Eu av orsakerna härtill torde även vara den omständigheten, som av
herr Lindhagen i hans motion beröres, nämligen, att det försports, att
kommitténs arbete hitintills väsentligen inskränkts till en kulturhistorisk
framställning av hithörande förhållanden. En sådan förberedande utredning
är emellertid, enligt utskottets mening, alldeles nödvändig.
Men ännu nödvändigare är naturligtvis, att kommittén fortast möjligt
kommer fram till sådana åtgärder, som verkligen kunna bringa hjälp
åt de människor, som äro föremål för denna utredning. Utskottet har
emellertid den alldeles bestämda uppfattningen, att det är kommitténs
ovillkorliga skyldighet att även och framför allt ägna sig åt denna sida
av sitt uppdrag. Ty det är oomtvistligt, att i kommitténs uppdrag
ingår en sådan förpliktelse, vilken i kommitténs direktiv uttryckes med
att kommittén skulle »verkställa utredning i vad mån och på vad sätt
innehavare av dylika lägenheter må kunna tryggas i besättningsrätten
till desamma, dels ock, därest utredningen skulle giva vid handen, att
beträffande lägenhetsinnehavare, som frånvunnits sin besittningsrätt,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
7
billighetsskäl i särskilda fall syntes bura föranleda ytterligare åtgärder
från statens sida, därom hos Kung]. Maj:t göra anmälan.»
Alltså förutsätter utskottet, att det torde stå fullt klart för kommittén,
att kommittén har ett sådant uppdrag att föreslå lagändringar och
andra åtgärder, ägnade att skydda de medborgare som här avses. Och
denna skyldighet att skydda och i vissa fall rätta till förhållandena, där de
utvecklat sig till nackdel för åborna, torde i detta fall vara av moralisk
förpliktigande slag för staten, då det i ett mycket stort antal fall
torde bero på statens egna ämbetsmäns handlingar under gångna tider,
att förhållandena för åborna blivit sådana som de blivit.
Då herr Lindhagens motion huvudsakligen torde syfta till eu ändring
av kommitténs direktiv i avsikt att åstadkomma ett skyddande av
åbornas intressen i ovan angivna hänseenden, men utskottet, som ovan
nämnts, anser, att i kommitténs direktiv redan ingår ett sådant uppdrag,
håller alltså utskottet före, att en ändring av kommitténs uppdrag
ej behöver ifågasättas för uppnående av det mål, vartill motionen
syftar.
Utskottet vill i det sammanhanget omnämna, att det för utskottet
uppgivits, att en framställning från åborna ingått till åbokommittén,
utmynnade i eu begäran, att kommittén skulle tillåta, att en framställning
innehållande åbornas synpunkter, evad de skilde sig från kommitténs,
skulle få i en bilaga fogas vid åbokommitténs blivande betänkande.
Utskottet måste finna en sådan framställning från åborna synnerligen
rimlig, i synnerhet som åborna genom saknande av representation inom
kommittén avskurits från möjligheten att inom kommittén föra sin
talan. Men detta spörsmål torde otvivelaktigt kunna ordnas genom
överenskommelse mellan kommittén och åborna utan att riksdagen härom
behöver yttra sig, och lär ett medgivande från kommittén i detta avseende
redan ha lämnats.
Med hänsyn till ovanstående anser sig utskottet alltså ej böra tillstyrka
den föreliggande motionens yrkande evad det gäller framställningen
under punkt I.
I punkt 2 yrkar herr Lindhagen, »att åbokommitténs senare uppgift
att vara förestyre för den till åborna anslagna rättshjälpen kunde
utbytas mot en anordning, som bättre motsvarar behovet än som synes
blivit fallet med det genom kungörelsen den 17 juni 1916 stadgade
förfarandet.»
Med avseende på denna kungörelse har i motionen påpekats, att
den är så formulerad, att den i åtskilligt sätter rättssökande åbor i en
sämre ställning än personer, som eventuellt komma att erhålla rätts
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
hjälp enligt det förslag till kostnadsfri rättshjälp i allmänhet, som utarbetats
av särskilt tillkallade sakkunnige, näml. herrar Jacob Pettersson
m. fl., om detta senare förslag skulle vinna fastställelse. Utan att ingå
på ett bedömande om sistnämnda förslag i cIfrigt är lämpligt avfattat
eller fördelaktigt för de rättssökande, vill dock utskottet för sin del
hava sagt, att det är ett riktigt påstående, att sistnämnda förslag verkligen
i en hd del punkter fördelaktigt skiljer sig från den förordning, som
utfärdats för rättshjälp till åbor. Så till ex. innehåller § 4 i herrar
Jacob Petterssons m. fl. förslag en bestämmelse rörande förordnande
av rättegångsombud för rättssökande, vari det heter:
»Vid förordnandets meddelande bör dock ej, utan att särskilda skäl
därtill äro, avvikelse ske från av parten i sådant avseende framställt
förslag.»
I förordningen angående rättshjälp till åbor heter det däremot:
»Önskar sökanden i rättegången erhålla biträde av viss person, må
han göra framställning därom i ansökningen.» Men någon bestämmelse
om att man ej skall utan tvingande skäl göra avvikelse från denna sökandes
framställning, finnes däremot ej i denna förordning.
Vidare innehåller herrar Jacob Petterssons m. fl. förslag under § 6
en bestämmelse av följande lydelse:
»Den som vill komma i åtnjutande av kostnadsfri rättegång, äger
hos rätten erhålla biträde med avfattandet av ansökan härom.»
I villkoren för åtnjutande av anslag till rättshjälp för åbor äro bestämmelserna
sådana, att det fordras en mycket omständlig framställning,
försedd med alla bevis, som sökanden vill begagna sig av, men
för denna ansökans uppsättande lämnas ingen lijälp eller biträde, vilket däremot,
som synes, skulle ske i förra fallet.
Slutligen heter det i herrar Jacob Petterssons m. fl. förslag: »Har
underrätt genom beslut under rättegången helt eller delvis avslagit begäran
om kostnadsfri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra, äger sökanden mot det beslut i händelse av missnöje föra särskild
talan.» Alltså har sökanden rätt överklaga beslutet åtminstone
till hovrätten. I bestämmelserna angående rättshjälp för åbor finnes
däremot ej en sådan rätt till överklagning, vilket väl för övrigt har
samband med det förhållandet, att den beslutade institutionen i det senare
fallet ej är en myndighet utan en kommitté
Att
ovannämnda förordning angående rättshjälp till åbor i övrigt
är olämpligt formulerad på flera punkter, har påpekats från flera håll.
Så har t. ex. en person, som otvivelaktigt besitter stora insikter på detta
område, nämligen juris doktor Nils Söderqvist med avseende på denna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
9
förordning i eu inlaga, ingiven på uppdrag av 86 st. åbor, tillhörande
Voxna bruks avdelning av åboförbundet, presterat en kritik av förordningen,
som kan vara lämplig att bär referera — även om man ej kan
i varje punkt taga ståndpunkt med avseende på de framkomna synpunkterna.
Den av doktor Söderqvist författade inlagan från åborna
är i de delar, där dessa frågor beröras, av följande lydelse:
»Voxna bruks avdelning av åboförbundet, vars flesta medlemmar
äro kärande i den vid häradsrätten i Bollnäs pågående processen ang.
det forna Finutorpet Njupan nr 1, har tagit del av den av Kungl.
Maj:t den 17 juni 1916 utfärdade kungörelsen ang. rättshjälp åt åbor
och lägenhetsinnehavare samt vilja härmed som sin fasta åsikt uttala,
att de i denna, kungörelse givna bestämmelserna, långt ifrån att enligt
riksdagens avsikt med anslaget gagna, måste befaras komma att skada
åbornas och lägenhetsinnehavarnas strävanden att tillvarataga sin lagliga
rätt.
Rörande formen för ansökningen om rättshjälp och de handlingar,
som därvid skola fogas, har givits så omständliga föreskrifter, att de
rättssökande, varom här är fråga, i regel icke själva skola vara i stånd
att avfatta ansökningen, utan redan för detta ändamål nödgas påkalla
rättshjälp. I rättegången angående Njupan, där kärandenas antal är
86, skulle ansökningsförfarandet bliva så tidsödande och mödosamt, att
denna rättshjälp måste draga en tämligen stor kostnad. Infordrandet
genom åbokommittén från vederbörande myndigheter av de i kungörelsen
förutsedda uppgifterna måste jämväl i ett fall sådant som detta
draga en mycket lång tid. Vid ansökningen skulle nu fogas samtliga
protokoll i rättegången och förmodligen skulle dessa stanna hos åbokommitten
tills denna avgjort ansökningen. Då protokollen vid varje
rättegångs ti 11 fäl 1 e ingivas till rätten och därifrån utfås först helt kort
tid före nästa rättegångstillfälle, vore denna bestämmelse i kungörelsen
outförbar annorledes än genom lösande av duplettexemplar av protokollen,
sålunda med en på grund av protokollens vidlyftighet ganska stor kostnad.
Sedan nu de 86 kärandena spillt tid och penningar på ansökningen,
skulle de någon gång, sedan processen vore avgjord åtminstone i första
instans, där konstnaderna äro störst och bidrag till rättshjälp alltså mest
av nöden, kanske få det beskedet att deras ansökan avslagits. Visserligen
äro mämligen de ojämförligt flesta av de 86 kärandena obemedlade
eller mindre bemedlade, men fem eller sex torde icke fylla detta
villkor, och av kungörelsen, som med all sin detaljrikedom icke förutsett
detta fall, kan ej slutas hur det skulle komma att bedömas.
Skulle nu emellertid rättshjälp beviljas, så ställdes sättet för pro
Bihany
till riksdagens protokoll 1917. 10 sand. 30 käft. (Nr 44.) 2
10
jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
cessens vidare utförande helt och hållet i beroende av åbokommittén.
Om sökandena ville tillgodonjuta rättshjälpen, måste de godtaga det
rättegångsbiträde kommittén åt dem utser. Biträdet skall vidare i samråd
med kommittén planlägga rättegången och, där så utan men för
målets behandling kan ske, tillhandahålla kommittén protokoll och övriga
handlingar i målet. Oavsett den tidspillan och de praktiska svårigheter
det måste medföra att bibringa eu endast tidvis samlad kommittés
samtliga ledamöter fullständig och fortlöpande kännedom om eu
invecklad process, kan man sätta i fråga värdet av de anvisningar som
kommittén efter ett nödvändigtvis ganska ytligt studium av saken
skulle giva. Förglömmas kan ej heller att kommittén i en vid häradsrätten
i Bollnäs förut anhängig tvist angående ifrågasatt vräkning av
åbon å hemmanet Hallen nr 7 till förfogande för åbons motpart, ägaren
av Kilafors nedlagda bruk, ställde en p. in. som innehöll uttalandet,
att visst anfört förhållande »giver vid handen att åborätteu övergått
till bruksägaren». Då denna åsikt underkänts av såväl häradsrätt
som hovrätt — Kungl. Maj:t har ännu ej avgjort målet — står kommitténs
sakkunskap icke över diskussion, och själva formen för kommitténs
ingripande i denna föregående process är ju icke ägnad att
ingiva oss åbor blint förtroende till kommitténs intresse för vårt bästa.
Kommitténs åsikt om rätta skötseln av eu process skulle emellertid
vårt biträde endast med synnerlig risk kunna åsidosätta. Uppdraget
att vara biträde må nämligen av kommittén återkallas, »där kommittén
finner grundad anledning därtill förekomma», och om den rättshjälpssökande
»för sin talan på ett sådant sätt, att kommittén ej vidare
anser honom förtjänt av rättshjälp», äger kommittén förordna att rättshjälpen
skall upphöra. Som man finner av detta allmänna uttryckssätt,
är kommitténs subjektiva förgottfinnande härvid avgörande. Och mot
kommitténs beslut finnes ingen rätt att klaga. Ja, om kommitténs ledamöter
t. o. m. skulle uppsåtligen missbruka den dem förlänade bestämmanderätten,
är särdeles ovisst om någon påföljd kunde mot dem
göras gällande. Åtminstone är det tvivel underkastat om de, som allenast
ledamöter av en kommitté, kunde fällas för ämbetsbrott. Det juridiska
ansvar under vilket de handla torde vara imaginärt, och det
moraliska ansvaret för en kommitté får säkerligen hänföras under rubriken
divisionsansvar. Om nu rättegångsbiträdet ej vill äventyra avsättning
för egen del och indragning av rättshjälpen för sina huvudmän,
vilka åtgärder båda skulle, om än obefogade, i hög grad kompromettera
målet, nödgas han blint böja sig även för enligt hans mening
fullkomligt absurda direktiv. Till lön för sin foglighet har han då att
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
11
motse arvode med belopp, som kommittén med hänsyn till rättegångens
beskaffenhet, m. in. »prövar skäligt», ävensom ersättning för resor enligt
fjärde klassen i gällande resereglemente, d. v. s. 2:a klass järnvägsbiljett
och 8 kr. i dagtraktamente. Själva åtnjuta åbokommitténs
ledamöter ersättning enligt tredje klassen i resereglemente! och sålunda,
förutom l:a klass järnvägsbiljett, 11 kr. dagtraktamente. Var och eu,
som gjort tingsresor, torde kunna vitsorda att 8 kris dagtraktamente
icke täcker kostnaderna.
Före målets avgörande skall kommittén lämna domstolen uppgift
å de utgifter i rättegången som bestritts av anslaget till rättshjälp.
Vad syftet härmed kan vara är ej alldeles klart. Möjligen ligger bakom
föreskriften i fråga den tanke, att åbons motpart, om han tappar och
finnes skyldig ersätta åbons rättegångskostnader, dock bör befrias
från att ersätta sådana utgifter som ej bestritts av åbon själv utan från
anslaget. I så fall skulle detta bliva i viss mån ett anslag till hjälp
även åt bruksägare och dylika. I varje fall är väl meningen att domstolen
ej för de utgiftsäudamål, som tillgodosetts från anslaget, borde
ådöma åbons motpart ersättningsskyldighet till högre belopp än kommittén
beviljat rättshjälp. Därigenom skulle motparten likaledes skyddas,
och ett förfarande omöjliggöras som icke hittills ansetts innefatta något
illojalt, nämligen att ett rättegångsbiträde för det fall att processen
skulle vinnas betingar sig ett högre arvode samt efter denna högre
taxa yrka åläggande för sin huvudmans motpart att ersätta dennes
rättegångskostnader.
Enligt särskild förbindelse, som rättshjälpssökanden skall foga vid
ansökningen, åligger det honom att till statsverket återgälda vad av
ifrågavarande anslag använts till rättshjälp åt honom, »så framt han
inom fem år, efter det målet slutligen avgjorts eller ock avskrivits,
kommer i den ekonomiska ställning, att han efter återgäldandet icke
kommer att sakna vad för hans eget och hans familjs uppehälle skäligen
tarvas». Det kan långt påstås att en så avfattad förbindelse icke kommer
att medföra många kronors återbetalning till statsverket, men tilläventvrs
en del spionage, angiveri och trakasserande av dem, som åtnjuta
rättshjälp. Oavsett att ingen föreskrift givits om vem, som skall
under den angivna tiden övervaka och inrapportera åbons förmögenhetsförhållanden
eller återkräva rättshjälpen, så lär väl mera sällan
komma att inträffa att åbon och den som företräder statsverket enas
om att den förutsatta förändringen i åbons ekonomi inträtt. Vidhåiles
då å statsverkets sida kravet, så skulle man få det uppbyggliga skådespelet
av rättegångar om återgäldande av rättshjälpsbidrag. Huru mycket
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
enklare, effektivare och även ur åbornas synpunkt mer tillfredsställande
hade det då icke varit, att sökanden förbundit sig att, av den ersättning
för rättegångskostnaden som hans motpart kunde dömas att utgiva,
till statsverket avstå så stort belopp som därifrån förskjutits. Då
en liknande anordning förekommer vid Stockholms städs rättshjälpskontor,
hade det ej krävt någon särskild uppfinningsrikedom för att
omgestalta stadgandet i denna riktning. — — — -— — — —---»
Emellertid torde det kunna sägas, att den punkt i förordningen,
som väckt det mesta motståndet, är § 1, som innehåller bestämmelser
därom, att åbokommittén skall vara den institution, som handlägger
hela frågan om rättshjälpen.
Eu av orsakerna härtill torde vara den, att kommittén endast sammanträder
kortare tider på året. Men dessutom föreligga även principiella
betänkligheter mot en sådan anordning. Åbokommitténs uppgifter
är nämligen, att åstadkomma eu så vitt möjligt objektiv utredning
och att därefter framlägga eventuella förslag. Men därav följer också,
att kommitténs utredning, som skall ligga till grund för ombudets talan
till förmån för åbon, blir en utredning, där båda parternas skäl och
bevis framläggas. Men vid anhängiggörande av talan vid domstol gäller
vanlig rättegångspraxis, enligt vilken varje part söker samla bevis
för sin sak, med bestridande av motpartens talan och påståenden.
Som ledare av en rättegång åt en åbo kommer kommittén alltså
ovedersägligen i konflikt med sin uppgift, som objektiv institution. Ett
ombud tillsatt av kommittén kommer alltså att känna sig bundet härav,
medan motparten kommer att ha fria händer att. begagna sig av
endast den bevisning, som gynnar uppdragsgivaren.
Åbon torde hellre önska — som också herr Lindhagen framhåller
— en bestämd person, nämligen ovannämnda jur. d:r Nils Söderqvist, för
vilken de ha stort förtroende, att leda dessa angelägenheter. Utskottet
anser sig ej kunna avgöra, om detta är den bästa utvägen. Däremot
anser utskottet av skäl, som ovan anförts, att kommittén icke är lämplig
som överstyrelse i detta fall, och vill utskottet även som ett skäl
härför anföra, att genom att ytterligare lägga ett sådant uppdrag på
kommittén fördröjes dess arbete. Enligt utskottets mening är det av
vikt, att detta arbete blir så fort som möjligt framfört till ett slutligt
resultat.
Ett skäl att ej lägga detta uppdrag i kommitténs hand är även det
förut omnämnda faktum, att man ej torde kunna överklaga en kommittés
beslut.
Framställning från åborna i ovannämnda hänseenden har visser
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande AV 44.
IS
ligen gjorts till Kungl. Maj:t men har nu avslagits. Men då man har
anledning antaga att riksdagen har eu annan uppfattning än Kungl- Maj:t
i denna fråga, anser utskottet att riksdagen bör få tillfälle yttra sig
över dessa frågor, som för många svenska medborgare gälla hus och
hem. Utskottet vill alltså hemställa
att riksdagen ville anhålla,
1) att Kungl. Maj:t med anledning av herr Lindhagens
motion nr 258 i andra kammaren måtte taga
i övervägande, huruvida ej åbokommitténs uppgift att
vara förstyre för den till åborna anslagna rättshjälpen
kunde utbytas mot eu anordning, som bättre motsvarar
ändamålet än som synes bliva fallet med det
genom kungörelsen den 17 juni 1916 stadgade förfarandet
samt
2) att vad herr Lindhagen i ovannämnda motion
i övrigt föreslagit ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
samt av herr Sjöblom.
Bilaga.
Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser
för användningen av anslaget till rättshjälp åt vissa åbor och
lägenhetsinnehavare;
given Stockholms slott den 17 juni 1916.
A ......... . 8 i.
Ansökning om rättshjälp skall skriftligen ingivas eller med posten insändas till den
för utredning av den så kallade åborättsfrågan in. m. tillsatta kommitté (åbokommittén).
§ 2.
Ansökning om rättshjälp skall innehålla noggrann, på heder och samvete avgiven
uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet
samt bör, där sa ske kan. vara åtföljd av intyg av kvrkoherde eller kommunalnämndsordförande
angående sagda förhållanden.
Är sökandens anspråk redan dragel under domstols prövning, skola vid ansökningen
fogaSiSamtliga protokoll i målet. Eljest skola i ansökningen noggrant angivas ej mindre
de yrkanden, vilka sökanden vill framställa, och de skäl, varå desamma grundas, än
även de bevismedel, av vilka han vill begagna sig, med särskilt angivande av de skriftliga
bevis till vilka han äger tillgång.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Vid ansökningen skall jämväl fogas förbindelse, som i § 9 omförmäles.
Önskar sökanden i rättegången erhålla biträde av viss person, må han göra framställning
därom i ansökningen.
§ B.
Kommittén äger av vederbörande myndighet infordra uppgifter rörande sådana omständigheter,
som kommittén anser nödiga för bedömande av sökandens yrkanden, haris
förmögenhetsförhållanden eller den persons lämplighet, som sökanden må hava föreslagit
till rättegångsbiträde.
§ 4.
Det åligger kommittén att med ledning av kommitténs allmänna kännedom om
åborättsfrågan samt förefintliga upplysningar angående sökandens förmögenhetsförhållanden
samt yrkanden och bevisning avgöra, huruvida rättshjälp genom ifrågavarande anslag
må sökanden beredas.
Rättshjälp må endast tillerkännas den, som kan anses antingen obemedlad eller
ock mindre bemedlad.
§ 5.
Bifalles ansökningen om rättshjälp, skall kommittén ställa sakkunnigt biträde till
sökandens förfogande.
Till sådant biträde må kommittén utse allenast den, vilken avlagt sådana kunskapsprov,
som för utövning av domareämbete äro föreskrivna, och vid underdomstol eller
å advokatkontor förvärvat praktisk erfarenhet samt tillika äger insikt på det kamerala
området. Biträdet skall i samråd med kommittén planlägga rättegången och, där så
utan men för målets behandling kan ske, tillhandahålla kommittén protokoll och övriga
handlingar i målet.
Ändå att kommittén sålunda utsett biträde, gäller vad i 15 kap. 4 § rättegångsbalken
är stadgat. ...
Uppdraget att vara biträde må av kommittén återkallas, där kommittén finner
grundad anledning därtill förekomma.
§ B.
Biträde äger åtnjuta arvode med belopp, som kommittén med hänsyn till rättegångens
beskaffenhet, anslagets storlek och övriga ifrågakommande ansökningar prövar
skäligt, ävensom ersättning för de av rättegången föranledda resor enligt fjärde klassen
i gällande resereglemente.
Dessa kostnader jämte övriga nödiga utgifter i rättegången bestridas av kommittén
genom ovannämnda anslag.
§ 7.
Har sökande genom oriktiga uppgifter berett sig rättshjälp eller för han sin talan
på ett sådant sätt, att kommittén ej vidare anser honom förtjänt av rättshjälp, eller
finnes han på grund av ändrade förmögenhetsförhållanden ej längre böra komma i åtnjutande
därav, äger kommittén förordna, att rättshjälpen skall upphöra.
§ 8-
Då kommittén bifallit ansökning om rättshjälp, skall kommittén härom underrätta
den domstol, vid vilken sökandens talan skall utföras.
Före målets avgörande skall kommittén lämna domstolen uppgift å de utgifter i
rättegången, som bestritts av anslaget till rättshjälp.
§ 9.
Vid ansökningen skall sökanden foga förbindelse att till statsverket återgälda vad
ifrågavarande anslag använts till rättshjälp åt honom, så framt han inom fem år,
av
■Jordbruksutskottet* utlåtande Nr 44.
15
etter <let målet slutligen avgjorts eller ock avskrivits, kommer i den ekonomiska ställn''ng.
att. han efter återgäldandet icke kommer att sakna vad för hans eget och hans
familjs uppehälle skäligen tarvas.
§ 10.
Vad här ovan stadgas i frågan om förfarande inför domstol skall i tillämpliga delar
gälla, därest rättshjälp beviljas för talans utförande inför annan myndighet än domstol.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.