Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter, dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden, dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål m. m.

1917-06-01 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1917:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter, dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden, dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1917 kl. 8 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om

skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för

åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering

och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,

dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt

eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden,

dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål

m. m.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg*, Bellinder, K. J. Ekman, Mannheimer,

von Geijer, Olof Olsson, von Bahr, greve Alexander Hamilton,

von Zweigbergk, Larsson i Västerås, Räf, Ericsson i Vallsta, Hildebrand*,

Kropp, Sterne, Hallendorlf*, Magnusson i Kalmar* och Andersson

i Höckerum.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottet liava hänvisats likalydande motioner, väckta

inom andra kammaren (nr 409) av herr Edén m. fl. och inom första

kammaren (nr 129) av herr Kvarnzelius m. fl., vari motionärerna hemställt

om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning angående de åtgärder, som må kunna

vidtagas för åstadkommande och lagfästande av ett närmare samarbete

mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,

samt för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna och

de stadganden i övrigt, vartill utredningen föranleder.»

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 24 käft. (Nr 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

Enahanda yrkande har gjorts i en inom andra kammaren väckt,,

likaledes till konstitutionsutskottet hänvisad motion, nr 411, av herr

Palmstierna.

Vidare har i en inom andra kammaren väckt motion, nr 454, av

herr Hildebrand hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!

Haj: t anhålla, »att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och på

vad sätt ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare

utrikespolitiska angelägenheter må kunna anordnas samt för riksdagen

framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna och de stadganden i

övrigt, vartill utredningen föranleder».

I detta sammanhang har utskottet också förehaft

dels en av herr Lindhagen inom andra kammaren väckt motion, nr

294, med hemställan att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

för riksdagen framlägga förslag till sådana grundlagsändringar:

1) att riksdagen i utrikesärenden erhåller medbeslutanderätt med

regeringen ifråga om dels avhandlingar och förbund med främmande

makter och dels viktigare avgöranden om befarat angrepp och vid fredsslut,

ävensom att uttrycket »börja krig» utgår ur grundlagen;

2) att riksdagen i utrikesärenden erhåller förhandlingsrätt med regeringen

genom hemliga utskottets utvidgning till ett riksdagens utrikespolitiska

utskott; börande detta bestå av tjugufyra medlemmar jämte

suppleanter, utsedda proportionellt efter kamrarnas, partiernas och olika

partiskiftningars röstetal;

dels en av herr WavrinsJcy inom första kammaren väckt motion,

nr 141, däri motionären hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t ville anhålla, »att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag i syfte, att begreppet kommandomål måtte närmare

bestämmas och garantier givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets

område bliva behandlade i statsråd».

Syftet med såväl herrar Edéns och Kvarnzelius’ som herr Palmstiernas

och herr Hildebrands motioner angives vara att åstadkomma ett

»närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter». Eu dylig allmän reglering av hithörande

spörsmål åsyftas även i herr Lindhagens motion, medan däremot herr

Wavrinskys motion avser eu i samband med dessa stående specialfråga.

Det har därför synts utskottet lämpligt att i ett sammanhang upptaga

samtliga nu nämnda motioner till behandling. Med avseende på mott
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29. 3

veringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna samt — i fråga

om herr Lindhagens framställning — till motionen nr 289, däri motionären

å sid. 1 —12 framlagt skälen för sitt i motionen nr 294 gjorda

yrkande. Berörda motioner hava — herr Lindhagens motion nr 289

dock endast i de delar, där nu förevarande spörsmål behandlas — såsom

bilagor fogats vid utskottets utlåtande.

I anledning av väckta motioner utarbetades vid 1916 års riksdag

inom konstitutionsutskottet en historisk översikt över vad som i fråga

om parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken tidigare förekommit

inom riksdagen. Av denna översikt (ingående uti den vid konstitutionsutskottets

utlåtande nr 16 för år 1916 fogade Bilaga 1) inhämtas, att frågor

angående förändringar i de konstitutionella reglerna för utrikes ärendens

behandling vid åtskilliga tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Dessa frågor hava gällt dels sättet för besluts fattande i dylika ärenden,

dels utvidgning av riksdagens kontroll över de av regeringen fattade beslut.

I förstnämnda avseende riktade sig de inom riksdagen framkommande

motionerna länge huvudsakligen mot den ordning, som stadgades i 1809

års regeringsform, och genom vilken såväl ministeriella mål i allmänhet

som särskilt frågor angående avhandlingar och förbund med främmande

makter undantogos från den för övriga regeringsärenden — utom kommandomålen

— gällande regeln om behandling i allmänt statsråd samt

överlämnades till en trängre ministeriel! konselj. Önskemålen gingo ut

på ett överförande av samtliga dessa utrikes ärenden till handläggning

i statsråd. Först under senare tid hava yrkanden framkommit angående

delaktighet för riksdagen i vissa viktigare utrikespolitiska avgöranden,

och dessa yrkanden hava varit begränsade till två kategorier av sådana

avgöranden; dels har (från 1889) föreslagits, att vid bestämmelsen om

konungens rätt att ingå i avhandlingar och förbund med främmande

makter skulle göras ett förbehåll om riksdagens rätt att pröva sådana

traktater i den mån desamma berörde områden, som folie under riksdagens

konstitutionella medbeslutanderätt (lagstiftnings-, anslags- och

bevillningsfrågor), dels har (från 1871) motionsvis yrkats begränsning i

den konungen genom § 13 regeringsformen tillerkända rätt att börja

krig, så att för sådant beslut skulle erfordras riksdagens samtycke. Intet

av dessa senare yrkanden om bestämmelser angående riksdagens delaktighet

i utrikespolitiska avgöranden har lett till någon ändring i grundlagarna.

Däremot genomfördes, på grund av en kunglig proposition,

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

1908 — 09 överflyttning av samtliga ministeriella ärenden till statsrådet,,,

varigenom den ministeriella konseljen försvann.

I fråga om den konstitutionella kontrollen över regeringens förande

i utrikes ärenden stadgade 1809 års regeringsform den begränsning i

konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen, att protokoll,

som anginge ministeriella ärenden (och kommandomål), kunde av utskottet

fordras endast i det, som rörde »allmänt kända och av utskottet

uppgivna händelser». I samband med förslagen om de ministeriella

ärendenas överflyttande till statsrådet hava understundom förekommit

yrkanden, att även protokollen i dessa ärenden skulle ingå under konstitutionsutskottets

allmänna och obetingade granskningsåliggande. Yid

1895 års riksdag, då motion väcktes om ett nytt granskningsutskott,

som skulle övertaga konstitutionsutskottets befogenhet i detta avseende,

föreslogs, att detta granskningsutskott skulle få sig förelagt de förbund,

traktater, konventioner och andra dylika avtal, som Konungen ingått

med främmande makter, utom hemliga artiklar, som dock ej finge strida

mot de offentliggjorda. Samtliga dessa förslag blevo emellertid av riksdagen

avslagna. Kär de ministeriella ärendena genom 1908—09 års

grundlagsändring överfördes till statsrådet, blevo protokollen i dessa

ärenden såsom regel likställda med övriga statsrådsprotokoll och sålunda

underställda konstitutionsutskottets granskning, men det undantag gjordes

att, »där rikets säkerhet eller eljes synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande

av mål, som angå rikets förhållande till främmande makt»,

över sådant mål skall föras »särskilt protokoll», och för dessa särskilda

protokoll bibehölls den förutvarande regeln om protokollen i ministeriel!

konselj, nämligen att de av konstitutionsutskottet finge fordras »endast i

det, som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser».

I motiveringen till den kungliga propositionen (ursprungligen avgiven

vid 1907 års riksdag) uttalade utriksministern, att utrikespolitiken, som

fordom räknat med »en långt gående hemlighetsfullhet» såsom nödvändig

betingelse, i våra dagar väsentligen ändrat karaktär, att detta särskilt

gällde ett land som vårt, vilket för sin utrikespolitik icke har annat

syfte än hävdande av sin självständighet och neutralitet och därför även

strängt vill avhålla sig från de stridigheter, som kunna uppkomma mellan

andra folk, att flertalet av ministeriella protokoll skulle kunnat utan

olägenhet underkastas samma offentlighet som övriga regeringsärenden,

samt slutligen att även vad anginge traktater med främmande makter

numera i allmänhet icke finnes någon anledning att omgärda dylika

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet utlåtande Nr 2!).

ärenden med någon särskild hemlighetsfullhet. Däremot vore det förhastat

att därav draga den slutsatsen, att ministeriella ärenden undantagslöst

borde på enahanda sätt som andra regeringsärenden vara underkastade

konstitutionsutskottets granskning, varav följde möjligheten att de bringas

under offentlig diskussion. Det vore obetänksamt att alldeles förbise

möjligheten av ett sådant politiskt läge, att vårt land för skyddande av

sin självständighet måste avsluta ett avtal, som icke lämpar sig för offentlig

diskussion, och fall kunde förekomma, dä det icke vore önskvärt, att

förhandlingar på ett förberedande stadium bringades till allmänhetens

kännedom. Av dessa skäl föreslogs den ovannämnda bestämmelsen, att

vissa utrikes ärenden skulle föras till särskilda protokoll, och betingelserna

för dessas infordrande av konstitutionsutskottet. Utrikesministern karaktäriserade

emellertid denna anordning så, att densamma icke skulle inkräkta

på konstitutionsutskottets regelmässiga kontroll över utrikesärenden och

att densamma avsåge endast »antagligen sällan förekommande fall».

De önskemål angående samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska

angelägenheter, som 1916 framfördes (i motioner av herrar

Palmstierna, Lindhagen m. fl.), hänförde sig i likhet med de äldre framställningarna

på detta område så väl till sättet för besluts fattande i

vissa utrikes ärenden som till medlen för konstitutionell kontroll över

sådana beslut efter det dessa fattats. Önskemålen anknöto i åtskilliga

punkter mer eller mindre till tidigare motioner: så herr Lindhagens

yrkanden om ändring i § 13 regeringsformen (rörande konungens rätt

att börja krig och sluta fred) och om stadgande att riksdagens samtycke

skulle fordras till förbund och viktigare avhandlingar med främmande

makter (§12 regeringsformen). Så väl herr Lindhagen som herr Palmstierna

vände sig därjämte mot de 1909 införda bestämmelserna om särskilda

protokoll för vissa ministeriella mål och om de särskilda betingelserna

för sådana protokolls infordrande av konstitutionsutskottet. Men

därjämte avsågos, i synnerhet i herr Palmstiernas motion, även garantier

för en viss samverkan mellan regering och riksdag på ett förberedande

stadium av viktiga utrikes ärendens behandling, innan sådana ärenden

kommit till avgörande beslut i regeringen.

Samtliga motioner blevo av konstitutionsutskottet avstyrkta och av

första kammaren avslagna. Andra kammaren biföll däremot de yrkanden

om skrivelser till Kungl. Maj:t i motionernas syfte, vilka reservationsvis

framlagts av 10 ledamöter av utskottet. Berörda skrivelseförslag

innehöllo hemställanden,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets tillåtande Nr 29.

dels att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning angående de åtgärder,

som må kunna vidtagas för åstadkommande ock lagfästande av

ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter, samt för riksdagen framlägga förslag till de

ändringar i grundlagarna och de stadganden i övrigt, vartill utredningen

föranleder;

dels att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag angående sådan ändring av 13 § regeringsformen, som —

förutom vad som kan föranledas av ovannämnda allmänna samarbete

mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska avgöranden, vilka behandlas

i denna paragraf — bringar dess lydelse i närmare överensstämmelse

med den i 74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets

krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande

av vår neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag i syfte, att begreppet kommandomål måtte närmare

bestämmas och garantier givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets

område bliva behandlade i statsråd.

Utskottets

yttrande.

De nu förevarande motionerna ansluta sig i så måtto till de av

andra kammaren 1916 fattade besluten, att herrar Edéns och Kvarnzelius’

samt herr Palmstiernas yrkanden ordagrant och herr Hildebrands i

huvudsak överensstämma med det först nämnda av de tre besluten.

Det spörsmål, som avses i det andra beslutet, beröres i motiveringen

till herrar Edéns och Kvarnzelius’ motioner och göres av herr Lindhagen

direkt till föremål för ett skrivelseförslag. Herr Wavrinsky har slutligen

i sin motion upptagit det tredje beslutet såsom eget yrkande.

I anslutning till vad som skedde 1916 har det synts utskottet lämpligast

att till en början behandla den allmänna frågan om anordnande av ett

närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter för att sedan övergå till de speciella yrkanden,

vilka gjorts med avseende å dels uttrycket »börja krig» i § 13 regeringsformen,

dels begränsning av begreppet kommandomål.

I. Samarbete

mellan regering:

och riksdag

i utrikespolitiska

angelägenheter.

Med avseende på de grundläggande förutsättningarna för problemet

om regeringens och riksdagens inbördes ställning i utrikespolitiska angelägenheter

uttalade sig reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott på

följande sätt:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

»Inom skilda länder, både krigförande och neutrala, framträder med

växande styrka tanken att skapa ökade garantier för en sådan behandling av

viktiga utrikespolitiska angelägenheter, som motsvarar folkens livsintressen och

kan förebygga, att folken bliva inkastade i en strid på liv och död utan att

hava förvissning om, att denna strid är nödvändig, samt att det som kunnat

göras för att avvända densamma blivit gjort. Världskriget har ställt alla

Europas folk inför frågan, om det kan anses motsvara vår tids samhällsutveckling,

att angelägenheter av denna vitala betydelse skola vara helt eller i allt

väsentligt undandragna inflytande från folkrepresentationerna och överlåtna åt

regeringarna. Och när nu i skilda länder kravet reses på förändringar, genom

vilka folkrepresentationerna göras delaktiga i åtminstone de betydelsefullaste

utrikespolitiska avgörandena samt erhålla vidgad kontroll över desamma, innebär

detta icke blott ett uttryck för folkens självkänsla, utan också strävan att på

så sätt vinna ökade garantier mot ett återupprepande av den katastrof, som nu

övergår Europa, och därmed bidraga till att lägga grund för ''eu varaktig fred’.»

Reservanterna betona, att när nu även i Sverige dessa strävanden upptagas,

»däri icke ligger något underkännande av det sätt, varpå Sveriges utrikespolitik

blivit av regeringen ledd vare sig under föregående tid eller nu under det pågående

världskriget». »Men den omständigheten, att svensk utrikespolitik under

lång tid blivit förd på ett sätt, som i det väsentliga förtjänar allt erkännande,,

kan icke anföras såsom skäl för att ingen förändring i riksdagens ställning till

utrikes ärendenas ledning nu skulle behövas. Den oerhörda kris, som Europa

nu genomgår, och vars verkningar även vårt land så starkt känner, har bragt

hela problemet om förhållandet mellan regering och riksdag på detta område i

ett väsentligen förändrat läge. De prövningar, som vårt land genomgått under

den hittills tillryggalagda delen av krisen, ej mindre än de prövningar, som

kunna förväntas i fortsättningen, måhända även i samband med den slutliga

uppgörelsen och under krigets efterverkningar — dessa redan inträffade eller

framför oss liggande prövningar ställa ojämförligt starkare krav än förut på

regeringens och riksdagens samarbete i utrikespolitiska angelägenheter. Världskrigets

faror ha inom vårt land uppkallat eu stark och levande känsla därav,

att svenska folket behöver och bör äga rätt att genom sin representation bliva

delaktigt i sådana avgöranden, som kunna bestämma över hela dess öde. Även

ur regeringsmakteus synpunkt bör enligt utskottets mening denna tidserfarenhet

hava ådagalagt, att det är en angelägenhet av yttersta vikt att, så långt möjligt

är, skapa garantier för en fast och förtroendefull samhörighet mellan regering

och folk i de stora utrikespolitiska spörsmålen. En sådan samhörighet utgör

den bästa borgen för att vårt land skall kunna i sitt förhållande till andra länder

uppträda med samlad kraft, till värn för sin självständighet och sina livsintressen.

»

Utskottet delar till fullo den ovan uttalade uppfattningen om angelägenheten

av en fast och förtroendefull samhörighet mellan regering

och folk i de stora utrikespolitiska spörsmålen. En liknande uppfattning

har under det år, som gått, sedan det nu återgivna uttalandet gjor
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

des, med alltjämt ökad styrka gjort sig gällande i andra länder. Det

torde i detta hänseende vara tillräckligt att hänvisa till vad härom upplysts

i flera av de förevarande motionerna. Därav framgår otvetydigt,

att samarbetet mellan regeringar och parlament under kriget gjort nya

och betydelsefulla framsteg. »Utrikespolitikens avsöndring såsom en

angelägenhet för regeringarna ensamma kan», såsom i herrar Edens och

Kvarnzelius’ motioner framhållits, »under intrycket av krigets fruktansvärda

lärdomar icke längre upprätthållas, folken och folkrepresentationerna

kräva ökad andel i avgörandet av dessa frågor, som gälla deras

väl eller ve, och en förskjutning i denna riktning är i full gång».

Det otillfredsställande i den ordning, som i detta avseende råder i

vårt land, framträder mot denna bakgrund i förstärkt belysning. »Våra

konstitutionella regler för utrikesärendenas behandling och den praxis,

som till dessa regler anknutit sig, hava», såsom i nyssnämnda motioner

erinrats, »länge ställt den svenska riksdagen i en sämre ställning än de

flesta andra representationer. Denna efterblivenhet har blivit ännu större

genom den utveckling, som under världskriget skett i andra länder, och

som hos oss haft mycket ringa motsvarighet.»

Det gångna årets erfarenheter hava sålunda enligt utskottets mening

varit ägnade att i mer än ett avseende belysa de brister i våra

nuvarande författningsbestämmelser och på dem grundad praxis, varom

reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott anförde följande:

»Den gällande ordningen lägger makten över alla utrikes ärenden uteslutande

i regeringens hand, utan skyldighet för densamma att i någon form samverka

med riksdagen ens vid de viktigaste avgöranden, och utan full trygghet för en

effektiv kontroll från riksdagens sida över sådana avgöranden. 1 sistnämnda

avseende är att märka, att då vissa mål, som angå rikets förhållande till främmande

makt, kunna föras till särskilda statsrådsprotokoll, och då sådana protokoll

kunna av konstitutionsutskottet infordras endast i det som rörer allmänt

kända och av utskottet uppgivna händelser, så föreligger den möjligheten, att

betydelsefulla och avgörande utrikespolitiska steg kunna undandragas det konstitutionella

ansvar, som annars är stadgat för alla regeringshandlingar. Vad angår

den direkta samverkan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter,

anvisa våra grundlagar — frånsett riksdagens andel i sådana traktater,

som beröra dess lagstiftnings-, beskattnings- och bevillningsrätt — egentligen

intet annat direkt medel än det som ligger i Konungens rätt — enligt 54 § i

regeringsformen och 50 § i riksdagsordningen — att av riksdagen äska särskilda

deputerade för att med honom överlägga om ärenden, dem han prövar böra hemliga

hållas.» Reservanterna påpeka, att det ankommer ensamt på Konungen,

huruvida sådana deputerade skola tillsättas eller icke, ävensom i förra fallet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottots utlåtande Nr 29.

9

vilka ärenden som skola föreläggas dem till yttrande, samt betona, att om även

denna form för samverkan vid åtskilliga tillfällen kommit till användning, densamma

dock »alltjämt haft karaktären av en utväg för extraordinära fall samt

redan härigenom icke kunnat konstituera något regelbundet samarbete»; de anmärka

slutligen, »att ett sådant »hemligt utskott» efter 1854 endast sparsamt

förekommit: år 1895 och 1905 i samband med kritiska lägen inom den svensknorska

unionen samt slutligen 1914 och vid innevarande riksdag med anledning

av det nu pågående världskriget. Huru osäkert det är att räkna med det hemliga

utskottet enligt nu gällande bestämmelser belyses bl. a. av det förhållandet,

att något sådant utskott däremot icke tillsattes vid fjolårets riksdag [1915], I

vad mån åter detta hemliga utskott, när det förekommit, kunnat tjäna som

organ för ett verkligt samarbete undandrager sig för senare tid ett säkert bedömande,

då utskottets protokoll under femtio år icke äro offentliga, men skäl

torde finnas för det antagandet, att ifrågavarande utskott åtminstone i vissa fall

vant i sin verksamhet starkt begränsat och dess betydelse härigenom reducerad.»

»Regeringens makt över utrikespolitiken innebär naturligtvis icke hinder

mot att inom riksdagen beröra hithörande spörsmål i de allmänna former, som

riksdagens verksamhet medgiver: genom motioner, interpellationer eller uttalanden

i debatter, där därtill finnes anledning.» Reservanterna hänvisa till

ovan anförda bilaga till 1916 års konstitutionsutskotts utlåtande, vilken ger eu

mversikt över de utvägar, som. i detta syfte kunnat användas, och som i så

måtto representera en viss komplettering av den samverkan, vilken skett genom

de särskilda deputerade. Men de framhålla, att just denna översikt också belyser,

»huru bristfälliga ifrågavarande kompletterande medel för regeringens och

riksdagens samverkan varit och huru sporadiskt de kommit till användning.

Endast frågor angående unionen mellan Sverige och Norge ha på ett mera regelmässigt

och effektivt sätt behandlats i riksdagen, och dylika frågor folio genom

-själva unionsförfattningen inom riksdagens verksamhetsområde. Utrikespolitiska

ärenden i egentlig mening ha däremot huvudsakligen berörts i spridda uttalanden

samt endast vid enstaka tillfällen givit anledning till mera samlade meningsyttringar.

Något mera regelmässigt och effektivt samarbete mellan regering och

riksdag har icke på dessa vägar kunnat åstadkommas.»

Det är redan av vad nu blivit anfört klart, att spörsmålet om en

förändrad ordning med avseende å viktigare utrikespolitiska ärendens

handläggning är av synnerligen omfattande natur. För genomförande av

en dylik ordning krävas såväl ändringar i grundlagarna som åtgärder av

annan art. Utskottet är icke berett att i någotdera hänseendet framlägga

definitiva eller detaljerade förslag och anser i likhet med motionärerna,

att frågan först bör underkastas en av Kungl. Maj :t föranstaltad

utredning. Såsom utgångspunkter för en dylik utredning anser sig utskottet

emellertid böra dels utveckla de principer, på vilka enligt utskottets

mening en närmare samverkan mellan regering och riksdag bör

^PPbyggas, dels redogöra för de speciella reformförslag, som berörts i

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 24 höft. (Nr 29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

motionerna och som synas utskottet böra tagas i betraktande vid utredningen.

Därvid vill utskottet emellertid betona, att denna uppräkning

icke åsyftar att vara uttömmande, utan att jämväl andra uppslag böra^

om så befinnes lämpligt, komma under omprövning.

Yad först angår principerna för en samverkan mellan regering och.

riksdag kan utskottet inskränka sig till att instämma i vad reservanterna

i 1916 års konstitutionsutskott därom uttalade.

Reservanterna framhöllo i nämnda hänseende, att man på detta område

borde framgå med den varsamhet, som utrikesärendenas särskilt grannlaga natur

krävde. Motivet till utrikesärendenas överlämnande åt regeringen ensam hade''

varit behovet av eu särskild koncentration i ledningen av dessa angelägenheter

och en särskild diskretion vid deras handläggning. Visserligen hade den diplomatiska

sekretessen i många fall drivits allt för långt i det internationella umgänget.

Men att för möjligheten av ett fruktbringande meningsutbyte staterna

emellan krävas garantier mot störande indiskretioner, och att särskilt under pågående

förhandlingar mellan regeringarna säkerhet måste finnas mot sådana

indiskretioner, vore uppenbart. Likaså måste regeringen, för att på ett framgångsrikt

sätt kunna representera vårt land och bevaka dess intressen, i sin

hand behålla en verklig ledning av utrikesärendenas skötsel. Principerna för

en utveckling av samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter

borde alltså bliva, -att den koncentration under regeringens ledning

och den diskretion vid ärendenas behandling, som på detta område alldeles särskilt

vore av nöden, vederbörligen bibehölles, och att riksdagens medverkan tillkornrne

endast i den utsträckning och i de former, som erfordrades för att folkrepresentationens

uppfattning skulle komma till sin rätt i viktiga avgöranden

och därmed Sveriges utrikespolitik vinna styrkan av verkligt samförstånd mellan

regering och riksdag.

De ändringar i grundlagarna och därmed sammanhängande övriga

åtgärder, som i de olika motionerna framhållits såsom ägnade att bliva föremål

för den avsedda utredningen, kunna, liksom i reservationen vid konstitutionsutskottets

utlåtande 1916, sammanfattas i följande huvudpunkter:

l:o. Riksdagens ställning till traktater med främmande makter.

Herr Lindhagen har ifrågasatt sådan grundlagsändring, att riksdagen

erhåller medbeslutanderätt med regeringen i fråga om avhandlingar

och förbund. Utskottet vill i detta hänseende liksom 1916 års

reservanter anmärka, att det numera torde få anses allmänt erkänt, att

därest Kungl. Maj:t med främmande makt ingår sådana avtal som beröra

områden, inom vilka riksdagen enligt grundlagarna har en allmän

konstitutionell befogenhet — lagstiftning, anslag, beskattning — sådana

avtal kräva riksdagens samtycke. Däremot synes det icke vara ställt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

11

Hitom tvivel, att riksdagens statsrättsliga befogenhet har ovillkorlig verkan

även i förhållande till främmande makt, med vilken regeringen avslutat

ett avtal, därest detta avtal ratificerats. Understundom har gjorts gällande,

att ett internationellt avtal kan vara folkrättsligt bindande, ehuru statsrättsligt

ogiltigt. Under sådana förhållanden torde, på sätt av herrar

Eden och Kvarnzelius ifrågasatts, böra tagas i övervägande, huruvida

icke skål kunna föreligga att i regeringsformen vidtaga sådan ändring,

att riksdagens samtycke fastslås såsom erforderligt för sådana traktater,

som beröra områden, inom vilka enligt grundlagarnas allmänna bestämmelser

riksdagen har beslutanderätt (lagstiftning, anslag, beskattning). —

Herr Lindhagens yrkande innefattar emellertid även andra traktater än

de sist nämnda. Mot hans förslag i den generella form det i motionen

erhållit, kunna utan tvivel resas invändningar, vilkas betydelse motionären

f. ö. — enligt vad av motiveringen framgår — själv icke förbisett.

Utskottet finner dock, att den av motionären förordade principen

i och för sig har ett så starkt berättigande, att den i varje fall

måste allvarligt beaktas vid en blivande utredning. Det torde alltså, *

såsom i herrar Edens och Kvarnzelius’ motioner ifrågasatts, böra prövas i

vad mån riksdagens medverkan må kunna och böra stadgas även för

politiska förbund och sådana »avhandlingar med främmande makter»,

vilka falla utanför nämnda områden för riksdagens nuvarande befogenhet.

2:o. Riksdagens medinflytande vid befarat angrepp och vid fredsslut.

Herr Lindhagen anser, att medbeslutanderätt bör tillkomma riksdagen

i fråga om »viktigare avgöranden om befarat angrepp och vid

fredsslut». Det må i detta hänseende anmärkas, att ett betydelsefullt

sådant medinflytande i viss mån redan tillförsäkrats riksdagen dels genom

föreskriften i 74 § regeringsformen, att de s. k. rekvisitionslagarna

icke kunna bringas i tillämpning utan att riksdagskallelse utfärdats, dels

genom värnpliktslagens bestämmelse att likaledes riksdagskallelse —

därest riksdag ej redan är samlad — måste utfärdas, innan Konungen

inkallar beväringens andra uppbåd, dels därigenom att för de finansiella

åtgärder, som oundgängligen måste förknippas med sådana avgöranden,

kräves riksdagens medverkan (för anslag och deras täckande genom

statslån och beskattning). Att emellertid även i andra avseenden en

samverkan mellan regering och riksdag i ett dylikt fall är önskvärd,

synes utskottet i likhet med 1916 års reservanter uppenbart, och utskottet

anser sig liksom dessa kunna förutsätta, att en dylik samverkan

också självfallet måste komma till stånd i samband bland annat med de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

finansiella anstalter som nyss berörts. Riksdagens medinflytande vid;

dessa yiktiga avgöranden torde dock, såsom herrar Edén och Kvarnzelius

framhållit, böra bättre tryggas, om så befinnes lämpligt genom

särskilda bestämmelser. — På den av herr Lindhagen väckta frågan

om riksdagens medinflytande vid fredsslut har utskottet, då några anvisningar

angående möjliga former för riksdagens medinflytande i detta

avseende icke förefinnas i motionen, icke haft anledning att närmare

ingå. — Det i detta sammanhang framförda förslaget om viss ändring

i § 13 regeringsformen skall i annat sammanhang beröras.

3:o. Meddelanden från regeringen till riksdagen.

Anordningar för regelmässiga meddelanden av denna natur hava

tillstyrkts av herrar Edén och Kvarnzelius. Herrar Hildebrand och

Palmstierna hava uttalat sig i samma riktning och därvid särskilt påpekat

lämpligheten av årliga redogörelser till riksdagen i den ena eller

andra formen för vad som tilldragit sig i utrikespolitiskt avseende.

Utskottet finner, i likhet med fjolårets reservanter, tanken förtjäna

allt beaktande. Vare sig sådan redogörelse skulle, såsom herr Palmstierna

ifrågasätter, lämnas genom en särskild »berättelse över vad som

i utrikespolitiskt hänseende sig tilldragit», eller densamma kunde taga

annan form, skulle riksdagen därmed erhålla en välbehövlig orientering

på detta område, vilken kunde bliva föremål för diskussion och giva

anledning även till kompletterande muntliga meddelanden. Utskottet

erinrar, att kamrarnas arbetsordningar giva möjlighet till sammanträden

även inom slutna dörrar, därest sådant försiktighetsmått prövas erforderligt,

och att vid innevarande samt närmast föregående riksdag meddelanden

i slutna sammankomster av båda kamrarna förekommit.

Utskottet vill i detta sammanhang instämma i herrar Edéns och

Kvarnzelius’ uttalande, att vad som i Sverige i detta avseende förekommit

under krigstiden, icke kan anses tillfredsställande. Den nya.

anordning — med redogörelser till riksdagen av allmännare karaktär -—,

som vid början av innevarande riksdag inleddes, utgör, såsom motionärerna

framhållit, ett erkännansvärt steg i rätt riktning, men ej heller då

kom man till något sådant meningsutbyte, som skulle varit behövligt

för att giva riksdagen tillbörlig inblick i regeringens uppfattning och

syften. Såväl regeringens redogörelser för det utrikespolitiska läget

som formerna för de sammanträden, vid vilka sådana redogörelser givas,,

behöva uppenbarligen — därutinnan är utskottet fullt ense med motionärerna

— yttermera utvecklas och preciseras, om man därmed skalk

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

13

vinna (let samförstånd, som åsyftas. I sistnämnda hänseende hava motionärerna

med all rätt anmärkt, att de förtroliga meddelandena av utrikespolitisk

art hittills skett, icke till varje kammare för sig inom slutna

dörrar, utan vid gemensamma sammankomster av ett slags enskild natur

av båda kamrarnas ledamöter. Skulle denna form fortfarande komma

till användning, synes det, på sätt motionärerna påpekat, önskligt, att

de gemensamma sammankomsterna bliva på något sätt närmare reglerade

för att kunna bättre än hittills motsvara sitt ändamål.

4:o. »Det hemliga utskottets> utveckling till fast institution.

En ombildning av de »särskilda deputerade», varom § 54 regeringsformen

talar, har i samtliga nu förevarande motioner framhållits såsom

en huvudpunkt i den blivande utredningen.

Herr Lindhagen hemställer om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan

om sådana förslag till grundlagsändringar, att riksdagen i utrikesärenden

erhåller förhandlingsrätt med regeringen genom hemliga

utskottets utvidgning till ett riksdagens utrikespolitiska utskott och har

i följande ordalag antytt detta »utrikesutskotts» uppgift: »Det bör all
tid

fungera under riksdagarna och eventuellt även mellan riksdagarna,

tillerkännas eget initiativ, i möjligaste mån befrias från sekretessen och

samverka med riksdagen.»

Herr Hildebrand, som i väsentliga punkter har en annan uppfattning,

skildrar på följande sätt formerna för »utrikesutskottets» verksamhet:
»Vid

riksdagens början och slut samt däremellan, när så erfordras,

lämnar utrikesministern inför utskottet en exposé över det utrikespolitiska

läget, varvid diskussion kan förekomma. Konungen kan närvara vid

utskottets överläggningar om utrikespolitiska angelägenheter, likaså (utom

utrikesministern) statsministern eller annan statsrådsledamot, som Konungen

därom anmodar (t. ex. finansministern, där fråga är om handelspolitiken).

Utskottet äger hos utrikesministern hemställa om meddelanden i viss

uppgiven fråga, och skall denna hemställan uppfyllas, för såvitt ej bestämda

skäl till avslag förefinnas, vilka skäl skola delgivas utskottet

(t. ex. om undantagsvis annan makt uppställt krav på fullständig diskretion

under ett visst skede av förberedande förhandlingar). Utskottets

medlemmar skola vara bundna av tystnadsplikt beträffande de frågor, som

böra hemliga hållas. Granskningen av statsrådsprotokoll i utrikesfrågor

överflyttas från konstitutionsutskottet till utrikesutskottet, vilket får del av

alla sådana protokoll. Huruvida särskilt hemliga protokoll undantagsvis

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

under någon viss tid (t. ex. under viss pågående förhandling, som annan

makt begärt vara fullt diskretionär) må kunna tillbakahållas för att sedan

företes, må bero på en blivande utredning; i vad mån så kan anses nödvändigt,

undandrager sig mitt omdöme.»

Efter att hava dryftat vissa med det föreslagna utskottets protokollsgranskning

sammanhängande frågor fortsätter motionären:

»Utrikesutskottet fungerar endast när riksdag är samlad. Att låta

utskottet fortsätta sitt arbete mellan riksdagarna stöter på mycket starka

principiella betänkligheter och måste bestämt avrådas. Under normala

tider torde det vara fullt tillräckligt med utskottets arbete under riksdagarna,

och under abnorma förhållanden torde Konungen lämpligen

kunna rådföra sig med kamrarnas förre talmän, riksdagspartiernas ledare

m. fl.

Då utrikesutskottet skulle få eu jämförelsevis lindrig arbetsbörda,

torde partiernas ledande män kunna insättas däri, alldeles oberoende av

deras placering i andra utskott. Huruvida vissa kungl. propositioner

och motioner böra remitteras till utrikesutskottet, bör vara beroende av

utredningen. Att så bör ske i minsta möjliga omfattning synes mig

vara tydligt.»

Herrar Edén och Ivvarnzelius, med vilka herr Palmstierna i allt väsentligt

är ense, hava tänkt sig den föreslagna institutionen såsom »en fast förtroendenämnd,

som regelbundet tillsättes av riksdagen, med vilken regeringen

har att samråda i viktiga utrikespolitiska angelägenheter, innan

dessa avgöras, och som kan fungera även mellan riksdagarna».

Utskottet anser, att vid den nu ifrågavarande tanken bör fästas

synnerlig vikt. Skall ett samarbete mellan regering och riksdag på det

utrikespolitiska området bliva av verklig betydelse, bör detsamma icke

inskränkas till meddelanden om av regeringen redan fattade beslut eller

dessas föreläggande till riksdagens godkännande, utan även innebära ett

samråd innan avgörandena träffas, alltså på ett stadium, då ett dylikt

samråd kan hava någon inverkan även på regeringens egna viktiga mått

och steg. I annat fall inträffar allt för lätt, såsom erfarenheten från

alla länder ger vid handen, och såsom även bestyrkts vid det nu pågående

världskrigets utbrott, att folkrepresentationen i realiteten ställes

inför ett redan fullbordat faktum, även om i formen dess anslutning begäres

till ett sista yttre steg. Och för att ett sådant samråd av förberedande

art skall låta sig praktiskt genomföras är det tydligen nödvändigt,

att riksdagen i regel representeras av en för detta ändamål utsedd mindre

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

15

delegation. Det synes utskottet, att en institution av den ungefärliga

begränsning som de särskilda deputerade och i mån av behov liksom

dessa deputerade bunden av tysthetsplikt skulle bereda möjlighet härtill.

En skillnad bör emellertid, såsom herrar Eden och Evarnzelius framhållit,

kunna göras mellan sådana ärenden, där tystnadsplikten är fullständig

och ovillkorlig, och sådana, i vilka de nämnda förtroendemännen

bemyndigas att, under vederbörliga garantier, kommunicera med övriga

ledamöter i riksdagen. Om, såsom självfallet bör bliva förhållandet, det

överlämnas åt regeringen att avgöra, i vilka fall sådan kommunikation

må kunna ske, torde härav icke vara att befara några olägenheter, men

val skulle på så sätt riksdagens förtroendemän kunna bättre än hittills

fylla sin uppgift att verka såsom en förbindelseled mellan regering och

folkrepresentation.

Skall emellertid detta slag av samverkan kunna fylla sin uppgift,

fordras uppenbarligen, att en dylik delegation blir regelmässigt tillsatt

vid varje riksdag och icke beroende av särskilt äskande från regeringen,

ävensom att regeringen har icke blott rätt utan även skyldighet att samråda

med densamma vid viktiga utrikespolitiska avgöranden. Utskottet

vill särskilt under hänvisning till vad herrar Eden och Evarnzelius anfört

i frågan starkt betona angelägenheten därav. Utskottet vill å andra

sidan uttala, att detta samråd icke får fattas så, att nämnda förtroendemän

skulle ingripa i detaljerna av utrikesförvaltningen, enär ett dylikt

ingripande kunde leda till förfång för den koncentration och enhetlighet

i ärendenas ledning, om vars nödvändighet här ovan erinrats. Den inverkan

på det utrikespolitiska området, varpå riksdagen kan göra berättigade

anspråk, bör endast avse de verkligt betydelsefulla avgörandena,

så mycket hellre som en institution av ifrågavarande art uppenbarligen

skulle sakna förutsättningar för att kunna följa enskildheterna i det löpande

arbetet inom utrikesstyrelsen.

Om förtroendemän, motsvarande de särskilda deputerade, tillsättas

vid varje riksdag, komma dessa i viss mån att få karaktären av ett

ständigt utskott. Eonstitutionsutskottet har emellertid den meningen,

att det med hänsyn till deras särskilda ställning och uppgift är angeläget,

att denna likhet med de ständiga riksdagsutskotten icke utvecklas

till allmän likställighet med dessas organisation och arbetssätt. Om till

nämnda förtroendemän skulle remitteras propositioner eller motioner i

utrikespolitiska frågor, komme detta dels att leda till svårlösliga spörsmål

angående förhållandet till nuvarande utskott — t. ex. stats-, lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

och bevillningsutskotten — dels att ogynnsamt återverka på den karaktär

av förbindelseled mellan riksdag och regering, som framför allt varit

avsedd. Över huvud taget skulle det personliga samarbetet med medlemmar

av regeringen, som är en huvudsaklig förutsättning för den

ifrågasatta institutionen, och som även utmärker de särskilda deputerades

arbete under nuvarande ordning, vara oförenligt med de allmänna grunderna

för våra riksdagsutskotts ställning.

Såväl reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott som herrar Edén,

Ivvarnzelius och Palmstierna i sina nu avgivna motioner framhålla, att

den riksdagens förtroendenämnd för utrikesärenden, som på detta sätt

skulle skapas, bör erhålla befogenhet att fungera även mellan riksdagarna.

Såsom skäl härför hänvisas till det förhållandet, att ett samråd i viktiga

utrikespolitiska avgöranden mellan regeringen och riksdagens förtroendemän

naturligen kan påkallas på en tid, då riksdag icke är samlad.

Reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott anmärkte i detta sammanhang,

att en viss motsvarighet till dylik anordning finnes redan i riksdagens

fullmäktige för banken och riksgäldskontoret samt riksdagens

kommitterade för tryckfrihetens vård, samt att olägenheten därav, att

uppdraget för de av Konungen äskade »särskilda deputerade» enligt nuvarande

bestämmelser upphör med riksdagens avslutning, under dessa

senaste år gjort sig tydligt kännbar. Utskottet anser, att den blivande

utredningen bör omfatta även detta spörsmål om befogenhet för det tilltänkta

utrikesutskottet — eller riksdagens förtroendenämnd enligt terminologien

i 1916 års reservation — att fungera mellan riksdagarna.

Det synes utskottet, att en sådan befogenhet, om den hålles inom

lämpliga gränser, icke bör kunna väcka större betänkligheter än det av

herr Hildebrand ifrågasatta rådförandet med kamrarnas talmän och partiledarne.

Utskottet erinrar också därom, att, såsom i herrar Edéns och

Ivvarnzelius’ motioner påpekas, en i viss mån analog anordning på hösten

1916 beslutits av tyska riksdagen, då denna gav sitt huvudutskott uppdrag

att även under det riksdagen är ajournerad sammanträda till rådslag

med regeringen i frågor rörande kriget och utrikespolitiken.

5:o. Granskningen av protokoll i utrikes ärenden.

Härom yttra herrar Edén och Kvarnzelius: »En revision bör ske

av formerna för den allmänna kontrollen över utrikesledningen (genom

konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen), med hänsyn

till de luckor som nu förefinnas i denna kontroll genom bestämmelsen i

regeringsformens § 105, enligt vilken utskottet icke kan infordra de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2!).

17

*särskilda protokoll», vilka kunna föras på grund av regeringsformens §

9, annat än i vad som rör »allmänt kända och av utskottet uppgivna

händelser». En dylik revision har även ifrågasatts av herr Palmstierna.

Under förutsättning att i vissa fall fullständig tystnadsplikt ålägges

en riksdagsdelegation anser även herr Ilildebrand, att i regel alla sådana

protokoll böra kunna företes till granskning. På sätt ovan omnämnts,

anser han emellertid, att denna granskning bör tillkomma det nyinrättade

utrikesutskottet.

Yad i motionerna anmärkes angående bristerna i nuvarande ordning

för kontrollen över utrikesstyrelsen, bör enligt utskottets mening

föranleda, att även denna sida av förhållandet mellan regering och riksdag

upptages till prövning. Därvid bör givetvis hänsyn tagas till den

av herr Hildebrand antydda möjligheten, att granskningen av utrikesprotokollen

kunde överflyttas från konstitutionsutskottet till »utrikesutskottet».

Utskottet anser dock åtskilligt tala för att det framgent såsom

hittills skall visa sig ändamålsenligast, att protokollsgranskningen i dess

helhet tillkommer konstitutionsutskottet.

Med avseende på ifrågavarande protokoll erinrade fjolårets reservanter

till en början om den motivering, som på sin tid anfördes för bestämmelsen,

att vissa mål angående rikets förhållande till främmande makt kunna föras till

särskilda protokoll, och att sådana protokoll kunna av konstitutionsutskottet

äskas endast i det som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.

Reservanterna hade sig icke bekant, i vad mån sådana särskilda utrikesprotokoll

kommit till användning och alltså icke heller i vad mån de

anförda skälen för behövligheten därav fått något stöd av erfarenheten,

men ansågo sig åtminstone kunna ifrågasätta, om icke hela denna anordnings

lämplighet borde bliva föremål för förnyat övervägande i samband

med det förslag om samråd mellan regeringen och riksdagens förtroendemän,

som av reservanterna förordats. Reservanterna anmärkte vidare, att det

sätt, varpå konstitutionsutskottets rätt att infordra dylika protokoll—ävensom

protokollen i kommandomål — nu är begränsat, i varje fall icke vore

väl avvägt. Bestämmelsen att dylikt infordrande kan ske endast i det

som rör »allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser» gåve alltför

lätt anledning till delade meningar om vilka händelser som kunna

betecknas såsom »allmänt kända», och åtminstone denna begränsning av

utskottets granskningsrätt syntes utan våda kunna försvinna.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 24 käft. (Nr 29.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2Ö.

II. Om uttrycket

»börja

krig» I13§

regeringsformen.

Utskottet kan inskränka sig till att i alla delar instämma i det av

1916 års reservanter gjorda uttalandet.

* *

*

De olika spörsmål, som utskottet i det föregående berört, äro samtliga

av den art, att de ingå i den allmänna hemställan om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till närmare befästande av

samarbetet mellan regering och riksdag, i vilken herrar Edéns och Kvarnzelius’,

herr Palmstiernas och herr Hildebrands motioner utmynna.

Denna hemställan, som i allo överensstämmer med andra kammarens

vid 1916 års riksdag fattade beslut, har utskottet, på ovan anförda

skäl, ansett sig böra tillstyrka. Detta utskottets yrkande återfinnes

här nedan under punkt l:o.

I visst samband med de ovan behandlade förslagen angående samverkan

mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter står

herr Lindhagens yrkande, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära

förslag till sådan ändring i 13 § regeringsformen, att uttrycket »börja

krig» i denna § utgår. Detta spörsmål beröres även av herrar Edén

och Kvarnzelius, som anse, att regeringsformens § 13, som ger Konungen

rätt att börja krig och sluta fred, bör omredigeras för att bringa paragrafen

i överensstämmelse med den grundsats, vilken uttalas i en senare

tillkommen grundlagsbestämmelse (regeringsformens § 74), nämligen att

rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än »för upprätthållande

av rikets neutralitet, därest den, vid krig mellan främmande

makter, av någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas,

eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp».

I likhet med reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott och med

motionärerna anser utskottet, att detta uttryck, vilket kvarstår oförändrat

från den lydelse, som ifrågavarande paragraf erhöll vid regeringsformens

tillkomst, icke står i god överensstämmelse med den grundsats,

som uttalas i 74 § regeringsformen. I full motsvarighet till denna grundsats

stadgar 28 § värnpliktslagen, att beväringens första uppbåd ej må

användas utom rikets gränser annat än till rikets försvar, samt, på sätt

ovan anförts, att beväringens ar dra uppbåd icke kan utan riksdagens

medgivande användas utom landets gränser. Såsom 1911 års konstitutionsutskott

påvisade i sitt yttrande över en då väckt motion om ändring

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitution sutskottets utlåtande Nr 20. 19

i 13 § regeringsformen, är genom dessa bestämmelser i grundlag och

lag uttalat, »att den svenska härorganisationens stora uppgift är landets

försvar, men däremot icke angrepp mot andra land». Det synes utskottet,

att — såsom reservanterna 1916 påpekade — under sådana förhållanden

den hittills gällande avfattningen av 13 § regeringsformen

med dess dubbeltydiga uttryck »börja» krig numera icke kan anses tillfredsställande,

och att i samband med revideringen av vissa andra

grundlagsbestämmelser angående viktiga utrikespolitiska ärendens handläggning

också lämpligen kunde föreslås eu omredigering av 13 § regeringsformen

i denna del, i syfte att bringa densamma i närmare överstämmelse

med den grundsats för användningen av svensk försvarsorganisation,

som fått ett uttryck i nyss anförda avfattning av 74 § regeringsformen.

I enlighet med denna redan av fjolårets reservanter uttalade uppfattning

gör utskottet i likhet med dessa den hemställan, som återfinnes

bland yrkanden här nedan under punkt 2:o).

Herr Wavrinskys motion avser en revidering och precisering av de

bestämmelser i regeringsformen, som gälla handläggningen av kommandomål.

Utskottet erinrar, att förslag i sådan riktning förut vant föremål

för riksdagens behandling. Så yrkades i motion vid 1904 års riksdag

en ändring i 15 § regeringsformen, genom vilken begreppet kommandomål

skulle närmare bestämmas och begränsas, och i motion vid 1911

års riksdag hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, dels vilka ärenden äro att hänföra till

vad nu benämnes kommandomål, dels vilka ärenden äro av den beskaffenhet,

att de på angivna grunder kunna och böra, såsom ägt rum med

de ministeriella målen, på gränsen till vilka de ock stå, varda överförda

till handläggning i statsrådet, ävensom till riksdagen inkomma med de

framställningar, som av utredningen föranledas. Vid 1916 års riksdag

föreslog herr Lindhagen en skrivelse till Kungl. Maj:t angående framläggande

av förslag i syfte, att större kontroll från det civila samhällets

sida utövas över den Konungen såsom högste krigsherre tillkommande

befälsrätt över krigsmakten (§§ 14, 15 och 38 regeringsformen).

1904 års konstitutionsutskott yttrade angående den då väckta motionen,

att utskottet fann den tanke, som låg till grund för motionärens

hemställan om ändring i § 15 regeringsformen, vara förtjänt av beaktande,

och utskottet ansåg det icke kunna bestridas, att gränsen mellan de för
-

III. Begränsning

av begreppet

kommandomål.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

svarsärenden, som borde behandlas i statsråd, samt dem, som vore att hänföra

till kommandomål, icke vore i grundlagen med önskvärd tydlighet

angiven, liksom att formerna för kommandomåls handläggning icke kunde

anses fullt betryggande. När utskottet det oaktat icke biträdde motionen,

berodde detta därpå, att frågan icke kunde utan föregående noggrann utredning

överskådas och bedömas, och att utskottet, enär motionen överlämnats

till detsamma så sent som den 5 maj, icke medhunnit sådan

utredning.

I utlåtandet angående 1911 års motion återgav dåvarande konstitutionsutskott

vad som anförts av 1904 års utskott och tilläde för sin del följande:

»Den viktiga och omfattande frågan om vilka ärenden som äro att

hänföra till kommandomål och om formerna för sådana ärendens handläggning

är, enligt vad till utskottets kännedom kommit, för närvarande

föremål för utredning av den s. k. departementalkommittén. Det torde

sålunda kunna förväntas, att den noggranna utredning, vilken 1904 års

konstitutionsutskott fann vara nödvändig för frågans bedömande, framdeles

kommer att föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande synes det utskottet

ej vara lämpligt, att riksdagen skulle besluta en skrivelse till

Kungl. Maj :t i enlighet med motionärens förslag, ehuruväl utskottet finner

den tanke, som ligger till grund för motionen, vara synnerligen beaktansvärd.»

Såväl 1904 som 1911 års konstitutionsutskott erkände alltså behovet

av en närmare reglering av kommandomålen, och förstnämnda utskott

avböjde ett initiativ i denna riktning från riksdagen endast med

hänsyn till omöjligheten att medhinna erforderlig utredning, medan utskottet

1911 hänvisade till att sådan utredning vid denna tidpunkt pågick

i den s. k. departementalkommittén. Sistnämnda ståndpunkt underkändes

av tio reservanter inom utskottet, vilka föreslogo, att riksdagen med anledning

av då föreliggande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med frågan om statsdepartementens

omreglering även taga i övervägande, huruvida icke omfattningen

av begreppet kommandomål borde närmare bestämmas och vissa

viktigare ärenden, vilka hittills behandlats såsom kommandomål, överföras

till handläggning i statsråd. Denna reservation bifölls av andra kammaren

utan votering, medan första kammaren godkände utskottets avslagsyrkande.

Då frågan vid 1916 års riksdag återkom, förelåg resultatet av den

utredning genom de s. k. departementalkommitterade, vartill 1911 års

konstitutionsutskott på sin tid hänvisade såsom skäl för att riksdagen

icke då skulle taga initiativ i frågan. Det framgår av kommitterades

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

21

betänkande i denna del, att kommitterade ansett avskiljande av kommandomål

från handläggning i statsråd vara ur praktisk synpunkt riktigt

och lämpligt, och likaså att kommitterade för sin del funnit den praxis,

som vid tidpunkten för deras utredning utvecklat sig i fråga om gränsen

mellan kommandomål och i statsrådet föredragna försvarsärenden, vara

tillfredsställande. Men kommitterade förordade likväl, att denna praxis

borde regelbindas genom en lag, som närmare fastsloge, vilka ärenden

som kunde behandlas i kommandoväg, och vilka som borde föredragas i

statsråd, och framlade ett förslag till sådan lag. Under hänvisning till

departementalkommitterades förslag avstyrkte konstitutionsutskottet motionärens

hemställan, medan däremot merberörda reservanter — utan att uttala

sig om kommitterades uppfattning angående det tillfredsställande i den dittills

utvecklade praxis — ansågo, att i vaije fall den tanke om lagfästad begränsning

av begreppet kommandomål, till vilken kommitterade anslutit sig, borde

upptagas till genomförande, vare sig genom ändring i regeringsformen, såsom

i 1904 års motion föreslogs, eller i form av särskild, till regeringsformen

ansluten lag, eller i båda dessa former. Intill dess så skett kvarstode

tydligen det missförhållande, som framhållits av 1904 års konstitutionsutskott,

nämligen att gränsen mellan kommandomål och försvarsärenden,

vilka böra behandlas i statsråd, icke vore med önskvärd tydlighet

angiven, vartill komme den möjligheten, att den praxis, vilken

departementalkommitterade på sin tid skänkte sitt erkännande, skulle

kunna förändras i en ur konstitutionell synpunkt betänklig riktning. Den

omständigheten, att departementalkommitterades förslag i dess helhet icke

förväntades kunna under närmaste tid föranleda förslag från Kungl. Maj :t,

utgjorde, enligt reservanternas mening, en särskild anledning för riksdagen

att hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder i syfte att i varje fall

begreppet kommandomål närmare bestämmes och garantier givas för att

viktigare försvarsärenden bliva behandlade i statsråd.

Utskottet, som i allo delar denna reservanternas uppfattning, får

under åberopande av de i reservationen anförda skäl hemställa om bifall

till det av herr Wavrinsky väckta, med reservanternas yrkande och

andra kammarens beslut 1916 överensstämmande skrivelseförslaget. Denna

utskottets hemställan återfinnes nedan under punkt 3:o.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

måtte i skrivelser till Kungl. Maj:t anhålla,

l:o) att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning

angående de åtgärder, som må kunna vidtagas

för åstadkommande och lagfästande av ett närmare

samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter, samt för riksdagen framlägga

förslag till de ändringar i grundlagarna och

de stadganden i övrigt, vartill utredningen föranleder;

2:o) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag angående sådan ändring

av 13 § regeringsformen, som — förutom vad som

kan föranledas av ovannämnda allmänna samarbete

mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska avgöranden,

vilka behandlas i denna paragraf — bringar

dess lydelse i närmare överensstämmelse med den i

74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets

krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte

än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande

av befarat eller börjat angrepp;

3:o) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag i syfte att begreppet

kommandomål måtte närmare bestämmas och garantier

givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets

område bliva behandlade i statsråd.

Stockholm den 1 juni 1917.

På utskottets vägnar:

KILS EDÉN.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlutande Nr 29.

23

Reservationer:

dels av herr Hildebrand vid punkt l:o mot vissa delar av motiveringen

ävensom vid punkterna 2:o och 3:o;

dels av herrar Clason, Bellinder, IC. J. Ekman, von Geijer, von Bahr,

greve Alexander Hamilton, Räf och Andersson i Ilöckerum, som ansett,

att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,

att fvungl. Maj:t ville låta utreda dels under vilka former en fullständigare

kännedom om aktuella utrikespolitiska frågor må kunna lämnas

riksdagen, dels huruvida och på vad sätt, under bevarande av begarantier

för upprätthållande av utrikesärendenas enhetliga

ledning och nödig sekretess därvid, ett närmare samarbete mellan regering

och riksdag i viktigare utrikespolitiska ärenden må kunna anordnas

genom utveckling av de nuvarande särskilda deputerade till en

vid varje riksdag fungerande institution, samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen föranleder;

dels ock av herr Hallendorff, som anfört:

1 principiellt hänseende synes mig intet vara att tillägga till de

erinringar mot representationens ingripande på utrikespolitikens område,

vilka gjordes i konstitutionsutskottets utlåtande nr 16 vid 1916 års

riksdag. Jag tillåter mig att ur detta yttrande citera följande (s. 6 — 7):

»En enhetlig ledning av ett lands utrikes angelägenheter är enligt utskottets

övertygelse det första och ofrånkomliga villkoret för eu lycklig handläggning av

dessa betydelsefulla och grannlaga värv. Det är vid varje slags förhandling en

självklar sak, att förhandlingsmyndigheten utåt måste finnas koncentrerad hos

ett enda organ; en motsatt anordning skulle blott giva motparten möjlighet att

spekulera i oenighet hos de förhandlande. Initiativet vid förhandlingar med främmande

makt måste redan av detta skäl fullt och helt ligga hos regeringen allena.

Det vore uppenbarligen redan ur denna synpunkt förenat med synnerlig fara

att genom konstitutionella anordningar, sådana som det av frid. Palmstierna

m. fl. förordade permanenta utskottet, för främmande makters representanter

öppna utvägen att genom medlemmar i utskottet på annat sätt än genom direkt

hänvändelse till regeringen söka inblanda sig i utrikesärendenas skötsel. Vår

historia företer mer än nog av varnande exempel på huru svenska politici, låt

vara mången gång i ärligaste övertygelse att de därmed tjänade landets intressen,

genom dylika förbindelser med främmande makter i själva verket tillfogat oss

allvarlig skada. Därtill kommer ytterligare, att delad ledning också betyder delat

ansvar, och att delat ansvar medför försvagad förmåga att besluta och handla.

Just i fråga om de utrikespolitiska angelägenheterna, där statens liv mer än i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

andra frågor kan hänga på målmedvetenhet, fasthet och handlingsförmåga, skulle

ett vacklande hit och dit kunna bliva ödesdigrare än eljest. Utskottet vill därför

icke medverka till någon åtgärd, som vore ägnad att på detta sätt försvaga

eu enhetlig ledning av rikets förhållanden utåt, och som därigenom skulle äventyra

ett av de viktigaste villkoren för rikets bestånd.»

Vad här utvecklats om nödvändigheten av koncentrerad ledning och

om faran i delat ansvar, har denna dag lika obetingad giltighet som i

fjol. De exempel av skärpt parlamentarisk kontroll eller rent av meddelaktighet

på detta område, som sedan dess erbjudits inom den ena

eller andra krigförande staten, ha övervägande karaktären av förtvivlade

försök att med sådana metoder återställa ett förverkat förtroende och

äro följaktligen svaghetstecken, ej motsatsen. Inom de båda krigförande

stater, som otvivelaktigt var i sitt slag haft den livskraftigaste och

sundaste politiska organisationen, England och Tyska riket, har man

tydligen haft möjligheter att bevara eller t. o. m. stärka detta förtroende

utan att tillgripa ytterligheten att ställa utrikesledningen under direkt

parlamentarisk kontroll.

Ingen har kunnat uppvisa, att någon skärpt dylik kontroll skulle

under dessa år visat sig nödvändig i värt land. Därmed skall ej vara

sagt, att allting hos oss befunnit sig i fullt tillfredsställande skick. Det

lärer ej kunna förnekas, att den bittra kritik, som under det senaste

året från åtskilliga håll riktats mot ledningen av vår utrikespolitik, varit

rätt oförmånlig för det lugna bevakandet av våra intressen utåt. Yid

lugnare övervägande torde det i många fall visat sig, att den kritik,

som sålunda kommit till synes, byggt på oriktiga eller åtminstone osäkra

förutsättningar. Detta synes mig i främsta rummet peka på ett onekligt

missförhållande, nämligen att den närmare kännedomen om utrikespolitiska

angelägenheter är här i landet i allmänhet alltför ringa — så

ringa t. o. m. att det varit ganska lätt att skapa opinion för mycket

svagt grundade yrkanden och påståenden. Yerklig politisk upplysning

torde vara enda vägen att råda bot härför.

För en stat, som befinner sig mitt uppe i de stora politiska brytningarna,

giver sig denna upplysning i viss mån av sig självt. Det är

vida vanskligare att skapa den inom en stat, där det varit ortodox

åskådning, att man icke skall ha någon utrikespolitik. För närvarande

torde emellertid även hos oss denna åskådning verka något föråldrad,

men vi ha så länge levat under den, att det är alltför naturligt, om

Sveriges folk ser något yrvaket på de stora politiska konstellationerna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29. 25

och vill lättvindigt annammar de slagord, som från ena eller andra sidan

föras till torgs. Denna företeelse, vars sanning man svårligen lär kunna

förneka, innebär en skarp varning mot alla experiment med att låta

den allmänna opinionens företrädare få något slags ökat inflytande över

vår utrikespolitiks ledning. Den visar samtidigt hän på den brist, som

hämst behöver avhjälpas, den rådande ofullständiga kännedomen om

allmän utrikespolitik och om Sveriges ställning i förhållande till denna.

För att avhjälpa denna brist finnas utvägar nära till hands. Den

närmaste är väl den i flere motioner förordade, att Kungl. Maj:t läte till

varje års riksdag utarbeta och utdela en kortfattad utrikespolitisk översikt.

Göres eu dylik översikt av den senaste tidens händelser tillräckligt

grundlig och sakrik, skall den på en gång bliva eu värdefull handbok

för alla, som genom sin ställning hava direkt beröring med aktuella

politiska frågor, och eu god vägledning för allmänhetens intresse.

Att få densamma till stånd synes närmast vara en pänningfråga. Ivungl.

utrikesdepartementet torde för närvarande kunna disponera utmärkt skickade

krafter för arbetet, och det bör enligt mitt förmenande betraktas

såsom ett intresse av första rangen för departementet att städse hava

sådana till sitt förfogande. Kär omständigheterna så föranleda, kunde

denna översikt kompletteras genom meddelande av lämpliga aktstycken

lörande aktuella frågor. Skulle därutöver inom riksdagen förefinnas

önskningar eller behov av fullständigare upplysningar på någon särskild

punkt, torde tillfälle att lämna sådana, i den mån detta låter sig göra,

mycket väl erbjuda sig i samband med 3:dje huvudtitelns behandling,

såvida icke regeringen i enstaka fall finner lämpligt att använda formen

av hemligt riksdagssammanträde.

Det är självklart, att man icke får vänta för mycket av den ökade

upplysning, som på detta sätt kan vinnas. Under alla omständigheter

bör den likväl kunna giva en på helt annat sätt objektiv och sakrik

framställning av händelser och förhållanden, än den som för närvarande

står allmänheten till buds i tidningarnas utrikesavdelningar. I samma

mån,, som intresset för dessa frågor växer, skall det ock bli lättare för

regeringen att finna sympati och understöd för sina strävanden.

Behöves härutöver närmare kommunikation rörande utrikesfrågoi’

mellan regeringen och riksdagen, så erbjuder vår författning åtskilliga

former därrör. Möjligheten av hemliga sammanträden har berörts: det

oör dock betonas, att dylika i alla tider och alla stater visat sig vara

ganska otillfredsställande från synpunkten av meddelade hemligheters

Bihang Ull riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 24 höft. (Nr 29.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

diskreta bevarande. Eu annan säkerligen mycket ofta använd form bar

varit förtroliga konferenser mellan regeringen och ledande män ur de

olika partierna. Slutligen erbjuder tillsättandet av det s. k. hemliga utskottet

en helt författningsmässig form.

Utgår man, som jag gjort, från den uppfattningen, att det viktigaste

behovet för närvarande är att dels bibringa eu fullständigare upplysning

i dessa frågor, dels också sörja för lämpliga kommunikationsformer

mellan regeringen och riksdagen, synes föga vara att begära utöver

det nu anförda. De senaste åren hava gjort det s. k. hemliga utskottet

till en fast och regelbundet återkommande institution. Att insätta

en lagbestämmelse, om dess regelbundna förekomst, synes därför

vara överflödigt och kunde även komma att motverka det önskade syftet.

Det bör nämligen icke förgätas, att lagbudet vore allting annat än

en säker garanti för, att detta syfte skulle uppnås. I samma mån som

det gjordes till regeringens ovillkorliga plikt att år efter år konferera

med dessa särskilda deputerade enligt § 54 regeringsformen, skulle frestelsen

kunna bli ganska stark att halla dom utanför ett och annat, en

■frestelse som ej i samma mån skulle göra sig gällande, därest man respekterade

den naturliga utgångspunkten: regeringens behov av stöd från

representationens sida.

Ännu mindre kan det från nu tillämpade synpunkt bli fråga om

att giva utskottet något slags permanens, d. v. s. låta det existera även

mellan riksdagarna. Detta är onödigt, ty dels överflödar under normala

förhållanden vår utrikespolitik ej så av händelser, att regelbundna

konferenser under hela året skulle vara av behovet påkallade, och dels

kunde regeringen — där ett extraordinärt behov av överläggning förelåge

— mycket lätt anordna en sådan konferens under hand. Men det

är° också vådligt, ty därmed brötes helt med den grundsats, som 1700- talets sorgliga erfarenheter förmådde lagstiftarne av 1809 att göra till

•orygglig regel, nämligen att inga riksdagsdelegationer utöver de rent

fackliga förvaltningarna av riksbanken och riksgäldskontoret fingo existera

mellan riksdagarna. Ett permanent utrikesutskott skulle lätt öppna vägen

för nya liknande anspråk, och detta utskott självt skulle med all säkerhet

mycket snart betrakta sig som ett litet fast ämbetsverk, ej blott

med uppgift att höras och eventuellt giva råd utan även med anspråk

att ingripa i ledningens detaljer.

Den uppfattning, som nu av mig framförts, är densamma, som angavs

i konstitutionsutskottets citerade utlåtande nr 16 år 191b. I slutet a\

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

-detta betoner utskottet behovet av vidsträcktare utrikespolitisk upplysning

(s. 12):

»På samma gång utskottet av olika grander icke kunnat tillstyrka något

av de framställda yrkandena, önskar det emellertid uttala, att det för spridningen

inom vårt land av eu riktigare uppfattning av de utrikespolitiska förhållandena

och deras betydelse utan tvivel under vissa omständigheter kan befinnas önskligt

och lämpligt, att meddelanden av intresse från utrikespolitikens områden i större

utsträckning än hittills merendels varit händelsen kunde komma i varje fall riksdagens

ledamöter och eventuellt även allmänheten till del. Beträffande spörsmålen

när, huru och i vilken utsträckning detta må kunna ske, bör det emellertid

enligt utskottets uppfattning tillkomma regeringen att i varje särskilt fall

taga initiativet.»

Jag finner ingen anledning föreligga att nu på annat sätt än möjligen

genom ett kraftigare betonande av nämnda upplysningsbehov frånträda

denna uppfattning, som dä gillades av riksdagens första kammare.

Att vidtaga de åtgärder, som härvidlag påpekats såsom egentligen nödiga,

ligger nämligen utan fråga inom Kungl. Maj:ts fulla befogenhet

och kan säkerligen ske utan att något rikdagens initiativ därför behöves.

A andra sidan torde det icke skada, om den stämning, som inom riksdagen

förefinnes, kommer till ett klart uttryck. Dessutom kunna vissa

i detta sammanhang nödiga åtgärder påfordra någon utgiftsökning för

utrikesdepartementet. I avseende på formerna för samarbetet regeringen

och riksdagen emellan synas däremot inga skäl föreligga för särskild

framställning.

Med stöd av det sålunda anförda tillåter jag mig yrka,

att riksdagen med avslag å de i ärendet väckta

motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om eu utredning, under vilka former en fullständigare

kännedom om akuella utrikespolitiska frågor må kunna

lämnas riksdagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.