Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter, dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden, dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål m. m.
1917-06-01 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1917:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter, dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden, dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål m. m.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1917 kl. 8 e. in.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om
skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder för
åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering
och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,
dels angående beredande åt riksdagen av medbe''slutanderätt
eller förhandlingsrätt med regeringen i utrikesärenden,
dels om närmare bestämmande av begreppet kommandomål
m. m.
Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg*, Bellinder, K. J. Ekman, Mannheimer,
von Geijer, Olof Olsson, von Bahr, greve Alexander Hamilton,
von Zweigbergk, Larsson i Västerås, Räf, Ericsson i Vallsta, Hildebrand*,
Kropp, Sterne, Hallendorlf*, Magnusson i Kalmar* och Andersson
i Höckerum.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottet liava hänvisats likalydande motioner, väckta
inom andra kammaren (nr 409) av herr Edén m. fl. och inom första
kammaren (nr 129) av herr Kvarnzelius m. fl., vari motionärerna hemställt
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning angående de åtgärder, som må kunna
vidtagas för åstadkommande och lagfästande av ett närmare samarbete
mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,
samt för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna och
de stadganden i övrigt, vartill utredningen föranleder.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 24 käft. (Nr 29.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
Enahanda yrkande har gjorts i en inom andra kammaren väckt,,
likaledes till konstitutionsutskottet hänvisad motion, nr 411, av herr
Palmstierna.
Vidare har i en inom andra kammaren väckt motion, nr 454, av
herr Hildebrand hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!
Haj: t anhålla, »att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och på
vad sätt ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare
utrikespolitiska angelägenheter må kunna anordnas samt för riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna och de stadganden i
övrigt, vartill utredningen föranleder».
I detta sammanhang har utskottet också förehaft
dels en av herr Lindhagen inom andra kammaren väckt motion, nr
294, med hemställan att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga förslag till sådana grundlagsändringar:
1) att riksdagen i utrikesärenden erhåller medbeslutanderätt med
regeringen ifråga om dels avhandlingar och förbund med främmande
makter och dels viktigare avgöranden om befarat angrepp och vid fredsslut,
ävensom att uttrycket »börja krig» utgår ur grundlagen;
2) att riksdagen i utrikesärenden erhåller förhandlingsrätt med regeringen
genom hemliga utskottets utvidgning till ett riksdagens utrikespolitiska
utskott; börande detta bestå av tjugufyra medlemmar jämte
suppleanter, utsedda proportionellt efter kamrarnas, partiernas och olika
partiskiftningars röstetal;
dels en av herr WavrinsJcy inom första kammaren väckt motion,
nr 141, däri motionären hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, »att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i syfte, att begreppet kommandomål måtte närmare
bestämmas och garantier givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets
område bliva behandlade i statsråd».
Syftet med såväl herrar Edéns och Kvarnzelius’ som herr Palmstiernas
och herr Hildebrands motioner angives vara att åstadkomma ett
»närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter». Eu dylig allmän reglering av hithörande
spörsmål åsyftas även i herr Lindhagens motion, medan däremot herr
Wavrinskys motion avser eu i samband med dessa stående specialfråga.
Det har därför synts utskottet lämpligt att i ett sammanhang upptaga
samtliga nu nämnda motioner till behandling. Med avseende på mott
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29. 3
veringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna samt — i fråga
om herr Lindhagens framställning — till motionen nr 289, däri motionären
å sid. 1 —12 framlagt skälen för sitt i motionen nr 294 gjorda
yrkande. Berörda motioner hava — herr Lindhagens motion nr 289
dock endast i de delar, där nu förevarande spörsmål behandlas — såsom
bilagor fogats vid utskottets utlåtande.
I anledning av väckta motioner utarbetades vid 1916 års riksdag
inom konstitutionsutskottet en historisk översikt över vad som i fråga
om parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken tidigare förekommit
inom riksdagen. Av denna översikt (ingående uti den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 för år 1916 fogade Bilaga 1) inhämtas, att frågor
angående förändringar i de konstitutionella reglerna för utrikes ärendens
behandling vid åtskilliga tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Dessa frågor hava gällt dels sättet för besluts fattande i dylika ärenden,
dels utvidgning av riksdagens kontroll över de av regeringen fattade beslut.
I förstnämnda avseende riktade sig de inom riksdagen framkommande
motionerna länge huvudsakligen mot den ordning, som stadgades i 1809
års regeringsform, och genom vilken såväl ministeriella mål i allmänhet
som särskilt frågor angående avhandlingar och förbund med främmande
makter undantogos från den för övriga regeringsärenden — utom kommandomålen
— gällande regeln om behandling i allmänt statsråd samt
överlämnades till en trängre ministeriel! konselj. Önskemålen gingo ut
på ett överförande av samtliga dessa utrikes ärenden till handläggning
i statsråd. Först under senare tid hava yrkanden framkommit angående
delaktighet för riksdagen i vissa viktigare utrikespolitiska avgöranden,
och dessa yrkanden hava varit begränsade till två kategorier av sådana
avgöranden; dels har (från 1889) föreslagits, att vid bestämmelsen om
konungens rätt att ingå i avhandlingar och förbund med främmande
makter skulle göras ett förbehåll om riksdagens rätt att pröva sådana
traktater i den mån desamma berörde områden, som folie under riksdagens
konstitutionella medbeslutanderätt (lagstiftnings-, anslags- och
bevillningsfrågor), dels har (från 1871) motionsvis yrkats begränsning i
den konungen genom § 13 regeringsformen tillerkända rätt att börja
krig, så att för sådant beslut skulle erfordras riksdagens samtycke. Intet
av dessa senare yrkanden om bestämmelser angående riksdagens delaktighet
i utrikespolitiska avgöranden har lett till någon ändring i grundlagarna.
Däremot genomfördes, på grund av en kunglig proposition,
Historik.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
1908 — 09 överflyttning av samtliga ministeriella ärenden till statsrådet,,,
varigenom den ministeriella konseljen försvann.
I fråga om den konstitutionella kontrollen över regeringens förande
i utrikes ärenden stadgade 1809 års regeringsform den begränsning i
konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen, att protokoll,
som anginge ministeriella ärenden (och kommandomål), kunde av utskottet
fordras endast i det, som rörde »allmänt kända och av utskottet
uppgivna händelser». I samband med förslagen om de ministeriella
ärendenas överflyttande till statsrådet hava understundom förekommit
yrkanden, att även protokollen i dessa ärenden skulle ingå under konstitutionsutskottets
allmänna och obetingade granskningsåliggande. Yid
1895 års riksdag, då motion väcktes om ett nytt granskningsutskott,
som skulle övertaga konstitutionsutskottets befogenhet i detta avseende,
föreslogs, att detta granskningsutskott skulle få sig förelagt de förbund,
traktater, konventioner och andra dylika avtal, som Konungen ingått
med främmande makter, utom hemliga artiklar, som dock ej finge strida
mot de offentliggjorda. Samtliga dessa förslag blevo emellertid av riksdagen
avslagna. Kär de ministeriella ärendena genom 1908—09 års
grundlagsändring överfördes till statsrådet, blevo protokollen i dessa
ärenden såsom regel likställda med övriga statsrådsprotokoll och sålunda
underställda konstitutionsutskottets granskning, men det undantag gjordes
att, »där rikets säkerhet eller eljes synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande
av mål, som angå rikets förhållande till främmande makt»,
över sådant mål skall föras »särskilt protokoll», och för dessa särskilda
protokoll bibehölls den förutvarande regeln om protokollen i ministeriel!
konselj, nämligen att de av konstitutionsutskottet finge fordras »endast i
det, som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser».
I motiveringen till den kungliga propositionen (ursprungligen avgiven
vid 1907 års riksdag) uttalade utriksministern, att utrikespolitiken, som
fordom räknat med »en långt gående hemlighetsfullhet» såsom nödvändig
betingelse, i våra dagar väsentligen ändrat karaktär, att detta särskilt
gällde ett land som vårt, vilket för sin utrikespolitik icke har annat
syfte än hävdande av sin självständighet och neutralitet och därför även
strängt vill avhålla sig från de stridigheter, som kunna uppkomma mellan
andra folk, att flertalet av ministeriella protokoll skulle kunnat utan
olägenhet underkastas samma offentlighet som övriga regeringsärenden,
samt slutligen att även vad anginge traktater med främmande makter
numera i allmänhet icke finnes någon anledning att omgärda dylika
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottet utlåtande Nr 2!).
ärenden med någon särskild hemlighetsfullhet. Däremot vore det förhastat
att därav draga den slutsatsen, att ministeriella ärenden undantagslöst
borde på enahanda sätt som andra regeringsärenden vara underkastade
konstitutionsutskottets granskning, varav följde möjligheten att de bringas
under offentlig diskussion. Det vore obetänksamt att alldeles förbise
möjligheten av ett sådant politiskt läge, att vårt land för skyddande av
sin självständighet måste avsluta ett avtal, som icke lämpar sig för offentlig
diskussion, och fall kunde förekomma, dä det icke vore önskvärt, att
förhandlingar på ett förberedande stadium bringades till allmänhetens
kännedom. Av dessa skäl föreslogs den ovannämnda bestämmelsen, att
vissa utrikes ärenden skulle föras till särskilda protokoll, och betingelserna
för dessas infordrande av konstitutionsutskottet. Utrikesministern karaktäriserade
emellertid denna anordning så, att densamma icke skulle inkräkta
på konstitutionsutskottets regelmässiga kontroll över utrikesärenden och
att densamma avsåge endast »antagligen sällan förekommande fall».
De önskemål angående samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
angelägenheter, som 1916 framfördes (i motioner av herrar
Palmstierna, Lindhagen m. fl.), hänförde sig i likhet med de äldre framställningarna
på detta område så väl till sättet för besluts fattande i
vissa utrikes ärenden som till medlen för konstitutionell kontroll över
sådana beslut efter det dessa fattats. Önskemålen anknöto i åtskilliga
punkter mer eller mindre till tidigare motioner: så herr Lindhagens
yrkanden om ändring i § 13 regeringsformen (rörande konungens rätt
att börja krig och sluta fred) och om stadgande att riksdagens samtycke
skulle fordras till förbund och viktigare avhandlingar med främmande
makter (§12 regeringsformen). Så väl herr Lindhagen som herr Palmstierna
vände sig därjämte mot de 1909 införda bestämmelserna om särskilda
protokoll för vissa ministeriella mål och om de särskilda betingelserna
för sådana protokolls infordrande av konstitutionsutskottet. Men
därjämte avsågos, i synnerhet i herr Palmstiernas motion, även garantier
för en viss samverkan mellan regering och riksdag på ett förberedande
stadium av viktiga utrikes ärendens behandling, innan sådana ärenden
kommit till avgörande beslut i regeringen.
Samtliga motioner blevo av konstitutionsutskottet avstyrkta och av
första kammaren avslagna. Andra kammaren biföll däremot de yrkanden
om skrivelser till Kungl. Maj:t i motionernas syfte, vilka reservationsvis
framlagts av 10 ledamöter av utskottet. Berörda skrivelseförslag
innehöllo hemställanden,
6
Konstitutionsutskottets tillåtande Nr 29.
dels att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning angående de åtgärder,
som må kunna vidtagas för åstadkommande ock lagfästande av
ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter, samt för riksdagen framlägga förslag till de
ändringar i grundlagarna och de stadganden i övrigt, vartill utredningen
föranleder;
dels att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag angående sådan ändring av 13 § regeringsformen, som —
förutom vad som kan föranledas av ovannämnda allmänna samarbete
mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska avgöranden, vilka behandlas
i denna paragraf — bringar dess lydelse i närmare överensstämmelse
med den i 74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets
krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande
av vår neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp;
dels ock att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i syfte, att begreppet kommandomål måtte närmare
bestämmas och garantier givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets
område bliva behandlade i statsråd.
Utskottets
yttrande.
De nu förevarande motionerna ansluta sig i så måtto till de av
andra kammaren 1916 fattade besluten, att herrar Edéns och Kvarnzelius’
samt herr Palmstiernas yrkanden ordagrant och herr Hildebrands i
huvudsak överensstämma med det först nämnda av de tre besluten.
Det spörsmål, som avses i det andra beslutet, beröres i motiveringen
till herrar Edéns och Kvarnzelius’ motioner och göres av herr Lindhagen
direkt till föremål för ett skrivelseförslag. Herr Wavrinsky har slutligen
i sin motion upptagit det tredje beslutet såsom eget yrkande.
I anslutning till vad som skedde 1916 har det synts utskottet lämpligast
att till en början behandla den allmänna frågan om anordnande av ett
närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter för att sedan övergå till de speciella yrkanden,
vilka gjorts med avseende å dels uttrycket »börja krig» i § 13 regeringsformen,
dels begränsning av begreppet kommandomål.
I. Samarbete
mellan regering:
och riksdag
i utrikespolitiska
angelägenheter.
Med avseende på de grundläggande förutsättningarna för problemet
om regeringens och riksdagens inbördes ställning i utrikespolitiska angelägenheter
uttalade sig reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott på
följande sätt:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
»Inom skilda länder, både krigförande och neutrala, framträder med
växande styrka tanken att skapa ökade garantier för en sådan behandling av
viktiga utrikespolitiska angelägenheter, som motsvarar folkens livsintressen och
kan förebygga, att folken bliva inkastade i en strid på liv och död utan att
hava förvissning om, att denna strid är nödvändig, samt att det som kunnat
göras för att avvända densamma blivit gjort. Världskriget har ställt alla
Europas folk inför frågan, om det kan anses motsvara vår tids samhällsutveckling,
att angelägenheter av denna vitala betydelse skola vara helt eller i allt
väsentligt undandragna inflytande från folkrepresentationerna och överlåtna åt
regeringarna. Och när nu i skilda länder kravet reses på förändringar, genom
vilka folkrepresentationerna göras delaktiga i åtminstone de betydelsefullaste
utrikespolitiska avgörandena samt erhålla vidgad kontroll över desamma, innebär
detta icke blott ett uttryck för folkens självkänsla, utan också strävan att på
så sätt vinna ökade garantier mot ett återupprepande av den katastrof, som nu
övergår Europa, och därmed bidraga till att lägga grund för ''eu varaktig fred’.»
Reservanterna betona, att när nu även i Sverige dessa strävanden upptagas,
»däri icke ligger något underkännande av det sätt, varpå Sveriges utrikespolitik
blivit av regeringen ledd vare sig under föregående tid eller nu under det pågående
världskriget». »Men den omständigheten, att svensk utrikespolitik under
lång tid blivit förd på ett sätt, som i det väsentliga förtjänar allt erkännande,,
kan icke anföras såsom skäl för att ingen förändring i riksdagens ställning till
utrikes ärendenas ledning nu skulle behövas. Den oerhörda kris, som Europa
nu genomgår, och vars verkningar även vårt land så starkt känner, har bragt
hela problemet om förhållandet mellan regering och riksdag på detta område i
ett väsentligen förändrat läge. De prövningar, som vårt land genomgått under
den hittills tillryggalagda delen av krisen, ej mindre än de prövningar, som
kunna förväntas i fortsättningen, måhända även i samband med den slutliga
uppgörelsen och under krigets efterverkningar — dessa redan inträffade eller
framför oss liggande prövningar ställa ojämförligt starkare krav än förut på
regeringens och riksdagens samarbete i utrikespolitiska angelägenheter. Världskrigets
faror ha inom vårt land uppkallat eu stark och levande känsla därav,
att svenska folket behöver och bör äga rätt att genom sin representation bliva
delaktigt i sådana avgöranden, som kunna bestämma över hela dess öde. Även
ur regeringsmakteus synpunkt bör enligt utskottets mening denna tidserfarenhet
hava ådagalagt, att det är en angelägenhet av yttersta vikt att, så långt möjligt
är, skapa garantier för en fast och förtroendefull samhörighet mellan regering
och folk i de stora utrikespolitiska spörsmålen. En sådan samhörighet utgör
den bästa borgen för att vårt land skall kunna i sitt förhållande till andra länder
uppträda med samlad kraft, till värn för sin självständighet och sina livsintressen.
»
Utskottet delar till fullo den ovan uttalade uppfattningen om angelägenheten
av en fast och förtroendefull samhörighet mellan regering
och folk i de stora utrikespolitiska spörsmålen. En liknande uppfattning
har under det år, som gått, sedan det nu återgivna uttalandet gjor
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
des, med alltjämt ökad styrka gjort sig gällande i andra länder. Det
torde i detta hänseende vara tillräckligt att hänvisa till vad härom upplysts
i flera av de förevarande motionerna. Därav framgår otvetydigt,
att samarbetet mellan regeringar och parlament under kriget gjort nya
och betydelsefulla framsteg. »Utrikespolitikens avsöndring såsom en
angelägenhet för regeringarna ensamma kan», såsom i herrar Edens och
Kvarnzelius’ motioner framhållits, »under intrycket av krigets fruktansvärda
lärdomar icke längre upprätthållas, folken och folkrepresentationerna
kräva ökad andel i avgörandet av dessa frågor, som gälla deras
väl eller ve, och en förskjutning i denna riktning är i full gång».
Det otillfredsställande i den ordning, som i detta avseende råder i
vårt land, framträder mot denna bakgrund i förstärkt belysning. »Våra
konstitutionella regler för utrikesärendenas behandling och den praxis,
som till dessa regler anknutit sig, hava», såsom i nyssnämnda motioner
erinrats, »länge ställt den svenska riksdagen i en sämre ställning än de
flesta andra representationer. Denna efterblivenhet har blivit ännu större
genom den utveckling, som under världskriget skett i andra länder, och
som hos oss haft mycket ringa motsvarighet.»
Det gångna årets erfarenheter hava sålunda enligt utskottets mening
varit ägnade att i mer än ett avseende belysa de brister i våra
nuvarande författningsbestämmelser och på dem grundad praxis, varom
reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott anförde följande:
»Den gällande ordningen lägger makten över alla utrikes ärenden uteslutande
i regeringens hand, utan skyldighet för densamma att i någon form samverka
med riksdagen ens vid de viktigaste avgöranden, och utan full trygghet för en
effektiv kontroll från riksdagens sida över sådana avgöranden. 1 sistnämnda
avseende är att märka, att då vissa mål, som angå rikets förhållande till främmande
makt, kunna föras till särskilda statsrådsprotokoll, och då sådana protokoll
kunna av konstitutionsutskottet infordras endast i det som rörer allmänt
kända och av utskottet uppgivna händelser, så föreligger den möjligheten, att
betydelsefulla och avgörande utrikespolitiska steg kunna undandragas det konstitutionella
ansvar, som annars är stadgat för alla regeringshandlingar. Vad angår
den direkta samverkan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter,
anvisa våra grundlagar — frånsett riksdagens andel i sådana traktater,
som beröra dess lagstiftnings-, beskattnings- och bevillningsrätt — egentligen
intet annat direkt medel än det som ligger i Konungens rätt — enligt 54 § i
regeringsformen och 50 § i riksdagsordningen — att av riksdagen äska särskilda
deputerade för att med honom överlägga om ärenden, dem han prövar böra hemliga
hållas.» Reservanterna påpeka, att det ankommer ensamt på Konungen,
huruvida sådana deputerade skola tillsättas eller icke, ävensom i förra fallet
Konstitutionsutskottots utlåtande Nr 29.
9
vilka ärenden som skola föreläggas dem till yttrande, samt betona, att om även
denna form för samverkan vid åtskilliga tillfällen kommit till användning, densamma
dock »alltjämt haft karaktären av en utväg för extraordinära fall samt
redan härigenom icke kunnat konstituera något regelbundet samarbete»; de anmärka
slutligen, »att ett sådant »hemligt utskott» efter 1854 endast sparsamt
förekommit: år 1895 och 1905 i samband med kritiska lägen inom den svensknorska
unionen samt slutligen 1914 och vid innevarande riksdag med anledning
av det nu pågående världskriget. Huru osäkert det är att räkna med det hemliga
utskottet enligt nu gällande bestämmelser belyses bl. a. av det förhållandet,
att något sådant utskott däremot icke tillsattes vid fjolårets riksdag [1915], I
vad mån åter detta hemliga utskott, när det förekommit, kunnat tjäna som
organ för ett verkligt samarbete undandrager sig för senare tid ett säkert bedömande,
då utskottets protokoll under femtio år icke äro offentliga, men skäl
torde finnas för det antagandet, att ifrågavarande utskott åtminstone i vissa fall
vant i sin verksamhet starkt begränsat och dess betydelse härigenom reducerad.»
»Regeringens makt över utrikespolitiken innebär naturligtvis icke hinder
mot att inom riksdagen beröra hithörande spörsmål i de allmänna former, som
riksdagens verksamhet medgiver: genom motioner, interpellationer eller uttalanden
i debatter, där därtill finnes anledning.» Reservanterna hänvisa till
ovan anförda bilaga till 1916 års konstitutionsutskotts utlåtande, vilken ger eu
mversikt över de utvägar, som. i detta syfte kunnat användas, och som i så
måtto representera en viss komplettering av den samverkan, vilken skett genom
de särskilda deputerade. Men de framhålla, att just denna översikt också belyser,
»huru bristfälliga ifrågavarande kompletterande medel för regeringens och
riksdagens samverkan varit och huru sporadiskt de kommit till användning.
Endast frågor angående unionen mellan Sverige och Norge ha på ett mera regelmässigt
och effektivt sätt behandlats i riksdagen, och dylika frågor folio genom
-själva unionsförfattningen inom riksdagens verksamhetsområde. Utrikespolitiska
ärenden i egentlig mening ha däremot huvudsakligen berörts i spridda uttalanden
samt endast vid enstaka tillfällen givit anledning till mera samlade meningsyttringar.
Något mera regelmässigt och effektivt samarbete mellan regering och
riksdag har icke på dessa vägar kunnat åstadkommas.»
Det är redan av vad nu blivit anfört klart, att spörsmålet om en
förändrad ordning med avseende å viktigare utrikespolitiska ärendens
handläggning är av synnerligen omfattande natur. För genomförande av
en dylik ordning krävas såväl ändringar i grundlagarna som åtgärder av
annan art. Utskottet är icke berett att i någotdera hänseendet framlägga
definitiva eller detaljerade förslag och anser i likhet med motionärerna,
att frågan först bör underkastas en av Kungl. Maj :t föranstaltad
utredning. Såsom utgångspunkter för en dylik utredning anser sig utskottet
emellertid böra dels utveckla de principer, på vilka enligt utskottets
mening en närmare samverkan mellan regering och riksdag bör
^PPbyggas, dels redogöra för de speciella reformförslag, som berörts i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 24 höft. (Nr 29.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
motionerna och som synas utskottet böra tagas i betraktande vid utredningen.
Därvid vill utskottet emellertid betona, att denna uppräkning
icke åsyftar att vara uttömmande, utan att jämväl andra uppslag böra^
om så befinnes lämpligt, komma under omprövning.
Yad först angår principerna för en samverkan mellan regering och.
riksdag kan utskottet inskränka sig till att instämma i vad reservanterna
i 1916 års konstitutionsutskott därom uttalade.
Reservanterna framhöllo i nämnda hänseende, att man på detta område
borde framgå med den varsamhet, som utrikesärendenas särskilt grannlaga natur
krävde. Motivet till utrikesärendenas överlämnande åt regeringen ensam hade''
varit behovet av eu särskild koncentration i ledningen av dessa angelägenheter
och en särskild diskretion vid deras handläggning. Visserligen hade den diplomatiska
sekretessen i många fall drivits allt för långt i det internationella umgänget.
Men att för möjligheten av ett fruktbringande meningsutbyte staterna
emellan krävas garantier mot störande indiskretioner, och att särskilt under pågående
förhandlingar mellan regeringarna säkerhet måste finnas mot sådana
indiskretioner, vore uppenbart. Likaså måste regeringen, för att på ett framgångsrikt
sätt kunna representera vårt land och bevaka dess intressen, i sin
hand behålla en verklig ledning av utrikesärendenas skötsel. Principerna för
en utveckling av samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter
borde alltså bliva, -att den koncentration under regeringens ledning
och den diskretion vid ärendenas behandling, som på detta område alldeles särskilt
vore av nöden, vederbörligen bibehölles, och att riksdagens medverkan tillkornrne
endast i den utsträckning och i de former, som erfordrades för att folkrepresentationens
uppfattning skulle komma till sin rätt i viktiga avgöranden
och därmed Sveriges utrikespolitik vinna styrkan av verkligt samförstånd mellan
regering och riksdag.
De ändringar i grundlagarna och därmed sammanhängande övriga
åtgärder, som i de olika motionerna framhållits såsom ägnade att bliva föremål
för den avsedda utredningen, kunna, liksom i reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande 1916, sammanfattas i följande huvudpunkter:
l:o. Riksdagens ställning till traktater med främmande makter.
Herr Lindhagen har ifrågasatt sådan grundlagsändring, att riksdagen
erhåller medbeslutanderätt med regeringen i fråga om avhandlingar
och förbund. Utskottet vill i detta hänseende liksom 1916 års
reservanter anmärka, att det numera torde få anses allmänt erkänt, att
därest Kungl. Maj:t med främmande makt ingår sådana avtal som beröra
områden, inom vilka riksdagen enligt grundlagarna har en allmän
konstitutionell befogenhet — lagstiftning, anslag, beskattning — sådana
avtal kräva riksdagens samtycke. Däremot synes det icke vara ställt
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
11
Hitom tvivel, att riksdagens statsrättsliga befogenhet har ovillkorlig verkan
även i förhållande till främmande makt, med vilken regeringen avslutat
ett avtal, därest detta avtal ratificerats. Understundom har gjorts gällande,
att ett internationellt avtal kan vara folkrättsligt bindande, ehuru statsrättsligt
ogiltigt. Under sådana förhållanden torde, på sätt av herrar
Eden och Kvarnzelius ifrågasatts, böra tagas i övervägande, huruvida
icke skål kunna föreligga att i regeringsformen vidtaga sådan ändring,
att riksdagens samtycke fastslås såsom erforderligt för sådana traktater,
som beröra områden, inom vilka enligt grundlagarnas allmänna bestämmelser
riksdagen har beslutanderätt (lagstiftning, anslag, beskattning). —
Herr Lindhagens yrkande innefattar emellertid även andra traktater än
de sist nämnda. Mot hans förslag i den generella form det i motionen
erhållit, kunna utan tvivel resas invändningar, vilkas betydelse motionären
f. ö. — enligt vad av motiveringen framgår — själv icke förbisett.
Utskottet finner dock, att den av motionären förordade principen
i och för sig har ett så starkt berättigande, att den i varje fall
måste allvarligt beaktas vid en blivande utredning. Det torde alltså, *
såsom i herrar Edens och Kvarnzelius’ motioner ifrågasatts, böra prövas i
vad mån riksdagens medverkan må kunna och böra stadgas även för
politiska förbund och sådana »avhandlingar med främmande makter»,
vilka falla utanför nämnda områden för riksdagens nuvarande befogenhet.
2:o. Riksdagens medinflytande vid befarat angrepp och vid fredsslut.
Herr Lindhagen anser, att medbeslutanderätt bör tillkomma riksdagen
i fråga om »viktigare avgöranden om befarat angrepp och vid
fredsslut». Det må i detta hänseende anmärkas, att ett betydelsefullt
sådant medinflytande i viss mån redan tillförsäkrats riksdagen dels genom
föreskriften i 74 § regeringsformen, att de s. k. rekvisitionslagarna
icke kunna bringas i tillämpning utan att riksdagskallelse utfärdats, dels
genom värnpliktslagens bestämmelse att likaledes riksdagskallelse —
därest riksdag ej redan är samlad — måste utfärdas, innan Konungen
inkallar beväringens andra uppbåd, dels därigenom att för de finansiella
åtgärder, som oundgängligen måste förknippas med sådana avgöranden,
kräves riksdagens medverkan (för anslag och deras täckande genom
statslån och beskattning). Att emellertid även i andra avseenden en
samverkan mellan regering och riksdag i ett dylikt fall är önskvärd,
synes utskottet i likhet med 1916 års reservanter uppenbart, och utskottet
anser sig liksom dessa kunna förutsätta, att en dylik samverkan
också självfallet måste komma till stånd i samband bland annat med de
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
finansiella anstalter som nyss berörts. Riksdagens medinflytande vid;
dessa yiktiga avgöranden torde dock, såsom herrar Edén och Kvarnzelius
framhållit, böra bättre tryggas, om så befinnes lämpligt genom
särskilda bestämmelser. — På den av herr Lindhagen väckta frågan
om riksdagens medinflytande vid fredsslut har utskottet, då några anvisningar
angående möjliga former för riksdagens medinflytande i detta
avseende icke förefinnas i motionen, icke haft anledning att närmare
ingå. — Det i detta sammanhang framförda förslaget om viss ändring
i § 13 regeringsformen skall i annat sammanhang beröras.
3:o. Meddelanden från regeringen till riksdagen.
Anordningar för regelmässiga meddelanden av denna natur hava
tillstyrkts av herrar Edén och Kvarnzelius. Herrar Hildebrand och
Palmstierna hava uttalat sig i samma riktning och därvid särskilt påpekat
lämpligheten av årliga redogörelser till riksdagen i den ena eller
andra formen för vad som tilldragit sig i utrikespolitiskt avseende.
Utskottet finner, i likhet med fjolårets reservanter, tanken förtjäna
allt beaktande. Vare sig sådan redogörelse skulle, såsom herr Palmstierna
ifrågasätter, lämnas genom en särskild »berättelse över vad som
i utrikespolitiskt hänseende sig tilldragit», eller densamma kunde taga
annan form, skulle riksdagen därmed erhålla en välbehövlig orientering
på detta område, vilken kunde bliva föremål för diskussion och giva
anledning även till kompletterande muntliga meddelanden. Utskottet
erinrar, att kamrarnas arbetsordningar giva möjlighet till sammanträden
även inom slutna dörrar, därest sådant försiktighetsmått prövas erforderligt,
och att vid innevarande samt närmast föregående riksdag meddelanden
i slutna sammankomster av båda kamrarna förekommit.
Utskottet vill i detta sammanhang instämma i herrar Edéns och
Kvarnzelius’ uttalande, att vad som i Sverige i detta avseende förekommit
under krigstiden, icke kan anses tillfredsställande. Den nya.
anordning — med redogörelser till riksdagen av allmännare karaktär -—,
som vid början av innevarande riksdag inleddes, utgör, såsom motionärerna
framhållit, ett erkännansvärt steg i rätt riktning, men ej heller då
kom man till något sådant meningsutbyte, som skulle varit behövligt
för att giva riksdagen tillbörlig inblick i regeringens uppfattning och
syften. Såväl regeringens redogörelser för det utrikespolitiska läget
som formerna för de sammanträden, vid vilka sådana redogörelser givas,,
behöva uppenbarligen — därutinnan är utskottet fullt ense med motionärerna
— yttermera utvecklas och preciseras, om man därmed skalk
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
13
vinna (let samförstånd, som åsyftas. I sistnämnda hänseende hava motionärerna
med all rätt anmärkt, att de förtroliga meddelandena av utrikespolitisk
art hittills skett, icke till varje kammare för sig inom slutna
dörrar, utan vid gemensamma sammankomster av ett slags enskild natur
av båda kamrarnas ledamöter. Skulle denna form fortfarande komma
till användning, synes det, på sätt motionärerna påpekat, önskligt, att
de gemensamma sammankomsterna bliva på något sätt närmare reglerade
för att kunna bättre än hittills motsvara sitt ändamål.
4:o. »Det hemliga utskottets> utveckling till fast institution.
En ombildning av de »särskilda deputerade», varom § 54 regeringsformen
talar, har i samtliga nu förevarande motioner framhållits såsom
en huvudpunkt i den blivande utredningen.
Herr Lindhagen hemställer om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om sådana förslag till grundlagsändringar, att riksdagen i utrikesärenden
erhåller förhandlingsrätt med regeringen genom hemliga
utskottets utvidgning till ett riksdagens utrikespolitiska utskott och har
i följande ordalag antytt detta »utrikesutskotts» uppgift: »Det bör all
tid
fungera under riksdagarna och eventuellt även mellan riksdagarna,
tillerkännas eget initiativ, i möjligaste mån befrias från sekretessen och
samverka med riksdagen.»
Herr Hildebrand, som i väsentliga punkter har en annan uppfattning,
skildrar på följande sätt formerna för »utrikesutskottets» verksamhet:
»Vid
riksdagens början och slut samt däremellan, när så erfordras,
lämnar utrikesministern inför utskottet en exposé över det utrikespolitiska
läget, varvid diskussion kan förekomma. Konungen kan närvara vid
utskottets överläggningar om utrikespolitiska angelägenheter, likaså (utom
utrikesministern) statsministern eller annan statsrådsledamot, som Konungen
därom anmodar (t. ex. finansministern, där fråga är om handelspolitiken).
Utskottet äger hos utrikesministern hemställa om meddelanden i viss
uppgiven fråga, och skall denna hemställan uppfyllas, för såvitt ej bestämda
skäl till avslag förefinnas, vilka skäl skola delgivas utskottet
(t. ex. om undantagsvis annan makt uppställt krav på fullständig diskretion
under ett visst skede av förberedande förhandlingar). Utskottets
medlemmar skola vara bundna av tystnadsplikt beträffande de frågor, som
böra hemliga hållas. Granskningen av statsrådsprotokoll i utrikesfrågor
överflyttas från konstitutionsutskottet till utrikesutskottet, vilket får del av
alla sådana protokoll. Huruvida särskilt hemliga protokoll undantagsvis
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
under någon viss tid (t. ex. under viss pågående förhandling, som annan
makt begärt vara fullt diskretionär) må kunna tillbakahållas för att sedan
företes, må bero på en blivande utredning; i vad mån så kan anses nödvändigt,
undandrager sig mitt omdöme.»
Efter att hava dryftat vissa med det föreslagna utskottets protokollsgranskning
sammanhängande frågor fortsätter motionären:
»Utrikesutskottet fungerar endast när riksdag är samlad. Att låta
utskottet fortsätta sitt arbete mellan riksdagarna stöter på mycket starka
principiella betänkligheter och måste bestämt avrådas. Under normala
tider torde det vara fullt tillräckligt med utskottets arbete under riksdagarna,
och under abnorma förhållanden torde Konungen lämpligen
kunna rådföra sig med kamrarnas förre talmän, riksdagspartiernas ledare
m. fl.
Då utrikesutskottet skulle få eu jämförelsevis lindrig arbetsbörda,
torde partiernas ledande män kunna insättas däri, alldeles oberoende av
deras placering i andra utskott. Huruvida vissa kungl. propositioner
och motioner böra remitteras till utrikesutskottet, bör vara beroende av
utredningen. Att så bör ske i minsta möjliga omfattning synes mig
vara tydligt.»
Herrar Edén och Ivvarnzelius, med vilka herr Palmstierna i allt väsentligt
är ense, hava tänkt sig den föreslagna institutionen såsom »en fast förtroendenämnd,
som regelbundet tillsättes av riksdagen, med vilken regeringen
har att samråda i viktiga utrikespolitiska angelägenheter, innan
dessa avgöras, och som kan fungera även mellan riksdagarna».
Utskottet anser, att vid den nu ifrågavarande tanken bör fästas
synnerlig vikt. Skall ett samarbete mellan regering och riksdag på det
utrikespolitiska området bliva av verklig betydelse, bör detsamma icke
inskränkas till meddelanden om av regeringen redan fattade beslut eller
dessas föreläggande till riksdagens godkännande, utan även innebära ett
samråd innan avgörandena träffas, alltså på ett stadium, då ett dylikt
samråd kan hava någon inverkan även på regeringens egna viktiga mått
och steg. I annat fall inträffar allt för lätt, såsom erfarenheten från
alla länder ger vid handen, och såsom även bestyrkts vid det nu pågående
världskrigets utbrott, att folkrepresentationen i realiteten ställes
inför ett redan fullbordat faktum, även om i formen dess anslutning begäres
till ett sista yttre steg. Och för att ett sådant samråd av förberedande
art skall låta sig praktiskt genomföras är det tydligen nödvändigt,
att riksdagen i regel representeras av en för detta ändamål utsedd mindre
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
15
delegation. Det synes utskottet, att en institution av den ungefärliga
begränsning som de särskilda deputerade och i mån av behov liksom
dessa deputerade bunden av tysthetsplikt skulle bereda möjlighet härtill.
En skillnad bör emellertid, såsom herrar Eden och Evarnzelius framhållit,
kunna göras mellan sådana ärenden, där tystnadsplikten är fullständig
och ovillkorlig, och sådana, i vilka de nämnda förtroendemännen
bemyndigas att, under vederbörliga garantier, kommunicera med övriga
ledamöter i riksdagen. Om, såsom självfallet bör bliva förhållandet, det
överlämnas åt regeringen att avgöra, i vilka fall sådan kommunikation
må kunna ske, torde härav icke vara att befara några olägenheter, men
val skulle på så sätt riksdagens förtroendemän kunna bättre än hittills
fylla sin uppgift att verka såsom en förbindelseled mellan regering och
folkrepresentation.
Skall emellertid detta slag av samverkan kunna fylla sin uppgift,
fordras uppenbarligen, att en dylik delegation blir regelmässigt tillsatt
vid varje riksdag och icke beroende av särskilt äskande från regeringen,
ävensom att regeringen har icke blott rätt utan även skyldighet att samråda
med densamma vid viktiga utrikespolitiska avgöranden. Utskottet
vill särskilt under hänvisning till vad herrar Eden och Evarnzelius anfört
i frågan starkt betona angelägenheten därav. Utskottet vill å andra
sidan uttala, att detta samråd icke får fattas så, att nämnda förtroendemän
skulle ingripa i detaljerna av utrikesförvaltningen, enär ett dylikt
ingripande kunde leda till förfång för den koncentration och enhetlighet
i ärendenas ledning, om vars nödvändighet här ovan erinrats. Den inverkan
på det utrikespolitiska området, varpå riksdagen kan göra berättigade
anspråk, bör endast avse de verkligt betydelsefulla avgörandena,
så mycket hellre som en institution av ifrågavarande art uppenbarligen
skulle sakna förutsättningar för att kunna följa enskildheterna i det löpande
arbetet inom utrikesstyrelsen.
Om förtroendemän, motsvarande de särskilda deputerade, tillsättas
vid varje riksdag, komma dessa i viss mån att få karaktären av ett
ständigt utskott. Eonstitutionsutskottet har emellertid den meningen,
att det med hänsyn till deras särskilda ställning och uppgift är angeläget,
att denna likhet med de ständiga riksdagsutskotten icke utvecklas
till allmän likställighet med dessas organisation och arbetssätt. Om till
nämnda förtroendemän skulle remitteras propositioner eller motioner i
utrikespolitiska frågor, komme detta dels att leda till svårlösliga spörsmål
angående förhållandet till nuvarande utskott — t. ex. stats-, lag
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
och bevillningsutskotten — dels att ogynnsamt återverka på den karaktär
av förbindelseled mellan riksdag och regering, som framför allt varit
avsedd. Över huvud taget skulle det personliga samarbetet med medlemmar
av regeringen, som är en huvudsaklig förutsättning för den
ifrågasatta institutionen, och som även utmärker de särskilda deputerades
arbete under nuvarande ordning, vara oförenligt med de allmänna grunderna
för våra riksdagsutskotts ställning.
Såväl reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott som herrar Edén,
Ivvarnzelius och Palmstierna i sina nu avgivna motioner framhålla, att
den riksdagens förtroendenämnd för utrikesärenden, som på detta sätt
skulle skapas, bör erhålla befogenhet att fungera även mellan riksdagarna.
Såsom skäl härför hänvisas till det förhållandet, att ett samråd i viktiga
utrikespolitiska avgöranden mellan regeringen och riksdagens förtroendemän
naturligen kan påkallas på en tid, då riksdag icke är samlad.
Reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott anmärkte i detta sammanhang,
att en viss motsvarighet till dylik anordning finnes redan i riksdagens
fullmäktige för banken och riksgäldskontoret samt riksdagens
kommitterade för tryckfrihetens vård, samt att olägenheten därav, att
uppdraget för de av Konungen äskade »särskilda deputerade» enligt nuvarande
bestämmelser upphör med riksdagens avslutning, under dessa
senaste år gjort sig tydligt kännbar. Utskottet anser, att den blivande
utredningen bör omfatta även detta spörsmål om befogenhet för det tilltänkta
utrikesutskottet — eller riksdagens förtroendenämnd enligt terminologien
i 1916 års reservation — att fungera mellan riksdagarna.
Det synes utskottet, att en sådan befogenhet, om den hålles inom
lämpliga gränser, icke bör kunna väcka större betänkligheter än det av
herr Hildebrand ifrågasatta rådförandet med kamrarnas talmän och partiledarne.
Utskottet erinrar också därom, att, såsom i herrar Edéns och
Ivvarnzelius’ motioner påpekas, en i viss mån analog anordning på hösten
1916 beslutits av tyska riksdagen, då denna gav sitt huvudutskott uppdrag
att även under det riksdagen är ajournerad sammanträda till rådslag
med regeringen i frågor rörande kriget och utrikespolitiken.
5:o. Granskningen av protokoll i utrikes ärenden.
Härom yttra herrar Edén och Kvarnzelius: »En revision bör ske
av formerna för den allmänna kontrollen över utrikesledningen (genom
konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen), med hänsyn
till de luckor som nu förefinnas i denna kontroll genom bestämmelsen i
regeringsformens § 105, enligt vilken utskottet icke kan infordra de
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2!).
17
*särskilda protokoll», vilka kunna föras på grund av regeringsformens §
9, annat än i vad som rör »allmänt kända och av utskottet uppgivna
händelser». En dylik revision har även ifrågasatts av herr Palmstierna.
Under förutsättning att i vissa fall fullständig tystnadsplikt ålägges
en riksdagsdelegation anser även herr Ilildebrand, att i regel alla sådana
protokoll böra kunna företes till granskning. På sätt ovan omnämnts,
anser han emellertid, att denna granskning bör tillkomma det nyinrättade
utrikesutskottet.
Yad i motionerna anmärkes angående bristerna i nuvarande ordning
för kontrollen över utrikesstyrelsen, bör enligt utskottets mening
föranleda, att även denna sida av förhållandet mellan regering och riksdag
upptages till prövning. Därvid bör givetvis hänsyn tagas till den
av herr Hildebrand antydda möjligheten, att granskningen av utrikesprotokollen
kunde överflyttas från konstitutionsutskottet till »utrikesutskottet».
Utskottet anser dock åtskilligt tala för att det framgent såsom
hittills skall visa sig ändamålsenligast, att protokollsgranskningen i dess
helhet tillkommer konstitutionsutskottet.
Med avseende på ifrågavarande protokoll erinrade fjolårets reservanter
till en början om den motivering, som på sin tid anfördes för bestämmelsen,
att vissa mål angående rikets förhållande till främmande makt kunna föras till
särskilda protokoll, och att sådana protokoll kunna av konstitutionsutskottet
äskas endast i det som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.
Reservanterna hade sig icke bekant, i vad mån sådana särskilda utrikesprotokoll
kommit till användning och alltså icke heller i vad mån de
anförda skälen för behövligheten därav fått något stöd av erfarenheten,
men ansågo sig åtminstone kunna ifrågasätta, om icke hela denna anordnings
lämplighet borde bliva föremål för förnyat övervägande i samband
med det förslag om samråd mellan regeringen och riksdagens förtroendemän,
som av reservanterna förordats. Reservanterna anmärkte vidare, att det
sätt, varpå konstitutionsutskottets rätt att infordra dylika protokoll—ävensom
protokollen i kommandomål — nu är begränsat, i varje fall icke vore
väl avvägt. Bestämmelsen att dylikt infordrande kan ske endast i det
som rör »allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser» gåve alltför
lätt anledning till delade meningar om vilka händelser som kunna
betecknas såsom »allmänt kända», och åtminstone denna begränsning av
utskottets granskningsrätt syntes utan våda kunna försvinna.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 24 käft. (Nr 29.) 3
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2Ö.
II. Om uttrycket
»börja
krig» I13§
regeringsformen.
Utskottet kan inskränka sig till att i alla delar instämma i det av
1916 års reservanter gjorda uttalandet.
* *
*
De olika spörsmål, som utskottet i det föregående berört, äro samtliga
av den art, att de ingå i den allmänna hemställan om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till närmare befästande av
samarbetet mellan regering och riksdag, i vilken herrar Edéns och Kvarnzelius’,
herr Palmstiernas och herr Hildebrands motioner utmynna.
Denna hemställan, som i allo överensstämmer med andra kammarens
vid 1916 års riksdag fattade beslut, har utskottet, på ovan anförda
skäl, ansett sig böra tillstyrka. Detta utskottets yrkande återfinnes
här nedan under punkt l:o.
I visst samband med de ovan behandlade förslagen angående samverkan
mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter står
herr Lindhagens yrkande, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära
förslag till sådan ändring i 13 § regeringsformen, att uttrycket »börja
krig» i denna § utgår. Detta spörsmål beröres även av herrar Edén
och Kvarnzelius, som anse, att regeringsformens § 13, som ger Konungen
rätt att börja krig och sluta fred, bör omredigeras för att bringa paragrafen
i överensstämmelse med den grundsats, vilken uttalas i en senare
tillkommen grundlagsbestämmelse (regeringsformens § 74), nämligen att
rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än »för upprätthållande
av rikets neutralitet, därest den, vid krig mellan främmande
makter, av någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas,
eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp».
I likhet med reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott och med
motionärerna anser utskottet, att detta uttryck, vilket kvarstår oförändrat
från den lydelse, som ifrågavarande paragraf erhöll vid regeringsformens
tillkomst, icke står i god överensstämmelse med den grundsats,
som uttalas i 74 § regeringsformen. I full motsvarighet till denna grundsats
stadgar 28 § värnpliktslagen, att beväringens första uppbåd ej må
användas utom rikets gränser annat än till rikets försvar, samt, på sätt
ovan anförts, att beväringens ar dra uppbåd icke kan utan riksdagens
medgivande användas utom landets gränser. Såsom 1911 års konstitutionsutskott
påvisade i sitt yttrande över en då väckt motion om ändring
Konstitution sutskottets utlåtande Nr 20. 19
i 13 § regeringsformen, är genom dessa bestämmelser i grundlag och
lag uttalat, »att den svenska härorganisationens stora uppgift är landets
försvar, men däremot icke angrepp mot andra land». Det synes utskottet,
att — såsom reservanterna 1916 påpekade — under sådana förhållanden
den hittills gällande avfattningen av 13 § regeringsformen
med dess dubbeltydiga uttryck »börja» krig numera icke kan anses tillfredsställande,
och att i samband med revideringen av vissa andra
grundlagsbestämmelser angående viktiga utrikespolitiska ärendens handläggning
också lämpligen kunde föreslås eu omredigering av 13 § regeringsformen
i denna del, i syfte att bringa densamma i närmare överstämmelse
med den grundsats för användningen av svensk försvarsorganisation,
som fått ett uttryck i nyss anförda avfattning av 74 § regeringsformen.
I enlighet med denna redan av fjolårets reservanter uttalade uppfattning
gör utskottet i likhet med dessa den hemställan, som återfinnes
bland yrkanden här nedan under punkt 2:o).
Herr Wavrinskys motion avser en revidering och precisering av de
bestämmelser i regeringsformen, som gälla handläggningen av kommandomål.
Utskottet erinrar, att förslag i sådan riktning förut vant föremål
för riksdagens behandling. Så yrkades i motion vid 1904 års riksdag
en ändring i 15 § regeringsformen, genom vilken begreppet kommandomål
skulle närmare bestämmas och begränsas, och i motion vid 1911
års riksdag hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, dels vilka ärenden äro att hänföra till
vad nu benämnes kommandomål, dels vilka ärenden äro av den beskaffenhet,
att de på angivna grunder kunna och böra, såsom ägt rum med
de ministeriella målen, på gränsen till vilka de ock stå, varda överförda
till handläggning i statsrådet, ävensom till riksdagen inkomma med de
framställningar, som av utredningen föranledas. Vid 1916 års riksdag
föreslog herr Lindhagen en skrivelse till Kungl. Maj:t angående framläggande
av förslag i syfte, att större kontroll från det civila samhällets
sida utövas över den Konungen såsom högste krigsherre tillkommande
befälsrätt över krigsmakten (§§ 14, 15 och 38 regeringsformen).
1904 års konstitutionsutskott yttrade angående den då väckta motionen,
att utskottet fann den tanke, som låg till grund för motionärens
hemställan om ändring i § 15 regeringsformen, vara förtjänt av beaktande,
och utskottet ansåg det icke kunna bestridas, att gränsen mellan de för
-
III. Begränsning
av begreppet
kommandomål.
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
svarsärenden, som borde behandlas i statsråd, samt dem, som vore att hänföra
till kommandomål, icke vore i grundlagen med önskvärd tydlighet
angiven, liksom att formerna för kommandomåls handläggning icke kunde
anses fullt betryggande. När utskottet det oaktat icke biträdde motionen,
berodde detta därpå, att frågan icke kunde utan föregående noggrann utredning
överskådas och bedömas, och att utskottet, enär motionen överlämnats
till detsamma så sent som den 5 maj, icke medhunnit sådan
utredning.
I utlåtandet angående 1911 års motion återgav dåvarande konstitutionsutskott
vad som anförts av 1904 års utskott och tilläde för sin del följande:
»Den viktiga och omfattande frågan om vilka ärenden som äro att
hänföra till kommandomål och om formerna för sådana ärendens handläggning
är, enligt vad till utskottets kännedom kommit, för närvarande
föremål för utredning av den s. k. departementalkommittén. Det torde
sålunda kunna förväntas, att den noggranna utredning, vilken 1904 års
konstitutionsutskott fann vara nödvändig för frågans bedömande, framdeles
kommer att föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande synes det utskottet
ej vara lämpligt, att riksdagen skulle besluta en skrivelse till
Kungl. Maj :t i enlighet med motionärens förslag, ehuruväl utskottet finner
den tanke, som ligger till grund för motionen, vara synnerligen beaktansvärd.»
Såväl 1904 som 1911 års konstitutionsutskott erkände alltså behovet
av en närmare reglering av kommandomålen, och förstnämnda utskott
avböjde ett initiativ i denna riktning från riksdagen endast med
hänsyn till omöjligheten att medhinna erforderlig utredning, medan utskottet
1911 hänvisade till att sådan utredning vid denna tidpunkt pågick
i den s. k. departementalkommittén. Sistnämnda ståndpunkt underkändes
av tio reservanter inom utskottet, vilka föreslogo, att riksdagen med anledning
av då föreliggande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med frågan om statsdepartementens
omreglering även taga i övervägande, huruvida icke omfattningen
av begreppet kommandomål borde närmare bestämmas och vissa
viktigare ärenden, vilka hittills behandlats såsom kommandomål, överföras
till handläggning i statsråd. Denna reservation bifölls av andra kammaren
utan votering, medan första kammaren godkände utskottets avslagsyrkande.
Då frågan vid 1916 års riksdag återkom, förelåg resultatet av den
utredning genom de s. k. departementalkommitterade, vartill 1911 års
konstitutionsutskott på sin tid hänvisade såsom skäl för att riksdagen
icke då skulle taga initiativ i frågan. Det framgår av kommitterades
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
21
betänkande i denna del, att kommitterade ansett avskiljande av kommandomål
från handläggning i statsråd vara ur praktisk synpunkt riktigt
och lämpligt, och likaså att kommitterade för sin del funnit den praxis,
som vid tidpunkten för deras utredning utvecklat sig i fråga om gränsen
mellan kommandomål och i statsrådet föredragna försvarsärenden, vara
tillfredsställande. Men kommitterade förordade likväl, att denna praxis
borde regelbindas genom en lag, som närmare fastsloge, vilka ärenden
som kunde behandlas i kommandoväg, och vilka som borde föredragas i
statsråd, och framlade ett förslag till sådan lag. Under hänvisning till
departementalkommitterades förslag avstyrkte konstitutionsutskottet motionärens
hemställan, medan däremot merberörda reservanter — utan att uttala
sig om kommitterades uppfattning angående det tillfredsställande i den dittills
utvecklade praxis — ansågo, att i vaije fall den tanke om lagfästad begränsning
av begreppet kommandomål, till vilken kommitterade anslutit sig, borde
upptagas till genomförande, vare sig genom ändring i regeringsformen, såsom
i 1904 års motion föreslogs, eller i form av särskild, till regeringsformen
ansluten lag, eller i båda dessa former. Intill dess så skett kvarstode
tydligen det missförhållande, som framhållits av 1904 års konstitutionsutskott,
nämligen att gränsen mellan kommandomål och försvarsärenden,
vilka böra behandlas i statsråd, icke vore med önskvärd tydlighet
angiven, vartill komme den möjligheten, att den praxis, vilken
departementalkommitterade på sin tid skänkte sitt erkännande, skulle
kunna förändras i en ur konstitutionell synpunkt betänklig riktning. Den
omständigheten, att departementalkommitterades förslag i dess helhet icke
förväntades kunna under närmaste tid föranleda förslag från Kungl. Maj :t,
utgjorde, enligt reservanternas mening, en särskild anledning för riksdagen
att hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder i syfte att i varje fall
begreppet kommandomål närmare bestämmes och garantier givas för att
viktigare försvarsärenden bliva behandlade i statsråd.
Utskottet, som i allo delar denna reservanternas uppfattning, får
under åberopande av de i reservationen anförda skäl hemställa om bifall
till det av herr Wavrinsky väckta, med reservanternas yrkande och
andra kammarens beslut 1916 överensstämmande skrivelseförslaget. Denna
utskottets hemställan återfinnes nedan under punkt 3:o.
22
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelser till Kungl. Maj:t anhålla,
l:o) att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
angående de åtgärder, som må kunna vidtagas
för åstadkommande och lagfästande av ett närmare
samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter, samt för riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i grundlagarna och
de stadganden i övrigt, vartill utredningen föranleder;
2:o) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag angående sådan ändring
av 13 § regeringsformen, som — förutom vad som
kan föranledas av ovannämnda allmänna samarbete
mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska avgöranden,
vilka behandlas i denna paragraf — bringar
dess lydelse i närmare överensstämmelse med den i
74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets
krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte
än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande
av befarat eller börjat angrepp;
3:o) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag i syfte att begreppet
kommandomål måtte närmare bestämmas och garantier
givas för att viktigare ärenden inom försvarsväsendets
område bliva behandlade i statsråd.
Stockholm den 1 juni 1917.
På utskottets vägnar:
KILS EDÉN.
Konstitutionsutskottets utlutande Nr 29.
23
Reservationer:
dels av herr Hildebrand vid punkt l:o mot vissa delar av motiveringen
ävensom vid punkterna 2:o och 3:o;
dels av herrar Clason, Bellinder, IC. J. Ekman, von Geijer, von Bahr,
greve Alexander Hamilton, Räf och Andersson i Ilöckerum, som ansett,
att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,
att fvungl. Maj:t ville låta utreda dels under vilka former en fullständigare
kännedom om aktuella utrikespolitiska frågor må kunna lämnas
riksdagen, dels huruvida och på vad sätt, under bevarande av begarantier
för upprätthållande av utrikesärendenas enhetliga
ledning och nödig sekretess därvid, ett närmare samarbete mellan regering
och riksdag i viktigare utrikespolitiska ärenden må kunna anordnas
genom utveckling av de nuvarande särskilda deputerade till en
vid varje riksdag fungerande institution, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen föranleder;
dels ock av herr Hallendorff, som anfört:
1 principiellt hänseende synes mig intet vara att tillägga till de
erinringar mot representationens ingripande på utrikespolitikens område,
vilka gjordes i konstitutionsutskottets utlåtande nr 16 vid 1916 års
riksdag. Jag tillåter mig att ur detta yttrande citera följande (s. 6 — 7):
»En enhetlig ledning av ett lands utrikes angelägenheter är enligt utskottets
övertygelse det första och ofrånkomliga villkoret för eu lycklig handläggning av
dessa betydelsefulla och grannlaga värv. Det är vid varje slags förhandling en
självklar sak, att förhandlingsmyndigheten utåt måste finnas koncentrerad hos
ett enda organ; en motsatt anordning skulle blott giva motparten möjlighet att
spekulera i oenighet hos de förhandlande. Initiativet vid förhandlingar med främmande
makt måste redan av detta skäl fullt och helt ligga hos regeringen allena.
Det vore uppenbarligen redan ur denna synpunkt förenat med synnerlig fara
att genom konstitutionella anordningar, sådana som det av frid. Palmstierna
m. fl. förordade permanenta utskottet, för främmande makters representanter
öppna utvägen att genom medlemmar i utskottet på annat sätt än genom direkt
hänvändelse till regeringen söka inblanda sig i utrikesärendenas skötsel. Vår
historia företer mer än nog av varnande exempel på huru svenska politici, låt
vara mången gång i ärligaste övertygelse att de därmed tjänade landets intressen,
genom dylika förbindelser med främmande makter i själva verket tillfogat oss
allvarlig skada. Därtill kommer ytterligare, att delad ledning också betyder delat
ansvar, och att delat ansvar medför försvagad förmåga att besluta och handla.
Just i fråga om de utrikespolitiska angelägenheterna, där statens liv mer än i
24 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
andra frågor kan hänga på målmedvetenhet, fasthet och handlingsförmåga, skulle
ett vacklande hit och dit kunna bliva ödesdigrare än eljest. Utskottet vill därför
icke medverka till någon åtgärd, som vore ägnad att på detta sätt försvaga
eu enhetlig ledning av rikets förhållanden utåt, och som därigenom skulle äventyra
ett av de viktigaste villkoren för rikets bestånd.»
Vad här utvecklats om nödvändigheten av koncentrerad ledning och
om faran i delat ansvar, har denna dag lika obetingad giltighet som i
fjol. De exempel av skärpt parlamentarisk kontroll eller rent av meddelaktighet
på detta område, som sedan dess erbjudits inom den ena
eller andra krigförande staten, ha övervägande karaktären av förtvivlade
försök att med sådana metoder återställa ett förverkat förtroende och
äro följaktligen svaghetstecken, ej motsatsen. Inom de båda krigförande
stater, som otvivelaktigt var i sitt slag haft den livskraftigaste och
sundaste politiska organisationen, England och Tyska riket, har man
tydligen haft möjligheter att bevara eller t. o. m. stärka detta förtroende
utan att tillgripa ytterligheten att ställa utrikesledningen under direkt
parlamentarisk kontroll.
Ingen har kunnat uppvisa, att någon skärpt dylik kontroll skulle
under dessa år visat sig nödvändig i värt land. Därmed skall ej vara
sagt, att allting hos oss befunnit sig i fullt tillfredsställande skick. Det
lärer ej kunna förnekas, att den bittra kritik, som under det senaste
året från åtskilliga håll riktats mot ledningen av vår utrikespolitik, varit
rätt oförmånlig för det lugna bevakandet av våra intressen utåt. Yid
lugnare övervägande torde det i många fall visat sig, att den kritik,
som sålunda kommit till synes, byggt på oriktiga eller åtminstone osäkra
förutsättningar. Detta synes mig i främsta rummet peka på ett onekligt
missförhållande, nämligen att den närmare kännedomen om utrikespolitiska
angelägenheter är här i landet i allmänhet alltför ringa — så
ringa t. o. m. att det varit ganska lätt att skapa opinion för mycket
svagt grundade yrkanden och påståenden. Yerklig politisk upplysning
torde vara enda vägen att råda bot härför.
För en stat, som befinner sig mitt uppe i de stora politiska brytningarna,
giver sig denna upplysning i viss mån av sig självt. Det är
vida vanskligare att skapa den inom en stat, där det varit ortodox
åskådning, att man icke skall ha någon utrikespolitik. För närvarande
torde emellertid även hos oss denna åskådning verka något föråldrad,
men vi ha så länge levat under den, att det är alltför naturligt, om
Sveriges folk ser något yrvaket på de stora politiska konstellationerna
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29. 25
och vill lättvindigt annammar de slagord, som från ena eller andra sidan
föras till torgs. Denna företeelse, vars sanning man svårligen lär kunna
förneka, innebär en skarp varning mot alla experiment med att låta
den allmänna opinionens företrädare få något slags ökat inflytande över
vår utrikespolitiks ledning. Den visar samtidigt hän på den brist, som
hämst behöver avhjälpas, den rådande ofullständiga kännedomen om
allmän utrikespolitik och om Sveriges ställning i förhållande till denna.
För att avhjälpa denna brist finnas utvägar nära till hands. Den
närmaste är väl den i flere motioner förordade, att Kungl. Maj:t läte till
varje års riksdag utarbeta och utdela en kortfattad utrikespolitisk översikt.
Göres eu dylik översikt av den senaste tidens händelser tillräckligt
grundlig och sakrik, skall den på en gång bliva eu värdefull handbok
för alla, som genom sin ställning hava direkt beröring med aktuella
politiska frågor, och eu god vägledning för allmänhetens intresse.
Att få densamma till stånd synes närmast vara en pänningfråga. Ivungl.
utrikesdepartementet torde för närvarande kunna disponera utmärkt skickade
krafter för arbetet, och det bör enligt mitt förmenande betraktas
såsom ett intresse av första rangen för departementet att städse hava
sådana till sitt förfogande. Kär omständigheterna så föranleda, kunde
denna översikt kompletteras genom meddelande av lämpliga aktstycken
lörande aktuella frågor. Skulle därutöver inom riksdagen förefinnas
önskningar eller behov av fullständigare upplysningar på någon särskild
punkt, torde tillfälle att lämna sådana, i den mån detta låter sig göra,
mycket väl erbjuda sig i samband med 3:dje huvudtitelns behandling,
såvida icke regeringen i enstaka fall finner lämpligt att använda formen
av hemligt riksdagssammanträde.
Det är självklart, att man icke får vänta för mycket av den ökade
upplysning, som på detta sätt kan vinnas. Under alla omständigheter
bör den likväl kunna giva en på helt annat sätt objektiv och sakrik
framställning av händelser och förhållanden, än den som för närvarande
står allmänheten till buds i tidningarnas utrikesavdelningar. I samma
mån,, som intresset för dessa frågor växer, skall det ock bli lättare för
regeringen att finna sympati och understöd för sina strävanden.
Behöves härutöver närmare kommunikation rörande utrikesfrågoi’
mellan regeringen och riksdagen, så erbjuder vår författning åtskilliga
former därrör. Möjligheten av hemliga sammanträden har berörts: det
oör dock betonas, att dylika i alla tider och alla stater visat sig vara
ganska otillfredsställande från synpunkten av meddelade hemligheters
Bihang Ull riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 24 höft. (Nr 29.) 4
26 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
diskreta bevarande. Eu annan säkerligen mycket ofta använd form bar
varit förtroliga konferenser mellan regeringen och ledande män ur de
olika partierna. Slutligen erbjuder tillsättandet av det s. k. hemliga utskottet
en helt författningsmässig form.
Utgår man, som jag gjort, från den uppfattningen, att det viktigaste
behovet för närvarande är att dels bibringa eu fullständigare upplysning
i dessa frågor, dels också sörja för lämpliga kommunikationsformer
mellan regeringen och riksdagen, synes föga vara att begära utöver
det nu anförda. De senaste åren hava gjort det s. k. hemliga utskottet
till en fast och regelbundet återkommande institution. Att insätta
en lagbestämmelse, om dess regelbundna förekomst, synes därför
vara överflödigt och kunde även komma att motverka det önskade syftet.
Det bör nämligen icke förgätas, att lagbudet vore allting annat än
en säker garanti för, att detta syfte skulle uppnås. I samma mån som
det gjordes till regeringens ovillkorliga plikt att år efter år konferera
med dessa särskilda deputerade enligt § 54 regeringsformen, skulle frestelsen
kunna bli ganska stark att halla dom utanför ett och annat, en
■frestelse som ej i samma mån skulle göra sig gällande, därest man respekterade
den naturliga utgångspunkten: regeringens behov av stöd från
representationens sida.
Ännu mindre kan det från nu tillämpade synpunkt bli fråga om
att giva utskottet något slags permanens, d. v. s. låta det existera även
mellan riksdagarna. Detta är onödigt, ty dels överflödar under normala
förhållanden vår utrikespolitik ej så av händelser, att regelbundna
konferenser under hela året skulle vara av behovet påkallade, och dels
kunde regeringen — där ett extraordinärt behov av överläggning förelåge
— mycket lätt anordna en sådan konferens under hand. Men det
är° också vådligt, ty därmed brötes helt med den grundsats, som 1700- talets sorgliga erfarenheter förmådde lagstiftarne av 1809 att göra till
•orygglig regel, nämligen att inga riksdagsdelegationer utöver de rent
fackliga förvaltningarna av riksbanken och riksgäldskontoret fingo existera
mellan riksdagarna. Ett permanent utrikesutskott skulle lätt öppna vägen
för nya liknande anspråk, och detta utskott självt skulle med all säkerhet
mycket snart betrakta sig som ett litet fast ämbetsverk, ej blott
med uppgift att höras och eventuellt giva råd utan även med anspråk
att ingripa i ledningens detaljer.
Den uppfattning, som nu av mig framförts, är densamma, som angavs
i konstitutionsutskottets citerade utlåtande nr 16 år 191b. I slutet a\
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
-detta betoner utskottet behovet av vidsträcktare utrikespolitisk upplysning
(s. 12):
»På samma gång utskottet av olika grander icke kunnat tillstyrka något
av de framställda yrkandena, önskar det emellertid uttala, att det för spridningen
inom vårt land av eu riktigare uppfattning av de utrikespolitiska förhållandena
och deras betydelse utan tvivel under vissa omständigheter kan befinnas önskligt
och lämpligt, att meddelanden av intresse från utrikespolitikens områden i större
utsträckning än hittills merendels varit händelsen kunde komma i varje fall riksdagens
ledamöter och eventuellt även allmänheten till del. Beträffande spörsmålen
när, huru och i vilken utsträckning detta må kunna ske, bör det emellertid
enligt utskottets uppfattning tillkomma regeringen att i varje särskilt fall
taga initiativet.»
Jag finner ingen anledning föreligga att nu på annat sätt än möjligen
genom ett kraftigare betonande av nämnda upplysningsbehov frånträda
denna uppfattning, som dä gillades av riksdagens första kammare.
Att vidtaga de åtgärder, som härvidlag påpekats såsom egentligen nödiga,
ligger nämligen utan fråga inom Kungl. Maj:ts fulla befogenhet
och kan säkerligen ske utan att något rikdagens initiativ därför behöves.
A andra sidan torde det icke skada, om den stämning, som inom riksdagen
förefinnes, kommer till ett klart uttryck. Dessutom kunna vissa
i detta sammanhang nödiga åtgärder påfordra någon utgiftsökning för
utrikesdepartementet. I avseende på formerna för samarbetet regeringen
och riksdagen emellan synas däremot inga skäl föreligga för särskild
framställning.
Med stöd av det sålunda anförda tillåter jag mig yrka,
att riksdagen med avslag å de i ärendet väckta
motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om eu utredning, under vilka former en fullständigare
kännedom om akuella utrikespolitiska frågor må kunna
lämnas riksdagen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.