Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring, åsyftande befogenhet för kommun att vid pastoratstämma låta sig representeras genom ombud.

1917-02-27 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1917:4, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring, åsyftande befogenhet för kommun att vid pastoratstämma låta sig representeras genom ombud.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 27 februari 1917 kl. 7 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring, åsyftande

befogenhet för kommun att vid pastoratstämma låta sig

representeras genom ombud.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Bellinder, Mannbeimer, von Geijer,* von

Mentzer,* Olof Olsson, von Bahr, greve Alexander Hamilton, von

Zweigbergk, Gullberg,* Hallén, Beckman,* Hallendorff, Magnusson i

Kalmar, Karlsson i Mo, Svensson i Skönsberg, Bogren, Törnkvist

och Gustafsson i Brånsta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion nr 179 av herrar von Sneidern och Hallen hava motionärerna

hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och till riksdagens prövning framlägga

sådant förslag till lagändring, att kommun måtte medgivas befogenhet

att låta sig representeras vid pastoratstämma genom å kyrkostämma

utsett ombud enligt liknande grunder som dem, vilka tillämpas vid vägstämma».

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Deltagandet i avgörandet av samhälleliga angelägenheter mötes stundom

av praktiska hinder, som kunna göra en formell rättighet att däri

deltaga illusorisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1917, 5 samt. 3 höft. (Nr 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottets

yttrande.

Den röstberättigades sysselsättning och avståndet till den lokal, där

rösträtten skall utövas, äro de hinder, som oftast ställa sig i vägen för

dess utövande.

Våra svenska församlingar äro ofta ganska vidsträckta och omfatta

flera socknar. Vid pastoratstämmorna, där som bekant beslut av icke

obetydlig ekonomisk betydelse fattas, möter därför ofta svårighet för från

sammanträdeslokalen längre bort belägna socknar att göra det inflytande,

som dem rätteligen borde tillkomma, behörigen gällande.

Liknande olägenheter skulle även förekomma inom vägdistrikten, om

de ej i väglagen blivit uppmärksammade därigenom, att kommunerna äro

medgivna rätt att utse ombud, vilka vid vägstämma äga utöva kommuners

hela röstetal, den enskilde dock obetaget att själv infinna sig vid stämman

och utöva sin rösträtt, som i så fall avdrages från kommunens av ombudet

utövade röstetal.

En liknande anordning vid pastoratstämma skulle bereda ett rättvist

inflytande å där fattade beslut åt samhällsmedlemmar, vilkas arbete och

ekonomiska ställning bereda dem svårigheter att själva bevista dessa

stämmor.»

Bestämmelserna om s. k. pastorat- eller gällstärama återfinnas i

kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd § 11, som

stadgar: »Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas, som

annexförsamlings rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam överläggning

fordrar, kallar kyrkoherden annexförsamlingen till sammanträde

med moderförsamlingen». Exempel på sådan gemensamhet mellan de

olika församlingarna i ett pastorat, som i detta stadgande förutsattes, är

då församlingarna, ehuru fortfarande bestående såsom skilda socknar,

likväl hava gemensam kyrka, eller då moder- och annexförsamling av

ålder plägat hjälpa varandra med kyrkobyggnad, eller då kapellförsamling

har vissa skyldigheter i avseende på moderförsamlings kyrka. Det

kan vidare stundom förekomma, att pastoratet såsom helhet är ägare tijl

en donation, vars förvaltning i så fall tillkommer pastoratstämman. A

pastoratstämma skola slutligen alltid ärenden rörande prästgårds byggnad

och underhåll handläggas; den nya ecklesiastika boställsordningen (1910)

föreskriver härom (§ 10), att »å prästgård skola alla laga hus nybyggas

och underhållas av pastoratet». Pastoratstämmans betydelse har givetvis

i och med denna lags tillkomst i beaktansvärd grad vidgats.

För att kunna bedöma behovet av den lagändring, som motionärerna

föreslagit, har det synts utskottet angeläget att vinna en överblick över

förekomsten, inom olika delar av landet, av pastorat innefattande mer än

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

3

en församling. (Utskottet erinrar om att motionärerna givetvis avse »pastorat»,

då de i motiveringens tredje stycke tala om »vidsträckta församlingar»,

som »omfatta dera socknar»). Eu i detta syfte företagen sammanställning

har givit följande resultat1:

Stift.

Antal

pastorat.

Pastorat

med blott en

församling.

Pastorat

med mer än

en försam- ling.

Pastorat

med två för- samlingar.

Pastorat

med mer än

två försam- lingar.

Uppsala.....

172

99

73

65

8

Linköping ....

150

93

57

52

5

Skara......

124

13

in

30

81

Strängnäs ....

108

53

55

48

7

V ästerås.....

106

81

25

22

3

Växjö......

142

51

91

68

23

Lund......

244

53

191

183

8

Göteborg.....

115

24

91

46

45

Karlstad.....

62

23

39

18

21

Härnösand ....

77

44

33

20

13

Luleå......

47

40

7

6

1

V isby......

44

3

41

33

8

Stockholms stad . .

22

22

—

—

—

Summa

1,413

599

814

591

223

Det framgår av denna tabell, att 814 av rikets 1,413 pastorat (eller

57''e i>) bestå av mer än en församling och att 223 (eller 15’s %) bestå

av mer än två församlingar. Relativt talrikast äro pastoraten med mer än

en församling i Visby stift (93''2 %), Skara stift (89‘s %), Göteborgs stift

(79‘i %) och Lunds stift (78''3 %). Minst vanliga äro dylika pastorat i

Luleå stift (14‘9 •/.) och Västerås stift (23‘6 "Å). I de övriga stiften växla

procenttalen mellan 64''i (Växjö) och 38 (Linköping). Pastoraten med mer

än två församlingar äro starkast företrädda i Skara stift (65''3 ’/•), Göteborgs

stift (39''i %) och Karlstads stift (33*9 %).

De anförda siffrorna torde giva någon ledning för ett omdöme rörande

den av motionärerna föreslagna lagändringens betydelse. Det bör emellertid

till en början erinras därom, att någon direkt jämförelse med de i motionen

omnämnda vägdistrikten ej kan komma ifråga. Dessa utgjorde 1905 inom

hela riket endast 368 och hava sålunda i genomsnitt en mycket större

1 Siffrorna äro hämtade ur Statistiska Centralbyråns publikation om folkräkningen

1910.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

utsträckning än pastoraten, i följd varav naturligtvis de svårigheter, som

mött för avlägsna kommuners representation vid vägstämmor, endast undantagsvis

kunna bliva i samma mån kännbara vid pastoratstämmorna. Statistiken

ger vidare vid handen, att de pastorat, i vilka pastoratstämma kan

förekomma, talrikast förefinnas i relativt tätt bebyggda trakter, där de av

motionärerna framhållna olägenheterna äro jämförelsevis mindre framträdande.

Pastoratens medelareal är i hela landet minst inom tre av de fyra

stift, där pastorat med mer än en församling talrikast förekomma (nämligen

Lunds, Visby och Skara). — A andra sidan förekomma, såsom statistiken

utvisar, dylika pastorat till icke ringa antal även i andra delar av

landet. Och även om ett allmänt behov av en lagändring i föreslagen

riktning icke kommit till synes, anser utskottet det vara ådagalagt, att

understundom svårigheter av antydd art kunna göra sig gällande. Utskottet

finner alltså skäl föreligga att taga i övervägande en ändring

i kyrkostäinmoförordningen i det syfte motionen angiver. Över huvud

taget synes nämligen riksdagen med intresse böra upptaga framställningar,

som åsyfta åtgärder till undanröjande av de svårigheter, vilka

— om än blott i ett relativt begränsat antal fall —■ kunna möta för

ett verksamt deltagande i det kommunala arbetet. Så mycket större skäl

finnes att behjärta det nu framställda önskemålet, som riksdagen redan

vid ett föregående tillfälle i princip uttalat sig för vissa åtgärder i liknande

syfte, ehuru då lika litet som i den nu föreliggande frågan något

allmänt behov kunde konstateras. Vid 1912 års riksdag avläts nämligen

till Kungl. Maj:t en skrivelse med begäran om utredning »i vad mån

särskilda åtgärder böra vidtagas för att i kommuner på landet av större

utsträckning den kommunalt röstberättigade befolkningen må beredas

utväg att i större omfattning än för närvarande kan äga rum deltaga i

kommunala avgöranden». — Det har i detta sammanhang satts i fråga,

huruvida icke frågan om pastoratstämmornas anordning kunde väntas bliva

beaktad vid den sålunda av riksdagen begärda utredningen. Påpekas bör

emellertid, att nämnda riksdagsskrivelse redan 1913 föranledde Kungl.

Magt att för riksdagen framlägga vissa förslag i ämnet. Utskottet har sig

ej bekant, huruvida ärendet därmed från Kungl. Maj:ts sida anses slutbehandlat.

Men även om så icke är fallet, synes det uppenbart, att det

här föreligger en fristående fråga, som för sin lösning kräver delvis helt

andra synpunkter än den, som 1912 framlades för Kungl. Maj:t.

En motion av samma innehåll som den nu förevarande väcktes

redan vid 1914 års A-riksdag i andra kammaren (nr 141), men kom

då på grund av riksdagens upplösning ej under dennas prövning. Förslaget

gick då liksom nu ut på att kommuners rättighet att vid pastoratstämma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

5

låta sig representeras genom ombud skulle ordnas »enligt liknande grunder

som dem, vilka tillämpas vid vägstämma». Härom stadgas i väglagen

§ 52 st. 2:

»Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt,

som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman

låta sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor

efter vägfyrktal utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela

vägfyrktal, enskilda väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman,

själva eller genom ombud, varom liera väghållningsskyldiga kunna sig

förena, utöva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall avräknas från det,

för vilket vederbörande kommunombud skall äga rösta.»

Detta stadgande i väglagen tillkom genom lag den 20 juni 1905,

som trädde i kraft den 1 januari 1907. I den för riksdagen 1905 framlagda

propositionen i ämnet framhöll departementschefen att stadgandets

huvudsyfte vore att för större distrikt, det vill säga sådana, som innefattade

liera kommuner, praktiskt förskaffa de olika kommunernas väghållningsskyldiga,

såsom samfälligheter betraktade, behörigt inflytande på

vägstämmans beslut, i riktig proportion, så att icke besluten förrycktes av

tillfälliga majoriteter. Faran för sådana vore uppenbarligen vida större,

om rösträtt vid stämman skulle få utövas endast av enskilde väghållningsskyldiga

var för sig, än om de väghållningsskyldige kunde låta sig representeras

av kommunombud, förfogande över kommunens samfällda vägfyrktal.

I förra fallet kunde det nämligen icke förebyggas, att många väghållare

från de avlägsnare trakterna av distriktet utebleve från stämman,

medan de närboende, som hade lättare att komma tillstädes, så mycket

talrikare infunne siff och därmed lättare kunde genomdriva sina, kanske

mot det verkliga flertalets stridande önskningar. 1 det senare fallet åter,

då kommunombuden av det dem lämnade förtroendeuppdrag måste känna

sig förpliktade att komma tillstädes vid stämman, bleve varje kommun vid

varje sådan representerad för hela sitt vägfyrktal, vilket jämväl i och för

sig vore så mycket mer lämpligt, som i vägfrågor de* olika intressena

gemenligen lokaliserades och fördelades ganska mycket efter de olika kommunerna.

Men då det å andra sidan mången gång hände, att åsikterna i

en viss vägfråga vore ganska delade inom en och samma kommun, hade det

icke ansetts riktigt att kommunombudet, såsom i detta fall representant

endast för en majoritet av kommunens väghållningsskyldiga, ovillkorligen

skulle vid vägstämma disponera över kommunens hela vägfyrktal, utan hade

i varje fall åt de enskilde väghållningsskyldige bevarats full handlingsfrihet

genom bestämmelsen om rätt för dem att, oberoende av kommunombuden,

vid stämman utöva rösträtt för eget vägfyrktal, med motsva
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande AV 4.

rande reduktion i sådant fall av det vägfyrktal, som av nämnda ombud

representerades.

Stadgandet i väglagen avser sålunda att giva avlägsnare kommuner tillfälle

att lättare bevaka sina intressen vid stämman utan att därför beröva

vare sig eventuella minoritetsgrupper eller enskilda röstägande inom kommunerna

möjligheten att göra sina önskemål gällande. Det är emellertid

tydligt, att ifrågavarande bestämmelser försätta dessa sistnämnda i en avsevärt

ogynsammare ställning än den majoritet, som — kanske utan att

utgöra den verkliga majoriteten inom kommunen — fällt utslaget vid ombudsvalet.

Enahanda olägenheter skulle uppenbarligen inställa sig, därest

väglagens principer för kommuners representation utan vidare överflyttades

till kyrkostämmoförordningen. Det torde visserligen kunna förutsättas, att

å pastoratstämmor i flertalet fall den ena församlingens intresse står emot

den andras, medan däremot meningsskiljaktigheterna inom desamma väl i

regel träda tillbaka. Man måste dock räkna med att detta långt ifrån

alltid är förhållandet, och med hänsyn till sådana fall finner utskottet

sig ej kunna, på sätt som motionärerna föreslagit, förorda en dylik överflyttning.

Det är vidare uppenbart, att ifrågavarande bestämmelser i hög

grad gynna de kommuner, som vid stämman låta sig representeras genom

ombud, på deras bekostnad, vilkas medlemmar — till äventyrs på grund

av livligare intresse — personligen deltaga i densamma, i det att de förstnämnda

få tillfälle att vid omröstningar lägga hela sin kommuns röstetal

i vågskålen, vilket däremot endast under förutsättning av mangrant deltagande

låter sig göra för de senare. Aven till detta förhållande bör skälig

hänsyn tagas.

Ehuru ense med motionärerna om att åtgärder böra vidtagas för

underlättande av församlingarnas representation vid pastoratstämmor, anser

utskottet således, att med avseende på vägen för reformens förverkligande

även andra möjligheter och andra synpunkter än de i motionen

framförda böra tagas under övervägande. Inom utskottet har bl. a. ifrågasatts,

huruvida förevarande spörsmål skulle kunna vinna sin lösning i

samband med frågan om kyrkofullmäktigeinstitutionens införande, som genom

skrivelser från kyrkomötet, senast 1910, bragts under Kungl. Maj:ts

prövning. Den möjligheten har också framkastats, att väglagens regler,

därest de i princip skulle tillämpas å pastoratstämmorna, för dessas del

kunde, till undvikande av ovan antydda oegentligheter, modifieras därhän,

att det å kyrkostämma valda ombudet endast finge föra talan för deras

röstetal, som varit närvarande vid den stämma, då valet skedde, och därstädes

förenat sig om att utse ifrågavarande ombud. — Utskottet anser,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

7

att såväl den ena som den andra av dessa utvägar bör tagas i övervägande

vid frågans utredning.

Slutligen vill utskottet erinra därom, att den ifrågasatta rättigheten

att vid pastoratstämma låta sig företrädas genom ombud enligt motionärernas

yrkande skulle, ehuru närmast påkallad av hänsyn till den eller

de församlingar, inom vilka pastoratstämman ej hålles, av praktiska skäl

utsträckas jämväl till den (annex- eller moder-)församling, inom vilken

stämmolokalen är belägen. Härutinnan delar utskottet motionärernas

uppfattning.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke sådan

ändring bör företagas i kungl. förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd av den 21 mars 1862,

att i pastorat, som bestå av flera församlingar, lättnader

må beredas för församlingarna eller för grupper av röstägande

inom desamma att utöva sin rösträtt å pastoratstämma,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 27 februari 1917.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

Reservationer

dels av herrar Bellinder, von Geijer och greve Alexander Hamilton,

dels av herr Clason, som anfört:

»Den föreliggande frågan är endast en detalj av ett större spörsmål.

Detta framträder redan i motionärernas motivering, då de helt allmänt

tala om de praktiska hinder, såsom avstånd, sysselsättning in. m., vilka

kunna göra illusorisk möjligheten att deltaga i avgörandet av samhälleliga

angelägenheter. Motionen berör dessa hinder endast i avseende på en

punkt, nämligen svårigheten för avlägset boende att i /mstoratstämmor

göra sitt inflytande gällande. Alldeles samma svårigheter framträda emellertid

inom varje kommun för de från stämmolokalerna avlägset boende,

särskilt om kommunen är av något större utsträckning. Frågar man sig,

när dylika svårigheter framträda oftast och i största utsträckning, lär vidare

intet tvivel råda därom, att detta sker i fråga om avgöranden inom

kommunerna. Vilken frekvens man än tillerkänner pastoratstämrnor, förekomma

de nämligen vida mera sällan än vanliga kommunal- och kyrkostämmor,

och de äro för övrigt talrikast i de tätast bebyggda delarna av

landet, om vilka utskottet också yttrar, att de av motionärerna framhållna

olägenheterna där äro jämförelsevis mindre framträdande. Den detalj

motionen upptager av det större spörsmålet är sålunda en av de mindre

viktiga.

I fråga åter om sättet att inom denna detalj minska svårigheterna

ger utskottet icke någon ledning. Såsom av dess betänkande framgår,

hava två eller, om man så vill, tre vägar varit å bane. Dels har ifrågasatts

införande av kyrkofullmäktige, varigenom man inom församlingarna

skulle vinna en lättare form föi; ärendenas handläggning, på vilken sedermera

vidare kunde utbyggas. Åtgärder för införande av kyrkofullmäktige

hava också föreslagits vid denna riksdag genom en till konstitutionsutskottat

hänvisad motion av herr K. J. Ekman, men denna motion har

av utskottet ännu ej behandlats, och det har således ej heller utrönts, om

denna vä£ här skulle kunna medföra lösningen. Dels har riksdagen 1912

i skrivelse till Kungl. Maj:t, med hänsyn till både den borgerliga och den

kyrkliga kommunen, begärt utredning angående »i vad mån särskilda åtgärder

böra vidtagas för att i kommuner på landet av större utsträckning

den kommunalt röstberättigade befolkningen må beredas att i större omfattning

än för närvarande kan äga rum deltaga i kommunala avgöranden».

Denna skrivelse har, såsom nedan skall närmare beröras, 1913 föranlett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet» utlåtande Nr 4.

9

ett svar från Kung!. Maj:t i en då avgiven kungl. proposition (nr 185).

Dels ock slutligen hava ifrågasatts åtgärder likartade de i väglagen föreliggande.

Från en överflyttning till kyrkostämmoförordningen, i vad den avser

pastoratstämma, av väglagens föreskrifter tar utskottet självt avstånd, enär

dessa skulle försätta minoritetsgrupper inom församlingarna i en oberättigat

ogynnsam ställning. Tänker man sig närmare in i en sådan anordning,

finner man också, att den uppenbarligen skulle komma att medföra

en egendomlig kumulering av röster på vissa ombud. Det på stämman

utsedda församlingsombudet skulle representera icke blott deras röstetal,

som utsett honom, utan också såväl dem, vilka vid stämman motsatt sig

hans utväljande, som alla vid stämman icke närvarande, detta därest icke

dessa båda grupper personligen kunde infinna sig å den blivande pastoratsstämman.

Svårigheten för de från pusforafstämmolokalen avlägset boende

att deltaga i densamma skulle man sålunda söka avlägsna, men alldeles

samma svårigheter för de från UyrÄostämman avlägset boende att deltaga

i denna skulle till den grad lämnas å sido, att deras frånvaro skulle berättiga

andra att uppträda med deras röstetal. Det synes ganska naturligt,

att utskottet tagit avstånd från en sådan anordning.

Utskottet synes emellertid icke genomtänkt konsekvenserna av detta

avståndstagande. Skall ett på en stämma utsett ombud icke få representera

andras röstetal än deras, som valt honom, måste minoriteten å stämman

också äga rätt att utse ombud, som representera dess röstetal. Och

skall hela denna princip genomföras för att underlätta för avlägset boende

att deltaga i kommunala avgöranden, synes konsekvensen fordra, att den

får komma till användning även för dem, som på grund av avståndet icke

alls kunnat infinna sig vid stämman. Resultatet bleve sålunda en anordning,

där olika grupper inom kommunerna finge på det viset låta sig representeras

av befullinäktigade ombud, att en var av dessa ägde uppträda

med den bakom stående gruppens hela röstetal, d. v. s. resultatet bleve

en kumulering av fullmakter på enskilda ombud.

Möjligheten av en sådan anordning beröres i den kungl. proposition

(nr 185) vid 1913 års riksdag, varmed, såsom ovan nämnts, 1912 års

riksdagsskrivelse om åtgärder för underlättande av deltagandet i kommunala

avgöranden besvarades. Propositionen avvisade emellertid varje tanke

på en utsträckt användning av fullmaktsröstning. Propositionen diskuterade

även andra möjligheter för åtgärder i riksdagsskrivelsens syfte, men

fann icke möjlighet att föreslå något annat än vissa bestämmelser angående

tiden och sättet för stämmorna, vilka bestämmelser för nu ifrågavarande

ärende icke hava någon betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. n samt. 3 käft. (Nr 4.) ''1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

I sitt yttrande har nu utskottet icke heller kunnat påvisa några nya

möjligheter, och diskussionen inom detsamma har synts giva vid handen

att dess majoritet åtminstone ställer sig tveksam i fråga om en utsträckt

fullmaktsomröstning. Utskottet har således icke kunnat peka på någon

framkomlig eller acceptabel väg för nående av det eftersträvade syftet.

Men att under sådana förhållanden avlåta en skrivelse till Kungl. Magt

synes mig icke lämpligt. Detta så mycket mindre, som motionen endast

gäller en detalj av ett mera omfattande spörsmål, och en detalj där

enligt utskottets eget uttalande »det icke kan anses konstaterat, att ett

allmänt behov av en lagändring i föreslagen riktning kommit till synes».

Jag har på dessa grunder ansett, att utskottet bort avstyrka motionen.»

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt k Söner.

170917

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.