Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändring i § 2 tryckfrihetsförordningen.
1917-03-27 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1917:8, Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändring i § 2 tryckfrihetsförordningen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1917, kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
ändring i § 2 tryckfrihetsförordningen.
Närvarande: herrar Eden*), Clason, Hellberg, Bellinder, Mannheimer, von Mentzer,
Olof Olsson, von Bahr, von Zweigbergk, Meurling*), Kunze, Larsson i
Västerås, Magnusson i Tumhult, Räf, Hallén, Ericsson i Vallsta*), Kropp,
Sterne, Karlsson i Mo och Gustafsson i Brånsta.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
*
I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 98 av herr Allmän hemställer motionären, att riksdagen
måtte för sin del besluta att i tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4,
fjärde stycket, införa de här nedan kursiverade orden:
»Att mobiliseringsplaner — — — — — — — — — — — —
ej må i annan ordning än i särskild av Konungen utfärdad förordning
föreskrives eller utan Konungens särskilda tillstånd utlämnas — — —
och skriften konfiskeras.»
Med avseende på de skäl, som motionären åberopat för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
Uti ingressen till nu gällande tryckfrihetsförordning uttalas som
bekant, att den i densamma stadgade rättigheten för var och en att
»sina tankar uttrycka och meddela i alla ämnen» skall utövas under
»iakttagande av de föreskrifter mot tryckfrihetens missbruk», vilka i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 7 käft. (Nr 8.) 1
Historik.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
förordningen i överensstämmelse med rikets allmänna lag skulle stadgas
i avseende på, bland annat, statens »utvärtes säkerhet». Med avseende
härpå innehöll tryckfrihetsförordningen i sitt ursprungliga skick också
åtskilliga bestämmelser, avsedda att mot offentliggörande skydda handlingar,
vilkas kungörande kunde vara för riket menligt med hänsyn till
dess förhållande till främmande makter. Bland dessa undantag från
den allmänna principen om handlingars publicitet fanns emellertid intet,
som gällde militära handlingar.
Denna brist gjorde sig emellertid tidigt gällande och föranledde
den 7 mars 1820 utfärdandet av ett kungligt brev av följande lydelse:
»För Statens Interesse kåfve Wi funnit nödigt förordna, det sådane
Försvarsverket angående Handlingar, som finnas uti Wårt och Rikets IvrigsCollegii
eller Förvaltningens af Sjö-Årenderne Arckiver, Kanslier och
Kontor samt i General-Adjutants-Expeditionerne för Arméen och Flottorna,
hvilkas kungörande kunde medföra våda för Rikets säkerhet, skola af
Presidenten i KrigsCollegio, Chefen för Förvaltningen af Sjö-Årenderne
och Wåre General-Adjutanter för Arméen och Flottorna serskilt vårdas
samt intet Document derå! få utlemnas till någon, eho det vara må,
innan Wi uppå gjord underdånig anmälan nådigt tillstånd dertill meddelat,
vederbörande föredragande hos Oss likväl obetagit att begära och
erhålla de upplysningar, som för Årendernes föredragning kunna beliöfvas».
— Hetta kungl. brev anmäldes av en enskild riksdagsman
inför konstitutionsutskottet vid 1823 års riksdag såsom anledning till
anmärkning mot statsrådet ^ jämte föredragande statssekreterare. Vid
föredragning av detta ärende fann emellertid utskottet — såvitt av
protokollet framgår, enhälligt och utan diskussion — »sig äga allt fog
att anmärkningen ogilla». För stånden anförde utskottet allenast, att
det »genom blotta framställningen av beslutet och motiven» trodde den
ifrågavarande anmärkningen vara »tillräckligen både utredd och vederlagd».
Konstitutionsutskottet utgick uppenbarligen från den förutsättningen
såsom självklar, att den allmänna publicitetsprincipen måste vika
i de fall, där den kunde kollidera med omsorgen om rikets säkerhet.
Den i 1820 års kungl. brev medgivna rätten för militära myndigheter
att undanhålla vissa handlingar från offentligheten ansågs sålunda
icke stå i strid med tryckfrihetsförordningens anda. Efter allt att döma
har också detta kungl. brev betraktats såsom gällande lag och tillämpats,
intill dess ändringar i tryckfrihetsförordningen kommo till stånd.
Förslag om införande av bestämmelser rörande den militära sekretessen
i tryckfrihetsförordningen väcktes första gången av konstitutionsutskottet
vid 1869 års riksdag som uttalade, att »sådana försvarsverket
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
3
angående handlingar, vilkas kungörande kunde medföra våda för rikets
säkerhet», endast »av förbiseende» icke kommit att beaktas i tryckfrihetsförordningen,
och fördenskull föreslog ett tillägg till denna förordnings § 2
mom. 4, i enlighet varmed sådana handlingar skulle tillförsäkras samma
skydd som »ministeriella handlingar», d. v. s. endast »med regeringens
tillstånd» få »utgivas eller utbekommas», förrän 50 år förflutit. Regeln
i 1820 års kungl. brev var alltså i konstitutionsutskottets förslag utvidgad
så till vida, att den gällde alla handlingar av angiven art, ej
blott de hos vissa ämbetsverk förvarade. Prövningen av bestämmelsens
tillämplighet, d. v. s. avgörandet huruvida en viss handling skulle anses
såsom hemlig eller ej, skulle uppenbarligen ligga hos de ämbetsmän,
under vilkas vård den befann sig. Undantag skulle, på sätt som stadgats
i kungl. brevet 1820, beviljas av Kungl. Maj:t. — Den föreslagna
ändringen avslogs emellertid av andra kammaren.
I de förslag till en revision av hela tryckfrihetsförordningen, som
konstitutionsutskottet framlade vid 1871 och 1872 års riksdagar, valfrågan
likaledes beaktad. I båda förslagens § 5 mom. 2 hette det
nämligen: »Försvarsverket angående handlingar, vilkas kungörande kan
medföra våda för rikets säkerhet, må icke utlämnas eller genom tryck
offentliggöras, vid ansvar som i nästföregående mom. stadgas.» Det
framgår av motiveringen, att utskottet avsåg, att det föreslagna skyddet
företrädesvis skulle gälla t. ex. »av krigsstyrelsen uppgjorda planer för
försvarets ordnande, fälttågsplaner och andra handlingar, vilka vid infällande
krig kunde vara rikets fiender till nytta». Men för dessa handlingar
skulle skyddet bliva så kraftigt, att ej ens Kungl. Maj:t fick
medgiva undantag. 1871 yppades liksom 1869 från vissa håll i andra
kammaren betänkligheter mot den föreslagna ändringen, sådan den av
konstitutionsutskottet formulerats, men det medgavs å andra sidan också
från dessa håll, att man hellre i grundlagen såg ett förbud, sådant utskottet
föreslagit, än man såg »det administrativa godtycket» stifta en sådan
lag (härmed åsyftades 1820 års kungl. brev). Förslaget återremitterades
i sin helhet av andra kammaren 1871, men 1872 antogo båda kamrarna
det föreslagna momentet. På grund av meningsskiljaktigheter i andra
avseenden gick emellertid hela frågan om ny tryckfrihetsförordning om
intet.
Kungl. Maj:ts förslag till ny tryckfrihetsförordning 1887 följde i
den föreliggande frågan en i visst avseende helt ny linje. Avgörandet
över handlingars egenskap att vara hemliga skulle nämligen enligt
detta förslag alltid ligga hos Kungl. Maj:t, ej hos underordnade" myndigheter.
»Har Konungen förordnat», heter det, »att vissa handlingar rörande
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
försvarsverket, vilkas kungörande kan medföra våda för rikets säkerhet,
skola hållas hemliga, må sådana handlingar icke utlämnas eller i tryck
offentliggöras» (§ G mom. 3). — Hela förslaget förföll emellertid, emedan
riksdagen ej hann behandla det, innan den upplöstes.
Frågan återupptogs av en motionär vid 1893 års riksdag, som
föreslog ett tillägg till § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, av innehåll,
att »mobiliseringsplaner och dithörande handlingar rörande försvarsverket,
vilkas kungörande Konungen finner kunna medföra våda för
rikets försvar och säkerhet» skulle hållas hemliga. Motionärens meningvar
tydligen liksom i Kung], Maj:ts förslag 1887, att grunden för
skyddet skulle utgöras av ett Kungl. Maj:ts — icke underordnade
myndigheters — beslut. Men skyddet skulle icke få gälla andra handlingar
än vissa, som i tryckfrihetsförordningen, låt vara i största allmänhet,
angåvos: »mobiliseringsplaner och dithörande handlingar».
Konstitutionsutskottet ställde sig välvilligt gentemot motionen.
Rörande avfattningen av de ifrågasatta bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
kunde utskottet dock ej ena sig. Under uttalande av önskvärdheten
att ett kungl. förslag i ärendet framlades avstyrktes motionen,
som också blev av kamrarna avslagen.
1896 avgav Kungl. Maj:t förslag i ämnet. I departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet vid detta tillfälle togos de olika utvägar,
som angivits i 1887 års kungl. proposition och i motionen 1893, i skärskådande.
Den förut gällande grundsatsen, att hemligförklarandet i varje
särskilt fall var vederbörande ämbetsmans sak, kom över huvud taget
ej i betraktande. Man övervägde allenast, om i tryckfrihetsförordningen
borde bestämmas, vilka arter av handlingar som skulle få förklaras hemliga,
eller om detta bestämmande helt och hållet borde överlämnas åt
Kungl. Maj:t. Generalstabschefen hade, under åberopande av svårigheten
att på ett uttömmande och tillfredsställande sätt angiva de åsyftade
handlingarna, tillstyrkt den sistnämnda utvägen. I enlighet med denna
mening och i full överensstämmelse med 1887 års förslag föreslog
Kungl. Magt ett tillägg till § 2 mom. 4 av innehåll att »sådana
handlingar rörande försvarsverket, vilkas kungörande kan medföra våda
lör rikets säkerhet och om vilka Konungen förordnat, att de skola hållas
hemliga, icke må utlämnas eller i tryck offentliggöras».
Konstitutionsutskottet gillade i princip en ändring i förordningen.
Men det anslöt sig ej till justitieministerns uppfattning-, att avgörandet
i fråga om en handlings karaktär att vara hemlig helt och hållet skulle
ligga hos Kungl. Maj:t. Utskottet fann det tvärtom »önskvärt, om
den föreslagna begränsningen av tryckfriheten kunde ske genom ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
stadgande, så bestämt och tydligt avfattat, att deri som bär att ställa
sig detsamma till efterrättelse däruti erhåller tillräcklig ledning för sin
uppfattning om vidden av det förbud, som med stadgandet avses, på
samma gång som erforderlig trygghet vinnes för att alla sådana handlingar,
vilkas hemlighållande är av vikt för rikets säkerhet, komma i
åtnjutande av ifrågavarande skydd». Utskottet utarbetade en formulering,
som skulle motsvara dessa anspråk. I dess förslag heter det: »sådana
kartor, ritningar, planer, beskrivningar och andra handlingar rörande
krigsmaktens ställande på krigsfot och användning till rikets försvar
samt militära positioner, kommunikationsleder eller uppfinningar, vilkas
offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet.»
Trots denna utförliga uppräkning fordrades emellertid också enligt
utskottets mening ett uttryckligt beslut av Kungl. Maj:t till underordnades
ledning. Det tillägges därför efter de nyss citerade orden: »och om
vilka Konungen i statsrådet förordnat, att de skola hållas hemliga».
Om de sålunda karaktäriserade handlingarna heter det slutligen i
utskottets formulering, att de »icke må utlämnas».
Utskottets förslag bifölls av första kammaren.
I andra kammaren gjorde sig däremot eu stark opposition gällande,
företrädd redan i konstitutionsutskottet av 6 reservanter. Oppositionens
synpunkter, som i alla delar bestämde andra kammarens beslut, voro
följande:
Man ville i en del avseenden inskränka den definition på hemliga
handlingar, som utskottsförslaget givit. I andra kammarens beslut förekom
därför icke det obestämda uttrycket: »andra handlingar rörande
krigsmaktens ställande på krigsfot och användning för rikets försvar».
Andra kammarens formulering i denna del blev med några mindre ändringar
sedermera genom sammanjämkning riksdagens beslut.
Oppositionen motsatte sig vidare en alltför tänjbar formulering av
det skälet, att den fruktade, att sekretessen därigenom skulle kunna
eludera riksdagens granskningsrätt genom konstitutionsutskott, statsutskott
och statsrevisorer. Andra kammaren beslöt därför ett tillägg,
innefattande uttryckligt förbehåll, att denna granskningsrätt ej skulle
inskränkas. I sammanjämkningen inflöt denna klausul också i riksdagsbeslutet.
.
Vidare ville oppositionen bereda möjlighet för en offentlig kontroll
av sekretessföreskrifternas tillämpning. Redan utskottets förslag skapade
ju större möjligheter för en dylik än regeringens, i det att det gav en
uppräkning av de slag av handlingar, som liemföllo under sekretessstadgandet.
Reservanterna och andra kammaren gingo ett steg längre,
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
då de genom en inskränkning och precisering av begreppet hemlig»
handlingar ytterligare kringskuro Kungl. Maj:ts handlingsfrihet i fråga
om handlingars hemligförklarande. Men de togo ännu ett steg i nämnda
riktning, i det de krävde, att Kungl. Maj.ts beslut om handlingars
hemlighållande skulle bliva »vederbörligen kungjort» för att äga giltighet.
— I denna fråga vidhöll konstitutionsutskottet i sitt samman]ämkningsmemorial
sin förut intagna ståndpunkt (till vilken också första
kammaren anslutit sig) under åberopande dels av att en dylik kungörelseklausul
skulle »motverka själva ändamålet med stadgandet om
hemlighållandet», dels därav att den syntes leda därtill att eu var, som
i god tro i tryck offentliggjorde en hemligförklarad handling, hemfölle
under de med det ifrågavarande momentet förenade straffbestämmelserna.
Andra kammaren godkände sammanjämkningsförslaget.
Den sålunda beslutade ändringen i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen,
som 1897 blev definitiv, vilade alltså på följande principer.
Såsom hemliga räknades vissa i tryckfrihetsförordningen bestämt
angivna arter av handlingar: 1) ovillkorligen: mobiliseringsplaner för
hären och flottan samt planer för deras sammandragning eller samverkan,
2) under förutsättning att offentliggörandet kunde medföra våda
för rikets säkerhet följande slag av handlingar: kartor, ritningar och
beskrivningar angående rikets fästningsverk, minförsvar, militära positioner,
kommunikationsleder och uppfinningar.
För att dessa slags handlingar skulle bliva hemliga, fordrades ett
beslut av Konungen i statsrådet, ett beslut, som, med avseende på grupp
2), givetvis måste innefatta den av tryckfrihetsförordningen föreskrivna
prövningen, huruvida offentliggörandet kunde medföra våda för rikets
försvar.
1914 voro vissa förslag angående ändringar i tryckfrihetsförordningen
föremål för riksdagens handläggning. En av dessa ändringar
gällde bestämmelserna om militära handlingars hemlighållande.
I utlåtanden med anledning av förslag om revision av tryckfrihetsförordningen
hade de militära myndigheterna enstämmigt uttalat, att det
av denna förordning beredda skyddet för försvarshemligheter var otillräckligt.
Cheferna för general- och marinstaberna samt marinförvaltningen
förordade i detta hänseende en återgång till principen för 1887 års kungl.
proposition. Kommitterade för tryckfrihetsförordningens revision vidhöllo
däremot den princip, som fått uttryck i gällande tryckfrihetsförordning,
nämligen att lagen borde innehålla eu uppräkning av de handlingar, som
hemföllo under sekretesstadgandet, »I den män nuvarande stadgandes
lydelse brister i nödig fullständighet», yttrade de, »torde detta således böra
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
7
avhjälpas genom erforderlig komplettering av den uppräkning, som i stadgandet
förekommer.» Med ledning av de militära myndigheternas yttranden
nPPS.jor^e kommitterade ett förslag till ändring av det ifrågavarande
stadgandet. Närmast med anledning av 1913 års lagstiftning om spioneri
lösbröts denna ändring Irån frågan om en revision av tryckfrihetsförordningen
i dess helhet och gjordes, med några smärre jämkningar, till
föremål för en kung!, proposition vid 1914 års B-riksdag. Kamrarna
biföllo förslaget, och det antogs definitivt vid 1915 års riksdag.
Ändringen — varigenom det ifrågavarande stadgandet erhöll sin
nuvarande formulering — innebar en utvidgning av det förut gällande
stadgandet, dels därigenom att en hel del nya slag av handlingar uppräknades,
dels därigenom att såsom sekretessgrund angavs ej blott
såsom förut det fallet, att en handlings offentliggörande kunde medföra
vada för rikets säkerhet, utan också det fallet, att det uppenbart kunde
skada rikets försvar.
Med avseende på det beslut rörande handlingars hemlighållande,
som Kungl. Maj:t enligt tryckfrihetsförordningen hade att fatta, hade
under riksdagens överläggningar 1896 skilda uppfattningar kommit till
synes. Antingen kunde stadgandets innebörd tänkas vara den, att detta
beslut skulle fattas i varje särskilt fall — under vilken förutsättning
föreskriften naturligtvis Mott kunde tillämpas dels på hos Kungl. Maj:t
föredragna handlingar, dels på andra handlingar, om vilkas hemlighållande
särskild framställning gjorts hos Kungl. Maj:t. Eller ock kunde
man tänka sig, att Kungl. Maj:t på förhand skulle förklara vissa grupper
och arter av handlingar för hemliga.
Huru lagändringen i detta avseende tillämpades under åren närmast
efter dess tillkomst, har utskottet sig ej bekant, 1899 blevo emellertid
i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelse och i överensstämmelse
med den uppfattning, som krävde ett generellt stadgande, ej
ett beslut i varje särskilt fall, föreskrifter i berörda hänseende liksom i
fråga om bestämmelsens tillämpning i övrigt utfärdade.
Jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen förklarade nämligen
Kungl. Maj:t, att vissa handlingar skulle hållas hemliga. Den 16 juni
1899 utfärdades ett cirkulär rörande dylika handlingars förvarande m. m.
Cirkulärets 1 §, som bestämmer om sättet för den hemliga stämpelns anbringande,
utgår från den förutsättningen, att avgörande om handlings
hemlighållande skall med ledning av Kungl. Maj:ts generella föreskrifter
träffas av vederbörande ämbetsmän. — Den 14 juli samma år utsändes
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8-
Utikottets
yttrande.
dylika generella föreskrifter, nämligen ett nytt cirkulär med förteckning
å de handlingar, som enligt Kung!. Maj:ts beslut skulle hållas hemliga.
Själva denna förteckning förklarades, såsom motionären omnämnt, för
hemlig. Avsikten med förteckningens utfärdande har uppenbarligen
varit, att Kungl. Maj:t därmed skulle fullgöra vad tryckfrihetsförordningen
i detta avseende krävde av honom, varefter bestämmelsernas tillämpningskulle
vara överlåten åt vederbörande ämbetsmän och myndigheter.
Tillämpningsföreskrifterna hava efter 1899 i flera avseenden kompletterats.
Så utfärdades den 26 mars 1907 en cirkulärskrivelse från chefen
för lantförsvarsdepartementet av följande lydelse:
»Härmed får jag, beträffande hemliga handlingar, fästa uppmärksamheten
på
att handlingar, planer, kartor, ritningar och beskrivningar, vilka
icke på grund av § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen genom allmänt
gällande eller särskilda föreskrifter förklarats skola hållas hemliga, icke
må förses med ordet ''hemlig’ och följaktligen ej heller införas uti för
hemliga handlingar avsett diarium, samt
att uti handling, som författningsenligt skall hållas hemlig, ej må
införas eller behandlas fråga av icke hemlig natur i annan mån, än som
för sammanhangets skull är oundgängligen nödvändigt, varför det synes
lämpligt, att i ärenden, som beröra frågor av både hemlig och icke
hemlig natur, expedieras särskilda skrivelser, en hemlig och en icke
hemlig.
Därigenom att med ärende, som författningsenligt skall hållas hemligt,
ej sammanblandas spörsmål, som till sin natur äro och böra vara
icke hemliga, vinnes det med utfärdandet av nådiga cirkuläret den 16
juni 1899 avsedda ändamålet i högre grad än om dylik, låt vara oavsiktlig,
sammanblandning äger rum, och bibehålies även därigenom
större helgd åt ärenden av hemlig natur.»
Vidare utfärdades den 1 mars 1912, med upphävande av motsvarande
föreskrifter i 1899 års cirkulär (icke, såsom motionären uppgiver,
av cirkuläret i dess helhet), ett nytt cirkulär angående sättet för hemliga
handlingars förvaring.
Det framgår av den föregående redogörelsen, att redan den ursprungliga
tryckfrihetsförordningen förutsatte skydd mot en sådan tillämpning
av tryckfriheten, genom vilken statens utvärtes säkerhet sattes i
fara. Nödig sekretess på det militära området är således ingalunda
stridande mot de principer, på vilka tryckfrihetsförordningen vilar. Det
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
9
framgår vidare, huru statsmakterna under de senaste decennierna vid
olika tillfallen funnit sig föranlåtna att alltmera utvidga det skydd mot
obehörigt offentliggörande, som ur synpunkten av rikets säkerhet måste
tillkomma mild ära handlingar. Grundsatsen härom är i själva verket
oumbärlig för tryggandet av vårt försvarsväsens fulla effektivitet. Motionären
synes icke heller vilja bestrida denna grundsats i och för sig,
men håller före att den i praktiken fått en alltför vidsträckt tillämpning.
Han anser det emellertid icke lämpligt att »nu taga under övervägande
frågan, huruvida själva beskaffenheten och omfånget av den militära
sekretessen, sådan den i tryckfrihetsförordningen är angiven, skulle
kunna behöva göras till föremål för en större eller mindre revision»,
emedan denna väg icke synes honom ändamålsenlig för ett »skyndsamt
vinnande» av det med motionen avsedda syftet. Vid sidan av vissa
förslag angående ökad kontroll över gällande bestämmelsers tillämpning —
förslag, som ej fälla under konstitutionsutskottets handläggning — uttalar
han sig därför endast för utfärdande av en verkställighetsförordning till
grundlagsstadgandet, genom vilken enligt hans mening dess tillämpning
skulle kunna närmare regleras.
Såsom förberedelse till erhållande av en sådan verkställighetsförordning
har i motionen föreslagits, att i tryckfrihetsförordningens stadgande
om den militära sekretessen några ord skulle inskjutas, som förutsatte
tillvaron av eu dylik av Kungl. Maj:t utfärdad förordning.
En sådan förordning borde enligt motionärens uppfattning i första
rummet upptaga en förteckning, så specialiserad som med hänsyn, å ena
sidan till dess offentliga natur, å andra sidan till själva syftet med dess innehåll
kunde befinnas tillrådligt och behövligt, över de slag av militära handlingar,
som Kungl. Maj:t enligt tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4 beslutat
skola hemlighållas; vidare, bland annat, ett strängt förbud mot att i
hemlig handling sticka undan frågor av icke hemlig natur, och i sammanhang
därmed nödiga föreskrifter rörande expedierandet i särskilda
skrivelser av hemliga och icke hemliga ärenden; likaledes föreskrifter
om den ordning, i vilken åsatt hemlig beteckning må skyndsamt kunna
avlägsnas från handling, som till äventyrs med orätt försetts med sådan
beteckning; samt slutligen bestämmelser om sättet för hemlig handlings
förvaring, försändande m. m.
Utskottet kan ej finna motionärens förslag värt understöd. Detta
både av formella och reella skäl. Ur formell synpunkt bör först anmärkas,
att förslaget synbarligen är så avfattat, att därmed alldeles icke
det ändamål skulle vinnas, som motionären avsett, lnsättes nämligen,
såsom föreslagits, i tryckfrihetsförordningen en bestämmelse, att de hemBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 7 höft. (Nr 8.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
liga militära handlingarna ej skulle få utlämnas »i annan ordning än
i särskild av Konungen utfärdad förordning föreskrives», bleve uppenbarligen
denna förordnings ändamål icke att, såsom motionären sjnes
hava önskat, begränsa hemlighållandet av de ifrågavarande handlingarna
utan att begränsa utlämnandet av dem, och föreskriften om förordningens
tillvaro skulle icke i minsta mån främja de syften motionären avsett att
främja. Därjämte synes motionären förbisett det ur formell synpunkt
oegentliga i att i grundlag insätta en hänvisning till en förortlning, om
vars innehåll man på förhand icke kan hava någon kännedom.
Redan detta är för utskottet tillräckliga skäl att avstyrka motionen,
och en närmare granskning av den tilltänkta verkställighetsförordningen
kunde sålunda synes obehövlig, så mycket hellre som handläggningen
av en sådan näppeligen skulle tillhöra konstitutionsutskottet.
Åven .en granskning av den tilltänkta förordningens innehåll synes
emellertid giva till resultat, att motionärens förslag icke kan tillstyrkas.
Det är nämligen påfallande, att åtskilligt av vad motionären ansett böra
inflyta i förordningen redan är genom offentliga föreskrifter reglerat.
Då motionären tänkt sig densamma såsom behövlig för att få till stånd
ett förbud mot obehörigt sammanblandande av hemliga och icke hemliga
ärenden och trott sig finna ett stöd för detta önskemål i ett av
chefen för generalstaben 1912 avgivet yttrande, har han synbarligen
förbisett, att — såsom av den av utskottet meddelade historiken framgår —
redan 1907 ett cirkulär i detta syfte utfärdades. Motionären har följaktligen
även missuppfattat generalstabschefens yttrande därhän, att det
skulle innefattat ett — ännu ej beaktat — yrkande om helt nya föreskrifters
utfärdande. — Icke heller är en sådan förordning som den av
motionären föreslagna behövlig med avseende på sättet för hemliga
handlingars förvaring, försändande m. m., då föreskrifter därom redan
finnas utfärdade (1899 och 1912).
Vad därnäst angår vad som väl skulle vara kärnpunkten i den
ifrågasatta verkställighetsförordningen, nämligen en specialiserad förteckning
över de slag av handlingar, som Kungl. Maj:t beslutat skola
hemlighållas, så kan utskottet ingalunda dela motionärens uppfattning
om lämpligheten av eu dylik förtecknings offentliggörande. Det står
för utskottet klart, att för sekretessens bevarande i åtskilliga fall redan
tillvaron av vissa hemliga handlingar bör hemlighållas. Att personer,
som obehörigen söka vinna inblick i våra militära förhållanden, icke
känna de olika slagen av hemliga handlingar eller ens tillvaron av vissa
dylika, måste naturligtvis bilda ett väsentligt skydd mot dessa personer
och försvåra deras verksamhet. Vinnes en sådan kännedom, blir det
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
11
lättare för en dylik person att på ett verksamt, sätt ordna sina efterspaningsåtgärder
av direkt eller mera indirekt slag. Dessutom torde
eu sådan förteckning, både genom vad den upptager och genom vad den
underlåter att upptaga, för en militärt skolad bedömare kunna giva
värdefulla upplysningar om vår försvarsberedskap och om huru vi inbördes
värdesätta olika grenar av försvarsväsendet. Åven därutinnan
skulle dessutom en publicitetsbestämmelse i fråga om dylika förteckningar
vara till skada, att införandet av nya viktigare anordningar inom
vårt försvarsväsen skulle genom förteckningens nödtvungna kompletterande
med nya moment bliva offentliggjort för envar. Enligt vad utskottet
erfarit, råder också inom främmande länders militärväsen just i
fråga om reglerna för hemlighållandet av dylika handlingar den strängast
tänkbara grad av sekretess.
Vad slutligen angår bestämmelserna rörande sättet för borttagande
av på handlingar anbragta s. k. hemliga stämplar, så har motionären
icke på något vis antytt, vilka grundsatser och utvägar han tänkt sig
tillämpade i dylika fall, och utskottet har sålunda saknat utgångspunkter
för ett närmare bedömande av vad han härutinnan åsyftat. Uppenbart
är emellertid, att eu offentlig behandling av spörsmål rörande avlägsnande
av sådan stämpel, som förmenas vara med orätt påsatt, icke kan
ifrågasättas. Att öppna dylika vägar för offentligt ingripande i sekretessstadgandenas
tillämpning skulle i själva verket leda därhän, att dessas
effektivitet i hög grad äventyrades.'' Skulle åter avses införande av en
bestämd tidsgräns, efter vilken — på sätt, som i fråga om vissa. andra
slag av handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen äro hemliga,_ är
stadgat — hemligförklarade handlingar automatiskt borde göras tillgängliga
för offentligheten, så är detta givetvis en fråga, som i första hand bör
regleras i tryckfrihetsförordningen och icke i en verkställighetsförordning.
Den bör därför upptagas i samband med den allmänna revision av
tryckfrihetsförordningen, som inom en icke alltför avlägsen framtid torde
vara att förvänta.
Beträffande den föreliggande frågan i dess helhet bör till sist jämväl
en annan synpunkt noga beaktas. Lika väl som vid bedömandet i allmänhet
av vårt försvarsväsens ändamålsenligaste anordning hänsyn tages
till militära inrättningar i främmande länder, måste den sekretess, vars
syfte är att i sin mån trygga försvarsväsendets effektivitet, av olika skäl
även betraktas mot bakgrunden av vad som i detta avseende gäller i
utlandet. Även ur denna synpunkt är det i fråga om sekretessen liksom
i andra avseenden angeläget, att åt våra försvarsanstalter förlänas
den styrka, som med till buds stående medel kan åstadkommas. I
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
betraktande härav har utskottet låtit verkställa en undersökning angående
de principer, som i utlandet kommit till tillämpning med avseende
på handlingars — särskilt militära handlingars — tillgänglighet.
Denna undersökning, vars resultat såsom bilaga fogats vid utlåtandet,
ger vid handen, att den svenska principen om handlingars offentlighet
— med de vidsträckta rättigheter gent emot statsförvaltningen, som
den lägger i var mans hand — icke tillnärmelsevis har någon motsvarighet
i utlandet, där ifrågavarande förhållanden så gott som undantagslöst
regleras på rent administrativ väg, och att vårt försvar sålunda
redan enligt nu gällande bestämmelser i detta avseende åtnjuter ett
mindre skydd än främmande länders.
Utskottet vill icke förneka möjligheten, att vid sekretesstadgandenas
tillämpning stundom misstag kunna hava blivit begångna, och vill
med hänsyn härtill understryka önskvärdheten av att nu gällande bestämmelser
i enlighet med det ovan omförmälda, av chefen för lantförsvarsdepartementet
1907 utfärdade cirkuläret noggrant efterlevas. Såsom av
detta framgår, inskärpes däri såväl att inga andra handlingar böra
hemligförklaras än de som enligt gällande föreskrifter verkligen böra
hemfalla under sekretess, som ock att uti handling, som författningsenligt
skall hållas hemlig, ej må införas eller behandlas fråga av icke
hemlig natur i annan mån, än som för sammanhangets skull är oundgängligen
nödvändigt, varför det vore lämpligt, att i ärenden, som
beröra frågor av både hemlig och icke hemlig natur, expedierades särskilda
skrivelser, en hemlig och en icke hemlig. — Ur synpunkten av
rikets säkerhet måste emellertid alltid ligga synnerlig vikt på att sådana
handlingar icke bliva offentliggjorda, vilka tryckfrihetsförordningen avsett
att skydda för publicerande. Detta gäller i all synnerhet under
den närvarande tiden. I flera andra avseenden hava statsmakterna
behjärtat angelägenheten av att under det pågående världskriget våra
försvarsanstalter måtte erhålla ökat skydd mot obehöriga iakttagare, och
utskottet kan icke finna annat än att denna tidpunkt är särdeles illa
lämpad för framförande av kravet på en lindring i det nu förevarande
hänseendet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1917.
På konstitutionsutskottets vägnar:
SAM. CLASON.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
13
Reservation
av herrar Hellberg, Mannheimer, Olof Olsson, von Zweigbergk,
Larsson i Västerås, Hallén, Kropp och Sterne, som med hänvisning
till de i motionen anförda skäl hemställt:
att riksdagen i anledning av ifrågavarande motion
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville utreda på vad sätt de olägenheter, som
visat sig medfölja tillämpningen av tryckfrihetsförord.
ningens § 2 mom. 4 fjärde stycket, kunna undanröjas
genom bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, att sagda
tillämpning skall regleras genom eu av Kungl. Maj:t
utfärdad verkställighetsförordning.
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
Bilaga.
Uppgifter rörande officiella handlingars tillgänglighet i vissa främmande
länder1).
I Norge torde det vara regel, att handlingar, som tillhöra offentliga
myndigheters arkiv, äro tillgängliga för envar, som kan visa sig
hava ett legitimt intresse av att taga del av dem, såvida icke hänsynen
till den enskilde eller till det • allmännas behov i det särskilda fallet
kräver, att upplysningar om en handlings innehåll antingen över huvud
taget eller för tillfället ej meddelas. Men några direkta lagbestämmelser
eller administrativa föreskrifter i berörda hänseende finnas ej och avgörandet
är alltså i varje fall överlåtet åt vederbörande ämbetsmän.
I Danmark finnas lika litet några bestämmelser angående handlingars
offentlighet.
Inom den tyska förvaltningen gäller såsom allmän princip, att
handlingarna uteslutande äro avsedda till myndigheternas eget bruk.
Frågan om utlämnande av handlingar eller meddelande av dylikas innehåll
åt personer, som icke genom ämbetsställning hava rätt att av
desamma taga del, är helt och hållet avhängig av vederbörande myndighets
i enlighet med dess ämbetsplikt företagna omprövning. I överensstämmelse
med denna princip är det stadgat, att chefer för preussiska
arkiv av egen auktoritet få utlämna handlingar äldre än 1700. För
vngre handlingar kräves bifall av vederbörande »Oberpräsident» eller
riksarkivarien. Med avseende på begagnandet av handlingar efter 1700
finnas dessutom en del speciella föreskrifter i inskränkande riktning.
I Österrike gäller, att arkivcheferna äga att lämna tillstånd till
begagnande av sådana handlingar, som äro äldre än 1847. Därvid
undanhållas alla sådana handlingar, i fråga om vilka hemlighetens bevarande
synes önskvärd.
I Nederländerna äro handlingar äldre än 1813 offentliga, d. v. s.
*) Uppgifterna avse icke att meddela någon i alla detaljer fullständig redogörelse, så mycket
mindre som ifrågavarande förhållanden i utlandet mestadels regleras genom rent administrativa
föreskrifter, i den mån de icke helt och hållet äro beroende av vederbörande ämbetsmäns egen
omprövning. Uppgifterna avse dels de allmänna principer rörande handlingars tillgänglighet, som
på skilda håll äro rådande, dels de regler, som i olika länder gälla i fråga om begagnandet av
offentliga arkiv och som äro ägnade att belysa, huru nämnda principer i praktiken tillämpas.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8-
15
tillgängliga för en och var. Med avseende på yngre handlingar, som
förvaras i statsarkiven, fordras tillstånd av vederbörande departementschef.
Handlingar, som förvaras i det franska nationalarkivet, få i regel
utlämnas efter 50 år (ännu strängare bestämmelser gälla dock t. ex.
i fråga om utrikesärenden). För begagnande av handlingar i krigsministeriets
arkiv erfordras krigsministerns tillstånd. Sådant tillstånd
lämnas endast undantagsvis för tiden efter 1848.
I Italien finnas med avseende å olika slag av handlingar olika
gränsår fastslagna. Så äro bland annat administrativa handlingar offentliga
30 år efter avgörandet av den sak, till vilken de hänföra sig.
Reglerna för begagnande av departementens arkiv i Förenta staterna
fastställas av departementen själva:
Det engelska riksarkivet är tillgängligt enligt bestämmelser, som
utfärdas av riksarkivarien. Det framgår av de nu gällande bestämmelserna
(utfärdade 1909), att med avseende på sådana handlingar, som de
olika departementen hava deponerat hos riksarkivet, departementscheferna
var för sig hava bestämt, att handlingar yngre än ett visst datum ej
utan särskilt tillstånd få utlämnas. Så t. ex. äro krigsministeriets handlingar
i regel icke tillgängliga längre fram än till 1850, låt vara att för
vissa arter, såsom rullor m. fl., även senare gränsår finnas bestämda.
Vissa konfidentiella rapporter m. m. av äldre datum få emellertid ej
utlämnas, förrän ministeriets samtycke inhämtats. Sjöförsvarsministeriets
handlingar äro i regel endast tillgängliga till 1830, i vissa fall dock
fram till 1860. Vissa slag av handlingar få ej utlämnas, även om de
äro av äldre datum. De övriga departementen hava merendels fastställt
tidigare gränsår. Det har emellertid av en kommitté för arkivväsendets
organisation, som 1912 avgav sitt betänkande, föreslagits att fastslå ett
bestämt år för dem alla, nämligen 1837. För varje tiotal år skulle detta
gränsår i sin tur framflyttas 10 år. Departementens rätt att förklara
även äldre papper för konfidentiella skulle emellertid kvarstå. Detta förslag
har ännu ej lett till någon påföljd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.