Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande viss ändring i lagen om försäkring mot olycksfall i arbete.

1917-03-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande viss ändring i lagen om försäkring mot olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr IT.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1917 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

rörande viss ändring i lagen om försäkring mot olycksfall

i arbete.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner*, Lars Olsson*,

von Sydow, Permansson, Klefbeck, Fant* Pettersson i Bjälbo, Persson i

Norrköping, Karlsson i Fjäl, Zelahn och Lindley i Söderhamn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 111, har herr Widlund anfört:

»Till 1916 års riksdag avläts en Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om försäkring mot olycksfall i arbete. Enligt särskilda utskottets

utlåtande nr 1 hade sagda lags 7 § punkt b, om utbetalande av livräntor

till efterlevande, då olycksfall medfört arbetares död, erhållit följande

lydelse, vilken även av kammaren godkänts: till varje den avlidnes minderåriga.

barn--— till dess barnet uppnått femton års ålder---».

Enligt denna lag skulle således barn, som förlorat sin fader, erhålla understöd

intill femton års ålder och därefter vara hänvisat till att sig självt

försörja. Huru skall nu detta kunna ske? Det är naturligt, att den inkomst

en femtonåring kan förvärva ingalunda är tillräcklig för hans uppehälle,

även under vanliga förhållanden, vilket torde framgå tydligt nog bland

annat därav, att enligt lagens om allmän pensionsförsäkring 17 § fader är

ansvarig för pensionsavgiftens erläggande för barn under aderton år. Det

ögonskenliga motivet för denna bestämmelse torde vara, att den minderåriga

ej kan anses vederhäftig för sin pensionsavgift före aderton år, uppenbarligen

på grund av hans otillräckliga och osäkra inkomst. Vid jämförelse

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 10 käft. (Nr 11.)

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande, 9fr 11.

mellan sådan mindreårig, som åtnjuter hemmets vård och faderns ekonomiska

stöd, men trots detta ej anses själv kunna svara för sin pensionsavgift,

och den, som före femton år förlorar sin fader och efter uppnådd

femtonårsålder uteslutande är hänvisad till sig själv för sitt uppehälle, torde

man ej ett ögonblick sväva i ovisshet, om vem som är bäst rustad att göra

sin insats i samhället. Redan bär föreligger en stor ojämnhet.

Ännu bjärtare framstår detta förhållande vid jämförelse mellan den

faderlösa minderåringen, som vid femton års ålder är hänvisad helt till sig

själv, och barn till sådana föräldrar, som på grund av sitt arbete funnit

delägareskap i särskilda understöds-, pensions-, änke- och pupillkassor. Vid

behandlingen av olycksfallsförsäkringslagen i andra kammaren den 3 juni

1916 anförde herr Lindqvist i Kosta några exempel på detta.

Änke- och pupillkassan för folkskollärarekåren t. ex. hade före 1901

haft gränsen vid sexton år, men funnit den för låg och höjt den till aderton.

I civilstatens änke- och pupillkassa är gränsen för son 21 år, för dotter

25, samt i flere olika verk och inrättningar, såväl statens som Stockholms

stads, 21 år.

Gent emot dessa bestämmelser förefaller gränsens sättande till 15 år

för arbetarnas barn en allt för snäv behandling av dessa, och man kan ej

värja sig för känslan av klasslagstiftning vid en närmare granskning av förhållandet.

Herr Lindqvist påvisade även vid förutnämnda tillfälle, huru

upphörandet av understödsutbetalning lade hinder i vägen för strävandena

att genom fortsättnings- och specialskolor vidga barnens kunskaper och bereda

dem ökade möjligheter till såväl utsträckt teoretisk yrkesutbildning

som högre allmänbildning, och sålunda komme i uppenbar motsats till de

bildningssträvanden, som överallt gorå sig gällande, och som riksdagen på

bästa sätt söker uppmuntra, vilket även underströks av herr Branting.

Ytterligare en sak torde i sammanhang härmed böra beröras. Sedan

en rätt lång tid tillbaka hava s. k. skollovskolonier arbetat i Sveriges större

städer, för att genom beredande av tillfälle till landsvistelse under sommarferierna

för fattiga och klena barn stärka dessa i fysiskt hänseende och samtidigt

på lämpligt sätt bibringa dem några begrepp om de första och enklaste

hygieniska fordringarna. Nyttan av detta koloniarbete har visat sig

vara så betydande, att dess värde ej kan till fullo uppskattas, därom äro

både läkare, lärare och föräldrar fullkomligt ense. Jag har i en motion till

denna riksdag framfört vissa önskemål beträffande sagda koloniverksamhet.

Om man tänker sig, att ett barn, som fått tillfälle att njuta vila och vinna

krafter under sina ferier, efter skoltidens slut ej längre kan beredas sådant

tillfälle, är det av vikt att vad som uppbygts genom koloni verksamheten

får stadgas och fullt och helt tillgodogöras fysiken, innan de ansträngningar,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11. 3

som följa självförsörjandet hinna ingripa uti och inverka på utvecklingen.

Skulle genom ett inträffande dödsfall den minderårige redan vid femtonårsåldern

bliva uteslutande hänvisad till sig själv för sitt uppehälle, är det

tydligt, att vad som uppbyggts genom en god och välsignelsebringande

verksamhet hastigt, och ofta nog fullständigt, nedbrytes genom de krav,

som självförsörjandet ställer på den faderlöse. Grunden till en förtidig

ohälsa, nedsatt, arbets- och förvärvsförmåga och predestination för sjukdomar,

som göra individen till en börda för samhället i stället för en värdefull

kraft inom detsamma, lägges på detta sätt, och samhällets ingripande

kan komma att påkallas långt tidigare, än om ett stöd funnits, som möjliggjort

för den uppväxande att hinna erhålla mera stadga och kraft, innan

kampen för uppehället helt lagt beslag på allt, som kunnat bliva av nytta

för individens kommande verksamhet. Det torde vara obestridligt, att ju

mera det uppväxande släktets villkor kunna förbättras, desto större valuta

erhåller samhället av dess verksamhet, och desto mindre påkallas samhällets

understöd och hjälp vid inträffande oförmögenhet till arbete.

På grund av vad jag härovan anfört får jag'' härmed anhålla, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t hemställa om sådan

ändring i lag om försäkring för olycksfall i arbete, att åldersgränsen för

utbetalande av understöd till sådana barn, som enligt gällande lag äro

berättigade till dylikt understöd, framflyttas från femton till aderton år.»

Då Kung! Maj:t genom proposition till 1916 års riksdag framlade

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, innefattade 7 § i förslaget

sådan bestämmelse, att om olycksfall medfört arbetares död skulle till

varje den avlidnes minderåriga barn utgå en livränta från dödsfallet till dess

barnet uppnått 15 års ålder. Uti en i anledning av propositionen väckt

motion hemställde herrar Eriksson i Grängesberg m. fl., att denna högsta

livränteålder för barn måtte höjas till 18 år. I anledning av denna motion

samt eu annan, i vilken yrkats höjning av vissa föreslagna ersättningsbelopp,

anförde det särskilda utskott, som hade saken till behandling, följande:

»I allmänhet har utskottet ej funnit skäl att frångå de ersättningsbelopp,

som Kung! Maj:t och därförut kommittén föreslagit, utan synas

desamma på det hela taget vara väl avvägda. Aven om de ändringar i

beloppen och den höjning av åldersgränsen, som av motionärerna påyrkas, i

och för sig vore önskvärd, skulle desamma dock komma att medföra en så

väsentlig ökning av försäkringspremierna, att utskottet för sin del anser sig

böra avstyrka bifall därtill.»

Utskottets hemställan härutinnan bifölls av båda kamrarna.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutslcottets utlåtande Nr 11.

Då herr Widlunds förevarande motion har samma innebörd som den

nyssberörda vid senaste riksdagen väckta motionen, samt det skäl, som av

särskilda utskottet anförts för avslag å den senare, enligt lagutskottets mening

fortfarande äger giltighet, får utskottet hemställa,

att herr Widlunds förevarande motion icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETERSSON.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

Motionären har enligt min förvissning framlagt övertygande skäl, att

det huld och värn, som lagen ansett böra lämnas i arbetet förolyckad arbetares

barn, ej rimligen må upphöra vid 15-årsåldern, utan bör följa dem

till åtminstone 18 år. Aven vid lagens antagande delades denna uppfattning

av många medlemmar av riksdagen.

Frågan är då vilka skäl kunna anses tala emot att nu fullfölja en så

behjärtansvärd angelägenhet och därigenom bana väg för dess slutliga tillgodoseende.

Att frågan så nyligen avgjorts av riksdagen kan icke vara någon

hållbar grund. Aven om dylika störa frågors första genombrott anses kunna

möjliggöras genom en kompromiss, inträder omedelbart därefter möjligheter

och förpliktelser att börja ett arbete för förbättringar.

Icke heller kan åberopas, att frågan ej brådskar. Tvärtom, för varje

år som går undandragas barn mellan 15 och 18 år, som borde tillgodoses,

vederbörligt skydd.

Vid sidan av dessa sannolikt underförstådda skäl, åberopar utskottet

även ett uttryckligt motiv för sitt avstyrkande. Höjning av åldersgränsen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr It.

skulle nämligen, såsom särskilda utskottet År 1916 anförde, »medföra en

sådan väsentlig ökning av försäkringspremierna, att utskottet för sin del

anser sig böra avstyrka bifall därtill.» Detta motiv vore riktigt, om det

klart och obestridligt ådagalagts, att erforderliga penningar för ändamålet

ej alls stå att uppdriva eller endast kunna anskaffas på bekostnad av andra

ännu mer omistliga ändamål. En sådan utredning föreligger icke i någon

mån. I motionärens förslag inbegripes självfallet även begäran om en

undersökning av de erforderliga kostnaderna och varifrån penningarna skola

tagas. Den lätthet, med vilken de äskade ofantliga kostnaderna för militära

ändamål beviljas, bör ingiva förhoppningar om att även jämförelsevis anspråkslösa

belopp för de oundgängliga civila behoven skola kunna stå till buds. I

varje fall är det angeläget att, i den mån konkurrens härvid föreligger, de

civila kraven ej hålla sig borta, utan även de bringas i statsmakternas

ständiga åtanke.

Det bemställes alltså,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

taga i övervägande, huruvida och på vad sätt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete må kunna ändras i syfte

att åldersgränsen för barn, som enligt lagen äro berättigade

till årligt understöd, höjes från 15 till 18 år.

b) av herrar Klefbeck, Persson i Norrköping och Lindley i Söderhamn,

som ansett, att sista stycket i utskottets motivering bort hava följande lydelse:

»Ehuru utskottet anser den av motionären påyrkade förändringen i

lagen om försäkring mot olycksfall i arbete önskvärd, får dock utskottet,

med hänsyn till att de skäl, som av särskilda utskottet förra året anfördes

för avslag å liknande vinand en, fortfarande kunna anses äga giltighet, hemställa,

att herr Widlunds förevarande motion icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.