Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans behörighet m. m.

1917-03-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans behörighet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12,

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans

behörighet m. m.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner,* Högberg, Alexanderson, greve Spens, Dahl,

Valerius Olsson, Permansson, Klefbeck, Pettersson i Bjälbo, Persson

i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Holmdahl, Rehn

och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 176, har herr Johanson i Gäre yrkat:

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t täcktes överväga, huruvida icke ändringar borde vidtagas

dels ill kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsmans behörighet

må inskränkas att gälla allenast området för den rätt, varav han blivit

förordnad;

dels ock i 1 kap. 7 § utsökningslagen sålunda, att utmätningsman

skall vara skyldig att vid utmätningsförrättniugar använda sig av närmast

förrättningsstället boende ojäviga fjärdingsman såsom vittne eller annan

ojävig person, vars resekostnader icke överstiga vad som skolat tillkomma

den förstnämnde, därest han anlitats».

I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till behandling

förehaft en inom andra kammaren av herr Bolander väckt motion, nr 244,

däri yrkats:

satt riksdagen för sin del måtte besluta, att 38 § i 11 kap. rättegångsbalken

gives följande förändrade lydelse: ''Intyg av stämningsman,

emot viliten ej förekommer jäv, som om vittnen är stadgat, galle såsom

fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget innebåller.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 11 höft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Herr

Johansons

motion.

Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av kronofogde, stadsfogde,

länsman eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid

svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Intyg, att delgivning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsgivarens

behörighet styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller

konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgivning verkställts så,

som intyget innehåller’;

eller, om detta ej kunde bifallas, att riksdagen måtte besluta, att

ifrågavarande lagrum får följande förändrade lydelse:

''Intyg, som meddelats av en stämningsman och en annan person,

emot vilka ej förekommer jäv, som om stämning är stadgat, galle såsom

fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller.

Enahanda vitsord — — — — — — — — — — — — — — —

efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande

fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att delgivning å utrikes ort

intyget innehåller.’»

Motiveringen i herr Johansons motion är av följande lydelse:

»Ett missförhållande, som upprepade gånger blivit i andra kammaren

påpekat, är det att reseersättningen till stämningsmän och vittnen vid utmätningar

genom anlitande av avlägset boende personer mycket ofta uppgår

till oskäligt höga belopp, vilka alltför tungt belasta den fattige gäldenären.

Till avhjälpande av samma missförhållande har i andra kammaren

väckts motioner vid 1890 års riksdag av Hans Andersson i Bringåsen,

vid riksdagarna 1892—1894 av Carl Persson i Stallerhult samt vid 1918

och 1916 års riksdag av undertecknad. Samtliga dessa motioner, vilka

icke föranledde någon riksdagens åtgärd, sökte lösa frågan genom vidtagande

av ändringar i kung! förordningen rörande ersättning till stämningsmän

och vittnen i utsökningsmål den 12 juli 1878. 1916 års motion

gick ut på att i samma kung! förordning borde stadgas skyldighet för

vederbörande kärande eller sökande att anlita de förrättningsstället närmast

boende ojävige stämningsmän och för vederbörande utmätningsman att

anlita närmast boende fjätdingsman; vederbörande dock obetaget att anlita

längre bort boende, dock att de förhöjda kostnader, som därav förorsakades,

ej finge belasta den delgivne eller sökte.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr lä.

3

Skälet till att denna motion icke vann kammarens bifall, angavs i

utskottsutlåtandet vara, alt motionens syfte icke kunde vinnas genom

ändringar i åberopade kungl. förordning, som vore tillkommen på administrativ

väg, utan förutsatte ändringar i gällande rättegångsbalk och

utsökniugslag.

Ifrågavarande spörsmål synes mig emellertid vara av en sådan vikt,

att det kräver en snar lösning, och jag tvekar därför icke att nu draga

frågan å nyo under riksdagens prövning, och detta så mycket mindre som

såväl i berörda utskottsutlåtande som i debatten vid ärendets behandling

i kammaren lämnats tydliga anvisningar om den väg, jag borde gå för fullföljande

av mitt syfte, så långt detta står att uppnå.

Och då jag sålunda ånyo framlägger saken för kammaren, vill jag

erinra om, vad under dess föregående behandling från skilda håll med

skärpa framhållits, nämligen att sökande och kärande parter eller huvudsakligast

deras advokater mycket ofta anlita avlägset boende stämningsmän,

vilka de vilja gynna eller vilkas användande är för dem bekvämast, samt att

utmätningsförrättare ofta taga sina skrivbiträden eller skjutskarlar till vittnen

och beräkna för dem reseersättning, som betydligt överstiger den reseersättning,

som skulle tillkommit närmast boende fjärdingsman, om denne

anlitats som vittne. I bägge fallen uppkomma onödigt höga resekostnader,

vilka gäldenären i de allra flesta fall icke torde kunna undandraga

sig att betala.

Vid bedömande av frågan vad som lämpligast bör göras för avhjälpande

av detta missförhållande, vad beträffar stämningsmännens resekostnader,

inser jag nu att vederbörande ej lämpligen kan förpliktas att begagna

sig av närmast boende stämningsmän. Däremot torde något hinder

icke förefinnas mot att föreskriva den rättsökande att använda sig av någon

eller några av de stämningsmän, som förordnats av rätten i den ort, där

den bor, mot vilken den rättsliga åtgärden riktas. Med andra ord: i 11

kap. rättegångsbalken bör vidtagas den ändringen i fråga om stämningsmans

rättigheter och skyldigheter att stämningsmän icke skall vara behörig

att åtaga sig delgivning utanför området för den rätt, som förordnat

honom. Jag är övertygad om, att resekostnaderna för stämningsmännen

härigenom skulle kunna nöjaktigt begränsas på samma gång som de rättssökandes

bekvämlighet icke skulle alltför mycket trädas för nära. I och

med införande av en dylik bestämmelse förutsättes att vederbörande domstolar

låta sig angeläget vara att utse stämningsmän i sådan mängd och

så boende, att största möjliga lättnad uppkommer för alla parter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

För en inskränkning av stämningsmans behörighet på sätt nu antytts

talar även ett annat skål, som jag anhåller att här få framlägga.

Den beviskraft, som lagen tillerkänner stämningsmans skriftliga intyg,

vilar på förutsättningen att stämningsman enligt sin ed »redligen och utan

försumlighet» fullgör sitt uppdrag. En garanti härför är avsedd att ligga

däri, att stämningsman förordnas av underrätt. Och det har givetvis antagits,

att rätten skulle vara i tillfälle vaka över den förordnades sätt att

fullgöra uppdraget och, där anledning därtill gåves, återkalla förordnandet.

Nu gjordes emellertid i 11 kap. rättegångsbalken icke någon begränsning

av stämningsmans arbetsområde till område för den rätt, som

förordnat honom, utan är stämningsman behörig att verkställa delgivningar

var som helst inom riket, ehuru han anses vara skyldig därtill endast

inom området för den rätt, som tillsatt honom. Anledningen till, att icke

en snävare gräns drogs, torde ha varit en önskan att bereda rättssökande

frihet att anlita den stämningsman, som sökanden av bekvämlighetshänsyn

eller andra skäl helst ville anlita.

Denna ganska oväsentliga förmån har emellertid medfört olägenheter

av allvarlig art. Den har i viss mån löst sambandet mellan den förordnande

underrätten och den förordnade; den har därmed väsentligen minskat

möjligheterna för ett oavbrutet övervakande och lämnat tillfälle till missbruk.

Då till en underrätt ingives stämning, delgiven av stämningsmän,

som förordnafs av annan rätt, lärer domstolen, om stämningsmannen är

för rätten okänd, kräva uppvisande av förordnande. Men längre i kontroll

torde man i regel ej gå och ej heller kunna gå. Att fordra hans

personliga inställelse och hörande skulle beröva uppdragsgivaren hela den

fördel, man velat bereda genom stämningsmannainstitutionen. Sedan förordnandet

en gång uppvisats, torde dess företeende ej krävas vid följande

delgivningar, utan mannens behörighet tages för god, ehuru hans person

är för rätten okänd. Rätten lärer i regel ej ens ingå i undersökning, om

förordnandet fortfarande gäller. Upplysning härom kan nämligen vinnas

endast genom direkt förfrågan hos den rätt, som utfärdat förordnandet,

och en dylik förfrågan medhinnes i regel icke. Visserligen är stadgat,

att på varje underrätts dörr och hos häradshövding skall finnas förteckning

över de av rätten förordnade stämningsmän. Men denna förteckning

blir ej, såsom årligen borde ske, kungjord i de allmänna tidningarna,

och är således icke tillgänglig för vederbörande på andra orter. Och det finnes

ej heller föreskrift om dylik kungörelse vid förordnandes återkallande.

Ännu betänkligare blir läget, om, såsom ofta torde ske, det tills vidare

meddelade förordnandet får fortfara att gälla även sedan den förord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

5

ilande rätten genom den förordnades flyttning till annan ort eller andra

omständigheter förlorat möjligheten att kontrollera hans verksamhet. Och

i vissa fall torde så ske, även fastän flyttningen föregåtts av tilldragelser,

som bort väsentligt minska förtroendet för den förordnade.

En av förutsättningarna för förtroendeuppdraget som stämningsman

bör vara, att denne intager en i viss mån självständig ställning mot uppdragsgivarne

och en opartisk ställning till den sak, uppdraget gäller. Beträffande

en till annan ort flyttad stämningsman finnes ingen tillsyn över,

huruvida hans ställning fortfarande är sådan eller blivit en annan. Och det

syndas i vissa fall mot denna fordran redan vid förordnandets utfärdande.

För att visa, huru ogynnsamt förhållandena kunna te sig, särskilt å

en större ort, må här meddelas några upplysningar, lämnade från Stockholms

rådhusrätt. Utom de av denna rätt förordnade stämningsmännen —

rättens stadstjänare — finnes i Stockholm en mängd stämningsmän, förordnade

av andra domstolar, som tillhandagå!1 allmänheten med delgivningar.

Bland dessa äro fyra f. d. polismän från andra orter och en f. d.

utmätningsman, vilken nu innehar »juridisk affärsbyrå», tre andra oexaminerade

sakförare med egen »inkassobyrå» eller »juridisk byrå» samt tre

biträden å olika advokatkontor och ett avskedat dylikt biträde. Och de

domstolar, som på sin tid förordnat dessa personer till stämningsman,

torde i regel icke ha något som helst tillfälle att följa deras verksamhet.

De olägenheter, som ett sådant tillstånd kan medföra, böra väga vida

tyngre än de skäl, som föranlett medgivandet att låta stämningsmans funktion

sträcka sig utöver den förordnande domstolens jurisdiktion. Endast

genom att inskränka stämningsmannens befogenhet inom detta område är

det möjligt att vinna säkerhet för, att detta uppdrag utövas endast av

lämpliga personer och på lämpligt sätt.

Yad slutligen angår frågan om utmätningsmans rätt att utse vittne

vid utmätningsförrättning, måste jag vidhålla min förra ståndpunkt, att

utmätningsmannen bör tillförbindas att som vittne använda sig av närmast

förrättningsstället boende ojäviga fjärdingsman. Med den modifikation

dock att han må anlita även en annan ojävig person, vars resekostnader

icke överstiga vad som skolat tillkomma den förstnämnde, därest

han anlitats.»

Herr Bolander har i sin motion anfört:

»I fråga om delgivning av stämningar, domstolars beslut och andra Herr Bolanhandlingar

stadgas i 11 kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av två stäm- ^ers moi^onningsmän,

emot vilka ej förekommer jäv, som om vittnen är stadgat,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

skall gälla såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget

innehåller. Vidare finnes i samma paragraf följande bestämmelse:

»Skriftligt erkännande om delgivning vare oek, där det är genom intyg

av en ojävig stämningsman bestyrkt, ansett såsom fullt bevis om delgivningen.

»

Härav följer således, att intyg, som meddelats av endast en ojävig

stämningsman, icke gäller såsom fullt bevis, att delgivningen blivit behörigen

verkställd.

Emellertid torde det vara uppenbart, att ifrågavarande bestämmelse

medför rätt avsevärda olägenheter, synnerligast på landsbygden, där avståndet

mången gång kan vara mycket stort emellan stämningsmannens

bostad och den plats, där svaranden är bosatt. Inom åtskilliga kommuner

finnes endast en stämningsman. Men även i sådana kommuner,

där flera stämningsmän finnas, äro dessa rätt ofta bosatta på vitt skilda

platser. Då en stämningsman får i uppdrag att delgiva en stämning eller

annan handling, måste han först överväga, huruvida anledning förefinnes

antaga, att den, som skall delgivas handlingen, är villig att underskriva

ett skriftligt erkännande om delgivningen. Därest detta icke kan antagas,

måste stämningsmannen antingen skicka bud eller ock själv begiva sig

till en annan stämningsman, varefter dessa båda hava att samtidigt infinna

sig å den plats, där delgivningen skall äga rum.

På landsbygden går det nog merendels så till, att stämningsman,

som erhåller ett delgivningsuppdrag, ensam företager resan i förhoppning

om att svaranden undertecknar ett skriftligt erkännande. Därvidlag föreligger

dock alltid den risken, att dylikt erkännande vägras, i vilken händelse

stämningsman antingen får fara hem med oförrättat ärende eller

ock på större eller mindre avstånd från delgivningsorten hämta en annan

stämningsman. Om stämningsmannen till följd av uteblivet erkännande

måste återvända hem och därefter i sällskap med en annan stämningsman

företaga en ny resa för att behörigen kunna fullgöra ett delgivningsuppdrag,

torde han icke vara berättigad till ersättning för mer än en

resa. Särskilt i de fall, då delgivningen måste vara verkställd inom viss

kort tid, är det således nödvändigt att härför anlita två stämningsmän.

Detta kommer naturligtvis att medföra ökade utgifter för den, som i sista

hand måste betala de med delgivningen förenade kostoaderna.

Då man kan vara tämligen övertygad om, att underrälterna till stämningsmän

förordna endast trovärdiga personer, och då dessa inför rätten

måste aflägga särskild ed, torde det näppeligen innebära någon fara eller

olägenhet, i fall intyg av endast en stämningsman finge gälla såsom, fullt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

7

bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Man har

nämligen ingen anledning tro, att do av domstolarna förordnade stämningsmännen

skulle fullgöra sina uppdrag mindre samvetsgrant än de

ämbete- och tjänstemän, som finnas uppräknade i den här ovan omnämnda

lagparagrafen.

Skulle det emellertid icke befinnas lämpligt att ordna saken så, att

intyg av en stämningsman betraktades som fullt bevis i här omnämnda

avseende, kunde ju de av mig här antydda olägenheterna till största delen

undanröjas på det sätt, att intyg, som meddelats av en ojävig stämningsman

och en annan ojävig person, tillerkändes samma vitsord, som

enligt nu gällande bestämmelser tillkommer intyg av två stämningsmål

Rörande delgivning av stämning fanns i 11 kap. rättegångsbalken,

innan detta kapitel fick sin nuvarande lydelse, följande bestämmelse:

»Skriftlig stämning bör svaranden i händer ställas av två trovärdiga män,

eller av en, där han svarandens skriftliga bevis därå få kan.» Det torde

vara klart, att detta stadgande tarvade en förändring, men å andra sidan

måste det anses olämpligt att sä skärpa fordringarna, att för delgivning

i vissa fall ovillkorligen måste anlitas två stämningsmän.»

I första delen av sin hemställan har herr Johanson ifrågasatt ändring

i 11 kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsman skulle äga verkställa

delgivningar endast inom jurisdiktionsorarådet för den domstol, som

förordnat honom. Därigenom skulle nämligen förhindras, att såsom ofta

sker för delgivningar anlitades stämningsmän, som bo på långt avstånd

från delgivningsorten. Detta vore ett missförhållande särskilt i de fall då

nämnda kostnader slutligen fälle på den delgivne, vilken icke kunnat på

förhand Öva någon inverkan på sättet för delgivningens verkställande.

Utskottet medgiver, att motionären här vidrört en angelägenhet, som

synes förtjäna beaktande, och skulle i sådan händelse en ändring ill kap.

37 § rättegångsbalken eventuellt kunna ifrågasättas. Emellertid torde det

icke vara tvivel underkastat, att domstolar och andra myndigheter hava

behörighet och förpliktelse att på yrkande av svaranden och jämväl av

eget initiativ pröva delgivningskostnadens skälighet även ur den av motionären

framhållna synpunkten samt förplikta svaranden ersätta allenast det

mindre belopp, som skäligen bort åtgå. Det är möjligt, att denna prövningsrätt

ej alltid tillräckligt begagnas, även där det kan ske. I sådan

händelse synes dock rättelse lämpligast böra nås genom att Kungl. Maj:t

i cirkulär erinrar om angelägenheten, att denna synpunkt uppmärksammas.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Å andra sidan kan det av motionären avsedda syftet understundom

rent av motverkas just genom en sådan anordning, som motionären tänkt

sig. Det kan nämligen inträffa, att en vid gränsen till närliggande domsaga

verkställd delgivning kan bliva betydligt billigare, om för densamma

anlitas en i den närliggande domsagan boende stämningsman, än om delgivningen

verkställes av någon stämningsman inom den domsaga, där delgivningen

skall ske. De av motionären omförmälda motionerna vid 1890,

1892, 1894, 1913 och 1916 års riksdagar avsågo därför också att förbehålla

delgivningen åt närmast boende stämningsman utan den ytterligare

begränsning, som ligger i motionärens förslag.

Av dessa skäl finner utskottet någon lagändring för det uti motionens

första yrkande avsedda syfte icke lämpligen böra vidtagas.

Emellertid har motionären med sitt yrkande i denna del fört in frågan

på spörsmålet om stämningsmans verksamhetsområde i allmänhet. Utskottet

har därför i detta sammanhang icke kunnat undgå att ägna någon

uppmärksamhet åt gällande lagstiftnings oklara bestämmelser i detta

avseende.

Lagen utgår säkerligen principiellt ifrån, att domstol äger förordna

person, bosatt under domstolens jurisdiktion, att verkställa delgivning inom

samma område. I brist på närmare bestämmelser har emellertid praxis

icke stannat vid fasthållandet av en sådan ordning. Det är sålunda vanligt,

att stämningsman, utsedd av en domstol, verkställer delgivningar även

inom angränsande domstols jurisdiktionsområde. Såsom ovan framhållits

medför en sådan möjlighet praktiska fördelar, som synas böra bibehållas.

Emellertid har praxis medgivit ännu större avvikelser från den ovannämnda

normala ordningen. Sålunda inträffar det ibland, enligt vad inom utskottet

blivit upplyst, att en domstol utan begränsning av uppdraget förordnar

en person, bosatt inom angränsande domstols jurisdiktion, att vara stämningsman,

varefter denne begagnar sig av uppdraget för att mestadels

eller uteslutande ägna sig åt delgivningar inom det jurisdiktionsområde,

där han är bosatt, utan att domstolen därstädes blir i tillfälle att konfirmera

uppdraget eller ens erhåller kännedom därom. Vidare lärer det

vara ett tolererat förhållande, att vederbörligen utsedda stämningsmän, som

flytta från orten till helt andra delar av riket, dit medtaga sitt stämmngsmannaskap

såsom ett personligt privilegium för livstiden. Dessa två

senaste exempel på hur det kan gå till, kan enligt utskottets uppfattning

ej anses vara med god ordning överensstämmande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

9

Den andra delen av herr Johansons hemställan avser begränsning av

kostnaderna för det ojäviga vittne, som utmätningsman jämlikt 1 kap. 7

§ utsökningslagen skall hava med sig vid utmätningsförrättning.

Obestridligen är önskvärt, att de kostnader, som uppkomma för

utmätningsförrättningar, icke må fördyras genom utmätningsmannens anlitande

av avlägset boende vittne. Vanligen torde numera vid utmätningar

tillgå sålunda, att utmätningsmannen som vittne anlitar någon honom vid

tillfället åtföljande person -oftast antingen ett hos honom anställt biträde

eller den person, som skjutsar honom. Dylikt vittnes uträknade resekostnader

kunna ofta uppgå till stort belopp, betydligt överskjutande reseersättningen

till närmast boende fjärdingsman. Det kan icke vara med billighet

överensstämmande, att detta överskott drabbar vare sig sökanden eller

den sökte, av vilka ingen torde kunna inverka å vittnets utväljande. Utskottet

anser därför, att åtgärd bör vidtagas i det syfte, som motionen i

denna del avser.

Vad härefter angår herr Bolanders motion är dess syfte detsamma,

som avses med herr Johansons första yrkande, nämligen att nedbringa

kostnaderna för stämningsmäns delgivningar. Medan herr Johanson vill

nå detta genom att begränsa stämningsmännens verksamhetsområden, föreslår

herr Bolander, att åt delgivningsintyg må skänkas vitsord, även om det

utfärdats endast av en stämningsman, alternativt en stämningsman och en

annan person.

Utskottet finner huvudsakligen på de av motionären anförda skäl

motionen vara förtjänt av beaktande. De nuvarande bestämmelserna om

förutsättningarna för stämnings giltighet torde vara onödigt stränga och

förleda lätt till oskäliga kostnader och andra praktiska olägenheter.

Emellertid förefaller det utskottet, sora om motionären i sitt första

alternativ måhända gått för långt. Det andra alternativet åter synes giva

större trygghet åt själva delgivningsförfarandet och på samma gång tillräckligt

undanröja de praktiska olägenheterna i det nu tillämpade systemet.

Den största av dessa olägenheter är otvivelaktigt det av motionären

framhållna förhållandet, att ingen säkerhet finnes för att delgivningen kan

äga rum, med mindre resan till den sökte företages av två stämningsmän.

Detta äventyr synes kunna undvikas, om, såsom motionären föreslagit, vitsord

tillerkännes åt delgivningsintyg av en stämningsman och en annan person.

I dylikt fall blir stämningsmannen i tillfälle att kunna tillkalla någon i

närheten boende person. Det kan dock ifrågasättas, huruvida denne till
-

Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 9 sand. 11 käft. (Nr 12.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

kallade bör underteckna delgivningsintyget. Det synes lämpligare, att lian

vid intyget tecknar sig såsom vittne till förrättningen.

Utskottet anser sålunda ett beaktande av motionärens andra alternativa

yrkaude böra äga rum, men synes därvid hans första alternativ, oavsett

vad utskottet för sin del nu ifrågasatt, också kunna komma under

övervägande.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen i anledning av herr Johansons

motion, i vad den avser inskränkning i stämningsmans

behörighet, måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga

under övervägande, huruvida och på vad sätt stämningsmans

behörighet och verksamhetsområde må lämpligen

kunna närmare klarläggas och regelbindas;

2: o) att riksdagen i anledning av herr Johansons

motion, såvitt den avser begränsning av kostnad för

vittne vid utmätningsmans förrättning, måtte anhålla, att

Kungl. Maj:t ville överväga, huruvida och på vilket

sätt åtgärd må kunna vidtagas i ändamål, att sådan

kostnad ej må bliva oskälig;

3:o) att riksdagen i anledning av herr Bolanders

motion måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i

övervägande, huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 §

rättegångsbalken må kunna ändras i syfte att förenkla

där föreskriven delgivning genom stämningsman, ävensom

för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CAKL LINDHAGEN.

Reservationer:

a) beträffande mom. bo i utskottets hemställan av herrar Alexanderson,

greve Spens och Dahl, som ansett, att utskottet bort tillstyrka, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 11

herr Johansons motion i förevarande del ej måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

b) beträffande mom. 3:o i utskottets hemställan av herr I)alil, som

ansett, att utskottets hemställan härutinnan bort avse, att riksdagen i anledning

av herr Bolanders motion måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,

att Kung]. Maj:t ville överväga sådan ändring av 11 kap. 38 §

rättegångsbalken, att vitsord bleve tillerkänt en stämningsmans av vittne

bestyrkta delgivningsbevis, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av

dylikt övervägande kan föranledas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:57 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans behörighet m. m. a1 i texten