Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åvägabringandet av en social arrendelagstiftning.

1917-03-09 · 16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åvägabringandet av en social arrendelagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om åvägabringandet av en social arrendelagstiftning.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner*, Alexanderson, greve Spens, Petrén*,

Valenus Olsson, von Sydow*, Tisell*, Schotte*, Gustafsson i Örebro, Karlsson

i Fjäl, Borg*, Holmdahl, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 73, hava herrar Carl Lindhagen, C. \Vinberg, C. O. Johansson i Sollefteå,

Christian Ericson, Rikard Eronn, Ernst Lindley, K. Lundberg, Nils Olsson

i Rödningsberg, Emil Molin i Dombäcksmark, E. F. Hellberg i Lycksele,

W. Bäckström, J. Henry Erikson, Algot Törnkvist, J. Persson i Västervik,

J. R. Sundström, Thure Widlund, Lars Borggren, Nils Helger, Karl

Magnusson i Kalmar, Ernst Hage, K. A. Borg, N. A:son Berg i Munklors,

0. W. Edbom, II. E. Nordst) om, Magnus Bengtsson, K. W. Skareen,

O. W. Stenudd och Jour Vennerström hemställt, att riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte upptaga till behandling angelägenheten, att

en social arrendelagsiiftning för den svagaste arrendatorsklassen såsom

bolagsarrendatorer, land bönder, torpare och med dem jämställda brukare

av annans jord måtte för hela riket komma till stånd, samt för riksdagen

framlägga förslag i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll lä 17. 9 samt. 13 käft. (Nr 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Motionä
rernas
motivering.

0

Till stod för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen

en kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och

praxis med hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager

sålunda huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lösning

av de vaidiga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.

Däremot innehaller lagen jämförelsevis få och obetydliga

sociala föreskrifter d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator

i erforderliga fall giva något av den självägande bondens självständighet

och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendator^’, för vilka en sådan hänsyn särskilt ansetts

böra göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av

smärre jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens

gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman,

som förr i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan

kommit i bolags ägo. Därmed äro jämnställda enahanda arrenden av

hemmansbruk, tillhörande enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen

en del gårdsbruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.

Vidare höra hit de flesta torparrenden och; därmed jämförliga

mindre lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

Kn hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,

är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess

oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen

som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk,

i den mån landets egna resurser tillåta, det. Möjligheterna till utkomst

äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste tillvaratagas.

Därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom sin

produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig oumbärligt för

upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes

av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke

ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena

förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rättighet

att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som

utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta

komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens

riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla

samhällsordningar äganderätten till jonlen vant belagd med mångahanda

inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande Nr 14.

3

egendomar hopats i ett fätal händer och deras allsidiga utnyttjande för

befolkningens trängande behov därigenom i hög grad äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör

mycket för att stödja jordbrukarne, vid sidan av en allmän arrendelag

även antagits en social arrendelag, gällande för de enskilda slag av arrendatorer,

som ha behov av densamma, och tillämplig även den över hela

landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp, landbolägenhet

och backstuguområde.

1 Sverige har en social arrendelagstiftning antagits genom norrländska

arrende)ngen den 25 juli 1909 lör de fyra nordligare länen och vissa delar

av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom tilläggslag av år 1912

även för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen

inskränkts till endast dessa delar av riket, var deri, att dessa ansågos

mest hutade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande

i förenämnda som i andra avseenden där till en början ansågs böra äga *

rum. En särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa

traktör undergått så kallad avvittring, varigenom kronan bortskänkt mycket

mark för upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket

mera befogat, att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen

åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Åven torpkommi-sionen, som tillsattes den 22 januari 1909 och den

6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, har irdåtit sig något på denna sak.

Den liar nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares skyldighet

att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer samt

om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig överensstämmelse

med norrländska arrendelagens stadganden därom, skulle

bliva tillämpliga på arrenden av »dagsverkstorp eller annan under huvudgården

lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör arrendatorn».

Här möter ett belysande exempel, varthän planlösheten uti jordfrågans

behandling leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag ansett sig

förhindrad att taga befattning med andra torp- eller liknande lägenheter

än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl skulle de bestå

bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk icke komma

i åtnjutande av de-sa förmaner. För övrigt bör man såsom redan erinrats

vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska

torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanföra dem med

andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens

särstadganden endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande

slag av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket

eller lika litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arren
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

den i norra delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala

stadgandena införas i 1907 års arrendelag i stället för att soin väl vore

naturligare framträda såsom säljvständiga bestämmelser med anknytning

till 1909 års norrländska arrendelag.

A andra sidan syftar torpkommissionens förslag längre än norr

ländska arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter

i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att

vinna tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,

kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskilliga

arrenden i de norra delarna av riket. Den norrländska la<ren omfattar

nämligen endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4

hektar i inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar

för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen

undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens

förslag innehåller och befinna sig inom norrlandslagens område,

kommer kommissionens förslag att vinna tillämpning inom norra delarna

av riket. En vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs

i följd därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden

av jordbruk, på vilka den norrländska hävdelagen äger tillämpning.

Det lär emellertid varit torpkommissionens uppfattning enligt vad

som förnummits att en social arrendelagstiftning bör komma till stånd för

hela riket.

Även andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första utta1

lade sig vid riksdagarna 1914 och 1915 för en sådan lagstiftning.

Slutligen har jord undersökningen i sitt den 30 december 1915 avgivna

betänkande om Värmland enhälligt förordat, »att en social arrendelagstiftning

för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,

lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte

för hela riket komma till stånd».

Rörande innebörden i en social arrendelag ligger det närmast till

hands att erinra om det väsentliga innehållet i norrlandslagen i vad den

skiljer sig från den allmänna arrendelagen.

_ Norr landslagen är tillämplig endast å jord, som äges av bolag,

förening för ekonomisk verksamhet eller enskild skogsspekulant. Norrlandslagstiftningens

exakta definition på en enskild skogsspekulant återfinnes

i vanhävdslagen, där det heter att lagen även är tillämplig där fastigheten

tillhör »enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med den
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

f)

samma». Arrendelagen uttrycker emellertid detta så, att lagen i allmänhet

är tillämplig även på fastighet tillhörande enskild person, vilken icke är

mantalsskriven på fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma. Uti 31 § åter stadgas, att undantag för tillämpning av lagen

eller dess föreskrift kan sökas hos Konungens befälIningshavande, därest

avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må sökas. Såsom omständighet

som bör föranleda till ett sådant medgivande framhålles, om jordägaren

är enskild person och det ej är uppenbart att han besitter det

arrenderade området eller fastighet, varav det utgör en del, huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid provning av frågan huruvida

fastighet besittes för skogsavkastnings tillgodogörande eller för annat

ändamål skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyekning eller

jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet.

Torpkommissionen gör ingen skillnad för sitt förslag med hänsyn

till olika slag av jordägare och icke heller den finska författningen. I

Norrland var förenämnda begränsning tämligen naturlig, då därmed i stort

sett träffades just de arrenden som borde komma in under lagen. För

övriga delar av riket åter och även vissa trakter av Värmland har begränsningen

ej samma skäl för sig.

Den norrländska lagens formulering medför emellertid att den ej

behöver direkt specificera, vilka arrendatorer som skola falla under lagen.

Torpkommissionen åter hänför sig som sagt endast till dagsverkstorp eller

annan under huvudgård lydande lägenhet. Den finska författningen gäller

för torp, landbolägenhet ot h backstuguområde.

Däremot begränsas i norrlandslagen dennas tillämpning till arrenden,

som innefatta inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar och i den

omnämnda 31 § omnämnes som en sådan särskild omständighet, som kan

föranleda medgivande om avtalets undantagande från lagens tillämpning:

att avtalet innehåller förbehåll att sådant medgivande må sökas, även om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att självständigt jordbruk kan idkas därå. Det sista förbehållet var ovillkorligen

enligt norrländsk''»mmitténs förslag, vilket däremot ej förordade

någon arealbegränsning. Denna senare var uti den kungliga propositionen

i ämnet vid 1907 års riksdag bestämd till 2 hektar, men upptogs i 1909

års proposition till 4 hektar i anslutning till en av H. Fahlén vid eu förra

riksdagen i första kammaren därom väckt motion. Med självständigt jordbruk

menades enligt kommitténs uppfattning jordbruk, som drives såsom

ett självständigt gårdsbruk, oavsett om jordbrukaren, såsom särdeles ofta

är händelsen, måste söka sig biförtjänster, under det att motionären synes

i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

T^agutskottets utlåtande Nr 14.

haft den för lagens effektivitet äventyrliga uppfattningen, att med självständigt

jordbruk bonle menas jordbruk som helt kan föda sin imm.

Det ligger i s-tkens natur att en social arrendelagstiftning måste omfatta

de svagast ställda brukarne. Detta är också fastslaget vid den finska

författningen och torpkommissionen gjorde för sitt fall ej heller något

undantag. Norrlandskominittén gick på grund av sitt uppdrags begränsning

icke så långt, men förordade att lagen skulle gälla jord på landet av

den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, under förutsättning

dessutom att jorden tillhörde bolag eller enskild skogsspekulant. Med

självständigt jordbruk menades alla sådana brukningsdelar, därå enligt

ortens förhållanden ett s. k. bondejordbruk idkades och kunde anses såsom

innehavarens huvudsakliga näring, oavsett om det måste stödjas av biförtjänster,

Detta förslag omfattade sålunda alla med småbondejordbruk jämförliga

arrenden och således en stor del eller kanske den största delen av

torp, men däremot icke backstuguområden och därmed jämförliga torp.

När lagen sedan genomfördes, bestämdes emellertid som sagt tdlika, att

den endast skulle gälla för arrenden med minst 4 hektar inrösningsjord.

Härigenom har en myckenhet med småbondejordbruk jämförliga arrenden

och de flesta torp uteslutits från lagens tillämpning.

1 en social arrendelag, som avser att bereda arrendatorerna en självständig

ställning och tillförsäkra dem frukten av deras arbete, intar fragan

om upplåtelse!idens längd en huvudsaklig plats. Det fördelaktigaste för

arrendator^ därest han ej kan helt förvärva fastigheten, är enligt inångas

mening, en ärftlig besittningsrätt, uppbyggd genom lagstiftningen med ett

tidsenligt innehåll. Norrlandskominittén förordade 20 år såsom minimum.

Detta är den tid under vilken kronan samt de båda statsuniversiteten och

Lunds domkyrka utarrendera sina jordbruk. Den nya sociala lagstiftningen

om tomträtt upptager eu minimitid för upplåtelse med sådan rätt av

26 år. Dylika brukningsrätter, även då de inskränkas till viss tid, böra

dessutom förenas med utfästelse i kontraktet om företrädesrätt till ny upplåtelse.

Det kan nämligen icke vara nog att, såsom nämnda kommitté

yttrade, arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält

givet». Brukare måste också veta, att han ej, just när arbetskraften börjar

tryta, blir ställd på bar backe. Den finska lagen upptar en minimitid av

50 år med möjlighet att i vissa fåll få till stånd en nedsättning, dock ej

under 25 år. Under förberedelserna till norrlandslagen gjorde sig olika

meningar gällande. Till sist blev genom en kompromiss mellan en av

första kammaren förordad tid av 10 år av andra kammaren antagna 20 år

i lagen bestämd en minimitid av 15 år.

Emellertid kan den långa tiden någon gång bliva till olägenhet även

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

för den som man sålunda sökt skydda. Arrendator!! kali nämligen få utsikter

till bättre utkomst. Legan kan vara bestämd till ett belopp, som

under försämrade konjunkturer visar sig vara allt för betungande. Genom

en höjning under arrendetiden av fastighetens taxeringsvärde särskilt med

hänsyn till dess skogsbestånd skulle arrendet kunna oskäligen ökas, då,

såsom ofta är fallet i de norra provinserna, en bolaysarrendator ålegat att

betala hemmanets alla kom munal t^tskylder utan avkortning i beloppet.

För dessa fall kan det vara önskligt för arrendator!! att bliva fri från

arrendet före den långa arrendetidens utgång. Denna hänsyn har i lagen

tillgodosetts allenast på det sättet, att, därest arrendator!! i avtalet förbehållit

sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, skall det

vara gällande. Denna bestämmelse har säkerligen föga praktisk betydelse,

då en arrendesökande väl vanligen har den ställning, att han blott har att

ingå på de av jordägaren betingade villkoren. Återstår då för arrendatorn

att söka överlåta arrendet på någon annan. Detta far dock ej ske utan

jordägarens medgivande (§ ti). Dessutom kan det bliva svårt, särskilt i

avlägsna skogsbygder, att finna en arrendator villig att övertaga arrendet,

i fall konjunkturerna på ovan angivna sätt försämrats eller om kortare tid

av arrendet återstår och arrendatorn ej blivit tillförsäkrad företrädesrätt

till ny upplåtelse. Detta senare gör att rätten för arrendatorn att, sedan

5 arrendeår tilländagå^, enligt en viss procedur sätta annan i sitt ställe,

med vilken jordägaren skäligen kan nöjas (§ (i, sista stycket) icke heller

är av någon större betydelse. Av dessa skäl förordade norrlandskommittén,

liksom 1907 års regeringsproposition, ett tillägg till § 3 så lydande: »Arrendatorn

äger rätt att, sedan 5 arrendeår tilländagått, avträda arrendet å tid,

vartill det blivit av honom i laga ordning uppsagt». Denna bestämmelse

kunde dock ej genomdrivas vid lagens antagande, utan ersatte man den i

stället då med ovannämnda stadganden i 6 § sista stycket. I finska lagen

är förevarande angelägenhet tillgodosedd endast på det sätt, att, om brukaren

åstundar kortare legotid än 50 år, må legonämnden, om viktiga skäl

det i vissa fall påkallat, kunna tillåta kortare legotid, dock som sagt, ej

under 25 år.

Befogenheten att binda jordägaren genom en lagstiftning i denna

riktning ligger, såsom redan erinrats, i den sociala hänsynen och den begränsning

i detta och andra avseenden, som alltid måste vila över äganderätt

till jord, till skillnad från äganderätt till lösöre. Detta kan också

uttryckas så, att man enligt statsförfattningen väl kan förvärva äganderätt

till döda ting, men icke till människor, och att, då förfogandet över jorden

mer än annan dispositionsrätt ingriper också pa människors frihet, måste

ett dylikt förfogande finna sig i inskränkningar, såsom en följd av kravet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

att denna frihet skall skyddas. Annorlunda ställer sig naturligtvis saken

om en lägenhet är avsedd för ett visst befogat ändamål, som skulle åsidosättas

genom dylika föreskrifter. En lägenhet exempelvis, som anlagts för

hemvist åt skogsarbetare för att sköta en viss skog, måste rimligtvis få

användas för sitt ändamål. Detta kan ej ske annat än genom dess upplåtande

till en fullt arbetsför skogsarbetare, och blir det då samhällets,

eventuellt jordägarens, skyldighet att på annat sätt sörja för denna och

hans familj, då arbetskraften tryter.

En annan huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rättigheten

att odla samt att vid avträdet erhålla ersättning för nyodling och

andra jordförbättringar. Dessa befogenheter hava dock under ärendets fortgående

behandling genom instanserna beskurits så att de i själva verket

ej betyda så mycket med den avfattning arrendelagen till sist erhöll.

Sålunda kan jordägaren alldeles undgå föreskriften genom att utarrendera

allenast de odlade ägorna. Vidare har bestämts, att nyodling ej utan

jordägarens medgivande må ske å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestand. Detta strider emot skogsvårdsförfattningarnas princip

att odlingspolitik går före skogspolitik. De föreskriva nämligen, att skogsvårdsföreskrifter

ej få utgöra hinder för skogsmarks uppodling till åker

eller äng. För övrigt lärer väl fast uppodlad mark, som lämpar sig för

odling, i regel vara på något sätt skogbeväxt.

Viktiga äro arrendelagens bestämmelser om att arrendatorn skall

hava dels rätt till husbehovsvirke och detta även om genom jordägarens

åtgöranden skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn

ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov och dels erforderlig rätt

till bete ä skogsmarken för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas

å den arrenderade jorden.

En huvudbestämmelse är, att det åligger jordägaren att verkställa

nybyggnader samt utföra alla erforderliga större reparationer.

Mellan den allmänna och norrländska arrendelagen förekomma även

andra skit jäktig heter såsom exempelvis, att den senare förbjuder att arrendatorn

må hindras ordentligt sköta sitt jordbruk, medger skälig nedsättning

i arrendet vid missväxt, söker begränsa godtycklig dagsverksskyldighet, tillerkänner

arrendatorn en viss rätt till husbehovsfiske samt ej tillåter att

arrendatorn förpliktas ansvara för annan av fastigheten utgående skatt eller

allmän tunga, än som enligt lag åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura. 1 dessa punkter liksom i de övriga hade norrlandskommittén

och reservanter liksom motionärer i riksdagen föreslagit delvis mera effektiva

bestämmelser.

Under hela den förberedande behandlingen av norrlandslagarna hade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

alla självfallet utgått ifrån, att arrendelagen och vanhävdslagen skulle båda

gälla för samma fastighet. Varje norrlandslags betydelse i och för sig

samt plats i systemet krävde detta. Vid den slutliga behandlingen i riksdagen

fastslogs emellertid sammanjämkningsvis den grundsatsen, att där

qprendelagen gäller, skall vanhävdslagen icke äga tillämpning och tvärt om.

Åt denna uppfattning gavs uttryck genom det tredje stycket i första paragrafen

av vanhävdslagen, lydande sålunda: »År fastigheten utarrenderad i

enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren

är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten ansvarig». Det

är klart att med en sådan ordning norrlandslagstiftningen blir särdeles

ineffektiv. Förmodligen ställer sig saken i tillämpningen så, att alla hemman

för vilka upprättats arrendekontrakt efter den 1 september 1909, då

norrländska arrendelagen trädde i kraft, falla endast under denna lag,

men att utarrenderade hemmansbruk, för vilka gälla äldre arrendekontrakt

eller de i stor utsträckning av jordägarna under sommaren 1909 före den

1 september avslutade formliga arrendeavtal, hemfalla under vanhävdslagen.

Med denna ordning har bland annat uppstått en särskild lucka uti

den effekt, som uttryckligen avsetts med norrlandslagstiftningen. Det

hade nämligen visat sig, att bolag och skogsspekulanter gärna företogo

en sammanslagning av flera förvärvade brukningsdelar, varigenom de för

sin del gjorde besparingar ur skogsekonomisk synpunkt och förenklade sin

förvaltning. Härav blev emellertid följden, att antalet jordbrukshein även

på denna väg minskades, vilket just varit den nya lagstiftningens uppgift

att förekomma. Därmed inbjöds också till jordens vanhävdande och utläggande

till skogsmark, då en arrendator ofta hade svårt att sköta de

sålunda sammanlagda jordbruksdelarna. Vad nu sagts gäller även en

uppkommen tendens att avyttra inägorna utan skog till en självägande

jordbrukare i grannskapet, vilket förfarande i viss mån bör motverkas

genom den norrländska ägostyckningslagen.

Meningen med en social lagstiftning är att den skall avhjälpa uppkomna

missförhållanden. Detta ligger i sakens natur. När missförhållandena

grunda sig på upprättade avtal, blir det dock erforderligt att uttryckligen

föreskriva, att lagen skall hava retroaktiv verkan på sådana

kontrakt. Den finska lagen uttalar ock detta oförbehållsamt. I detta avseende

föreslogs därför av norrlandskommittén uttryckligen, att bestämmelser

om befogenhet för arrendatorn att efter 5 arrendeår uppsäga kontraktet,

om rätt för honom att nyodla och få ersättning vid avträdet för

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 13 käft. (Nr 14.\ 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

iO Lagutskottets utlåtande Kr 14.

nyodling och jordförbättring samt om de fall, i vilka arrende är förverkat,

skola enligt förslaget äga tillämpning även på äldre, för bestämd tid ingångna

avtal, såvida de upprättats efter den 1 januari 1904. Reservanter

förordade, att bestämmelserna skulle gälla för alla på bestämd tid avslutade

arrenden, som upprättats före det lagen träder i kraft, under det att andra

motsatte sig att lagen erhöll någon som helst återverkan på äldre arrenden.

Denna sista mening upptogs av regeringen och segrade även vid det

slutliga avgörandet.

En social arrendelagstiftning bör som sagt omfatta särskilt de

svagaste arrendatorerna eller närmare uttryckt s. k. bolagsarrendatorer,

lantbönder, torpare och med dem jämförliga brukare av annans jord. Att

denna betydande grupp av den jordbrukande befolkningen bör beredas

drägligare levnadsvillkor, detta ligger i sakens natur och vitsordas i hög

grad av erfarenheten. De närmare undersökningar, som i detta ämne

verkställts av norrlandskommittén för de sex nordligaste länen och av

jordundersökningen för Värmland, belyser ytterligare detta sakförhållande.

Norrländska arrendelagens ändamål bör därför få tillämpning även i de

övriga delarna av landet. En social arrendelagstiftning bör med andra

ord komma till stånd i hela riket.

Ur social synpunkt vore säkerligen lämpligast, om de av bolag och

skogsspekulanter förvärvade jordbruken, med de garantier, som det av

sakkunnige förordade ägostyckningsförfarandet innebär, kunde frigöras

samt sålunda återgå till självägda jordbruk. En sådan ägostyckning kan

dock ej förväntas bliva någon allmännare företeelse såsom följd av något

jordägarens intresse för saken i och för sig. Eu arrendelag däremot skulle,

såsom norrlandskommittén också erinrade, i sin mån påskynda en sådan

utveckling. Härvid måste dock ej förglömmas vikten av att genom lagstiftningen

på samma gång göres något för att brukarna och deras familjer

i regel erhålla företrädesrätt till förvärvet och ej oförskyllt berövas

sitt enda hem och sina utkomstmöjligheter. Under hela denna övergångsperiod,

och med visshet även därefter, komma emellertid ifrågavarande

arrenden att i stor omfattning fortfara. Det ur samfundssynpunkt önskvärda

dubbla ändamål att å ena sidan tillgodose kravet på bättre skötsel

av den jord, som från klassen av självägare övergått till bolag och skogsspekulanter,

samt å andra sidan giva ökad social styrka åt en talrik arrendatorsklass

å landsbygden, måste därför tillgodoses».

Frågans Nu föreliggande fråga har varit föremål för behandling vid 1914

behandling ars första riksdag i anledning av en inom andra kammaren av herr Lind
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

11

hagen väckt motion, däruti hemställts, »att riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande angelägenheten att

åstadkomma en för hela landet gällande social arrendelagstiftning till

skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer och deras vederlikar

av skilda slag bland arrendatorsklassen».

Lagutskottet avgav då följande utlåtande:

»Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet

innefattas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,

vars 2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å

landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

I varje land, där såsom i Sverige en betydande del av befolkningen

hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan

jordägare och arrendator eu djupt ingripande betydelse, icke minst i

socialt hänseende. Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare,

som med ett gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en

talrik klass av svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande

levnadsvillkor, från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt

självständig ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägaren

i mycket närmar sig tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet

av 1907 års lag bestämdes hela detta viktiga och vidsträckta rättsområde

av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden

än nutidens och därför i våra dagar måste framstå såsom i hög grad

ofullkomlig och föråldrad, samt av rättspraxis och sedvänja, som under

lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål. Den nya

arrendelagstiftningens uppgift var därför ej blott att lägga grunden för

ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet, utan också att söka åvägabringa

en rättvis och billig utjämnina1 av de motsatta intressen, som här

å ömse sidor kräva tillgodoseende. En sådan åskådning om lagens sociala

betydelse framträder i många dess bestämmelser, vilka utmärka en tydlig

strävan att tillvarataga den svagare partens intresse och bereda skydd mot

godtycke från den sida, där den naturliga övervikten ligger. Sådant syfte

tjäna exempelvis åtskilliga av de stadganden, som inskränka avtalsfriheten

och som bestämma villkoren för arrendeavtalets hävande. En jämförelse

med förut gällande och tillämpad rätt torde ock giva vid handen,

att den nya lagstiftningen varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns

rättsliga ställning gentemot jordägaren.

Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan

vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantags*

lagstiftning beträffande vissa jordbruksfastigheter, som kommit i trävaru
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

industriens ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken

avser jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets

norra delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat,

avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arrendatorns

förmån.

Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande

att den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt hans mening icke

behörigen tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jordbrukares

intresse i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att hos Kungl.

Maj:t anhålla om utredning angående en allmän lagstiftning, vilken skulle

utgöra en sammanfattning av de bestämmelser av social natur, som erfordras

för reglerins- av rättsförhållandet mellan jordägare och sådana arrendatorer.

I fråga om innehållet av en dylik lagstiftning har motionären

närmast ifrågasatt en till hela riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser

i den norrländska arrendelagen.

Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstiftningen

i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar starkt

växlande jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande regler

för alla de fall, som komma under lagens tillämpning. Aven med en

lag, som i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför missförhållanden

av den art, motionärens framställning avser, icke kunna helt undvikas.

Deras orsaker torde i många fall vara att finna på andra områden än lagstiftningens,

och för deras avhjälpande måste givetvis då också andra utvägar

sökas. Såvitt utskottet har sig bekant, har ej heller i vårt land

något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av motionären

ifrågasatta riktningen framträtt, utan synes arrendelagen under den jämförelsevis

korta tid, den ägt giltighet, i det hela visat gynnsamma verkningar

i nu förevarande hänseende. Utskottet, som till fullo behjärtar

motionens syfte att, i den mån det genom lagstiftning kan ske, bereda

hjälp i vissa arrendatorers till äventyrs betryckta läge, har alltså icke

ansett sig kunna förorda bifall till motionen.

Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av här ifrågasatt

slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.

Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort

och viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta underkastas

genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen

antydda innehåll torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras

i hela riket, då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och utveckling

förete väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

13

åtskilliga av de stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen

särskilt framhållits, näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utanför

de säregna förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets

beroende av sågverksindustrien. Även hänsyn till arrendatorns eget intresse

synes utskottet mana till försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder.

Om nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser göras

alltför betungande för jordägaren eller t. o. in. lägga hinder för jordbrukets

rationella drivande, tvingas han tydligen att på annan väg än den,

arrendeavtalet erbjuder, eller ock vid sidan av detta, ordna sitt jordbruk

och tillförsäkra sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen

bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller

annat sätt, vanligen genom förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag

för de förmåner, en huvudsakligen av hänsyn till arrendatorn bestämd

lagstiftning tillagt denne.

Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären

anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från

den s. k. torpkormnissionen samt att den officiella emigrationsutredningen

till äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning. Även av

detta skäl synes utskottet anledning för närvarande ej föreligga till något

riksdagens uttalande i ämnet.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren utan

debatt, varemot andra kammaren biföll ett av herr Pettersson i Södertälje

under överläggningen i kammaren framställt yrkande om skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning

taga under övervägande, i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda torpare,

bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer större självständighet

och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare, samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.»

Vid 1914 års senare riksdag väckte herr Lindhagen jämte andra en

motion med enahanda hemställan som den nyss nämnda. Lagutskottet vid

sistnämnda riksdag avstyrkte motionen på enahanda skäl som föregående

riksdag. Andra kammaren biföll emellertid motionen på samma sätt som

vid årets första riksdag, under det första kammaren avslog den efter votering

med 76 röster mot 41.

*

Den samhällsangelägenhet, som är ämnet för förevarande motion, år

enligt utskottets uppfattning av stor och allvarlig betydelse. Antalet och

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

sammanlagda arealen av de jordlotter, som mot dagsverkslega eller arrende

innehavas av brukare i ekonomiskt och socialt svag och osjälvständig ställning,

är i vårt land av gammalt synnerligen stort; i åtskilliga delar av

landet pågår därjämte en utveckling, som innebär, att i stor utsträckning

tidigare självägande jordbruk omvandlas till landboarrenden inom stora

jordbesittares ägooinråden. Den befolkning, som av denna brukning har

sitt esomoftast mycket torftiga uppehälle, omfattar eu högst betydande del

av landets jordbrukarstam och utgör på sina orter hela den egentliga

småbruksbefolkningen. Desto mera måste det vara föremål för statsmaktens

omsorg att i vad på densamma kan bero sörja för att förutsättningar

skapas för att denna jord väl hävdas och att dess brukare må i sitt värv

finna efter sina villkor i möjligaste måtto trygghet och trevnad. Onekligen

är det nämligen i båda dessa hänseenden för närvarande ingalunda

väl beställt.

Såsom en synnerligen viktig åtgärd i detta syfte framstår även för

utskottet en jämkning i den allmänna arrendelagstiftningens bestämmelser,

såvitt ifrågavarande jordbruk angår, till eu bättre anpassning efter här rådande

förhållanden. Det vidsträckta mått av avtalsfrihet, som den allmänna

arrendelagen medgiver, må vara i stort sett lämpat för arrendeförhållanden,

där jordägare och arrendator ej äro alltför ojämnt ställda i ekonomiska och

sociala villkor, där fastighet upplåtes såsom ett åtminstone relativt självständigt

och avrundat helt, och där ägaren känner ett verkligt starkt intresse

i att den upplåtna jorden skötes väl. Men samtliga dessa förutsättningar

äro vid ifrågavarande slag av jordbruk regelmässigt antingen alls

icke eller åtminstone i mycket försvagat skick för handen. Arrendator,

intager här som kontrollerande part den ojämförligt svagare ställningen,

skogs- och utmarken är mer eller mindre fullständigt frånskild inägojorden

och jordägarens intresse är merendels helt inriktat på den industriella

verksamhet, såsom vars underlag hans jordagods tjänar, eller på

skogsbruket och huvudgårdens jordbruk.

Att dylika egenartade förhållanden redan erkänts betinga modifikationer

i vanliga arrenderättsregler, därom utgör 1909 års särskilda arrendelag

för vissa jordbruk i Norrland och Dalarne ett tydligt vittnesbörd. Den

s. k. torpkommissionen har vidare, såsom i motionen erinras, i sitt år 1911

avgivna betänkande uttalat sig för åtgärder i samma riktning beträffande

dagsverkstorp och därmed jämförliga lägenheter inom riket i dess helhet.

På grund av begränsningen i nämnda kommissions uppdrag har den därfemot

icke sysslat med frågan, såvitt den rör landboarrende å bolagsjord

och liknande jordbruk. Det synes emellertid utskottet icke kunna be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

stridas, att likartade förhållanden och hänsyn även här äro tillfinnandes och

i hög grad värda beaktande.

Det kan möjligen invändas, att det bleve vanskligt att i lag närmare

fixera den grupp av arrenden, som skulle träffas av de avsedda särbestämmelserna.

Det lärer dock i själva verket, lika litet som det i

fråga om den norrländska lagstiftningen visat sig vara fallet, vara förenat

med några oöverkomliga svårigheter att angiva eu tillräckligt tydlig och

på samma gång sakligt tillfredsställande gräns.

Motionärerna hava framburit åtskilliga önskemål att beakta vid den

ifrågasatta lagstiftningens utarbetande. Utan att i detalj ingå på de särskilda

punkterna i detta program — varom meningsskiljaktigheter givetvis

hava rum — vill utskottet framhäva en lagstadgad, tillräckligt lång minimitid

för arrendeupplåtelsen, jordägares skyldigheter i fråga om nybyggnad

och dyrbarare reparationer samt arrendator rätt till uppodling och ersättning

därför såsom frågor, vilka i främsta rummet synas böra komma under

övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville

efter verkställd utredning taga under övervägande, i vad

mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,

torpare och med dem socialt jämställda

arrendatorer en i rättsligt avseende mera tuggad ställning,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Reservation:

av herrar Gezelius, greve Spens, Valerius Olsson, Tisell, Gustafsson

Örebro och Holmdahl, som hemställt,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

171070

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.