Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändring av bestämmelserna angående häktning m. in.

1917-03-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändring av bestämmelserna angående häktning m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11).

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om ändring av bestämmelserna angående

häktning m. in.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner*, Rogberg, Alexanderson, greve Spens,

Dahl, Valerius Olsson, Permansson, Klefbeck, Lindqvist i Stockholm*,

Pettersson i Rjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i

Örebro, Karlsson i Fjöl, llolmdahl och Rehu.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 74, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville anhålla, att Kungl.

Maj:t matte utan avvaktan på en rättegangsreform taga i övervägande.

1) på vad sätt rättsordningen må i sitt åklagareväsende kunna ingjuta

en human anda genom fastställande av vissa åklagare regler och åklagarnas

utbildning i Övrigt i erfarenhet, social insikt och medkänsla;

2) huruvida genom lag må kunna stadgas rätt och plikt för åklagare

att överklaga domstols utslag, när lian anser tilltalad hava vid straffets

utmätande fått för högt straff eller domstolen hava tillämpat ett lagrum,

som synes honom gå utöver hans yrkande;

3) i vad mån strafflagens bestämmelser om häktning må kunna

omarbetas till värnande av den personliga friheten mot missbruk av

dessa bestämmelser;

4) på vad sätt den i praxis utan lagbestämmelser av åklagare och

polismyndigheter utövade rätten att »anhålla» personer samt förelägga

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 14 höft. (Nr 15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Herr Lindhagens

motion.

personer att inställa sig till polisförhör må kunna regelbindas genom

uttrycklig lag till värnande av den personliga friheten mot missbruk

även av dessa befogenheter».

I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till behandling

förehaft två till utskottet hänvisade motioner, den ena väckt i första kammaren,

Nr 85, av herr Ström och den andra väckt i andra kammaren, Nr

237, av herrar C. Winberg, Magnus Bengtsson, J. Björling, C. 0. Johansson

i Sollefteå, Ernst Hage, K. W. Skareen, K. Lundberg, Fabian Månsson,

Ttmre Widlund och loar Vennerström, uti vilka båda motioner hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om förslag att föreläggas

nästa riksdag till ändrad, förtydligande och den personliga friheten

tryggande lydelse av strafflagens 19 kapitel § 6.

Uti en sedermera till lagutskottet ankommen skrivelse hava herrar

Ström och Winberg tillkännagivit, att de i sistnämnda båda motioner

framställda yrkanden, som av misstag kommit att angivas såsom avseende

19 kapitlet 6 § strafflagen, i verkligheten avsåge 19 § 6 momentet i förordningen

om strafflagens införande.

Motiveringen i herr Lindhagens motion är av följande lydelse.

»I en föregående motion (Nr 19) har framställts vissa önskemål rörande

allmänna strafflagen och dess hnndhavare straffrättsdomaren. Det

ifrågasattes, att det blivande straffrättsförslaget måtte få präglas av humanitet

och att straffrättsdomaren skulle få någon utbildning, som kunde

göra honom mer skickad att tillämpa en sådan princip även i lagtillämpningen

än som sker om ingen omtanke ägnas däråt. Enahanda övervägande

förtjänar organisationen ao åklugarmakten och dess speciella maktomrdde

häktning sr ä tf en.

Det kan här icke komma i fråga att klandra åklagare personligen.

Bristerna i den mån de kunna avhjälpas ligga i det system, uti vilket

åk lagar m akten uppfostras och verkar. Detta system är präglat av känslolöshet

för den tilltalade, ouppmärksam!^ för samhällets andel i hans skuld

samt fritt spel för äklagarmakten att i ämbetsutövningen låta behärska sig

av politiska lidelser.

Följden har också blivit, att åklagarens uppgift i den svenska rättsordningen

företrädesvis betraktas såsom ett tillhygge för utkrävande av

största möjliga straff. Naturligtvis reagera många känsliga naturer emot

detta system och taga den hänsyn de kunna. Men rättsordningen uppfordrar

icke därtill och därför vilar det över dess ifrågavarande skapelse

ett utpräglat kynne av brutalitet. Det förekommer vid våra underrätter,

att åklagaren yrkar »allt vad lag förmår», och vid de flesta av våra dom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

3

stolar är detta just den vanliga innebörden uti hans yrkanden. Härigenom

kommer den tilltalade uti eu långt svårare ställning, än om mera objektiva

synpunkter anlades från åklagarens sida. Man kan även säga, att ett

sådant ensidigt framförande av försvårande omständigheter rnäste suggererande

inverka på domarens uppfattning.

Med detta sammanhänger den svenska rättsordningens fullständiga

likgiltighet hur häktningsinstitutet handhaves. Häktningen bör vara endast

en preventiv åtgärd för att hindra en person, som misstänkes för brott,

att avvika eller undanröja bevis, innan saken blivit utredd och slutligen

bedömd. Den får under inga förhållanden tillgripas annat än då det är

uppenbart att ett sådant äventyr förefinnes. I vissa svårare fall påbjuder

lagen obligatorisk häktning, i andra fall åter lämnar den saken öppen till

åklagarens och domstolens diskretionära prövning.

Under det nuvarande tillståndet häktar man emellertid mera för

säkerhets skull, vilken metod på många orter övergått till vana att häkta

i så gott som alla fall, då det icke är uttryckligen förbjudet. Rättsordningen

åser likgiltigt denna praxis. Den är en kall maktorganisation utan

intelligens eller mänsklighet. Från dess sida bibringas dess funktionärer

ingen insikt om vilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen innebär.

En häktad är dessutom på många sätt personligen berövad medlen

och möjligheten att försvara sig mot anklagelser, och även detta kan lätt

i viss man ofördelaktigt påverka domaren. Dessutom kan den häktade

under en längre tid vara urståndsatt att tillvarataga sina privata intressen

och i många fall har häktningen just sina svåraste verkningar mot dem,

som äro beroende av hans försörjningsförmåga. En person, som blivit

häktad, men under rättegången frikänts är därmed visserligen fri från

straffansvar. Men det kan uppstå långt svårare följder för honom därigenom,

att den allmänna meningen knappast inser, att den, som en gång

häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt oskyldig till

det brottsliga förfarande, för vilket han berövats friheten.

Belysande för tillståndet är en statistisk uppgift i ett lagutskottsbetänkande

för år 1910, där uti en reservation erinras att siffrorna för åren

1907 och 1908 visa, att årligen häktas omkring 6,00(1 personer och att av

dessa i medeltal något över 50 procent och ensamt i Stockholms stad, på

vilken kommer lejonparten av de häktade, över 75 procent frigivits på

grund av frikännande eller eljest. Härtill komma alla fåll då häktad

blivit dömd för det åtalade brottet men ändock icke skäligen bort inmanas

i häkte.

Den uppfattningen är till och med övervägande rådande, att överordnad

administrativ myndighet icke äger någon rätt att ingripa mot under
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ordnads häktningsåtgärd utan att prövningen tillkommer endast rätten, när

målet väl kommit dit. Denna brist på kontroll tror mången vara en väsentligt

bidragande orsak till det godtycke, varmed vederbörande mångenstädes

handhar sin häktningsbefogenliet. Det kan dock ifrågasättas, om

något bättre tillstånd skulle kunna förväntas genom att, såsom dock bör

ske, den högre administrationen tillerkännes rätt till ett ingripande. De

högre myndigheternas liksom även domstolarnas uppfattningar äro också

en produkt av systemets sedvänja och personernas miljö. Det är knappast

troligt, att genom blott en dylik åtgärd skall kunna framtrollas någon

större känslighet hos vare sig över- eller underordnade för medborgarnes

rättighet att få vara ohäktade.

Vad som måste krävas är i första rummet en bättre organisation av

åklag arm akten. Det bör även för den fastställas vissa vad man skulle

kunna kalla åklagareregler, som borde fastslås i konstitutionen eller åtminstone

i allmän Jag samt återgivas i instruktionerna. Därmed göres eu

nyttig erinran om saken samt fastslås, att det är på andan och de milda

sederna allting i första hand beror. Dessa reglers betydelse böra ytterligare

inskärpas uti utbildningskurserna för yrket.

Såsom ett nödvärn mot en dålig anda, som rättsordningen upprätthåller,

kunna i andra hand lagstiftningsåtgärder för att förhindra missbruk

också hava sin nytta. Härvid måste komma under övervägande en revision

av staåganåena om häktning, sadana de återfinnas i förordningen om

strafflagens införande. Särskilt må erinras, att 19 § moment 6 i nämnda

förordning mångenstädes tillämpas utan den begränsning, som återfinnes i

första styckets andra punkt. Därför synes det som om nämnda § borde

omformuleras, så att det må framgå att även för där avsedda rättsfall

häktning är i regeln förbjuden och endast undantagsvis får ske, om det

uppenbarligen kan för ett visst fall befaras, att personen avviker eller skall

undanröja bevis, häktning ändock må äga rum.

Nyttigt vore även ett stadgande om att åklagare äger rätt och plikt

att överklaga domstols utslag, när han finner den tilltalade hava genom

straffmätning fått för högt straff eller domstolen tillämpat ett lagrum,

som synes åklagaren gå över hans yrkanden. Det kan befaras att med

nuvarande formella rättsuppfattning ett sådant klagomål skall avvisas

såsom icke fallande under åklagarens befogenhet. Reellt skulle det innefatta

ett betonande, att statens åklagareväsende icke är en bödelstjänst

utan en mänsklig inrättning, som efter förnuft och samvete skall bidraga

att giva alla rättvisa. :

Med häktningsinstitutet sammanhänger också frågan om den s. k.

anhällningsrätten. Utan laga föreskrifter eller några som helst direktiv

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande -Nr 15.

5

i övrigt anse sig åklagare- och polismyndigheterna i landet hava rättighet

att anhålla en person för undergående av förhör, som sedan i sin

ordning möjligen kan leda till häktningsbeslut. Denna anhällningsrätt är

givetvis ofrånkomlig i ordningens intresse, men missbruk måste förekotnmas

och sådana inträffa, mången säger i stor utsträckning, på grund

av den fullständiga frånvaron av lag och kontroll. Särskilt gäller detta den

faktiska häktning utan föregående beslut som på detta sätt ofta under

avsevärd tid äger rum.

Likaså saknas alla föreskrifter om skyldighet att inställa sig till

polisförhör vid äventyr förmodligen att eljest bliva anhållen. Jämväl här

kan missbruk lätt äga rum, och erfarenheten visar, att vad som lätt kan

ske, även plägar inträffa.

Åtgärder för att på dessa rättsområden höja rättsordningens anda

samt förbättra dess lagstiftning äro liksom den av riksdagen redan begärda

lagstiftning om husrannsakan en brådskande angelägen!!'' t. Det gäller

o o o o o

nämligen den personliga friheten och man kan icke vara försvarad med

att vänta därmed till den fullständiga avslutningen av rättegångsreformen.

Denna blir för övrigt knappast någonsin verklighet, om den ej förberedes

genom att vissa frågor avgöras var för sig.»

Till stöd för den hemställan, som gjorts dels av herr Ström och Herr Ströms

i r t t • i n i . ^ . -i . . noll hprmi*

---- —------------— ~ ^ ^

dels av herrar Winherg m. fl. har i båda motionerna anförts följande:

»Under senare tider väckta åtal hava även hänlett uppmärksamheten

på beskaffenheten av den trygghet för den personliga friheten, som bildar

en av de förnämsta grundvalarne för ett modärnt samhälles rättsförhållanden.

Där denna trygghet saknas eller minskas genom dunkelhet i

lagarnas avfattning, är det uppenbart, att ordningsmaktens organ, åklagaremakt

och dömande myndighet i förening kunna frestas att — särskilt

under politiskt och socialt upprörda tider, då lidelserna starkt avfärga sig

på åsikter och handlingar — förfara så, att våda uppstår för vad som

borde anses vara eu medborgares oförytterliga rättighet, nämligen att vistas

på fri fot ända till det ögonblick, då så klar bevisning rörande hans

brottslighet och arten av hans förbrytelse föreligger, att hans berövande

av friheten synes fast grundad.

Denna allmänna grundsats finner stöd i § 16 regeringsformen, där

det heter: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa

.och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till

liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunnen och

dömd är.»

och herrar

Win bergs

m. fl.

motioner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Hur svävande och oklart än begreppet »lagligt förvunnen» synes

vara, torde det likväl förutsätta, att den första undersökningen av en

förbrytelse givit vid handen så bindande omständigheter i fråga om brottslighet

överhuvudtaget som ock brottets särskilda beskaffenhet, att ett

inmanande i häkte kan anses äga fog. Som bekant saknar emellertid

vår rättsskipning en förhörsdomarcinstitution, som lämnar full trygghet för

en rättssaks förberedande, grundliga och av ett upplyst omdöme ledda

undersökning och utredning, en brist som givetvis måste i hög grad beröra

häktningsrättens förståndiga och till den personliga frihetens krav

noggrann hänsyn tagande utövning. Av behovet, varom vår rättsskipning

i talrika fall vittnat, torde således vara påkallad en lagstiftning, som

klart uppdrager de gränser, där medborgarnes personliga frihet upphör

och ordningsmaktens och den dömande myndighetens rätt att inskränka

och beröva denna frihet vidtager. Hur ömtåligt detta område av medborgarnes

rättsliga ställning är och vilka för den inodärna rättsstaten

grundläggande principer, som beröras härav, framgår t. ex. av ett uttalande

av en rättsvetenskaplig auktoritet av så hög rang som nuvarande

presidenten i Svea hovrätt, I. Afzelius, nämligen: »Då häktningen alltid

innebär ett svårt lidande, för vilket staten i allmänhet icke giver någon

ersättning, även när det. är oförskylt, och som i allt fall knappt kan ersättas,

måste man söka bereda medborgaren den största möjliga säkerhet

mot obehörigt användande därav.»

Kan man nu våga det påståendet, att hos oss allt är väl beställt i

detta viktiga avseende? Vida känsligare än den svenska strafflagen är

utlandets lagstiftning för den personliga okränkbarheten. Oavsett det ansvar,

som kan utkrävas för olaga häktning, finner man där i allmänhet

stadgat, att den häktade senast inom 24 timmar skall föras inför en särskild

domare, som -prövar häktningsåtgärdens befogenhet, en bestämmelse,

som mildrar den brutala otryggheten i eu polismyndighets och åklagaremakts

kanske ofta förhastade omdöme om en saks beskaffenhet.

Med § 16 regeringsformen jämför sig § 19 mom. 5 och 6 K. F. om

strafflagens införande.

Det förstnämnda momentet lyder: »Den, som misstänkes att hava

begått brott, varå straffarbete efter lag följa kan; den må i häkte tagas.

Haver han ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadig hemvist

eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han avviker, eller att

han genom undanrödjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning

hindrar; då skall han på fri fot lämnas.»

Den största möjliga säkerhet mot obehörigt användande av häktningsrätten

synes nu väsentligt inskränkas av orden: »Och kan det ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

7

skäligen befaras, att han avviker». Liksom i fråga om uttrycket »lagligt

förvunnen» råder här en dunkelhet, som kan leda till en orimlig och

godtycklig tillämpning. Där gives ingen tillnärmelsevis klar och tryggande

norm för, vad som skall förstås med att en åtalad person »skäligen

befaras» vara sinnad att genom flykt ur landet undandraga sig inställelse

inför domstol eller undanröja bevis. Uttrycket i fråga synes mig därför

kräva ett förtydligande, som varken försvårar för vederbörande myndighet

att hava en åtalad person inom räckhåll eller i onödan avhänder denne

en frihet, till vars förlust han icke blivit dömd. En förändring av strafflagens

bestämmelser i detta syfte och denna riktning, som även enligt

min mening skulle avse att bringa detta i klarare överensstämmelse med

det ovan antyddda grundlagsstadgandets anda och mening, vore ägnad att

undanröja det osäkerhetstillstånd, som för närvarande råder på detta

rättsområde, utan att öka ilsken för att en person skulle tyckas undandraga

sig att svara i den sak, för vilken han blivit ställd inför domstol.»

De genom motionerna väckta frågorna hava åtminstone delvis upprepade

gånger varit föremål för riksdagens behandling, sista gången vid

1914 års andra riksdag, då riksdagen med anledning av en utav justitieombudsmannen

avgiven framställning i skrivelse till Kungl. Maj:t anförde

:

»Uti en till riksdagen gjord framställning har justitieombudsmannen

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Eders Kungl. Magt anhålla,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet

än nu råder, i fråga om inställande för häradsrätt av personer/ som häktats

för brott.

I skrivelse den 13 april 1904 har riksdagen anhållit, att Eders Kungl.

Magt ville förelägga riksdagen förslag till lagbestämmelser, ägnade att

åstadkomma större skyndsamhet än nu råder’beträffande för brott häktade

personers inställande för domstol och företagande av fortsatt rannsakning

med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras; och har

riksdagen därvid dels uttalat sig för en nedsättning till fjorton dagar av

den tid, inom vilken enligt nu gällande bestämmelser rannsakning med

häktad person bör av häradsrätt företagas, dock med undantag för vissa

orter inom landet, dels ock i övrigt såsom önskemål framfört, att viss tid

måtte fastställas, inom vilken anmälan om häktning bör göras hos domstol;

att den tid efter anmälan om häktningen, inom vilken rannsakning

enligt nu gällande bestämmelser skall av radstuvurätt verkställas, matte

förkortas; samt att stadgande måtte meddelas om viss tid, inom vilken

Riksdagsskrivelsen

den 11 augusti

1914.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

underrätt, där uppskov i målet finnes vara av nöden, bör fortsätta rann
sakningen.

r

Över denna skrivelse hava utlåtanden avgivits av Eders hungl. Mapts

befallningshavande och överståthållarämbetet, varjämte ett fiertal andra

myndigheter uttalat sig i ärendet, vilket emellertid fortfarande är på

Eders Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Justitieombudsmannen har uttalat, att myndigheternas omförmälta yttranden

giva anledning antaga, att det av riksdagen till Eders Kungl. Maj:t

hänskjutna ärendet i själva verket är av större omfattning än av riksdagens

skrivelse synes framgå, och att frågan om förundersökningens rätta ordnande

är en under nuvarande förhållanden mycket svårlöst fråga.. Justitieombudsmannen

anser det därtör vara att befara, att de av riksdagen

i 11)04 års skrivelse ifrågasatta lagbestämmelserna ej skola komma till stånd

förrän i sammanhang med den stora rättegångsreformen.

Vid sådant förhållande har justitieombudsmannen ansett sig böra underställa.

riksdagens prövning, huruvida det ej kunde vara lämpligt att

ofört övat och oberoende av de mera svårlösta frågorna vidtaga en mindre

omfattande lagändring, som syntes kunna utan svårighet genomföras och

som skulle i viss mån medföra en förbättring i det bestående. I sådant

syfte kunde den ändring göras i 1810 års förordning, att rannsakning med

häktad person skall av häradsrätt företagas i regel inom fjorton dagar

efter det domaren erhållit underrättelse om häktningen endast i ett

fåtal domsagor kunde ett längre anstånd anses behövligt. I sammanhang

därmed kunde ock meddelas bestämmelse om den tid, inom vilken underrätt

bör fortsätta rannsakning med häktad person, därest icke särskilda

omständigheter påkalla längre uppskov, samt föreskrift givas, att då häktning

sker, underrättelse därom skall av åklagaren insändas omedelbart till

domaren.

Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid,

under vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, sä

långt ske kan förkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för

ett avsevärt antal tilltalade medföra en förkortning av den tid, som de nu

måste tillbringa i häkte.

Om riksdagen emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens

förslag, så är det icke därtör, att riksdagen underskattat vikten

och betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag

skulle vinnas, utan därföre att riksdagen till övervägande upptagit frågan,

huruvida icke en ny framställning till Eders Kungl. Maj:t i det ämne, som

avses i 1904 års riksdags skrivelse — om eu sådan framställning skall göras

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottet* utlåtande Nr 15.

— lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislativ^ arbetet i ämnet

i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.

överståthållarämbetet har i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse

uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen

till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan om häktning

skall göras hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken

rannsakning skall av domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas.

Enligt överståthållarämbetcts mening måste det ock i allmänhet anses, att

såväl det allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom,

att de förhållanden, som röra brottet, utredas, och den bevisning, som finnes,

samlas och ordnas, innan rannsakningen av domstolen företages, varigenom

just möjligheten av en snabb och fullständig rannsakning i målet

skulle främjas. — I Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Malmöhus

län yttrande över samma riksdagsskrivelse har uttalats den mening, att frågorna,

huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas

i förvar för den förberedande undersökningen, huru länge han får för

detta ändamål kvarhållas, varest han under tiden skall förvaras och huru

därunder skall med honom beträffande hans underhäll och i andra avseenden

förfaras, äro vida mera beaktansvärda än spörsmålet om tiden,

inom vilken anmälan om häktningen skall göras hos domstolen. Jämväl

åtskilliga andra av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för behovet

av reglering i lag av omförmälda s. k. anhållningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av

förenämnda myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna

synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning,

behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets

befogenhet i fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens

och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga

rätten till personlig frihet Ooch skydd för hem och egendom framträder

med alltjämt ökad styrka. A ena sidan har på detta område ömtåligheten

för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser

obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på

ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av

gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl

stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade

gränser för de med brottsrannsakning betrodda myndigheternas makt och

av betryggande former för dei’as verksamhet har blivit alltmera kännbart

både hos allmänheten och dessa myndigheter själva.

Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan

vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd,

Bihang till riksdagens protokoll 11)17. 9 saml. 14 käft. (Nr 15.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens

initiativ avlåten skrivelse till Eders Kungl. Maj:t uttalat sig för en

lagreglering och därvid jämväl antytt sin uppfattning, att vissa andra ingrepp,

nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang

därmed uppmärksammas av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid

innevarande års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en

av nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Eders Kungl. Maj:t ingiven

framställning i samma ämne, varav inhämtas, att väl de flesta myndigheter,

som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till

Eders Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från flera

håll framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda

ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes riksdagen, att jämväl

berörda av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda,

att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp

bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt

riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma

vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang

med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen,

att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband

med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband

stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets

område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse

den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade

reformer rörande häktningstid. Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan

på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet

rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning

av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, blev redan

för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då Nya lagberedningen

på nådigt uppdrag utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser

om häktning i brottmål». Detta förslag innefattade nämligen reglering

av just ifrågavarande ämnen jämte de därifrån fristående frågorna om

åtalsrätt och skadestånd i brottmål. Såsom justitieombudsmannen i sin

förevarande framställning erinrat, blev ock på grundval av förslaget proposition

avlåten till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet

tillstyrkts, vann visserligen icke riksdagens bifall; men denna utgång torde

ingalunda kunna anföras såsom bevis mot lämpligheten och genomförbarheten

av en partiell reform av ifrågavarande omfattning, utan synes hava

berott på särskilda omständigheter, som icke längre äga aktualitet. Det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

11

är vidare uppenbarligen av största betydelse, att man i lagberedningens

utarbetade och av högsta domstolen granskade förslag äger tillgång till

en utgångspunkt och ett fast tekniskt underlag för ett återupptaget lagarbete

på området. Aven om det må befinnas, att förslaget i viktiga

stycken tarvar ändring och bearbetning för att motsvara nutida åskådningar

och behov, är det omförmälda förhållandet tydligen agnat att väsentligt

underlätta arbetet, som med hänsyn härtill borde kunna utan

större tidsutdräkt bringas till fullbordan och dess resultat föreläggas

riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen med åberopande av

riksdagens i skrivelser den 13 april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda

hänseenden uttalade önskemål, anhålla, att Eders Ivungl. Maj:t täcktes, i

ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål

kan komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga

och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i

brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

i dessa ämnen.»

Genom förenämnda skrivelse har riksdagen redan hemställt om en

lagstiftning i vissa av de syften, som berörts genom nu förevarande motioner.

Så synes åtminstone vara förhållandet med de spörsmål, som upptagits

i herr Ströms och herrar Winbergs m. fl. motioner samt herr Lindhagens

yrkanden under momenten 3) /och 4).

Enligt vad utskottet inhämtat har riksdagsskrivelsen föranlett, att

särskild sakkunnig tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med

utredning av de genom skrivelsen väckta frågorna. Emellertid blev denne

efter någon tid hindrad att taga vidare befattning med utredningen.

Denna har därefter uppdragits åt annan sakkunnig, som antages kunna i

vår påbörja arbetet.

Under sådana förhållanden och då således förevarande spörsmål

redan äro föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, finner utskottet herr

Ströms och herrar Winbergs m. fl. motioner samt herr Lindhagens motion

i förberörda delar icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Dock vill

utskottet uttala önskvärdheten därav, att den förväntade utredningen, så

snart ske kan, måtte varda åvägabragt.

Vidkommande därefter den under moment 1 i herr Lindhagens motion

gjorda hemställan, drager utskottet i tvivelsmål, att praktiskt gagn skulle

vinnas genom fastställande i lag av så beskaffade åklagareregler som motionären

synes avse.

Utskottets

yttrande,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Att i fråga om åklagarnas insikter och utbildning det icke är väl

beställt, finner utskottet obestridligt. Därest den tillämnade reformen av

fögderiförvaltningen genomföres, torde emellertid därmed de förbättringar

väsentligen bliva förverkligade, som under nuvarande förhållanden stå

att vinna.

Beträffande slutligen moment 2 i herr Lindhagens motion får utskottet

erinra, att enligt nuvarande rättsordning åklagare icke synes i varje fall

sakna möjlighet att föra talan mot utslag, varigenom den tilltalade blivit

dömd, utöver vad åklagaren yrkat.

Att stadga plikt för åklagaren att i den tilltalades intresse föra

ändringstalan innebär en utvidgning av åklagarens tjänsteställning med

den principiella innebörd, att däremot torde möta allvarliga betänkligheter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att yrkandet under moment 1 i herr Lindhagens

motion icke måtte bifallas;

2:o) att vad herr Lindhagen under moment 2

hemställt ej heller måtte föranleda någon åtgärd;

3:o) att herr Ströms och herrar Winbergs m. fl.

motioner samt den under moment 3 i herr Lindhagens

motion gjorda hemställan icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

4:o) att yj-kandet under moment 4 i herr Lindhagens

motion icke måtte bifallas.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

13

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört beträffande punkterna l:o) och 2:o):

På de i motionen nr 74 anförda skäl hemställes:

att riksdagen ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte,

i samband med den av riksdagen år 1914 begärda utredning,

taga i övervägande jämväl de önskemål, som

framförts uti motionens yrkanden under momenten 1)

och 2),

b) av herrar Klefbeck och Persson i Norrköping, som ansett, att

utskottets motivering beträffande punkterna l:o) och 2:o) bort hava följande

lydelse:

Vidkommande därefter den under moment 1) i herr Lindhagens

motion gjorda hemställan torde det kunna ifrågasättas, huruvida den omförmälda

humana andan i åklagareväsendet eller utbildningen av åklagarna

kan vinnas på den av motionen anvisade vägen. Det synes som om det

mål, motionären vill nå, bör kunna främjas genom andra medel. Härvid

torde den allmänna opinionen, särskilt om den stödes av tidningspressen,

vara av betydelse. Ävenledes kan man förvänta, att en förbättring i

åklagarnas ställning bör kunna bidraga till önskat resultat. En ändring

till det bättre i viss utsträckning lärer väl även kunna väntas, därest den

tillämnade reformen av fögderiförvaltningen genomföres.

Beträffande slutligen moment 2) i herr Lindhagens motion synes

åklagare redan nu äga rätt att föra talan mot utslag, där domstolen tilllämpat

annat lagrum än som av honom påyrkats. För att vinna den

säkerhet och det skydd för tilltalad, som motionen innerst avser och som

i så många fall även är behövligt, torde väl föga kunna vinnas genom

att giva åklagare till uppgift att vaka över tilltalads intressen, utan det

målet uppnås säkrare genom att samhället ombesörjer, att tilltalad erhåller

vederbörlig rättshjälp på annat sätt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.