Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i SO kap. 11 § rättegångsbalken.

1917-03-15 · 6 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i SO kap. 11 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

I

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i SO kap.

11 § rättegångsbalken.

Närvarande: herrar Lindhagen, Högberg*, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson*,

Tisell, Klefbeck*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,

Karlsson i Fjäl, Holmdahl*, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Notioneu.

nr 75, hava herrar Carl Lindhagen, C. Winberg, C. O. Johansson i Sollefteå,

Ivar Vennerström, Rikard Eronn, Christian Ericson, Thure Widlund,

K. Lundberg, J. R. Sundström, J. Henrg Erikson, Ii. A. Borg, Ernst

Hage, Magnus Bengtsson, K. TF. Skareen, E. F. Hellberg i Lycksele och

O. TF. Stenudd anfört:

»Före den år 1915 genomförda omläggningen av 30 kap. rättegångsbalken

stadgades i dess 8 §, att om underrätt ''meddelat föreskrift om

någons häktande eller kvarhållande i häkte’ och blev det beslut upphävt

av hovrätten, så var klagan över hovrättens utslag ej tillåtet. Härav framgår,

att om beslutet fastställdes kunde den häktade besvära sig i högsta

domstolen.

Uti 11 § tredje momentet av 30 kapitlet i dess nyaste lydelse stadgas

däremot generellt, att hovrätts utslag över dit fullföljd särskilt klagan om

häktning eller kvarhållande i häkte ej må övei’klagas. Däremot står det

visserligen häktad part fritt att vid ett senare stadium av processen få

häktningsfrågan dragen under högsta domstolens prövning. Om han avBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 15 käft. (AV 16—17.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottet» utlåtande Nr 1fi.

Utskottets

yttrande.

vaktar målets slutliga prövning i underrätten samt därefter fullföljer själva

huvudsaken till hovrätten, kan nämligen den häktade i sammanhang därmed

påkalla hovrättens beslut att bliva frigiven ur häktet. Avslås detta,

kan enligt 14 § i det nuvarande 30 kapitlet särskild talan fullföljas hos

Konungen.

Motiven till den lagändring, som i förutnämnda avseende år 1915

ägde rum, återfinnas i propositionen nr 4 till nämnda års riksdag sid. 53.

De gingo huvudsakligen ut på att erfarenheten ej visat något behov av

att fullfölja talan i högsta instans över häktningsbeslut av förberörda slag

och att genom opåkailade besvär högsta domstolens arbetsbörda komme

att även på denna väg utan gagn ökas.

Nu har emellertid uti den nyligen utspelade så kallade förräderiprocessen

behovet av eu dylik säkerhetsventil visat sig. Riksdagsman Z.

Höglund betogs därigenom rätt att fullfölja talan mot häktningsbeslutet,

vilken talan mänskligt att döma bort bifallas, då överrätterna i huvudsak

sedan kommit till det resultat, att förräderi brott med dess påföljd, som kan

berättiga till riksdagsmans häktning, icke förelåg. Rätt att fullfölja talan

i högsta instans, när det gäller berövandet av friheten, bör icke vara avklippt.

Lagen medger ju tilltalad rätt att fullfölja sin talan alltid när

han är dömd till frihetsstraff, och häktning är ett annat frihetsberövande,

som står på samma linje. Det var tydligen ett förhastande, när ifrågavarande

ändring vidtogs. Ivern att minska högsta domstolens arbetsbörda

fick överskugga allting, så att man glömde bort grundläggande principer,

som äro omistliga.

På grund härav yrkas, att riksdagen måtte för sin del besluta följande

ändring i 30 kap. 11 § rättegångsbalken: Har underrätt--—

stadgat. Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits

under hovrättens prövning, må ej överklagas, där ej beslut om någons

häktande eller kvarliållande i häkte blivit av hovrätten fastställts

Enligt lag den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken

stadgades följande bestämmelser angående klagorätt för den, om

vilkens häktande eller kvarhållande i häkte underrätt förordnat. Hade

underrätt i slutligt utslag meddelat sådant förordnande, som nu sagts, fick

den, det gällde, däremot föra talan i hovrätten såsom mot underrätts slutliga

utslag i allmänhet. Hovrätten kunde därefter antingen meddela särskilt

beslut i häktningsfrågan eller avgöra den i sammanhang med själva

målet. I förra fallet ägde vederbörande person att över hovrättens beslut

föra särskild talan hos högsta domstolen, i senare fallet ägde han fullfölja

saken enligt reglerna för talan mot hovrätts slutliga utslag. Hade under
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 16.

3

rätten genom .särskilt beslut under rättegången förordnat om någons häktande

eller kvarhållande i häkte, ägde denne jämlikt 16 kap. 11 § rättegångsbalken

att mot beslutet föra särskild klagan i hovrätten. Blev beslutet

av hovrätten fastställt, var det tillåtet att mot hovrättens utslag

fullfölja talan till högsta domstolen.

Någon rätt att klaga däröver att ett yrkande om någons häktande

avslagits eller att häktad person frigivits fanns ej.

Då Kungl. Maj:t genom proposition till 1915 års riksdag föreläde

riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken

i huvudsakligt syfte att genom avskärande av rätten att fullfölja vissa

mål till högsta domstolen påskynda rättsskipningen därstädes, föreslogs

beträffande ovannämnda regler den ändring, att fullföljdsrätt skulle vara

utesluten i det fall, då hovrätten fastställt underrätts under rättegången

meddelade beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte. Det

hemställdes, att 11 § 3 stycket i 30 kap. rättegångsbalken i dess föreslagna

nya lydelse måtte erhålla följande innehåll: »Hovrätts utslag i

fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens prövning,

må ej överklagas.»

Härom hade chefen för justitiedepartementet vid förslagets föredragning

i statsrådet enligt vid propositionen fogat protokoll anfört följande:

»1 tredje stycket av förevarande paragraf bär stadgats, att hovrätts

utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dit fullföljts, aldrig må överklagas.

Enligt gällande rätt får ej klagan föras över utslag, varigenom

hovrätt upphävt underrätts beslut i fråga om häktning. Men detsamma

synes böra gälla, när underrättens beslut blivit av hovrätten fastställt.

För den häktade torde rätten att överklaga ett sådant utslag hava ringa

värde. Även om högsta domstolen skulle, i strid mot hovrätten, finna,

att vid tiden för det överklagade underrätts- eller hovrättsbeslutet ej förelegat

skäl till häktningen, måste nämligen vid tiden för meddelandet av

högsta domstolens utslag i allmänhet så lång tid hava förflutit från nämnda

tidpunkt, att nytt material till stöd för häktningen kan hava tillkommit;

huruvida på grund härav häktningsanledning föreligger, är naturligtvis

icke genom högsta domstolens beslut avgjort. För övrigt kan rättssäkerheten

knappast anses kräva, att eu dylik förberedande åtgärd prövas i flera

än två instanser. Därest talan i själva saken fullföljes i hovrätten, kan

ju den tilltalade där ånyo framställa yrkande att bliva försatt på fri fot.

Avslås detta yrkande, äger han enligt förslagets 14 § föra särskild talan

mot hovrättens beslut. Erinras må ock, att frågor av denna art ofta kräva

en vidlyftig och tidsödande föredragning i högsta domstolen och att därför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

avskärande av dylika mål, även om de äro jämförelsevis sällsynta, ingalunda

saknar betydelse för högsta domstolens arbetsbörda.»

Kungl. Majrts förslag uti förevarande del blev av riksdagen godkänt.

Det förenämnda lagförslaget var, som helhet betraktat, av särdeles

genomgripande natur. Med detsamma avsågs att i vidsträckt omfattning

utesluta rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. Bland de olika

förordade grunder, efter vilka detta avskärande av fullföljdsrätt skulle

äga rum, stannade man för en uppdelning efter målens betydelse. Eu

kategori av mål ansågs därvid sä uppenbart böra räknas till den grupp,

i vilken talan borde få fullföljas, att icke ens något skäl blev anfört

för deras räknande dit: det var sådana mål, i vilka tilltalad person

blivit dömd till frihetsstraff. Rent mänskligt sett är det också tydligt,

att fullfölj dsrätt bör i första hand vara medgiven i dessa mål. Det

ligger nära till hands att till denna grupp jämväl hänföra de mål,

i vilka en person klagar däröver att han förklarats skyldig att träda

i häkte eller kvarstanna i häkte. Jämväl i ett dylikt förordnande ligger

nämligen ett frihetsberövande. Emellertid kom icke denna likhet att verka

bestämmande för 1915 års lagstiftning beträffande vissa förordnanden av

nyssnämnt slag, nämligen dem, vilka innefattades i ett av underrätt under

rättegången meddelat beslut. I detta fall synes 1915 års lagstiftning hava

fästat stort avseende vid beslutets egenskap av att vara meddelat före målets

slutliga avgörande.

I fråga om den inverkan, fullfölj dsrätt i förevarande fall skulle hava

på högsta domstolens arbetsbörda, får utskottet hänvisa till en av sekreteraren

i processkommissionen för kort tid sedan publicerad artikel, i vilken

beträffande denna fråga yttras följande:

»För att kunna bedöma, vilken verkan en återgång till tidigare lagstiftning

på nu ifrågavarande punkt skulle ha på högsta domstolens arbetsbörda,

har jag genomgått de särskilda besvär över kvarhållande i häkte,

som kommit under högsta domstolens prövning de sista 10 åren före 1915.

Dessa ha angått sammanlagt åtta personer. T sex av dessa fall hade målet

slutbehandlats i underrätten, vadan även efter lagändringen besvär

skolat få anföras i häktningsfrågan. Endast i de två återstående fallen

avsågo besvären underrätts beslut under rättegången, och skulle alltså lagändringens

betydelse under en tidrymd av tio år ha inskränkt sig till

att högsta domstolen befriats från handläggningen av två besvärsmål. Det

må i detta sammanhang antecknas, att endast i ett av de åtta fallen högsta

domstolen bifallit klagandens begäran att bli på fri fot försatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr IN.

r>

Detta fall var ett av de sex, som även enligt lagens nuvarande lydelseskulle

fått fullföljas till högsta domstolen.

Under utskottets handläggning har upplysts, att under de tio åren

1895—1904 endast fyra besvär över kvarhållande i häkte inkommit till

högsta domstolen.

Vid dessa förhållanden torde vara uppenbart, att eu lagändring, på

sätt i motionen yrkas, skulle i så ringa grad inverka på högsta domstolens

arbetsbörda, att denna synpunkt icke kan få tillerkännas avgörande

betydelse.

Det har invänts, att då riksdagen för så kort tid sedan SOm 1915

godkänt den lagbestämmelse, vari nu yrkas ändring, riksdagen skulle

visa en obeständighet, som vore olämplig. Häremot vill utskottet framhålla,

att ifrågavarande bestämmelse vid lagändringen 1915 otvivelaktigt

tillkom under det starka intrycket av nödvändigheten att minska högsta

domstolens arbetsbörda. Den ifrågavarande detaljen kom därvid ej att

inom riksdagen tilldraga sig tillräcklig uppmärksamhet. Såsom utskottet

ovan erinrat tala emellertid viktiga principiella skäl för motionens yrkande.

Ett förbiseende har uppenbarligen ägt rum, och då bör det även rättas.

Härigenom beträdes icke heller någon ny väg, utan fråga är endast om

återgång till en ordning, som praktiserats länge och utan olägenhet och

som givit dem, det gällt, en i sakens natur välgrundad möjlighet att få

sin talan prövad av högsta domstolen.

På grund härav och då utskottet icke funnit något att i formellt

hänseende erinra mot det i motionen framlagda ändringsförslaget får utskottet

hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionärernas

hemställan för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 11 § rättegångsbalken

skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud

eller förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd,

och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare

ej klagan över hovrättens utslag tillåten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

fi

Har hovrätt eljest meddelat utslag i dit fullföljd

fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles, skall beträffande

klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla vad här

ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11

eller 12 § dragits under hovrättens prövning, må ej

överklagas, där ej beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte blivit av hovrätten fastställt.»

Stockholm den 15 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

• Reservation:

av herrar greve Spens, Dahl och Tisell.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:58 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11 § rättegångsbalken. s. 14 i texten