Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande.

1917-03-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:18, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen

den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till

kyrkotuktens upprätthållande.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner*, K. Larsson*, Högberg*, Alexanderson*,

greve Spens, Petrén*. Dahl*, Schotte*, Pettersson i Bjälbo, Persson i

Norrköping. Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Borg* och Rydholrn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 38, har herr Bydholm anfört:

»Så länge en kristen kyrka funnits, har därinom övats kyrkotukt.

Denna kyrkotukt har under tidernas lopp varierat ganska mycket, så

väl i avseende på den kraft, varmed den handhafts, som i avseende på

dess former. Till sin egentliga innebörd har den dock alltjämt varit

densamma och bestått däri, att en församlingsmedlem, som gjort sig

skyldig till uppenbar synd eller last, uteslutits ur församlingsgemenskapen.

Och som denna gemenskap med församlingen har sitt centrala

uttryck i »kommunionen» eller begåendet av Herrens nattvard, så kar

kyrkotukten alltid inneburit utestängande från rätten att begå Herrens

nattvard. För att åter upptagas i församlingens gemenskap och få rätt

att begå Herrens nattvard har alltid fordrats någon form av penitens.

Man har fordrat, att den uteslutne skolat bekänna sin synd och begära

att åter bli upptagen i församlingen. Den form, under vilken detta

kunnat ske, har varit mycket olika. I den svenska kyrkan skedde det

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 16 käft. (Nr 18.)

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

alltid offentligt inför församlingen i kyrkan ända till år 1741, då enskild

skrift i sakristian första gången förordnades dock blott för dem, som

gjort sig skyldige till lönskaläge eller enfalt hor.

Denna kyrkotukt utövades i äldre tider av kyrkan själv och utgjorde

en sida av den enskilda själavården. Men snart uppväxte en kyrkotukt,

vartill den brottslige dömdes av världslig domstol och som blev en

följd icke av brottet utan av straffet. Denna utveckling har sin förklaring

i det nära samband, som efter reformationen uppkom mellan stat

och kyrka och som kulminerade under 1600-talet, då stat och kyrka i

det närmaste blevo ett. Man var icke alldeles blind för, att saken på

det sättet kommit på sned. I Svea hovrätts universal den 2 december

1741 klagas över, att »det ändamål, som i början varit påsyftat, icke

kunnat erhållas, utan har omsider denna uppenbara skrift eller kyrkoplikt

blivit hållen för ett utvärtes tvång samt en del av straff». I k.

brevet till domkapitlet i Linköping den 29 april 1830 säges rent ut, att

enligt nu gällande lagstiftning »kyrkoplikten anses som eu tillökning i

straffet och ofta för den drygaste delen därav». Den sålunda uppkomna

formen för kyrkotukt skilde sig däld från den förut i kyrkan brukliga,

att penitensen, som förut varit frivillig och berott på den uteslutnes

uttalade begäran, nu föreskrevs som ett tvång. Huru litet frivillig penitensen

numera var, framgår med all önskvärd tydlighet därav, att

den, som vägrade att undergå den kyrkoplikt, vartill han dömts, för

denna vägran straffades med fängelse vid vatten och bröd i åtta dagar

och skulle, om han fortfarande vägrade, ännu hårdare straffas.

Den sålunda uppkomna formen för kyrkotukt inflöt, såsom var att

vänta, även i 1686 års kyrkolag. Dess 9 kap. § 1 lyder så: »Uppenbara

Skrift och Kyrkioplicht, är then Syndabekännelse, som en Syndare,

Lagvunnen och saakfälter giör, inför Församlingen, tå han tilstår, sig

vara uti then Saak bråtzlig, för hwilken han uppenbart skriftas, och

betygar sin ånger, öfwer bemälte Synd, beder Gud och Församlingen

om förlåtelse, samt utlofwar boot och bättring». Och i samma kap. §2

heter det: »När någon, för en offenteligen begången Last, efter werdzlig

Dom, skall stå uppenbara skrift — — — —».

Dock är det icke kyrkolagens mening, att uteslutande ur kyrkans

gemenskap med därpå följande kyrkoplikt, som villkor för återupptagande,

endast skulle förekomma, då den brottslige blivit dömd. I det

anförda 9. kap. stadgas i § 4 dylik kyrkoplikt för den, som gjort sig

skyldig till lönskaläge eller enfalt hor, utan det villkoret, att han blivit

dömd. Förmodligen ansågs saken genom barns födelse vara tillräckligt

konstaterad. Hela det 10 kapitlet avser sådana fall, då »Syn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

dåren icke straxt kan therföre lagforas». På grund av sina rigorösa

bestämmelser bär emellertid detta 10 kapitel aldrig kunnat tillämpas.

År 1854 var alltså situationen den, att de, som dömdes för vissa

brott, desslikes dömdes att undergå uppenbar kyrkoplikt, men den, som

gjort sig skyldig till lönskaläge eller enfält hor, skulle, oavsett om

lian var dömd eller icke, i sakristian enskilt skriftas. År 1854 beslöts

den förändring, som inneliålles i k. förordn. den 4 maj 1855: »Kyrkoplikt,

vare sig offentlig eller enskild, skall ej hädanefter någon ådömas».

I sammanhang därmed utkom k. förordn. av samma dag angående

vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, vari uppräknas vissa

brott, efter vilka den brottslige icke må av den heliga nattvarden komma

i åtnjutande, innan han blivit enskilt skriftad.

Därmed hade visserligen den ordningen avskaffats, att den brottslige

dömdes att undergå skrift eller kyrkoplikt. Men man bibehöll förbindelsen

mellan kyrkotukten och straffet. Och genom författningens ordalydelse

blev detta förhållandet t. o. in. i högre grad, än lagstiftarne

sannolikt avsett. Genom sedermera givna prejudikat har nämligen författningens

uttryck »den, som gjort sig skyldig till straff» tolkats såsom

liktydigt med »den, som blivit dömd till straff». Den gamla olägenheten

står på det sättet i viss mån kvar. Det förhåller sig nog så, att,

om icke just den enskilda skriften, som man ju icke behöver bry sig

om, så dock den påföljden, att man måste medföra anteckning om förhållandet

i sitt prästbetyg, anses som en tillökning i straffet, närbesläktad

med påföljden att sakna medborgerligt förtroende.

Genom den nya strafflagen hava åtskilliga av de i 1855 års förordning

uppräknade brotten blivit strafflösa. Andra äro ytterst sällan

förekommande. Av hela denna kyrkotukt återstår, praktiskt taget, endast

kyrkotukt för stöld och snatteri. Det är för prästerskapet föga

hugnelig! att nödgas ställa under kyrkotukt den, som snattat en kaka

bröd för att stilla sin eller sina barns hunger men däremot såsom en

kyrkans oförvitlig^ medlem erkänna den, som förfalskat och förskingrat

hundra tusentals kronor, ja, t. o. m. eu mördare, som icke blivit dömd

till döden utan blott till så och så många års straffarbete.

Därtill kommer, att denna kyrkotuktslag icke medför annat, än att,

då en person uttager flyttningsbetyg, anteckning om förhållandet därå

skall göras. Begär han att bli skriftad, så gör han det icke på grund

av något behov av försoning med Gud och församlingen utan blott för

att få ett rent prästbetyg, vilket ur religiös och etisk synpunkt är alldeles

värdelöst. Så länge en person bor kvar i församlingen, kan häri

utan men låta den enskilda skriften vara. Det finns exempel på per
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

soner, som ha sin kyrkotuktsanmärkning i kyrkoboken i årtionden och

ända till sin död.

Såsom redan är anmärkt, är kyrkotuktens förenande med och beroende

av, att syndaren dömts för brott, en avväg, på vilken kyrkotuktsfrågan

kommit. Kyrkotukten bör icke vara eu maktfråga, där

världslig domstol ingriper bestämmande, utan en själavårdsfråga. Huru

den det kan vara, därom giver kyrkolagen 11 kap. § 6 en god vägledning.

Det är icke här avsikten att avgiva något yttrande därom, huruvida

det ligger i kyrkans och även i statens intresse, att fasta former

finnas för kyrkans ingripande mot dem, som föra ett brottsligt och

lastbart liv. Initiativet i denna fråga tillhör givetvis kyrkomötet. Men

kyrkomötet själft har numera beslutat med riksdagens bifall sådana

ändringar i hittills gällande ordning, att den gällande kyrkotuktsförordningen

av 1855 blivit omöjlig att tillämpa. Anmälan före nattvardsgången

behöves numera icke. Ja, det behövs icke ens att ha deltagit

i det allmänna skriftermålet. Det må stå i kyrkoboken så mycket som

helst, att en person icke är berättigad att begå Herrens nattvard, så

kan ingen människa hindra en sådan att gå till nattvarden så ofta han

vill. 1855 års förordning har blivit eu lag på papperet. Någon kyrklig

påföljd har den icke, verkar uteslutande som en tillökning av straffet.

Denna förordning bör därför alldeles upphävas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes alltså, att riksdagen

ville för sin del besluta, att k. förordningen den 4 maj 1855 angående

vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande skall upphöra att

gälla.»

Kungl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens

upprätthållande den 4 maj 1855 stadga!'', att den, som gjort sig skyldig

till vissa angivna straff eller till straff för vissa brott eller förseelser,

ej må komma i åtnjutande av nattvarden, innan han låtit sig enskilt

skriftas och avlösas.

Sedan genom lag innefattande ändring i gällande stadgande om

nattvardsgång den 18 mars 1910 förordnats, att vid offentlig nattvardsgång

den, som underlåtit att anmäla sig till deltagande däri, ej av

sådan grund må anses obehörig att komma i åtnjutande av sakramentet,

lärer förenämnda förordning näppeligen kunna tillämpas i fråga om

den, som underlåter att verkställa dylik anmälan, med mindre det hinder,

som enligt förordningen möter för honom att deltaga i nattvardsgången,

är för den tjänstförrättande prästen personligen känt. En tillämpning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

av stadgande! skulle i varje fall också verka synnerligen stötande. Bestämmelsen

ifråga är för vår tids uppfattning föråldrad.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må för sin del besluta, att Kung!, förordningen

angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens

upprätthållande den 4 maj 1855 skall upphävas.

Stockholm den 15 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:59 Skrivelse till Konungen i anledning av vackt motion om upphävande av förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande. a1 i texten