Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

1917-02-12 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:2, Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

«

#

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1917 kl. 3.30 e. m.

t

Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens

ämbetsförvaltning.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius*, Alexanderson,

greve Spens, Dahl, Yalerius Olsson, Lars Olsson, Tisell*,

Klefbeck, Schotte, Lindqvist i Stockholm* Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Rehn och Zelahn*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

. För den enligt 42 § 2 mom. riksdagsordningen lagutskottet åliggande

granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning hava båda kamrarna

till°utskottet hänvisat justitieombudsmannens vid innevarande riksdag

avgivna ämbetsberättelse utom vad angår däri gjord framställning angående

ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften.

För ifrågavarande ändamål har utskottet från justitieombudsmansexpeditionen

mottagit ej mindre de diarier, vilka under år 1916 förts i

nämnda expedition samt under justitieombudsmannens ämbetsresor, än

även expeditionens registratur för berörda tid, varjämte på särskild begäran

handlingarna rörande vissa av justitieombudsmannen handlagda ärenden

hållits utskottet till hända.

över den numera fullbordade granskningen av förenämnda handlingar

och ämbetsberättelse, vilken sistnämnda innehåller redogörelse jämväl

för fem av justitieombudsmannen under år 1917 till Konungen avlåtna

framställningar, får utskottet härmed avgiva utlåtande.

Justitieombudsmannen anmäler i ämbetsberättelsen, att han, med stöd

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 käft. (Nr 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande År 2.

av 25 § i sin instruktion, begagnat sig av semester från och med den 26

juni till och med den 10 augusti, under vilken tid hans av riksdagen utsedde

suppleant och efterträdare, häradshövdingen i Flundre, Vane och

Bjärke härads domsaga Tycho Colleen förvaltat justitieombudsmansämbetet.

I anseende till jäv för justitieombudsmannen hava dessutom under

annan tid två ärenden avgjorts av häradshövdingen Colleen.

Ambetsberättelsen innehåller till en början ett uttalande angående

justitieombudsmannens ämbetsbefogenhet, till vilket uttalande utskottet

nedan i viss del återkommer.

Härefter upptager ambetsberättelsen enligt vanlig ordning redogörelse

för sådana mot ämbets- eller tjänstemän anställda åtal, som under

den tid berättelsen avser blivit slutligen avgjorda eller åtminstone i någon

instans prövade.

Justitieombudsmannen redogör vidare i berättelsen för åtskilliga ärenden,

som föranlett annan åtgärd än åtal.

Därefter omförmälas av justitieombudsmannen nedannämnda dagar

till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelser, nämligen den 7 och 8 februari 1916

angående förening av tingslag i Södertörns domsaga; den 27 april 1916

angående delning av Villands och östra Göinge domsaga eller, alternativt,

förening av domsagans två tingslag; den 14 juni 1916 angående edgångstemat

i s. k. barnuppfostringsmål; den 22 juni 1916 angående skyldighet''

för allmänna åklagarna att meddela vederbörande domhavande, resp. rådhusrätt

direkt underrättelse om företagen häktning; den 10 augusti 1916

angående förtydligande av 3 § i kungl. kungörelsen den 15 februari 1916

om vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt försäljningen

av vin och öl; den 5 oktober 1916 angående förening av tingslagen i Västra

Hälsinglands domsaga; den 7 december 1916 angående reglering av tingslagen

i Västerbottens västra domsaga; den 8 december 1916 angående

förening av tingslagen i Aspelands och Handbörds domsaga; den 18 december

1916 angående vissa bestämmelser rörande minderåriga kvinnliga

brottslingar; den 21 december 1916 angående förening av tingslag i Piteå

domsaga; den 2 januari 1917 angående förening av tingslagen i Vifolka,

Valkebo och Gullbergs domsaga; angående förbättrad lagstiftning rörande

församlingsfriheten; angående ändring av 20 § i gällande resereglemente;

angående förstärkning av kammarrättens arbetskrafter; och angående stadgande

av viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse.

I fortsättningen redogör justitieombudsmannen för utgången av de

före år 1916 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, som under samma

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlutande Nr 2.

ar slutligen avgjorts, nämligen rörande ändrade bestämmelser vid utfärdande

av exportförbud; bestämmelser angående offentliga föreställningar i

hypnotism; minskning av antalet ledamöter i häradsnämnderna i vissa

domsagor; preskription av ersättningsanspråk enligt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete; ändring av

kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböekers inrättande och

förande; ändring av 16 och 20 §§ i förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883; upphävande av adelsmäns rätt till särskilt

forum i vissa mål; ändring av 35 § i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet; förslag om förtydligande i vissa avseenden av

tryckfrihetsförordningen; förslag om ändring av 14 § konkurslagen; förslag

rörande lag om husrannsakan; förslag om revision av allmänna strafflagen

samt förening av tingslag i vissa domsagor.

I berättelsen ingår av justitieombudsmannen avgiven särskild framställning

till riksdagen om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den

14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad

in. m.; och kommer utskottet att häröver avgiva särskilt utlåtande.

Enligt vad i berättelsen omförmäles, hava justitieombudsmannens ämbetsresor

under år 1916 omfattat Jönköpings län i dess helhet samt delar

av Jämtlands, Västerbottens och Malmöhus län. Under dessa resor har

inspektion skett hos Konungens befallningshavande i Jönköpings län, samtliga

rådhusrätter, magistrater och häradshövdingar inom samma län, stadsstyrelserna

i Nässjö och Huskvarna, straftangelset i Jönköping, häradshövdingen

i Härjedalens domsaga, rådhusrätten i Umeå, häradshövdingen i

Västerbottens södra domsaga och kronohäktet i Umeå, rådhusrätterna och

magistraterna i Landskrona, Lund och Ystad, häradshövdingarna i Rönnebergs,

Onsjö och Harjagers domsaga samt Torna och Bara domsaga

ävensom kronohäktet i Ystad.

Dessutom har inspektion förrättats vid statens uppfostringsanstalt å

Bona och vid Svenska diakoniss-sällskapets skyddshem å Viebäck, vilket

sistnämnda av Kungl. Maj:t erkänts såsom allmän uppfostringsanstalt för

minderåriga kvinnliga förbrytare.

Under inspektionen har jämväl ägnats behörig uppmärksamhet åt

domstolarnas arkiv.

^avseende å vad under resorna förekommit hänvisar justitieombudsmannen

till de av honom förda diarier och protokoll, varjämte i berättelsen

särskilt redogöres för vissa därvid gjorda anmärkningar.

Över vissa under år 1916 handlagda ärenden meddelas i ämbetsberättelsen

följande översikt:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

»Vid 1916 års början voro — frånsett ett ej ringa antal från år 1915

balanserade ärenden av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål

eller eljest mot ämbete- eller tjänstemän anhängig gjorda ärenden fortfarande

under handläggning härstädes .......................................................................... 103

Under år 1916 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets-eller tjänstemän

:

genom inkomna klagomål ett antal av ................................................... 333

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar

eller vid ämbetsresa eller annorledes ett antal av ......... 310

Summa från år 1915 balanserade och under år 1916 inkomna

sådana ärenden....................................................................................................... 746

Av berörda 746 ärenden hava under år 1916:

1) såsom återkallade avskrivits................................................................ 10

2) till riksdagens militieombudsman eller till överinspektören för

sinnessjukvården i riket överlämnats............................................................... 6

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits.................................................................................. 26

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest avskrivits

........................................................................................................................ 302

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 261

6) till åtal hänvisats ................................................................................ 15

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t........................................ 3

och äro vid 1916 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande................................................................................................................... 66

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut

vilande..................................................................................................................... 21

10) på prövning beroende ........................................................................ 36

Summa 746

Under år 1916 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15

ärenden beslutits anställande av åtal mot ämbets- och tjänstemän, nämligen:
på

grund av förd klagan .................................................................................... 13

av annan anledning.......................................................................................... 2

Summa 15»

Berättelsen upptager meddelande därom, att sedan början av senaste

lagtima riksmöte någon förklaring av lag, i den ordning 19 § regeringsformen

bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande AV i).

I bilagor, som vidfogats berättelsen, meddelas förteckningar dela över

de av 191(5 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter

om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma

skrivelser, dels över sådana i sistnämnda förteckning upptagna ärenden,

som vid utgången av år 19.1(5 ännu voro i sin helhet eller till någon del

på Kungl. Maj:ts prövning beroende, dels över ärenden, som hos Kungl.

Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1916 men

vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda,

jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under år

1916, dels ock över ärenden, som hos Kungl. Magt anhängiggjorts genom

skrivelser från justitieombudsmannen före år 1916, men vid samma år slut

ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende,

jämte kortfattade uppgifter om ärendenas behandling.

Vid granskning av justitieombudsmannens ämbetsdiarium har utskottet

inhämtat, att ärendena 1914 nr 278, 1915 nr 169, 170, 251, 252, 314, 320,

337, 349, 365, 366, 369, 373, 396, 432, 460, 495, 504, 536, 537 och 552

samt 1916 nr 63, 82 och 251 blivit under den 30 eller 31 december 1916

i diariet avförda såsom då slutligen avgjorda, ehuru varken av diariet eller

av registraturet kunnat inhämtas, vad detta avgörande inneburit. Likaså angives

ärendet 1915 nr 511 såsom slutfört genom en däri avlåten framställning,

ehuru denna framställning icke återfinnes i registraturet. På förfrågan har

justitieombudsmannen uppgivit, att han under år 1916 fattat beslut i nämnda

ärenden, men till följd av hopat arbete vid årsskiftet ej hunnit expediera

besluten under samma år, ävensom att han avsett, att i diariet för innevarande

år skulle göras anteckning om beslutens expediering liksom även

att konceptexpeditionerna skulle fogas vid innevarande års registratur.

Då vid nu angivna förhållanden utskottet icke kunnat ingå i granskning

av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, vad angår ovan angivna

ärenden, och desamma ej heller lära kunna, formellt taget, anses avgjorda,

innan justitieombudsmannens beslut föreligger slutligen avfattat, har utskottet

ansett sig böra fästa uppmärksamheten å angelägenheten av sådan

anteckning i äinbetsdiariet för år 1917, att därav otvetydigt framgår, att

granskningen av justitieombudsmannens åtgöranden i ifrågavarande ärenden

tillkommer lagutskottet vid nästkommande års riksdag.

1 sin år 1916 avgivna ämbetsberättelse hade justitieombudsmannen

i fråga om befogenheten för honom att utöva tillsyn över det sätt, varpå

ordförande i valnämnd och i pensionsnåmnd, pensionsstyrelsens ombud i

orterna ävensom rättens ombudsman i konkurs uppfyllde sina befattnings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

plikter förklarat sig anse justitieombudsmannen böra för framtiden förfara

i enlighet med då av justitieombudsmannen i ämnet uttalad uppfattning,

därest icke från lagutskottets eller riksdagens sida erinran bleve framställd

mot nämnda uttalande. T anledning härav anförde 1916 års lagutskott,

att, då det i förekommande fall torde tillkomma domstol att avgöra, huruvida

nämnda befattningshavares ställning vore av den art, att justitieombudsmannen

ägde mot dem ingripa, utskottet ville uttala, att utskottet ej

ansett sig böra taga ståndpunkt till det ifrågavarande tolkningsspörsmålet.

samt följaktligen icke funnit justitieombudsmannens ifrågavarande uttalande

föranleda vidare yttrande.

Med anledning av ett vid nyssnämnda utskottsutlåtande fogat särskilt

yttrande har justitieombudsmannen i nu föreliggande Embetsberättelse

(sid. 11—12) ansett sig böra, vad angår justitieombudsmannens tillsynsbefogenhet

gent emot ordförande i valnämnd på landet, ordförande i pensionsnämnd

och pensionsstyrelsens ombud, närmare klargöra sin uppfattning

i frågan.

Vad justitieombudsmannen därvid anfört, synes emellertid föranleda

den erinran, att ett ingripande från justitieombudsmannens sida givetvis

måste vara i första band beroende därav, att den, mot hvilken ingripandet

riktas, står under justitieombudsmannens inseende; att spörsmålet, huruvida

så är förhållandet med ovan angivna i viss mån kommunala befattningshavare,

icke lärer kunna bringas till avgörande, med mindre detsamma

— såsom även 1916 års lagutskott uttalade — dragés under domstols

prövning; samt att justitieombudsmannen med sitt uttalande i övrigt givetvis

icke kan hava åsyftat, att någon allmän åtskillnad skulle göras i sättet

för justitieombudsmannens förfarande mot olika kategorier befattningshavare,

som stå under hans tillsyn, något som uppenbarligen icke skulle äga

stöd i den för honom gällande instruktion.

Jämväl till ett uttalande i annat ämne av justitieombudsmannen i

hans Embetsberättelse (s. 232—233) anser sig utskottet böra foga en erinran.

Efter att i redogörelsen för ärenden, som icke föranlett åtal, hava

omnämnt, att under sistförflutna år i flere fall förekommit, att domstols

val av jurymän i tryckfrihetsmål av politisk anstrykning offentligt klandrats

såsom ej fullt opartiskt, i det att till jurymän utsetts kända partipolitiska

motståndare till de i åtalade skrifterna framförda meningar —

ett klander som justitieombudsmannen förklarar sig anse i två av honom

iakttagna fall hava ägt fog — uttalar justitieombudsmannen, att med hänsyn

till lagens ordalydelse domstol måste anses berättigad att till juryman

utse vilken medborgerligt välkänd person som helst, oavsett befarad par
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

tiskhet, ehuru visserligen ett sådant förfarande icke kunde anses fullt

lämpligt och tilltalande för det allmänna rättsmedvetandet. Utskottet har

funnit sig böra fästa uppmärksamheten därå, att detta uttalande — sammanställt

med det förhållande att, såvitt av justitieombudsmannens yttrande

i ärendet i övrigt framgår, han icke tagit i vidare övervägande frågan om

en beivran i de av honom iakttagna fall vare sig genom åtal eller ens

framställning om rättelse — synes kunna föranleda det missförstånd

från dem det vederbör, att ett förfarande, sådant som det om förmälda,

enligt justitieombudsmannens mening under inga förhållanden vore att

hänföra till straffbart ämbetsfel, en mening som det visserligen icke kan

hava varit justitieombudsmannens avsikt att hä\*da.

Utskottet har icke kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom justitieombudsmannen

i några fall, där hans ingripande påkallats i anledning

av domstols utslag, visserligen funnit någon åtgärd från hans sida icke

böra vidtagas, men dock underkastat samma utslag en ogillande kritik eller

meddelat, att han för sin del vore av annan mening än den, som i utslaget

kommit till uttryck. Den justitieombudsmannen enligt instruktionen

tillkommande allmänna tillsyn över lagars, författningars och instruktioners

efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän samt hans

förpliktelse att mot dem ingripa, då han finner någon olaglighet vara

begången eller underlåtenhet att behörigen fullgöra ämbetsplikter föreligga,

lärer icke kunna givas den innebörd, att justitieombudsmannen, när

han vid undersökning av ett utslag icke finner fel, som föranleder hans

ingripande, äger därutöver inlåta sig i prövning, huruvida det i utslaget

behandlade rättsfallet blivit enligt hans mening rätteligen bedömt eller

icke, och i senare händelsen angiva, vad enligt hans mening utslaget

rätteligen bort innehålla. Härigenom tillskapas utan nödtvång en olöslig

konflikt mellan justitieombudsmannens och vederbörande domstols auktoritet,

som icke kan undgå att verka nedbrytande på förtroendet till rättsskipningen,

i all synnerhet då, såsom i ovan åsyftade fall är händelsen,

justitieombudsmannens uttalande riktar sig mot utslag meddelade av hovrätter

eller av högsta domstolen. Med hänsyn till nu berörda saks såväl

principiella betydelse som stora praktiska vikt har utskottet funnit nödigt

fästa uppmärksamheten å densamma.

Utskottet har funnit anmärkningsvärt, att justitieombudsmannen i ett

fall på grund av en till honom insänd klagoskrift med bifogade tidningsartiklar

inskridit mot en tjänsteman och meddelat, denne en tillrättavis
-

t

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

ning utan att förut hava lämnat samme tjänsteman tillfälle att yttra sig

över tidningsartiklarnas innehåll.

I övrigt har granskningen av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

icke givit anledning till erinran eller anmärkning, vilket utskottet härmed

för riksdagen •

anmäler.

Stockholm den 12 februari 1917.

lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Särskilda yttranden:

a) av herrar Petersson i Lidingö villastad, greve Spens, Dahl, Tisell

och Gustafsson i Örebro, som yttrat:

Den erinran, som utskottets majoritet å sid. 6 och 7 i utskottets utlåtande

gjort i avseende å justitieombudsmannens uttalande å sid. 232 och

233 i hans ämbetsberättelse rörande utseende av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål,

hava vi ansett oss icke böra biträda.

b) av herr Alexander son, som anfört:

Vad utskottet å sid. 5 — 6 i utlåtandet anfört och erinrat i anledning

av vissa uttalanden i den granskade ämbetsberättelsen, rörande tillsyn över

ordförandes i val- och pensionsnämnd m. fl. befattningshavares fullgörande

av deras uppdrag har jag ansett icke böra i utlåtandet inflyta.

Justitieombudsmannen har tydligen vidblivit den redan i föregående berättelse

hävdade uppfattningen, att tillsyn över befattningshavarne ifråga

får anses falla inom hans befogenhet. Fjolårets lagutskott avböjde att för

sin del uttala sig i frågan vare sig i ena eller andra riktningen, under

hänvisning till att det bleve vederbörande domstols sak att i förekommande

fall pröva densamma. Anledning för utskottet att frångå denna

ståndpunkt föreligger ju även enligt utskottets mening icke. Justitieombudsmannens

syfte med hans nu gjorda uttalande har tydligen ej heller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

varit att begära något utskottets yttrande i frågan. Vid sådant förhållande

kan jag icke finna eu förnyad hänvisning till dennas egenskap av

domstolsfråga vara påkallad. 1 den form eu dylik hänvisning av utskottet

nu givits, framkallar den närmast intrycket av en uppmaning till justitieombudsmannen

att i syfte att skapa prejudikat rörande åtalsrätten draga

någon felande befattningshavare under åtal, något som dock icke kan ha

varit utskottets mening. Fastmera är ju justitieombudsmannen i sin instruktion

anvisad att spara åtalsåtgärd till allvarsammare fall, där erforderlig

rättelse ej annorledes kan vinnas. Någon erinran från utskottets sida

synes ej heller bort föranledas av vad justitieombudsmannen uttalat om

lämpligheten av särskild varsamhet i fråga om åtal mot de här ifrågavarande

befattningshavarna, på vilka anspråken beträffande förmåga att i

allo korrekt handhava lagtillämpning helt naturligt böra ställas lägre än i

fråga om medlemmar av de egentliga tjänstemannakårerna.

Icke heller har jag ansett mig böra deltaga i den anmärkning, utskottet

å sid. 7 framställt därom att justitieombudsmannen vid anteckning

till diariet, att hos honom påtalat domstolsbeslut icke föranledde åtgärd,

i vissa fall angivit, att han emellertid icke delade den uppfattning, som

i domstolsbeslutet kommit till uttryck ävensom meddelat skälen för denna

sin ståndpunkt. Frågan, huruvida dylika uttalanden böra göras, synes mig

ingalunda äga en principiell innebörd, sådan som utskottet tillägger densamma,

utan vara en lämplighetsfråga, som icke påkallat något utskottets

yttrande. Gällande instruktion § 15 giver justitieombudsmannen befogenhet

och plikt att, där han finner anledning föreligga, i sin ämbetsberättelse

göra anmärkning, om en enligt hans mening oriktig lagtillämpning är i

bruk, även utan att det förutsättes att han vidtager vidare åtgärd emot

densamma. Sedan etthundrafemtio år hava i vårt land de särskilda vota,

som i kollegiala domstolar avgivas, ej blott influtit i domstolens protokoll

och utgående expeditioner därav, utan ock deras offentliggörande varit i

grundlag medgivet, ett medgivande, som ju även tagits i bruk genom

prejudikatsamlingar, utgivna bl. a. av medlemmar av högsta domstolen.

Grundlag, instruktion och representanter för vår högsta rättsskipning visa

sig alltså vara ledda av den uppfattningen, att uppenbarandet av meningsskiljaktigheter,

även olösta sådana, inom rättsskipningen, mera är ägnat

att lända densamma till fromma än till men. Härmed är det visserligen

icke meningen att bestrida, att justitieombudsmannen intager till domstolarna

en mycket grannlaga ställning, som bör föranleda särskild omsikt

och varsamhet vid bedömandet, huruvida ett klargörande af hans ståndpunkt

till ett av domstol träffat avgörande är påkallat och vilken form

det bör erhålla.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 höft. (Nr 2).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

c) av herr Lindhagen, som anfört:

1) Justitieombudsmannens befogenhet att öva tillsyn över vissa befattningshavare.

Då ifrågavarande befattningshavare utses av Konungens befallningshavande

och sålunda av en statsmyndighet, måste de enligt min uppfattning

anses stå under justitieombudsmannens tillsyn. Någon erinran kan därför

ej göras mot att justitieombudsmannen granskar deras förvaltning. Däremot

instämmer jag med utskottet, att någon annan eller lindrigare form för

utövande av denna granskning än tillsyn från justitieombudsmannens

sida principiellt icke torde hämta stöd från något för justitieombudsmannen

gällande stadgande.

2) Justitieombudsmannens rätt till granskning av domstolsutslag.

Utskottet har anmärkt, att justitieombudsmannen i några fall uttalat sig

ogillande om innehållet i en domstols utslag, ehuru han funnit någon åtgärd ej

böra vidtagas. Vad utskottet därutinnan anfört kan jag ej gilla. Författningarne

stadga, att justitieombudsmannen må väcka åtal mot domare eller

inskränka sig till en erinran och dessutom i allmänhet granska lagskipningens

tillstånd. För detta ändamål måste han hava befogenhet att skalfa

sig en egen åsikt i de speciella fallen och även uttala den. Fn särskild

uppfordran därtill har justitieombudsmannen, när klagomål från allmänheten

ingivas till honom, vilka han enligt lag är skyldig upptaga till bedömande.

Att därvid motsättningar i uppfattningarne mellan en domstol

och justitieombudsmannen kunna komma till synes, har grundlagen givetvis

förutsatt. Några större vådor därav ha hitintills ej inträffat och kunna

väl ej heller framdeles vara att befara. I varje fall kan utskottets önskemål,

som i själva verket innefattar en uppfordran till justitieombudsmannen

att inställa utövandet av en ämbetets författningsenliga förpliktelse,

icke tillgodoses annat än genom ändring i grundlagen. Lika litet synes

utskottets erinran vara lagligen grundad, då utskottet gör gällande, att

denna företrädesvis riktar sig endast mot justitiemannens kritik av beslut,

meddelade av hovrätter och högsta domstolen. Däremot ligger det i sakens

natur, att justitieombudsmannen lämpligen bör väl överväga sina ord och

icke onödigtvis inlåta sig på en uppenbarligen omtvistlig kritik av ett

domstolsbeslut, som ej föranleder honom till vare sig åtal eller direkt admonition.

Detta måste dock [bliva justitieombudsmannens ensak att be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Lagutskottets ‘Utlåtande Nr 2.

döma, och utskottet lärer endast undantagsvis kunna vara i tillfälle att

med sakkunskap däröver avgiva något eget utlåtande.

3) Förräderimålet.

Den 18 och 19 mars 1916 höll det Socialdemokratiska ungdomsförbundet

en kongress, som avslutades med antagande av följande manifest:

Fred till varje pris!

Manifest till Sveriges arbetande folk.

I betraktande av att Sveriges indragande i kriget vore den största tänkbara förbrytelse

mot vårt folk och i all synnerhet mot dess ungdom, som skulle bli de första

offren för ett dylikt vanvett;

att Sverige icke hotas av någon fiende utifrån, utan att freden endast kan riskeras

inifrån genom de svenska maktägandes egen politik;

. att Sveriges folk till sin överväldigande majoritet vill freden,

uttala vi, representanter för de arbetande klasserna i stad och ‘på land, samlade

till kongress på initiativ av Socialdemokratiska ungdomsförbundet, att i svenska folkets,

i kulturens och mänsklighetens intresse freden måste med alla medel upprätthållas.

Yi stämpla envar, som gör sig medansvarig i den aktivistiska agitationen och

direkt eller indirekt medverkar i en politik, vilken skulle kunna störta Sverige i krig,

som förrädare mot land och folk.

Då emellertid erfarenheten lärt att de härskande klasserna och deras politiska

organ i yttersta hand icke rygga tillbaka för annat än den makt folket kan sätta bakom

sin fredsvilja och att den parlamentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar

kongressen sig för nödvändigheten av att förberedelser vidtagas för organiserandet

av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner.

Som ett första medel i denna riktning betraktar kongressen en omfattande storstrejk

i ett givet ögonblick, genom vilken den arbetareklassens samlade makt som ligger

i vägran att ställa arbetskraft till de härskandes förfogande kommer till användning.

En klokt förarbetad och organiserad storstrejk bör sträva att omfatta både de

arbetare som framskapa produktionens råmaterialier (gruvarbetare m. fl ), de som i livsmedels-,

beklädnads-, ammunitions- och övriga fabriker framskapa de för kriget nödvändiga

fabriksprodukterna och främst kommunikationsarbetarna. En sålunda igångsatt

strejk, respektive obstruktion, i vissa fall, torde kunna lägga avgörande hinder i

vägen för ett eventuellt från maktägande håll planerat fredsbrott. Och redan medvetandet

om ett överhängande strejkbot måste verka avkylande på varje sådant brottsligt

anslag.

Kongressen betonar emellertid att detta medel icke är det enda och ej heller ensamt

tillfyllest samt att det genom de motåtgärder som en sådan storstrejk möjligen

skulle möta från de härskande kan komma att drivas över i en kamp av betydligt

mera tillspetsad karaktär.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Skulle eu svensk regering, i uppenbar strid med den klara neutralitetspolitik

som praktiskt taget hela vart tolk omfattar och som även den nuvarande regeringen

i överensstämmelse med den hittills under ett sekel följda linjen för vår utrikespolitik

försäkrat sig vilja följa, kasta landet i ett folkmördande krig, då komrne självklart

alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra.

Kongressen vädjar även till dem i skilda partier, som icke äro principiella motståndare

till det militära försvaret över huvud, men som ärligt vilja freden att medverka

i denna aktion mot ett krig som under inga förhållanden kunde ens med skenet

av berättigande kallas ett försvarskrig.

Vår lösen är: Fred till varje pris!

Härefter väckte stadsfiskal Valentin ansvar si alun mot redaktör Z.

Höglund, fil. dr. E. Hedén och redaktör L. J. Oljelund vid Stockholms

rådhusrätt på grund av deras förhållande med avseende å nämnda

kongress. Det yrkades, att de måtte fällas till ansvar i följande hänseenden,

nämligen dels Höglund jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen för stämpling

till landsförräderi, som omförmäles i 8 kapitlet 6 § 2 momentet

strafflagen, samt för stämpling till landsförräderi, som avses i samma paragraf

3 momentet, därvid å Höglund borde tillämpas det i 8 kapitlet 2

§ strafflagen stadgade straff för anstiftare, samt Hedén och Oljelund ‘för

delaktighet i berörda två stämplingsbrott, dels Höglund och Oljelund

jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen för uppmaning eller försök att annorledes

förleda till landsförräderi, som avses i 6 § 2 momentet nämnda kapitel,

och till landsförräderi, som omnämnes i samma paragraf 3 momentet,

dels ock Hedén för uppmaning eller försök att annorledes förleda till

landsförräderi i sistomförmälda hänseende. Därjämte yrkade Valentin, att,

därest hans talan om ansvar å Höglund och Oljelund för uppmaning eller

försök att annorledes förleda till landsförräderi enligt 8 kapitlet 6 § 2 momentet

strafflagen ej kunde bifallas, Höglund och Oljelund måtte fällas

till ansvar jämlikt 10 kapitlet 14 § samma lag för uppmaning eller försök

att annorledes förleda krigsfolk till trolöshet. Slutligen yrkade Valentin

ansvar å Höglund, Hedén och Oljelund jämlikt sistomförmälda lagrum,

för det de vid ifrågavarande kongress uppmanat eller annorledes sekt att

förleda till annat brott än ovan nämts ävensom till ohörsamhet i övrigt

mot lag och laga myndighet.

Rådhusrätten (herrar Johansson, Nordlöf och Öberg) förklarade vid

första rättegångstillfället de tilltalade för häktade. Besvär anfördes i hovrätten,

som ogillade besvären (herrar Wästfelt, von Oelreich och Grönvall),

varemot två ledamöter (Wistrand och Afzelius) ansågo Höglund såsom

riksdagsman böra sättas på fri fot.

Rådhusrätten (Nordlöf, Hernblom och Meyer) yttrade i slutligt utslag

den 3 maj 1916:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2. 13

Av handlingarna i målet hade rådstu vurätten inhämtat: att Socialdemokratiska

Ungdomsförbundets centralstyrelse genom sitt verkställande utskott, i vilket Höglund

vore ordförande, i februari månad 1916 till de socialdemokratiska ungdomsklubbarna

i landet, vilka klubbar lydde under ungdomsförbundet, utfärdat ett hemligt cirkulär,

enligt vilket förutom nämnda klubbar alla socialdemokratiska arbetareorganisationer

(arbetarekommuner, fackföreningar och verdandiloger) skulle äga rätt att mot eu avgift

av fem kronor per ombud och femton kronor per resa bliva representerade å eu

extra förbundskongress, som skulle hällas i Stockholm den 18 och eventuellt den 19

mars 1916 och vars syfte i cirkuläret uppgivits vara att behandla och för sin deltaga

ställning till frågan om arbetareklassens ställning vid eventuellt krigsutbrott och därmed

sammanhängande spörsmål; att den sålunda utlysta kongressen hållits å Folkets

hus vid Barnbusgatan i Stockholm ovannämnda båda dagar och att därvid tillstädesvarit

omkring tvähundrafyrtio valda ombud för omförmälda organisationer, ävensom

efter särskilda inbjudningar åtskilliga personer, bland dem Oljelund såsom representant

för ungsocialistiska partiet och Heden; att Höglund å kongressen, varå hållits

åtskilliga anföranden, i det hälsningstal, varmed han öppnat kongressen, angivit, att

densamma samlats för att överlägga om de medel, som Sveriges arbetare måste använda,

om landet hotades att bliva indraget i världskriget samt att, då det visat sig

att den parlamentariska kampen icke kunnat hindra kriget, det jämsides med denna

krävdes, att arbetarna tillgrepe den direkta aktionen och utomparlamentariska kampmedel,

vilken aktion måste komma från de djupa leden för att få den starka kraft,

som behövdes för att hindra krigets herrar att triumfera; att Höglund senare haft ett

anförande av innehåll, bland annat, att eu storstrejk vore nödvändig såsom kampmedel,

att, om storstrejken komme på ett tidigt stadium, kriget därigenom kunde förhindras,

och att densamma, om den inträffade efter det krigsmobilisering börjat, kuride

leda till öppen revolt; att Oljelund å kongressen haft ett anförande, däri han framhållit,

att eu effektiv stor- eller generalstrejk kunde vara ett verksamt medel mot

kriget, att en storstrejk måste kombineras med en mobiliseringsvägran, därvid hela

proletariatet, om det kallades att civilt eller militärt deltaga i krigets värv, måste

resa sig mot kriget, samt att själva mobiliseringen skulle betraktas som aktionssignal;

att Hedén uti ett av honom hållet anförande å kongressen lämnat en utredning om

möjligheterna att förekomma ett krig genom att anordna storstrejk, med vilken han

dock uppgivit sig avse endast sådan strejk, som skulle drabba fabriker för tillverkning

av ammunition, uniformspersedlar och dylikt, att Hedén i anslutning till denna utredning

uttalat den åsikten, att det ej vore omöjligt att med en storstrejk förhindra krig

och att de åtgärder, som myndigheterna skulle vidtaga för att förhindra en storstrejk,

icke skulle vara tillräckliga därför; att å sista kongressdagen antagits ett utav ett

redaktionsutskott, vari Höglund varit medlem, uppsatt, till Sveriges arbetande folk

riktat manifest, börjande med orden: »Fred till varje pris» och slutade med »Vår

lö''eu är: fred till varje pris.» och i vilket manifest det vidare hette, bland annat, att

freden måste med alla medel upprätthållas; att då erfarenheten lärt, att de härskande

klasserna och deras politiska organ i yttersta hand icke ryggade tillbaka för annat

än den makt, folket kunde sätta bakom sin fredsvilja, och att den parlamentariska

kampen vore otillräcklig för detta syfte, kongressen uttalade sig för nödvändigheten

av, att förberedelser vidtoges för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion

till mötande av alla krigsplaner; att kongressen som ett första medel i denna riktning

betraktade en omfattande storstrejk i ett givet ögonblick, genom vilken den arbetarklassens

samlade makt, som läge i vägran att ställa arbetskraft till de härskan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

des förfogande, komine till användning; att en klokt förarbetad och organiserad storstrejlc

borde sträva att omfatta både de arbetare, som framskapa produktionens råmaterialier,

och dem, vilka i livsmedels-, beklädnads-, ammunitions- och övriga fabriker

framskapa de för kriget nödvändiga fabriksprodukterna, samt främst kommunikationsarbetarna;

att kongressen emellertid betonade, att nämnda medel icke vore det enda

och ej heller ensamt tillfyllest, samt att det genom de motåtgärder, som en sådan

storstrejk möjligen skulle möta från de härskande, kunde komma att drivas över i eu

kamp av betydligt mera tillspetsad karaktär, och att, om en svensk regering i uppenbar

strid med en klar neutralitetspolitik skulle kasta landet in i ett folkmördande

krig, alla förpliktelser mot eu sådan styrelse självfallet komme att upphöra. Vid

övervägande av vad sålunda blivit utrett och för övrigt i målet förekommit funne

radstuvurätten Höglund, Hedén och Oljelund icke mot sitt nekande lagligen övertygade

att hava gjort sig skyldiga till stämpling till förräderi, men enär med hänsyn ej

mindre till de förhållanden, under vilka kongressen ifråga tillkommit och de omständigheter,

varunder Höglund, Hedén och Oljelund hållit sina ifrågavarande anföranden,

än även till innehållet i det manifest, som kongressen antagit i anslutning till omförmälda

jämte övriga talares anföranden, måste anses vara utrett, att envar av Höglund,

Hedén och Oljelund med sitt anförande, även om detta ej inneburit direkt uppmaning

till brottsligt förfarande, likväl åsyftat att söka förleda dem, för vilka anförandet

vant avsett, att inför ett förestående krigsutbrott anordna storstrejk för att därigenom

förhindra användandet av rikets stridskrafter för avsedda ändamål, ty och som” såväl

på grund av de vid tiden för hållandet av kongressen rådande utrikesförhållanden

och de därav här i landet föranledda militära och administrativa åtgärder som ock med

hänsyn därtill att kongressen i betraktande av dess omfattning och sammansättning

maste anses hänförlig till sådan menighet, som i 8 kapitlet 8 § strafflagen omförmäldes,

Höglund, Hedén och Oljelund genom vad de sålunda latit komma sig till last

måste anses hava gjort sig skyldiga till försök att förleda till sådant brott som avsåges

i 6 § 3 momentet samma kapitel; alltså prövade radstuvurätten rättvist på det

sätt bifalla Valentins i målet förda talan, att Höglund, Hedén och Oljelund dömdes

jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen, jämförd med 3 § och 6 § 3 momentet samma lag,

för försök att förleda till landsförräderi att hållas till straffarbete, Höglund tre år,

Oljelund ett år sex månader och Hedén ett år, varjämte Höglund, Hedén och Oljelund

jämlikt 30 § i sagda kapitel dömdes förlustiga medborgerligt förtroende, intill dess ett

är förflutit från det de efter utståndet straff blivit frigivna.

I hovrätten söktes ändring, av Valentin med påstående, att hans talan

måtte i dess helhet bifallas, och av de tilltalade under yrkande att befrias

från ansvar.

Hovrätten (herrar Wistrand och Afzelius) vttrade i utslao- den 26

juni 1916:

Hovrätten finner Valentins besvär icke föranleda ändring i rådstuvurättens utslag.

Vidkommande åter de tilltalades besvär funne hovrätten väl Höglund, Hedén och

Oljelund icke genom vad dem i målet förts till last hava gjort sig förfallna till ansvar

enligt 8 kapitlet strafflagen; men enär Höglund, Hedén och Oljelund genom de av

dem vid omförtnälda kongress kallna, i rådstuvurättens utslag anmärkta anföranden

och Höglund särskilt därigenom, att han å kongressen föredragit det av honom i

samråd med andra personer författade »Manifest till Sveriges arbetande folk» uppma
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlutande Nr 2.

nät eller annorledes sökt förleda till anordnande av en storstrejk kort innan eller vid

ett krigsutbrott, vilket betecknats såsom möjligen eller sannolikt förestående, samt

med hänsyn till innehållet av ifrågavarande uttalanden och vad i sammanhang därmed

förekommit desamma måste anses hava innefattat uppmaning till straffbar ohörsamhet

mot laga myndighets bud, såsom till de värnpliktige att icke efterkomma

inkallelse till krigstjänstgöring ävensom till den vid kommunikationsväsendet anställda

personal att nedlägga arbetet, och Höglunds yttranden jämväl uppmaning till uppror,

ty och som en dylik verkan av berörda uttalanden måste anses hava varit av Höglund,

Hedén och Oljelund åsyftad eller i allt fall av dem insedd, alltså och då kongressen

— i betraktande såväl därav, att vid densamma närvarit ett betydande antal

personer såsom ombud för sammanslutningar med talrika medlemmar i ändamål att i

enlighet med kallelsen till kongressen »behandla och för sin del taga ställning till

frågan om arbetareklassens ställning vid ett eventuellt krigsutbrott och därmed sammanhängande

spörsmål», som ock därav att, ehuru tillträde till kongressen lämnats allenast

sålunda kallade eller eljest inbjudna personer, redogörelse för kongressens förhandlingar

och å densamma fattade beslut omedelbart bragts till allmän kännedom genom

en av kongressen utsedd kommitté — varit att hänföra till sådan menighet, som avsäges

i 10 kapitlet 14 § strafflagen, samt vid bedömande av den brottslighet som

alltså läge Höglund, Hedén och Oljelund till last, med hänsyn till de i följd av rådande

krig mellan främmande makter uppkomna förhållanden omständigheterna vore

att anse såsom synnerligen försvårande, prövar hovrätten lagligt på det sätt ändra

rådstuvurättens utslag i ansvarsfrågan, att Höglund, Hedén och Oljelund jämlikt 10

kapitlet 14 § 1 och 2 momenten strafflagen dömdes att för vad dem läge till last

undergå straffarbete, Höglund två år sex månader, Oljelund ett år tre månader och

Hedén nio månader.

Herrar Wästfelt och von Oelreich godkände rådhusrättens utslag och

hr Grön vall sänkte straffet.

Målet fullföljdes å ömse sidor till Högsta domstolen, av justitiekanslersämbetet

under förklarande, att justitiekanslersämbetet läte bero vid hovrättens*

ogillande av åtalet, i vad detsamma avsett ansvar för stämpling

till landsförräderi och för delaktighet i dylik stämpling, men yrkade bifall

till den i övrigt i målet förda ansvar stalan.

Högsta domstolen yttrade i utslag den 6 september 1916 (hrr K. G.

Carlson, Skarstedt, Améen, Svedelius, Almén och Molin): u,

Vad först angår Hedén, så enär i målet icke kan anses utrett, att Hedén vid

ifrågakomna kongress haft yttranden av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,

prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag i ansvarsfrågan,

såvitt Hedén angår, ogilla den mot honom härutinnan förda talan.

Beträffande härefter åtalet mot Oljelund och Höglund finner Kungl. Maj:t justitiekanslersäm

betets besvär icke föranleda ändring i hovrättens utslag; och enär Oljelund

genom det av bouom vid omförmälda kongress hållna, i rådstuvurättens utslag

anmärkta anförandet sökt förleda åtminstone till sådan straffbar ohörsamhet mot laga

myndighet, som består i värnpliktigas underlåtenhet att efterkomma inkallelse till

krigstjänstgöring,

samt Höglund, vilken å kongressen föredragit det av honom i samråd med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

andra personer författade »Manifest till Sveriges arbetande folk», härigenom måste

anses hava sökt förleda till enahanda brott ävensom eljest till ohörsamhet mot lag

eller laga myndighet;

alltså och då med hänsyn särskilt därtill, att vid kongressen närvarit, förutom

ombud för de under socialdemokratiska ungdomsförbundet lydande ungdomsklubbarna

i landet samt åtskilliga inbjudna personer, jämväl ombud för arbetarekommuner, fackföreningar

och verdandiloger, Oljelunds och Höglunds ifrågakonma anföranden måste

anses vara hållna inför sådan menighet eller folksamling, som avses i 10 kapitlet 14

§ strafflagen, .

finner Kungl. Maj:t väl, lika med hovrätten, Oljelund och Höglund vara förvunna

till ansvar jämlikt sagda lagrum,

. men prövar, i anledning av Oljelunds och Höglunds besvär, rättvist på det sätt

ändra det slut, vartill Hovrätten kommit beträffande åtalat mot dem, att Kungl.

Maj:t bestämmer det straff, vartill de för berörda brottslighet gjort sig förfallna, för

Oljelund till fängelse i åtta månader och för Höglund till fängelse i ett år; skolande

Oljelund, som genom Kungl. Majrts utslag den 29 juni 1916 dömts, jämlikt 10 kapitlet

14 § 2 momentet och 7 kapitlet 4 § strafflagen, att hållas i fängelse tre månader,

jämlikt 4 kapitlet 9 § strafflagen, i en bot umgälla sina ifrågavarande förbrytelser

med fängelse i elva månader.

De Oljelund och Höglund således ådömda straffen skola anses vara därigenom,

att de hållits häktade i förevarande mål, för en var av dem verkställda till en tid av

fyra månader.

Justitierådet K. G. Carlson var sålunda skiljaktig, att han frikände

Höglund. *

Med anledning av denna rättegång inkomma till justitieombudsmannen

följande framställningar:

Till riksdagens justitieombudsman.

Genom utslag den 3 maj 1916 har Stockholms rådhusrätt dömt ledamoten av

riksdagens andra kammare Z. Höglund, redaktören 1. Oljelund och fil. dr Erik Hedén

till resp. 3 års, 11/i års och 1 års straffarbete samt förklarat envar av dem förlu>tig

medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit efter verkställt straff. Utslaget

grundas därpå, att de sålunda dömda skulle ha sökt förleda till landsförräderi genom

vissa av dem hållna anföranden å den bekanta, av Socialdemokratiska uugdomsförbundet

utlysta kongressen, vilka anföranden, enligt domstolens uppfattning, åsyftat att

söka förleda dem, för vilka dessa yttranden voro avsedda, att inför ett förestående

krigsutbrott anordna storstrejk för att därigenom förhindra användandet av rikets

stridskrafter för avsedda ändamål.

Yi undertecknade vilja inför Eder öppet uttala, att den avkunnade domen, som

stämplar dessa personer såsom landsförrädare, är för vår rättskänsla i hög grad stötande,

och vi uttala härmed den förhoppning, att Ni, delande vår uppfattning, ville

inskrida för vidtagande av de åtgärder, vilka på grund av vad i målet förekommit

kunna anses vara påkallade i rättssäkerhetens intresse.

G. Borelius. C. W. Oseen.

Docent. Lund. Professor, Uppsala.

Hjalmar Brauting. Jakob Petteisson.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm. Borgmästare, Riksdagsman, Södertälje.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2

17

Carl Ekman.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm

Åltur Engberg.

Fil. känd., Stockholm.

Torsten FogelqvistRektor,

Brunnsvik, Sörvik.

Otto von Friesen.

Professor, Uppsala.

Mauritz Hellberg.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm.

Anders Karitz.

Docent, Lund.

Harald Kylin.

Docent, Uppsala.

V. Leche.

Professor, Stockholm.

Carl Lindhagen.

Borgmästare, Riksdagsman, Stockholm.

Gustav Möller.

Redaktör, Stockholm.

Albert Nilsson.

Docent, Lund.

Adolf Noreen.

Professor, Uppsala.

Olof Olsson.

Läroverksadjunkt, Riksdagsman, Göteborg.

Yärner Rydén.

Folkskollärare, Riksdagsman, Malmö.

Johan Sandler.

Rektor, Riksdagsman, Hola, Prästmon.

Rickard Sandler.

Fil. lic., Riksdagsman, Brunnsvik, Sörvik.

Torgny Segerstedt.

Professor, Stockholm.

Rutger Sernander.

Professor, Uppsala.

Emil Sommarin.

Docent, Lund.

Fredrik Ström.

Riksdagsman, Stockholm.

Frey Svenson.

Överläkare, Professor, Uppsala.

F. V. Thorsson,

Bankofullmäktig, Riksdagsman, Ystad.

Osten Undén.

Docent, Lund.

Ernst Wigforss.

Docent, Lund.

Carl Wiman.

Professor, Uppsala.

Hjälmar Öbrvall.

Professor, Uppsala.

Till riksdagens justitieombudsman:

Frågan om värnandet av yttrande- och tryckfriheten, församlings- och demonstrationsfribeten,

de enskilda medborgarnas personliga frihet och deras representanters

okränkbarhet jämte andra medborgerliga rättigheter gent emot övergrepp från ämbetsmannamakten

bar på senare tiden på grund av timade händelser blivit en allt

mer aktuell angelägenhet.

Yi tillåta oss härvid till en början främst erinra om den s. k. förräderiprocessen.

Denna har djupt upprört rättskänslan hos vida lager av svenska medborgare.

När det rådhusrättens utslag föll, varigenom som landsförrädare brännmärktes

personer, vilkas »brott» bestod i att de velat avvärja vårt lands indragande i världskrigets

omätliga olycka, inlämnade ett antal personer till Eder eu skrivelse med begäran

om Edert ingripande i rättssäkerhetens intresse. Hundratusenden män och

kvinnor ha på möten, uppgående till över 400, i petitioner och andra opinionsyttringar

uttalat sig i samma riktning. Särskilt vilja vi härmed erinra om det under söndagen

i Stockholm anordnade medborgarmötet, bevistat av 18,000 personer, däribland deputationer

och ombud till ett antal av 453, representerande 452 organisationer med ett

medlemsantal av 98,000, å 164 platser. I raedborgarmötets syfte hava dessutom tills i

dag ett 100-tal organisationer telegrafiskt instämt.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 käft. (Nr 2).

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 2

Förenämnda åtal har nu blivit i högsta instans avgjort. Det slut, vartill de särskilda

domstolarna och vissa skiljaktiga medlemmar kommit, är för Eder känt och behöver

fördenskull ej av oss här återgivas. Vår uppgift är endast att för Eder framlägga

några allmänna synpunkter.

Till en början har då såsom bekant den allmänna meningen särskilt upprörts

över att i detta fall de tilltalade kunnat av domstol sakfällas för ingenting mindre

än landsförräderi. Att det allmänna rättsmedvetandet icke kan uppbära ett sådant

domslut ligger i öppen dag. Hovrättens majoritet och än mer högsta domstolen ha

nu för sin del genom de fällda utslagen betecknat en sådan lagtolkning såsom

oriktig.

Såsom bekant säger rättegångsbalken: »Fäller domare orätt dom av uppenbar

vårdslöshet eller oförstånd miste ämbetet alldeles eller till viss tid eller böte med penningar

till treskiftes allt efter omständigheterna och fylle all skada». Offentligt har

även ifrågasatts om icke i ett sådant fall som detta bör utkrävas något ämbetsansvar

i rättssäkerhetens intresse. Man må besinna vad t. o. in. en underdomstol här har i

sin hand att råda över. Genom tillämpningen av förräderiparagrafen blev domstolen i

tillfälle att ådöma förlust av medborgerligt förtroende. Genom detta sedermera fullständigt

undanröjda utslag berövades en av de tilltalade sitt förtroendeuppdrag som

stadsfullmäktig och riskerade därjämte att förlora sitt uppdrag som riksdagsman på

samma gång valmännen berövades sin utsedde representant — en synnerligen äventyrlig

sak i en underdomstols hand särskilt i politiskt upprörda tider.

Genom domstolarnas utslag hotas den gamla svenska församlingsfriheten i en av

sina viktigaste grundvalar. Hitintills har det ansetts som en självfallen sak att till

s. k. slutna sammanträden någon polismakt icke haft tillträde och att deltagarna där

kunnat fritt överlägga om sina angelägenheter. Det är ett livsvillkor för vårt konstitutionella

liv, att denna grundsats för framtiden med kraft upprättbålles. Varje angrepp

mot densamma riktar, såsom blivit sagt av en rättslärd »eu mördande spets mot något

av det allra väsentligaste i den svenska friheten».

Ostridigt är, att i förevarande fall sammankomsten haft den slutna karaktär, som

enligt bruk här i landet utgör kriteriet för en sådan sammankomst. Även polismyndigheterna

ha delat denna uppfattning, då de böjt sig för meddelande från kongressen

om dess slutna karaktär och avstått från tillträde till densamma. För att trots detta

kunna göra just denna sammankomst till s. k. menighet, ha underdomstolarna nödgats tillgripa

vissa egendomliga konstruktioner. Högsta domstolens utslag synes åter ej vilja

helt underkänna den förenämnda gamla rättsgrundsatsen, men genom utslaget och dess

oklara motivering äventyras densamma minst lika mycket.

Det må i detta sammanhang erinras, att år 1908, då eu kronofogde inträngde på

en enskild socialistisk konferens i Skåne, dåvarande justitieombudsmannen åtalade förfarandet,

vilket kronofogdens förfärande också ogillades av vederbörande domstolar.

Då domstolarna nu ansett sig kunna i rättskipningsväg upphäva eller åtminstone allvarligt

äventyra förenämnda rättsgrundsats, så finna vi det i allra högsta grad nödigt

och nyttigt, att justitieombudsmannen i vad på honom ankommer ingriper för att för

framtiden säkerställa detta hotade värn för medborgerlig frihet. Då enligt slutlig tolkning

av gällande lag Höglund och Oljelund likaväl kunnat ådömas långvariga fängelsestraff,

vilket djupt upprört stora lager av vårt folk, synes med nödvändighet en lagändring

påkallad.

Ytterligare en annan viktig angelägenhet har genom denna process tilldragit sig

uppmärksamhet, nämligen den svenska lageDS och lagtillämpningens bristfällighet be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2. U

träffande häktningsinstitutionem Mer än eu gång har denna brist blivit påtalad även

i riksdagen. Häktuingsrätten måste tillämpas med största varsamhet. Det bör vara

myndigheternas främsta plikt att undvika häktande annat än i ytterst nödvändiga fall.

Rättstillämpningen går kan man säga i motsatt riktning. I detta fall maste man fråga

sig, vilka nödvändigheter påkallat de tilltalades hållande i häkte under hela den langa

rannsakningen. Särskilt ägnat att väcka uppmärksamhet och innefattande ett betänkligt

ingrepp i folkrepresentationens rättigheter synes oss vara häktningsförfarandet mot

riksdagsman Höglund. Så vitt vi kunna första är denna senare häktningsåtgärd oförenlig

°med lagens föreskrift och mening och i all synnerhet hans försätta hållande i

häkte efter hovrättens utslag. .c .....

Även vad sålunda förekommit påkallar, enligt vår uppfattning, justitieombudsmannens

särskilda uppmärksamhet.

Slutligen ger vad i denua process förekommit vid handen, att en betryggande

lagstiftning erfordras rörande rätten till husraunsakau ävensom förbättrade föreskrifter

rörande oskyldigt häktades rätt till ersättning och upprättelse för sitt lidande.

Vad nu anförts utgör som sagt allenast en exemplifiering av de krav, varmed

vi inlett denna framställning. Många andra sådana exempel erbjuda de senaste tidernas

händelser. Mötes- och demonstrationsrätten inskränkes genom varjehanda förbud

eller godtyckligt uppställda villkor. I allmänhet maste dessutom framballas behovet

av eu tryggad rättsskipning i politiska processer. Det kan icke vara riktigt att, under

det lagen stadgar jäv för domare, däri icke ingar den obestridliga av erfarenheten alltjämt

vitsordade jävaktighet, som ligger i politiskt motstandareskap till den tilltalade.

Särskilt uppseendeväckande är också vissa rådhusrättens ensidiga val av jurymän i politiska

tryckfrihetsprocesser. Åklagaremaktens humanisering är eu sak som länge stått

på dagordningen och ingalunda minskats i aktualitet genom senare tiders tilldragelser.

Detta och mycket annat talar enligt vår uppfattning för att, justitieombudsmannen

på sätt påkallas i den petition, som härmed till Eder överlämnas och som innehaller

cirka 28,000 namnunderskrifter, nu med särskilt allvar ingriper för skyddandet av

svenska folkets fri- och rättigheter.

Stockholm och Jönköping den 12 september 1916.

Ernst Söderberg.

K. J. Ossiannilsson. Fredrik Ström.

Gustav Wahl. Thure Widlund.

(Petitionens ingress:)

Till riksdagens justitieombudsman!

Vi undertecknade svenska medborgare och medborgarinnor, som för vår del pa

det djupaste upprörts över de domar, vilka kunnat fållas över redaktörerna Höglund,

Oljelund och Hedén, med anledning av arbetarefredskongressen sistlidne mars månad,

få vördsamt påkalla Edert inskridande till förbättrande av rättsväsendet och därigenom

också till hävdaude av rättssäkerheten i landet. Vi tillåta oss även påkalla Eder uppmärksamhet

på de ingrepp mot församlingsfriheten och den enskilda överläggningsfn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

i

20 Lagutskottets utlåtande Nr 2.

heten, som i samband med denna fredskongress ägt rum ävensom på det tillvägagångssätt

med husundersökningar m. m. som förekommit uti denna sak.

Även tillåta vi oss fästa Eder uppmärksamhet på de talrika tryckfrihetsåtal som

på sista tiden förekommit i vårt land gentemot tidningar och skrifter med utpräglad

fredssträvan, under det att samtidigt tryckalster, syftande till att driva oss ut i knget

och åstadkomma osämja med främmande makter, i vidsträckt mån tillåtas fritt ärfva

sitt spel.

Särskilt tillåta vi oss hemställa till Eder att taga under omprövning vad som

kan åtgöras för att få till stånd en särskild lagstiftning rörande politiska processer

och vilka stadganden som kunna tänkas behövliga för att politiska sympatier eller antipatier

må vid dessa måls handläggning i görligaste mån utestängas.

Det allmännaste rättsmedvetandet hos vida lager av vårt folk är i dessa dagar

på det djupaste oroat av vad som på skilda områden inom administrationen och rättsväsendet

inträffat, och vi vädja nu till Eder, riksdagens justitieombudsman, i vilken

svenska folket författningsenligt bör hava ett värn för sina lagliga fri- och rättigheter,

att vidtaga de åtgärder, som på Eder kan ankomma.

Över dessa framställningar har justitieombudsmannen enligt sitt diarium

för 1916 meddelat följande beslut:

»Genom överrätternas därutinnan sammanstämmande utslag är fastslaget,

att rådhusrättens i målet meddelade utslag, varigenom straff jämlikt

8 kap. strafflagen ådömts svarandena för försök att förleda till landsförräderi,

är felaktigt. Väl måste det i och för sig på det allvarligaste

beklagas att en underrätt begår felaktigheter, varigenom den allmänna

tilltron till lagarnas helgd och rättsväsendets auktoritet löper fara att

rubbas, och sådan felaktighet är givetvis desto betänkligare ju svårare

brott det gäller och ju svårare straff som sålunda felaktigt utdömes, men

å andra sidan ligger det otvivelaktigt i sakens natur och lärer aldrig

kunna undvikas, att i juridiskt tveksamma fall domstolar i olika instanser

vid . prövning av föreliggande rättsfrågor kunna komma till sinsemellan

skiljaktiga resultat och på olika sätt avgöra berörda frågor.

Vid prövning av frågan, huruvida den av rådhusrätten begångna felaktigheten

kan anses innefatta ämbetsfel av beskaffenhet att föranleda

ansvar, har jag frånsett felaktighet i annat hänseende — funnit synnerligen

anmärkningsvärt att, ehuru för sakfällande enligt de av rådhusrätten

åberopade §§ i 8 kap. fordras, att förrädlig avsikt hos gärningsmannen

skall föreligga, rådhusrätten likväl i sina domskäl alldeles förbigått

frågan, huruvida dylik avsikt hos svarandena kunde anses föreligga

eller ej. Emellertid synas mig hänsyn rättvisligen böra tagas till följande

omständigheter nämligen: att inga som helst prejudikat finnas rörande

tillämpningen av ifrågakomna §§ i 8 kap. och att följaktligen någon rättspraxis

uti ifrågavarande hänseende ej funnits att följa; att enär efter en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

lags tillkomst nya förhållanden ofta uppstå, vilka lagstiftaren ej förutsett

eller ens kunnat förutse, den bristfällighet, som på den grund kommer

att vidlåda lagen, ej sällan avhjälpes på det sätt, att lagens tillämplighet

i rättspraxis — och detta ofta med fullt fog, då annan utväg ej står till

buds, för undvikande av ett ur materiell rättssynpunkt alltför otillfredsställande

resultat — utvidgas att gälla jämväl sålunda uppståndna förhållanden;

att i förevarande fall det måste anses hava varit tveksamt, huru

den föreliggande rättsfrågan rätteligen borde bedömas, vilket bäst belyses

därav, att av de sammanlagt 14 domare, som i olika instanser dömt i

målet, icke mindre än 7 olika meningar uttalats;samt att rådhusrättens av

överrätterna underkända mening omfattats, av förutom 2 ordinarie ledamöter

av hovrätten, tillika tjänstför rättan de justitiekanslern.

Vid nu angivna förhållanden får enligt min mening saken anses hava

varit av så tvivelaktig beskaffenhet, att skälig anledning icke föreligger

till anställande av åtal för ämbetsfel mot de rådhusrättens ledamöter, som

deltagit i målets avgörande och som — därom är jag förvissad — därvid

dömt efter bästa förstånd och samvete; det synes mig nämligen alldeles

uteslutet, att ledamöter av underrätt skulle kunna fällas till ansvar för

oförstånd eller oskicklighet i ämbetet, för det de omfattat en mening,

vartill sedermera en av rättsväsendets främsta auktoriteter i riket, justitiekanslersämbetet,

ock anslutit sig. Och anställande av ett ffskaliskt åtal,

som jag med visshet förutser få en friande utgång, anser jag icke förenligt

med min ämbetsplikt.

Vad åfer angår hovrättens utslag, som beträffande Höglund och Oljelund

allenast ifråga om straffmätningen skiljer sig från Kungl. Maj:ts

utslag, har jag vidkommande åtalet mot Hedén — vilken av hovrätten

ådömts straff jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen, men av Kungl. Maj:t friats

från allt ansvar — visserligen funnit särskilt anmärkningsvärt, att hovrätten

ansett Hedéns åtalade anföranden å kongressen hava innefattat uppmaning

till de värnpliktiga att icke efterkomma inkallelse till krigstjänstgöring

och till den vid kommunikationsväsendet anställda personal att

nedlägga arbetet, ehuru, såvitt jag av handlingarna inhämtat, utredningen

i målet ingalunda givit vid handen, att Hedens ifrågavarande uttalanden

innefattat dylika uppmaningar; men enär det i viss mån varit en bevisningsfråga,

huruvida Hedén borde sakfällas eller ej, samt det ligger i

sakens natur, att vid prövning av tvivelaktiga bevisningsfrågor olika meningar

inom domstolarna kunna göra sig gällande, vartill kommer, att

efter meddelandet av hovrättens utslag ytterligare utredning, som gått i

friande riktning, i denna del av målet i någon mån förebragts hos Kungl.

Maj:t, finner jag icke heller i denna del någon åtgärd böra ifrågakomma.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Beträffande de i sammanhang med detta ärende uttalade önskemålen

om förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten och om förtydligande

i lagen av begreppet menighet och folksamling hänvisas till den framställning

i dessa ämnen, som inflyter i min ämbetsberättelse till 1917

års riksdag».

*

Vid bedömandet av justitieombudsmannens åtgörande i detta rättegångsmål

kan man enligt min uppfattning ej undgå att göra följande betraktelser.

Det förmenta brottet har icke framgått ur ett klandervärt sinnelag.

Världskriget pålägger oss förpliktelser att var i sin stad därppa dess våldsamhet

och hålla olyckorna borta från de egna dörrarna. Åtminstone är

denna ståndpunkt lika trofast mot fäderneslandet som den motsatta åsikten,

att det är lyckligast för Sverige att gå med i kriget.

En utbredd uppfattning fanns därför i landet, att den krigsaktivistiska

rörelsen måste bekämpas. På grund av regeringens envälde över

utrikespolitiken och den sekretess, som bredes över densamma, hölls

svenska folket i ovetskap om vad som försiggick. Däraf följde oro och

misstänksamhet. Dessa bekymmer minskades icke av regeringschefens vid

ett och annat tillfälle framförda tillkännagivanden, vid vilka jämte försäkran

om regeringens neutralitetsvilja merendels fogades en ganska understruken

antydan, att denna neutralitet dock ej fick upprätthållas »till

varje pris».

Av detta följde än mer en känsla av ovisshet, var man egentligen

hade regeringschefen och vart det till sist skulle bära hän under hans

ledning. Man kunde ej heller undgå att märka, hurusom regeringens tonfall

mot krigsaktivismen var ett annat än mot fredsaktivismen, vilket särskilt

tog sig uttryck i undseende för den krigsaktivistiska pressen och

upprepade åtal mot fredsaktivistiska tidningar. Det gällde sålunda, menade

mången, att vara på sin vakt mot en regering, vars döpelse stått i

militarismens tecken och i sina gärningar helt naturligt icke heller kunde

alldeles svika fadderskapets förväntningar.

Under sådana förhållanden kom uppenbarligen den ifrågavarande kongressen

till stånd för att enligt sin uttalade mening förbereda ett värn för

svenska folket mot oförutsedda kupper och liknande äventyrligheter. Dess

lösen »fred till varje pris» formulerades förmodligen som ett svar på statsministerns

lösen: neutralitet icke till varje pris.

Man kan hava olika meningar, om kongressen verkligen var behövlig.

Men man kan förstå, att den fredsaktivistiska ungdomen med sin trängtan

till handling, liksom all ungdom, ansåg en fara föreligga som det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

var bättre att möta beredd än avvakta oförberedd. Det var också från

denna ungdom, som uppmärksamheten först med allvar riktades på den

krigsaktivistiska rörelsen. Det visade sig att ute i landet denna uppfattning

hade stora sympatier.

De tilltalade hava handlat i (jod tro under förvissning, att kongressen

och dess förhandlingar icke på något sätt trädde någon lag för nära utan

kunde lita till hägnet av den svenska yttrandefriheten. Vid internationella

social''demokratiska kongresser har opåtalt enahanda fråga, som den vid ifrågavarande

tillfälle behandlade, varit föremål för överläggningar med vida

våldsammare uttalande än de som här åtalats. Aven vid svenska kongresser

och möten har under tidernas lopp ämnet kunnat fritt diskuteras.

En nyhet är även, att en sådan kongress skall kunna räknas till »menighet

eller annan folksamling». Polisen själv avstod från att fordra tillo-ånsr

till förhandlingarna, när den fick underrättelse om dess karaktär av

O O O 7

sluten sammankomst.

Ett uttryck för kongressbestyrelsens uppfattning, att den, efter alla

föregående prejudikat att döma, var i sin goda rätt, innefattade det oförbehållsamma

publicerandet av förhandlingarna vid kongressen.

De tilltalade hava icke handlat i förrädiskt uppsåt, enligt den betydelse

strafflagen kan anses lägga i ordet förrädiskt. Strafflagen betonar i

8 kap. oavlåtligt att det för sin tillämpning kräver förrädlig avsikt och av

de fall, då en definition på förräderi särskilt utsättes, finner man att uppsåtet

skall bestå i en bestämd avsikt att på något sätt förråda landet till

en främmande makt. Såsom varje av politisk lidelse oförvillad människa

känner och förstår voro kongressdeltagarna besjälade av uppsåt att gagna

sitt land efter deras övertygelse, och detta bestyrkes även av hela situationen

och kongressens uttalanden. Att under sådana förhållanden fälla dem

till ansvar för förrädliga avsikter i ovannämnda mening är, såvitt jag förstår,

en mycket betänklig och för medborgerlig rätt äventyrlig otillbörlighet.

För att kunna komma till sådant resultat har också rådhushusrätten

nödgats leda si£ fram från den ena konstruktionen till den andra. Enligt

vanligt förstånd måste ett domfällande, i all synnerhet efter så stränga

straffbud, vara grundat på ett klart, ovedersägligt faktum och ett uppenbart

uppsåt. Men rådhusrätten kan ej komma till sitt resultat utan att på

grund av uppräknade omständigheter — som såvitt jag förstår snarare

måste ur en mänsklig straffj ustice synpunkt anses såsom förmildrande —

finna att det »måste anses» att de tilltalade äro djupt sjunkna landsförrädare.

Vad nu sagts om skulden till förräderi gäller i viss mån också om

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

ansvaret för att yttrandena »måste anses» ha fällts inför folkförsamling

och de trots ovannämnda förmildrande omständigheter stränga straff, som

även till sist ådömdes Höglund och Oljelund. Man får nästan det intrycket,

att själva starten var så kraftig, att det icke ansågs gå för sig att

komma till ett friande eller åtminstone till rimliga straffskalor för alla de

tilltalade. Det förefaller som om i politiska brottmål icke gällde regeln

att i tveksamma fall bör hellre frias än fällas, utan tvärt om. Särskilt

betänkligt för den svenska församlingsfriheten är högsta domstolens uttalande

i fråga om skillnaden mellan slutna sammankomster och offentliga

möten. Vid tillfället hölls ett slutet möte av ombud för olika organisationer.

Men domstolen anser de församlade varit en »folkförsamling», därför

att, förutom ombud för ungdomsklubbarne, jämväl närvarit ombud för

arbetarekommuner, fackföreningar och Verdandilogen. Något oförklarligare

kan knappast tänkas. Församlingsrätten blir på detta sätt prisgiven till

domstolarnes godtycke. Man nästan får den känslan, att en psykologisk

konfusion här föreligger med den på höjderna icke ovanliga uppfattningen,

att varhelst en samling mindre bemedlade äro tillsammans så är det en

» folkförsamling».

Slutligen är såsom i en av klagoskrifterna anmärkts besluten i häktningsfrågan

omtvistliga och delvis oförklarliga.

#

Det finnes gränser även för vad en domstol kan få döma under hägnet

av omtvistliga, skiljaktiga meningar. Denna gräns synes enligt en

utbredd rättsuppfattning i landet här vara uppenbarligen överskriden. Åtminstone

gäller detta i fråga om domfällandet för landsförräderi. Visserligen

föreligger en viss förmildrande omständighet för domstolen däruti,

att den dömt under en tid av uppjagad politisk stämning och en ofantlig

hets från vissa tidningar och politiska kretsar för att på ett enkelt

sätt bliva kvitt politiska motståndare. Men anspråket på domstolen att

kunna hålla sig utanför dylika stämningar måste upprätthållas, även om

det går över hövan. Ett dylikt spel i det politiska livet om enskildas

frihet och välfärd bör icke, såvitt jag förstår, få oanmärkt äga rum.

Mot justitieombudsmannens beslut i detta ämne har jag sålunda den

erinran att göra, att han enligt min uppfattning icke tillräckligt beaktat

detta ärendes vikt och äventyrliga innebörd. Anmärkningsvärt synes

mig ock vara att justitieombudsmannen, vilken skall såsom en folkets tribun

slå vakt särskilt om de medborgerliga rättigheterna, såsom ett huvudsakligt

stöd för sin underlåtenhet att ingripa åberopat auktoriteter och

till på köpet representanten för landets åklagareväsende, vilket enligt vår

samhällsordning inrättats för att göra gällande »allt vad lag» förmår

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

utan hänsyn till rättvisa och humanitet. Snarare borde i detta fall åtal

anställts även mot åklagaremakten för att den i sina yrkanden gått utöver

all rimlighet. Därtill kommer det nedslående beviset på ämbetets

konstitutionella vanmakt, då ombudsmannen enligt gängse uppfattning

förklarar ett fiskaliskt åtal, som han med visshet förutser få en friande

utgång, icke vara förenligt med hans ämbetsplikt. Så alldeles viss kan väl

dock utgången av ett sådant åtal i detta fall icke få antagas vara. Men

även om ett sådant åtal var hopplöst, bör även ett dylikt missförhållande

läggas på domstolarne i deras dömande över sina egna och icke få breda

sig över ombudsmannens ämbete.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville i anledning av justitieombudsmannens ämbetsberättelse

göra det uttalandet, att i det s. k. förräderimålet åtal bort av ombudsmannen

anställas för de domfällanden, enligt vilka de tilltalade ansetts

skyldiga till ansvar för förräderibrott.

4). Förbättrad lagstiftning om församlingsfriheten.

Framställningarna till justitieombudsmannen i förräderimålet och andra

förut under hans prövning dragna ärenden hava föranlett ombudsmannen

att, jämlikt 17 § i hans instruktion, den 2 januari 1917 ingå till Kung!.

Maj:t med en framställning, däri framhålles behovet av lagändring i vissa

avseenden rörande församlingsfriheten.

Det kan ifrågasättas om icke en sådan visserligen med praxis överensstämmande

framställning bort lämnas även till riksdagen. Ombudsmannen

åligger nämligen att i sin berättelse till riksdagen »utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka brister i lagar och författningar

samt avgiva förslag till dess förbättring». Den åberopade 17 § i instruktionen

avser närmast konungens ekonomiska lagstiftningsmakt.

Beträffande innehållet i framställningen har lagutskottet sålunda blivit

förhindrat att till riksdagen inkomma med förslag till lagändring eller

framställning i ämnet till Konungen. Emellertid nödgas jag i alla fall

göra ett par erinringar. Ombudsmannens uppfattning att det åtminstone

i första hand icke vore erforderligt att församlingsrätt eller församlingsfrihet

inskrives i grundlagen, synes mig innefatta ett underskattande av

grundlagens stolta uppgift och de ifrågavarande rättigheternas konstitutiva

betydelse. Likaså har ombudsmannen enligt min uppfattning bort

kraftigt framhålla vikten för folkfriheten att den inskränkning och fara

för församlingsrätten, som innefattas i högsta domstolens utslag i förBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 2 höft. (Nr 2.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

räderimålet, undanröjes. I stället har ombudsmannen inskränkt sig till

att i korthet erinra, att angelägenheten, att den härigenom uppkomna

osäkerheten om rätta tillämpningen av 10 kap. 14 § strafflagen undanröjes,

vilket måste vara, säger han, ett önskemål såväl för föreningar och

sammanslutningar som ock för vederbörande myndigheter att få bragt ur

världen.

d) av herrar Klefbeck, Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping,

som instämt dels med herr Alexanderson och dels i huvudsak med herr

Lindhagen i fråga om hans yttrande under punkt 3 i reservationen.

e) av herr Lars Olsson, som instämt med herr Alexanderson beträffande

andra delen av hans särskilda yttrande.

f) av herrar Schotte och Rehn, som instämt med herr Alexanderson.

f

Stockholm 1917, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.