Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Mar.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än präst i statskyrkan att förrätta jordfästning.

1917-03-22 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Mar.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än präst i statskyrkan att förrätta jordfästning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlånande Nr 81.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars kl 4 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Mar.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan

än präst i statskyrkan att förrätta jordfästning.

Närvarande: herrar Lindhagen, Högberg, Alexanderson, greve Spens*, Dahl*, Valerius Olsson,

Hult, Tisell*, Klefbeck, Schotte*, Petters son i Bjälbo, Persson i Norrköping*,

Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjöl, Borg* och Rydholin.

* Ej närvarande, vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 178, har herr Byström anfört:

»Frågan om sådan ändring i lagen att frikyrklig predikant skulle få

rätt att officiellt förrätta begravning, har vid flera tillfällen förut förelagts

riksdagen. De senaste gångerna har andra kammaren bifallit motionen

härom, men första kammaren har avslagit densamma.

De fall, då begravning skett utan prästerligt biträde, visa att eu ändring

i lagen om jordfästning av år 1894 är behövlig. Före år 1894,

då denna lag antogs, hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter

officierade vid jordandet av döda.

Flera gånger hava strider om begravningar uppstått mellan präster

och frikyrkliga personer, naturligtvis i de flesta fall beroende på otydlig

och olämplig lagstiftning eller också på ofördragsamhet från vederbörandes

sida. Ett sådant exempel omtalas i justitieombudsmannens ämbetsberättelse

till riksdagen 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 18 käft. (Nr 81.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I flera andra land äro bestämmelserna om vem som kan förrätta eu

begravning ej så exklusiva som bos oss.

I Danmark antogs en ''Lov om forskellige Forhold vedrärende Begravelse

den 19 April 1907’.

På grundvalen av denna lag skriver pastor M. Jörgensen i Köpenhamn:
''Enligt

den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrava

sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande gravkoren

utan prästernas medverkan och utan det dessa i minsta mån ha

rätt att hindrande ingripa.’

Angående hithörande förhållanden skriver redaktör J. G. Lehmann

i Kassel följande:

''Begravningen av våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd

fråga, enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjudes det oss

ofta, och detta har givit anledning till en mångfald processer, i vilka vi

mestadels blivit frikända, men också mången gång fällda till ansvar.’

De frikyrkliga i England hava enligt ''Burial Laws Amendement Act,

1880’ och ''Burial Act, 1900’ tillåtelse för sina predikanter att förrätta

begravning.

''V id ett frikyrkomöte, som hölls i Immanuelskyrkan i Stockholm för

några år sedan och som hade talrikt med ombud från de tre större frikyrkosamfunden,

såsom friförsamlingar, baptister och metodister, gjordes

följande uttalande:

''Frikyrkomötet uttalar såsom sin mening, att vederbörlig lagstiftning

må ändras så, att frikyrklig predikant eller pastor, vare sig han ställt sig

under dissenterlagen eller icke, måtte erhålla samma rätt som statskyrklig

präst i fråga om att förrätta begravning.’

Beträffande dem, som skulle få den rättighet, som här är ifråga, har

jag tänkt mig att det skulle ordnas så, att ett särskilt forum skulle härom

bestämma. Ett sådaDt forum vore t. ex. för vart och ett frikyrkosamfund dess

predikantseminarium eller teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för

varje samfund dess överstyrelse eller högsta ledning. Och jag menar, att

här ifrågasatt rättighet skulle givas åt vederbörlig person, antingen han

har utträtt ur statskyrkan eller icke. Sedan rekommendation vore utfärdad,

skulle saken prövas av någon officiell myndighet, som hade att sank
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tioncra eller också att vägra don ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet

kunde vara Kung!. Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshavande.

Två gånger har lagutskottet tillstyrkt motionen. Första gången, som

det skedde, var nuvarande talmannen i andra kammaren landshövding

J. Widén ordförande för lagutskottet. Andra gången var borgmästare

Jakob Pettersson dess ordförande.

Till stöd för bifallsyrkandet anförde lagutskottet bland annat följande:

''Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse avser dödsfall

inom svenska kyrkan, föreskrives, att vid begravning av nämnda

kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas av annan än präst inom

samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen angående

främmande trosbekännare m. m. den 31 oktober 1873 gälla, att

jordfästning av medlem utav ett till offentlig religionsutövning här i landet

berättigat trossamfund må ske i överensstämmelse med samfundets uppgivna

trosbekännelse och församlingsordning; varjämte mosaiska trosbekännare,

enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838

kungjorda ordning rörande vad sådana trosbekännare hava att iakttaga i

avseende å utövningen av sin religion in. m., äga att begrava sina döda

å särskild begravningsplats, som med vederbörande jordägares bifall därtill

kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda

syfte som nu har förut varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1910

års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren motion af herr Byström

(nr 74) att även annan person än präst i statskyrkan och den, som

enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare är jämnställd

med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att förrätta begravning». Denna

motion avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen den motivering, att,

därest de, som vore missnöjda med den nuvarande ordningen, önskade

övergå till annat trossamfund eller ville bilda eget sådant samfund, som

avses i 1873 års förordning, det stode dem fritt att utträda ur kyrkan,

samt att i varje fall de frikyrkligas ställning, vilka inom kyrkan bildat

mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, skulle bliva reglerad

genom den lagstiftning, som kunde bliva en följd av den av riksdagen i

skrivelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t begärda utredning angående

de villkor, under vilka det kunde tillåtas medlem av svenska kyrkan att,

även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur

kyrkan. Fyra reservanter inom utskottet tillstyrkte emellertid bifall till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr SI.

motionen under framhållande bland annat, att ett bibehållande av den

kyrkliga jordfästningens obligatoriska karaktär ej torde stå i överensstämmelse

med den utveckling i riktning mot frigörelse från kyrkligt tvång,

som under de senaste åren framträtt.

Yid behandlingen inom kamrarna blev motionen av första kammaren

avslagen, varemot andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore en ändring i hithörande bestämmelser

i den riktning motionärerna nu föreslagit av behovet påkallad. Tvånget i

fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar

bland de frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll

har uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta

hänseende. Även medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur

statskyrkan, synas böra tå ordna med begravningen av sina döda i enlighet

med sin uppfattning av denna förrättnings rätta innebörd och därav

beroende form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera

tilltalande och överensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,

av vilken den aflidne under livstiden mottagit andlig uppbyggelse,

även får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i

lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga formerna en obligatorisk karaktär,

som icke överensstämmer med den allmänna uppfattningen av dessa formers

nödvändighet och betydelse för det religiösa livet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,

att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle, genom att bilda egna

trossamfund av den i dissenterförordningen avsedda beskaffenheten, kunna

förskaffa sig den rätt de eftersträva. Men, enligt vad erfarenheten visat,

har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att

ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter om villkoren för

ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning har sådant utträde

ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste därför i en mycket

stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Redan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon

straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättar

jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats

för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär

ett överträdande härav ett lagbrott; och en rättelse härutinnan synes därför

vara på sin plats.’

Då frågan vid 1914 års första riksdag var före, gjordes sakrika uttalanden

i första kammaren av herrar Alexanderson, C. F. Holmquist,

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 81.

K. A. Nilson och M. Hellberg, vilka gingo ut på att stödja motionens

strävanden och i andra kammaren talade likaledes herrar Pettersson i

Södertälje, Modig, Ilamrin med flera kraftigt för saken, och motionen

bifölls i denna kammare med 85 röster mot 46, som avgåvos för avslag.

De som talade emot motionen voro i det hela taget fogliga i sina

yttranden, och den förnämste bland dem, nämligen biskop O. Bergqvist,

sade bland annat: ''Jag vill icke sluta mitt anförande utan att också giva

ett erkännande åt de frireligiösa riktningarna. Det är icke meningen, att

jag endast skall frambära klander av deras arbete. De må hava ett stort

berättigande och en stor uppgift, då det gäller den rena uppbyggeisen och

kärleksverksamheten i våra församlingar.’

På grund av vad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen

ville besluta, att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att

även annan person än präst i statskyrkan och den, som enligt Kungl. Maj:ts

nådiga förordning angående främmande trosbekännare den 31 oktober 1873 är

jämställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas att förrätta begravning. >

Såsom motionären omförmäla har frågan upprepade gånger \farit före- F^^-^ere''

mål för riksdagens behandling. Yid 1910 års riksdag väcktes motioner ''handling.

dels av herr Byström med enahanda hemställan som i den nu förevarande

och dels av herr Kjellberg med yrkande, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj it begära framläggandet av ett förslag till lag angående s. k. borgerlig

begravning. Båda motionerna avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen

följande motivering:

»Med avseende å herr Byströms motion vill utskottet till eu början

erinra, att härvid naturligen ej varje mer eller mindre löslig sammanslutning

kring en avvikande kristligt religiös ståndpunkt kan komma i betraktande,

lika litet som den ifrågasatta rätten — vilket motionären ej

heller förutsatt — bör kunna tillerkännas varje föreståndare eller predikant

inom sammanslutningen. Att i dessa avseenden uppdraga gränsen någonstädes

utanför den av dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid vålla

svårighet. Önska de med den nuvarande ordningen missnöjde övergå till

annat trossamfund, eller vilja de bilda eget sådant samfund, som här i

landet kan få utöva sin religion, står det dem alltid fritt att utträda ur

kyrkan; och bör det väl ofta vara anhängarna af en särskild religiös åskådning

angeläget att giva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de

kunna bliva delaktiga av dissenterförordningens förmåner. Angående den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Kr 21.

åter, som finner med sin fördel mera förenligt att kvarstå i kyrkan, lärer

väl gälla, att lian bör finna sig i dess fastställda ordning och bruk, även

om en eller annan enskildhet ej tillfredsställer honom.

Emellertid är i nu omförmälda hänseende att beakta, att riksdagen i

skrivelse den 9 mars 1909 hos Kung!. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t

ville taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem

av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat

trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning lämpligast

må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare och de som

anmält sig till utträde ur kyrkan ej på grund därav uteslutas från rätt

att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet

att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas. Genom den lagstiftning,

som kan bliva en följd av denna utredning, lär deras ställning i

allmänhet, vilka, ehuru hittills kvarstående inom kyrkan, inom densamma

bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, bliva reglerad.

Yad därefter angår det i herr Kjellbergs ifrågavarande motion berörda

ämnet om utredning och förslag till lag om införande av s. k. borgerlig

begravning, vill utskottet även hänvisa till omförmälda riksdagsskrivelse.

Beträffande den, som i trots av den möjlighet, som till följd därav bör

bliva beredd, kvarstår såsom medlem av kyrkan, bekänner sig till dess lära

och åtnjuter dess förmåner, lär det väl sällan komma i fråga, att han

komme att begagna sig av den rätt, som motionären vill bereda, att efter

döden behandlas såsom saknande varje gemenskap med den kyrka, han i

livstiden tillhört. I många fall lär han väl ej heller alldeles vilja bortse

från det förhållande, att hans begravning tillika bär karaktären av en de

efterlevandes eller samhällets gärd åt den döde. Med tanke härpå finner

han det kanske riktigt eller billigt, att hänsyn i viss mån tages jämväl

till deras uppfattning, eller att åtminstone hans egen under någon viss

form uttalade mening om sättet för hans jordande ej bör bliva ensam bestämmande

därför. Men även om det oaktat den av motionären nu påyrkade

rätten skulle komma till ett visst begagnande, bör väl en förändring

av den art, som här ifrågasättes, hava till förutsättning tillvaron av ett

verkligt behov eller eu mera allmänt utbredd uppfattning om det berättigade

och lämpliga i det krav, som här framburits. Och den omständigheten,

att i ett eller annat enstaka fall en tjänstgörande prästman skulle

hava haudlat mindre välbetänkt, bör tydligen ej få tagas som bevis för

att kyrkans tjänare i allmänhet missbruka sin ställning i det hänseende,

varom nu är fråga.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 7

Första kammaren biföll utskottets hemställan. I andra kammaren

däremot bifölls herr Byströms motion med 107 röster mot 94 och herr

Kjellbergs med 109 röster mot 86.

Vid 1912 års riksdag hemställdes i två lika lydande motioner, väckta

den ena av herr Willi. Gullberg samt den andra av herrar Felix Ilamrin

och Axel Modig, att riksdagen måtte begära, att Kung]. Maj:t ville låta

utarbeta och för riksdagen framlägga en lag, som gåve frikyrkoorganisation

rätt att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt och tillstånd

att förrätta jordfästning, som enligt gällande lag endast tillkomma prästman.

Över motionerna avgav lagutskottet det i herr Byströms nu förevarande

motion återgivna utlåtandet, vilket utmynnade i en hemställan, att

riksdagen i anledning av motionerna ville anhålla, det täcktes Kungl. Ä!aj:t

låta utreda, under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan

må kunna tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.

Denna hemställan blev bifallen inom andra kammaren med 76 röster mot

70, men avslagen av första kammaren med 59 röster mot 56.

Frågan blev ånyo föremål för behandling vid 1914 års första riksdag,

i det att herr Byström då väckte en motion med enahanda yrkande

som i nu förevarande. Lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, gjorde,

med åberopande av ovannämnda yttrande av lagutskottet vid 1912 års

riksdag, samma hemställan som sistnämnda utskott. I andra kammaren

blev motionen bifallen med 85 röster mot 46, medan i första kammaren

36 röster avgåvos för bifall till utskottets hemställan och SO för avslag.

Lagen om jordfästning den 25 maj 1894 stadgar, att vid dödsfall

inom svenska kyrkan jordfästningen ej må förrättas av annan än präst

inom samma kyrka. Någon föreskrift finnes däremot icke uti förordningen

om främmande trosbekännare den 31 oktober 1873, hur medlem av främmande

trossamfund, vilket jämlikt nämnda författning är berättigat till

offentlig religionsövning, skall jordfästas. Genom en kungl. resolution den

19 oktober 1894 har emellertid givits det prejudikat, att jämlikt grunderna

för berörda förordning äger sådant trossamfunds präst att jordfästa

medlem av sin församling. Dylika självständiga trossamfund hava bildats

av metodisterna, romerska och grekiska katoliker, irvingianer, svedenborgare

samt engelsk-episkopala och reformerta bekännare. I den av Kungl. Maj:t

den 30 juni 1838 fastställda särskilda ordning om vad mosaiska trosbekännare

hava att iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och be
-

Utslcottefs

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 81.

styret inom deras församlingar m. m., äga dessa trosbekännare att begrava

sina döda å särskild begravningsplats, som därtill kan utses.

Motionärens förslag avser nu att bereda de frikyrkliga, som formellt

kvarstå inom svenska statskyrkan, rättighet att oavsett stadgandet i 1894

års lag få begrava sina döda utan bistånd av präst inom statskyrkan. Sådana

i statskyrkan kvarstående frikyrkoorganisationer äro bl. a. baptisternas,

svenska missionsförbundets, fribaptisternas, vissa metodisters och sjundedags-adventisternas.

Såsom framgår av den i motionen givna och här ovan av utskottet

kompletterade överblick av denna frågas tidigare behandling, har lagutskottet

vid såväl 1912 års som 1914 års första riksdag på föranledande

av väckta motioner hemställt om avlåtande av en riksdagsskrivelse av i

sak det innehåll, som i förevarande motion föreslås; och har vid båda

trllfällena andra kammaren godkänt denna hemställan, medan den däremot

icke vunnit första kammarens bifall.

För mången, som intagit en avvisande hållning till ifrågavarande uppslag,

torde emellertid skälet för denna hållning icke vant att söka i någon

bestämd motvilja mot att överhuvud begravning av en svenska kyrkans

medlem finge äga rum utan att jordfästning förrättas av statskyrkopräst.

Tvärtom torde även bland statskyrkans egna representanter och dem i

åskådning närstående den uppfattning vunnit allt större utbredning, att

sedan dopet icke längre är obligatoriskt och äktenskap kan slutas genom

borgerlig vigsel, bör ock i sådana fall, där den döde stått främmande för

kyrkligt liv och hans närmaste efterlevande måhända rent av hysa motvilja

för en kyrklig jordfästning, jordafärden kunna försiggå utan medverkan

av kyrkans funktionär. Däremot framgår av kamrarnes diskussioner

1912 och 1914, att, försåvitt jordfästningsakten skall äga eu kyrklig karaktär,

man från nämnda håll har bestämda betänkligheter emot att denna

akt får, om den döde är medlem av svenska kyrkan, förrättas av annan

än inom denna kyrka vederbörligen ordinerad präst. Man menar, att ett

uppgivande av denna fordran innebär ett sönderbrytande av kyrklig ordning,

som icke kan tillåtas.

Å andra sidan är det av motionären ånyo framburna förslaget ej

heller ägnat att tillfredsställa dem, som anse religionsfrihetens grundsats

kräva, att i sådana fall, där, ehuruväl den döde var medlem av svenska

kyrkan, han stått främmande både för statskyrkan och frireligiösa riktningar,

gravsättningen bör kunna få äga rum utan någon som helst religiös akt. __

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

Härutinnan mötus i själva verket denna åskådning och den ovannämnda

inom statskyrkokretsar företrädda.

Utskottet har under sin handläggning av ärendet funnit bestyrkt, att

sakläget verkligen är det nyss angivna. Men av detta förhållande har det

synts utskottet framgå, att frågan mognat för en lösning av i viss mån

annan beskaffenhet än den av motionären påyrkade, nämligen den, att det

medgives, att begravning av en svenska kyrkans medlem kan likasom vigsel

till äktenskap få försiggå antingen i kyrklig eller i borgerlig form.

Såsom ovan erinrats, har detta redan vid 1910 års riksdag föreslagits

och vann då andra kammarens bifall; men sedermera har denna utväg

icke varit under omprövning.

Med denna anordning lärer i själva verket ock de frireligiösa samfundens

önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva uppfyllt. Den

inom samfundet verkande själasörjarens befattning vid jordfästningen blir

visserligen icke av någon officiell karaktär. Men härpå lärer icke heller

kunna läggas någon vikt. Däremot vinues genom den medgivna valfriheten

mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de, som önska medverkan

av statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen, kunna erhålla sådan,

medan de, som icke önska den, kunna välja den borgerliga formen. I båda

fallen står det tydligen öppet att låta eu av frikyrklig själasörjare ledd uppbyggelsestund

erhålla en central ställning vid begravningshögtidligheten.

Under vilka förutsättningar den borgerliga begravningsformen må

komma till användning, torde icke nu kunna angivas, utan bör bliva föremål

för närmare utredning. Möjligen torde det efter de faktiska förhållandena

bäst anpassade vara, att denna form endast får tillämpas med

stöd av en av den döde efterlämnad skriftlig hemställan därom, men att

en dylik hemställan å andra sidan ej må vara till hinder för de efterlevande

att, om de så önska, anlita den kyrkliga formen. Föremål för utredning

måste ock bliva, huru tillfredsställande garantier skola vinnas för

att i varje fall tillförlitlig anmälan omedelbart avgives till vederbörande

pastorsexpedition i och för registrering av förrättad begravning. Måhända

kunna ock bestämmelser finnas nödiga till vinnande av trygghet för att

borgerlig begravning städse äger rum i en fullt värdig ordning och med

en mot själva tillfällets allvarliga innebörd svarande högtidlighet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 19 höft. (Nr 21). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Kung! Maj:t taga under övervägande, huruvida och

under vilka villkor s. k. borgerlig begravning må kunna

medgivas samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill detta övervägande kan föranleda.

Stockholm den 22 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herrar Högberg, Dahl och Tisell, som hemställt,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Tryckt lins P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.