Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § strafflagen.

1917-04-23 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:30, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr do.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april kl. Vill f. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse

av 20 kap. 2 § strafflagen.

Närvarande: herrar Lindhagen, K. Larsson*, Rogberg,

Alexanderson*, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius Olsson*,

Lars Olsson, Pettersson i Bjälbo*, Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg*, Holmdahl* och

Rehn.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 171, har herr Molin i Dombäcksmark anfört följande:

»Den skada och förödelse, som kådplockningen förlidet år åstadkommit

å skogarna, manar till att åtgärder omedelbart vidtagas i syfte att göra

kådan värdelös i handeln och såmedelst rädda våra skogar från ytterligare

förstörelse. Det har nämligen visat sig, huru hänsynslöst kådplockarna i

allmänhet burit sig åt, i det de huggit i granarna vid kådans lossande

samt icke ens aktat för rov att skada friska träd för att skaffa framtida

skördemöjligheter. Slikt måste med lagstiftningens och administrationens

alla medel i tid stävjas, eljest är hela vårt skogsbestånd av gran i fara,

ett förhållande, som på intet sätt kan uppväga den tillfälliga förtjänst kådplockningen

fört med sig. Själva tillgången på kåda visar i och för sig

att mycken skog finnes, som är skadad. Det är dock med kådan som

med ruvan på ett sår, den skyddar trädstammen mot invandrande förmultningsbakterier

liksom ruvan skyddar såret mot infektion. Det borde därför

stå för envar klart, att avlägsnandet av kådan från trädet prisgiver detBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 27 höft. (Nr SO.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutshottets utlåtande Nr SO.

samma åt sjukdom ock röta. Invändningen, att ett skadat träd, ju förr

dess hellre bör avverkas, lämnas åt sitt värde, då kådbildning i och för

sig ej behöver betyda att trädet är så skadat, att det ej längre förmår att

växa och då skogsägaren ej kan anses skyldig att sköta skogen så individuellt,

att varje träd med mer eller mindre stor kådbildning skall avverkas.

Allra minst torde skogsägaren hava skyldighet eller nytta av att avverka

sådana träd, sedan kådplockaren genomströvat skogen och berövat träden

deras motståndskraft mot sjukdomar och död. Det är mig visserligen

bekant, att den åskådningen på sina håll gör sig gällande, att skogen är

eller åtminstone bör vara en alla och envar tillkommande naturtillgång

eller nationalrikedom och att de fattiga därför ej böra förmenas sin rätt

att åtminstone få taga kådan från träden. Det är mig ej bekant, huruvida

denna åskådning jämväl är villig tolerera, att fattigt folk skall ha

rätt att plocka kåda på och förstöra statens egna skogar. Förmodligen

passar ej doktrinen om den fria kådplockningen in, då det gäller statens

egna skogar, varav konsekvensen borde bli, att vad som ej tolereras med

avseende på statens egna skogar ej heller bör tolereras på enskildas skogar.

För övrigt lärer kådplockningen minst av allt hava utövats av fattigt folk.

Erfarenheten har tvärtom under kådepidemiens och kådjobberiets dagar

lärt, att de fattiga i ytterst liten utsträckning kunna beskyllas för de hänsynslösheter

till vilka framför allt mera burget folk, dess tjänstehjon och

barn hava gjort sig skyldiga. I förlitande på sin ställning i samhället ha

de ansett sig kunna fara fram hur som helst. Slikt är sannerligen ingenting

att uppmuntra, och ofattbart är, att Kungl. Maj:t i den utsträckning

det skett, kunnat tillåta trafiken.

Av kådplockarnas tillvägagångssätt att döma, anse de, att kådplockning

å annans mark är en fri- och rättighet som tillkommer envar svensk

medborgare, att kådplockningen alltså är en fullt laglig hantering, evad

den sker på egen eller annans mark och att skogsägaren ej kan lagligen

beivra olovlig kådplockning. Samma uppfattning gäller också kottplockningen,

som tidvis på sina ställen också varit, så att säga, epidemisk och

övergått till sådana former, att skogsbestånden varit i allvarlig fara. På

sistone har nu också jobberiet med barr börjat florera, med följd att trädens

årsskott ej ens få vara i fred. Min mening är nu den, att i den mån svenska

medborgare ej hava förmåga att på sunt och förnuftigt sätt till egen och

samhällets vinning bruka en inbillad eller verklig rättighet, bör eu sådan

rättighet helt enkelt indragas. Av strafflagens 20 kapitel 2 § synes framgå,

att såväl kåd- som barr- och kottplockning å annans skog och mark ej är

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 30. 3

förenad med ansvarspåföljd. Omsorgen om skogen, som dock är en av

överges största och viktigaste naturtillgångar, bjuder därför, att strafflagens

20 kap. 2 § kompletteras i nödiga stycken.

Men det är ej nog därmed. Alla strafflagsbestämmelser till trots

skola kåd-, barr- och kotttjuvar komma att husera å enskildas skogar, så

länge de hoppas på att Kungl. Maj :t skall kunna förmås att meddela licenser,

eller uraktlåta att i övrigt fatta sådana avgöranden, varigenom åtminstone

kåda och barr bli värdelösa ting uti handeln. Med hänsyn till Kungl.

Maj:ts hittills ådagalagda politik uti dessa stycken lärer en direkt hemställan

vara på sin plats från riksdagens sida till Kungl Maj:t, att Kungl.

Maj:t måtte permanent och ovillkorligt upprätthålla det meddelade exportförbudet

å kåda, samt, i den mån det redan ej är verkställt, även utfärda

och på liknande sätt upprätthålla exportförbud å barr, ävensom i övrigt

vidtaga sådana åtgärder, som kunna befinnas nödiga i syfte att förhindra

uppkomsten av inhemsk industri med kåda eller barr som råvara.

Då såväl dessa sistnämnda yrkanden som yrkandet på ändring av 20

kap. 2 § strafflagen ej lämpligen kunna sammanföras uti en och samma

motion, inskränker jag mig till att i denna motion yrka, att riksdagen

för sin del måtte besluta följande förändrade lydelse av 20 kap, 2 § i

strafflagen:

’Den som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej

innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen fäller träd i uppsåt att trädet

eller något därav sig eller annan tillägna, eller i sådant uppsåt olovligen

tager av växande träd kåda, ris, gren, barr, näver, bark, löv, bast, kött,

ollon eller nötter, varde ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom

hade han stöld förövat, där värdet går över 15 riksdaler. Går det ej över

15 riksdaler, vare lag som i 24 kapitlet sägs’.»

Den genom motionen väckta frågan har förut delvis varit föremål för

riksdagens behandling, i det att i en motion vid 1914 års senare riksdag

hemställdes, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida icke i

strafflagen borde meddelas uttryckliga bestämmelser, ägnade att bereda

skydd mot olovligt tillägnande av kött, ävensom därefter för riksdagen

framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet, vartill omständigheterna

föranleda.»

I sitt över denna motion avgivna utlåtande anförde lagutskottet vid

nyssnämnda riksdag följande:

Frågans föregående

behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

»I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida

och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt med

sträft''. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning emellertid

endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet, som

ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg inskrida mot insamling

av kottar från marken eller från hyggen och vindfällen, har däremot

funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd emot olovligt tillägnande

av kottar från växande träd vara av beskaffenhet att påkalla närmare

uppmärksamhet.

Nu gällande strafflags bestämmelser om olovligt tillägnande av skogsprodukter

från annans mark hava sin plats i lagens 20 och 24 kapitel.

Beträffande särskilt tillägnande av produkter från växande träd återfinnes

stadgande härom i sistnämnda kapitels 3 §, som har följande lydelse:

''Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller

mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller

tager olovligen där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren,

näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter; varde, evad han det bortfört

eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes

anses; och vare straffet böter, högst ettusen riksdaler, eller fängelse

i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete

i högst ett år dömas.’

Går värdet av det tillgripna över femton kronor, skall förfarandet

jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen anses såsom stöld.

Bland dessa sålunda i strafflagen angivna objekt för åverkan eller

stöld upptagas icke kottar; och olovligt tillägnande av kottar från växande

träd lärer alltså icke falla under ovanberörda lagrum. Att däremot, på

sätt motionären framhållit, straffpåföljd inträder för den, som vid insamlande

av kottar åstadkommer skada å växande träd genom avbrytande av

grenar och toppar eller eljest, kan icke vara föremål för någon som helst

tvekan.

Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet

i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt menliga

följderna av eu obegränsad frihet för envar att från växande träd insamla

kottar. Såväl den framställning, vilken i sådant hänseende lämnats i motionen,

som åtskilliga av tjänstemän vid skogsstaten i olika delar av landet

gjorda uttalanden, av vilka utskottet haft tillfälle att taga del, synas näm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 30. it

ligen giva vid handen, att insamling av kottar flerstädes bedrives på ett

sätt och i en omfattning, som icke blott åstadkommer skada å den växande

skogen utan även i viss mån äventyrar skogens återväxt. Av omförmälda

uttalanden har utskottet sålunda inhämtat, att i samband med ökad efterfrågan

av barrträdsfrö insamling av kottar å senare tid utan jordägarens

medgivande bedrives i alltjämt stigande omfattning, samt att de personer,

vilka sålunda insamla kottar, föröva betydande åverkan å skogen, särskilt

genom att avbryta toppar och grenar av yngre träd. Det lärer till och

med hava inträffat, att de vid avverkning till återväxtens betryggande

kvarlämnade fröträden berövas sina kottar. Särskilt har från Norrbottens

län uppgivits, att därvarande skogsvårdsnämnd vid flera tillfällen mottagit

klagomål från befolkningen över den olovliga insamling av kottar, som där

äger rum. I anledning härav och då de kottar, som utbjudits till salu,

mestadels härstammat från ännu ej tillräckligt utvecklade träd och därför

befunnits lämna frö av mindre god beskaffenhet, har nämnden, enligt

samma uppgift, ansett sig förhindrad att under innevarande år uppköpa

kottar från orten.

Nödig hänsyn därtill att vid insamling av kottar skada å träden undvikes

samt att kottar icke skördas från sådana träd, som lämna mindervärdigt

frö, lärer i regel icke kunna förväntas av annan än skogens ägare.

Därest insamling av kottar, såsom nu synes vara fallet, i avsevärd utsträckning

är förenad med skadegörelse å träden, skulle visserligen även

enligt gällande lag ett sådant förfarande kunna beivras genom åtal vid

domstol. Dylika åtal torde dock synnerligen ofta vara förbundna med

svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och skulle därför i de flesta

fall icke leda till den skyldiges fällande. Det synes sålunda utskottet

vara uppenbart, att ett förbud mot insamling af kottar från växande träd

å annans mark ur forstlig synpunkt är synnerligen påkallat.

Förutom av vad sålunda ur förenämnda synpunkt kan anföras till

stöd för införande av lagbestämt skydd mot olovlig insamling av kottar

synes skäl för en dylik lagstiftningsåtgärd kunna hämtas även från

jordägarens intresse av att lämnas i okvald besittning av de å hans

träd växande kottarna. Vid tiden för nu gällande strafflags tillkomst

hava kottar utan tvivel för jordägaren representerat ett mycket ringa

värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde

sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten upptager

ollon och nötter men icke kottar, torde detta hava stått i full överensstämmelse

med grundsatsen att förbehålla jordägaren de produkter, som för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först under senare år har i

samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en ökad efterfrågan av tallock

granfrö, och såsom följd härav har uppkommit en betydande stegring

av kottarnas värde. Jordägaren synes vid sådant förhållande med fog

kunna äga anspråk på enahanda straffskydd mot olovligt tillägnande av

kottar, som lagstiftningen sedan lång tid tillerkänt honom i fråga om ollon

och nötter. Förutom den förlust, som tillskyndas honom därigenom att

han förhindras att själv tillgodogöra sig kottarna å honom tillhöriga träd,

kan han under vissa förhållanden få vidkännas även direkta utgifter, såsom

för frösådd och liknande ändamål. Det allmänhetens intresse, som

må förefinnas i upprätthållandet av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt

att insamla kottar å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i

jämförelse med de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt

kräva tillgodoseende, och samma intresse varder för övrigt enligt

utskottets mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom,

att rätten att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen

icke beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen,

i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt

straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande av olovligt tillägnande

av kottar från växande träd å annans mark, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.»

Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 86 röster

mot 38, men avslogs av andra kammaren med 99 röster mot 67.

I förevarande motion har föreslagits sådant tillägg till 20 kap. 2 §

strafflagen, att jämväl olovligt tillägnande från växande träd å annans mark *

av kåda, barr och kottar bleve belagt med straff.

Genom proposition, nr 117, till innevarande riksdag har Kungl. Maj:t

föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § och 24 kap. 3 § strafflagen, åsyftande

sådan ändring av nämnda lagrum, att olovligt tillägnande av kåda

från växande träd å annans mark bleve belagt med straff. På hemställan

av lagutskottet har riksdagen den 29 nästlidne mars antagit den föreslagna

lagen att träda i kraft den 20 innevarande april. Den i motionen

väckta frågan såvitt angår tillägnande av kåda har sålunda redan vid

riksdagen vunnit slutlig behandling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

Beträffande motionen i övrigt anser sig utskottet icke böra inlåta

sig på den som bekant mycket olika bedömda frågan, huruvida enligt

hittills gällande rätt barr och kottar samt andra jämförliga skogsmarkens

produkter äro att betrakta som jordägarens tillhörighet eller huruvida

med fritt tillträde till markområdet även följer frihet för envar att tillägna

sig dylika produkter. Den förevarande lagstiftningsfrågan bör nämligen,

enligt utskottets uppfattning, väsentligen bedömas ur nationalekonomiska

synpunkter. Yisar erfarenheten, att det fria tillägnandet av vissa skogsprodukter

numera tagit sådana former, att det i avsevärd utsträckning

medför våda för själva skogsbeståndet eller skogsåterväxten, bör man i det

helas intresse icke tveka att, i likhet med vad i jämförliga fall sedan

länge skett i åtskilliga andra länder, reglerande inskrida. Men en sådan

reglering lärer svårligen kunna ske i annan väg än genom förbud i den

ena eller andra ordningen mot att utan ägarens eller innehavarens tillstånd

eller i strid med av honom kungjord fridlysning tillägna sig vissa

produkter — ett förbud som för att ernå tillfredsställande effektivitet

tydligen ock måste förses med straffsanktion.

I fråga om tillägnande av barr har utskottet icke blivit övertygat

om att särskilt skydd för närvarande är av behovet påkallat. I den

mån det må förekomma, att barr tages av växande träd i sådan omfattning,

att träden därav skadas, kan det dessutom ifrågasättas, huruvida icke det

i strafflagen upptagna förbudet mot olovligt tillägnande av ris därå är tilllämpligt.

Däremot finner utskottet det av ovan omförmälda tidigare utredning,

vilken överensstämmer med erfarenheter, som åberopas av motionären och

vitsordats inom utskottet, vara tillräckligt upplyst, att det fria insamlandet

av kottar från växande skog numera i många landsdelar försiggår på ett

sätt, som är eu verklig fara för både skogsbestånd och återväxt. Det

synes obestridligen i stor utsträckning förekomma, att träden skadas och,

vad särskilt gran beträffar, t. o. m. toppar avbrytas vid insamlares vårdslösa

framfart, likasom ock fröträdsställningar, kvarlämnade till återväxtens

betryggande, bliva för sitt avsedda ändamål verkningslösa genom att

kottarna bortplockas från fröträden. Erinras bör, att med här ifrågasatt

lagstiftningsåtgärd det likvisst komme att stå envar fritt icke blott att

insamla nedfallna kottar utan ock att. taga sådana från vindfällen och

hyggen.

Det har invänts, att då det icke väsentligen är mot kottinsamlandet

i och för sig, utan mot i samband därmed förövad skadegörelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutslcoitets utlåtande Nr SO.

å träden, som de berättigade klagomålen riktas, så vore i själva verket

det önskade skyddet delvis redan lagstadgat och kunde, i den mån

så ej är fallet, utvidgas, utan att hinder läggas för en lojalt bedriven insamling.

För de flesta fall av här åsyftade skadegörelse lärer emellertid

för närvarande icke stadgas något straff, och vissa ej obetydliga svårigheter

torde ock vara förbundna med en direkt härpå inriktad lagstiftning. För

utskottets ståndpunkt har emellertid isynnerhet varit bestämmande, att en

lagstiftning, sådan som den nyss ifrågasatta, i själva verket komme att

sakna effektivitet. De allvarsamma svårigheter att åstadkomma tillräcklig

bevisning rörande åtalad förseelse, som på förevarande område alltid

komma att förefinnas, skulle ökas ända därhän att alldeles förhindra lagens

ändamål, så framt ej denna bevisning får inriktas på själva det olovliga

insamlandet.

Ehuru således utskottet är i princip ense med motionären, såvitt hans

motion avser förbud mot olovligt insamlande av kottar, finner utskottet

sig varken kunna förorda motionärens lagändringsförslag i denna del oförändrat

eller vara i tillfälle att självt framlägga en utarbetad lagtext. Dels lärer

nämligen en ändring i det lagrum, motionen tagit i sikte, återverka å stadganden

i 24 kap. strafflagen, dels bör måhända ock komma under övervägande,

huruvida med hänsyn till de vitt skilda förhållandena i olika landsdelar

man i stället för allmänna strafflagsstadganden eller vid sidan av sådana

bör tillita andra utvägar, exempelvis av Konungens befallningshavande utfärdade

vitesförbud.

På grund härav får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning angående lämpliga

åtgärder till skydd mot olovligt tillägnande av kottar

från växande träd å annans mark samt därefter för

riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen

kan föranleda;

2:o) att motionen, såvitt den avser straffskydd

mot tagande av barr, ej må till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

3:o) att motionens yrkande ifråga om tagande av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

kåda från växande träd må anses besvarad genom riksdagens

förut i detta ämne redan fattade beslut.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CAEL LINDHAGEN.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som vid punkt l:o anfört följande:

Motionen är föranledd av den kådplockning på andras skogar, som på

vissa ställen i Norrland under senaste tid organiserats av företagsamma

personer (»kådgulasch») och mångenstädes antagit synnerligen skogförödande

former. Mot detta har motionären påkallat något ingripande. I sammanhang

härmed har motionären äskat åtgärder jämväl mot kottplockning och

»jobberiet med barr», såsom det synes på grund av liknande erfarenhet

rörande dessa skogsprodukters tillägnande på senare tider i enahanda

syfte.

Till en början må då erinras, att ifrågavarande erfarenheter hava sin

grund i nu rådande krigskonjunkturer. De stora missbruk, som dessa må

hava föranlett, kunna antagas skola väsentligen upphöra efter världskriget,

även om tilläventyrs möjligheter till vinst genom organiserad exploitering

av andras skogar numera uppmärksammats och därför i större mån än

tillförene komma att utnyttjas. Botemedlet mot de under kriget uppkomna

farorna lära ock knappast vinnas med de i motionen anvisade utvägarna.

Därtill fordras effektivare åtgärder. Motionären angiver också, att alla

strafflagsbestämmelser bli overksamma, så länge den organiserade gulaschen

hoppas på att Kung! Maj:t skall kunna förmås att meddela licenser eller

uraktlåta att i övrigt fatta sådana avgöranden, varigenom åtminstone kåda

och barr bli värdelösa ting uti handeln.

Den lagstiftning, som nu ifrågasättes, bör därför bedömas på grund

av dess betydelse för kommande tider efter fredens återupprättande. Mot

skadegörande kådtagning har redan vid denna riksdag fattats beslut såvitt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

botemedlet kan sökas i straffbestämmelser. Någon lojal utkomst för den

fattigare ortsbefolkningen torde ej heller nu eller framdeles därigenom bliva

trädd för nära. Annorlunda ställer sig detta med bortplockning, som mångenstädes

lärer bereda en välbehövlig biförtjänst. Även ur den av utskottet åberopade

nationalekonomiska hänsynen kan det lika väl inträffa, art ett förbud

mot varje kottplockning från träd skulle i vårt vidsträckta skogsland

övervägande bliva förlustbriugande ur nationalekonomisk synpunkt.

Kortagning i förening med skadegörelse är redan nu belagd med

straff. Att utsträcka straffet till icke skadegörande kottplockning står icke

i samklang med svenska folkets av förhållandenas natur skapade plägseder

och rättsuppfattning. Ollon och nötter anses flerstädes vara var mans

ägendom, och brytandet av grenar i annans skog och mark, för att sätta i

vaser och vattenglas i hemmen, anses allmänt vara särdeles tillåtligt. Om

man nu flikar in kottarna i strafflagen vid sidan av riset, grenarna, ollonen

och nötterna, så har detta nog ej större effekt än det förra straffskyddet.

Glöd ordning måste främst främjas genom folkupplysning och en organiserad

vädjan till människornas rättskänsla och samfundsanda. Det vore

säkerligen verksammare, om skogsvårdsintressets målsmän sökte sig fram

på dessa vägar. Statens och enskildes skogstjänstemän borde genom föredrag,

broschyrer, tidningsartiklar i sina orter för sin del medverka till

folkets karaktärsdaning även på detta område. Den ständiga vädjan till

strafflagen såsom enda läromästare är säkerligen ett fruktlöst bemödande.

Vad nu sagts om kottplockning gäller även om tagande av barr,

vars förekomst motionen för övrigt ej närmare utrett och varom utskottet

ej heller har sig något bekant.

På grund härav och under åberopande jämväl av vad ytterligare anförts

i reservationen till lagutskottets utlåtande nr 8 vid 1914 års senare

riksdag, hemställes,

att ifrågavarande motion, i vad den avser straffskydd

för all kottagning från växande träd, ej måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) av herrar Petrén, Persson i Norrköping, Karlsson i Fjäl och Borg,

som i huvudsak instämt med herr Lindhagen.

STOCKHOLM

KUNGL. HOFBOKTRYCKERIET

IDUNS TRYCKERI-AKTIEBOLAG

1917

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:120 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § strafflagen. a1 i texten