Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska.

1917-04-23 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

t

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. 1/j 11 f. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av

lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i

fråga om anställande av barnmorska.

Närvarande: herrar Lindhagen, Alexanderson*, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius

Olsson*, Lars Olsson, Tisell, Permansson, Persson i Norrköping, Gustafsson

i Örebro, Karlsson i Fjäl, Holmdahl*, Pettersson i Södertälje*,

Zelahn* och Lindqvist i Kosta.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Motionen.

nr 177, har herr Byström anfört:

»I lagen angående kommuns skyldighet i fråga om anställande av

barnmorska av den 13 juni 1908, 3 och 4 §§, bestämmes som bekant om

barnmorskors löneförhållanden. Dessa paragrafer lyda som följer:

’3 §. Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i

årlig lön åtnjuta minst trehundra kronor samt därjämte förses med tjänlig

bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst

etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge Konungens befallningshavande,

på ansökan av kommun och efter förste provinsialläkares

hörande, medgiva, att avlöningen må utgå med skäligt lägre belopp.

Avlöningen bestämmes av vederbörande kommun och skall utgöras

efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller

kan varda föreskriven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt, icke

träffa överenskommelse om avlöningen, skall frågan avgöras av Konungens

befallningshavande.

Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 9 samt. 28 käft. (Nr 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

4 §. Utöver den fasta avlöningen äger barnmorska för varje förrättning

undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes antagande eller

senare efter med henne trätfat avtal blivit av kommun fastställd.

Kunna kommuner, som betjäna sig av samma barnmorska, icke träffa

överenskommelse rörande taxan, skall frågan avgöras av Konungens befallningsbavande.

''

Redan 1908, då denna lag tillkom, ansågos dessa löneförmåner alldeles

för knappt tilltagna. Flere motioner väcktes då med syfte att få

lönen förhöjd. Och sedan dess hava flere gånger motionerats i riksdagen

om att barnmorskornas löner måtte sättas till något högre belopp än som

nu gäller. Men ännu har intet gjorts åt löneförhöjningen.

År 1914 vände sig allmänna barnmorskeförbundet till Kungl. Maj:t

och anhöll, att ''Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för att kommunalt

anställda barnmorskors minimilön höjes till 500 kronor om året

jämte fritt husrum och fri vedbrand samt två ålderstillägg, ett efter fem

år ä 50 kronor och ett efter 10 år ä 100 kronor, samt att staten måtte

bidraga till dessa barnmorskors avlöning med skäligt belopp.’

Men intet har avhörts från Kungl. Maj:t i detta avseende.

Kunde emellertid lönerna anses för små år 1908, så måste de nu

få anses alldeles otillräckliga. Och den lön, som allmänna barnmorskeförbundet

ansåg nödvändig år 1914, kan omöjligen anses vara för stor

år 1917. Den inkomst, som barnmorskorna i allmänhet taget kunna erhålla

på grund av den taxa, som gäller vid tjänstförrättningar, lär på

flere platser vara ganska blygsam.

Vid ett större möte, som nyligen hölls i huvudstaden, ådagalades

''med talande siffror och vederhäftiga vittnesbörd, att en stor del av barnmorskorna,

särskilt av de å landsbygden kommunalt anställda, befinna

sig uti ett verkligt nödläge, och farhågor uttalades för att yrket genom

dess utövares betryck skulle komma att sjunka och dess rekrytering föi*- sämras, något som i betraktande av barnmorskans ansvarsdigra, för mödrars

och barns liv så viktiga värv skulle bliva samhället till oberäknelig skada.’

Barnmorskan har ett ganska strävsamt arbete. Hennes ''yrke är till

sin natur så fyllt av oro och slitningar hit och dit, att det ej kan förenas

med någon lönande bisyssla’. Det till och med förbjuder henne att

ägna sig åt sådant arbete, som gör hennes händer grova och valkiga.

Då man vidare besinnar, att hon i allmänhet taget har att närvara

vid en förlossning i veckan, blir det nog icke mycken ro för annat arbete,

som skulle kunna giva någon inkomst.

Under det att hennes verksamhet ibland kan kallas ’ett livrädd
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

lunga arbete’, får hon själv stundom nästan våga sitt liv för detsamma. I

all synnerhet är detta fallet i vissa landsändar, där avstånden äro stora

och vägarna mindre goda. Hennes ilresor i ur och skur, stundom i

nattens mörker, äro oftast ingå lustresor. En barnmorska har ej heller

någon semester, såsom många andra tjänande hava. Ett barnmorskemöte

uttalade vid ett tillfälle den önskan, att barnmorskan måtte få ledigt

åtminstone eu månad vart femte år utan avdrag på lönen.

Vidare behöva även barnmorskor alltjämt förkovra sig i kunskaper

och yrkesskicklighet. De måste därför dels hålla sig med behövlig facklitteratur

och dels bevista nödvändiga övningskurser. Detta kan ej ske

utan rätt kännbara utgifter.

Då barnmorskornas lönefråga var före i riksdagen 1908, hade eu stor

del av Konungens befallningshavande uttalat sig för, att den kontanta

barnmorskelönen borde sättas till minst fyrahundra kronor. Även samtliga

förste provinsialläkarne hade gjort ungefär enahanda uttalande i denna

sak. Nu äro ju kraven mycket större.

I lönefrågan har styrelsen för allmänna barnmorskeförbundet yttrat

bland annat följande för något år sedan:

''Erfarenheten har givit vid handen, att de kommunalt anställda barnmorskornas

existensvillkor med den nu fastställda minimilönen icke äro

ens drägliga. Ty en var kan inse, att det är omöjligt för en barnmorska

att existera på denna minimilön även med fri bostad och fri vedbrand,

särskilt som anspråken på barnmorskans utbildning och kunskaper samt

utrustning i hygieniskt avseende med varje år stiga.

Då barnmorskan vidare har sitt klientel till alldeles övervägande del

bland de samhällsklasser, vilkas betalningsförmåga är obetydlig, blir i

många fall den särskilda avgift för förlossningsbiträdet, vilken skall utgå

enligt eu synnerligen låg taxa, icke gulden. Samtidigt stiga levnadsomkostnaderna

och anspråken på barnmorskan att vara försedd med tidsenliga

hygieniska instrument och antiseptiska artiklar.

Styrelsen för allmänna svenska barnmorskeförbundet håller före, att

det är eu samhällsangelägenhet av stor vikt, att barnmorskekåren rekryteras

med goda krafter, men detta lärer näppeligen bliva fallet, om den

nu inom kåren allmänt utbredda meningen om huvudmassans av barnmorskekåren

dåliga levnadsvillkor blivit än mera befäst.’

Man måste få hoppas, att riksdagen nu i denna dyrtid skall behjärta

denna viktiga sak och på ena eller andra sättet bestämma om någon ökning

av barnmorskornas lön.

Frågan om statsbidraget till barnmorskornas avlöning är en särskild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

1908 års

riksdag.

sak, som väl i sin tid kommer att ordnas. Men just nu måste, synes

mig, åtgärder vidtagas för att komma barnmorskorna till någon hjälp i

det svåra ekonomiska läge, uti vilket de i allmänhet taget befinna sig.

På grund av vad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå, att riksdagen

måtte besluta, att första delen av 3 § i lagen angående kommuns

skyldighet i fråga om anställande av barnmorska den 13 juni 1908 må

få följande förändrade lydelse:

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig lön

åtnjuta minst femhundra kronor jämte tjänlig bostad och nödigt bränsle

eller erhålla ersättning för bränslet med minst ett hundra kronor samt

erhålla två ålderstillägg: ett efter fem år å femtio kronor och ett efter tio

år å etthundra kronor.»

Yid 1908 års riksdag, då nu gällande lag angående kommuns skyldighet

i fråga om anställande av barnmorska antogs, förekom angående

barnmorskas avlöningsförmåner väsentligen följande:

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed den kungl. propositionen i

ämnet motiverades, anförde föredragande departementschefen huvudsakligen:

Pörslaget hade utarbetats på grundvalen av ett av medicinalstyrelsen avgivet

förslag till barnmorskereglemente. Enligt detta skulle den fasta avlöningen till

barnmorska bestå av skälig kontant årslön samt på landet dessutom av fri

tjänlig bostad och andra lämpliga naturaförmåner; och skulle avlöningen

utgöra minst det belopp, vartill en barnmorskas lön borde uppgå för att

hon skulle vinna inträde i barnmorskornas pensionskassa (200 kronor).

Därjämte skulle barnmorska för varje förrättning erhålla gottgörelse enligt

särskild taxa. Medicinalstyrelsen hade själv vid förslagets avlämnande

framhållit, att den föreslagna minimilönen vore låg, men att styrelsen ansett

det bäst, att den större delen av inkomsten utginge i form av ersättning

efter taxa. Över medicinalstyrelsens förslag hade inhämtats yttranden

av Konungens befallningshavande i länen, som hört kommunalnämnderna

i socknar, vilka ej hade barnmorska eller hade barnmorska mot

lägre fast årlig lön än 200 kronor, tre städer i vilka barnmorska vore

anställd på de sistnämnda villkoren, samt förste provinsialläkarna i länen.

Av kommunerna hade 340 uttalat sig för och 125 mot detsamma. Städerna

hade icke haft något att erinra mot medicinalstyrelsens förslag. Samtliga

förste provinsialläkare, med vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länen i allmänhet instämt, hade, under uttalande av sin anslutning

till förslagets huvudprincip — skyldighet för kommun att mot fast

arvode anställa erforderligt au tal barnmorskor — ansett, att den av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

medicinalstyrelsen föreslagna fasta rninimiaflöningen för barnmorska vore

för lågt tilltagen. I sådant avseende hade framhållits, att de tryckta ekonomiska

förhållanden, varunder barnmorskorna ofta levde, menligt inverkade

på barnmorskekårens rekrytering och därför vore allmänheten till

men, att eu barnmorska med det slitande och uppoffrande arbete, som,

efter genomgången 9 till 12 månaders lärokurs, i regel vore hennes lott,

ej kunde hava en bekymmersfri existens med eu så låg avlöning som

den av medicinalstyrelsen föreslagna, att, om än tidtals eu barnmorska ej

toges i anspråk av förrättningar, det till arten av hennes verksamhet dock

hörde, att hon städse skulle vara beredd att på kallelse infinna sig, på

grund varav hon svårligen kunde bereda sig annan inkomst, samt att det

vore anledning befara, att många kommuner blott på grund av befintligheten

av en föreskrift om en så låg minimiavlöning som den av medicinalstyrelsen

ifrågasatta skulle med dess utgivande anse sig hava

uppfyllt all skyldighet i avlöningshänseende gent emot sin barnmorska.

Tre Konungens befallningshavande hade föreslagit en fast årlig minimiavlöning

av 400 kronor jämte naturaförmåner av bostad och vedbrand,

sex hade föreslagit 400 kronor, två 300 kronor jämte bostadsförmån, en

300 kronor och en 200 kronor jämte bostad och vedbrand, dessa samtliga

i överensstämmelse med vederbörande förste provinsialläkares förslag. En

Konungens befallningshavande hade jämväl föreslagit det sist nämnda beloppet,

medan förste provinsialläkaren föreslagit 400 kronor jämte bostad

och vedbrand. Sju Konungens befallningshavande hade icke haft något att

erinra mot medicinalstyrelsens förslag, under det att av förste provinsialläkarna

i dessa län två föreslagit 400 kronor jämte bostad och vedbrand,

tre 400 kronor och två 300 kronor. Två Konungens befallningshavande

hade betecknat den av medicinalstyrelsen föreslagna minimiavlöningen såsom

ringa, och hade i dessa län förste provinsialläkarna föreslagit respektive

400 kronor och 250 kronor, i båda fallen jämte bostad och vedbrand.

En Konungens befallningshavande hade föreslagit antingen 400 kronor

eller ock bifall till förste provinsialläkarens förslag, att varje kontrakt

skulle underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Enligt vidfogad tablå över de år 1907 kommunalt anställda barnmorskornas

fasta avlöning växlade denna mellan under 50 kronor och

över 900 kronor. De flesta av dem åtnjöto en avlöning av mellan 300

och 349 kronor, det därnäst största antalet 250—299 kronor och ett lika

stort antal 200—249 kronor.

Departementschefen anförde vidare beträffande avlöningen:

»Vad härefter angår frågan om en till beloppet bestämd minimilön

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

för kommunalt anställd barnmorska, kan jag till en början icke annat än

erkänna det beaktansvärda i vad såväl från Kung!. Maj:ts befallningskavande

och förste provinsialläkarna i länen som från barnmorskorna själva

framhållits om olägenheten av en så låg lagbestämd minimilön som den

av medicinalstyrelsen föreslagna.

Vidkommande den av medicinalstyrelsen framhållna omständigheten,

att i reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt minimiavlöningen för

rätt och skyldighet till inträde i pensionsanstalten fastställts till endast

200 kronor om året, har denna sin förklaringsgrund däruti, att hänsyn

därvid måst tagas till bestående anställnings- och avlöningsförhållanden.

Understege avlöningen 200 kronor, kunde icke barnmorskan anses i den

allmänna hälsovårdens intresse utöva ett så omfattande arbete, att det

borde berättiga henne till tjänstårsberäkning för erhållande av pension

enligt principerna för pensioneriugen.

Nu åter är fråga om att införa ett nytt anställnings- och avlöningssystem

med efter förhållandena lämpade distrikt, som giva barnmorskan

fullt arbete i hennes yrke och eu inkomst, tillmätt efter detta arbete, allt

utan rubbning i redan grundade och bestående rättsförhållanden.

Det synes mig därför, som borde minimiavlöningen ej sättas lägre

än att barnmorskan, om så skulle för ett eller annat år behövas, ensamt

av densamma har möjlighet till nödtorftig bärgning, och tillåter jag mig

i sådant hänseende föreslå en fast minimiavlöning från kommunen-barnmorskedistriktet

av 300 kronor om året jämte skyldighet för kommunen

att förse barnmorskan med tjänlig bostad och nödig vedbrand eller ock

utgiva ersättning därför med sammanlagt minst 100 kronor om året. Sålunda

ifrågasatta avlöningsförmåner understiga visserligen i betydlig mån

vad i sådant hänseende vid innevarande års riksdag av Eders Kungl.

Maj:t föreslagits för småskollärarinnor, men jag har vid detta mitt förslag

icke ansett mig kunna undgå att taga väsentlig hänsyn till nu bestående

förhållanden, vilka giva vid handen, att mer än halva antalet kommunalt

anställda barnmorskor för närvarande uppbära avlöning, som understiger

vad jag föreslagit. Därjämte bör uppmärksammas, att barnmorskorna ju

hava utsikt att något förbättra sina löneförmåner genom den ersättning de

skola erhålla för varje särskild förrättning.»

I sammanhang med propositionen hade sammansatta stats- och lagutskottet

till behandling några i anledning av propositionen väckta

motioner, däribland två, i vilka hemställdes, att den förevarande bestämmelsen

måtte erhålla följande lydelse:

»Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig lön

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet# utlåtande Nr 31.

7

åtnjuta minst fyrahundra kronor samt därjämte förses med tjänlig hostad

och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst etthundra

kronor.»

I den ena motionen hemställdes därjämte, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t låta utreda, i

vad mån bidrag av statsmedel skulle kunna beviljas kommun för avlöning

av fast anställd barnmorska, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Utskottet anförde:

»Det är otvivelaktigt av vikt, att barnmorskorna, med den ansvarsfulla

uppgift som åligger dem, erhålla en någorlunda tryggad ekonomisk ställning,

men man måste härvid också skänka nödigt beaktande åt den

ekonomiska bärkraften hos kommunerna, som skola vidkännas kostnaderna

för barnmorskornas aflöning. I förra avseendet år härvid att märka, att

den av Kungl. Maj:t föreslagna minimilönen, 300 kronor jämte naturaförmåner

till ett värde av minst 100 kronor, väsentligt överstiger vad

medicinalstyrelsen föreslagit samt tillsammans med ersättningen enligt

taxa för de särskilda förrättningarna och de biinkomster av annat arbete,

som barnmorska må kunna förskaffa sig, i regel icke torde komma att

understiga den grundlön, som av riksdagen detta år blivit bestämd för

småskolelärarinnor. Yad beträffar hänsynen till kommunernas ekonomiska

bärkraft, så torde det vara ostridigt, att i vårt land finnas många kommuner,

på vilkas budget en barnmorskelön, även av den storlek som

Kungl. Maj:t föreslagit, kommer att verka avsevärt tryckande. Men härtill

kommer, att ett fastställande av lönen till högre belopp kan befaras

hava till följd, att kommuner, som redan hava flera barnmorskor anställda,

finna sig nödsakade att till skada för den sak, lagen avser att främja,

inskränka antalet barnmorskor, så att det verkliga behovet av sådana ej

varder tillgodosett. Med hänsyn till dessa omständigheter tilltror sig utskottet

ej att förorda ett längre gående förslag än propositionen innefattar.

Utskottet, som väl håller före, att särskilt statsunderstöd till ekonomiskt

synnerligen betungade kommuner för här ifrågavarande ändamål liksom fölen

del andra kommunala ändamål, t. ex. väghållningen och folkskoleväsendet,

må vara motiverat, anser emellertid, att barnmorskornas anställande och

avlöning, åtminstone under nuvarande förhållanden bör vara en uteslutande

kommunal angelägenhet, och kan fördenskull ej biträda motionen i denna del.»

Utskottets hemställan i berörda delar blev sedermera av riksdagen

bifallen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Senare

förslag.

Barnmorskaförbundets

framställning

1914.

Därefter tiar icke något förslag om ändring i bestämmelserna om

kommuns avlöningsplikt till barnmorska varit före i riksdagen, men

hava vid 1912 och 1913 års riksdagar väckts motioner om statsbidrag

till avlöning av barnmorskor, vilka motioner avslagits.

Vid den förra riksdagen hemställdes sålunda i en motion, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, till

vilket belopp och under vilka villkor statsbidrag till inom kommun anställd

examinerad barnmorskas avlöning må kunna beviljas, samt till riksdagen

inkomma med det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Statsutskottet, till vilket motionen hänvisades, anförde i däröver avgivet

utlåtande:

»Med sin framställning avser motionären utredning i fråga om viss

ändring i den av 1908 års riksdag antagna lagen angående kommuns

skyldighet i fråga om anställande av barnmorska. Såsom också av motionären

anförts, har emellertid denna lag trätt i kraft den 1 januari innevarande

år (1912), och sålunda varit i tillämpning endast under en mycket

kort tid.

Då vid sådant förhållande någon erfarenhet angående de i motionen

berörda förhållanden givetvis icke kunnat ernås, har det ej synts utskottet

lämpligt att redan nu vidtaga åtgärder avseende förändring i den av statsmakterna

beslutade lagen.»

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan

andra kammaren biföll motionen med 103 röster mot 91, som avgåvos för

utskottets förslag.

Vid 1913 års riksdag väcktes en motion med enahanda hemställan

som den nyss omförmälda.

Statsutskottet hemställde om avslag å motionen, då motionären till

stöd för sin framställning ej förebragt någon utredning eller några nya

skäl utöver förut anförda.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, av andra kammaren

efter votering med 99 röster mot 73.

Utskottet har efterhört, huruvida barnmorskeförbundets av motionären

omförmälda framställning till Kungl. Maj:t under år 1914 föranlett någon

utredning. Därvid har från medicinalstyrelsen inhämtats, att framställningen

av Kungl. Maj: t remitterats till medicinalstyrelsen, att medicinalstyrelsen

infordrat utlåtanden från Konungens befallningshavande i länen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

förste provinsialläkarna och barnmorskeöverlärarna, att dessa utlåtanden

inkommit till medicinalstyrelsen, att tillfälle lämnats jämväl samtliga barnmorskor

att yttra sig i frågan, att de inkomna utlåtandena och yttrandena

ännu ioke hunnit bearbetas, att medicinalstyrelsen i början av året på

förfrågan från Kungl. Maj:t om, när styrelsens yttrande kunde förväntas,

förklarat sig icke vara i stånd att därom lämna något besked och att

ioke heller nu någon tid därför kunde angivas.

Utskottet finner det uppenbart, att de avlöningsförmåner, barnmorskor Utskottet.

enligt ifrågavarande lag skola lägst tillgodonjuta, äro icke minst under

nu rådande dyrtid alltför knappt tilltagna.

Redan under den förberedande behandlingen av 1908 års förslag

hemställde de flesta förste provinsialläkarna och ett stort antal Konungens

befallningshavande om större avlöningsförmåner, än som sedan upptogos i

det kungl. förslaget. Detta torde även giva vid handen, att de i enlighet

med sistnämnda förslag fastställda minimiavlöningsförmånerna, som utgå

enligt gällande lag, måste under nu rådande förhållanden betecknas såsom

alltför ringa, och att eu höjning av dem kräves. Vidare kan framhållas,

att, medan barnmorskeförbundet år 1914 hemställde om de avlöningsförmåner,

motionären föreslagit, har, enligt vad inom utskottet upplysts, barnmorskeförbundet

vid sitt senaste möte påyrkat minimilönernas höjande till

800 kronor.

Visserligen lära, enligt vad inom utskottet blivit upplyst, ett stort

antal kommuner avlöna sina barnmorskor med högre belopp än det i lagen

angivna minimibeloppet och jämväl på åtskilliga håll de i kontrakten med

barnmorskorna avtalade löneförmånerna hava efter den inträdda dyrtiden

frivilligt höjts. Men i ett betydande antal fall torde dock barnmorskornas

ställning vara så besvärlig, att ett ingripande, på sätt motionären yrkat,

måste anses påkallat.

Utskottet har emellertid funnit betänkligheter vid att allenast i anledning

av den väckta motionen inlåta sig på förslag till en definitiv

lönereglering. Frågan om höjning av barnmorskornas minimilön har

som sagt redan 1914 väckts hos Kungl. Maj:t och den i anledning därav

igångsatta objektiva utredningen kan antagas vara inom en ej allt för lång

tid färdig och därefter kommer Kungl. Maj:t säkerligen att förelägga riksdagen

förslag i ämnet.

Däremot synas alla skäl tala för att under väntetiden bereda barnmorskorna

någon krigsdyrtidshjälp, motsvarande vad ungefär beretts många

andra befattningshavare. Vid fixerandet av detta provisoriska dyrtidsBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 28 Käft. (Nr 31.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

tillägg har utskottet ansett en höjning från 300 till 400 kronor skälig.

Denna summa ansluter sig ock till det belopp av 400 kronor, som av ett

stort antal myndigheter föreslagits redan vid förberedelserna till 1908 års

lag. Därmed torde ock invändningen, att pålagan skulle måhända tungt

och oförberett drabba en del mindre, fattiga kommuner, väsentligen förlora

sin betydelse.

Beträffande tiden, från vilken det provisoriska lönetillägget skulle

gälla, hade det onekligen varit önskvärt, om det kunnat beviljas retroaktivt

från och med den 1 januari 1917 eller åtminstone från den 1 juli samma

år. Med hänsyn emellertid till, att kommunerna redan bestämt sina budgeter

för år 1917, har utskottet ej tilltrott sig kunna föreslå lagändringen

träda i kraft förrän den 1 januari 1918.

På samma gång får utskottet dock framhålla önskvärdheten, att den

definitiva löneregleringen blir snarast möjligt genomförd. Detta skulle

än kraftigare understrykas, ifall riksdagen samtidigt hemställer därom, att

Kungl. Maj:t vid nästa års riksdag framlägger det förslag, vartill den förut

omnämnda pågående utredningen kan giva anledning.

I detta sammanhang har utskottet, utan att dock självt taga någon

bestämd ståndpunkt, ansett sig böra framhålla lämpligheten av, att vid

nämnda utredning jämväl kommer under övervägande dels befogenheten

av en jämkning eller ändring i andra stycket av 3 §, vilken bestämmelse

möjligen kan i- ett eller annat fall göra om intet vad man med stadgandet

om minimilön avser att vinna, och dels eventuellt behövligheten av någon

statens mellankomst för att även med statsbidrag medverka till en skälig

lönereglering för barnmorskorna.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

l:o) i anledning av förevarande motion för sin

del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 3 § I lagen"den 13 juni 1908

angående kommuns skyldighet i fråga om

anställande av barnmorska. ''

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 13 juni

1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande

av barnmorska skall erhålla följande ändrade

lydelse:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd,

skall i årlig lön åtnjuta minst fyrahundra kronor

samt därjämte förses med tjänlig bostad och nödigt

bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst

etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge

Konungens befallningshavande, på ansökan av kommun

och efter förste provinsialläkares hörande, medgiva, att

avlöningen må utgå med skäligt lägre belopp.

Avlöningen bestämmes av vederbörande kommun och

skall utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder

i allmänhet är eller kan varda föreskriven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt,

icke träffa överenskommelse om avlöningen,

skall frågan avgöras av Konungens befallningshavande.

;

2:o) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte för nästkommande års riksdag framlägga

det förslag till lönereglering för barnmorskor, vartill

den i frågan igångsatta och pågående utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herr greve Spens.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:121 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen den 13 juni 1908 angående kornmuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska s. 11 i texten