Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 kap. 3 § strafflagen.

1917-04-23 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:32, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 kap. 3 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

I.atjut,utlåtande År 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. Vall t- m
-

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17

kap. 3 § strafflagen.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Högberg*, Alexanderson*, Petrén,

Yalerius Olsson*, Permansson, Pettersson i Iijälbo*. Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Rehn*, Lindqvist i

Kosta och Rydholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 242, har herr Rydholm hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta,

att strafflagens IT kap. 3 § skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Det åligger allmän åklagare att åtala horsbrott, när den oskyldiga

makan brottet till åtal angivit eller för det brott skillnad i äktenskapet

sökt eller mannen efter lagsökning ålägges att underhåll giva till barn,

som blivit i hordom avlat, eller ock brottet eljest under allmänt åtal hörer.

T andra fall må horsbrott ej av allmän åklagare åtalas».

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären anfört:

»Då den numera gällande lagen om äktenskaps ingående och upplösning

av den 12 november 1915 var under förberedande behandling, gjordes

den anmärkningen, att, då enligt 6 kap. 8 § äktenskapsskillnad på

grund av horsbrott omedelbart kan erhållas och den förut stadgade väntetiden

före ingående av nytt äktenskap ur lagen borttagits, det vore fara

Bihang till riksdagms protokoll 1917. 9 sand. 29 käft. (Nr 32—33). 1

Motionärent

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande 2\''r 32.

värt, att den stängda vägen att snabbt vinna skilsmässa genom en ’Köpenhainnsresa’

skulle ersättas med utvägen att snabbt vinna skilsmässa

genom ett verkligt eller fingerat äktenskapsbrott. Att denna farhåga

icke var ogrundad, är visst. Denna genväg till äktenskapsskillnad var

icke ens okänd under de gamla äktenskapslagarnes tid. Därför godkänner

icke lagen i fråga om sådant brott egen bekännelse såsom bevisning

utan fordrar därjämte andra bevis.

Anmärkningen bemöttes emellertid därmed, att strafflagens 17 kap.

stadgar straff för horsbrott, och att dels fruktan för detta straff skulle

avhålla från att på denna väg söka äktenskapsskillnad, dels undergående

av detta straff'' skulle tvinga till dröjsmål med nytt äktenskaps ingående.

Så skulle det nog vara, om äktenskapsbrott verkligen straffades. Men så

är i regeln icke förhållandet.

1 1734 års lag voro mycket stränga straff bestämda för brott mot

äktenskapets helgd. Så väl lönskaläge som horsbrott voro belagda med

kraftigt verkande straff, de senare till och med i vissa fall med dödsstraff.

Dessa straff blevo genom den numera gällande strafflagen högst

väsentligt nedsatta. Strafflagens 18 kap. 9 § säger: ''Ogift man, som

övar otukt med ogift kvinna, — — — — straffes för lönskaläge med

böter, högst 100 riksdaler. Ej skall dock sådant straff ådömas i annat

fall, än då mannen, efter lagsökning av kvinnan eller hennes målsman,

ålägges att underhåll giva till barn, varmed kvinnan i lägersmålet rådd

blivit’. Denna lags öde är ett talande bevis för, huru det går, när åt en

lagbestämmelse gives en dylik negativ form. Så vitt jag vet dömes numera

aldrig någon man till straff för lönskaläge.

I det närmaste på samma sätt har det gått med strafflagens bestämmelser

i det 17 kapitlet angående straff för horsbrott. Visserligen stadgas

i 1 och 2 §§ straff för hor, men så heter det i den 3 §: ''Horsbrott

må ej av allmän åklagare åtalas, där ej den oskyldiga makan brottet till

åtal angivit eller för det brott skillnad i äktenskapet sökt eller mannen

efter lagsökning ålägges att underhåll giva till barn, som blivit i hordom

avlat, eller ock brottet eljest under allmänt åtal hörer''.

Det bör icke kunna bestridas, att den negativa avfattning, som detta

lagrum fått, omedelbart ger intryck av, att det innehåller ett generellt

förbud för allmän åklagare att åtala horsbrott, vilket generella förbud

är beledsagat med några undantag rörande vissa fall, då det är för honom

tillåtet att åtala. Men man får icke det intrycket, att han har någon plikt

att åtala, även om det skulle i verkligheten vara lagens mening.

Såsom en tillåtelse och icke som ett åläggande hava allmänna åklagare

uppenbarligen också uppfattat lagens ord. En tillåtelse kan man ju

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lftyutul-oitelx utlutande Kr 32.

3

opåtalt underlåta att begagna sig av. Detta är nog förklaringen till, att

horsbrott så ytterst sällan åtalas och straffas.

Den omständigheten, att under de 86 år jag skött pastorsexpeditionen

i Göteborg intet enda fall av rådhusrätten anmälts, då någon blivit dömd

till straff för horsbrott, ehuru kungl. kungörelsen den 4 maj 1855 av

rådhusrätten i Göteborg noggrant efterleves, bär föranlett mig att undersöka,

om förhållandet varit detsamma i stadens övriga församlingar, -lag

har undersökt saken för de 20 åren 1896 till 1915 och funnit, att under

år 1896 dömdes två pei*soner till straff för horsbrott och under de därpå

följande 19 åren hava ytterligare två personer dömts för samma brott.

Huruvida i något av dessa fall åtal ägt rum på grund av att äktenskapsskillnad

sökts, vet jag icke. Det sannolika är, att förhållandet varit, att

den oskyldiga makan yrkat åtal, ty att den omständigheten, att äktenskapsskillnad

sökts, icke plägat föranleda allmänne åklagaren att väcka

åtal, det framgår med all tydlighet därav, att, under det att under de

nämnda 20 åren inalles 4 personer dömts till straff för horsbrott, så hava

under samma tid 69 äktenskap upplösts på grund av äktenskapsbrott, där

den brottslige tillhört Göteborgs stad och sålunda där bort åtalas och

dömas. I åtminstone 65 av dessa fall har sålunda intet åtal ägt rum.

Jag tror mig veta, att enahanda är förhållandet i Stockholm. Som de

ojämförligt flesta äktenskapsskillnaderna äga rum i Stockholm och Göteborg,

så betyder det föga, om förhållandet på ett eller annat ställe skulle

vara ett annat.

Nu förhåller det sig så, att det är en ganska allmän uppfattning,

att det, som icke straffas, icke heller är brottsligt. Därav har blivit eu

följd, att, liksom lönskaläge ingalunda längre anses som något brott och

ej ens som en skam ens för kvinnan, utan de utom äktenskap födda barnens

antal mer och mer stegrats och nått en oerhörd höjd, så ha äktenskapsbrotten

ökats i hög grad och anses knappt som en skam. Ytterst

vanligt är, att de talrika konkubinat, som förekomma, bestå däri, att eu

gift man lever tillsammans med en annan kvinna eller en gift kvinna

med en annan man. Försöker man övertyga en sådan gift person, att

han handlar brottsligt, så blir man sällan förstådd. Det händer till och

med, att han eller hon anhåller, att anteckningen om det gamla äktenskapet

måtte utstrykas i kyrkoboken, då man icke anser, att det är någonting.

Och hans grannar och anförvanter stöta sig icke på saken utan

umgås med familjen, såsom om allt vore i ordning.

Under sådana förhållanden kan man icke antaga, att det skulle te

sig särdeles motbjudande att söka äktenskapsskillnad på grund av horsbrott.

I talrika fall, då äktenskapsskillnad sökts och erhållits på grund

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Xr 32.

Utskott ets

yttrande.

av eu ’ K öpenhamnsresa’, har verkliga orsaken till, att äktenskapet

gått sönder, varit äktenskapsbrott. Sedan numera denna utväg att vinna

skilsmässa med så liten skandal som möjligt blivit stängd, kan man

vänta, att verkliga orsaken oftare kommer fram.

Det är emellertid icke blott farhågan för, att horsbrottet skall komma

att begagnas som eu genväg till äktenskapsskillnad, som föranlett denna

motion. Då den nya äktenskapslagen behandlades, hade jag det intrycket,

att meningen var att, sedan de ofullbordade äktenskapen avskaffats, giva

det fullbordade äktenskapet ökad helgd. Den som förstår och besinnar

den utomordentligt stoi-a betydelse, familjen och med den äktenskapet

och äktenskaplig trohet ha för samhällets sundhet och välfärd, kan icke

anse det annorlunda än som en samhällsolycka, om denna trohet betraktas

som något oväsentligt. Äktenskapsbrott bör ej anses som endast eu

personlig förolämpning mot den andra makan. Det är ett brott mot samhället

och bör därför straffas såsom varje annat brott mot samhällets

lagar. Endast på det sättet kan det hos människorna inskärpas, att äktenskapsbrott

är ett verkligt brott.

Men skall detta kunna ske, så får det icke bero på den enskilde

åklagaren, om han vill åtala ett sådant brott. Det bör i lagen uttryckligen

åläggas allmän åklagare att åtala horsbrott.

Då jag nu föreslår en ändring av strafflagens 17 kapitel i detta syfte,

sä menar jag icke, att detta skulle vara den enda utvägen att nå målet,

utan överlämnar åt utskottet att finna en bättre formulering, blott den

leder till det av mig åsyftade målet.»

Om allmänna åklagares rätt och plikt att åtala stadgas i 19 § 1, 2

och 3 momenten av förordningen om strafflagens införande följande:

1. Allmän åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att

angivelse därom ej sker.

2. Under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna

finnas. Innefattar eu handling flera brott, och hörer någotdera under allmänt åtal; då

äge ock slikt åtal för de övriga rum, ändå att de eljest därifrån undantagna äro.

3. Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos honom av

målsägande angives, där brottet ej är sådant, att det endast av målsägande!! åtalas må,

efter ty i lag stadgat finnes.

Vid jämförelse mellan dessa bestämmelser och stadgandet i 17 kap.

3 § strafflagen framgår tydligt, att i de fall, då åklagare enligt sistnämnda

lagrum har rätt att åtala horsbrott, han jämväl är därtill skyldig och att

förty en underlåtenhet härutinnan innebär ett eftersättande av en honom

åliggande tjänsteplikt. Stadgandet har sålunda i dess nuvarande lydelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

L(i//utxkolMn utlåtande 1Sr 82. 5

samma innebörd som i den av motionären föreslagna formuleringen, ocli

ett bifall till motionens yrkande skulle icke innebära någon ändring i sak.

Dessutom synes den föreslagna lydelsen kunna föranleda villrådighet

rörande innebörden av andra strafflagens stadganden, som hava eu med

förevarande lagrum jämförlig formulering och i vilka någon ändring icke

förutsatts. Utskottet anser de allmänna bestämmelserna i 19 § av förordningen

om strafflagens införande vara fullt tillräckliga för en riktig uppfattning

av åklagarnas rätt och plikt i förevarande hänseende.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.