Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gentemot för samhället farliga äterfallsförbrytare.

1917-04-23 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:33, Utlåtande i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gentemot för samhället farliga äterfallsförbrytare.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

Motionen.

Nr 33’,

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. l/äll f. m

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.

Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt

skydd gentemot för samhället farliga äterfallsförbrytare.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner, greve Spens, Petrén, Däld*, Valerius

Olsson*, Lars Olsson, Permansson, Pant, Schotte*, Pettersson i Bjälbo*,

Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Behn*

och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 82, hava herrar Petrén och von Kock anfört:

»Vid sitt den 2 oktober 1915 i Stockholm hållna årsmöte beslöt

Svenska kriminalistföreningen att till Konungen ingiva följande underdåniga

hemställan:

’1 de flesta europeiska länders strafflagstiftning har under den senaste

mansåldern införts en del nya straffrättsliga institut, såsom t. ex. villkorlig

dom och villkorlig frigivning, vid vilka den ledande grundtanken

varit, att samhällets behov av skydd mot förbrytelser bör vara avgörande

i fråga om statens straffande verksamhet, och att därför staten bör avstå

från det lagbestämda straffets utkrävande i de fall, då ett sådant utkrävande

skulle ur denna synpunkt framstå såsom obehövligt eller rent av

skadligt för samhället. Nyss nämnda grundsats föranleder emellertid jämväl

krav på ett allvarligare ingripande från statens sida än hittills

varit möjligt i sådana fall, då hittillsvarande bestraffningsregler icke visat

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Sr 113.

sig utgöra ett tillräckligt skydd för samhället. Ett steg i denna riktning

beteckna redan de numera i nästan alla civiliserade länder genomförda

lagändringar, i kraft av vilka det blivit möjligt att i fråga om minderåriga

förbrytare utbyta sträft för den brottsliga gärningen mot en tvångsvis

anordnad, mera ingående och ofta även till tidslängden betydligt mera omfattande

uppfostringsbehandling från samhällets sida. Samma synpunkt

gör sig emellertid med allt större styrka gällande även med hänsyn till

samhällets skyddande mot de farliga, i brottet mognade förbrytarna. Att

det hittills varande straffet i fråga om dessa element icke utgör eu tilllycklig

garanti för samhället framgår särskilt tydligt därav att, såsom

samstämmiga undersökningar i skilda länder givit vid handen, procenttalet

av dem som ånyo återfalla i brott och alltså sannolikheten för nya

brotts förövande ökas i ett tämligen konstant tempo, i samma mån som

de brottslige redan tidigare undergått bestraffningar från samhällets sida.

Ofta föranleda hittillsvarande bestraftningsregler rent av därtill, att samhället

måste vid strafftidens utgång frigiva förbrytare, om vilka vederbörande

myndigheter redan på förhand med säkerhet kunna förvänta, att

den återvunna friheten endast kommer att användas till förövande av nya

grova brott mot samhället. Särskilt i vårt land har det, även från senare

tider, icke saknats upprörande exempel på dylika resultat av den gällande

strafflagstiftningen. Förstärkta skyddsåtgärder gent emot, dylika farliga

kriminella element äro därför av nöden. Till eu del kan förvisso sådant

ökat skydd vinnas därigenom att åt den psykiatriska sakkunskapen beredes

ökat utrymme att uppdaga och omhändertaga de sinnessjuka personer,

som otvivelaktigt äro tillfinnandes bland dessa farliga kriminella

element. Men att likvisst ett betydande överskott av farliga brottsliga

element kommer att kvarstå, som icke låter sig inordnas under några

kända former av sinnessjukdom, medgives även allmänt från psykiatriskt

håll. Uppenbart är även, att inom denna grupp av farliga återfallsförbrytare

finnas vissa degenerativa element, i fråga om vilka ett sjukligt

begär, särskilt begäret efter alkohol, orsakat gärningen, och att samhällsskyddet

i dylika fall kan tänkas bliva tillräckligt tillgodosett genom särskilda

åtgärder för det sjukliga begärets utrotande, om och i den mån

detta verkligen visar sig möjligt. Att nu nämnda åtgärder skulle vara

tillräckliga för samhällsskyddets tillgodoseende, kan emellertid icke antagas.

Den uppfattning är ock numera allmänt härskande bland alla kulturfolk,

att jämväl andra åtgärder till samhällets skyddande mot den farliga återfallskriminaliteten

äro av nöden. Meningsskiljaktighet råder egentligen

endast angående det sätt, varpå samhällsskyddet i detta avseende lämpligast

skall tillgodoses.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande AV 33.

1 vissa länder har man sålunda sökt tillgodose ifrågavarande önskemål

genom att i skärpande riktning utveckla gällande återfallsbestämmelser.

Så är förhållandet i Frankrike, enligt lagen angående recidivister av 1885,

samt i vissa Nordamerikanska union sstater; dylika bestämmelser finnas

även i de föreliggande tyska och danska strafflagsförslagen. 1 andra

länder åter har man sökt vinna lösningen genom att anordna en internering

av dylika farliga förbrytareelement för mer eller mindre obestämd

tid, vilken internering antingen helt träder i straffets ställe eller ock

verkställes efter det lagbestämda straffets undergående. Så har skett i

Norge genom strafflagen av 1902, i England genom den så kallade Prevention

of Crime Act av 1908, och i vissa av de engelska kolonierna genom

särskild lagstiftning; samma ståndpunkt intaga de österrikiska och

schweiziska strafflagsförslagen. Särskilt den engelska lagen i ämnet har

redan kommit till betydande användning, i det att en särskild anstalt för

ändamålet upprättats på ön Wight, i vilken antalet internerade redan i

december 1913 uppgick till 137 personer. Ett förslag till införande här

i landet av liknande anordningar har ock framställts i de förarbeten till

en svensk strafflagsreform, som verkställts av professor Thyrén.

De betänkligheter med hänsyn till den medborgerliga rättssäkerheten,

som sistnämnda system föranlett, har man sökt att övervinna dels genom

den i alla dessa lagstiftningar allmänt uppställda förutsättningen, att juryns

medverkan skall erfordras för att dessa skyddsåtgärder skola komma

till användning, dels ock i vissa lagförslag genom föreskriften, att domstol

skall definitivt yttra sig om interneringens behövlighet först efter utstående

av det vanliga lagbestämda straffet. Slutligen har man ock föreslagit,

att omprövning av frågan om interneringens fortfarande nödvändighet

skall av vederbörlig myndighet företagas med regelbundna mellantider.

I samma syfte kunde man ock tänka sig den anordningen genomförd,

att själva interneringsbeslutet endast avsåge en viss kortare tid, med

rätt för domstol att på framställning av vederbörande myndighet före interneringstidens

utgång meddela nytt beslut i ärendet. Och även om

juryinstitutionen eller däremot svarande processuella garantier för medborgarnas

känsla av rättssäkerhet icke hos oss äro för handen, lärer dock

den medborgerliga rättssäkerheten även på annat sätt kunna tillräckligt

betryggas, exempelvis genom att göra skyddsåtgärdernas tillgripande beroende

av eu samstämmig uppfattning i detta hänseende hos såväl dömande

som straffverkställande myndigheter.

Huruvida den brottsliges internering skall hava karaktären av straff

eller icke, samt huruvida den i förstnämnda fall skall verkställas i allmän

straffanstalt eller särskild för ändamålet upprättad straffanstalt eller av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 33.

delning av dylik, synes i viss män vara eu lämpligfaetsfråga, delvis beroende

av straffanstalternas allmänna beskaffenhet och utrymmet därstädes.

Dock synes i varje fall böra tillses, att ifrågavarande brottsliga element i

straffanstalt icke sammanföras med andra straffarbetsfångar än sådana,

som undergå återfallsstraff.

Den här omnämnda reformen synes kriminalistföreningen vara av sådan

vikt, att med åtgärder till dess förverkligande i samhällets eget intresse

icke längre bör anstå. Särskilt synes ett undanskjutande av densamma

till den tidpunkt, då den hos oss planlagda allmänna strafflagsreformen

i dess helhet kan varda genomförd, icke vara tillrådligt. Detta

gå mycket mindre som såväl med hänsyn till det förberedande stadium,

på vilket denna reform ännu hos oss befinner sig, som på grund av erfarenheten

från andra europeiska länder, varest en allmän strafflagsreform

för närvarande är å bane, sannolikt eu mycket lång tid måste , komma

att förflyta, innan eu ny strafflag hos oss blivit en verklighet. A andra

sidan underlättas snarast den allmänna strafflagsreformen därigenom att

principdiskussionerna angående ett dylikt nytt straffrättsligt institut redan

bragts till avslutning vid tidpunkten för den allmänna strafflagsreformens

genomförande. I varje fall synes denna angelägenhet vara av minst lika

stor vikt som de åtgärder för en ytterligare modernisering av instituten

villkorlig dom och villkorlig frigivning, vilka det ansetts vara av vikt att upptaga

till genomförande utan att avbida den allmänna strafflagsreformen. Och

om än partiella ändringar inom strafflagstiftningen i allmänhet på goda

skal anses icke vara utan sina stora betänkligheter, synes dock ifrågavarande

institut minst lika väl som sistnämnda institut lämpa sig för upptagande

till särskild behandling i en från den allmänna strafflagen fristående

lag, såsom ock flerstädes i andra länder skett.

Pa grund av vad sålunda anförts vågar den Svenska kriminalistföreningen

härmed i underdånighet anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes

taga i övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän

svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i svensk

lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd beredes

samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare’.

Sedan denna underdåniga skrivelse avgivits, hava upprepade gånger

de mest upprörande förbrytelser, särskilt sedlighetsbrott, blivit begångna

av återfallsförbrytare, som tydligt ådagalägga, huru behövligt det är, att

åtgärder av den i skrivelsen antydda riktningen snarast möjligt vidtagas.

Härom torde också — såsom uttalanden i pressen rörande denna fråga

utvisa — den allmänna opinionen i vårt land numera vara ganska ense.

rndertecknade hava därför ansett det vara lämpligt, att denna fråga nu

Bihang till riksdagens protokoll J!)17. 9 sand. 29 höft. (Nr 32— 33.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Hr 33.

bringas inför riksdagen, då en skrivelse i frågan från riksdagen otvivelaktigt

skulle påskynda dess lösning.

På grund härav få undertecknade föreslå, att riksdagen ville besluta

en skrivelse till Kung]. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes

taga under övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående

allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i

svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd

beredes samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare.»

Den svenska allmänna strafflagen har särskilda straffbestämmelser för

återfall i brott endast då det är fråga om tjuvnadsbrott, varom avhandlas

i strafflagens 20 kapitel, samt rån och försök därtill enligt samma lags 21

kapitel. En person, som andra gången eller oftare begår något av nu

angivna brott, straffas på grund av särskilda stadganden i de nämnda

kapitlena efter strängare straffskalor än dem, som tillämpas på en, som första

gången begår dylikt brott. I den mån den svenska strafflagen sålunda

har återfallsbestämmelser, innefatta dessa en skärpt reaktion från samhällets

sida emot den, som gjort sig för andra gången eller oftare skyldig till

den ifrågavarande gärningen.

Såsom i den av motionärerna återgivna framställningen från Svenska

kriminalistföreningen omförmäles, hava jämväl eu del utländska lagar

bestämmelser av samma natur som de nyss nämnda, och hava dessa bestämmelser

på den senare tiden utökats och kompletterats. Däijämte finnas

i vissa utländska lagar stadganden, som giva samhället rätt icke allenast till

den brottet efterföljande åtgärd, som ligger i ett straff'' mot förbrytaren,

utan till preventiva åtgärder, som regel bestående i att samhället tager i

förvar brottslingar, om vilka det kan med säkerhet förutses, att de ånyo

komma att begå brott. Av dessa två olika slag av åtgärder, de efterföljande

och de förebyggande, äro ju väl de senare de mest verksamma

och de som lämna samhället det bästa skyddet. Emellertid ligger i sakens

natur, att de giva samhället en makt över individen, vars handbavande kräver

särskild omtanke och ansvarskänsla.

Såsom förut nämnts, äro den svenska strafflagens straffbestämmelser

för återfall av särdeles begränsad natur; de avse endast en särskild kategori

av brott och giva samhället endast möjlighet att efter brottets begående

ingripa mot brottslingen. Emellertid har i det av professorn J. Thyrén

utarbetade utkastet till ny strafflag, varav den s. k. allmänna delen föreligger

färdig, och i det av honom dessförinnan utgivna betänkandet om

förslagets huvudgrunder frågan om särskilda åtgärder mot kroniska brotts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

lingar ägnats uppmärksamhet. Efter eu i sistnämnda arbete intagen motivering

har professor Thyrén i lagutkastet upptagit ett särskilt kapitel

»Om skyddsåtgärder», innefattande ifråga om kroniska brottslingar särskilda

bestämmelser, som under vissa förutsättningar giva domstol rätt

att, då eu med långvarigt frihetsstraff förut straffad person å nyo dömes

till visst straff, förordna, att den dömde skall i stället för att avtjäna

straffet intagas i interneringsanstalt.

Den genom motionen upptagna frågan är sålunda redan föremål för

behandling av den kommission, som tillsatts för vidare behandling av professor

Thyréns utkast. Spörsmålet är då, huruvida frågans lösning är så

angelägen, att därmed icke bör anstå, till dess hela det nya strafflagsförslaget

föreligger i färdigt skick.

Utskottet biträder härutinnan motionärernas mening. Såsom motionärerna

påpekat hava upprepade gånger på de senare åren inträffat fall,

som riktat uppmärksamheten på behovet av särskilda åtgärder från samhällets

sida till skydd mot den kategori av brottslingar, motionen avser.

Dessa fall, städse innefattande förbrytelser av särdeles grov beskaffenhet,

hava starkt bidragit till skapandet av en utbredd känsla av att särskilda

åtgärder uti ifrågavarande avseende äro erforderliga. Denna allmänna känsla

synes otvivelaktigt kräva tillgodoseende.

Det torde icke heller vålla någon olägenhet att ur det stora strafflagsarbetet

utbryta och särskilt behandla nu förevarande fråga. Enligt

vad inom utskottet upplysts har densamma redan varit föremål för övervägande

av den förutnämnda strafflagskommissionen. Frågan har sålunda

fortskridit till en punkt, som synes göra, en fortsatt särskild behandling

av densamma lämplig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,

huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän

svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande

i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom

ett förstärkt skydd beredes samhället gent emot

för detsamma farliga återfallsförbrytare.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:122 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gentemot fö s. 1 i texten