Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.

1917-04-23 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:35, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. 1/, 11 f. m.

I

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen

m. m.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius Olsson*, Lars

Olsson, Permansson, Fant, Sehotte* Pettersson i Bjälbo*, Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom den 30 december 1916 dagtecknad proposition, nr 35, vilken

hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen

att antaga följande förslag till

io) Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kåp. 3 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 9

Har brott blivit begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton

år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst ett år eller

till straffarbete i högst sex månader; må domstolen, där den brottsliges

sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövas sådant föranleda, förordna, att lian skall, i stället för att undergå

det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till

straff, skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres

allenast av böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts

fängelse eller straffarbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå

till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt

stadgas, är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning

med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den-dag Konungen förordnar.

och

2:0) Lag

om ändrad lydelse av 4, 5, 6, 8 och 10 §§ i lagen den 27 juni

1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångs
uppfostran.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 8 och 10 §§ i lagen den 27 juni

1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran

skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, äge anstaltens styrelse, därest sådant finnes för eleven

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 30 käft. (Nr 34—35). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild vård

och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må ock

''tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och den myndighet,

som över anstalten äger uppsikt, därtill samtycker.

Då elev sålunda överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställes

i tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att

när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom,

om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder.

Bliver elev sjuk och kan han ej å anstalten erhålla erforderlig vård, må

styrelsen föranstalta om hans intagande å sjukvårdsinrättning, där han kan

åtnjuta sådan vård. Kvinnlig elev, som befinnes vara havande, äger styrelsen

överlämna till enskilt hem eller inrättning, där lämplig vård kan beredas.

över elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. För

sådant ändamål äger styrelsen påkalla biträde av prästerskap, kommunaleller

polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt "intagen elev vunnit nödig stadga i

sinnesriktning och uppförande, skall han från anstalten utskrivas. Utan

särskilt tillstånd av den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, må

dock utskrivning ej ske, förr än två år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjuguett år, skall han utskrivas från anstalten.

6 §•

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskriven, stånde

han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt vare underkastad

disciplinär bestraffning av dem.

Styrelsen har att för elev, som utskrives, utse första anställningen,

vilken eleven icke äger att utan styrelsens tillstånd lämna, innan han fyllt

tjuguett år.

8 §•

Yarder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän

uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att

hava begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 11

anuat beslut, varigenom samma person blivit dömd till sträft, vare förordnandet

ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete

samt de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse

i ett år eller straffarbete i sex månader.

*

10 §.

Allmän uppfostringsanstalt äger att för elevs vård och underhåll av

elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga gottgörelse intill ett belopp

av 40 öre för varje dag, eleven vårdats vid anstalten eller utom anstalten

på grund av åtgärd enligt 4 § 3 mom., dock icke för längre tid

än till dess eleven uppnått aderton år. För kostnad, som anstalten fått

vidkännas för elevs vård och underhåll utom anstalten till följd av åtgärd,

som avses i 4 § 1 mom., äger anstalten rätt till dylik gottgörelse, dock

ej med högre belopp än 30 öre för varje dag. För vad av förenämnda

gottgörelse ej kan utfås, äge anstalt, som ej upprättats av staten, undfå

ersättning av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917 utom såvitt angår den

ändrade lydelsen av 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran, i vilken del lagen träder i

kraft den dag Konungen förordnar. Å elev, om vilkens intagande i allmän

uppfostringsanstalt förordnande meddelats före den 1 juli 1917, skola dock

5 och 6 §§ icke i sin genom denna lag ändrade lydelse äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

hänvisar propositionen till fattigvårdslagstiftningskommitténs den 2 december

1915 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring av 5 kap. 3 §

strafflagen m. fl. författningar.

De uti propositionen föreslagna ändringarna i 5 kap. 3 § strafflagen (n5d”^a™

och 8 § i lagen den 27 juni 1902 äro sådana, som betingas av kom- strafflagm

mitténs hemställan att utsträcka rätten för domstol att förordna om minder-^

årigs insättande i allmän upppfostringsanstalt från de fall, då minderårig ma.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

dömts till böter eller fängelse i högst sex månader, till de fall, då minderårig

dömts till böter eller fängelse i högst ett år eller straffarbete i högst

sex månader.

I sitt betänkande omförmäler kommittén, att vid riksdagen år 1909

väcktes inom andra kammaren en motion (nr 18), i vilken med hänvisning

till de goda resultat, som vunnits genom minderåriga förbrytares intagande

i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes om sådan ändrad lydelse av 5 kap.

3 § strafflagen, att domstols rätt att meddela förordnande om insättning i

allmän uppfostringsanstalt måtte utsträckas även till de fall, då brottet,

som den minderårige begått, belädes med straffarbete i högst 6 månader.

På hemställan av lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, beslöt riksdagen

att i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning, i vad mån ändring skulle kunna ske av 5 kap. 3 § strafflagen,

i syfte att där omförmälda unga förbrytare måtte i större utsträckning än

för närvarande är medgivet kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt,

samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill eu dylik utredning

kunde föranleda. Denna riksdagsskrivelse, dagtecknad den 16

mars 1909, hade därefter överlämnats till kommittén med uppdrag att

verkställa vidare utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med därav

föranlett förslag.

I kommitténs med anledning härav avgivna nu ifrågavarande betänkande

har kommittén om den genom riksdagens skrivelse väckta frågan

anfört följande:

»Redan vid förarbetena till den hos oss nu gällande lagstiftningen i

ämnet väcktes fråga om intagande i allmän uppfostringsanstalt jämväl av

unga personer, som dömts till straffarbete. Vid behandling inom högsta

domstolen av förslaget till ändringar i 5 kap. strafflagen uttalade sig sex

av de i förslagets granskning deltagande justitieråden för utsträckning av

det föreslagna stadgandet därhän, att detsamma skulle kunna tillämpas vid

olovligt tillgrepp, oavsett att brottet vore belagt med straffarbete. Under

det en av dessa ledamöter ville begränsa bestämmelsen till vanliga tjuvnadsbrott,

ansågo de övriga, att tvångsuppfostran ej borde vara utesluten ens

vid lindrigare fall av inbrottsstöld. Det framhölls, att det, åtminstone i

de större städerna, var just bland sådana unga förbrytare, vilka förövat

olovligt tillgrepp, som man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade

personer, samt att dessa mer än andra vore utsatta för återfall, vadan det

syntes högeligen önskvärt, att de kunde erhålla den hjälp till åstadkommande

av ändrad sinnesriktning, som vistelsen i en uppfostringsanstalt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 13

måste giva. J)en ledamot av högsta domstolen, som ej deltog i nyssnämnda

anmärkning mot lagförslaget, ville sätta högsta åldersgränsen för intagande

i uppfostringsanstalt till 16 år, men ansåg, att i sådant fall begränsningen

i fråga om brottets beskaffenhet kunde sättas sa högt, att

endast brott, för vilka allmänna straffminima uppginge till minst ett eller

två års straffarbete, undantoges.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling inför

Kungl. Maj:t att, ehuru en så utsträckt tillämpning av tvångsuppfostringssvstemet,

som förordats av högsta domstolens flesta ledamöter, även

efter departementschefens mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, det

dock, med hänsyn till de kostnader, som härigenom komme att förorsakas,

för det dåvarande icke borde föreslås någon ändring i det angivna syftet.

Efter att hava redogjort för de beräknade kostnaderna för de anstalter,

som erfordrades enligt förslaget, samt det ytterligare antal platser, vilka

skulle bliva nödiga med den föreslagna utvidgningen, framhöll departementschefen,

att kostnaderna för inrättandet och underhållet av så många

uppfostringsanstalter uppenbarligen skulle bliva större, än att erforderliga

medel lämpligen kunde av riksdagen på en gång begäras, varjämte det

med fog kunde ifrågasättas, om det vore tillrådligt att, innan någon praktisk

erfarenhet här i landet vunnits om det nya systemets verkningar, inrätta

så många anstalter. Lämpligare syntes det departementschefen i alla

avseenden bliva att först efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå

på den inslagna vägen.

I den skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den

med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts förslag, yttrades bland annat,

att riksdagen även för sin del vore övertygad om att tvångsuppfostran i

många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gentemot minderåriga förövare

av tjuvnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, vilkas

brott icke kunde försonas med lägre straff än straffarbete. Riksdagen, som

vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol borde tillerkännas befogenhet att

under vissa förhållanden i stället för straff meddela varning eller annan

tillrättavisning, ansåg sig dock ej av dessa orsaker böra avslå förslaget, då

dess snara antagande var av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare

anstalter blivit uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde

utsträckas att omfatta flera än de nu i densamma upptagna kategorierna

av minderåriga förbrytare. Men riksdagen höll före, att, i mån som de

goda verkningarna av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen

vore övertygad — såväl Kungl. Maj:t som riksdagen skulle låta sig ange
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

läget vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde lagens utsträckning

till alla de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara

att påräkna; och i samband med en dylik utvidgning av lagens verkningskrets

torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad mån jämväl

övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde komma

till användning.

Vid behandling inom riksdagen av förenämnda år 1909 väckta motion

förefanns icke någon meningsskiljaktighet rörande lämpligheten av den då

föreslagna utvidgningen. Fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona och styrelsen för svenska diakonissällskapet hava

var för sig tillstyrkt riksdagens framställning.

Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga

förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av

professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkandet rörande strafflagens

revision (Principerna för en strafflagsreform, del I, sid. 135—150)

har sålunda eu ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet.

I det kommittén hänvisar härtill, vill kommittén i detta sammanhang

blott framhålla, att professor Thyrén från behandling i uppfostringsanstalt

vill undantaga allenast minderåriga, som begått mycket svåra brott.

Yid bedömande av frågan om utbytande av straff mot insättande'' i

uppfostringsanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som under

de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff taga särskild

hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att strafftiden

utnyttjas för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de ånyo komma

ut i livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende den framställning,

som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i dess skrivelse

den 3 juli 1912. Efter en uttömmande motivering, vari bland annat

redogöres för det i England använda s. k. Borstalsystemet, föreslog styrelsen,

att i strafflagen skulle införas en ny straffart, benämnd korrektionsstraff,

tillämplig därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort sig saker

till brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete

på viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle komma till

användning jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år gjort sig förfallen

till fängelse eller straffarbete på högst nämnda tid, men prövades

icke kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt. Yid prövning

om korrektionsstraff borde ådömas, skulle tagas i betraktande, huruvida

de omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och sedermera levat, samt

hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga förutsättningar gåve vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 85. 15

handen, att lians framtida välförhållande med större sannolikhet skulle

kunna vinnas genom dylikt straff än genom det sträft, som eljest vore i

lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen

hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag

till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (lag den

24 mars 1916) finnes en del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda

föreslås, att fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna

straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd

straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art

eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer

med hänsyn till sådana yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet

och sättet för dess verkställande in. m.

Några lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens

ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men

vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för

att åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.

Sålunda förordnas uti ett av fångvårdsstyrelsen den 3 januari 1914 utfärdat

cirkulär, att till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar skola

sändas, om de ännu ej fyllt 18 år, till straffängelset i Uppsala och, om

de fyllt 18 men icke 19 år, till straffängelset i Gävle. Beträffande fånge,

som på grund av ungdom och anlag äger förutsättning att kunna uppläras

i skrädderi eller sömnad, skomakeri, sadelmakeri, snickeri, måleri eller

borstbinderi, skall enligt cirkuläret särskild anmälan göras för bestämmande

av det fängelse, där straffet skall avtjänas. Uti förstnämnda bestämmelse

har sedermera genom cirkulär den 28 juni 1915 gjorts den ändring, att

till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar, som ännu icke fyllt

19 år, skola sändas, om de äro dömda på kortare tid än 6 månader, till

straffängelset i Gävle och vid en straffarbetstid av 6 månader och därutöver

till straffängelset i Uppsala.

Om det fostringsarbete för tillrättaförande av unga manliga brottslingar,

som med år 1913 begynt vid straffängelset i Uppsala, meddelar

fängelsets predikant enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för nämnda år

följande: ’l)et gångna årets erfärenheler’, säger han bl. a., ''berättiga till

oförbehållsamt erkännande av den vidtagna åtgärdens lämplighet. Först

och främst möjliggör den större enhetligheten av fångstammen en större

enhetlighet i fångarnas behandling, som särskilt är av betydelse för den

inre sidan av fångvården. Av vikt synes ock vara att i största möjliga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

man Uppsala fängelses egenskap av gossfängelse får bliva bestämmande

för fängelsets organisation och utrustning i det hela.’ — ''De som haft

lust för självstudier av ett eller annat slag, ha försetts med nödiga hjälpmedel.

Över huvud har ett större krav på individualisering under nuvarande

förhållanden gjort sig gällande än förr och har ock i största möjliga

mån tillmötesgåtts. Till uppväckande av stämning av högtidlighet

och andakt ha vid upprepade tillfällen sångstunder ägt rum inom fängelset,

vid vilka körsång utförts. Även efter avslutandet av de söndagliga

gudstjänsterna förekommer stundom solosång, som alltid i likhet med de

större konserterna mötes av uppmärksamhet och tacksamhet från fångarnas

sida. Av utomordentlig betydelse såsom stöd för den uppfostrande verksamheten

är det arbete, som de unga fångarna ha att utföra. I detta

avseende visar sig snickeriet erbjuda stora fördelar framför andra slag av

arbete.’ — ''Gemensamt arbete i en ljus, rymlig slöjdsal eller ute på trädgårdsfälten

under bar himmel står för mig som idealet för rationellt anordnat

straffarbete för unga brottslingar. Ett trängande behov är, att tillfälle

beredes till ordentlig gymnastik. Om ock svårigheter därför under nuvarande

förhållanden kunna förefinnas under de kallaste vintermånaderna,

så kan dock under större delen av året gymnastik lätt utföras i sammanhang

med de dagliga promenaderna i fånggårdarna.’

Några av kommitténs ledamöter hava avlagt ett besök å fängelset i

Uppsala för att taga kännedom om verksamheten därstädes. Utmärkande

för den nya anordningen är framför allt det större utrymme, som lämnats

åt skolundervisning, gymnastik och uppfostrande arbete. Av de 24 i

fängelset vid tillfället intagna sysselsattes ej mindre än 19 med snickeri.

Yar och en av dessa fångar har sitt arbetsrum (en med stort fönster försedd

cell, vartill dörren hålles låst) med hyvelbänk, verktyg och arbetsmaterialier;

yrkesläraren går från den ene till den andre och undervisar

dem eller infinner sig på deras begäran för att lämna upplysningar. De

nyinkomna sättas ej genast i slöjden, utan få under den första tiden

syssla med andra göromål såsom att knyta nät, spinna, laga strumpor

o. s. v. Det är avsett, att de unga längre fram skola sysselsättas med

trädgårdsarbete, för vilket ändamål intill fängelset belägen jord väntas bliva

disponibel. För skolundervisningen finnes en särskild sal med plats för 6

fångar (under lektionen hava de skärmar mellan sig, så att de ej kunna

se varandra), och där meddelas undervisning i vanliga skolämnen 3 ä 4

timmar i veckan för varje läxlag. Gymnastik bedrives under vistelsen

ute i promenadgårdarna. Enligt vad kommittén erfarit, är det meningen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

att söka vidare utbilda det nya systemet vid IJppsalafängelset, ocli planer

äro å bane att även vid fängelset i Gävle träffa anordningar för de ungas

uppfostran under fängelsetiden.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till

ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det

uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid

måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de

minderårigas uppfostran, som i en enkom för dem avpassad uppfostringsanstalt.

Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostringsverksamhet,

som kommit till stånd på grundvalen av 1902 års lagstiftning,

haft en stor uppgift att fylla och även i det stora hela visat sig

motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av de elever,

som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit laglydiga

och arbetsamma medborgare, under det att de, utsläppta efter ett kortvarigt

fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo med rättvisan

eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att antaga,

att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med en del av dem, som

gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.

Särskilt i fråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott och

dessa äro de flesta — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta domstolen,

goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda

uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen

kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget

synes någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av en

utsträckning, och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda

en sådan.

Yad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig en sådan

inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas

förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid

synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförfarandet till

dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna

arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning

till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna

exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott

än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt.

Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 30 höft. (Nr 34 35). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning

från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt

bör kunna meddelas även vid brott, som beläggas med

straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.

Med denna utgångspunkt är det emellertid dock nödigt att bestämma

eu viss gräns i fråga om strafftidens längd, utöver vilken ej må vara medgivet

att sätta uppfostringsåtgärder i stället för straff. Såsom professor

Thyrén i sitt ovan citerade arbete framhåller, torde nödvändigheten av eu

sådan gräns visserligen icke vara att söka däri, att icke den, som begått

t. ex. ett mord, skulle vara mottaglig för uppfostringsåtgärder. Utan

denna nödvändighet ligger i den allmänna rättsuppfattningen, som icke

skulle känna sig tillfredsställd med att ett så svårt brott fritoges från

straffpåföljd, samt i allmänpreventiva hänsyn. I fråga om var gränsen

skall läggas, kunna åter olika meningar råda. Det synes dock kommittén

föreligga starka skäl att här stanna vid den gräns av 6 månaders straffarbete

och däremot svarande 1 års fängelse, som vid 1909 års riksdag

ifrågasattes. I allmänhet torde kunna sägas, att de brott, som beträffande

minderåriga kunna komma att beläggas med högre straff'', äro av den svåra

beskaffenhet, att ovan angivna hänsyn icke medgiva straffets bortfallande.

I alla händelser synes det vara försiktigast att vid den nu ifrågasatta

förändringen, som ej avser någon omläggning av tvångsuppfostringsinstitutet,

icke gå härutöver. Härtill kommer, att redan en utsträckning till straffarbete

i 6 månader och motsvarande fängelsestraff, såsom nedan visas,

kommer att medföra rätt stora kostnader för det allmänna.

A andra sidan synas skäl ej föreligga att gå under nämnda gräns.

Av de redogörelser, som nedan lämnas rörande minderåriga förbrytare

ådömda eller av dem undergångna straff, framgår, att ett jämförelsevis

stort antal sådana personer ådömts straffarbete i 6 månader, samt att en

betydande del av dessa av fängelsemyndigheterna ansetts lämpliga för

tvångsuppfostran. Gällande strafflag har visserligen för ett jämförelsevis

stort antal brott straffets minimum förlagt vid 6 månaders straffarbete,

vilka brott därigenom angivas såsom svårare; men även en stor del av

dessa brott är otvivelaktigt av sådan art, att förordnande om intagande i

uppfostringsanstalt bör kunna ifrågakomma, där omständigheterna i övrigt

tala därför. Härtill kommer, att domstolen med anledning av bestämmelserna

i 5 kap. 2 § strafflagen kan nedsätta straffet till hälften, och att

alltså 6 månaders straffarbete icke beträffande de minderåriga är att be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 19

trakta som eu minimigräns för dessa brott i samma mening som för vuxna

brottslingar.

Frågan om gränsen bör läggas vid 6 månaders straffarbete eller sättas

lägre, påverkas i viss mån också av möjligheten att erhålla erforderligt antal

platser å lämpliga anstalter. Såsom nedan närmare beröres, har kommittén

vid utredning av sistnämnda fråga kommit till det resultat, att hinder ej heller

härutinnan bör möta för att välja 6 månaders straffarbete såsom gräns.

Av den utav kommittén här ovan föreslagna utsträckningen av tvångsuppfostriugsinstitutet

föranledes direkt ingen annan förändring i lagstiftningen

härom, än att i 5 kap. 3 § strafflagen samt i 8 § av lagen angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran den 27

juni 1902 gives uttryck åt den höjning av fängelsestraffets maximum till

ett år och den utsträckning till straffarbete i högst G månader, varom

ovan talats. Kommittén har ock avgivit förslag till ändrad lydelse av

dessa båda lagrum.

Inom den sålunda föreslagna gränsen skulle domstolarna alltså hava

att välja de fall, som kunna lämpa sig för uppfostringsanstalterna. Beträffande

de omständigheter, som därvid böra vara vägledande, torde do

nuvarande bestämmelserna hava fyllt sin uppgift, och klagomålen, där sådana

framkommit, hava gått ut på att de angivna grunderna icke följts så

noga, som ske bort. Såsom ovan framhållits, hava de anstalter, som hava

att utföra uppfostringsarbetet, på de senare åren ansett sig kunna konstatera

en ändamålsenligare tillämpning. Bet riktiga urskiljandet av de för

tvångsuppfostran lämpade fallen sammanhänger naturligen med den större

eller mindre fullständighet, med vilken undersökningarna rörande do minderårigas

förhållanden utförts. En jämförelse mellan dessa undersökningar

nu och under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande visar, enligt vad

från anstalterna meddelats, att undersökningarna i de till anstalten hänvisade

fallen numera i regel äro mycket fullständiga och giva en god

bild av elevernas föregåenden och deras omgivning. Särskilt böra därvid

omnämnas de förundersökningar, som utförts av föreningen Skyddsvärnet

genom dess centralbyrå i Stockholm samt filialer i Göteborg och Malmö.

Sannolikt är, att den allt större framgången i uppfostringsanstalternas arbete

också berott på en ökad möjlighet för anstalterna att fylla sin uppgift,

sedan deras erfarenhet blivit större.»

Ehuru nu förevarande förslag icke avse någon ändring i de grunder,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

vilka domstolarna hava att följa vid bedömandet utav lämpligheten av att

minderårig intages i allmän uppfostringsanstalt, vill utskottet med anledning

av fattigvårdslagstiftningskommitténs här ovan sist intagna yttrande

erinra om följande i förevarande avseende avgivna yttrande av den kommitté,

vars den 26 oktober 1898 avlämnade betänkande och förslag ligger

till grund för den nu gällande lagstiftningen på området:

»Ett nödvändigt villkor för att verkligen den unge brottslingens

insättande i uppfostringsanstalt länder honom till nytta, är, att han

med hänsyn till utvecklingen av sina själsförmögenheter ännu kan anses

mottaglig för den uppfostran, som kan beredas honom uti ifrågavarande

anstalter. I annat fall bör han så mycket mindre överlämnas till en uppfostringsanstalt,

som man ock kan befara, att han skulle på övriga därstädes

intagna minderåriga kuuna utöva ett skadligt inflytande. Till förekommande

härav har kommittén ansett nödigt att i lagförslaget föreskriva,

att domstol äger meddela ett sådant förordnande, varom nu är fråga, endast

för så vitt den brottsliges ''sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling’ prövas

därtill föranleda, eller med andra ord, därest den brottslige såväl i

sedligt och intellektuellt hänseende befinnes vara ännu så outvecklad, att

man med skäl kan antaga, att han genom uppfostran må kunna rättas.»

Ändringarna Ändringen i 4 § av lagen den 27 juni 1902 består i att paragrafens

* lagen den ff ^re^Je stycke tillagts paragrafen. Denna ändring har föreslagits av fattigjuni

iyo2. vårdslagstiftningskommittén efter det Kungl. Maj:t anmodat kommittén att

vid det kommittén eljest givna uppdrag taga i övervägande dels en av

styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona i skrivelse den 22 augusti

1913 gjord hemställan om vissa åtgärder för beredande av vård åt elever

lidande av tuberkulos och dels en av svenska diakonissällskapet i dess

årsberättelse för år 1914 angående sällskapets hem å Yiebäck gjord hemställan

om lagbestämmelser i syfte att bereda hemmen trygghet mot intagande

i desamma av elever, som äro behäftade med könssjukdom eller befinna

sig i grossess, vilken hemställan förordats av Konungens befallningshavande

i Jönköpings län.

Ändringen i 10 § är på sätt av propositionen framgår betingad av

ändringen i 4 §.

Ändringarna Enligt den nu gällande lydelsen av lagen den 27 juni 1902 stadgas

^agén^deM^ä?* ^ § 2 stycket, att senast åå elev uppnått 20 år, skall han utskrivas

juni 1902. från anstalten, och i 6 § 2 stycket, att styrelsen har att för elev, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

utskrives utse första anställningen, vilken eleven icke äger att utan styrelsens

tillstånd lämna, förr än ett år efter utskrivningen förflutit.

De nu föreslagna ändringarna i 5 och 6 §§, vilka ändringar avse de

nu återgivna stadgandena, hava föranletts av eu av styrelsen för statens

uppfostringsanstalt å Bona den 13 januari 1915 gjord och sedermera till

fattigvardslagstiftningskommittén överlämnad framställning, däruti huvudsakligen

anfördes: I de fall, då elev villkorligt utskrivits enligt 4 §, vore

faran för att styrelsen utövade den styrelsen enligt andra stycket tillkommande

rätt att återtaga eleven en anledning för eleven att kvarstanna i

den för honom utsedda tjänsten. Som däremot någon påföljd icke vore

stadgad för ett brytande mot bestämmelsen i 6 § 2 stycket, vore denna

bestämmelse ganska verkningslös. Enligt 5 § 2 stycket skulle elev utskrivas

senast då han uppnått 20 år. Efter denna tid komme sålunda ett lämnande

av för elev utsedd tjänst icke att medföra någon påföljd för honom.

I de fall, då elev först i 18-årsåldern överlämnats till anstalten, kunde

styrelsen alltför kort tid övervaka, att elev bibehölle sin anställning. Emellertid

vore det av särskild vikt, att dylik övervakning kunde ske ganska

länge under den för eleven särdeles kritiska tiden, som följde på hans

lämnande av anstalten.

I anledning av denna framställning föreslog kommittén, att 5 § 2

stycket måtte erhålla den lydelse, att elev skall utskrivas från anstalten senast

då han uppnått 21 års ålder, och har detta förslag upptagits i propositionen.

Såsom av propositionen framgår, är i 6 § 2 stycket ingen annan

ändring gjord, än som följer av den föreslagna ändringen i 5 § 2 stycket.

■ I de delar, däruti utskottet här ovan icke redogjort för fattig vår dslagstiftningskommitténs

i propositionen åberopade betänkande, får utskottet

hänvisa till betänkandet.

Vid granskning av de i propositionen innefattade förslagen har utskottet

icke funnit anledning till anmärkning mot desamma.

Utskottet får alltså hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

(JARL LINDHAGEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:123 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. a1 i texten