Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om antagande av en lag angående vård och tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar m. m.

1917-02-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om antagande av en lag angående vård och tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1917 kl. 3 e. ro.

Utlåtande i anledning av väckt motion om antagande

av en lag angående vård och tillsyn av ännu kvarvarande

milstolpar m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius*,

Stärner, Alexanderson, greve Spens, Petrén, Dahl,

Tisell*, Permansson*, Schotte*, Lindqvist i Stockholm*, Pettersson

i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,

Karlsson i Fjäl och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 174, har herr Molin i Dombäcksmark anfört följande:

»Vid 1915 och 1916 års riksdagar hemställde undertecknad, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

taga i övervägande, vilka åtgärder, som kunde anses erforderliga för beredande

av vård och tillsyn åt de i byggningabalken 25 kap. 3 § omförmälda,

ännu kvarvarande milstolpar, ävensom, därest så befunnes nödigt,

förelägga riksdagen det förslag, till vilket ett sådant övervägande kunde

giva anledning.

Vid bägge riksdagarna blevo mina motioner i ämnet avslagna.

Då trots tillstyrkande utlåtanden från riksantikvarien och styrelsen

för svenska naturskyddsföreningen vederbörande tillfälliga utskott ej velat

ägna denna fråga den uppmärksamhet, den otvivelaktigt förtjänar, och då,

med vad tiden går, de milstolpar, som ännu finnas kvar, äro utsatta för

vandalism och förfall, ser jag mig nödsakad att ännu en gång framföra

frågan, i hopp om att något nu äntligen måtte göras för milstolparnas beBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 4 käft. (Nr 4.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Frågans föregående

behandling.

1915 års riksdag.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

varande. Därest frågan skall bliva föremål för en långvarig utredning,

är fara å färde, att inga milstolpar finnas kvar, då utredningsresultatet

föreligger.

I anledning bärav yrkas, att riksdagen på vederbörande utskotts förslag

för sin del må antaga eu särskild lag i ämnet eller, därest så ej kan

ske, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, om möjligt,

redan till nästa riksdag framlägga förslag till lag angående vård och

tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar.»

Såsom motionären anfört, har han vid såväl 1915 som 1916 års

riksdagar väckt motioner med ovan angivna innebörd.

1915 års motion hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga

utskott. Sedan riksantikvarien och svenska naturskyddsföreningen avgivit

yttranden över motionen, anförde utskottet i sitt utlåtande:

»Utskottet beklagar i likhet med motionären den vanvård och den

vandalism, för vilken mången gammal milstolpe, som varit värd ett bättre

öde, varit utsatt i vårt land.

Staten kan dock icke enligt utskottets mening ingripa för tillvaratagandet

och bevarandet av samtliga milstolpar, under vilken benämning

utskottet innesluter samtliga vägmärken, utmärkande såväl hel mil som halveller

kvartmil inom landets olika delar. Ett så vittomfattande ingripande

kan icke motiveras därav att eu del milstolpar måste anses hava ett verkligt

kulturhistoriskt värde. Ett metodiskt sakkunnigt uppsökande genom statens

försorg av samtliga milstolpar, önskvärda att bevaras, skulle enligt

utskottets förmenande förutsätta en så stor apparat, att densammas åvägabringande

ej heller bör sättas ifråga.

Av ortliga myndigheter torde, såsom även av motionären framhålles,

vägstyrelserna vara de som i första hand kunna tänkas lämpade att vårda

sig om milstolparna. Men ett generellt åläggande för vägdistrikten att

vidmakthålla samtliga milstolpar torde med kännedom om dessa vägmärkens

skiftande värde vara att driva pietetshänsynen väl långt, något som

särskilt skulle framträda vid en jämförelse med det förhållandet, att vägdistrikten

enligt gällande väglag icke äro ålagda att uppsätta avståndsraärken

enligt nuvarande mätsystem.

Det synes däremot utskottet, som om det borde kunna förväntas, att

det enskilda intresset i orterna skulle känna sig manat att frivilligt påtaga

sig det arbete och de kostnader, milstolparnas vidmakthållande kan kräva.

Enligt utskottets mening torde det nämligen närmast vara av pietetshänsyn

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 3

eller av eetetiaka skal att beklaga, därest milstolparna försvunne ur landskapsbilderna,

där man av ålder varit van att so dom och åt vilka de

‘““utskott* hyse^1 därför den enligt utskottets förmenande välgrundade

tillförsikten, att de inom olika landsdelar bildade fornminnesfoieningarna,

hembygdsföreningarna och andra sammanslutningar skola taga initiativ oc i

ledning vid företagande av de åtgärder för milstolparnas vårdande vilka i

förevarande motion åsyftas. Med hänsyn till svenska naturskyddsföreningens

bifogade uttalande förväntar utskottet aven, att denna fogning ell

den för hembygdsvård under bildning varande sammanslutningen skall agna

den omhandlade frågan sin uppmärksamhet och sitt intresse.

Det torde även vara att hoppas, att vägstyrelsernas och de väghållningsskyldigas

intresse för saken bör kunna väckas, något som redan skett på

sina håll och att väghållningsdistrikten således mera allmänt skola fnvil gt

åtaga sig att vidmakthålla milstolparna, en angelägenhet, vartill de, såsom

förut påpekats, torde vara särskilt skickade.

Föratom den av utskottet ovan behandlade fragan om positiv verksamhet

för milstolparnas vidmakthållande har av motionären jämväl berörts

spörsmålet om rättsskydd för desamma. Med anledning av^ vad motion - ren därutinnan vttrat anser sig utskottet hora anmärka att det, oavsett

upphävandet av 25 kapitlet byggnmgabalken beträffande de allmänna vä

garna på landet, icke därmed torde vara uteslutet, att 19 kapitlet 20 §

strafflagen skulle fortfarande vara tillämpligt på skadegörelse a såväl a landet

befintliga milstolpar som inom städernas områden befintliga Däremot

torde då såsom av riksantikvarien framhållits, icke ens de äldsta milstolparna

kunna räknas till de verkliga fornminnena, kungl. forordningen

angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande med desto mi d

fog kunna göras tillämplig på milstolparna i gemen. ...

Emellertid finnes det, förutom det icke obetydliga antal för de o i

landsdelarna karaktäristiska eller mera konstnärligt utförda milstolpar,

vilka införlivats med Nordiska museets samlingar eder liknande anläggningar

inom landets olika delar, fortfarande åtskilliga milstolpar kvarstående

ute å landsbygden, vilka äro av den ålder eller äga ett sa konstnärligt

utförande, att de jämväl kunna betraktas såsom veikliga ku u - minnesmärken. På sätt riksantikvarien omnämnt har all; mera uppomrksamheten

inriktats på vikten att tillvarataga och bevara icke blott verkliga

fornminnen utan även föremål, vilka, ehuru av yngre datum, också aga

ett högt kulturhistoriskt värde. Detta nya skyddsområde år for naiva
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

1016 års

riksdag.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

varande föremål för hehaiiäHng.v den av Kungl. Maj:t på riksdagens initiativ

f. 1313 formmnnesvårdskommittén. Enligt vad utskottet inhämtat

lar kommittén komma att föreslå, att staten för bevarandet av typiska

exemplar av hithörande föremål med högt kulturhistoriskt värde bereder

sadana exemplar ett rättsskydd, liknande det, som om fornminnena gäller

uti forutberorda kungl. förordning om dessas fredande och bevarande Då

de gamla milstolparna äro att räkna till det angivna skyddsområdet, skulle

daiest vissa slags milstolpar ävensom på sina håll förekommande vägvisare

iinge anses aga ett högt kulturhistoriskt värde, således i varje fall typiska

^“£ ,aV dessa vagmärken genom statens ingripande beredas ett särskilt

rättsskydd och sålunda okad säkerhet vinnas för deras räddande undan

förstörelse samt bevarande för eftervärlden.

v +TlVi8t -T61'' 61S utskottet böra fästa uppmärksamheten därå, att

nSeW ”9 2<i§ strafflagen icke Ange anses tillämpligt på skade
görelse

a milstolpar, Konungens befallningshavande torde äga att efter

arom gjord framställning genom fridlysning bereda rättsskydd jämväl förandra

milstolpar än de nyss berörda.»

„ grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte till

någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan blev bifallen.

Den av motionären år 1916 väckta motionen hänvisades till andra

utlåtande118 tdlftlllga utskott> som över densamma avgav följande

»I likhet med motionären finner utskottet det beklagligt, att våra

gamla mfistolpar ägnas eu så bristfällig tillsyn och omvårdnad, att de ofta

bliva förstörda. Visserligen är deras kulturhistoriska och konstnärliga

värde mycket vaxande, men det finnes åtskilliga gamla, synnerligen vackra

milstolpar, som giva en karaktäristisk prägel åt landskapsbilden och som

för den ort, varest de äro resta, ofta äga ett rätt högt affektionsvärde Å

andra sidan finnas mer eller mindre förstörda milstolpar, som mera bidraga

att forfula an att pryda den plats, där de finnas. 6

. De aldsta kända milstolpar härleda sig från 1600-talet och de yngsta

flan mitten av 1800-talet. Genom våglängdernas bestämmande enligt

metersystemet ha dessa stolpar väsentligen förlorat sin egentliga uppgift

och från att ha vant vägmärken övergått att bliva ett slag av minnesmarken.

Emellertid äro de icke tillräckligt ålderdomliga för att räknas

till fornminnen i egentlig bemärkelse, och det skydd, som förordningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 5

angående forntida minnesmärkens fredande ock bevarande avser att bereda

de verkliga fornminnena, torde sålunda icke utan vidare kunna göras tilllämpligt

på våra gamla milstolpar.

Ehuru utskottet alltså erkänner det bebjärtansvärda i motionens syfte,

anser utskottet frågan dock icke vara av den betydelse, att den lämpligen

bör göras till föremål för en skrivelse från riksdagens sida till kungl.

Maj:t. Ett allmänt stadgande om en planmässig vård av milstolparne

kunde nämligen lätt leda till avsevärda kostnader. Flera av de värdefullare

och märkligare milstenarne torde för övrigt redan nu vara tillförsäkrade

en fullt tillfredsställande omvårdnad från enskildes och ortsmyndigheters

sida. Det i våra dagar starkt framträdande intresset för hembygdsvård

har här ett synnerligen lämpligt och tacksamt verksamhetsfält, och

även den svenska naturskyddsföreningen har uttalat sin varma sympati

för motionens syfte. Då härtill kommer, att, efter vad utskottet tror sig

veta, den nu sittande kommittén för omorganisation av fornminnesvården

har — sannolikt icke minst på grund av motionärens framställning i ämnet

till förra riksdagen — sin uppmärksamhet riktad på frågan, finner utskottet

häri ytterligare ett motiv att icke nu tillstyrka särskilda åtgärder i ämnet.»

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att motionen icke

måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda, vilken hemställan av

kammaren bifölls.

Lagutskottet finner i likhet med förenämnda tillfälliga utskott vid

1915 och 1916 årens riksdagar det synnerligen önskvärt, att föremål av

kulturhistoriskt värde lika väl som fornminnen och naturminnesmärken

skyddas mot förstörelse och vandalism. Då emellertid betydelsen av dessa

kulturhistoriska minnesmärken allt mera ingår i det allmänna medvetandet,

varom det stigande intresset för dylika minnesmärkens tillvaratagande och

bevarande i orterna bär tydligt vittnesbörd, samt i allt fall särskilda lagstiftningsåtgärder

ej gärna kunna ifrågasättas allenast för den mycket begränsade

del därav, som utgöres av kvarvarande milstolpar, finner utskottet

sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärens framställning.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETEESSON.

Utskottets

yttrande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.