Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion.

1917-05-07 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:49, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1917 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet

väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Stam er, Rogberg*), Alexanderson,

greve Spens, Permansson*), Klöf beck*), Fant, Persson i Norrköping, Holmdahl,

Zelahn, Lindley i Söderhamn, Rehn och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 30 december 1916 dagtecknad proposition, nr 39,

vilken hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om

försäkringsrörelse.

Beträffande innehållet av berörda förslag ävensom de skäl, varå

detsamma grundats, får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

en inom första kammaren av herr Carl G. Ekman väckt, till utskottet

hänvisad motion, nr 101, däruti anförts följande:

»Den föreliggande propositionen nr 39 om ny försäkringslag är liksom

sina föregångare typisk i fråga om det sätt, varpå den vill ''fullt

trygga försäkringstagarnas intressen’. Om behovet härav har försäkringsinspektionen

talat i sitt utlåtande, liksom den talar om behovet av

att vissa missförhållanden inom livförsäkringen snarast möjligt avhjälpas.

Och bestämmelserna om hur verksamheten skall bedrivas och kontrolleras

enligt de mest solida grunder äro också många och ingående. Men det

finns en annan, icke mindre viktig sida av saken, som i detta lagförBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 38 käft. (Nr 49.) 1

Proposi
tionen.

Motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

slag liksom i de föregående icke synes mig vara tillräckligt tillgodosedd.

Det är frågan om hur den stora mängden av försäkrade skall kunna få

sina intressen skyddade gent emot vissa mäktiga privatintressen, som i

vissa avseenden strida mot de förra.

Det gäller därvid i främsta rummet livförsäkringen, vilken genom

själva sin natur låter en person stå i ett närmare och mera intresserat

förhållande till det bolag, vari han är försäkrad, än vad fallet är inom

någon annan försäkringsgren. Efterföljande förslag har därför främst

tagit sikte på livförsäkringen, fastän det naturligtvis även är avsett att

verka betryggande i fråga om andra slag av försäkringsbolag.

Livförsäkringen har nu blivit en angelägenhet av en ofantlig social *

och nationalekonomisk betydelse. Den förr ganska vanliga motviljan,

förenad med misstroende, varmed livförsäkringsidén möttes, torde nu i

huvudsak ha gett vika, och de flesta inse, att det är till deras eget och

deras anhörigas bästa, om de lyssna till maningen att livförsäkra sig.

Men i samma mån som denna insikt växer och även de ekonomiskt vanlottade

söka att genom fullgörande av inbetalningar till livförsäkringsbolagen

bereda familjen största möjliga framtida trygghet, i samma

mån framstår det också såsom ett verkligt statsintresse, att denna sak

kommer under en effektiv lagstiftning, så att det icke må kunna finnas

fog för den invändning, som ännu ibland höres, att ''livförsäkringen

blott är till för att de styrande i bolagen skola få dra fördel av folkets

pengar.

Det kan numera anses vara ett allmänt erkänt faktum, att livförsäkringsverksamheten

är till för de försäkrades skull. Det var med utgångspunkt

därifrån, som på sin tid de s. k. ömsesidiga livförsäkringsbolagen

började, och det är ock insikten om sagda faktum, som föranlett

antagandet av en försäkringslag, sådan den nu är, och tillsättandet

av en försäkringsinspektion. Dennas blotta tillkomst tycks emellertid

vara höjdpunkten av de medgivanden, man hittills velat göra åt den försäkrade

allmänhetens särskilda intressen. Inspektionens granskningsbefogenhet

avser huvudsakligen gällande bestämmelsers efterlevnad och

bolagens soliditet. Någon trygghet för att allt blir skött på bästa sätt

och var och en får sitt medför icke denna institution. Ja, den medför

en nackdel i det avseendet, att ett falskt sken av en sådan trygghet

likväl sprides genom inspektionens blotta tillvaro. Det finns exempel

på, att livförsäkringsbolag försökt göra reklam med detta inspektionens

anseende såsom betryggande och velat lugna allmänheten med, att bolagen

stode under inspektionens kontroll, även när kontrollen varit som

mest värdelös. Inspektionen har t. o. m. för några år sedan funnit sig för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 3

{inlåten att i tidningspressen dementera dylika överdrivna föreställningar,

i det den förklarat, att Törsäkringsinspektionens ämbetsmyndighet är

genom försäkringslagen starkt begränsad, och det är endast i vissa särskilt

angivna fall — såsom då avvikelse sker från försäkringslagen eller

från bolagsordningen eller från övriga för bolagets verksamhet stadfästa

grunder eller då tillräckliga tillgångar för redovisning av försäkringsfonden

saknas — som inspektionen äger direkt ingripa’.

Att denna möjlighet och skyldighet att fullt betrygga allmänhetens intressen,

vilka menige man anser vara alldeles självskriven för försäkringsinspektionen,

i själva verket icke förefinnes för inspektionen och icke heller

för försäkringsbolagens revisorer är en mycket betänklig brist i försäkringslagen,

en brist som synes mig ofördröjligen böra fyllas. Det står här alltför

stora intressen på spel för den svenska allmänheten. Vid slutet av år 1915

voro i de svenska livförsäkringsbolagen försäkrade betydligt över 900,000

personer av Sveriges befolkning med ett sammanlagt försäkringsbelopp av

mer än 1 V2 milliard kronor. Denna enorma summa är de försäkrades egendom

åstadkommen med deras i bolagen insatta besparingar, genom vilka

de, var och en efter sin förmåga, velat ernå taygghet mot de ekonomiska

olyckor, som ett dödsfall kan medföra, och detta på de möjligast fördelaktiga

villkor, enligt vad bolagens prospekt och reklamer utlova. När

man erfar, att dessa tusentals millioner, tillhörande nära 1 million medborgare,

äro i vissa avseenden utlämnade åt några få enskilda personers

godtycke måste man finna det synnerligen önskvärt att varje utrymme

för ett sådant begränsas. Ty i försäkringslagen, den förut antagna

liksom den nu föreslagna, saknas tillräckliga alltmer uppenbart av behovet

påkallade bestämmelser till effektiv begränsning av bolagsstyrelsens

makt. Att några enstaka personer, nämligen styrelsen och dess medintressenter

äro allenarådande i ett stort bolag, vars övriga intressenter

i verkligheten kunna räknas i tusental, ja i vissa fall i hundratusental,

är ju någonting abnormt. I alla andra bolag är det, såsom naturligt är,

delägarna, som i sista hand bestämma, medan styrelsen blott är verkställande

och mer eller mindre ledande. I ett försäkringsbolag, där de

försäkrade rätteligen borde ha en verklig delägares ställning, kunna

de i de allra flesta fall icke på något sätt bestämma över bolagets angelägenheter.

Rättvisan fordrar härvidlag, att man gör skillnad mellan aktiebolag

och ömsesidiga bolag. Lämpligheten av livförsäkringsaktiebolags förekomst

över huvud taget kan ju ifrågasättas, men då de nu finnas, utge

de sig i alla fall icke för att vara något annat än vad de äro. Den

som låter försäkra sig i ett dylikt bolag vet eller borde åtminstone veta,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

att han icke får en delägares ställning där, och att det är aktieägarna

som i allt bestämma. Icke så med de ömsesidiga bolagen. Dessa äro

angelägna att framhålla, att de försäkrade enligt ömsesidighetsprincipen

äro delägare, ''bolagets rätta ägare’, som ha rösträtt på bolagsstämman

och ''själva äga och bestämma över bolaget’. Men vid detta vackra

teoretiska erkännande stannar det också. Ty i praktiken är det så, att,

då det ömsesidiga bolaget grundas, det vid sin sida får ett s. k. förlagsaktiebolag,

vars delägare bli de faktiskt bestämmande, i det att de

även vid försäkringsbolagets stämma ha en röst pr aktie. Antalet av

dessa aktier kan t. ex. i vissa fall vara 1,000 st., och för att uppväga

dem erfordras alltså 1,000 försäkrade. Envar förstår emellertid, att 1,000

försäkrade aldrig infinna sig till bolagsstämman, såvida det icke sättes i

gång en synnerligen kraftig agitation. Någon dylik förekommer icke,

enär de försäkrade i regel hållas i okunnighet om sådana detaljer i

bolagets skötsel, vilka man kunde vilja anmärka emot. Dessutom skulle

det vara omöjligt för någon utom styrelsen att med kallelse anträffa så

många försäkrade, såvida icke en offentlig agitation för saken kunde

sättas i gång, vilket naturligtvis möter stora svårigheter.

Då nu regeln är, att styrelsen och något fåtal släktingar eller vänner

till densamma inneha alla aktier i förlagsaktiebolaget, blir styrelsen faktiskt

enväldig gent emot de försäkrade i ett livförsäkringsbolag. I beslut

på bolagsstämman, som röra styrelsens förhållande till bolaget, får den

visserligen enligt lag icke delta, men dessa saker ställa nog i regel de

övriga medlemmarne i förlagsaktiebolaget om till styrelsens belåtenhet.

Ty man måste ha klart för sig, att det naturligtvis är bolagets stiftare,

som från början övertaga aktierna i förlagsaktiebolaget och välja sig

själva till styrelse samt noga tillse, att de aktier, som eventuellt överlämnas

åt andra personer, komma i händerna på sådana, som i allt kunna anses

följa styrelsen, eller över huvud taget till sådana personer, av vilkas aktieövertagande

styrelsen har fördel.

Medveten därom, att den icke behöver frukta någon opposition, än

mindre något mothugg på bolagsstämman, ävensom därom, att bolagets

revisorer lika val som försäkringsinspektionen vanligen icke kunna uppträda

annat än som rena siffergranskare, kan alltså styrelsen sköta bolagets

angelägenheter ganska mycket efter eget behag. Nu borde det vara

självklart för alla, att den mänskliga naturen — i sig själv svag, då den

ser ett gott tillfälle att gynna de egna intressena — på ett och annat

håll, där hänsynen till medmänniskor icke är någon regel, som stålsätter

karaktären, helt enkelt måste duka under för sådana frestelser. Men av

detta solklara psykologiska faktum synes icke tillräckliga spår i försäk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.9.

5

ringslagen. Den avser blott förebyggande av de grövsta missförhållanden,

och icke heller då är den alltid betryggande, såsom nogsamt framgått i

mer än ett fall, då inspektionen icke knnnat följa händelsernas utveckling

i tid utan kommit för sent med sitt ingripande. Man erinrar sig

särskilt fallet med livförsäkringsbolaget Kronan. Hur man skall tyda

förekomsten av en dylik lucka i lagen är icke gott att säga. Skulle det

kunna vara möjligt, att här förelåge en obehörig hänsyn till de många

på samhällsskalan högt uppsatta män med stor makt, som i de flesta fall

utgöra styrelserna i våra livförsäkringsbolag? Måhända räkna vederbörande

på, att den sekretess, varmed man förstått att omge livförsäkringsbolagens

förhållanden, skall visa sig kunna från allmänhetens kännedom

undanhålla alla fall, vilka kunde vara ägnade att illustrera, vad

ovan påpekats? Då har man i så måtto rätt, att denna i allo olämpliga

sekretess i de flesta fall hindrar allmänheten från att kunna bedöma, i

vad mån dess rätt eventuellt kränkes. Men allt emellanåt dunstar det i

något särskilt fall ut bland allmänheten ''ett och annat, som visar, att

allt icke är bra som det är.

Härvid åsyftas icke dessa s. k. livförsäkringsprocesser mellan eu

försäkrad eller hans rättsinnehavare och försäkringsbolaget, ty de grunda

sig ofta, om icke oftast på försäkringsägarens oförmåga eller ovilja att

rätt förstå försäkringsvillkoren och deras tillämpning. Man kan i stället

peka på sådana allmänt kända fall som de upprepade skandalerna i

Livförsäkringsbolaget Kronan, vidare vad som i fråga om de försäkrades

rättslöshet framkom under förutvarande direktören i Livförsäkringsbolaget

Sveda Idamrins process mot Svecia, ävensom Livförsäkringsbolaget Vasas

avtal med det danska ’Tryg’, vilket hade till följd, att en enda utländsk

man kunde såsom innehavare av aktiemajoritet i Vasas förlagsaktiebolag

helt bestämma över detta svenska livförsäkringsbolag. Kanske de som

äro upphovet till denna försäkringslag invända, att enstaka oegentligheter

förekomma på alla områden och lika litet kunna förebyggas inom livförsäkringsrörelsen

som annorstädes. Dessa svarar jag, att dylika oegentligheter

kunna i väsentlig mån undvikas genom lagbestämmelser, vilka

här av mig skola föreslås. Men än mer: jag har kännedom om att

man på vissa håll är i färd med att glida in i ett system att gynna

privatintressen på de försäkrades bekostnad. Vad sägs om att direktören

i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag — visserligen ett av de större —

tillförsäkrat sig själv i arvode och tantiöm en årlig inkomst av mellan

30,000 och 40,000 kronor av de försäkrades medel? Vad sägs om, att

styrelsens ledamöter för sitt mycket minimala arbete förse sig med 4,000

kronor om året, kanske i år mera? I ett dylikt bolag kan man dock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

brösta sig över ''omsorgen om de försäkrades vinstintressen'' och att

förvaltningsomkostnaderna hållas så låga som möjligt. Granskas närmare

omsorgen om de försäkrades vinstintressen, kan den emellertid även på

annat sätt ta sig nog så underliga uttryck. Vad sägs om en dylik

omsorg, som visar sig i att icke var och en får, vad han är berättigad

till av bolaget? Vid utbetalningen av denna så nitiskt hopsparade vinst

händer det nämligen, när så är möjligt, att man tillämpar en princip —

som för övrigt går igen även vid andra utbetalningar — att om man

kan kringskära, vad som tillkommer en enskild, så gagnar detta det stora

flertalet försäkrade, genom att bolagets behållning, och därmed vinstfonden,

ökas. Alltså: den stora massan av försäkrade får (dock icke i

lika hög grad som direktören med sin tantiém) glädja sig över behållningens

stadiga ökande, men denna massa består av enskilda, av vilka

var och en kan råka ut för att få bidraga till ökningen genom att bli

ett offer för ledningens mani att på mångahanda sätt pressa upp behållningen

med mesta möjliga.

Det är nu visserligen en mycket svår sak att reglera dessa förhållanden

på ett fullt tillfredsställande sätt. Men givet är, att man icke

får slå sig till ro därmed, utan i detta som i så många andra fall får

man försöka göra vad som är möjligt. En del av de svårigheter, som

här förefinnas, torde för övrigt mest bero på, att några andra vägar än

de nu brukliga förvånande nog icke försökts. Vad som brukar invändas

mot den praktiska genomförbarheten av en förbättring får man en god

föreställning om genom uttalanden för några år sedan av en insändare

i försäkringstidningen Gjallarhomet. Utgångspunkten är den förut omnämnda

processen mot livförsäkringsbolaget Sveda, varom en daglig

tidning hade skrivit: ''De förhållanden, som den blottat, äro nämligen

icke någonting för Svecia säreget. Gången är alldeles densamma inom

alla andra ömsesidiga bolag, som vid sidan ha förlagsaktiebolag, och

någon anmärkning däremot har icke framställts ens under denna rättegång.

Anledningen till att uppmärksamheten icke kommit att fästas å

det rättsvidriga i att utomstående berättigas fatta avgörande beslut i ett

livförsäkringsbolags angelägenheter, även där deras egen rätt på det

mest tydliga sätt strider mot bolagets verkliga delägare, torde vara, att

något till den grad eklatant exempel icke hittills kommit till allmän

kännedom. De vid rådhusrätten tvistande ha emellertid, kanske utan att

ens ana det, gjort försäkringstagarna en stor tjänst genom att rikta deras

uppmärksamhet på vilka faror de löpa, så länge hittills följd praxis

i fråga om rösträtt å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag följes.

Vare sig rättens utslag går i ena eller andra riktningen, har den slående

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

7

intressemotsatsen påvisats och understrukits.’ Härtill anmärkes i Gjallarhornet,

att, enligt erfarenheten, de försäkrade trivas bra även i ett livförsäkringsa/cffebolag,

oaktat de* i sådana bolag, på ett par undantag när,

äro berövade all medbestämmanderätt. Och beträffande de ömsesidiga

livförsäkringsbolagen med förlagsaktiebolag uppträda de försäkrade endast

sällan vid deras stämmor, om man ej räknar med de förlagsaktieägare,

som tillika äga rösträtt som försäkrade. Det fortsättes: ’I de ömsesidiga

livförsäkringsbolag, som icke hava förlagskapital och där försäkringstagarna

alltså ensamma behärska bolagsstämman, blir det styrelsens och

revisorernas sak att se till att bolagsstämman blir något så när talrikt

besökt. Om ej för annat måste man för betryggande av omvalen stöta

på sina närmaste vänner att gå upp på stämman. En och annan gång

kan det bli litet starkare tillströmning, och det är, när någon oppositionsman

drivit agitation för personändringar i styrelsen eller bland revisorerna.

Sådant märks emellertid i god tid, och de ledande uppbringa då vanligen

utan svårighet ett tillräckligt stort röstetal för att behärska situationen.

Ett exempel på, att en styrelse i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag fått

vika för oppositionell sammanslutning bland de försäkrade torde vara så

gott som okänt. Åven i aktiebolag, där viss rösträtt inryms åt de livförsäkrade,

har man gjort samma iakttagelse, att rösträtt är dem fullkomligt

likgiltig, och att den därför utövas blott i ett försvinnande fåtal

fall. I ett svenskt aktiebolag, där den ena revisorn skall väljas av de

försäkrade, har valet ofta bestämts av en enda person, om vars närvaro

i det viktiga ögonblicket man måst på förhand förvissa sig.

Av vad vi anfört framgår, att de försäkrades medverkan vid ett

livförsäkringsbolags ledning är och förblir allenast en tilltalande teori.

Dess förverkligande stöter på ett oöverstigligt praktiskt hinder, att de

försäkrade icke vilja vidkännas det besvär, som är förbundet med utövningen

av dem tillerkänd makt. Att taga kännedom om bolagets

förhållanden i den omfattning, att man kan bilda sig ett omdöme rörande

vid bolagsstämma föreliggande ärenden, tar tid och kraft i anspråk, ocli

därför resonera de allra flesta som så, att saken nog reder sig dem förutan.

Det får nämligen noggrant ihågkommas, att detaljerna av ett livförsäkringsbolags

rörelse ej ligga så klara för menige man som affärer

av annat slag.

Under sådana förhållanden är det heller icke skäl i att allt för starkt

betona nödvändigheten av försäkringstagarnas rösträtt och timra upp

några slutledningsbyggnader med denna lösa grund som bas. Försäkringstagarna

i ett livförsäkringsbolag äro predestinerade att hemfalla under

envälde; antingen är detta envälde redan på förhand organiserat för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

deras räkning, vilket är det förståndigaste, eller ock framgår enväldet

med logisk nödvändighet ur deras eget fria val. Man utser en överhet,

en styrelse, som en gång vald, om den blott bibehåller enigheten, ej kan

mot sin vilja entledigas.’

Det framhålles dock i slutet av den åsyftade artikeln, att bestämmelsen

om att de försäkrade få övervara bolagsstämma och taga del av

vad därvid försiggår samt av styrelsens föreliggande utredningar innebär,

att den viktiga princip, som ligger i ett visst slags publicitetskontroll, blivit

uttryckligen fastslagen.

Uttalandet i Gjallarkornet framgår sålunda först och främst ur den

gamla kända regeln, att allt är bra som det är, tydligen vilande på det

lika gamla och kända faktum, att de fall, då det icke är bra, icke ingå

i vederbörandes sakkunskap. Ännu en gång må betonas, att de fall, då

försäkrades rätt verkligen kränkes, nästan aldrig komma till en större

allmänhets kännedom. Men de existera, såsom jag ovan framhållit. För

de försäkrades likgiltighet mot bolagsstämmorna i de ömsesidiga bolagen

rekommenderas av artikelförfattaren själv ett botemedel: styrelsens åtgärder

att dra de försäkrade dit. Felet är blott att artikelförfattaren icke

kan tänka sig, att styrelsen kan vara intresserad av en sådan åtgärd på

andra grunder än att omvalen måste tryggas. En helt annan sak

blir det emellertid här, om åtgärden föreskrives i lag. Och en helt annan

sak blir det med styrelsens villighet att effektivt efterkomma föreskriften,

därest endast en minoritet inom styrelsen, såsom rimligt och rättvist är,

utses av förlagsaktieägarna, där sådana finnas, medan de övriga styrelsemedlemmarna

utses av de försäkrade särskilt samt av regeringen. Och

förlagsaktiebolagets delägare finge, liksom de andra, på bolagsstämman

blott ha en röst per person, icke per aktie. Man kunde då alltid vara

säker på att alltid få ihop en hel del försäkrade, om än naturligtvis icke

alla, vilket ju icke heller vore önskvärt redan ur lokalfrågans synpunkt.

Att icke heller någon liten klick bland de försäkrade kunde tillvälla sig

obehöriga fördelar framför de övriga har man säkerhet för i försäkringslagen,

dels om i det nya förslagets § 168 bland de ärenden, som en

stämmodeltagare icke må besluta om, även upptagas sådana frågor, genom

vilka hans egen redan förefintliga eller genom förslagets avgörande uppstående

rätt strider mot någon annans på samma sätt förefintliga eller

uppstående rätt, dels i §§ 185 och 186 om klander av bolagsstämmobeslut,

därvid dock i § 186 bestämmelsen om att de klandrande dock

skola vara minst 1U av sammanlagda antalet röstberättigade bör såsom

orättvis utgå, dels slutligen i den av mig föreslagna bestämmelsen om

tillsättande av visst bestämt antal styrelseledamöter genom regeringen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49-

9

och förlagsaktiebolaget, där det finnes kvar, vilket är fallet hos flertalet

ömsesidiga bolag. Genom bestämmelsen att man icke får avgöra sin

egen rätt hindras exempelvis en viss vinstgrupp bland de försäkrade att

tillskansa sig obehöriga vinstförmåner å de övrigas bekostnad.

Detta är det viktigaste villkoret för att de försäkrade må i praktiken

uppnå den teoretiskt dem redan tillerkända bestämmanderätten i

bolaget: alltså en effektiv och väl avpassad begränsning av styrelsens

och förlagsaktiebolagets makt. Men det finnes också ett annat villkor,

som knappast är mindre viktigt. Det har redan förut i denna motivering

framskymtat: det är en effektiv kontroll.

Vanligen är det ju verkställande direktören, som sköter bolagets angelägenheter.

Styrelseledamöterna i övrigt kunna icke sägas utgöra någon

effektiv garanti mot hans förehavanden, lika litet som revisorerna

utgöra det mot honom eller styrelsen. Revisorerna fatta nämligen för

det mesta sin uppgift endast såsom rena siffergranskare (och de ha knappast

heller någon möjlighet att komma mycket längre i en omfattande

affär). Ungefär samma sak gäller om försäkringsinspektionen.

För att nu åter citera Gj allar hornet finner man där angående skandalen

i Kronan: ’Den som främst här drabbas av ansvaret är den vid

1904 års slut fungerande styrelsen, som enligt vad vi med bestämdhet

veta kategoriskt avböjt alla varningar och hänvisat till sitt ''förtroende’

till verkställande direktören. Det är ingen konst att visa förtroende, när

de obehagliga följderna av ''förtroendet’ drabba tredje man. Det är väl

också därför som lagen uppdragit en del gränser för slikt ''förtroende’

och bestraffar det ''förtroende’, som går längre, under den något mindre

gentilt klingande rubriken: vårdslöshet mot huvudman.

Bolagets herrar ordinarie revisorer hava spelat en nästan stum roll

i dramat; deras enda bidrag till detsamma har varit en förklaring, att

de funnit allt i sin ordning, och en tillstyrkan om decharge. De hava

också — — —.’

Det erfordras tydligen ändrade bestämmelser för revisorerna och försäkringsinspektionen

angående kontrollen, som ju dock redan nu i viss •

mån åligger dem. Men hur mycket dessa myndigheter än ivra för sin

granskningsuppgift måste det dock vara mycket som undgår dem. I

själva verket är och förblir det endast en säker kontroll, som står till

buds. Det är den i alla bolagets angelägenheter deltagande personalens.

Rätteligen borde denna genom formlig lagbestämmelse åläggas såväl att

vägra medverkan till allt oriktigt som även att genast underrätta myndigheterna,

därest något oriktigt likväl sker. Men i svensk lagstiftning

har man ju hittills sökt att så mycket som möjligt undvika att på såBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 38 käft. (Nr 49.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

dant sätt inblanda en i enskild tjänst anställd person. Staten bar ju åtminstone

ännu så länge icke alltid möjlighet att skydda honom för hämnd,

och åtskilliga andra olägenheter kunde ju vållas. Men en sak är åtminstone

nödvändig: lagförbud för ett bolags ledning att på något som helst

sätt hindra personalen från att bringa till ofientligheten sådana av bolaget

vidtagna åtgärder, som kränka någons rätt eller otvetydigt sätta den

i fara.

Att principen om offentlighetens ljus över livförsäkringsbolagen är

erkänd även i fackmannakretsar framgår av det förutnämnda uttalandet

i Gjallarhornet, där publicitetens vikt framhäves. Såsom exempel på vad

det det kan bli fråga om nämner jag, att i ett bolag, om vars tydliga

strävan att gynna privata intressen på de försäkrades bekostnad jag förut

meddelat ett och annat, har nyligen ett försök gjorts att fullständigt

klavbinda tjänstemännens yttrandefrihet, fastän på grund av de hotades

eniga uppträdande en ändring i bestämmelsens skarpaste uttryck vanns,

vilken mildring man emellertid torde ha skäl att betrakta såsom i praktiken

betydelselös. Vad sådant kan betyda jämfört med vad som i övrigt

angående bolaget ifråga sipprat ut fordras ingen som helst skarpsinnighet

för att förstå.

Försäkringsbolagens grunder och soliditet samt de rättsförhållanden,

som skola råda mellan bolagen och de försäkrade, äro ju enligt försäkringslagen

offentliga. Om offentligheten beträffande tillämpligheten av allt

detta, särskilt de försäkrades utbekommande av sin rätt, finnes ingenting

i lagen stadgat. Ett stadgande finnes verkligen, men det är negativt:

i § 227 föreskrives att ’vad försäkringsinspektionen eller dess ombud

vid granskning av böcker, räkenskaper och handlingar eller vid bolagsstämma

må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska

förhållanden må ej yppas för allmänheten’. Detta skulle med god vilja

kunna tolkas så, att vad styrelsen tillgodogör sig av de försäkrades tillgångar

icke får offentliggöras, ej heller vad som eventuellt utbetalas för

litet eller för mycket till någon försäkrad eller någon annan. Det nödvändiga

tillägget måste alltså bli: så framt icke någons rätt. därigenom

kränkes.

Motiveringen till mitt förslag har blivit ganska utförlig; detta i den

förhoppningen, att det mycket vanliga missförstånd, som förefinnes beträffande

livförsäkringsfrågor, nämligen att sådana blott skulle vara för

fackmännen och icke kunna intressera allmänheten, skulle undanröjas,

om de till äventyrs vore till finnandes även bland herrar ledamöter av

utskottet och riksdagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

Svårligen kan någon numera saga, att lian icke skulle vara i något avseende

berörd av denna fråga, som nu utan gensägelse blivit av djup

social karaktär, och då det påvisats, hur mycket inom denna verksamhet

faktiskt ännu är ordnat på ett riskabelt sätt, måste lagstiftarna gripa in.

Förutom det kränkande för rättskänslan, som ligger däri, att de ömsesidiga

bolagens utbasunande av sina för den försäkrade särskilt förmånliga

grunder i själva verket vid en granskning befinnas i de flesta fall

vara helt enkelt ett sken, har man den alltjämt hägrande faran att, om

intet göres, alltjämt nya och allt svårare missförhållanden kunna uppstå.

Ty möjligheten finnes, och det är nog. Plikten bjuder att förhindra

olyckan, där så kan ske. Jag har nämnt, att faktiska exempel finnas,

och det är, såsom en gång stått att läsa i en tidning om denna sak,

att de varnande exemplen dock äro värda att medan tid är beaktas.

Problemet att förverkliga talet om de försäkrades rätt att vara verkligt

medbestämmande vid ömsesidiga bolags styrande är svårt, men detta är

i och för sig ingen anledning till att skjuta ifrån sig dess lösning.

''Apres nous le déluge är en inkompetensförklaring, icke något program’.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed föreslå, att

riksdagen behagade antaga följande ändringar och tillägg i den kungl.

propositionen med förslag till lag om försäkringsrörelse:

118 §, fortsättning på första stycket: vilka också äga att bestämma

om bolagets angelägenheter i den ordning denna lag föreskriver!

119 §, efter andra stycket: När dessa villkor äro uppfyllda för hela

garantikapitalets återbetalande, må garanterna, därest de därom framställa

anhållan, ha rätt att återfå hela garantikapitalet. Likaså må det

ömsesidiga livförsäkringsbolagets delägare ha rätt att besluta om återbetalande

av hela garantikapitalet eller någon del därav.

136 §. Tredje stycket får följande lydelse: Dels stiftarnas, styrelseledamöternas

och styrelsesuppleanternas fullständiga namn ävensom nationalitet

och hemvist.

150 §. Rubriken får följande lydelse: Om styrelse, verkställande

direktör och firmateckning.

Första stycket får följande lydelse: För ömsesidigt försäkringsbolag

skall finnas en styrelse, bestående av fem eller sju ledamöter. Dessutom

skall finnas en verkställande direktör, som skall vara föredragande i

styrelsen, av vilken han icke får vara ledamot. Styrelsens och verkställande

direktörens arvoden bestämmas av bolagsstämman. Beviljande

åt styrelsen likasom åt verkställande direktören eller annan ansvarigdirektör

av tantiéme å bolagets behållning, bruttoinkomst, premieinkomst,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

ansökta eller beviljade utlösta försäkringsbelopp eller liknande må icke i

någon form förekomma.

Tredje stycket får följande lydelse: Styrelsen och verkställande direktören

väljas på bolagsstämman, dock att denna ifråga om 2 (när hela

antalet är 5) eller 3 (när hela antalet är 7) ledamöters väljande blott

får uttala önskemål, vilka sedan meddelas försäkringsinspektionen, som

i sin tur meddelar Konungen, med förordande av de sålunda föreslagna

eller andra. Konungen tillsätter därefter ifrågavarande antal styrelseledamöter,

därvid de lämnade förslagen må följas i den mån de befinnas

lämpliga. De försäkrade tillsätta för egen del 2 (när hela antalet är 5)

eller 3 (när hela antalet är 7) styrelseledamöter. Den återstående ledamoten

tillsättes av garanterna. Dock må de försäkrade icke utse mer

än en styrelseledamot förrän deras antal uppgår till minst 5,000. Intill

dess övergår deras ovannämnda rätt att utse flera styrelseledamöter på

garanterna. De försäkrade och garanterna obetaget att till Konungen

hänskjuta utseendet av samtliga styrelseledamöter, på så sätt, att de på

bolagsstämman föreslå till styrelseledamöter ett större antal personer än

de ha rätt att välja för egen del, bland vilka Konungen, efter försäkringsinspektionens

hörande, har att utse de lämpligaste i stadgad proportion.

Efter femte stycket inskjutes: Suppleanter för styrelseledamöterna

skola utses till samma antal och i samma ordning som dessa. Styrelsesuppleant,

som icke utövar befattning i stället för någon styrelseledamot,

må icke uppbära arvode.

V ad som för bolagets personal kan finnas stadgat angående frånvaro

i tjänsten skall gälla även för styrelseledamot och styrelsesuppleant.

I sjätte stycket inskjutes efter orden Val av ny ledamot’: vilket

skall ske på samma sätt som för den avgångne var fallet.

154 §. Framför första stycket inskjutes: För att styrelsen skall

vara beslutför fordras, där styrelseledamöterna äro 5, att minst 4 av

dessa eller deras behörigen fungerande suppleanter äro närvarande, samt,

där de äro 7, att minst 5 av dessa eller deras behörigen fungerande

suppleanter äro närvarande.

165 §. I första stycket utbytas orden ’en eller flera’ mot orden

’tre eller fem’.

Andra stycket får följande lydelse: Revisorerna väljas på bolagsstämman,

dock att denna ifråga om 1 (när hela antalet är 3) eller 2

(när hela antalet är 5) revisorers väljande blott får uttala önskemål,

vilka sedan meddelas försäkringsinspektionen, som har att tillsätta ifrågavarande

antal revisorer, ''därvid hänsyn tages till de lämnade förslagen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

13

i mån av deras lämplighet. De försäkrade tillsätta för egen del 1 (när

hela antalet är 3) eller 2 (när hela antalet är 5) revisorer. Den återstående

revisorn tillsättes av garanterna. Suppleanter för revisorerna

skola utses till ett antal av minst tre i samma proportion och i samma

ordning som revisorerna själva. Revisorssuppleant, som icke utövar

befattning i stället för någon revisor, må icke uppbära arvode.

166 §. Efter andra stycket inskjutes: Revisorerna skola under sin

granskning efter bästa förmåga tillse, att styrelsen eller någon, åt vilken

den lämnat uppdrag, icke med någon åtgärd brutit mot gällande lag

eller författning eller mot bolagsordning eller mot övriga stadfästa grunder

för bolagets verksamhet. De skola särskilt tillse, om och i vad mån

utgifterna för bolagets verksamhet motsvaras av behovet och vad som

är skäligt i ena eller andra riktningen, likaså beträffande utbetalning av

förfallna försäkringsbelopp noga genomgå alla till varje fall hörande

handlingar.

167 §. Efter första stycket inskjutes: Hava revisorer underlåtit att

till bolagsstämman anmäla sådan mot lag eller författning stridande

handling, som de under sin granskning av bolagsförvaltning upptäckt,

anses de medansvariga i den handlingen.

168 §. I första stycket inskjutes efter orden ''stridande mot bolagets’:

Ej heller må han delta i avgörande av förslag, vars antagande

skulle tillerkänna honom en rätt, som strider mot någons redan förefintliga

rätt.

I andra stycket utbytas orden ''förvaltningsåtgärd, för vilken han

är ansvarig’ mot orden ''styrelsens förvaltning’.

169 §. Före första stycket inskjutes: Försäkrad äger icke att utöva

rösträtt på bolagsstämma förrän han varit försäkrad i bolaget minst tre

år i följd. De röstberättigade försäkrade ha vid bolagsstämman en röst

vardera. Garant eller delägare i livförsäkringsbolagets förlagsaktiebolag

har vid livförsäkringsbolagets stämma en röst för varje helt tiotal aktier

(dock minst en röst), så länge icke de försäkrades antal är minst 5,000.

Sedan detta antal är uppnått, ha garanterna blott en röst pr person.

De försäkrade ha alltid eu röst pr person.

171 §. Före första stycket inskjutes: Under tiden före bolagsstämman

skall styrelsen på alla trycksaker, som äro avsedda att komma

de försäkrade tillhanda från och med den 1 januari det år, varunder

stämman hålles, på en lätt i ögonen fallande plats och ett lätt i ögonen

fallande sätt uppmana de försäkrade att om möjligt besöka bolagsstämma

samt med några ord erinra om betydelsen av rätten härtill. Samtliga

i bolaget försäkrade inom den ort, där stämman hålles, skola 14 dagar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

före stämman erhålla särskilt skriftligt eller tryckt kallelsebrev med

lämpligt framhållande av vikten av att rösträtten på stämman utövas.

176 §. I första stycket inskjutes efter ordet ''såframt’ följande:

''samtliga de i omröstningen deltagande eller’, ävensom efter orden ''en

femtedel av’ ordet ''bolagets''.

177 §. I första stycket, tredje raden, inskjutes efter ordet ''äge''

följande: ''allt eftersom beslutet kom till samtliga de i röstningen deltagande

eller annars minst en femtedel av bolagets samtliga röstberättigade’,

varjämte orden ''röstberättigade till det antal, som stadgas i

176 § 1 mom.’ utgå.

186 §. Å tredje raden utgå orden ''röstberättigade, utgörande minst

en femtedel av sammanlagda antalet’ och ersättas med ordet ''röstberättigad’.

Efter § 211 föreslås insättande av en ny § så lydande:

Löner och arvoden inom bolaget få under ingen förevändning hemlighållas.

Tjänsteman får under ingen förevändning och på intet sätt

hindras från att bringa till offentligheten sådana av det bolag, där han

är anställd, vidtagna åtgärder, som kränka någons rätt eller sätta den

i fara.

218 §. Tredje stycket utgår.

227 §. Andra stycket ersättes med följande: försäkringsinspektionen

har att biträda med utseende av visst antal styrelseledamöter och revisorer,

på sätt som i 150 och 165 §§ sägs. För dessa genom inspektionens

förmedling utsedda funktionärer har inspektionen att förutom de

i denna lag förefintliga bestämmelserna utfärda särskilda instruktioner

beträffande uppnåendet av en effektiv tillsyn över att bolagets verksamhet

bliver skött på ett i allo tillbörligt sätt; ifrågavarande funktionärer äga

av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av Konungen.»

Det i Kungl. Maj:ts proposition framlagda lagförslaget har till syftemål

att med bibehållande i allt väsentligt av de grunder, varå 1903 års

försäkringslag med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg är byggd,

bringa försäkringslagstiftningen i överensstämmelse med de principer,

som fastställts genom lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 och

lagen om bankrörelse den 22 juni 1911. Den omarbetning, som av sådan

anledning vidtagits, har varit huvudsakligen av formell natur och endast

i vissa mindre viktiga hänseenden hava ändringar i vad som hittills

gällt föreslagits. Den mest betydande av dessa ändringar torde vara

försäkringslagens utsträckande att gälla även rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr d!>.

15

Herr Ekman har i sin motion ifrågasatt omfattande ändringar i de

sålunda föreslagna stadgandena i syfte att i vissa fall bättre tillgodose

och betrygga försäkringstagarnes intresse. Det har enligt hans uppfattning

visat sig, att under nu gällande ordning försäkringstagarnes

rätt och bästa understundom icke tillvaratages såsom önskvärt och rättmätigt

vore, och att det är nödigt genom lagbestämmelser tillförsäkra

dem ett större medinflytande å vissa försäkringsanstalters skötsel än som

för närvarande äger rum.

Utskottet har icke kunnat undgå att finna, att inom försäkringsrörelsen

på senare tid förekommit missförhållanden, vilka synas göra det antagligt,

att åtgärder böra i vissa hänseenden vidtagas i den riktning som motionären

antytt. Utskottet har härom inhämtat yttrande från chefen för

försäkringsinspektionen, vilken till utskottet avlämnat en P. M., som bifogas

utskottets utlåtande. Utav vad däri anförts finner utskottet framgå,

att de av motionären påyrkade ändringarna i det riksdagen nu förelagda

lagförslaget, innan de kunna förordas till antagande, måste underkastas

en undersökning och bearbetning, som det icke ligger i utskottets

vån att nu åstadkomma. Att i avbidan på en dylik bearbetning låta

anstå med antagande av det förelagda, ur andra synpunkter behövliga

lagförslaget, synes utskottet icke böra ifrågakomma, så mycket mindre

som eventuellt nödiga befunna ändringar i ovan angivna syfte utan

svårighet kunna genomföras senare.

Vid sådant förhållande och då utskottet ej funnit anledning till anmärkning

mot Kungl. Maj:ts riksdagen föreiagda förslag får utskottet

hemställa,

att riksdagen måtte

l:o) bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 39; och

2:o) i anledning av herr Carl G. Ekmans förevarande

motion anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa

utredning, huruvida, i vad omfattning och på

vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag

må kunna stärkas och försäkringsinspektionens

rätt till åtgärder mot dylika bolag ökas, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

kan föranleda.

Stockholm den 7 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Bilaga.

P. M.

angående herr €. G. Ekmans motion.

Motionären gör gällande, att den kontroll, som försäkringsinspektionen

enligt lagen kan utöva, icke innebär någon trygghet för att allt blir skött på

bästa sätt. Häri har han otvivelaktigt rätt, även om jag icke kan giva honom

rätt däri, att försäkringsinspektionens kontroll väsentligen inskränker sig till

siffergranskning. Het må även påpekas, att försäkringsinspektionens i lag stadgade

befogenhet väsentligt ökades genom de lagändringar, som vidtogos år

1914, främst därigenom att bolagens frihet att ingå återförsäkringsavtal inskränktes

och att det stadgades, att omkostnadsplan skall ingå i de av Konungen

fastställda grunderna för livförsäkringsverksamhet. Genom den förra av dessa

bestämmelser är det numera möjligt för försäkringsinspektionen att förhindra,

att ett bolag, som egentligen är för svagt att fortsätta sin verksamhet, likväl

bereder sig möjlighet därtill genom att av återförsäkringsbolag betinga sig hjälp

för stunden på villkor, som i längden äro synnerligen oförmånliga för försäkringstagarna,

vilkas intressen därför fordra bolagets upplösning. Och den

senare av de nämnda bestämmelserna innebär tydligen en värdefull garanti mot

att bolagets medel användas till omkostnader, som bort kunna undvikas. Kontroll

över att omkostnadsplanen icke överskrides skall ske på det sätt, att bolaget

för varje år till försäkringsinspektionen avlämnar en av dess aktuarie uppgjord

jämförelse mellan de enligt omkostnadsplanen beräknade och de verkliga

omkostnaderna.

Föreskriften om omkostnadsplanens intagande i grunderna och dess årliga

jämförelse med de verkliga omkostnaderna har ännu icke tillämpats, därför att

bolagen enligt 1914 års lag äga rätt att fortfarande begagna sina förut fastställda

grunder, i vilka sådan omkostnadsplan icke ingår. Det är först när bolag begär

en mera väsentlig ändring i sina grunder, som enligt lagen omkostnadsplanen

skall införas i dem. Och naturligtvis i nytt bolags grunder. Hittills har endast

ett bolag fått nya grunder, men under innevarande år komma flera bolag, som

icke längre kunna tillämpa sina hittills gällande grunder utan måste begära nya,

att få omkostnadsplaner fastställda. Och det torde icke kunna dröja länge, innan

alla bolag, vare sig de vilja det eller ej, se sig nödsakade att begära nya grunder

och i samband därmed bliva underkastade kontroll över sina omkostnader.

Jag har ansett mig böra erinra om den skärpning av kontrollen över livförsäkringsbolagen,

som sålunda införts genom 1914 års lagändring, då nu förslag

väckts om ny skärpning.

Motionären vänder sig mot att »några enstaka personer, nämligen styrelsen

och dess medintressenter, äro allenarådande i ett stort bolag, vars övriga intressenter

i verkligheten kunna räknas i tusental, ja i vissa fall i hundratusental».

Han menar, att det i alla andra bolag är »delägarna som i sista hand bestämma,

medan styrelsen är verkställande och mer eller mindre ledande. I ett försäkringsbolag,

där de försäkrade rätteligen borde hava en verklig delägares ställning,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 17

kunna de i de flesta fall icke på något sätt bestämma över bolagets angelägenheter
Det

synes mig vara uppenbart, att motionären här gör olikheten mellan

ömsesidiga försäkringsbolag och andra bolag större än den i verkligheten är.

Ty samma svårighet att öva något verkligt inflytande på bolagets ledning, som

onekligen förefinnes för den stora massan av delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag,

finnes även i varje annat bolag, som har ett stort antal delägare.

Även där blir det styrelsen och densamma närstående delägare, som bestämma

över bolaget — till dess att en annan grupp förvärvar sig majoritet vid bolagsstämman.

De delägare, som hava endast mindre lotter i bolaget — och dit höra

i ett försäkringsbolag alltid försäkringstagarna — kunna göra sig gällande endast

genom att sammansluta sig för att stödja varandra vid bolagsstämman.

De missförhållanden, som uppstå därigenom att delägarna i ett ömsesidigt

försäkringsbolag ha för litet verkligt inflytande, bestå enligt motionären, om jag

rätt förstått honom, bland annat däri att garanterna förskaffa sig och sina vänner

— främst verkställande direktören och styrelsens ledamöter — otillbörliga förmåner

på de försäkrades bekostnad. Jag kan ej här inlåta mig på frågan om

och i vad mån, såsom motionären påstår, oskäliga arvoden till direktörer och

styrelseledamöter förekomma, men anser mig dock böra framhålla, dels att det

kan vara god uträkning även ur de försäkrades synpunkt att bolaget betalar höga

arvoden, om det därigenom kan förvärva väl kvalificerade personer i sin ledning,

dels att även om det ur principiell synpunkt är önskvärt att det förhindras att

oskäliga arvoden givas, så är den ekonomiska betydelsen därav för försäkringstagarna

ringa i ett bolag, som nått en större utveckling. Särskilt vänder motionären

sig mot tantiemberäkningar. Även om olämpliga sådana förekomma, tror

jag icke det vore riktigt att förbjuda dem helt. När motionären påstår, att förmåner

stundom beredas de ledande därigenom, att de försäkrades rätt till andel

i bolagets vinst otillbörligen kringskäres, vill jag nämna, att endast två eller tre

klagomål inkommit till försäkringsinspektionen från försäkringstagare, som ansett

sig icke hava erhållit den andel i vinsten, som tillkom dem enligt de för bolaget

gällande grunderna. Försäkringsinspektionen äger enligt lag befogenhet att upptaga

till prövning sådana klagomål och att påfordra rättelse, om de befinnas

grundade.

Större vikt skulle den föreslagna inskränkningen av garanternas och ökningen

av försäkringstagarnas inflytande hava, om därigenom kunde mera effektivt

förhindras sådana åtgärder av bolagets ansvariga ledning, som i vissa fall kunna

leda till bolags ruin. Ett livförsäkringsbolags omkostnader äro under dess första

verksamhetstid proportionsvis så höga, att bolaget, särskilt med de hittills i lagen

föreskrivna reglerna för fondavsättningen, knappast kunna undgå att gå med förlust.

Dessa svårigheter ha inneburit stor frestelse för bolagsledningen att söka

dölja den verkliga ställningen eller förbättra den genom återförsäkrares hjälp,

vilken emellertid lämnats på villkor som, såsom ovan antyddes, ofta än mer undergrävde

bolagets ställning. Genom den år 1914 gjorda lagändringen ha å ena

sidan dessa svårigheter minskats, i det reglerna för fondavsättningen gjorts

mindre betungande, å andra sidan bolagets återförsäkringsavtal ställts under

kontroll av försäkringsinspektionen. Men trots dessa ändringar komma nya livsäkringsbolag

alltjämt att hava att kämpa med stora svårigheter, som särskilt

med hänsyn till garanternas intresse att ej genom bolagets upplösning gå förlustiga

sina insatser kunna innebära vissa frestelser för ledningen. I den mån

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 38 höft. (Nr 49.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

sålunda här kan finnas en intressemotsats mellan försäkringstagare och garanter,

är en ökning av de förras inflytande önskvärd, om därigenom ökad kontroll över

bolagets ledning kan vinnas till förekommande av osunda transaktioner.

Nu antydda motiv för den föreslagna lagändringen finns icke i fråga om ett

livförsäkringsbolag, som övervunnit den första tidens svårigheter och konsoliderats.

Men det kan å andra sidan icke nekas, att då ett dylikt bolag icke längre

har något som helst behov av främmande kapital, är det ur principiell synpunkt

icke tilltalande, att sådant kapitals ägare skola hava så stort inflytande på bolagets

ledning. Till försvar för detta inflytande kan emellertid anföras, att detsamma

medför en värdefull garanti mot att frågan om bolagets förvaltning göres till

föremål för partistrider bland försäkringstagarna. Om det är försäkringstagarnas

majoritet på bolagsstämman, som ensam beslutar över bolagets ledning, så är det att

befara, att ledningen, till uppenbar skada för bolaget, skall kunna genom en kupp

från ryckas den gamla styrelsen och överflyttas till en ny, icke därför att den

förra skött bolaget illa, utan därför att några personer, som lyckats hopagitera

en tillfällig majoritet, önska träda i dess ställe. Dylika kupper underlättas tydligen

i hög grad därav, att delägarnas antal är mycket stort, men deras intresse

för bolagets ledning i allmänhet ringa.

Det är insikten om denna fara som gjort, att eu de! bolag överflyttat bolagsstämmans

befogenhet helt eller delvis till »huvudmän», vilka första gången

utses dels av garanterna dels av försäkringstagarna, men sedan äga rätt att komplettera

sig själva, när någon av dem avgått. I sådana bolag hava alltså varken garanterna

eller försäkringstagarna rösträtt, med mindre de äro utsedda till huvudmän.

I ett bolag äga huvudmännen ej rätt att komplettera sig själva, utan utses på

viss tid. Därvid välja de försäkrade sina huvudmän på det sätt, att de genom

direkta val, förrättade distriktsvis, utse ett större antal »representanter», som

vart femte år sammanträda för val av huvudmän.

Motionären har icke saknat blick för behovet av viss garanti mot att ett

parti bland försäkringstagarna skaffar sig otillbörligt inflytande. Han menar sig hava

funnit en sådan däri, att Konungen skulle äga att utse visst antal styrelseledamöter.

Förslag till dessa skulle upprättas av bolagsstämman och försäkringsinspektionen

skulle avgiva yttrande däröver.

Om jag jämför detta sätt att skapa den önskade garantien med t. ex. den

ovan anförda metoden med huvudmän, utsedda av försäkringstagarna genom indirekta

val, så kan jag ej annat än giva den senare obetingat företräde. Jag tror, att

om man anser sig behöva en lagstiftning på detta område, bör man välja en

metod som ansluter sig till denna. Mot motionärens förslag bär jag att anmärka,

att Konungen väl i regel skulle komma att utse de av stämman föreslagna, så att

hans befattning med saken bleve blott formell. Men om någon gång Konungen

skulle finna sig böra frångå förslaget och sålunda påtvinga bolaget en styrelseledamot

mot delägarnas önskan, så innebure detta ett så starkt ingripande från

statens sida, att rätten därtill ej synes böra finnas i annat fall, än då uppenbara

missförhållanden insmugit sig i bolagets ledning. För närvarande är det så, att

lagen giver försäkringsinspektionen formell rätt att ingripa mot ett bolag, endast

om det föreligger avvikelse från lag, bolagsordning eller grunder eller om de till

redovisning av försäkringsfonden avsatta tillgångarna icke äro tillräckliga eller

om bolagsordning eller grunder icke längre anses betryggande. Men då ju missförhållanden

kunna förekomma, som äro av nog så allvarlig art, utan att dylik

avvikelse eller brist uppkommer, vore det enligt min åsikt önskligt, om lagen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

19

uttryckligen gåve försäkringsinspektionen befogenhet att ingripa mot bolag, där

försäkringsinspektionen funne, att uppenbara missbruk insmugit sig i bolagets

ledning. Den norska försäkringslagen bär en sådan bestämmelse. Jag tror att

den skulle göra mera nytta än den av motionären föreslagna.

Motionären föreslår även, att en (eller två) av revisorerna skulle utses av

försäkringsinspektionen efter förslag av bolagsstämman. Detta synes onödigt,

då försäkringsinspektionen enligt gällande lag redan bär befogenhet att i livförsäkringsbolag

utse en revisor att deltaga i revisionen tillsammans med bolagets

revisorer. Och i det nu föreliggande lagförslaget föreslås, att sådan befogenhet skall

givas försäkringsinspektionen även ifråga om andra försäkringsbolag än livförsäkringsbolagen.

Jag vill emellertid framhålla, att jag funnit gagnet av att försäkringsinspektionen

sålunda genom ett ombud deltager i revisionen mer än tvivelaktigt,

därest försäkringsinspektionen icke kan ungefär samtidigt företaga en grundlig

och i detalj gående inspektion av bolaget. Under denna förutsättning kan försäkringsinspektionens

ombud i revisionen göra gagn särskilt genom att rikta bolagets

egna revisorers uppmärksamhet på sådant, som det fordras försäkringsteknisk

insikt för att förstå. Men ett försäkringsbolags förhållanden äro så svåra att

genomforska, att försäkringsinspektionens revisor på egen hand och utan stöd

av sådan inspektion icke kan öva verksam kontroll. Om inspektion icke kunnat

verkställas men försäkringsinspektionen dock deltager i revisionen genom ombud,

kan därför en falsk föreställning väckas om det ansvar, som försäkringsinspektionen

kan påtaga sig för att allt är i ordning. Jag anser därför, att det icke

vore lyckligt, om försäkringsinspektionen ålades att varje år utse en revisor i

varje bolag.

Stockholm 19 april 1917.

P. G. Laurin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. a1 i texten