Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 8 kap. 8 § strafflagen.

1917-05-07 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:51, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 8 kap. 8 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utiätande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1917 kl. 8 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 8

kap. 8 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen*, Gezelius, Stärner,

Alexanderson, Dahl* von Sydow* Tisell*, Klefbeck*, Fant, Gustafsson

i Örebro*, Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl, Rehn och Lindqvist i Kosta
*

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 245, hava herrar Ernst Hage, Magnus Bengtsson, K. Lundberg, C. O.

Johansson, Rikard Eronn, Christian Ericson, C. Winberg, loar Vennerström,

K. W. Skareen, Thure Widlund, Fabian Månsson, J. Henry Erikson, Emil

Molin, Carl Lindhagen, N. A:son Berg, G. Fr. Lundgren, O. W. Stenudd

och Axel Lindström hemställt, att riksdagen för sin del må besluta, att 8

kap. 8 § strafflagen erhåller följande lydelse:

»Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning

till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda gälle i krigstid,

vad i 2 och 3 §§ sagt är.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Strafflagens 8 kapitel innehåller i sin första och huvudsakligaste del

lagstadganden om förräderi. Dess 8 paragraf lyder för närvarande som

följer: § 8. Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning

till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda, gälle

vad i 2 och 3 §§ sagt är.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 40 käft. (Nr 51.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Av de i denna § åberopade paragraferna lyder § 6:

Svensk man, som

1) till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,

eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,

vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer

riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något sådant,

i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller

2) förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till

fienden övergå eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3) i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta

förbunden makts krigsfolk mot fienden; miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

§§ 2—3 lyda:

§ 2. Har stämpling till förräderi, som i 1 § sagt är, blivit gjord, utan

att förräderiet till försök kommit, då skall anstiftare av stämplingen dömas

till straffarbete från och med sex till och med tio år, eller, där faran ringa

var, från och med två till och med sex år. Deltagare i sådan stämpling

varde dömd till straffarbete i högst sex år.

§ 3. Har någon muntligen inför menighet eller annan folksamling,

eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till förräderi, som å 1 § sagt är, dömes, när ingen straffbar

verkan följde, till straffarbete i högst sex år. Samma lag vare om

den, som annans skrift utspritt eller utsprida låtit, att därmed komma sådant

förräderi åstad.

Som synes kvalificerar lagen på två ställen av § 6 (i slutet av mom.

1 och i mom. 3) begreppet förräderi genom tillägget, att handlingen för att

kunna straffas enligt detta kapitel skall hava skett i förrädlig avsikt. Det

i början av mom. 1 förekommande ordet ''förråda’ har uppenbart samma

betydelse. Yad denna betydelse innebär framhålles särdeles klart i professor

Hagströmers föreläsningar över den allmänna svenska straffrättens

speciella del, där det sid. 227 heter:

''Därigenom uteslutas i dessa fall sådana handlingar, som gärningsmannen

företagit i god avsikt, och även sådana, i vilka gärningsmannen handlat

i oberättigad avsikt, men utan avsikt att skada fosterlandet eller gagna

fienden, t. ex. om en leverantör spränger ett förrådshus i luften för att

undgå ansvar för underslev, eller om någon undertrycker en framryckningsorder

för att spara en honom närstående person, som befinner sig i den

ifrågavarande truppavdelningen.’

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

3

Det är alltså avsikten och den ensam som i dessa fall gör handlingen

till enligt lagens mening förrädisk, och enligt vår mening måste man enligt

ett ofrånkomligt analogislut på samma sätt uppfatta mom. 2. Nu ligger

emellertid faran nära, att man i politiskt upprörda eller eljest reaktionära

tider skall söka utnyttja ej blott mom. 2 utan ock mom. 3 av § 6 samt framför

allt den sig till § 6 hänförande § 8 för att på detta sätt drabba handlingar,

vilka icke alls gått ut på att skada fosterlandet eller gagna en främmande

makt utan förestavats av bästa uppsåt, men vilka samhällets maktägande

anse farliga. Utan att alls ingå på någon diskussion av domarmaktens

beslut vilja vi blott framhålla, att åtal för landsförräderi även på senare

tid förekommit. Först och främst erinrar man sig självfallet ett ytterst

uppmärksammat åtal från förra våren, men även tidigare har ett dylikt

försök förekommit, i det hantverkaren Ola Vinberg år 1908 åtalades enligt

förräderikapitlet jämfört med tryckfrihetslagen.

Det är självklart i hög grad upprörande, om genom åtal, eventuellt

ock genom en fällande dom åtminstone i lägre instans, förrädarens med all

rätt allmänt avskydda namn åsättes en person, som blott utför politiska

handlingar, vilka från den nuvarande samhällsordningens synpunkt anses

brottsliga — för övrigt kanske icke ens det — men som ej på minsta sätt

velat skada fosterlandet utan fast hellre gagna det. En särskild omständighet

förtjänar här att uppmärksammas. Det kan nämligen paradoxalt

nog bli så, att ej de ur strafflagens synpunkt mest uppenbart brottsliga

handlingarna av här ifrågavarande art åtalas enligt förräderiparagrafen utan

tvärtom de minst uppenbart brottsliga. Förräderikapitlets straffbestämmelser

anses nämligen på vissa håll — om med rätt eller orätt skall ej här

diskuteras — drabba handlingar, vilka eljest ej äro straffbara. Vill man

nu åtkomma en handling, som ej eljest är underkastad ansvar enligt strafflagen,

men möjligt kan tänkas åtkomlig enligt förräderikapitlet, så ligger

frestelsen nära till hands att väcka åtal enligt detta kapitel med bortseende

av lagens krav på förrädisk avsikt som förutsättning för straffbarhet.

Exempelvis kan man tänka sig, att, om en person i en kritisk tid som den

närvarande uppmanar till en fullt laglig strejk, en alltför nitisk åklagare

kan komma att åtala den uppmaning som landsförrädisk, emedan strejken

tros t. ex. hämma vapenfabrikationen. Då nu förräderikapitlets straffskalor

både juridiskt och moraliskt äro vida strängare än andra sträfflagskapitels,

så kan det hända, att en uppmaning till fullt laglig strejk blir åtalad

och kanske dömd efter ett vida strängare lagrum än en klar uppmaning till

myteri eller dylikt, ty för att åtkomma denna senare handling behöver man

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

ju ej tillgripa förräderikapitlet, utan kan åtnöja sig med 10 kap. 14 § strafflagen.

En sådan användning av förräderikapitlet som den här antydda öppnar

ock stora möjligheter till missbruk av häktningsrätten, vilkens utövning

även därförutan givit anledning till de allvarligaste farhågor. Då ju

förräderikapitlets straffstadganden äro mycket stränga, kan ett åtal enligt

dessa vida lättare än ett annat giva domstolen anledning till häktningsbeslut.

På detta sätt kan en oskyldig nödgas tillbringa flera månader i

rannsakningshäkte och en slutligen dömd få sin fängelsetid utökad. Allra

värst är, att på detta sätt en riksdagsmans otänkbarhet ytterst lätt kan

trädas för nära, ty flera av förräderikapitlets paragrafer röra sig ju i motsats

till 10: 14 om brott, som enligt gängse praxis kallas ''grövre5, och har

en riksdagsman en gång häktats enligt en sådan paragraf, får han lätt sitta

kvar, även om paragrafen till sist ej finnes tillämplig. Vidare kan ju lätt

ett försök göras att med hänvisning till en förräderidom i lägre instans beröva

riksdagsman hans mandat.

Särskilt upprörande blir ett sådant missbruk av förräderiparagraferna

därigenom, att de hittills enligt alla sakkunnigas enhälliga mening ansetts

blott äga tillämplighet i krigstid. Till styrkande härav tillåta vi oss anföra

ett utdrag ur en utredning av juris professor Vilhelm Lundstedt i

Uppsala, vilken tidigare tjänstgjort som tillförordnad professor i straffrätt.

Tillämpningen av S. L:s 8 kap. 6 § 2 o. 3 mom. förutsätter, att vårt

land befinner sig i krigstillstånd eller står inför utbrottet av ett krig med

främmande makt. Skälen för detta påstående äro följande:

6 § ingår i raden av stadgandena 4—12 §§ angående militäriskt landsförräderi,

stadganden vilka — om man till en början bortser från den ifrågavarande

6 § — alldeles otvetydigt utgå från den förutsättningen, att Sverige

befinner sig i krigstillstånd, eller att i varje fall krigstid råder i landet.

Rent formellt framgår detta icke lika otvetydigt av 6 §. Det skulle emellertid

redan a priori på grund av stadgandets plats vara synnerligen överraskande,

om detsamma ens till någon del skulle vara tillämpligt alldeles

oberoende av en förestående krigsmöjlighet. Hur i detta avseende för-;

håller sig, ger stadgandets förhistoria fullkomligt klart vid handen. Det

är lagkommitténs förslag till straffbalk, 9 kap., som bildar grundvalen för

vår gällande strafflags bestämmelser angående förräderibrotten. Innehållet

i nuvarande § 6 återfinnes här i 4 § av nämnda kap., som hade följande

lydelse:

5Den, som i krigstid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

5

l:o) till fienden förråder krigsmanskap, land, stad, fästning, pass eller

annan försvarspost, tyghus, magasin, vapen- eller proviantförråd, skepp,

krigskassa eller annan staten tillhörig egendom, eller i förrädlig avsikt

något sådant förstörer eller fördärvar; eller

2:o) förleder krigsmanskap att till fienden övergå, eller till uppror eller

annan trolöshet; eller

3:o) uppsåtligt hindrar användandet av rikets egna eller hjälptrupper

emot fienden;

miste livet.’

Motiven utmärka, att det här vore frågan om ett brott mot staten

medelst tendens understödjande i ett redan mot staten utbrutet krig.’

I lagberedningens därpå följande förslag till straffbalk (9 kap. 7 §)

bortföllo orden ’i krigstid’, samtidigt som första mom:s ''fienden’ ändrades

till ''främmande makt’, men i de båda senare momenten bibehölls liksom

i gällande strafflag ordet ''fienden’.

Det är sålunda med ändringen från lagkommitténs stadganden blott

1 mom., som undergått någon modifikation. De båda övriga momenten förutsätta

fortfarande krigstid i landet, d. v. s. — såsom ju också uttryckligen

framgår — att landet redan har en fiende. Angående åter första

momentet i dess lydelse efter lagberedningens förslag och den gällande

strafflagen, är det alldeles uppenbart, att man med den berörda modifikationen

i uttryckssättet i jämförelse med lagkommitténs förslag ingalunda

kunnat avse ett uppgivande av förutsättningen, att landet skulle stå inför

krigisk förveckling med visst annat land, utan blott velat utmärka, att de

i momentet avsedda handlingarna — på grund av sin beskaffenhet —

måste betraktas såsom brottsliga, också innan det hunnit så långt, att den

främmande makten formellt kan betraktas såsom fiende. Utan lagberedningens

kortfattade motiver är det alldeles uppenbart, att man ej velat

åstadkomma någon verklig ändring i sak. I varje fall är det höjt över

allt slags tvivel, att 2:a och 3:dje momenten för sin tillämpning förutsätta,

att krigiska förvecklingar avancerat så långt, att en viss främmande makt

kan formellt betecknas såsom Sveriges fiende. För lekmannen liksom för

den vid lagtolkning mycket ovane juristen kan visserligen tvekan uppstå

i avseende å andra momentets båda senare alternativ angående förledande

''till uppror eller annan trolöshet’. Man tänke sig emellertid hos en lagstiftare

under senare hälften av 19:de århundradet en sådan fullkomlig

brist på system, att han i ett §-moment, vilket uttryckligen till sin huvudsakligaste

del måste avse krigstid, och vilket har sin plats i en §, som också

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

till huvudsaklig del måste avse krigstid, och som i sin tur har sin plats

mitt ibland stadgarden, vilka blott kunna tillämpas i krigstid, att han

sålunda kort och gott under straffbestämmelser, vilkas drakoniska karaktär

blott kan lörklaras genom de med straffet avsedda handlingarnas —

på grund av krigisk förveckling — särskilda farlighet för landet, även

skulle hänföra en eller annan — fullkomligt godtyckligt vald — handling,

företagen i fredstid. Innebörden i de båda alternativen i 6 § 2 mom. är upppenbarligen,

att brottslingen skall ha förlett det krigsfolk, vars övergång

till fienden på grund av förledande vore en möjlighet, ''till uppror eller

annan trolöshet’, med andra ord, att samtliga alternativen i momenten hava

till förutsättning, att krigsfolket står emot en fiende. Liksom denna mening

avgjort framträder såsom den enda rimliga vid en granskning av stadgandet

såsom sådant i dess helhet och jämfört med de övriga stadgandena

angående militäriskt landsförräderi, blir meningen i fråga den enda möjliga,

sedan man tagit del av stadgandets nyss berörda uppkomsthistoria.

Prof. Lundstedt övergår därpå till att diskutera § 8 och vänder sig

mot tankegången, att om också brotten i nyssnämnda moment förutsätta

krigstillstånd eller förestående krigsutbrott, så skulle stämplingen kunna

tänkas försiggå på tidigare stadium. Emellertid kan, säger han, ingenting

vara oriktigare än en dylik tankegång. Stämplingen såsom avslutat

brott — till skillnad från den s. k. komplotten i 3 kap. 5 o. 6 §§ strafflagen

— är en brottsfigur, som i svensk straffrätt blott återfinnes vid förräderibrotten.

Utanför dessa har lagstiftaren nöjt sig med att vid sidan av det

fullbordade brottet blott straffa handlingar, som i avseende på brottets fullbordan

hunnit fram till försök. På grund av förräderibrottens farlighet

har lagen i vissa fall sett sig nödsakad att straffa icke blott handlingar,

som avancerat så långt, att de kunna rubriceras såsom försök i stralfrättslig

mening, utan även handlingar, i vilka den förrädiska avsikten objektivt

icke tagit sig ett så kraftigt uttryck som försöksbrottet, utan blott hunnit

avsätta verksamhet på det förberedande stadium, som av lagstiftaren

karaktäriseras som stämpling. Lika litet som de av lagen uppställda speciella

förutsättningarna för huvudbrottet kunna undvaras vid försöksbrottet,

lika litet kunna de tänkas borta vid stämplingsbrottet. Lika väl som försöksbrottet

måste kunna tänkas bliva — under det detsamma begås — slutfört

till fullbordat brott, likaväl måste den möjligheten vara tänkbar vid

stämplingen. Med andra ord, då det i 8 § talas om stämpling till förräderi,

som i 6 § omtalas, så avses en förberedelse, som måste kunna omedelbart

fullföljas till det i 6 § beskrivna brottet. D. v. s. stämpling till förräderi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

7

brott efter 6 § 2 och 3 mom. förutsätter — alldeles så som tillämpningen av

dessa moment — antingen krigstillstånd eller så nära förestående krig,

att brottet utföres till förmån för en främmande makt, som redan kan betecknas

som landets fiende. En motsatt uppfattning skulle leda till antagande

av ett — med hänsyn till de objektiva förutsättningarna — i jämförelse

med 6 § fullkomligt nytt brottsområde, vilket det emellertid är alldeles

uteslutet att finna konstituerat genom 8 §:s ''stämpling till förräderi

som i 6 § omtalas’. Att stämplingen i förevarande avseende — d. v. s. i avseende

å krigstillstånd eller förestående krigsutbrott med viss främmande

makt såsom nödvändiga förutsättningar för brottets begående — är fullt

överensstämmande med försöksbrottet, framgår dessutom dels av den höga

straffskalan i det av 8 § anvisade lagrummet, 2 §, dels ock av formuleringen

av detta senare stadgande: ’har stämpling till förräderi, som i 1 § sagt är,

blivit gjord utan att förräderiet till försök kommit’, en formulering som uppenbarligen

utgår från att stämplingen alltid måste kunna tänkas fullföljd till

försök och sålunda även till fullbordat brott, något som för övrigt även

med nödvändighet måste följa av lagens själva stämplingsbegrepp.

All tvekan angående lagstiftarens ståndpunkt härutinnan måste förövrigt

försvinna, när man betraktar vad som laghistoriskt föregått stadgandet

i 8 §. I de allmänna bestämmelserna av lagkommitténs förslag

till straffbalk hade försöksbrotten blivit generellt reglerade, och det så att

man vid straffets utmätande skilde mellan fulländat och ofulländat försök

(3 kap. 2 o. 3 §§). Angående den ifrågavarande förräderistämplingen föreskrevs

i 9: 5, att brottslingen skulle straffas ''såsom för försök''. I vissa

anmärkningar mot lagkommitténs förslag befarade man nu den misstolkningen,

att stämplingen skulle kunna betraktas som fulländat försök. Lagkommittén,

som fann anmärkningen befogad, ändrade stadgandet i andra

upplagan av sitt förslag därhän, att stämplingen straffades ''såsom för ofulländat

försök’. Det framgår f. ö. av lagkommitténs motiver (sid. 35) — så

tydligt som man kan önska sig — att straffnedsättningen för stämplingen

i jämförelse med försöket uteslutande berodde därpå, att handlingen ännu

ej avancerat så långt som till försök men ingalunda därpå, att stämplingen

kunde utföras under mindre krigsfarliga omständigheter än försöket och

det fullbordade brottet. Att lagberedningen ej intog någon annan ståndpunkt

i sitt förslag till straffbalk, varifrån de ifrågavarande landsförräderistadgandena

i gällande S. L. nästan ordagrant äro hämtade, framgår av

lagberedningens motiver. Det är dessutom alldeles uppenbart, att om

lagstiftaren över huvud taget velat straffsanktionera en stämpling, både i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

fall, som avses i 6 § 2 och 3 mom., och å tider, då den i 6 § förutsatta krigsfarligheten

ej förelåge, en nödvändig konsekvens hade blivit — i all synnerhet

som den extra ordinära rättsfigur, som stämplingsbrottet innebär, har

sin grund i den extraordinära farligheten för riket — att i de båda fallen

olika straffskalor utsatts.

Resultatet av den förestående utredningen överensstämmer med vad

som i alla tider efter den nuvarande S. L:s tillkomst torde ha lärts vid de

juridiska läroanstalterna i landet.

I professor Hagströmers ''Föreläsningar över den svenska allmänna

straffrättens speciella del’ sid. 276 heter det, att ''militäriskt landsförräderi,

vartill av Hagströmer hänföras 4—12 §§ i 8 kap. S. L., är sådant, där handlingarna

stå i samband med ett redan utbrutet eller förestående krig. Diplomatiskt,

där detta ej är händelsen’. Hans lärjunge professor Stjernberg

förkunnar samma läror alltsedan juridiska fakultetens tillkomst vid Stockholms

högskola. I hans föreläsningar över 8 kap. S. L. förstås med militäriskt

landsförräderi, 4—12 §§, ''handlingar, som angripa rikets säkerhet

i samband med krig eller nära förestående krig’. Professor Thyrén har i

åratal vid Lunds universitet upprepat dessa lärosatser. Anställda efterforskningar

vid Uppsala universitet ha visat, att professor Hagströmers

efterträdare här ej uttalat någon från Hagströmer avvikande mening i

frågan. Under de två terminer jag själv (professor Lundstedt) uppehöll

straffrättsundervisningen vid Lunds universitet, har jag ej heller dragit riktigheten

av denna uppfattning i tvivelsmål. Vore ej vad som ovan utretts

som stöd för densamma redan i sig självt tillräckligt bindande, skulle man

likväl vara nödsakad att fästa den allra största vikt, ja, alldeles avgörande

betydelse åt denna förkunnelse vid de samtliga och officiella juridiska utbildningsanstalterna.

I en fråga som den föreliggande, där all slags rättspraxis

i egentlig mening saknas, kommer rättsdoktrinen eo ipso att sammanfalla

med den gällande rättsuppfattningen i landet. I ett rättsligt

spörsmål, som de utexaminerade juristerna vid utövandet av sin praktiska

verksamhet så gott som aldrig haft anledning självständigt dryfta, är det

uppenbart, att den allmänna rättsuppfattningen ej kan bestå i annat än

det, som allmänneligen under åratal läres vid de juridiska fakulteterna.

Prof. Lundstedt anser alltså, att ifrågavarande paragrafer blott kunna

tillämpas ''i krigstillstånd eller inför utbrottet av ett krig med främmande

makt’. Från annat sakkunnigt håll har det rent av hävdats, att paragraferna

ej ens äga giltighet enligt det senare av prof. L. angivna alternativet.

I en av advokaten Stjernstedt gjord utredning heter det: Härtill

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

9

må luggas ytterligare den omständigheten, att straffet enligt 7 § i 8 kap.

för det fall, att gärningsmannen av egen drift etc. avvärjt all skadlig verkan

av försöket, är lindrigare än straffet för stämpling enl. 8 §. Då nu

försök till brott, som omförmäles i 6 §, ej kan ske annat än i krigstid, skulle

konsekvensen, om 8 § kunde tillämpas jämväl i fredstid, bli, att återtaget

försök i krigstid till landsförräderi enligt § 6 skulle straffas lindrigare än

i fredstid företagen stämpling, vilken kanske aldrig ledde till brottets verkställande.

Även denna konsekvens visar orimligheten av att söka göra

8 § tillämplig i fredstid.

Att såväl 6 som 8 § för sin tillämplighet förutsätter krigstid, finner

jämväl stöd hos en av vårt lands främste strafflagstolkare, nämligen professor

Hagströmer. I sina föreläsningar över den speciella straffrätten har

prof. Hagströmer i fråga om militärt landsförräderi (8 kap. 4 t. o. m. 12 §§)

skilt mellan ''sådana handlingar som föregå kriget och sådana som ske under

kriget’. Till de förra hör enligt Hagströmer det som omtalas i 5 §

samt försök därtill (7 §). Till de senare handlingarne, vilka Hagströmer

närmare anger såsom ''handlingar, varigenom man under pågående krig skadar

fosterlandet och gagnar fienden’, hör — enligt Hagströmer — allt som

omförmäles i 4, 6, 8, 9 och 11 §§, till vilket allt sluter sig försök (7 och 10

§§). Enligt Hagströmers uttryckliga mening förutsätter alltså bl. a. 8 §

för sin tillämplighet pågående krig.

Att 6 § för sin tillämplighet förutsätter ''ett med Sverige utkrutet krig’

är även rådman E. G. Flensburgs mening i hans kommentar till strafflagen;

(om 8 § yttrar han sig icke i förevarande hänseende).

Att denna prof. Hagströmers strängare tolkning av lagens tillämplighetstid

ej saknar skäl för sig, medgiver även prof. Lundstedt. Han yttrar

(i tidskriften Tiden 1916 häft. 5 a vid 177 not **):

''De i 8 § avsedda brotten hänföras i Lagkommitténs motiver, s. 35,

till den klass av ''förrädliga gärningar, varigenom staten sättes i yttre fara

och osäkerhet emot främmande makt medelst... fiendens understödjande

i ett redan utbrutet krig’. Strängt taget kan därför ifrågasättas,

huruvida icke tiden, under vilken de ifrågavarande brotten icke kunna

begås, måste utsträckas ända till den tidpunkt, då Sverige råkat i krig.

Lagkommitténs förslag, som uttryckligen förutsätter ''krigstid'', torde med

hänsyn till motiven böra tolkas på detta sätt.''

Auktoriteterna äro alltså ense om, att här ifrågavarande paragrafer

blott äro tillämpliga, då landet står inför krigiska förvecklingar.

''Oenighet råder blott så till vida, att några anse paragrafen tillämpBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 40 käft. (Nr 51.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

lig redan under ett eventuellt övergångstillstånd, då Sverige står inför krigisk

förveckling med viss annan makt, men formlig krigsförklaring ännu

icke utfärdats, medan andra hävda, att först efter krigsförklaringen eller,

som det också heter, under kriget paragraferna bli tillämpliga. Denna senare

åsikt har stöd av prof. Hagströmers aktade namn och den stämmer

alldeles med den norska strafflagens hithörande stadganden, vilka vi här

till jämförelse avtrycka:

§ 86. Med Hefte i mindst 3 Aar eller med Fängsel fra 3 Aar indtil

paa Livstid straffes den, som retsstridig bserer Vaaben mod Norge, eller

som under en Krig, hvori Norge deltager, eller med saaden Krig for 0ie

yder Fienden Bistånd i Raad eller Daad eller svsekker Norges eller nogen

med Norge förbunden Stats Stridsevne.

Sträf kommer ikke til Anvendelse paa nogen i Udlandet bosiddende

norsk Statsborger for Handling, hvortil han efter Bostedets Love er pliktig.

§ 87. Med Hefte eller Fsengsel indtil 4 Aar straffes den, som i Krigstid

retstridig

1. vsegrer sig ved åt meddele en militser Befalingsmand de Oplysninger,

han maatte have erhvervet angaaende Omständigheter af Betydning

for et Krigsforetagande, eller som medvirker hertil, eller

2. yder fiendtlig Speider Skjul, Underhold eller anden Bistånd, eller

3. medvirker til, åt der foroves nogen efter militser Love strafbar

Handling, der kan medfore 3 Aars Fsengsel eller strengere Sträf.

Paa samme Maade straffes den, som ligeoverfor nogen med Norge under

Krigen förbunden Stat forbryder sig saaledes som oven nsevnt.

§ 88. Den, som i Krigstid misligholder Kontrakt angaaende Krigsmagtens

Forsyning eller Befordring eller medvirker hertil, straffes med

Fsengsel fra 6 Maaneder intil 4 Aar, men indtil 10 Aar, saafremt han har

handiet i Hensigt att forskaffe sig eller andre en uberettiget Vinding, og

fra 3 Aar intil paa Livstid, saafremt desuden betydelig Skade paa Lagerne

eller Helbred eller nogens Död derved er voldt.

Er Forbrydelsen forovet under Udovelsen av Naning, kan Retten til

åt forssette denne frakjendes den skyldige.

Har Misligholdelsen fundet Sted av Uagtsomhed, straffes den skyldige

med Boder eller med Hefte eller Fsengsel indtil 6 Maaneder.

Paa samme Maade straffes den, som ligeoverfor nogen med Norge under

Krigen förbunden Stat forbryder sig saaledes som oven nsevnt.

Man finner härav, att de norska straffstadgandena dels äro vida mått
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

11

fullare och humanare än de svenska, dels ock uttryckligen förutsätta krigstid

för att bli tillämpliga.

Ehuru livligt övertygade om nödvändigheten, att vårt förräderikapitel

i sin helhet bör undergå en omformulering och humanisering, liknande den,

som redan skett med det norska, ha vi ej velat här upptaga frågan därom,

då denna i ett vidare sammanhang bör tagas upp vid den förestående

allmänna revideringen av strafflagen. Vi ha här inskränkt oss till frågan

om ifrågavarande paragrafers giltighetstid.

Utan att ansluta oss till deras mening, som anse paragraferna tillämpliga

redan vid övergångstiden närmast före en uppenbart förestående krigsförklaring,

ha vi dock, för att ej ens skenet av en berättigad tänkbar invändning

skall kvarstå, icke velat föreslå, att orden ’i krigstid’ skola insättas

i ingressen till § 6, på sätt som dock var fallet i lagkommitténs ovannämnda

förslag till straffbalk. Desto nödtvungnare är det, att dessa ord

insättas i § 8. Ty dels är det just denna paragraf som man i politiska processer

lättast kan utnyttja för att komma åt församlings-, yttrande-, ja

åsiktsfriheten. Dels kan en ändring av denna paragraf på intet sätt medföra,

att ett verkligt förräderi eller förräderiförsök blir ostraffat, vilket icke

heller vi på något sätt önska.

För närvarande kan en dom för landsförräderi riskeras av den, som

anses ha uppmanat till en — fullt laglig — storstrejk för att hindra en regering

att mot grundlagens tydliga mening kasta landet i anfallskrig. Det

är ock alltför troligt, att, om en fackföreningskongress beslutar storstrejk

i ovan nämnt syfte eller ock för att under dyrtider hindra folkets utsvältning

genom trustutsugning eller en huvudlös livsmedelspolitik, så kan detta

bli åtalat, ja åtminstone i lägre instanser även bli straffat såsom stämpling

till landsförräderi. Ett rent oting även ur formellt juridisk synpunkt är

det år 1906 under den panik, som då åtföljde de s. k. Staaff-lagarnes antagande,

gjorda tillägget till § 8 om ''försök att annorledes därtill förleda’.

Sammanställer man detta tillägg med § 6 mom. 2, finner man nämligen,

att lagen straffar försök att förleda till förledande till förräderi, och det

även — jämför § 7 — utan att förräderiet till försök kommit! Även därförutan

öppnar tillägget ett obegränsat område för åklagares och domares

godtycke.

Var och en som icke vill ålägga vårt arbetande folk livegenskap, måste

inse nödvändigheten, att dylik domspraxis genom lagens klara bud från

början förhindras. Det är också hög tid att avskaffa eller ytterst snävt

inskränka det ansvar för uppmaning till varjehanda, ofta högst tvivelak
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Utskottets

yttrande.

tiga, brott, som först efter tullreaktionens seger år 1889 i större utsträckning

införts i strafflagen och som visat sig vara ytterst fördärvligt för folkets

fri- och rättigheter men giva allsköns godtycke ett fritt spel.

Man kan ej heller anföra, att genom den av oss föreslagna lagändringen

en stämpling eller uppmaning eller ett förledningsförsök till landsförräderi,

som ägt rum under fredstid men först under krigstid burit frukt,

skulle undgå straff. Ty om verkligen stämplingen eller uppmaningen eller

förledningsförsöket bär frukt, så straffas ju de däri deltagande enligt § 6.

Även om den, som stämplat, uppmanat eller sökt förleda till landsförräderi,

ej deltagit i dess utförande, är han enligt 3 kap. 1 § strafflagen underkastad

ansvar som anstiftare. Ja, även om ej alls någon förrädisk handling utförts

utan det blott gjorts försök därtill, straffas detta enligt § 7, och det

under samma giftighetstid som för § 6. Likaså skulle enligt vårt förslag

även stämpling eller uppmaning eller förledningsförsök, som ej ens medfört

något försök till förräderi, straffas under krigtid. I själva verket kan det

ifrågasättas, om ej en dylik formulering alltfort ger de maktägande för

starka vapen i händerna. Ty även under krigstid kan det mycket väl

tänkas, att paragrafen missbrukas, så att man söker såsom förräderi

stämpla yttringar av medborgares nödvändiga och rättmätiga frihet. Vi

ha dock för närvarande velat stanna vid ett ändringsförslag, som tillgodoser

det omedelbart föreliggande behovet.»

I 8 kap. 6 § strafflagen behandlas vissa svårare former av militärt

landsförräderi. Jämte det fullbordade brottet straffas icke blott försök

(7 §) utan även — i betraktande av ifrågavarande förräderibrotts synnerligen

farliga beskaffenhet — stämpling därtill, utan att brottet kommit till

försök, så ock offentlig uppmaning eller försök att annorledes förleda till

sådant brott (8 §). Motionärernas förslag går därpå ut att genom inskjutande

i 8 § av orden »i krigstid» skulle utsägas, att i nämnda lagrum

avsedd stämpling och offentlig provokation skulle hemfalla under 8 kap.

allenast därest brottet förövats i krigstid.

Motionärerna hava i sin motion inlåtit sig på en undersökning av förutsättningarna

för nämnda paragrafers tillämplighet särskilt huruvida bland

dessa förutsättningar ingått jämväl den, att gärningen för att ådraga straffskyldighet

enligt någon av nämnda paragrafer skall vara begången efter

det krig mellan Sverige och annan makt utbrutit, eller om straffskyldighet

inträder redan i det fall, att gärningen begåtts under tid, då fara för ett

krigsutbrott är för handen. Det är oklart, till vilket slut motionärerna anse

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

13

sig hava kommit genom denna undersökning. Under förutsättning att den

mening skulle vara riktig, att ovannämnda paragrafer i 8 kap. av allmänna

strafflagen äga tillämplighet allenast efter det krig redan utbrutit, är den

föreslagna ändringen överflödig, enär uppenbarligen 8 § ej kan hava vidare

tillämplighetsområde än 6 §, som angiver det fullbordade brottet. Snarare

skulle, under nämnda förutsättning, ändringen verka förryckande genom

det motsatsförhållande, vari 8 § därefter skulle komma till 6 §, och giva anledning

till det antagande, att sistnämnda paragraf vore tillämplig jämväl

under tid, då fara för krig är överhängande, ehuru kriget ej ännu utbrutit.

Därest åter 6 § rätteligen är att anse som tillämplig jämväl under tid av

överhängande fara för krig, lärer en ändring, varigenom tillämplighetsområdet

för 8 § blir mera begränsat än för 6 §, ej kunna tillstyrkas. Under

alla omständigheter finner utskottet med svårighet förenat att kunna

överblicka de konsekvenser, som i avseende på 8 kapitlets övriga stadganden

skulle följa av en enstaka ändring i en viss paragraf av samma kapitel.

Otvivelaktigt är 8 kap. strafflagen liksom så många andra delar av

samma lag i behov av en genomgripande revision. Självfallet kommer det

ock att undergå en sådan vid den omarbetning av strafflagen i dess helhet,

som för närvarande pågår. Då en tillämpning av stadgandena i detta kapitel

ej heller kan ifrågakomma annat än under rent exceptionella förhållanden,

lärer anledning ej förefinnas att ifrågasätta en revision av dem annat

än i sammanhang med strafflagsreformen i övrigt. Att i ett visst mycket

uppmärksammat fall en underdomstol ansett sig böra tillämpa ett av dessa

lagrum i ett utslag, som sedermera blivit av högre rätt därutinnan ändrat,

lärer så mycket mindre kunna utgöra giltigt skäl att särskilt upptaga

detta kapitel till omarbetning, som uppenbarligen endast ett provisoriskt

resultat skulle kunna vinnas, vilket sedermera åter måste omarbetas för att

bringas i överensstämmelse med de nya allmänna principer, varå strafflagstiftningen

uppenbarligen kommer att grundas.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

»Uppmärksamheten har genom den så kallade förräderiprocessen riktats

på äventyrligheten i bestämmelserna i 8 kap. strafflagen. Det kan

ingalunda läggas dessa bestämmelser till last, att ett domfällande för förräderi

i det förenämnda fallet ägt rum. Men när i alla fall sådant kunnat

passera och till och med lämnas obeivrat, bör det ej väcka förundran, att

man önskar giva själva lagtexten sådan lydelse, att dylikt gottfinnande för

framtiden undvikes.

Motionärerna hava i sådant syfte med fog siktat på den punkt, där

ett sådant ingripande mest är av nöden. Straffbart är nämligen icke blott

förräderi och försök därtill utan, såsom utskottet anmärkt, enligt 8 § även

stämpling till förräderi. Det är under detta sistnämnda lagrum, som subjektiva

impulser och allt slags gottfinnande ha det största svängrummet.

Förräderiprocessen har ock ådagalagt detta. Det farligaste lagrummet skulle

väsentligen pacificeras mot ingrepp i den medborgerliga friheten, därest uttryckligen

stadgades, att detta icke gällde annat än i krigstid. Därigenom

kunde ock lättast en förbättring i förräderikapitlet ske genast utan att

komma i konflikt med den hägrande revisionen av hela strafflagen.

Emellertid måste medgivas, att förräderikapitlet tarvar en omarbetning

i sin helhet beträffande både begreppsbestämningarna och straffskalorna och att

den av motionärerna föreslagna lagändringen ingalunda kan bidraga till

att göra de övrigas innehåll redigare och rättvisare. Därtill kommer, att

de juridiska auktoriteterna givetvis intressera sig mera för hela kapitlets

teori än för motionens praktiska syfte.

På grund härav och då emellertid lagens damoklessvärd i detta fall

ej bör få hänga över oskyldiga huvuden under den långa väntan på en

ny strafflag, så hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla att, utan avvaktan å den allmänna revisionen av

strafflagen, förslag måtte föreläggas riksdagen i syfte

att stadgandena om förräderibrott utformas med största

möjliga tydlighet och icke avfattas strängare, vare sig i

avseende å brottsbestämning eller straffsatser, än det

finnes oundgängligen nödigt.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

15

b) av herrar Stårner, Alexander son, Klöf beck, Karlsson i Fjäl, Borg,

Mehn och Lindqvist i Kosta, vilka anfört:

»Med utskottets majoritet äro vi ense därutinnan, att en omedelbar

ändring i 8 kap. 8 § strafflagen, sådan den av motionärerna föreslagits,

icke kan företagas, redan av det skäl att densamma genom sin återverkan

på andra lagrum komme att innebära en reform i rakt motsatt

riktning mot den av motionärerna avsedda. Över huvud torde lagbestämmelserna

i olika delar av kapitlet stå i det sammanhang, att det icke utan

tillfälle till grundligare övervägande låter sig göra att verkställa direkta

ändringar av någon betydenhet i lagtexten. Härtill kommer, att motionärerna

svårligen kunna sägas hava tagit sikte på den punkt, där en reform

i syfte att klarare fastställa brottsbestämningarna på detta område är mest

av nöden. Sålunda torde det förrädliga syfte, varom stadgandena tala, i

än högre grad vara i behov av klarare fixering. Med hänsyn å ena sidan

till här ifrågavarande brottsarters stränga bedömande i lag och i det allmänna

rättsmedvetandet och å andra sidan till den omständighet, att till följd av

sällsyntheten av lagrummens tillämpning någon fast tolkning genom praxis

svårligen kan erhållas, är det så mycket angelägnare, att lagbuden här utformas

till högsta möjliga grad av klarhet och oomtvistlighet. Vidare böra,

såsom redan för åtskilliga år sedan justitieombudsmannen i skrivelse till

Kungl. Maj:t framhållit, straffbestämmelserna, vilka nu för åtskilliga fall

verka upprörande hårt, lämna rum för ett betydligt mildare bedömande i

därtill ägnade fall.

Då uppmärksamheten nu riktats på stadgandenas bristfällighet i antydda

avseenden, hava vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t måtte

anhålla, att vid pågående arbete för revision av allmänna

strafflagen synnerlig uppmärksamhet måtte ägnas angelägenheten

av, att strafflagens stadganden om förräderibrott

måtte utformas med största möjliga tydlighet

och icke avfattas strängare, vare sig i avseende å brottsbestämning

eller straffsatser, än det finnes oundgängligen

nödvändigt.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.